9789100126629

tiden d채r emellan

María Dueñas

Tiden där emellan Översättning Maria Cederroth

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012662-9 Copyright © María Dueñas 2009, Agoriuq, S.L. 2010 Published by agreement with Antonia Kerrigan Literary Agency Spanska originalets titel: El tiempo entre costuras Tryck: ScandBook AB, Smedjebacken, 2012

Till min mor, Ana Vinuesa Till familjerna Vinuesa Lope och Álvarez Moreno för åren i Tétouan som de alltid mindes med saknad Till alla forna invånare i det spanska protektoratet i Marocko och till de marockaner som levde tillsammans med dem

fรถrsta delen

1 En skrivmaskin slog mitt liv i spillror. Det var en HispanoOlivetti och i veckor var det bara ett skyltfönster som skilde mig från den. I dag, sett på många års avstånd, är det svårt att tro att ett mekaniskt ting kan få ett liv att byta riktning och på några dagar kullkasta alla framtidsplaner. Men så blev det, och jag kunde inte förhindra det.

Egentligen var det inga storslagna projekt jag hade, bara vardagliga – närmast självklara – strävanden, sådant som passade den tid och den plats jag blivit satt att leva i, framtidsdrömmar som låg så nära att jag nästan kunde snudda vid dem med finger­ topparna. På den tiden rörde sig min värld i en stillsam bana mellan några få hållpunkter som jag trodde var fasta och eviga.

Tryggast av dem hade alltid min mor varit. Hon var sömmerska på en syateljé med förnäm kundkrets. Hon hade både erfarenhet och gott omdöme, men blev ändå aldrig mer än en enkel avlönad sömmerska, en av många som slet ut fingrar och ögon med att tio timmar om dygnet klippa och sy, prova och ändra plagg som var ämnade för andras kroppar och för blickar som sällan riktades mot hennes person. Om min far visste jag inte mycket då. Nästan ingenting, faktiskt. Jag hade aldrig lärt känna honom och hans frånvaro hade knappast någon betydelse för mig. Jag var inte särskilt nyfiken på honom, men när jag var åtta eller nio bestämde sig min mor för att ge mig några upplysningar: att han hade en annan familj, att det var omöjligt för honom att 9

leva tillsammans med oss. Jag svalde informationen lika snabbt och oentusiastiskt som jag glupade i mig de sista skedarna av fastlagssoppan jag hade framför mig på bordet – jag ville hellre springa ned på torget och leka än höra mer om den där främmande varelsens liv.

Jag föddes sommaren 1911, samma år som Pastora Imperio gifte sig med tjurfäktaren El Gallo, Jorge Negrete föddes i Mexiko och just när den era som kallades la belle époque hade passerat sin höjdpunkt i Europa. På avstånd hördes redan mullret av stridstrummor som förebådade det första stora europeiska kriget och på kaféerna i Madrid läste gästerna El Debate och El Heraldo och Chelito gjorde herrarna som tokiga när hon skamlöst vickande på höfterna framförde sina sånger från varietéscenen. Vid samma tid lyckades också Alfonso XIII, på någon ledig stund mellan sina olika älskarinnor, avla sitt femte inomäktenskapliga barn. Regeringen leddes av liberalen Canalejas, som knappast kunde ana att en excentrisk anarkist bara något år senare skulle ta hans liv genom att skjuta honom två gånger i huvudet medan han stod och tittade efter nyinkomna böcker i bokhandeln San Martíns skyltfönster.

Min barndom var någorlunda lycklig, jag upplevde visserligen fler försakelser än extravaganser, men slapp stora svårigheter och besvikelser. Jag växte upp på en smal gata i en av Madrids arbetar­stadsdelar nära Plaza de la Paja, inte långt från det kungliga slottet. Där bodde jag, ett stenkast från stadens brusande kärna, omgiven av droppande tvättstreck, klorlukt, grann­ kvinnors röster och sollapande katter. Jag gick i en anspråkslös skola en halvtrappa upp i ett av grannhusen. I skolbänkarna, som egentligen bara hade plats för två, satt vi ungar fyra och fyra, huller om buller, och skuffades medan vi högljutt deklamerade ”Piratens sång” och rabblade multiplikationstabellen. Där lärde jag mig läsa och skriva, de fyra räknesätten och namnen på floderna som ringlade fram över den gulnade kartan på väggen.

10

När jag hade fyllt tolv var min skolgång över och jag fick börja som syflicka i ateljén där min mor arbetade. Min lott i livet.

Doña Manuela Godinas välrenommerade firma hade under årtionden försett Madrid med utsökta, ypperligt skurna och välsydda plagg. Dräkter, cocktailklänningar, kappor och caper som skulle bäras av eleganta damer när de flanerade på Paseo de la Castellana, besökte travbanan eller poloklubben Puerta de Hierro, drack te på Sakuska eller gick i mässan i de flottaste kyrkorna. Men det dröjde ett tag innan jag fick sätta mig in i sömnadens hemligheter. Innan dess var jag ateljéns alltiallo: den som rörde om kolet i fyrfaten och sopade bort tygklipp från golvet, den som värmde strykjärnen på spisen och sprang till Plaza de Pontejos med andan i halsen för att köpa tråd och knappar.

Jag var ansvarig för att de nysydda kreationerna levererades till exklusiva residens inslagna i påsar av oblekt bomull – det var min favoritsyssla, den bästa underhållning som fanns att få i början av min yrkesbana. På så sätt lärde jag känna portvakter och chaufförer i de finaste fastigheterna och jungfrur, hus­hållerskor och betjänter i de mest välbärgade hushållen. Utan att själv knappt bli sedd kunde jag iaktta de mest förfinade damerna, deras döttrar och äkta män. Som ett stumt vittne tog jag mig in i deras borgerliga hem, adliga palats och överdådiga våningar i anrika byggnader. Ibland, när någon i tjänarstaben tog emot plaggen jag bar med mig, nådde jag inte längre än till tjänstefolkets regioner, men andra gånger blev jag tillsagd att gå till omklädnings­rummen. För att komma dit fick jag vandra genom långa korridorer och kunde på så sätt kika in i salongerna. Med ögonen slukade jag mattor, ljuskronor, sammetsdraperier och flyglar som någon ibland spelade på, ibland inte, och tänkte att det skulle vara bra märkligt att leva i ett sådant universum.

Jag tillbringade mina dagar mellan dessa båda världar utan någon märkbar friktion, nästan som om jag inte lade märke till hur oförenliga de var. Med samma självklarhet rörde jag mig 11

på breda gator kantade med vagnsportar och stora entréer som i mina egna gyttriga kvarter med slingrande gränder där det gällde att snabbt ta skydd från stänkande urin när någon på väg att tömma nattkärlet ropade ”Se upp!” I hyreshusen bodde hantverkare, butiksägare, biträden och daglönare som nyss flyttat in till huvudstaden och det gav stadsdelen en viss bykänsla.

Många lämnade den bara i yttersta nödfall, men min mor och jag skyndade tillsammans i väg tidigt varje morgon för att ta oss till Calle Zurbano och ta itu med dagens arbetsuppgifter i doña Manuelas ateljé.

När jag hade varit på firman i ett par år bestämde doña Manuela och min mor att det var dags att jag lärde mig sy. Så vid fjorton års ålder fick jag börja med det enklaste: tränssöm, kaststygn, lösa tråckelstygn. Sedan gjorde jag knapphål, efterstygn och fållar. Vi satt på låga stolar med sjögrässits, böjda över sömnaden på arbetsbrädan som vilade i knät. Doña Manuela tog hand om kunderna, klippte till, skötte provningen och gjorde ändringar.

Min mor tog mått och utförde det svåraste sömnadsarbetet, hon fördelade och övervakade resten av sysslorna och angav arbetstakt och disciplin för den lilla styrkan bestående av ett halvdussin äldre sömmerskor, fyra fem unga kvinnor och några pratsamma syflickor som alltid hade större lust att skoja och tissla än att arbeta. En del blev duktiga sömmerskor, andra hade inget handlag och blev sittande för gott med de minst tacksamma uppgifterna. När en slutade ersattes hon av en annan i det stökiga rummet som var så olikt den upphöjda välmåga husets fasad utstrålade och den strama, ljusa salongen som bara kunderna hade tillträde till. Doña Manuela och min mor var de enda av oss som fick njuta av de saffransgula tygtapeterna, de enda som fick vistas i närheten av mahognymöblerna och beträda ekparketten som vi yngre brukade bona med bomullstrasor. Bara de två fick då och då se solen tränga in genom de höga franska fönstren som vette mot gatan. Vi andra fick hålla oss till de bakre linjerna; 12

i­ sömmerskesalen som var utkyld på vintern och glödhet på sommaren, ett dunkelt rum som bara hade ett par små fönster mot en mörk innergård och där timmarna gick som en dans till ljudet av vårt nynnande och saxarnas klippande.

Jag var läraktig. Mina flinka fingrar vande sig snabbt vid nålens form och tygernas struktur. Vid måtten, tygrullarna och materialets olika grovlekar. Livets längd framtill, bystvidden, benlängden. Ärmhål, ärmlinning, snedslå. När jag fyllt sexton hade jag lärt mig att känna igen olika slags tyger, vid sjutton kunde jag bedöma deras potential. Crêpe de chine, sidenmuslin, georgette, chantillyspets. Månaderna rullade på, som ett pariserhjul: om hösten gjorde vi kappor av finaste ylle och dräkter för övergången mellan sommar och höst, om våren sydde vi luftiga klänningar till kundernas långa sommarvistelser vid stränderna La Concha och El Sardinero på Atlantkusten, något som vi knappt ens kunde föreställa oss. Jag fyllde arton och nitton. Så småningom lärde jag mig tillskärningens grunder och att utföra det svåraste sömnadsarbetet. Jag lärde mig att montera kragar och slag, att förutse hur ett tyg skulle falla och hur det färdiga plagget skulle se ut. Jag tyckte om mitt arbete, jag njöt av det.

Doña Manuela och min mor rådfrågade mig ibland, de började lita på mig. ”Flickan har gott handlag och öga för arbetet, Dolores”, sa doña Manuela. ”Hon är duktig, och bättre kommer hon att bli om hon inte hamnar på avvägar. Bättre än du, om du inte ser upp.” Min mor fortsatte med sitt, som om hon inte hade hört. Jag såg också ned i min arbetsbräda och låtsades som om jag inte lyssnade. Men jag sneglade på min mor och såg att hon hade en antydan till leende på läpparna, som hon knep ihop om några knappnålar. Åren rann iväg, livet gled förbi. Modet förändrades, och med det arbetsuppgifterna på ateljén. Efter världskriget blev linjerna raka, korsetterna mönstrades ut och damerna visade benen utan att skämmas. Men när det glada tjugotalet var över kröp 13

klänningsmidjorna upp till sin vanliga plats igen, kjolarna blev längre och anständigheten återtog sitt herravälde över ärmar, urringningar och beteende. Så kom ett nytt årtionde och förde med sig ytterligare förändringar – alla på en gång, plötsligt, i massor. Jag fyllde tjugo, det blev republik och jag lärde känna Ignacio. En söndag i september på La Bombilla, på en bullrig tillställning där syflickor trängdes med rumlande studenter och soldater på permission. Han tog mig med på dans, han fick mig att skratta. Ett par veckor senare planerade vi redan vårt bröllop.

Vem var Ignacio? Vad var han för mig? Mannen i mitt liv, trodde jag då. Den sansade pojke som jag kände på mig skulle bli en god far till mina barn. Jag hade redan nått en ålder då det för flickor av min sort, som varken hade utbildning eller pengar, inte fanns mycket annat att välja på än äktenskap. Att som min mor ensam behöva uppfostra ett barn, och därför vara tvungen att arbeta från morgon till kväll, hade aldrig lockat mig. I Ignacio såg jag den perfekta lösningen som skulle göra att jag slapp gå i hennes fotspår: någon att dela resten av mitt liv med och på så vis slippa vakna varje morgon med en bitter smak av ensamhet i munnen. Det var ingen omtumlande passion som hade lett mig till honom, men väl en stark tillgivenhet och vissheten att ett liv tillsammans med honom skulle förflyta utan ledsamheter och strider, behagligt som en fluffig dunkudde.

Ignacio Montes var, trodde jag, den jag skulle gå arm i arm med under tusentals promenader, han var den som skulle ge mig säkerhet och beskydd för all framtid. Han var två år äldre än jag, spinkig, godmodig och lika lättsam som kärleksfull. Han var reslig och hade inte mycket kött på benen, men fint sätt och ett hjärta som verkade rymma mer kärlek till mig för var timme som gick. Han var son till en kastiliansk änka som hade några slantar undanstoppade, han bodde alltid på enkla pensionat, var förhoppningsfull kandidat till byråkratbanan och ständig sökande till alla ministerier som kunde lova honom lön under resten av 14

livet – om det var försvars-, inrikes eller finansdepartementet gjorde detsamma. Drömmen var att få tretusen pesetas om året, tvåhundrafyrtioen i månaden, en säker lön för all framtid i utbyte mot att tillbringa sina återstående dagar i statsförvaltningens tjänsterum och korridorer, en värld av läskpapper, dokument, stämplar och bläckhorn. På den drömmen byggde vi vår framtid, vi såg oss själva guppa fram på den statliga byråkratins lugna vatten. Dessvärre vägrade byråkratin envist vid varje utlyst tjänst att sätta min Ignacio på avlöningslistan. Men han framhärdade utan att låta sig nedslås. I februari sökte han till justitie­departementet, i juni till jordbruksdepartementet och sedan var det bara att börja om från början igen.

Ignacio, som inte kunde tillåta sig några kostsamma nöjen, men som skulle gett sitt liv för att göra mig lycklig, uppvaktade mig under tiden med de anspråkslösa gåvor hans magra kassa tillät: en pappask med silkesmaskar och mullbärsblad, strutar med rostade kastanjer och löften om evig kärlek i gräset under vägbron. Tillsammans hörde vi blåsorkestern spela i Oestes­ parkens musikpaviljong och soliga söndagsmorgnar rodde vi i Retiroparkens damm. Den utomhusfest med slänggungor och positiv som vi försakade existerade inte och vi dansade chotis med en klockas regelbundenhet. Så många kvällar vi fördrev i Vistillasparken, så många filmer vi såg på kvartersbiografer för en peseta och femtio céntimos! Ett glas jordmandelmjölk var en lyx för oss, och att åka taxi var en ouppnåelig dröm. Ignacios ömhetsbetygelser var inte direkt påträngande, bara oändliga.

Jag var hans himmel och stjärnor, den sötaste, den bästa. Mitt hår, mitt ansikte, mina ögon. Mina händer, min mun, min röst. Hela min person var för honom enastående, källan till all glädje. Jag lyssnade på honom och sa ”dumskalle”, men lät mig avgudas.

Livet i syateljén förändrades. Det blev svårare, osäkrare. När den andra republiken utropades drog en orons vind genom våra 15

kunders bekväma och välmående tillvaro. Madrid skakades av våldsamheter, man kunde känna den politiska spänningen i varje gathörn. De fina familjerna drog ut på sina semestrar i all oändlighet däruppe i norr för att slippa den oroliga och upproriska huvudstaden där högljudda tidningsförsäljare sålde Mundo Obrero på torgen och förstädernas fattiglappar ogenerat tog sig ända in till Puerta del Sol. Man såg alltmer sällan stora privat­bilar på gatorna och de överdådiga festerna blev allt färre. Förnäma gamla damer i svart bad rosenkransen för att premiärminister Azaña snart skulle falla och varje dag hördes skottlossning vid den tid när gaslyktorna började tändas. Anarkisterna brände kyrkor, falangisterna bröstade sig och drog pistol. Allt oftare hände det att medlemmar av aristokratin och bourgeoisien lät täcka över sina möbler med lakansväv, avskedade tjänstefolket, reglade fönsterluckorna och hals över huvud lämnade landet tillsammans med sina smycken, pengar och farhågor, fulla av saknad efter den landsflyktige kungen och ett kuvat Spanien som skulle återkomma först om några år.

Doña Manuelas ateljé fick allt färre kunder, beställningarna började tryta och det fanns allt mindre att göra. Sakta men säkert kom den sorgliga åderlåtningen: först avskedades syflickorna och sedan de andra sömmerskorna, tills bara ägarinnan, min mor och jag var kvar. När vi hade sytt klart markisinnan de Entrelagos sista klänning och de följande sex dagarna fått sitta med händerna i knät och lyssna på radio utan att en själ ringde på dörren, meddelade doña Manuela med en suck att hon inte hade något annat val än att stänga firman.

Under denna omvälvande tid, då de politiska samman­ drabbningarna nådde ända till teatrarnas parkettplatser och en regering sällan varade längre än det tog att be tre Fader Vår, hann vi knappt sörja det vi hade förlorat. Tre veckor in på vår ofrivilliga sysslolöshet dök Ignacio upp med en bukett violer och nyheten att han äntligen blivit godkänd på antagnings­ 16

provet till offentlig anställning. Förberedelserna inför vårt anspråkslösa bröllop mildrade oron och vid det runda bordet med fyrfatet inunder satt vi och gjorde upp planer. Fastän det hade blåst in nya vindar med republiken och borgerliga vigslar var på modet, blev vi uppmuntrade av min mor – som utan problem kombinerade sin ställning som ogift mor med bergfast katolicism och nostalgisk lojalitet mot kungahuset – att gifta oss i kvarterskyrkan San Andrés. Ignacio och jag gick med på det. För hur skulle vi ha kunnat neka henne det utan att rubba den rådande ordningen, den som innebar att han uppfyllde alla mina önskningar medan jag tveklöst rättade mig efter hennes?

Jag hade dessutom inga tungt vägande skäl att säga nej, mina förväntningar på ceremonin var måttliga och det gjorde mig detsamma om den hölls vid ett altare med en kaftanklädd präst eller i en sal prydd med republikens trikolorflagga.

Vi ställde in oss på att bestämma datum hos den församlingspräst som den åttonde juni tjugofyra år tidigare hade döpt mig till Sira efter helgonkalenderns påbud. De andra namn kalendern erbjöd den dagen var Sabiniana, Victorina, Gaudencia, Heraclia och Fortunata. ”Sira, Fader, döp henne till Sira. Det är i alla fall kort”, avgjorde min mor. Och Sira fick jag heta.

Bröllopsgästerna utgjordes av familjen och några vänner. Det var min morfar som hade mist både ben och förstånd i kriget på Filippinerna och nu satt i sin gungstol vid det franska fönstret i vårt matrum som ett stumt vittne till våra liv. Det var Ignacios mor och systrar som skulle komma åkande från sin hemby.

Det var våra grannar Engracia och Norberto och deras tre söner, som alla var socialister och stod oss mycket nära, som om samma blod förenade oss alla på vår trappavsats. Det var doña Manuela som tagit upp synålen igen för att förära mig sitt sista verk – en brudklänning. Vi tänkte traktera våra gäster med marängbakelser, malagavin och vermut. Kanske kunde vi 17

betala en av kvarterets musiker för att komma upp och spela pasodoble och en gatufotograf som kunde ta en bild av oss att sätta upp på väggen i det nya hem som vi ännu inte hade, och som för ögonblicket var min mors hem.

Det var då, mitt i uppståndelsen kring våra framtidsprojekt och tillfälliga lösningar, som Ignacio fick för sig att också jag skulle förbereda mig för antagningsproven så att jag skulle kunna bli statsanställd, precis som han själv. Den nya tjänsten hade öppnat hans ögon för en annan verklighet: republikens offentliga förvaltning, en värld där det fanns yrkesval för kvinnor bortom spisen, tvätthon och hushållssysslorna, en värld där kvinnosläktet jämsides med männen kunde bana sig väg på lika villkor och med samma mål i sikte. De första kvinnliga leda­ möterna tillträdde redan sina platser i parlamentet, jämställdhet skulle råda mellan könen i det offentliga livet, vi godkändes som personer i juridisk mening och fick rätt till arbete och rösträtt. Jag hade tusen gånger hellre velat börja sy igen, men efter bara några dagar hade Ignacio övertalat mig. Den gamla världen med sina tyger och sin sömnad hade störtat samman och ett nytt universum öppnade sig – vi måste anpassa oss till det. Ignacio själv kunde hjälpa mig att läsa på; han kände till ämnena och var ju van att gå upp i examen och bli underkänd gång efter annan utan att någonsin misströsta.

Jag var på det klara med att också jag måste dra mitt strå till stacken för att kunna försörja vår lilla skara som efter bröllopet skulle bestå av oss två, min mor, morfar och den kommande barnaskaran. Alltså gick jag med på det. När vi väl hade bestämt oss var det bara en sak som fattades: en skrivmaskin, så att jag kunde lära mig skriva på ett tangentbord inför det oundvikliga maskinskrivningsprovet. Ignacio hade i åratal varit tvungen att öva på andras skrivmaskiner, en golgatavandring genom deprimerande kurssalar som luktade som ett koncentrat av flott, bläck och svett. Eftersom han inte ville att jag skulle behöva gå igenom 18

samma stålbad envisades han med att vi skulle skaffa egen utrustning. De följande veckorna gav vi oss ut och jagade skrivmaskiner som gällde det vårt livs största investering.

Vi undersökte alla alternativ och gjorde oändliga kostnadskalkyler. Jag förstod mig inte på sådant som prestanda, men jag tyckte att något lätt och av mindre format skulle passa oss.

Ignacio, däremot, brydde sig inte om storleken utan studerade priser, av­betalningsplaner och mekanik med väldig noggrannhet.

Vi letade upp vartenda försäljningsställe i Madrid, stod timvis och tittade i skyltfönstren och lärde oss att uttala utländska namn som ledde tanken till fjärran platser och filmstjärnor – ­Remington, Royal, Underwood. Vi kunde ha valt vilket märke som helst, vi kunde lika gärna ha handlat på en amerikansk firma eller på en tysk, men till slut valde vi italienska Hispano-Olivetti på Calle Pi y Margall. Hur skulle vi ha kunnat veta att vi, med en så enkel handling som att gå över tröskeln, fällde en dödsdom över vårt liv tillsammans och fick framtiden att för alltid byta skepnad?

19