9789100126377

I

NY KAP.INDELN.indd 9

2011-07-01 09:58:13

NY KAP.INDELN.indd 10

2011-07-01 09:58:13

snart ser jag citronträdet, i slutet av den långa backen. Jag brukar antingen bli glad eller sorgsen när jag ser det. När folk ska komma och hälsa på säger jag alltid att de ska ta första till höger efter citronträdet. Jag har nämnt det så många gånger att det känns som vårt eget.

Men jag vet inte vems träd det är. Det växer bara några meter från vägen. Det lyser gult av solmogna citroner. Snart kommer­de att falla till marken, sen kommer det att yra flugor och getingar runt dem, sen är de bortstädade. Flera gånger har jag tänkt gå dit och plocka några, för de ser så fina ut. Men jag kommer mig inte för. Det verkar farligt att gå dit till fots, för det finns ingen trottoar, och bilarna kör snabbt och vårdslöst på vägen. Det skulle inte dröja länge innan det dök upp en polisbil, eller en bil från något av alla vaktbolag som patrullerar i området och sätter upp varningsskyltar. Och då vet jag inte vad jag skulle säga. År efter år står trädet där och håller fram sina citroner. År efter år kör jag förbi och låter dem falla till marken och ruttna i gräset. Men trädet tröttnar inte. Snart växer nya citroner fram mellan bladen.

Jag vet inte varför det gör ett sånt intryck på mig.

När jag kommer in i köket står det en massa matpåsar på disk11

NY KAP.INDELN.indd 11

2011-07-01 09:58:13

bänken. Jag går vidare till sovrummet. Linda står där och provar en ny blus. Den är lila och blommig och kragen är fluffig.

– Gissa hur mycket den kostade!

Hon sätter händerna i sidorna och vrider sig åt höger och vänster. Jag lägger händerna på hennes axlar.

– Hundra, säger jag.

Hon himlar med ögonen. Jag går ut i köket och packar upp maten. Snart kommer hon och gör mig sällskap.

Jag brygger lite kaffe och går in i arbetsrummet för att börja med låtlistan. Jag lägger alla våra cd i en trave bredvid mig.

Snart kommer Cindy och hoppar upp på skrivbordet. Hon trampar fram och tillbaka och spinner.

– Vad tror du, säger jag och ser på henne.

Hon stirrar tillbaka med sina runda stora ögon.

Jag har knappt hunnit börja med listan förrän telefonen ringer. Det är mamma.

– Nu är tv:n sönder, säger hon. Den är helt död.

Jag frågar om hon är säker på att sladdarna sitter i. Om hon kanske har dammsugit och råkat dra ut dem.

– Det är klart att sladdarna sitter i!

Hennes hundar gläfser i bakgrunden. Hon pratar lugnande med dem. Jag kan se henne framför mig. Hur hon sitter längst ut på den stora sängen. Chihuahuan sprätter omkring i hennes knä och river upp tyget med sina oklippta klor. Den grå pudeln står bakom henne och juckar mot en kudde. Hon smackar till den över ryggen. Men snart är den där igen, med de trötta ryckningarna genom underkroppen.

Jag frågar om hon kan be en granne om hjälp.

– De är idioter allihopa, säger hon. Vore det inte för hundarna skulle jag flytta härifrån.

Jag lovar att ringa en tv-reparatör åt henne.

Jag lägger på och tittar på klockan. Den är sju nere i Florida.

Jag ringer nummerupplysningen och får tag i två firmor i Kissimmee och ytterligare några i Orlando. Jag börjar i Kissimmee.

12

NY KAP.INDELN.indd 12

2011-07-01 09:58:13

Jag pratar med en kille som låter pålitlig. Han lovar att komma ut till mamma före klockan nio.

Jag ringer henne och berättar de goda nyheterna.

– Jag förstår inte vad en reparatör ska här och göra, säger hon. Den är död, förstår du inte? Död!

Jag försöker lugna henne. Men hon svarar inte. Det låter som små snyftningar i luren. Jag säger att jag i så fall kan skicka pengar till en ny tv.

– Det behöver du inte, säger hon. Jag har egna pengar.

– Dumheter, säger jag. Jag vill göra det.

– Du är snäll, säger hon tyst.

Vi lägger på.

Kaffet har kallnat. Jag går ut i köket och hämtar nytt. Sen går jag ut till poolen och sitter där en stund. Jag tittar ner mot botten. Det är inte särskilt djupt, knappt två meter tror jag. Ändå kan jag få en kuslig känsla.

13

NY KAP.INDELN.indd 13

2011-07-01 09:58:13

jag åker till Beverly Glen och äter frukost. Delin har nyss öppnat. De andra butikerna i längan öppnar först framåt tio.

Stu kommer med havregrynsgröt och kaffe och fruktsallad.

Vi pratar om matchen. Om Rivers ska få chansen igen. Stu tycker att han börjar se trött ut. Jag säger att han räddade 44 av 46 förra året, och att han totalt är uppe i 528.

Medan jag väntar på frukosten går jag över till posten och tömmer boxen. Det har kommit några räkningar och en affisch.

Jag går tillbaka till fiket och tar loss packsedeln från rullen. Det är affischen till ”De är redan här”.

Jag vecklar ut följebrevet och tittar. Affischen är fin. Den visar en utmärglad familj runt ett middagsbord, finklädda benrangel som ler oroligt mot varandra. I mitten av bordet står massor av mat, ärtor, potatismos, en ångande kalkon.

Filmen hade premiär 1962 efter en del problem med censuren. Den handlar om rymdvarelser som blandar ett gift i dricksvattnet, vilket leder till att folk inte kan ta upp näring längre, oavsett hur mycket de äter. Man får aldrig se rymdvarelserna, de sitter i sitt skepp och följer utvecklingen på en bildskärm. Allt man hör är ett äckligt, klattrande ljud, som man kan föreställa sig att det låter inne i en myrstack.

Innan jag åker till Barry med låtlistan måste jag hinna förbi 14

NY KAP.INDELN.indd 14

2011-07-01 09:58:13

en tv-affär. Reparatören ringde igår och sa att mammas tv inte gick att laga. Han tog den med sig när han åkte. Jag måste åka förbi en affär och se hur mycket en ny kostar.

Medan jag äter gröten tittar jag på låtlistan. Jag vet inte hur många gånger jag har gjort det. Det är som om jag måste övertyga mig själv om att den finns på riktigt.

Att skriva listan var som att gå tillbaka i tiden, och välja ut det bästa och strunta i allt annat. Att bortse från alla gånger vi kompromissat och krumbuktat oss för att bli mer omtyckta.

Bara låtsas som om det aldrig hade hänt. ”Wart hog”, till exempel, att få lyfta fram den. Det var bara Dee Dee och Richie och jag. Jag hade sagt till Dee Dee att vi behövde två låtar till. Jag hade sett en kvinna på vägen till replokalen, hon var stor och tjock och snörpte på munnen.

Jag tyckte illa om henne. Antagligen gav hon mig en ogillande blick. När vi hade passerat varandra tänkte jag på en sugga i leran, med smågrisar som klättrade över henne och snuttade på spenarna.

Jag sa titeln till Dee Dee. Mer behövde han inte. Han tog upp sitt anteckningsblock och började rafsa ner ord. Han hade fortfarande basen runt halsen. Han stod med halvöppen mun och skrev. Ibland log han. Jag bytte en blick med Richie.

Sen var han färdig. Han visade hur låten gick, och vi gjorde ett försök. Han sjöng den själv. Richie var med på refrängen.

Efteråt tittade vi på varandra. Richie gick fram och kramade om honom och frågade om han fattade hur bra det var.

Jag hade visserligen också varit med på ett hörn. Men det gjorde ingenting. Man får olika roller i ett band. Ingen tänkte på mig som någon låtskrivare. Det var inte min roll.

Jag betalar och går ut till bilen och kör mot Burbank. Det finns en stor tv-affär vid Tic Tac Store. Jag har aldrig varit inne där.

Jag kör Van Nuys ner till Magnolia och svänger in på parkeringen. Det ser mörkt ut inne i affären. Jag går till dörrarna 15

NY KAP.INDELN.indd 15

2011-07-01 09:58:13

och ser att de öppnar tio, alltså om en kvart. Det är för kort tid för att hinna göra något vettigt.

Jag går tillbaka mot bilen. Då ropar någon mitt namn. Jag ser mig omkring. En man står vid en pickup. Han lägger ifrån sig ett inplastat föremål på flaket, det ser ut som en hushållsstege. Han går fram till mig. Han är i min ålder, han har bred mustasch och armégrön t-shirt och slitna jeans. Han sträcker fram handen och jag skakar den.

– Kommer du ihåg mig? säger han.

– Nej, tyvärr, säger jag.

– Jeff Dinerman, säger han. Jag var med och riggade ljus åt er. Sommaren -86. Chicago. Minneapolis. Inte?

– Vi gjorde mer än två tusen spelningar, säger jag. Och mitt minne är inte vad det borde vara.

Han korsar armarna över bröstet. Nu upptäcker jag att han ser sjaskig ut. Ögonen är rödsprängda och tänderna har en gråbrun hinna.

– Det här var lite speciellt, säger han. Ni åkte över till Europa och gjorde några spelningar. När ni kom tillbaka var det sagt att jag skulle fortsätta västerut med er. Men jag hörde ingenting.

En yngre kille kommer och ställer sig bredvid oss. Kanske är det sonen. Han har sportlinne och shorts. Han nickar misstroget mot mig.

– Hur som helst, säger Jeff, jag ringde er manager, jag ringde en massa hotell. Till slut fick jag tag på Monte, och han sa att de hade ringt någon annan. Någon som ni hade jobbat med tidigare.

Och som var ”kvickare i vändningarna”, som han uttryckte det.

Han vänder sig åt sidan och spottar. Jag sneglar mot affären.

– Det förvånade mig, fortsätter han, för jag hade inte hört några klagomål. Tvärtom! Jag försökte få prata med Monte igen, men han ringde aldrig tillbaka. Sen fick jag tag i Arturo, och han sa att han inte heller visste varför jag hade fått sparken.

Han sa att det måste ha varit du som ville byta ut mig. Han sa att allt sånt här gick genom dig.

16

NY KAP.INDELN.indd 16

2011-07-01 09:58:13

– Jag är ledsen, säger jag. Jag har inget minne av det. Det var ju ett tag sen.

– Ja, säger Jeff.

Sen skrattar han till.

– Det är på sätt och vis ännu värre, säger han. Då finns det alltså ingen som kan tala om för mig varför jag fick sparken den där gången.

– Nej, säger jag, det kanske är så. Men nu måste jag gå. Det var trevligt att träffas.

Jag nickar till avsked och går därifrån. Jag går in i tv-affären.

Jag kikar ut genom det tonade glaset för att se om han står kvar.

Men jag kan inte se honom.

Jag har inget minne av den där killen. Ändå kan jag gissa varför han fick sparken. Han verkar tjatig och långrandig. Den typen som fastnar i småsaker. Så kan man inte hålla på när man är på turné. Då är det bråttom.

Jag går omkring och tittar på olika tv-apparater. Jag ser en Panasonic som liknar mammas tv, fast lite större och finare. Jag skriver upp modell och nummer. Den kostar fyrahundra dollar, med skatt och benställning.

Jag går ut till bilen. Till min förvåning står Jeff Dinermans pickup kvar. Först tror jag att det är en annan bil. Sen ser jag hushållsstegen på flaket. Inne i bilen är det tomt.

Jag backar ut och kör till Barrys kontor. Jag tittar i backspegeln oftare än vad jag brukar. Men ingen pickup.

Jag åker upp i hissen. Det hugger till i ryggen. Jag måste komma iväg och träna snart. Det är det värsta med Los Angeles, att man måste åka bil överallt. Ryggen tar stryk. I New York brukade jag cykla.

Barry är inte inne. Gail säger att han är ute i ett ärende, men att han borde vara tillbaka när som helst.

Jag går in på hans rum och väntar. Det är tyst där inne. Jag tar upp min låtlista och tittar på den. Jag försöker höra plattan 17

NY KAP.INDELN.indd 17

2011-07-01 09:58:13

för mig själv. Hur ”Pinhead” slutar och ”Psycho therapy” börjar, och så vidare, genom hela listan.

Jag går bort till fönstret och tittar ut. Museet och de slött vajande flaggorna. Hancock park.

Jag undrar om Joey har skickat någon lista. Jag vet på ett ungefär vilka låtar han skulle ha med i så fall.

Plötsligt kan jag se det framför mig. Hur jag sitter här på Barrys kontor och tittar på Joeys lista. Hur vi ställer samman en kompromiss och skickar den till Brad, och hur vi sen sitter och väntar på motförslaget.

Och den slutliga låtlistan kommer att bli något som jag är hyfsat nöjd med. Men den kommer att bli en kompromiss.

Den kommer aldrig att bli den perfekta listan som jag håller i handen.

Barry kommer in med andan i halsen. Han tar av sig kavajen och hänger den över ryggstödet. Han smusslar med en plastpåse.

– Ledsen att du fått vänta, rosslar han.

Han frågar om jag vill ha någonting, men jag säger att jag nyss åt frukost. Han sätter sig och hämtar andan. Jag väntar på att han ska berätta var han har varit, men det gör han inte.

Jag ger honom låtlistan. Han ser lite förvirrad ut, sen börjar han läsa.

– Bra, mumlar han.

Sen lyfter han blicken och ser på mig. Han håller upp listan.

– Bra låtar, säger han. Inte den vanliga samlingen. Det märks att det är ett personligt urval.

– Ja, säger jag.

– Jag har pratat med både Brad och Trevor, säger han. Det kommer inga listor, varken från Joey eller Dee Dee. Jag ser på honom och höjer på ögonbrynen.

– Bra va? säger han. Dee Dee hade lämnat ett kort meddelande att han inte var intresserad. Joey hälsade att han är upptagen med sin soloplatta och att han inte orkar hålla på med gammalt material.

18

NY KAP.INDELN.indd 18

2011-07-01 09:58:13

– Okej, säger jag, då vet vi det. Men vi behöver få det skriftligt.

– Självklart, säger Barry.

– Inom två dagar, säger jag.

– Det kan bli svårt, säger Barry. Dee Dee är på väg till Amsterdam.

– Då får de fixa med fullmakt, säger jag.

Barry nickar och antecknar. Han går iväg och tar en kopia på min låtlista. Sen kommer han tillbaka och ger mig originalet.

Jag viker ihop listan och stoppar den i innerfickan.

– Inom två dagar, säger jag igen. Hälsa det. Annars lägger vi ner hela projektet.

Barry ler osäkert.

– Det här är inget att gå och dra på, säger jag. Antingen vill de vara med och bestämma låtlistan, eller också vill de inte. Det finns ingen anledning att vi ska behöva gå här och låta dagarna gå och vänta på ett besked.

– Det är helt sant, säger Barry.

Jag känner mig på bra humör när jag åker ner och går till bilen. Jag har blivit hungrig. Jag åker till tacostället på Figueroa.

Det är varmt. Jag står vid disken och äter två tacos och dricker en Cherry Coke. Det står två polisbilar utanför fiket på andra sidan gatan. En söt mexikansk tjej står och väntar på bussen i gathörnet.

Jag börjar tänka på Karyen. Hon måste ha varit i den där tjejens ålder när jag träffade henne första gången. När hon stod på parkeringen och hade fått spö av vakterna. Och alla sprang runt henne och tjattrade i munnen på varandra.

Jag undrar vad hon gör nu.

Den mexikanska tjejen vänder sig bort. Jag kanske har stirrat på henne utan att tänka på det.

Bussen kommer. Det är nästan bara mexikaner ombord.

Dyst­ra gubbar i hatt. Tjocka slitna tanter. Tjejen går ombord och bussen åker iväg och lämnar en stickande lukt efter sig.

19

NY KAP.INDELN.indd 19

2011-07-01 09:58:13

Jag dricker upp colan och går och sätter mig i bilen. Det hugger till i ryggen igen. Det känns aningen värre den här gången.

Jag kör Wilshire mot Santa Monica. Jag kommer till restaurangen några minuter för tidigt. En ung kille spolar rent på trottoaren.

Jag går in och sätter mig vid bordet. Det är svalt och skönt där inne. Jag tittar ut genom fönstret och ser killen gå längs trottoaren med slangen efter sig. Sen fortsätter han runt hörnet och jag ser bara slangen som rycker till ibland.

Wayne kommer in och ser sig omkring. Han har solglasögon på sig. Jag vinkar. Folk sneglar på honom när han går mellan borden.

Han är orakad och ser trött ut. När jag påpekar det suckar han och säger att de håller på och repar inför turnén.

– Förresten, säger han, en kompis till mig kanske kommer förbi om en stund.

– Vem då?

– Leon Gordy.

Wayne kan inte hålla sig, utan spricker upp i ett leende.

– Skådespelaren? frågar jag. Hur känner ni varandra?

Wayne rycker på axlarna och mumlar någonting.

Jag tittar på menyn. Jag tänker på Leon Gordy.

Jag har aldrig träffat honom, men jag har följt honom ända från början, när han hade små roller och fladdrade förbi i tio sekunder.

Servitrisen kommer. Wayne beställer tacos. Jag tar en sallad med getost.

Wayne berättar om förberedelserna inför turnén. De håller till i en studio som de hyrt av Universal. De har åtta dansare och ett luftskepp som ska falla sönder på slutet. Bitarna ska glida iväg i vinden. Men de har problem med tekniken.

Jag frågar vems idé det var att hyra studion. Wayne svarar att det var skivbolagets idé.

20

NY KAP.INDELN.indd 20

2011-07-01 09:58:13

– Se upp med det där, säger jag. Skivbolaget älskar att komma med storslagna lösningar. Men det är ni som betalar. Det kanske verkar som om de struntar i pengarna, men de håller koll på varenda cent.

– Vad kan man göra då, säger Wayne.

– Håll själv koll på pengarna, säger jag. Ta reda på vems idé det var att hyra studion. Se till att få ett namn, en person att ringa till. Sen kan du fråga honom, varför valde du just den studion? Kollade du om det fanns några billigare? Har du försökt pressa kostnaderna? Kollat upp olika sponsringsavtal?

Maten kommer in. Vi börjar äta.

– Det låter som ett heltidsjobb, säger Wayne.

– Nej, säger jag, det handlar bara om att sätta ner foten. Du måste visa att du inte är en nerknarkad rockstjärna som de kan behandla som de vill. Syftet är att de ska börja vara lika rädda om era pengar som om sina egna.

Wayne nickar. Sen ler han.

– Där är Leon, säger han.

Jag vänder mig om. Leon Gordy kommer lufsande mellan borden. Han har tjockt bakåtkammat hår. Han kramar om Wayne och skakar hand med mig.

Han sätter sig bredvid Wayne. Han ser på mig och berättar om hur mycket Ramones har betytt för honom. Särskilt när han var tonåring.

Han har stora blå ögon. Wayne och han har vissa likheter.

Samma bakåtstrukna hår, samma urblekta skjortor. Men Leon har ett allvar och en skärpa som Wayne saknar. Wayne är mer som en stor nallebjörn.

En tjej kommer fram och ber Leon om en autograf. Bakom henne står servitrisen och trampar otåligt.

Tjejen borde be om Waynes och min autograf när hon ändå står här. Men hon vet väl inte bättre. Leon är utan tvekan den kändaste av oss.

När tjejen har gått därifrån lutar han sig över bordet.

21

NY KAP.INDELN.indd 21

2011-07-01 09:58:13

– Kan jag berätta en sak för dig? frågar han.

– Javisst, säger jag.

Han berättar om en filmidé. Han har gått och burit på den i många år. Han vill regissera filmen själv.

Filmen ska handla om en man och hans drömmar.

Först får man uppleva drömmarna, fullt ut, med massor av specialeffekter.

Sen får man vara med när mannen berättar om drömmarna för sin terapeut, och när de analyserar dem. Långsamt ska man få känslan av att mannen har råkat ut för någonting.

Det blir tvära kast. Drömmarna är vilda och oförutsägbara, och tempot är högt. Samtalen med terapeuten är stillsamma och vardagliga.

– Filmen bygger delvis på mina egna erfarenheter, säger Leon och viker undan med blicken.

Han sitter tyst en stund. Sen säger han att han vill ha mig med i projektet.

– Men jag kan inte riktigt beskriva hur, säger han. Kalla det ett slags konstnärlig konsult. Eller mentor.

– Jag vet ju ingenting om film, säger jag.

– Du vet hur man berättar en historia, säger Leon. Hur man håller sig till kärnan, och skalar bort all bullshit. Det är precis en sån människa jag behöver.

Jag frågar hur långt han har kommit med filmen.

– Filmbolaget har beställt en hälsoundersökning åt mig, säger Leon. Jag har hört att det är ett gott tecken.

Vi skrattar. Sen säger jag att det inte är särskilt konstigt. Filmbolaget ska skrapa ihop en massa pengar och sätta människor i arbete. Då vill de förstås försäkra sig om att Leon inte har någon tumör som kommer att ta död på honom under inspelningen.

Leon berättar om en kompis som gick förbi en klinik en dag.

De hade något specialerbjudande, man kunde gå in och göra en snabb hälsokontroll.

Leons kompis kände sig fullt frisk. Men fick han ett infall och 22

NY KAP.INDELN.indd 22

2011-07-01 09:58:13

gick in dit. Två veckor senare fick han veta att han har cancer i magen. Det är osäkert om han kommer att överleva.

Det blir tyst runt bordet. Jag undrar varför Leon berättade en sån tung historia. Vi känner ju knappt varandra.

– Det är klart, han var lite äldre, säger Leon.

Jag reser mig och går på toaletten. Vid ett av borden ser jag ett ansikte som verkar bekant. Våra blickar möts, men han tittar snabbt undan. Han har spetsig haka och glasögon med stora röda bågar.

Jag går på toaletten och pissar. När jag står med händerna under varmluftstorken kommer jag på vem det var. Han heter Steve Bien. Han var journalist på Village Voice för länge sen.

Han har intervjuat mig flera gånger.

Det retar mig att jag kom på vad han heter. Jag undrar om han har sett vilka jag äter lunch med. Det är omöjligt att han inte kan ha känt igen Leon Gordy. Eller Wayne.

Jag går tillbaka till bordet. Steve sitter vid samma bord som en tjock kvinna med stora örhängen. Jag njuter av tanken på att han ser var jag sätter mig.

Jag säger till Leon att jag gärna hjälper till.

Han ler och sträcker sig mot mig, och han omsluter min hand med båda sina händer.

23

NY KAP.INDELN.indd 23

2011-07-01 09:58:14