9789100126766

fader dรถd

giles blunt

Fader Död Översättning av Jan Järnebrand

albert bonniers förlag

Av Giles Blunt har tidigare utgivits Fruset offer 2003 En stilla storm 2004 Schamanen 2005 När du läser detta 2008 Svart sorti 2009

www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-012676-6 Originalets titel: Crime Machine Copyright © 2010 Giles Blunt Tryck: ScandBook AB, Falun 2012

Till Janna

1

Det är inte sannolikt att en småstad som utropar sig till Porten till Nordlandet också ska vara känd som Porten till exklusiv matlagning, och fram till helt nyligen stämde detta ganska väl med Algonquin Bay – om man inte hör till dem som anser att en festmåltid består av munkar eller den kanadensiska snabbmatsvarianten poutine. Många oförskräckta krögare hade ruinerats av de ekonomiska realiteterna efter att ha försökt servera färsk atlantlax, för att inte tala om en ätlig tomat, 340 kilometer norr om Toronto. Men de försökte gång på gång, och just det här året var det åtminstone tre restauranger – två stekhus samt Bistro Champlain – som tävlade om de lokala gourmandernas uppmärksamhet.

Av dessa var Bistro Champlain den överlägset mest framgångsrika. Till en del var det den kreative köksmästaren Jerry Wings förtjänst, men att restaurangen låg tvärs över motorvägen från en förstklassig skidanläggning vid namn Highlands skadade inte. När det gick bra för Highlands gick det bra för Bistro Champlain – och just nu gick det verkligen mycket bra, tack vare vinterns pälsauktion. Uppköpare från hela världen hade samlats i Algonquin Bay för att bjuda på hundratusentals skinn som skulle hamna i utställningslokaler från Manhattan till Moskva och Beijing. Champlains matsal må ha bevarat sitt upphöjda lugn, men under ett par timmar hade köket varit platsen för ett nätt och jämnt kontrollerat kaos.

Klockan var nästan tio och Sam Doucette hade just lagt upp vad hon hoppades var den sista beställningen för kväl7

len: kalvkött med lönnsirap, serverat med sötpotatismos och en rödvinsreduktion. Rusningstiden var över och decibelnivån från slamrande stekpannor, kastruller och serveringsskålar hade till slut sjunkit under smärttröskeln. Jerry hade redan åkt hem, och Sam bad en bön om att Ken, källarmästaren, inte skulle ta emot någon senkommen matgäst med kolossal aptit. Det var meningen att arbetet som kock – ett yrke som hennes mamma hade lärt henne – skulle vara på deltid, ett sätt att subventionera hennes konstlektioner på Algonquin College. Men de senaste kvällarna hade hon skött två kockars arbete sedan en av hennes kolleger hade fått sparken på fläcken efter att ha försökt lämna byggnaden med två skinkor instoppade i ryggsäcken. Alla utom två av servitörerna, Ali och Jeff, hade åkt hem, och Sam ville gärna ge sig i väg.

Hon vilade foten på en uppochnedvänd hink som hade innehållit pickles och torkade svetten ur pannan med ärmen på kockrocken. Skulle Randall ringa? Om han ringde, bra. Om inte … ja, det ville hon inte tänka på. Ett kärleksförhållande innebar inte oavbruten lycka; för det mesta var det fråga om oavbruten ängslan. Därför riktade hon in tankarna på Loreena Moon, hjältinnan i den grafiska roman som hon tecknade och skrev bara för nöjes skull. Ja, hon intalade sig att hon gjorde det bara för nöjes skull – hon ville inte bli alldeles uppjagad genom att tänka på att faktiskt sälja den – men hon lekte också med idén att det skulle kunna bli en serie. Hon hade redan gjort massor av teckningar och skrivit flera scener. Av någon anledning hade hon en klarare bild av fantasifiguren Loreena Moon än av någonting i sitt verkliga liv, bortsett från Randall och hans passionerade kyssar.

Loreena Moon var cool, reserverad, full av självförtroende, allt som Sam inte var. Hon rörde sig genom stadens skuggor med en ständig misstänksam rynka i pannan. Hon hade en kniv i en slida med fransar vid höften, ett koger med pilar över axeln och en liten båge på ryggen. Hon var alltid upprörd, alltid i färd med att rätta till sådant som var orätt och att rädda hjälplösa människor, 8

kränkta människor. Loreena såg aldrig tillbaka och hon var aldrig någonsin förälskad. Hon var lika gammal som Sam, arton, men hon bodde inte i reservatet och hon bodde inte i Algonquin Bay. Sam var ännu inte säker på var Loreena Moon bodde. Det kunde inte vara ett småhus eller en lägenhet. Inga räkningar eller förpliktelser för Loreenas del. De enda ställen Sam kunde föreställa sig att Loreena bodde på var hotellrum, och aldrig samma rum två gånger.

Köksklockan blev tio, och därmed var Champlains servering slut för kvällen. Sams mobil ringde i bröstfickan på rocken och hennes hjärta hoppade till av lycka. På den lilla skärmen läste hon Randall Wishart. ”Vi har ett ställe”, sa hon. ”Snälla du, säg att vi har ett ställe. Jag har saknat dig så.” ”Jag också”, sa Randall. ”Kom till huset på Island Road. Hur länge dröjer det?” ”Jag kommer med detsamma. Jag ska bara göra klart för lunchen.” ”Parkera en bit bort”, sa han, ”och låt ingen se dig.”

Sam stängde av fritösen, ugnarna och spisarna. Hon hade redan torkat av bänkarna och skärbrädena. Ken McCoy, källarmästaren, stack in huvudet från matsalen och signalerade okej.

Hon klädde om i ett förråd innanför köket. Den vita rocken åkte av och hamnade i tvättkorgen, följd av de löjliga rutiga byxorna. Loreena var alltid klädd i svarta jeans och ett svart linne, ibland en svart T-shirt, kanske med en katt eller en blixt på. Sams egna jeans var jobbiga att få på, eftersom hon hade blivit så svettig av spisvärmen. Hon drog på sig den mjuka röda tröjan, som hon visste att Randall gillade, hängde kappan över armen och gick ut genom bakdörren till parkeringen.

Det var en vacker kväll; decembervädret var friskt och gnistrande, utan den bitande kyla som januari snart skulle komma med. Loreena Moon skulle ha hoppat på sin Kawasaki, men Sam måste vara försiktig när hon steg in i sin Civic från 1996. Dör9

ren måste lyftas en aning när man öppnade den, annars hoppade gångjärnet snett och då gick den inte att stänga.

Island Road-fastigheten låg ute vid Trout Lake, vid spetsen av en udde som den hade alldeles för sig själv. På sommaren kunde det ha funnits folk som passerade i båtar och folk som körde förbi på vägen till och från sina stugor, men vid den här tiden på året var det tyst och stilla. Trots det öppnade Randall dörren på samma sätt som alltid och ställde sig bakom den så att han inte kunde bli sedd av någon som råkade köra förbi. Han var fortfarande klädd i den mörka blazer som han använde i jobbet, men han hade tagit av sig slipsen, och när han fick syn på Sam lyste hans ansikte upp som en ung och het skådespelares på Oscarsgalan. I samma ögonblick som Sam steg in tog han henne i famnen och kramade henne hårt. ”Tre hela dagar”, sa Sam. ”Jag höll på att bli galen.” ”Var det någon som såg dig?” ”Nej.” ”Var parkerade du?” ”På avfarten till servicevägen som du visade mig.” ”Bra.” Huset var en envåningsbyggnad med mycket öppen planlösning och massor av polerat trä överallt. För gulligt för Loreena, men Sam gillade det. Hon hoppades att ägarna aldrig skulle komma tillbaka. Hon tog av sig kängorna och hängde upp kappan i hallen och Randall kramade henne igen. Han släckte ljuset i hallen och de gick till sovrummet och klädde av sig; Sam lade sina kläder över en trästol vid garderoben. ”Jane har fin kropp”, sa Randall. ”Tarzan gillar.” ”Jag önskar att jag kunde duscha. Jag är alldeles svettig.” ”Mig gillar dig alldeles svettig.”

De lade sig på den blå filt som Randall alltid tog med sig för att breda ut över den säng de råkade använda. Han förvarade den i sin bil och Sam undrade ibland hur han förklarade att den låg där för sin fru. Han sträckte ut sig naken med händerna bakom 10

nacken och visade upp sina biceps. Sam älskade hans kropp. Älskade den på ett sätt som hon var säker på att man aldrig borde älska någonting i denna värld. Hon hade alltid trott att kärlek skulle vara en sammansmältning av personligheter, en själarnas förening, och innan hon hade legat med Randall Wishart hade hon aldrig övervägt möjligheten att man kunde vara fullständigt tokig i en annan människas kropp.

Sam satte sig grensle över Randalls bröstkorg och höll fast hans armar. Hennes händer såg mörka ut mot hans vita skinn. ”Jag tänker på dig hela tiden”, sa hon. ”Jag också.” ”Nej, jag menar verkligen, verkligen hela tiden.” ”Om jag kunde teckna som du skulle jag teckna dig gång på gång, hela dagen.”

Sam rörde vid hans kind. Den var alltid slät. Randall tillät aldrig minsta antydan till skäggstubb. Han skulle ha tyckt att det var oprofessionellt av en fastighetsmäklare. ”Jag tänker på din röst”, sa hon och rörde vid hans hals. ”Ibland hör jag den till och med i sömnen.” ”Verkligen? Vad säger jag?” ”Det kan jag inte säga.” Hon höll för ansiktet. ”Låt höra, vad säger jag?”

Sam skakade på huvudet. ”Jag vet vad jag säger.” Han välte bort henne och satte läpparna till hennes öra och viskade en rad skamlösa befallningar och ­nafsade henne i örsnibben. Det satte i gång deras vanliga vilda brottning, som efter ett halvår fortfarande kunde göra Sam andfådd och häpen. Randall fann alltid precis den rätta beröringen, den exakta tajmingen som kunde driva hennes njutning upp till och över trösklar vilkas existens hon inte ens hade haft en misstanke om. Berodde det bara på att han var äldre? Eller hade han något slags begåvning? Eller berodde det – kanske, å, hon hoppades det – på att han verkligen, totalt, reservationslöst älskade henne? En orgasm av orkanstyrka på nolltid.

11

Han gled av henne, flämtande och skrattande. ”Det var det. Jag svär. Det var fulländat. Jag kommer aldrig att behöva något mer.

Det räcker i all evighet.”

Sam skrattade. ”Det borde vara en olympisk gren. Hundra meter orgasm.” ”Synkroniserade orgasmer.”

De skrattade, men Sam började redan känna sig sorgsen, som hon alltid gjorde efteråt. Sorgsen över att Randall skulle åka hem till sin fru. Sorgsen över att hon skulle åka hem till sin mamma och sin lillebror och sina självupptagna konstlärare på Algonquin. De flesta av hennes vänner hade lämnat staden för att studera vid universitet längre bort. Hennes pappa var borta på en av sina vintercampingturer, för att jaga eller bara vara ensam, något som han väldigt ofta ville vara. Hon lade sig på sidan och rörde vid Randalls bleka axel. ”Skulle vi kanske kunna åka någonstans, någon gång?” sa hon. ”Några dagar åtminstone?” ”Visst skulle det vara trevligt.” ”Skulle vi kunna göra det? Bara åka till Toronto eller Montreal eller, jag vet inte, vart som helst? Kanske över en helg. Eller bara över natten?” ”Jag skulle hemskt gärna vilja det, Sam, men jag kan inte. Vad skulle jag säga till Laura?” ”Säg att du har hittat en vacker indianprinsessa som gör dig otroligt lycklig.” ”Det skulle säkert falla i god jord.” ”Men hitta på något då.” ”Det kan jag inte, Sam. Jag är urusel på att ljuga och Laura skulle genomskåda mig direkt.” Han knäppte med fingrarna.

Sam kunde känna att han blev spänd, som han alltid blev varje gång hon pratade om hans liv utanför det tomma hus som de råkade befinna sig i. Hon visste att hon borde hålla tyst, men hon kunde inte hejda sig. ”Vill du inte vara tillsammans med mig någon annanstans? Kanske någonstans utomhus? Eller var som 12

helst – ett kafé, en bokhandel – det spelar ingen roll. Bara ett ställe där vi skulle kunna vara som normala människor?” ”Sam, Laura och jag har varit tillsammans länge. Jag kan inte bara dumpa henne, och som jag säger är jag värdelös på att ljuga.” ”Ja, det är bra, antar jag.” Sam flyttade handen till hans panna och smekte ögonbrynen. Han stönade svagt av välbehag, och en eller ett par minuter senare sov han.

Han somnade alltid efteråt, slocknade fullständigt som om man hade sprutat honom full med Valium. Han brukade sova så i fem eller tio minuter, och under den tiden låg Sam och undrade över hans andra liv, hans riktiga liv. Laura Wishart var snygg och smart – Sam hade kollat upp henne på internet: en typisk framgångsrik blondin, något slags finansexpert. Hon måste ha haft det bra ställt från början, för hennes pappa ägde Carnwright Real Estate, där Randall arbetade. Sam visste inte säkert varför Randall var olycklig med henne. Han talade sällan om henne; han sa bara att de aldrig hade sex längre.

Hon försökte tänka på Loreena Moon. Loreena var fri och ständigt på jakt. Loreena var cool och oåtkomlig. Hon var som Pootkin, Sams svarta katt, som strövade omkring i grannskapet och ibland kom hem, ibland inte. Loreena hade fått Pootkins gröna ögon – det enda färgstänket i Sams monokroma teckningar.

Hon var inte säker på att man verkligen kunde ha en enda färgfläck i en riktig bok, men hon gillade det.

Hon ville att hennes hjältinna skulle vara i grunden god, det vill säga alltid hjälpa de svaga och dra bovarna inför rätta. Men hon ville inte att hon skulle vara bunden av futtiga regler för hur man ska uppföra sig. Den senaste veckan hade hon ritat en serie bilder av Loreena när hon knyckte saker. Hon undersökte en rik industriman som hon misstänkte för att förgifta vattnet i flera reservat, och medan hon snokade igenom ett av hans förnäma hus stoppade hon på sig olika värdeföremål – Sam gillade tanken att Loreena var amoralisk som Pootkin, men hon var inte säker på om hon kunde få det att stämma överens med detta att hjälpa de 13

svaga. Hon älskade Pootkin, men inte därför att katten hade visat några tendenser till altruism.

Randall vaknade och tog sin klocka från sängbordet. ”Herregud, jag måste sticka. Jag antas titta på matchen hemma hos Troy.

Jag har faktiskt sett det mesta av den.” ”Det är bäst att du kollar ställningen innan du kommer hem.” ”Jag kollar den på mobilen. Inte för att Laura bryr sig om sådant.”

De klädde på sig och Randall vek ihop den blå filten. I hallen satte de på sig ytterkläder och kängor. Randall släckte ljuset. Han talade med låg röst i mörkret som om det kunde stå folk och lyssna utanför dörren. ”Vänta två minuter, okej?” ”Okej.” ”Och se till att dörren är ordentligt stängd. Det verkar vara något vajsing med låset – allting kärvar i det här huset.”

Han gav henne en hastig kyss och sa att han längtade till nästa gång, och så var han borta. En pust av kall luft, doften av snö och tall. Hans bil startade på infarten. Det borde inte göra så här ont, sa hon till sig själv. Du är en stor flicka. Förmodades vara. Men ingen kattlik Loreena, det var uppenbart.

Hon såg genom fönstret i ytterdörren hur hans baklyktor blinkade mellan träden. Det var en lång bilresa tillbaka till staden och sedan på huvudvägen ut till reservatet, och hon insåg att hon borde gå på toaletten innan hon gav sig i väg. Hon torkade av kängorna på dörrmattan tills hon var säker på att de inte skulle lämna några våta märken på trägolvet.

När hon kom ut ur badrummet hörde hon en nyckel i ytterdörren. En mansröst. Inte Randall. Stampande kängor och röster som svarade.

Sam gick in i sovrummet. Om det här är ägarna, tänkte hon, eller till och med en annan mäklare som visar huset, ligger jag ruttet till, och det gör Randall också. Men ägarna ska inte vara tillbaka än, och varför skulle en mäklare visa ett hus vid den här tiden på kvällen? Det var obegripligt. Toaletten spolade fortfarande och hon bad en bön om att den skulle sluta.

14

Röster och rörelser längre in i huset. Belysningen i korridoren tändes. Sam lade sig på golvet och kröp in under sängen. Det finns inte en seriös människa, tänkte hon, som skulle hamna i en sådan här situation. Åtskilliga minuters tystnad, och sedan blev mannens röst starkare och fotsteg närmade sig. Det dämpade ljudet av fötter i strumplästen. Betydde det att de skulle stanna?

Mannens röst från korridoren. ”Fint badrum. Ingenting lyxigt, men det är läget ni betalar för. Stillheten.”

Sovrumsbelysningen tändes och Sam höll andan. Hon kunde inte se något, eftersom överkastet nådde nästan ner till golvet. ”Rymligt sovrum. Plats för en ordentlig dubbelsäng, som ni ser.

Hyggligt garderobsutrymme. Ni kanske vill välja en annan färg.”

Ljudet av garderobsdörrar som sköts upp.

En kvinnoröst med något slags brytning. ”Det byggdes när, sa ni?” ”I början av sextiotalet.” ”Så nytt. Ser äldre ut, stilen.”

Garderobsdörrar som sköts igen. ”Karaktär”, sa mannen, som var närmare nu. ”De nöjde sig inte med något massproducerat.”

Han gick tvärs över rummet och hon hörde ljudet av gardiner som drogs åt sidan. ”Ni har sjön på baksidan, så att ni kan åka snöskoter på vintern och kanot eller vattenskidor eller vad ni vill på sommaren. Det är utsikten som gör stället. Jag måste komma ut med er på dagen. Alldeles intill vattnet, ute på en udde – det är som ett vykort, det finns inget annat ord för det. Ganska unikt.

Det finns två sovrum till.” ”Bara ett badrum?” En annan mans röst. Återigen en utländsk brytning. ”Ja. Det stämmer. Ni vill kanske inte ha det som er huvudsakliga bostad, men som en nordlig tillflyktsort? Jag tror att ni skulle ha svårt att hitta något som överträffar det.”

Deras dova fotsteg rörde sig mot korridoren och ljuset släcktes.

15

”Titta ni på de andra sovrummen”, sa mannen. ”Sedan har jag lite att värma oss med.”

Sam ändrade ställning under sängen. Hon kunde höra en man och en kvinna i korridoren; de talade något främmande språk.

Hur lång tid kunde det ta att kolla in ett litet enplanshus? Stick, sa hon till dem. Ge er i väg.

Fotsteg rörde sig tillbaka till köket eller vardagsrummet; de var i alla fall inte i korridoren längre. Personerna gav sig inte i väg, men hon kunde inte höra dem längre.

Hon försökte andas regelbundet, lugna ner sig. De skulle gå snart. Kanske om några minuter.

Från vardagsrummet hördes klirrandet av glas. Skratt. Sam bad en bön om att de inte tänkte sitta och supa hela natten.

Hon väntade och tänkte på fönstret. Huset hade en så öppen planlösning att det inte fanns en chans att ta sig till ytterdörren utan att bli sedd. Hon hade aldrig sett bakdörren, men den måste finnas någonstans i närheten av köket. Det betydde att hon var hänvisad till fönstret.

Finns det en enda sak som jag har att vara tacksam för i den här situationen? frågade hon sig. En enda sak som skulle rättfärdiga den berömda ”tacksamhet” som hennes pappa alltid uppmanade henne att odla? Kanske en. Hon hade gått på toaletten innan allt det här hände. Annars skulle hon ha haft en helt annan vånda att tas med.

Pistolskott.

Sams huvud slog i sängbottnen. Hennes pappa hade lärt henne att skjuta när hon var nio. Inte för ett ögonblick hyste hon något som helst tvivel om att någon just hade avfyrat ett skott. Ännu ett skott.

En man skrek till. Det slags skrik som en man utstöter när hans lag just har gjort mål.

Hennes pappa hade sagt till henne att det första man gör när man går vilse i skogen – och alla går vilse i skogen, även indianer – är vad man inte gör. Man grips inte av panik. Panik dödar en 16

snabbare än någon varg, snabbare än någon björn. Panik är den snabbaste dödsorsak som människan känner till. Vad man ska göra är att lägga märke till paniken, ge den dess rätta namn och låsa in den i ett litet kassaskåp där ingen kan komma åt den, inte ens man själv, förstått?

Grips inte av panik, sa hon till sig själv. Ingen har kanske blivit skjuten. De tittade på huset, varför skulle någon skjuta någon?

Någon sköt kanske lösa skott av någon anledning. De kanske snortade kokain eller något sådant och börjar bli lite knäppa.

Grips inte av panik.

Hon försökte kontrollera andningen och hjärtslagen. Ingen vet att jag är här. Vad det än är som pågår kommer det snart att vara över. De kommer att ge sig i väg, jag kommer att ge mig i väg.

Livet kommer att bli normalt och ingen kommer att vara död.

Inte jag i alla fall.

Inget av detta fick hennes hjärta att slå långsammare. Blodet dunkade i öronen på henne.

Hon kröp försiktigt fram under sängen. Det fanns två fönster sida vid sida, och ett luftkonditioneringsaggregat var monterat i det ena. Där ute var det månsken på snö. Hon vred om låset på det andra fönstret och drog uppåt. Det rörde sig inte. Hennes hjärta slog ännu hastigare. Hon kunde nätt och jämnt avhålla sig från att skrika.

Det här är panik. Hon slet i handtagen, drog i skjutfönstret.

Ingenting rörde sig. Hon tänkte att det här är panik, hon måste krypa in under sängen igen.

Hon tog tag i stolen. Till detta ögonblick hade hon fortfarande inte åstadkommit minsta ljud.

Om jag gör det här finns det ingen återvändo. Det är en chans och inte mer. Jag borde krypa in under sängen igen.

Hon svingade stolen med all kraft och lade hela sin tyngd bakom slaget. Smällen var fasansfull.

Ena knäet över fönsterbrädan och ut på den smala listen utanför. Händerna på fönsterbrädan och glaset skar in i henne på 17

många ställen samtidigt. Det blev en reva i kappan när hon sköt ifrån, och så slog hon hårt i marken. Hon landade på händer och knän, reste sig och sprang, och kulor stänkte snö framför henne redan innan hon hörde det första skottet.

Hon sprang rakt mot mörkret mellan träden och tänkte att hennes spår i snön sa skjut mig. Hon kastade sig ner bakom ett granitblock och såg sig om. Någon hade tänt lampan i sovrummet, men det syntes ingen skugga i fönstret. Tänk efter, sa hon.

Till vänster om henne låg den platinaglänsande sjön, där isen fortfarande var för tunn för allt som var tyngre än en katt. Det finns bara två vägar tillbaka till bilen, en på vardera sidan av infarten och sedan landsvägen. Han såg mig springa åt det här hållet.

Han kommer att störta ut genom ytterdörren och springa mot den här sidan, och han kommer att höra mig även om han inte kan se mig och då är jag död och jag vill verkligen inte dö.

Den öppna terrängen mellan henne och huset såg ut som det värsta stället i hela världen. Hon lämnade klipporna och sprang tillbaka över snöfältet. Hon höll sig tätt intill baksidan av huset och fortsatte sedan in i skogen på andra sidan. Alla instinkter sa henne att hon skulle springa så fort hon kunde. Jag är snabb, sa hon, men jag är inte Loreena Moon och jag kommer inte att springa ifrån kulor. Knepet är inte att springa fort utan att springa tyst.

Hon försökte erinra sig alla spårningslektioner som hennes pappa hade gett henne. Hur man närmar sig bytet utan att bli upptäckt. Håll dig till klipporna, sätt fötterna på dem eller nära dem. Lätta på kroppsvikten genom att hugga tag i låga grenar nära stammen. Trampa inte på kvistar. Storartad indiansk vishet där, pappa. Det skulle jag aldrig ha tänkt på. Att vara bra på att spåra var inte detsamma som att vara ett bra, det vill säga levande, byte.

När hon hade kommit ett gott stycke förbi framsidan av huset ställde hon sig på huk i en talldunge och lyssnade. Hon kunde se infarten, kunde höra hur mannen brakade fram genom skogen 18

på bortsidan. Frågan var hur dum man kunde förmoda att den här personen var. Hur länge skulle det dröja innan han såg att det inte fanns några spår där borta, inga fotavtryck i det tunna snölagret? Då skulle han antingen vänta eller gå mot baksidan av huset och se att hennes spår vände tillbaka samma väg som hon hade kommit.

Han kom ut ur skogen och vände sig långsamt om och granskade snön och skogen. Sam stack handen i fickan för att ta upp mobilen. Inte där. Hon kände i sina andra fickor. Mannen gick tillbaka mot huset med pistolen i handen. Sam sprang vidare. Ett ögonblick senare skymtade vägen mellan träden. Hennes bil stod en bit längre bort, närmare staden. För att undvika att korsa den oskyddade infarten skulle hon bli tvungen att ta sig över lands­ vägen och in i skogen som höjde sig brant på andra sidan, eller våga sig ut på den öppna vägen.

Mannen brakade genom skogen bakom henne. Sam rusade mot vägen och sprang för allt hon var värd. Om han fick syn på henne skulle han ha svårt att få i väg ett skott, och när han kom fram till vägen skulle hon vara vid bilen. Ett bi surrade förbi hennes ansikte, och den smäll som följde sa allt hon behövde veta.

Hon kom till servicevägen och bilen som var parkerad kanske femton meter från landsvägen.

Om han har hunnit till vägen kommer ljudet när jag startar motorn att tala om för honom var jag är.

Hon tände inte strålkastarna. Hondan startade vid första försöket. Hon körde långsamt på servicevägen; den obetydliga stigningen skulle ha varit tillräcklig för att få de blankslitna däcken att bara spinna. När hon kom ut på Island Road såg hon honom komma och trampade gasen i botten, och bakhjulen spann men bilen gled upp på vägen. Det var kvalfullt att lätta på gaspedalen, men annars skulle däcken aldrig få något grepp. En kula slog in i bakdelen av bilen, och mannen skrek och sprang emot henne i backspegeln.

Däcken fick fäste och hon tryckte försiktigt på gaspedalen, 19

samtidigt som hon sjönk ner i sätet. En till kula slog in i bagageutrymmet. Hon passerade en kurva och andades lite lättare. Han kunde inte skjuta på henne och han skulle inte hinna i fatt henne till fots. Hans bästa drag nu skulle vara att sätta sig i den stora bil hon hade sett i skuggorna på infarten och följa efter henne i värsta Terminator-stilen. Hon hade den fördelen att hon kände till Island Road, som hade några besvärliga kurvor, och han kunde inte vara säker på om hon skulle köra in mot staden eller längre norrut.

En bil kom emot henne och tutade och blinkade med ljusen.

Hon satte på strålkastarna och fortsatte att hålla hög hastighet, och Hondan sladdade fram och tillbaka som vansinnig över backkrönen och genom kurvorna. Ingenting i backspegeln, men så kunde man inte se längre än till den senaste kurvan. Framför sig hade hon Chinook Tavern på höger sida och efter den huvud­ vägen.

För att vara en torsdagskväll var det ovanligt mycket liv och rörelse på parkeringen vid Chinook. Folk stod ute, hopkurade över sina cigarretter. En kille var redo att köra i väg med sin Harley, men hon hade inte en tanke på att släppa fram honom.

Hon blåste förbi och struntade fullkomligt i stoppskylten vid korsningen. Han skrek något – skickade sin indignation ut i natten.

Så var hon ute på den jämna vägen med stadens ljus i fj ­ ärran.

Hon kände än en gång på fickorna efter mobilen. Den var definitivt borta. Hon måste ha tappat den när hon hoppade. Månen sken på den släta vita Trout Lake, men själva vägen låg i den djupa skuggan av träd och kullar. Hastighetsgränsen var 80 kilometer i timmen, men hon låg stadigt på 120. Man kunde inte köra fortare i de här kurvorna. Det var naturligtvis en perfekt hastighetsfälla. Polisen höll ofta sträckan under bevakning i hopp om att få fast de rattfyllerister som vinglade tillbaka till staden från Chinook.

Ratten var klibbig av blod. Det gjorde ont i knäet nu, och inte 20

på ett sätt som skulle avta inom den närmaste tiden. Jeansen var genomdränkta av blod nästan ända ner till fållen. Såret skulle förmodligen behöva sys. Du är illa ute på tio olika sätt, sa hon, och om du har någon plan för hur du ska ta dig ur det här skulle jag gärna vilja höra den med detsamma – helst innan mr Mord bestämmer sig för att ge sig på mig.

21