9789100126667

IngentIng Är MÖJLIgt

Benny HAAg IngentIng Är

MÖJLIGT En bErättElsE om

3

livs­avgörande­ misslyckanden

ALB e rt B On n I e r S F Ör LAg

Av Benny Haag har tidigare utgivits: Makt, mod och motstånd 2008

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012666-7 © Benny Haag 2012 tryck GGP Media GmbH, Tyskland 2012

Jag var en gång med i en pjäs på Dramaten skriven av Vilhelm Moberg. En bit in i föreställningen säger jag till min storebror som är på väg att utvandra till Amerika: ”Ta vara på ditt liv, Albert. Ta vara på det. För det här, det här är din stund på jorden.”

Som fast anställd skådespelare vid Kungliga Dramatiska Teatern, populärt kallad Dramaten, får du en chans i en stor roll i en prestigefylld uppsättning på någon av de viktiga scenerna. Tar du inte den chansen förpassas du för evigt till statisternas bakgård. Då får man på sin höjd gå in på sagda scen med ett brev till någon Stor Skåde­ spelare. Den Store Skådespelaren stapplar då fram mot dig med all den tyngd som bara han är mäktig, läser brevet, spottar ut sitt högst privata snus i detsamma, slår ihop pergamentet, kastar det åt dig likt ett knyte fyllt med bajs samt viftar avvisande med handen. Du går då ut med brevet, byter och sminkar om, varpå du väntar en timme och sexton minuter på nästa entré då du till tidstrogen musik framförd på tidstrogna instrument och uppbackad av Romeo och Julia-kören iklädda tidstrogna kostymer drar din värja och skriker ”En garde!” en aning för högt. Den Store Skådespelaren sticker då omedelbart ner dig genom att föra sin värja mellan din vänstra arm och din bröstkorg så att det för publiken ger en illusion av att klingan går rätt igenom din kropp.

7

Tyvärr har ni inte hunnit repetera detta eftersom Den Store Skådespelaren redan på förkollationeringen tre månader före repetitionsstart bestämt sig för att hamna i djup konflikt med den från Dramatiska Institutet nyss utexaminerade, kvinnliga regissören i trettioårsåldern.

Den Store Skådespelaren anser nämligen att hon är en PMS-störd nolla och en obegåvad dilettant utan någon som helst basal kunskap visavi regissörsyrket och utan besittning av någon som helst vision rörande föreställningen. Detta har han från första stund talat om för den som velat lyssna, samt även för den som absolut inte velat höra på. Detta har resulterat i otaliga möten med Den Store Skådespelaren, regissören, producenten, teater­chefen och en blixtinkallad gruppterapeut. Vilket i sin tur har fått till följd att fäktrepetitionerna inte haft högsta prioritet. Därför sätter Den Store Skådespelaren vid ungefär varannan föreställning värjan i ditt knä, din magtrakt alternativt din panna.

Den Store Skådespelaren skriker då att du för helvete ska stå på det ställe du blivit anvisad under repetitionerna. (De repetitioner som aldrig ägt rum.) Du lyfter då din vänstra arm på ett överdrivet och utstuderat sätt så att Den Store Skådespelaren ska förstå var han ska sikta och dessutom erhålla så stor träffyta det bara är möjligt. Du vill vara hjälpsam och bidra till att just denna Stora scen-produktion ska gå till historien och omnämnas med bild och allt i framtida hyllningsskrifter där milstolpar i teaterns digra produktion högtidligen presenteras. När Den Store Skådespelaren därefter, utstuderat och inte så lite avmätt, placerar värjan mellan

8

din vänstra arm och bröstkorgen blir du glad och känner dig duktig och delaktig varpå du trycker din vänstra arm hårt mot din vänstra sida, utstöter någon form av gutturalt dödsläte, samtidigt som du ihärdigt trycker på pumpen du har i höger ficka så att slangen som leder till hjärttrakten blodfylls och det fullkomligt exploderar rödfärg över din kritvita skjorta. Och så hasar du ut mot kulisserna samtidigt som Den Store Skådespelaren vänder sig till publiken och med en majestätisk gest åt ditt håll högt frågar sig om de inte lär sig någonting överhuvudtaget på scenskolorna nu för tiden.

Auditoriet gapskrattar samtidigt som du i mörkret möts av attributören som trött, mycket trött, konstaterar att det är för jävla kladdigt det här och att det dessutom är fullständigt jävla onödigt med denna fåniga jävla pumpkonstruktion eftersom ingen ändå kollar på dig.

Och så väntar du fyrtionio minuter och trettio se­kunder på applådtacket där du står i bakre ledet, icke synlig för någon. Efter nerdragen ridå, på väg upp mot statistlogen, väser Den Store Skådespelaren något i stil med: ”Din jävla nolla, ska det vara så förbannat svårt att göra rätt!”

Tar du däremot chansen öppnas huvudrollsskåde­ spelarnas gyllene sal, röda mattan rullas ut och du träder in bland De Stora Aktörerna. När ni möts i någon korridor i Fadershuset eller på någon Bindefeldarran­ gerad premiär lyfts det bara något ögonbryn eller nickas det bara korthugget distinkt, som ett tecken på att ni är införlivade i den utvalda sfär och i den orden dit bara De Högsta har tillträde.

9

Jag fick min chans i ”Spöksonaten” av August Strindberg. Men först en tillbakablick.

När jag var sjutton år läste jag en annons i DN där man sökte två killar och en tjej, sjutton till nitton år, till tv-serien ”Lycka till”. Eftersom jag hade åldern inne skickade jag in en bild på mig själv och skrev några rader där jag hävdade att jag inte var det minsta road av att bli ”någon fånig jävla kändis”.

Det var något som tydligen lockade regissören Peter Schildt eftersom jag fick komma på en intervju, som även blev en provfilmning, och en till, och en till, och en till och ytterligare en om jag inte minns helt fel.

På den sista, när jag fick rollen som den data- och konstruktionsintresserade Jan, satt jag och Matz Hasselbom, som sedan gjorde rollfiguren ”Kilen”, på en säng i ett rum i en barack vid tv-huset och trodde att vi skulle läsa upp vad som stod på papperet vi hade framför oss. Då frågade Peter, lite sådär i förbigående, om vi hade lust att göra rollerna.

– Ja, det är klart, sa vi ivrigt och i munnen på varand­ ra eftersom vi förstod att det nu stod mellan några få kvarvarande och att vi var två av dem.

Jag minns att jag tyckte att det var en fruktansvärt korkad fråga. Varför skulle jag komma gång på gång till olika provfilmningar om jag inte var intresserad?

– Nämen, då läser vi inte igenom det här, sa Peter. Jag tycker att vi säger som så att ni får rollerna.

Det blev tyst. Och så reste sig Matz upp och sa, med desperation i rösten: ”Då måste jag få klippa mig. Jag

10

kan inte ha så här långt hår om jag ska vara med i tv.”

Jag föll bakåt, tittade upp i taket och insåg att nu tar mitt liv en helt ny vändning.

När jag några månader senare frågade Peter varför jag fick komma på en intervju överhuvudtaget, jag som talat om att jag inte var speciellt intresserad, berättade han att så många skrev att de ”typ såhär skulle vilja va skådis typ” eller ”att det verkar va en kul grej och va i tv liksom”. När då någon som jag hävdade motsatsen, men ändå hade gjort sig besväret att klistra igen ett kuvert och sätta frimärke på, tyckte han att det var värt att åtminstone träffas.

Varför skrev jag då att jag inte ville bli ”någon fånig jävla kändis”? För att förstå det måste man först ta fasta på årtalet: 1978. Jag fick inte vara med om den första revolutionen 1968, när studenter gjorde uppror och kårhuset ockuperades. Då var jag sju år och såg eventuellt på tecknad film på lördagsmorgnarna på Sveriges enda tv-kanal. Däremot var jag med om den andra: punken.

1978 var jag sjutton år, gick på gymnasiet och träffade sista dagen på sommarlovet Carl-Henrik, flickornas Laban och killarnas idol, som spelade ishockey i AIK och Stockholms tv-pucklag, nere vid muren framför Citybiografen i Gubbängens centrum. Jag hade känt Henka sedan ettan i grundskolan då han kom fram och frågade hur många tjejer jag hade hånglat med. Jag viss­ te inte vad hångla var, men ljög ihop någonting om att det nog hade blivit en hel del.

11

– Jag har hånglat med fem, sa Henka.

– Jaha, sa jag. Det är nog där någonstans det ligger och skvalpar för mig med.

Sedan var vi kompisar!

Nu, tio år senare, stod denne adonis framför mig med en kokt med bröd utan ketchup och senap i höger­näven. (Idrottsmän nyttjar inte sådant, hävdade Henka.) Ingenting konstigt med det. Däremot var det högst besynnerligt att hans axellånga guldlockar som alla flickor, till och med de kvinnliga lärarna, älskade att rufsa honom i var ersatta med ett grönfärgat stubb. Det var en chock, helt enkelt. Lite grann som om Carl Bildt skulle komma till riksdagen efter ett EU-toppmöte i rastaflätor, rökande en brajja och nynnande på ”No woman, no cry”.

– Jag har varit i London, skrikskrattade Henka. Jag har sett det nya, det kallas punk. Jag har sett Sex Pistols.

Fattaru? Dom spottar på publiken.

Och därefter var ingenting riktigt sig likt. Inte så att jag plötsligt fick på mig kängor, sönderriven och nerklottrad skinnjacka med nitar och anlade mohikanfrisyr. Nej, jag såg ut som jag alltid har gjort: likt en dörrknackare från Jehovas Vittnen med collegetröja och jeans istället för kostym. Kanske gjorde jag något litet hål i någon utgången t-shirt en sen festkväll bra på röken. Det är möjligt. Men mer än så blev det inte.

Jag befann mig således i allra högsta grad långt, långt ut i periferin i den punkrörelse som hade sitt huvudkontor på Oasen i Rågsved och med diverse filialer på Ultrahuset i Handen, på Musikverket i Götgatsbacken

12

och på fritidsgårdarna i Gubbängen, Farsta och de flesta andra förorter.

Från att ha levt i en välkammad ungdomskultur bestående av Genesis, Supertramp, Eagles och dilemmat huruvida man skulle välja treårig humanistisk eller samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet, befann jag mig plötsligt hos Ebba som påstod att ”Det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss. Nä ursäkta, jag överdrev lite grann. Vi kan ju knarka, supa och slåss. För så har det alltid varit härute, ingen jävel har brytt sig om oss”. Hur kunde Ebba, som visst hette Grön i efternamn, veta precis hur jag kände, tänkte, längtade, önskade?

Jag spelade fotboll i Tallkrogens IF:s reservlag i division sju. I samma serie stötte vi två gånger om året på RAF (Rågsvedsalliansens Förening). Jag såg alltid till att jag fick markera Ebba Gröns basist. Då kunde man i två gånger fyrtiofem minuter resonera kring så livsviktiga spörsmål som: Vem fan är Malcolm McLaren egentligen? Vem är det som bestämmer i The Clash? Och är Paul Weller äkta, eller är han bara fejk? Kom bollen åt vårt håll sparkade vi iväg den så långt vi bara kunde och hoppades att den aldrig mer skulle komma tillbaka. Men ibland, när matchen gick före två på söndagarna och musikerkollektivet nannade kudde, kunde det hända att man ville visa att man inte var så fruktansvärt usel på det gröna fältets schack ändå. Jag minns en gång att jag hade en överårig Farstaflummare med klart över­ dimensionerad kagge emot mig. Jag dribblade av honom och skulle just springa förbi. Då tog han helt sonika tag

13

i min tröja och höll i tills domaren blåste av. Då gällde det ju att man visade tränaren att man var fokuserad på uppgiften, att man var lite övertänd liksom. Så jag började skrika ”vafan gör du, din jävla idiot, va fan håller du på med, domarn kort för helvete”. Då log den överårige Farstaflummaren med klart överdimensionerad kagge och sa vänligt: ”Men jag var ju tvungen att stoppa dig, du var ju på väg förbi. Och jag ville inte sparka till dig, då kanske du skulle göra dig illa.”

Sedan gick vi resten av matchen och diskuterade om Systembolaget verkligen hade kräkmedel i drickat. Det måste vara så förresten, eftersom man ofelbart började spy efter tre flaskor Tirnave.

Punken ansågs av många vara något oerhört destruktivt bestående av människor utan framtidstro som aldrig tvättade håret och vars enda ambition var att sitta och glo rakt fram i en t-banehall någonstans medan tåg efter tåg passerade förbi. Ingenting kunde vara mer fel.

För mig har punken alltid stått för en framåtrörelse, en vilja till förändring och en tro på att du din dumma jävla nolla faktiskt kan göra något av ditt liv. På foton kommer jag nog alltid att se ut som en blandning av statstjänsteman och frikyrkopastor, men inom mig kommer det, fram till min död, att finnas en skitförbannad Thåström, Jonny Rotten eller Joe Strummer som inte nöjer sig med att få vara med och vara till lags bara någon tycker om mig. Som inte nöjer sig med en klapp på huvudet och ”några smulor från de härskandes bord”. Jag vet att risken att klassas som pretentiös är överhängande, men jag står för det.

14

Kanske var det därför jag skrev som jag gjorde i det där ansökningsbrevet, eftersom att lägga huvudet på sned och behaga aldrig har varit min kopp te. Jag vill mer, så oändligt mycket mer.

Henka var förresten under några år sångare i Grisen Skriker, ett av de häftigaste liveband som denna värld någonsin skådat.

Stora delar av inspelningen av ”Lycka till” var förlagd till ett stort, L-format loftgångshus i Västra Skogen, en bit från Råsunda fotbollsstadion. Torget framför t-banestationen var stenlagt i ett märkligt mönster som gjorde att hela förortsskapelsen fick något surrealistiskt över sig. Första dagen skulle jag gå ensam över denna betongplatta. Regissören sa att jag inte hade några repliker, att jag bara skulle gå. Det var väl något slags inskolning som pågick, eftersom ingen av oss tre som gjorde huvudrollerna hade någon som helst skådespelarerfarenhet. Det kanske inte ens fanns någon film i kameran, vad vet jag. Peter sa att jag fick göra som jag ville; halta, gå på händer, hjula. Precis vad som helst.

Det enda som inte var tillåtet var att titta in i kameran som stod ett tiotal meter framför mig, snett till höger.

– Det är klart jag fattar, sa jag fast jag inte begrep någonting.

– Tystnad runt omkring, ropade Peter. Tagning.

Kamera!

– Går, viskade fotografen.

– Går, sa ljudteknikern.

– Börja, viskade Peter och jag kunde ana en blandning

15

av absolut koncentration, krav, tro, vilja och till och med en förhoppning i hans röst som gick ut på att personen i bild, det vill säga jag, i detta kommande magiska ögonblick skulle bidra till filmkonstens utveckling med något fullständigt genialt.

Jag återgäldade detta oerhörda förtroende genom att stappla mot kameran och likt en spädgris framför anakondan blängstirra in i linsen och inte vika undan med blicken en tum.

– BRYT! Vi resonerade kring detta resten av inspelningen, Peter och jag. Han hävdade att jag, likt en överspelande dåre i en stumfilm, hasat fram med skräckslagna, vitt uppspärrade ögon och sånär vält kameran. Själv menade jag att mina pupiller, en nanosekund, kanske, eventuellt, det är möjligt, sökte sig mot något som rörde sig i trakterna kring inspelningsteamet. Det kan ha varit så.

Det får vara hur det vill med saken, men när jag sneglade snett åt höger såg jag en regissör med en assistent, en fotograf med en assistent, en ljudtekniker med en assistent, en sminkös med en assistent, en attributör med en assistent. (Om folk som bodde i huset hade assistenter förtäljer inte historien.)

OCH ALLA TITTADE PÅ MIG! Då förstod jag att detta, sörru, detta skulle i fortsättningen bli min melodi.

De sju–åtta månader som inspelningen pågick var oerhört lärorika, en fantastisk skola där jag fick med

16

mig saker som jag praktiserar än idag. Till exempel att man förbereder sig så noga man bara kan, att texten ska sitta som en smäck när man kommer på morgonen.

Det låter fullständigt självklart men är, har jag senare märkt, inte något helt givet för alla Teaterförbundets medlemmar. Att man, när man kliver in i en studio eller på någon annan inspelningsplats, lämnar sina privata sorger, bedrövelser och alla inbillade eller verkliga tillkortakommanden utanför. Då jobbar man. Då går all koncentration åt till det som förhoppningsvis ska fastna på filmen. Det måste vara allas mål och mening.

Men framför allt blev jag under denna tid behandlad som en vuxen människa. Det ställdes krav på mig, det räknades med mig, jag var viktig och värd något. Det var en tämligen ny upplevelse.

På slutfesten grät jag. Det var slut och över nu. Jag skulle tillbaka till gymnasiet och gå sista året på en utbildning jag visste att jag aldrig skulle få någon glädje av.

Det var numera fullständigt självklart att det var skådis jag skulle bli. Har man en gång blivit sedd och bekräftad på det sätt jag blev under inspelningen, i motsats till omständigheterna i den miljö jag kom ifrån, finns det tyvärr ingen återvändo.

Men mina föräldrar menade att jag måste ha en ”riktig” utbildning så att jag kunde få ett ”riktigt” jobb i framtiden. Och jag hade väl lyssnat för mycket på Eagles och för lite på Ebba Grön eftersom jag var för feg för att stå upp för det jag trodde på. Jag ville göra andra glada istället för att lyssna på mig själv. Det fick bli gymnasiet.

17

I taxin hem undrade chauffören om jag var full och skulle spy. Lite onykter var jag nog, men anledningen till att jag satt framåtlutad och höll armarna hårt runt magen var att jag var förkrossad och jag upprepade gång på gång, tyst för mig själv: ”Du gör fel, Benny. Du gör fel, Benny. Du gör fel, Benny. Du gör fel.”

När ”Lycka till” visades var vårterminen nästan till ända och det återstod bara ett par veckor innan det idoga festandet skulle påbörjas som kröntes med mösspåtagning någonstans där i mitten av juni.

Då började telefonen ringa.

Det var från Sveriges Television och från reklamfilmsbolag och från svenskdubbning av utländsk, tecknad film och från Kay Pollack som ville provfilma mig till en kommande långfilm han skulle göra och från radioteatern och från Sveriges Television igen och från …

Det var ju inte alls slut. Det var nu det hela började!

Jahaja, 46 inspelningsdagar i en tio delars serie i skärgårdsmiljö som Leif ”Kulla-mannen” Krantz skulle göra med Karl-Arne Holmsten och ”Sickan” Carlsson som föreståndare för handelsboden. Man tackar!

När det började gå mot slutet av någon inspelning förbryllades jag en aning över att jag inte hört något på en vecka. Då ringde ofelbart telefonen och det kunde skrivas in 32 nya arbetstillfällen i kalendern. Och för varje gång höjdes lönen sakta men säkert.

När jag var med kompisar på Prinsen eller något annat nöjesetablissemang åt de hemma, i förväg, och beställde sedan in den billigaste omeletten och en stor

18

stark. (På den tiden var det nämligen mattvång i samband med intagande av alkoholhaltiga drycker.) Medan jag utan att knussla tog en oxfilé parad med ett exklusivt märkesöl på flaska. Min exceptionella begåvning gjorde även att jag ansågs mogen att beträda Thalias Tiljor vid förhållandevis unga år. På Riksteatern gjorde jag Peter, Annes förtrogna, i ”Anne Franks dagbok” och Lysander i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”.

I samband med repetitionerna läste jag någonstans en intervju med Jarl Kulle där han sa, apropå skådespelar­ yrket: ”Antingen har man det och då är det ingenting att yvas över, eller också har man det inte och då är det ingenting att göra något åt.” Det var ord som talade till mig. Och jag hade verkligen Det. Inget snack om den saken. Min väg mot De Stora Rollerna på De Stora Scenerna låg öppen och bred likt startbana 1 på John F. Kennedy-flygplatsen.

När en chefsperson på Riksteatern, på väg hem en sen kväll någonstans i Sverige efter ännu en bejublad Anne Frank-föreställning, rekommenderade mig att söka Scenskolan log jag därför i mjugg och menade att det där ordnar sig nog ska du se. Han uppfattade tydligen inte att jag lattjade lite med honom, eftersom han hejdade mig, tittade mig djupt i ögonen och försökte anlägga något slags faderlig ton och sa att jag var jätte­ duktig (kom med något nytt, något jag inte redan vet, är du bussig), men att det kan vara bra att ha en grund att stå på, att få öva utan att det varje gång måste leda till ett publikmöte. Att lära sig yrket, helt enkelt. Jag citerade då Jarls så träffsäkra uttalande och hoppades

19

därmed att det hela skulle vara slutdiskuterat. Chefspersonen på lilla Riksteatern (en teater jag definitivt inte skulle pensionera mig på, jag såg den snarare som en språngbräda till De Stora Teatrarna) menade säkert väl, men där uttalade han sig om saker som låg utanför hans kompetensområde. Jag såg hur det glimmade till i ögonvrån på honom i något som jag tolkade som ett mycket, mycket introvert leende.

– Vi får väl se, gubbe lilla, tänkte jag. Vi får väl se.

Och så försökte jag komma på någon manlig skådis i min ålder som var bättre än jag. Det var svårt, mycket svårt, kan jag säga. Om jag ska vara ärlig, och det tycker jag att man ska vara vid sådana här tillfällen, var det omöjligt.

När jag kom hem från den näst sista treveckorssvängen med ”En midsommarnattsdröm” kollade jag telefonsvararlampan det första jag gjorde när jag klev innanför dörren. Hur många inkomna meddelanden skulle det vara?

Telefonsvararlampan lös med ett fast, rött sken.

Märkligt.

Jag ringde mina kontakter på tv och diverse film­ bolag och alla tyckte att det var JÄTTEROLIGT att jag hörde av mig och alla gratulerade till ”Lycka till” där jag ju var JÄTTEBRA och alla andra serier jag varit med i för den delen där jag också varit FANTASTISK. Men just nu fanns det tyvärr ingenting. Det som skulle rollsättas för tillfället var en roadmovie med två pensionärspar och det, he he, var jag ju lite för ung för.

– Men dom kanske har något barnbarn som …

20

– Nej tyvärr, hade det varit på det viset hade ju du varit den förste jag hade ringt till.

Och sedan blev det tyst.

Vecka efter vecka, månad efter månad som till slut blev till ett helt obegripligt långt år. Och jag började så smått begripa att jag inte var så stekhet längre. En rollsättare på SVT sa faktiskt rent ut att mitt ansikte kanske var lite utnött och för starkt förknippat med det jag redan gjort. Man ville ha nytt och fräscht!

Tjugotvå år gammal och med bäst-före-datum bakom mig fick jag därför bita i det där sura äpplet, ta den där skeden i den där vackra handen eller vad man nu brukar säga och gå på något som hette Teaterverksta’n och som låg i Drottninggatsbacken och som var en ettårig, förberedande utbildning.

21