9789100126452

ö v e r s ät t n i n g n i c l a s H va l

albert bonniers förl ag

De flesta citat ur ”Sjöfararen” är hämtade från Slaget vid Maldon och sju elegier, översättning av Gunnar D Hansson (Anthropos 1991).

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012645-2 copy righ t © David Vann 2011 or iginalets tit el: Caribou Island Published by agreement with Sane Töregård Agency AB t ryck ScandBook AB, Falun 2012

Mamma var inte verklig. Hon var en tidig dröm, ett hopp.

Hon var en plats. Snöig, som det är här, och kall. Ett trähus på en kulle ovanför floden. En mulen dag, husens gamla vita färg blev på något sätt skarpare av det instängda ljuset, och jag på väg hem från skolan. Tio år gammal, gick själv, gick genom smutsiga snöfläckar på tomten, upp på den smala verandan.

Jag minns inte vad jag tänkte, minns inte vem jag var eller hur det kändes. Allt det är borta, utsuddat. Jag öppnade ytterdörren till vårt hus och hittade mamma hängande i en takbjälke.

Ursäkta, sa jag och backade ut och stängde dörren. Jag stod ute på verandan igen.

Sa du så? frågade Rhoda. Sa du ursäkta?

Ja. Åh, mamma.

Det är länge sedan nu, sa Irene. Och det var något jag inte kunde se ens då, så jag ser det inte nu heller. Jag vet inte hur hon såg ut när hon hängde där. Jag minns ingenting av det, jag minns bara att det har hänt.

Rhoda hoppade närmare i soffan och lade armen om sin mamma, drog henne till sig. De tittade på brasan båda två.

Gnistskydd framför, ett metallnät med små hexagoner, och ju längre Rhoda tittade, desto mer såg det ut som om hexagonerna utgjorde eldstadens bakre vägg, att de blev gyllene av lågorna. Det var som om den bakre väggen, som var svart av sot, kunde avtäckas eller förvandlas av elden. Sedan ställde ·5·

hennes ögon om sig och så var det bara ett gnistskydd igen.

Jag önskar att jag hade fått lära känna henne, sa Rhoda.

Jag med, sa Irene. Hon klappade Rhoda på knäet. Jag måste lägga mig. Lång dag i morgon.

Jag kommer att sakna det här stället.

Det har varit ett bra hem. Men din pappa vill lämna mig, och det första steget är att tvinga ut oss till den där ön. För att det ska verka som om han har försökt.

Så är det väl ändå inte, mamma.

Vi har alla våra regler, Rhoda. Och din pappas främsta regel är att han aldrig får framstå som skurken i dramat.

Han älskar dig, mamma.

Irene ställde sig upp och kramade om sin dotter. Godnatt, Rhoda.

Nästa morgon bar Irene ena änden av stock efter stock från pickupen till båten. Vi kommer aldrig att få dem att passa ihop, sa hon till sin make Gary.

Jag får nog hyvla ner dem lite, sa han med spända läppar.

Irene skrattade.

Tack, sa Gary. Han hade redan den där bistra ängsliga minen som åtföljde honom under alla hans omöjliga projekt.

Varför kan vi inte bygga en stuga av brädor? frågade Irene.

Varför måste det vara en timmerstuga?

Men Gary svarade inte.

Som du vill, sa hon. Men det här är inte ens några riktiga timmerstockar. Ingen av dem är tjockare än femton centimeter.

Det kommer att se ut som ett skjul byggt av pinnar.

De var vid den övre campingplatsen vid Skilaksjön, vattnet var ljust jadefärgat av smältvatten från glaciären och grumligt av partiklar. Eftersom den var så djup steg temperaturen inte särskilt mycket, inte ens på sensommaren. Vinden som for fram över sjön var kylig och konstant och bergen som reste sig i öster hade fortfarande snölegor. Där uppifrån hade ·6·

Irene under klara dagar sett Mount Redoubts och Mount Iliamnas vita vulkantoppar på andra sidan Cookviken, och i förgrunden låg Kenaihalvöns breda låglandsremsa: svampigt grön och rödlila mossa, förkrympta träd kantade våtmarker och småsjöar, och den enda riktiga landsvägen slingrade sig silvrig fram i solen som en flod. Det mesta tillhörde staten.

Deras hus och sonen Marks hus var de enda byggnaderna kring Skilak, och till och med de låg undangömda bland träden så att sjön fortfarande kändes förhistorisk, vild. Men det räckte inte att bo vid stranden. De skulle flytta ut nu, till Caribou Island.

Gary hade backat ner pickupen så nära båten som möjligt, den låg uppdragen på stranden med förens lastramp nedfälld.

För varje stock fick han kliva i båten och gå över hela dess längd. En vinglig färd eftersom aktern låg och guppade i vattnet.

Spinkiga Lincolnstockar, sa Irene.

Jag har hört nog nu, sa Gary.

Okej.

Gary drog fram ytterligare en liten stock. Irene tog tag i bakänden. Himlen mörknade en aning och vattnet ändrade färg från ljus jade till blågrått. Irene kastade en blick upp mot berget och såg att ena sidan var vitare. Regn, sa hon. På väg hit.

Vi kör på, sa Gary. Ta på dig jackan om du vill.

Gary hade rutig flanellskjorta med T-shirt under. Jeans och kängor. Hans uniform. Han såg ut som en yngre man, fortfarande vältränad trots sina femtiofem år. Irene gillade fortfarande hur han såg ut. Visserligen orakad och oduschad just nu, men verklig.

Borde inte ta så lång tid, sa Gary.

De skulle bygga stugan helt själva. Den skulle inte ens stå på någon grund. Och inga ritningar, ingen erfarenhet, inget bygglov och inga goda råd från någon. Gary ville bara göra ·7·

det. Det skulle vara som om de var de första människorna som kom till den här vildmarken.

De fortsatte att lasta på stockar och regnet kom emot dem som en vit skugga över vattnet. Som en sorts gardin var den, bylinjen, men de första dropparna och vindstötarna kom alltid strax innan, osynliga, fanns där framför det hon kunde se och de kom alltid som en överraskning för Irene. Den sista lilla stunden rycktes ifrån henne. Och sedan tog vinden fart, bylinjen slog till och dropparna föll stora och tunga, ihärdigt.

Irene tog tag i änden på ännu en stock och gick mot båten med ansiktet vänt bort från vinden. Regnet kom rakt från sidan nu, piskade. Hon hade ingen mössa, inga handskar.

Håret tovade sig, droppar föll från näsan och hon kände den första kylan när regnet blötte igenom skjortan mot armarna, ena axeln, övre delen av ryggen, nacken. Hon gick och hukade för att försöka komma undan, lade ner stocken och gick tillbaka böjd åt andra hållet så att andra sidan blev blöt, och hon huttrade.

Gary gick framför henne, hopkurad han också, med överkroppen vänd bort från regnet som om den inte ville lyda benen utan tänkte ge sig av åt ett annat håll. Han tog tag i änden på en stock till, drog ut den, klev bakåt och sedan började regnet falla ännu kraftigare. Vinden var byig och luften fylldes av vatten, såg vit ut även på nära håll. Sjön försvann, vågorna var borta, övergången till land blev hypotetisk. Irene tog tag i stocken och följde Gary in i tomheten.

Vinden och regnet stegrades till ett dån som gjorde att Irene inte hörde några andra ljud alls. Hon gick stum, hittade fören, lade ner sin ände av stocken, vände sig om och gick tillbaka utan att huka sig längre. Det fanns ingen torr fläck kvar att rädda. Hon var helt genomblöt.

Gary gick förbi henne som någon sorts fågelman, armarna var böjda som ett par vingar som just håller på att öppna sig.

Försökte han undvika att den blöta skjortan rörde vid huden? ·8·

Eller var det någon instinktiv förberedelse på strid, armarna redo? När han stannade vid pickupflaket forsade vattnet från nästippen. Hans blick var hård, fokuserad.

Irene gick fram nära. Ska vi lägga ner? ropade hon i dånet.

Vi måste få ut det här lasset till ön, ropade han och sedan drog han ut en stock till, och Irene gjorde som han ville trots att hon visste att hon blev bestraffad. Gary kunde aldrig göra det direkt. Han förlitade sig på regnet, på vinden, på den skenbara nödvändigheten i det här projektet. Det skulle bli en straffdag. Han skulle passa på, dra ut på det i timmar, driva på dem med bister beslutsamhet, som ett öde. En sorts njutning för honom.

Irene gjorde som han ville, för när hon hade uthärdat kunde hon bestraffa. Tids nog blev det hennes tur. Och så här hade de hållit på i tiotals år nu, kunde inte motstå det. Okej, brukade hon tänka. Visst. Och det betydde: vänta du bara.

En halvtimme till med att lasta på stockar i regnet. Irene skulle bli sjuk av det här, hon var ordentligt nedkyld. De borde ha haft regnkläder på sig, de låg i pickupen, men envetenheten mot den andre hade hindrat dem. Om hon hade gått för att hämta sin jacka när Gary föreslog det skulle det ha blivit ett avbrott i arbetet, det skulle ha sinkat dem, och det hade noterats, lagts henne till last, genererat en liten ruskning på huvudet, kanske en suck till och med, fast efter tillräckligt lång tid så att han kunde låtsas att det inte handlade om just det. Gary var först och främst en man som saknade tålamod: han hade inget tålamod med hur livet hade artat sig, med den han var och det han hade gjort och blivit, han hade inget tålamod med sin fru och sina barn, och självklart saknade han tålamod även när det gällde alla småsaker, alla sysslor som inte utfördes på rätt sätt, alla väderlekar som inte ville samarbeta. En allmän och ihållande otålighet som hon hade levat med i över trettio år, ett element som hon hade lärt sig att andas som luft. ·9·

Den sista stocken var till sist lastad och Gary och Irene fällde upp rampen i fören. Den var inte tung, ingav inget förtroende. Svart gummi där den mötte båtens sidoplåtar så att det höll tätt. Det här skulle bli deras enda sätt att ta sig till och från ön.

Jag ska parkera bilen bara, sa Gary och trampade i väg genom småstenarna. Regnet öste fortfarande ner men kom inte lika mycket från sidan nu. Tillräckligt god sikt för att kunna ta ut en riktning, fast inte tillräcklig god för att man skulle kunna se ön ett par tre kilometer bort. Irene undrade vad som skulle hända när de var mitt emellan. Skulle de se någon av stränderna, eller skulle allt vara vitt omkring dem?

Ingen gps på båten, ingen radar, inget ekolod. Det är en sjö, hade Gary sagt till försäljaren. Det är bara en sjö.

Det är vatten i båten, sa Irene när Gary kom tillbaka. Det hade samlats under stockarna, särskilt i aktern där det var nästan trettio centimeter nu av allt regnande.

Det tar vi hand om när vi har kommit ut, sa Gary. Jag vill inte att länspumpen ska dra batteri utan att motorn är i gång.

Hur ser planen ut, då? frågade Irene. Båten var nedtyngd av stockarna och hon visste inte hur de skulle få loss den från stranden.

Alltså, det var ju inte bara jag som ville det här, sa Gary. Det är inte bara min plan. Det är vår plan.

Det här var en lögn, fast den var för stor för att bestrida här och nu, i regnet. Visst, sa Irene. Men hur får vi ut båten från stranden?

Gary betraktade båten en kort stund. Sedan böjde han sig ner och tryckte till. Den rubbade sig inte ur fläcken.

Båtens främre halva låg på land och Irene gissade att det betydde flera hundra kilos tryck nu när den var fullastad.

Gary hade uppenbarligen inte tänkt på detta. Han hittade på allteftersom.

Gary gick runt till ena sidan och sedan till den andra. Han · 10 ·

klättrade över stockarna till aktern, bort till utombordaren, lutade sig mot den och tryckte till hårt. Han försökte få båten att gunga, men den hade lika gärna kunnat vara gjord av bly.

Inte en tillstymmelse till rörelse.

Alltså kravlade Gary fram igen och hoppade i land och stod och tittade på båten ett tag. Hjälp mig att trycka på, sa han till slut. Irene ställde sig bredvid, han räknade ett, två, tre och så tryckte de mot fören båda två. Deras fötter gled på de svarta runda stenarna, men någon annan rörelse blev det inte.

Det får aldrig vara enkelt, sa Gary. Inte någonting. Det fungerar aldrig bara.

Som för att bevisa det han sa tilltog regnet igen, vinden ökade, kall var den av glaciären. Om man ville vara dåraktig och pröva gränserna för hur illa det kunde bli var det här ett bra ställe. Fast Irene visste att Gary inte skulle uppskatta några kommentarer. Hon försökte ställa upp och ge stöd. Vi kanske kan komma tillbaka i morgon, sa hon. Vädret ska bli lite bättre, säger de. Vi kan lasta av och skjuta ut den och sedan lasta på igen.

Nej, sa Gary. Jag känner inte för att göra det i morgon. Jag ska ut med den här lasten i dag.

Irene bet sig i tungan.

Gary klampade i väg till pickupen. Irene stod där i regnet, hon var genomblöt och ville bli varm och torr. Deras hus låg väldigt nära, några minuter bort. Ett varmt bad, tända en brasa.

Gary körde ner pickupen på stranden, svängde upp mot träden, backade sedan ner mot båten tills kofångaren var nära fören. Säg hur nära jag är, ropade han genom rutan.

Så Irene gick fram och berättade för honom och han rullade försiktigt närmare tills kofångaren snuddade vid fören.

Okej, sa Irene.

Gary gasade lite och stenar flög ut under bakhjulen. Båten rörde sig inte alls. Han växlade till en låg växel med fyrhjuls· 11 ·

drift, gasade lite till. Alla fyra hjulen grävde ner sig, stenar pepprade pickupens underrede. Båten började glida, sedan slank den snabbt ner i vattnet och drev i väg i en båge.

Ta tag i förtampen! ropade Gary genom rutan. Irene rusade fram för att ta tag i tampen som låg lös på stranden. Hon fick tag i den och körde ner hälarna, lutade sig bakåt mot stranden och drog hårt tills kraften minskade. Sedan låg hon bara där och såg upp mot den mörka vita himlen. Hon såg regnet komma i sjok innan det träffade henne i ansiktet. Inga handskar, händerna var kalla och nylonrepet var grovt. De små och lite större stenarna kändes hårda mot bakhuvudet.

Kläderna var ett blött kallt skal.

Hon hörde hur Gary körde upp pickupen till parkeringen, sedan hörde hon hans kängor på väg tillbaka, långa beslutsamma steg.

Okej, sa han lutad över henne. Nu åker vi.

Det hon önskade var att han bara kunde lägga sig ner bredvid henne. De två på den här stranden. De kunde ge upp, låta tampen löpa, låta båten driva bort, glömma timmerstugan, glömma allt som gått snett genom åren och bara gå tillbaka till huset och värma sig och börja om. Det kändes inte helt omöjligt. Om båda bestämde sig för det skulle de kunna göra det.

Men i stället gick de ner i det kalla vattnet, vågorna slog upp över deras knän, och så klättrade de i båten. Irene tog tag om stockarna och svingade upp benen och undrade varför hon gjorde det här. Den hon hade blivit med Gary rullade på som ett godståg, den hon hade blivit i Alaska rullade på, och det var den kraften som nu gjorde det omöjligt att bara lägga av och gå upp till huset. Hur hade det blivit så?

Gary var vid utombordaren och klämde på bensinslangens blåsa, drog ut choken, ryckte hårt i startsnöret. Och den startade med en gång, gick stadigt, spottade ut sin kylvattenstråle och det kom inte så mycket avgaser som Irene var van vid. · 12 ·

Fyrtaktare, fin motor, löjligt dyr hade den varit, men den var åtminstone pålitlig. Det sista hon ville var att driva omkring mitt på sjön i ett oväder.

Gary satte i gång länspumpen, en tjock vattenstråle spottades ut över relingen, och allt kändes för stunden hanterbart.

Sedan fick Irene syn på bucklan i fören. Där Gary hade tryckt på med pickupen. Det var en buckla där. Inte jättestor, men Irene tog sig fram för att kontrollera gummilisten där rampen mötte sidoplåtarna och hon såg en rännil vatten komma in.

De var så tungt lastade att en del av rampen låg under vatten.

Gary, sa hon, men han höll redan på att backa ut i en halvcirkel, sedan lade han i växeln framåt. Han var helt koncentrerad på det han gjorde, lade inte märke till henne. Gary! ropade hon och vinkade med ena armen.

Han lade i friläge och kom fram för att titta. Han gav ifrån sig ett grymtande ljud med hårt sammanbitna käkar. Men sedan gick han tillbaka till motorn och lade i växeln. Inte ett ord, ingen diskussion om huruvida de skulle fortsätta eller reparera skadan först.

Gary körde inte fort, inte mer än fem sju knop, men de gick rakt mot vinden med en båt med platt för och varje våg de mötte skvätte upp till en kraftig skur som dränkte dem helt.

Irene vände sig bort från vinden och vågorna, bakåt mot Gary, men han tittade också bakåt och tog ut riktningen med hjälp av stranden de hade lämnat som nu långsamt försvann bort i fjärran. Pickupen syntes fortfarande genom de glesa träden. Ingen annan hade parkerat vid campingen. För det mesta var det några som var ute med båten eller campade här, men i dag, om något skulle hända, var de ensamma med dunsen och skuren som kom med några sekunders mellanrum, med stockarna som låg travade mörka och våta, med den låga relingen, med det stadiga strilandet från länspumpen. En ny sorts prärievagn, nästan, på väg mot nya marker, på väg att bygga ett nytt hem. · 13 ·

Rhodas buckliga Datsun hade inget på obelagda vägar att göra. Hon såg till att ha bra fart uppför backarna men hon kunde känna hur däcken slirade i leran. Och hon såg inte ett dyft, bara regnet som träffade vindrutan hårt, ett töcken av gröna träd bortom det och den bruna leriga vägen som böjde av. Hon hade varit inne hos bilhandlare i flera år på jakt efter den rätta pickupen, men hon verkade aldrig ha tillräckligt med pengar när de väl satte sig ner för att göra upp. Fast egentligen ville hon ha en suv, inte en pickup. Och eftersom hon hade en löneförhöjning att vänta, och eftersom hon dessutom tänkte gifta sig med en tandläkare, trodde hon inte att det skulle dröja särskilt länge innan hon fick det.

Vilket fick Rhoda att tänka på Jim som antagligen åt pannkakor just nu, hans vanliga middag, och undrade var hon höll hus. Drog upp persikohalvor ur burken och lade på pannkakorna, knackade med gaffeln mot burken helt i onödan. Men Rhoda kände att hon var på väg att bli på riktigt gott humör och tänkte inte förstöra det genom att tänka på Jim. När hon väl kom fram till sina föräldrars hus såg hon att deras pickup var borta. Hon var sen med att hjälpa till att flytta stockar. Hon gick ut i alla fall och sprang förbi rabatterna fram till dörren.

Rhodas föräldrar bodde i ett litet enplanshus som blivit tillbyggt flera gånger under årens lopp, det putade ut konstigt på sina ställen och delarna passade inte riktigt ihop. Rhodas · 14 ·

pappa hade drömt om nybyggarliv och pälsjägaräventyr när han flyttade upp från Kalifornien i tjugofemårsåldern, och vid det här laget hade han samlat på sig alla de alaskiska attiraljerna. Horn från vapiti, älgar, kariboer, hjortar, bergsgetter och snöbaggar hängde på spikar under takskägget. Den upphöjda rabatten till höger om dörren hade en gammal handpump, det fanns en liten vaskningsränna och flera olika rostiga vaskpannor, korpar, ämbar, gamla brädor och andra liknande saker från guldgrävartiden. Det mesta hade släpats ner från gruvan i Hatcherpasset nordost om Anchorage, men en del hade också inhandlats från andra samlare och på en och annan loppmarknad. Längre ner på väggen till vänster om dörren hade han staplat ved till öppna spisen och den antika gjutjärnskaminen med förnicklade detaljer, och mellan vedhögen och dörren hängde en gammal hundsläde vars läderremmar och trä ruttnade lite mer för varje år som gick ute i regnet, snön, blåsten och de sällsynta solglimtarna. Rhoda hade alltid tyckt att huset var pinsamt och att det mest liknade ett skrotupplag. Men hon gillade blommorna och mossträdgården. Tolv sorters mossa och alla alaskiska blommor man kunde tänka sig, även sällsynta arter. Hela sängar med svarta klockliljor och rallarrosor och lupiner i alla tänkbara färger, från vitt och rosa till djupt, djupt lilablå, fast det var bara rallarrosorna som blommade nu.

Rhoda bankade på dörren igen, men de hade stuckit. Hon körde vidare mot campingplatsen och båtrampen. Hon skulle kanske hinna i kapp dem där, fast hon kunde inte fatta varför de envisades med att ge sig ut en sådan här dag. Varför höll de sig inte hemma?

Däcken slirade en del på väg ner från kullen mot campingplatsen. Hon såg att de hade parkerat pickupen där och körde ner till rampen vid vattenbrynet. Ingen båt. Ingen där. Hennes föräldrar måste vara knäppa som gav sig ut i detta. Varför inte vänta på bättre väder? Även om det gällde timmerstugornas · 15 ·

timmerstuga, en livslång dröm och allt det där tjafset. Och det Rhoda absolut inte kunde förstå var varför hennes mamma gick med på det.

Skit samma, sa hon och begav sig av mot stan igen.

Rhoda och Jim bodde i ett stort hus med spetsigt tak med utsikt över Kenaiflodens mynning. En av fördelarna med att vara med Jim. Det branta sadeltaket påminde om någon restaurangkedja som krängde wienerschnitzlar, men snön åkte lätt av och det gav en takhöjd på som mest sex meter i vardagsrummet och i deras sovrum bak i huset. De stora tvåglasfönstren, drygt fyra meter höga, blickade ut mot solnedgångarna över Cookviken, och de synliga bjälkarna var mörkbetsade som i en mjödhall och alla möbler var av skandinaviskt trä och läder. Det var precis ett sådant hus som Rhoda en gång hade drömt om.

Och nu bor jag bara här, tänkte hon när hon stod vid köksön och klämde ut små beaglebajsprover i glasflaskor.

Det hade varit trevligt om du inte gjorde det där när jag åt, sa Jim. Han satt på andra sidan köksön och åt sina pannkakor med konserverade persikor.

Lägg av, sa Rhoda. Det är ju bara hundskit.

Jim skrattade. Du är för härlig.

Nej, du är för härlig, sa Rhoda. De hade bara bott ihop i ett år, så vadå. Rhodas förre pojkvän hade varit något helt annat, en fiskare som klagade och gnällde varenda dag över naturen, fiskerinäringen och regeringen, alla var de lika outgrundliga och hjärtlösa enligt honom. Ena året var priset på hälleflundra för lågt, nästa år var licensavgifterna för höga för att satsa på något nytt fiske, och varje år var havet ute efter honom personligen. Oerhört trist att behöva lyssna på, och för det hade hon fått en trång villavagn och några gratis hälleflundrefiléer.

Med Jim fick hon obegränsat med konserverade persikor och all pannkaksmix man kunde önska sig.

Rhoda log. Hon insåg att hon var lycklig. Eller tillräckligt · 16 ·

lycklig, i alla fall. Hon lade ifrån sig plastsprutan, gick runt bakom Jim och andades lite i hans öra.

Vid Skilaksjöns strand, bara någon kilometer från sina föräldrar som dundrade in i vågorna med sin timmerlast, höll Mark just på att ta av sig kläderna tillsammans med flickvännen Karen och ett par kompisar från The Coffee Bus. Han rörde om i elden och alla hoppade in i bastun, sedan drog han igen dörren. Bastun låg precis vid strandkanten och hade en liten brygga direkt utanför dörren. Den var het och mörk och saknade fönster och hade ett lager isolerande tjärpapp bakom träpanelen. Den övre laven var så hög att hans huvud snuddade vid taket och folk som var längre än han fick huka sig. Mark tog alltid med sig en alkvist eller två med bladen kvar som man kunde rappa varandra med, och så fort de hade börjat svettas ordentligt och ångan var så tät att de knappt såg varandra i det röda skenet böjde Karen sig fram och lade huvudet mellan knäna och låste armarna bakom vaderna och så började Mark piska henne. Det här skulle få upp blodet till ytan och sätta fart på cirkulationen. Det fick en att vakna till, också, och kändes lätt hälsofrämjande och renande. Ett högt rasslande klatschande ljud hördes och det fick Mark att svettas ymnigt och Karen fick ont och det fick båda att andas tungt.

Sedan var det Marks tur att böja sig fram. Hans hud var så hal och salt nu att han inte fick något tag om sina vader eller händer, så han tog tag om den nedre lavens plankor när Karen började piska. Hon kom in i en bra rytm, slog så hårt hon bara kunde, och efter ett tag började hon använda rösten också tills det kom ett vrål djupt nedifrån magen för varje piskrapp som föll. Med den andra handen tog hon tag om hans nacke och hon piskade hårt tills de flesta blad och småkvistar hade lossnat, då föll hon ihop över honom och han snyftade.

Sedan ville Carl och Monique pröva. Mark snubblade ut · 17 ·

efter fler grenar och erbjöd sig att piska Monique när han kom tillbaka, men hon tog tag i ett par kvistar och sa, med djup sexig röst: Nej, jag vill ge Carl smisk. Alltså fick Carl böja sig ner, en aning tveksamt kanske, och Monique snärtade till hårt en gång och han skrek till.

Vafan, sa han. Det gör ju asont.

Böj dig ner, sa Monique. Ta tag om vristerna. Sedan började hon med några mjuka slag och arbetade sig långsamt upp mot hårdare snärtar. Det slutade med att Mark på Moniques begäran höll ner Carls huvud tills Monique sa: Gud, jag kan inte andas, och så släppte hon den söndertrasade piskan och snubblade ut genom dörren, nedför bryggan och dök ner i sjön.

De andra ramlade ut efter henne. Carl bangade återigen.

Han dök i sist, fick något panikslaget över sig, såg ut som ett tyst skrik ungefär, och sedan simmade han frenetiskt hundsim tillbaka till bryggan. Han lade sig på brädorna och flämtade och svor och sa att han inte kunde fatta det här, hur kallt det var, det var som is och glaciärer och sån skit, vilket på sätt och vis var sant eftersom en glaciär faktiskt hade sitt utlopp i sjön.

De andra struntade i honom och simmade ut ett hundratal meter, kommenterade hur vackert det var med ösregnet, den ständiga vinden och berget som osynligt tornade upp sig ovanför dem.

Jag lever, sa Monique. Till och med de fånigaste sakerna är sanna. Jag vill aldrig vara död igen.

Men sedan var alla tvungna att ta sig upp ur vattnet för annars skulle de ha dött på riktigt. De saknade redan all känsel i kroppen. De ramlade in i bastun igen och bestämde sig för att röka på före andra omgången.

Bästa majan i världen, sa Mark när han till sist andades ut.

Högsta thc-innehållet.

Karen blev som vanligt halvkatatonisk. Hon var uppvuxen på svagare gräs, de alaskiska grejerna tog hårt på henne. Så · 18 ·

Mark kunde i lugn och ro kolla in Monique så mycket han ville. Hon var lång och hade kort mörkt hår i en sorts europeisk page, som modellen i Cliniquereklamen. Det gjorde att Mark fick stånd, att den här kvinnan bredvid honom, med styva bröstvårtor och en hy som förtjänade att liknas vid alabaster och marmor och grejer, såg ut som en fotomodell.

Han sträckte ut handen för att röra vid hennes hals.

Visst, sa hon och puttade bort hans hand. Du är en riktig pärla.

Vafan? sa Carl.

Håll käft, sa Monique. Vi behöver ingen tuppfäktning nu.

Jag försöker njuta av det här.

Jag är så hög, sa Karen och lyfte armarna och föll bak mot väggen så att huvudet dunkade i.

Mark fick hjälpa henne att sätta sig upp igen. Han slängde vatten på de heta stenarna och i en ångexplosion påbörjade de omgång två av tre av den skandinaviska seden.

· 19 ·