Page 1

n채r det k 채nns att det h 책ller p책 ta slut


Av Stig Larsson Autisterna, 1979 Minuterna före blicken, 1981 Den andra resan, 1982 Nyår, 1984 Samtidigt, på olika platser, 1985 Introduktion, 1986 Deras ordning, 1987 Händ!, 1988 Komedin I, 1989 Ändras, 1990 Ett kommande arbete, 1991 Pjäser, 1991 Uttal, 1992 Om en död, 1992 En andra resa, 1992 Likar, 1993 Ordningen, 1994 Matar, 1995 Natta de mina, 1997 Wokas lax?, 1998 Helhjärtad tanke, 1999 Avklädda på ett fält, 2000 Artiklar 1975–2004, 2006 Realism, 2011


stig l arsson

När det känns att det håller på ta slut

albert bonniers för l ag


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012630-8 © Stig Larsson 2012 cpi – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2012


nov ember 2010 –ju ni 2011


Hur ska jag börja? Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar. Jag minns det så väl. Det var en morgon i augusti 2000. Klockan var lite drygt åtta. Jag hade skrivit den sista meningen i min bok Avklädda på ett fält. Jag gick ut i köket, såg att jag inte hade kvar någon mjölk, fyllde en vit kaffekopp med vatten och satte in den i mikron. Hällde i två skedar pulverkaffe, satte mig vid köksbordet och tände en cigg. Det var slut. Jag var klar. Hur ska jag beskriva känslan? Inte alls sorg, inte tomhet, inte det man kanske tror. Nej, jag var varken glad eller ledsen. Lugn. Jag kände mig lugn. Jag hade gjort det som jag hade föresatt mig att göra. Ja, tom. Kanske ändå tom. Men inte på det sätt som man tänker sig det. En tomhet mer av det slag som den tomma himlen har. Lugn. Och tom. Så fimpade jag ciggen och gick och la mig och sov. Jag visste att jag aldrig mer skulle kunna överträffa det som jag hade gjort. Och nu gällde det att försöka skapa 7


sig ett annat liv. Ta långa promenader, städa, gå igenom källarförrådet med alla svarta soppåsar med tiotusentals sidor av manusutkast (eller vad en normal människa skulle betrakta som rent skräp). Försöka börja på nytt. För jag har aldrig velat dö. Det har gått över tio år sedan dess. Och det är väl klart att jag har tänkt på om jag skulle kunna skriva någonting annat. Något som inte liknar det som jag redan har gjort. Jag menar alltid det jag säger eller skriver. Jag vet med bestämdhet att jag aldrig någonsin kommer att kunna skriva något som har samma kraft och densitet som de böcker jag gav ut fram till 2000. Lika mycket som jag hatar att dra samma historia – alltså inte en rolig historia utan en story, en bra story om något som jag har varit med om – två gånger för samma person. Lika mycket hatar jag att sänka ribban. Att göra något som inte riktigt håller samma klass som det som jag tidigare har gjort. Och lika mycket hatar jag också att använda en bild, en metafor, för något, hur bra den än är, mer än en gång. Ändå händer det att jag gör undantag. Jag brukar jämföra det här att jag har varit tvungen att sluta skriva med Patrik Sjöberg. Jag skulle tro att han fortfarande kan ta 1,70. Men jag lovar dig, inte ens någon packad polare till honom skulle komma på den dumma idén att fråga honom ”Kan du inte hoppa, Patrik?” Det har med heder att göra. En respekt för ditt arbete. Du konkurrerar med dig själv. Jag kan omöjligen ge ut något som jag känner är om så bara pyttelite sämre än det som jag tidigare har gjort. 8


Ja, det blir ju till slut som ett fängelse. Samtidigt är jag väl medveten om att jag har levt ett i högsta grad intressant liv. Jag är dessutom en av de ytterst få personer här i världen som känner en sådan stolthet över det som jag har gjort, att jag kan vara uppriktig på det här sällsynta sättet som gör att den som läser boken jag skriver verkligen lär sig någonting. Min förebild är Miles Davis The Autobiography. När jag läste den lärde jag mig mer om en annan människa än jag någonsin gjort. Han dissar sig själv, han hyllar sig själv, he doesn’t give a damn. Så tänker jag också göra. Min intention är nämligen inte att skriva en bok som är bra på det sätt som jag tidigare har gjort. Jag tänker helt enkelt överföra erfarenheter som jag tror är ovanliga. Jag tänker lära dig något. Det förutsätter att jag gör upp ett slags kontrakt mellan dig och mig. Det låter tokigt, men så är det. Jag misstänker att du aldrig har tänkt på hur utlämnad man är som författare. Det som man skriver kan ju läsaren tolka på vilket sätt han eller hon vill. Jag vill bara att du verkligen ska förstå hur sårad jag kommer att känna mig om du inte tror på mitt ord. Du kommer att stöta på saker som låter överdrivet, ”nä, men det där kan väl inte ha hänt!” Okej, jag kan minnas fel, jag kan ha missuppfattat situationer. Men jag kommer aldrig att medvetet ljuga eller hitta på eller vad man nu vill kalla det. På något sätt känner jag på mig att den här boken inte kommer att likna så mycket annat du har läst. Det är därför jag nu känner en sådan lust att skriva den. För jag vet att 9


den lust som jag känner, den kommer du också att känna av. Och jag är beroende av den lusten. Jag tänker skriva om mig själv, om mitt liv, om hur jag fungerar. Men om jag gör upp en plan för hur jag ska lägga upp det hela, så dödar jag allt. Jag måste skriva som andan faller på. Överraska mig själv. Lära mig något om mig själv, och om andra, under tiden som jag skriver. S:t Görans sjukhus, avdelning 33. Söndag den 28 november 2010 I morse vaknade jag strax före sju. Jag gick upp och hämtade DN, la den på diskbänken, öppnade kylskåpet, fyllde en kopp med mjölk som jag sedan stoppade in i mikron. Istället för att gå in med tidningen till sängen, stod jag där minuten ut och tittade på koppen som snurrade där inne, fyllde sedan en sked neskaffe i mjölken och kände att jag var kall om fötterna. Skyndade in med den heta koppen och la mig under täcket, bläddrade fram till sportsidorna, läste om gårdagens match mellan Milan och Fiorentina och tände dagens första cigarrett. Det dröjde inte länge innan jag kände att det var, hur ska jag säga, inte svårt att få luft. Men någonting i den stilen. Det är ju så basalt. Att andas. Man vet hur mycket man ska andas in för att det ska kännas – och på nytt sviker orden – komfortabelt, normalt. Jag reste mig upp för att öppna ett fönster. Kallt ute. Men jag öppnade det bara på glänt. Strax var jag ändå tvungen att stänga det igen. Just det fönster jag öppnat visste jag var ovanligt svårt att 10


stänga. Det har skett något med låsmekanismen och jag är inte världens mest praktiska person. Men efter att ha lyckats stänga det, var jag tvungen att luta mig mot mitt skrivbord och pusta ut. En första liten rädsla börjar pila in i mig. Och jag var då ännu inte medveten om att det var nästan exakt på minuten fyra veckor sedan jag upplevde något liknande. Klockan sju på morgonen den trettioförsta oktober 2010 – just den natt när sommartid övergår i vintertid. Aldrig någonsin tidigare hade jag varit så rädd. Jag hade inte förrän då upplevt det som man väl måste beskriva som panik. Men att inte få luft – och samtidigt känna pulsen stiga. Hur mycket du än intalar dig själv att vara lugn – det blir ju bara värre, du hamnar i en ond cirkel om du inte bibehåller lugnet – fungerar det inte när du känner, ja det är som att det är mer än bara du, det är hela din kropp som känner det, att du inte får tillräckligt med luft när du andas. Och så detta att pulsen, hjärtats slag, bara bonk, bonk, blir allt hårdare. Jag sitter där på sängkanten och bestämmer mig för att ringa Mats Danielsson som kom över till mig då den gången, den trettioförsta oktober. Han svarar inte på mobilen. Så farligt är det inte, känner jag och reser mig. Jag ska inte jaga upp mig. Naturligtvis väl medveten om att orsaken till att jag håller på att jaga upp mig, beror på det som inträffade för – nu någonstans börjar jag erinra mig att det också då var söndag, att det också då var drygt sju på morgonen. Jag sliter åt mig mina mörkblå långkallingar, drar andfådd på mig dem. Tar upp svarta jeansen från golvet och tråcklar på 11


mig dem sittande i sängen. Struntar i skjorta. Har på mig en urblekt blåsvart t-shirt. Får ute i hallen på mig skorna. Och drar på mig, hängande i samma ärmar, kavaj och rock. Två vagt formulerade idéer. Antingen skulle jag stå där vid porten och andas in den friska luften. Eller också skulle jag gå över till Bosse Johansen på Strålgatan 9. Gravt alkad och normalt sett redan uppe vid den här tiden. Jag står där och andas in den, känner jag på en gång, ovanligt bitande och ovanligt kalla luften. Okej. Det är inte värre än att han gapar och skriker lite. Jag korsar Essinge Brogata och närmar mig kiosken mitt emot ICA Hulvéns. Men så – och ungefär här känner jag att krafterna håller på att tryta – ser jag ett slags stängsel. Ska jag gå runt det, eller hur ska jag göra? Jag stannar upp och vänder mig om. Kraftig, overkligt kraftig motvind emot mig. Klockan är nu kanske tjugo över sju. Allting är grått, precis på samma sätt som vissa svartvita filmer, som Bergmans Nattvardsgästerna, känns alldeles naturligt grå. Och vinden, tio, tjugo sekunders beslut, det kommer inte att fungera. Tio, tjugo sekunder. Men så här i efterhand känns detta som ett ögonblick. Kraften. Och när kraften håller på att sina. Det går så fort. Jag tittar åt höger. Två gestalter. Jag ser två personer som närmar sig. Jag stapplar över gatan. Vinande vind och en hård finkornig snö emot ansiktet. Jag ropar ”Hallå!” Jag ropar ”Hjälp!” Skyndar de bort eller hur är det? ”Hjälp mig!” Vid refugen, mitt på gatan, ser jag att de skyndar bort. Som vore allt det här i svartvitt. Som vore detta det sista jag såg. Skärpning. Tar jag mig ner till busshållplatsen på själva 12


bron över till DN, även om det nu är så att jag skulle falla ner där i snön, skulle jag klara mig, man skulle plocka upp mig. Nu gäller det att inte dö. Jag går ut på vägbanan, mitt på vägbanan, ändå inga bilar nu. Och så, någonstans i synfältet, ser jag en tjej komma ut från hörnet där videobutiken ligger. Jag närmar mig en parkerad bil, sträcker upp en arm, lägger mig mot bilens chassi och – med tanken ”inte skrämmas nu, lugnt och stilla” får jag fram ett ”Hjälp! Kan du hjälpa mig?” Tjejen ifråga visar sig heta Alexandra. Hon känner igen mig från en studentfest som jag var på i somras där hon var servitris. Max, äldsta sonen till mina vänner Mats och Emilia Slaghök. Med hjälp av en förbipasserande kvinna tar Alexandra in mig i en port och ringer ambulans. Men, tänker jag när jag senare ska skriva ner det här, vi stannar här. Vi går tillbaka till de två personer som vek undan när de hörde mig ropa på dem. Och det är alltså inte så att jag anklagar dem, att jag på något vis menar att jag själv skulle ha reagerat annorlunda, även om jag är ganska säker på att jag skulle ha gjort det. Nej. Då jag senare vid halv elva på kvällen, sittande i ett dagrum vid ABC-nytt med ljudet nedskruvat på avdelning 33 på S:t Görans sjukhus, funderar på hur jag ska skriva om det här, är det så här jag tänker: Till dem ska jag gå. För vem är jag att avgöra vem som egentligen skulle bry sig? Under den här sommaren har jag – och Herre Gud vad jag skäms över det – mer än en gång tänkt att jag skulle ta 13


mitt liv. Det kändes eller hur jag nu ska uttrycka det som om det vore bättre att jag inte längre fanns. Självömkan. Jag vet. Det är det pinsammaste som finns. Men så var det. Så tänkte jag. Och uppriktigt sagt, vem bryr sig? Jag som faktiskt den här hösten har stått framför det kors som står där på Norra Kyrkogården över Strindbergs grav. Vet jag vilket år Strindberg dog? Skulle året inte lika gärna ha varit 1913 eller varför inte 1915? Nu är klockan 00.24 tisdag den 30 november 2010 Ska jag vara uppriktig, var det bara det första stycket i den föregående passagen som var skrivet där i dagrummet på S:t Görans sjukhus. Resten skrevs påföljande dag, alltså tidigare nu ikväll före och efter El Clásico, jag gick hem efter 4–0 till Barcelona. Jag älskar staden Madrid och har all anledning att hålla på Real. Så det tror jag att ni förstår. Att jag påstår att det skulle vara skrivet där i dagrummet på S:t Görans, beror på något mycket enkelt. Det är första gången jag skriver något (som jag betraktar som litteratur) som inte är skrivet på om inte amfetamin (det började jag med först i slutet av åttiotalet), så åtminstone cigarretter, på över trettio år. Det är naturligtvis omöjligt för er att förstå den glädje som jag då känner. Men, jag vet inte, rent intellektuellt tror jag att ni förstår vad jag menar. Om jag ska behålla den här uppriktighetslinjen måste jag gå tillbaka till någon gång i mitten av oktober. Jag hade då vid jag vet inte hur många tillfällen, tre eller fyra 14


kanske, försökt att skriva något om min fascination för Monika Fagerholms Den amerikanska flickan och Glitter­ scenen. Med hjälp av en 0,1:a eller en 0,05:a tjack. Jag menar, nu snackar vi löjligt lite. Men med tanke på hur min hjärna fungerar i nuläget vore en starkare dos rakt av overkill, det skulle inte ha blivit någonting alls. Så, en dag, jag minns nu inte vilken, min mamma fyllde 81 den sjuttonde, det kan ha varit den sjuttonde, men det låter jag vara osagt, lyckas jag få till en text för DN som är skriven helt strejt. Den glädje som jag då känner. För jag vet ju att jag bara skitar ner mig själv om jag tar amfetamin i onödan. Men å andra sidan, och jag är inte omedveten om hur löjligt det här låter för er, jag har ett slags ansvar gentemot mitt namn. Jag kan inte riktigt skriva vad som helst. Kan jag, om det så bara vore yttepyttelite, förbättra det som jag har skrivit med hjälp av amfetamin, är det min förbannade plikt att göra det. Jag kan, under de här åren, ha lurat mig själv. Vad vet jag? Jag kanske är mer torsk på drogen än vad jag har trott. Vem är jag att döma? Men det är i alla fall så jag i min egen självförståelse har sett på saken. Tyvärr, jag är ledsen. Jag måste nu på nytt göra ett slags parentes. Jag vill ha med dig som läsare. När jag känner på mig att du bromsar upp, att du – jag har aldrig tidigare tänkt mig dig som ett ” du” – känner dig oengagerad, då vill jag ropa ”Tänk inte så! Lyssna på mig!” Och nu, när jag skriver det här, känner jag faktiskt att det är på det viset. Jag måste nämligen gå in på min, från en utomståendes perspektiv, underliga vidskeplighet. För uppriktigt sagt 15


tror jag att det var nödvändigt att det här hände just då och där. Jag kan ha fel, visst kan jag ha fel. Men det är så jag upplever situationen. Nu är klockan 11.50 samma tisdag den 30 november 2010 Det var lördagen den trettionde oktober i år som jag vid elvatiden på kvällen stötte ihop med en kille som var skyldig mig ett gram sedan i somras. Jag hade inte sett till honom sedan dess och han såg ganska skuldmedveten ut då han plötsligt fick syn på mig. Utan att säga något om saken, lämnade han över en sådan här liten påse som man väl normalt sett använder för knappar. Jag tittade ner på den. Jo, det såg ut att ligga ett gram tjack där. Jag gick upp till min lägenhet, tog en liten vit kaffekopp från diskstället, fyllde den med vatten och la i ungefär en 0,1:a och rörde runt. Sittande på sängkanten sippade jag sedan på det svagt metallsmakande vattnet. Det är viktigt att jag inte får i mig en för stor dos. Då blir det svårt att koncentrera sig på arbetsuppgiften. Så jag brukar göra så att jag prövar mig fram. Först en liten dos. Sedan efter en dryg halvtimma – alltså när tjacket har fäst och jag på ett ungefär vet hur pass starkt det är – en lite större klunk. Klockan kan ha varit fem på morgonen när jag drack upp det sista, reste mig upp och gjorde i ordning en ny dos. Vid det laget hade jag gått igenom min nya pjäs Passion är lika med lidande och inte hittat en enda liten detalj som jag känt för att justera. Jag skulle nu fortsätta med att metodiskt 16


närgranska min putsning av nittiotalspjäsen Ta stryk. Och jag var mycket nöjd med tjacket som jag hade fått. Senaste året eller om det är ett och ett halvt år – eller vad vet jag. Det är svårt att bedöma tid på den här punkten. Hur som helst. På senare tid har det tjack jag köpt oftast slagit till på ett lite annorlunda sätt. Snacket oss användare emellan har gått ungefär som så att det numera rör sig om metaamfetamin och inte vanligt gammaldags tjack. Det är ju inte som med mediciner som man får ut på apoteket att det står på förpackningen vad det är man petar i sig. Amfetamin är ett vitt pulver. Det kan vara gulaktigt. Eller tidigt på nittiotalet rosaaktigt vitt. Då kunde det, om det var bra, lukta blommor om det. Snacket gick då att det kom från Holland, man tänkte väl på tulpanerna och fälten med tulpaner där i Holland. Men det kan också vara kletigt. Lite grand som lim. Och därigenom svårare att snorta, du måste först finhacka upp det. Själv föredrar jag att snorta första dosen. Att lägga ut två linor på ett CD-konvolut och dra i sig dem. Då känner jag ju redan efter trettio sekunder, garanterat efter en minut, hur pass starkt det är. Jag kan säga till säljaren att det är helt okej. Även om det viktigaste skälet är att jag, när jag väl har fått tag på drogen, är så sugen på att få i mig den. Om man häller amfetaminet i vatten och dricker upp det tar det cirka en halvtimma innan det verkar. Å andra sidan håller det i sig längre. Jag skulle säga ungefär dubbelt så lång tid. Efter att ha hällt ännu en 0,1:a tjack i en kopp med vatten la jag mig alltså ner för att fingranska min ospelade nittio­ 17


talspjäs Ta stryk. Nöjd med amfetaminet jag fått, som jag föreställde mig som gammaldags tjack och inte det nya, det så kallade meta. Det som karaktäriserar amfetamin är, för den som aldrig har tagit det, först en klarhets- och lätthetskänsla. Lite grand som att gå ut i en glitterskimrande alpdal inandandes krispigt klar luft. Och sedan – om det nu finns ett sedan, det ena glider över i det andra – en obetvinglig lust att prata. Därefter, kommande i vågor, ett sug efter sex. Sextankarna är något som jag har lärt mig att hålla ifrån mig. De kommer, invaderande synfältet som ett slags flugsvärm. Men det är tekniskt möjligt att hålla dem stången. Dock har det på senare tid, med det allt som oftast kletiga tjacket, blivit allt svårare. Nöjd, på mycket gott humör, tittade jag ner på den vita koppen på nattygsbordet och sedan – och hur det gick till förstår jag inte – tänkte jag, var det någonting i mig som tänkte ”Det här är döden.” Jag tog bara en liten sipp av det svagt metallsmakande vattnet och la mig ner på kudden och började läsa inledningen till Ta stryk. Klockan kan väl ha varit kvart i sju när jag nöjt kunde konstatera att jag inte heller här kunde hitta ett enda lite svajigt eller kantigt tonfall. Men så – jag vet inte exakt hur det började. Men som jag tror, det måste ha börjat med att jag kände att pulsen hade stigit. Hjärtat slog hårdare och kanske också snabbare än normalt. Så jag la papperen åt sidan, tog ett djupt andetag och satte mig upp på sängkanten. Vad är det här? Andas lugnt nu. Andas in. Djupt. Ett djupt andetag. 18


Och så pågick det. Säkert i några minuter. Även om jag försökte att inte tänka på det, ändå allt mer medveten om att det var något som inte stämde. Jag slog numret till Bosse Johansen, som alltså bor snett emot på Strålgatan, som svarade nästan på en gång. Trots att jag sa ”Du måste komma hit och hjälpa mig, jag är sjuk”, var det som om han var lomhörd. Nu minns jag inte exakt vad han sa, bara att han vrålade ”Du har hamnat i en rävsax.” Typ ”Du din dumme jävel, du har hamnat i en rävsax.” Jo. Jag visste att Bosse var upprörd därför att jag hade hängt med hans yngre bror Benke upp till honom. Han hade velat träffa Benke själv. Men Benke drog sig för att gå upp till honom ensam. Förra gången han hade gjort det hade Bosse låst dörren och vägrat att släppa ut honom innan de hade pratat ut. Bosse är betydligt större och uppriktigt sagt ganska vildsint. För övrigt var just detta brödrapar de bröder som antagligen inspirerade Klas Östergren att skriva om bröderna Morgan i Gentlemen. Jag har känt dem, inte lika länge som Klas, men ändå sedan hösten 1977. Jag lägger på och ringer Mats Danielsson. Vid det laget är jag så rädd att jag, när han har sagt att han ska komma, drar på mig byxorna och går bort till ytterdörren som jag ställer upp på glänt. Tanken att han skulle komma och inte kunna ta sig in, att jag skulle ligga här på golvet och höra honom bankande. Sitt nu ner på sängen. Sitt och vänta: rädslan. De infernaliskt krympande minuterna som tickar bort där jag sitter. 19


Försök att andas in djupt. Och håll kvar luften. Andas ut. Mats som sedan lägger sin hand över mina axlar. ”Stig.” ”Ja.” ”Andas in.” ”Ja.” Ett ett två. Ambulansen som ska komma. Väntan. I nu närmare en halvtimma. Och de har ju sagt en halvtimma. Är det nu inte en halvtimma? Ring upp dem igen. Skräcken. Den, på ett annat sätt än någonsin tidigare, övergripande skräcken. De som en frustande säl – brraao – ljud jag ger ifrån mig. En tinningbultande, bonk, bonk, liksom svart puls. Och sedan känslan som kommer över mig några dagar eller några veckor senare, som om jag öppnade ett skal och tittade ut. Ah! En sådan luft! Jag står på bron, denna älskade bro. Den mellan Kungsholmen och Lilla Essingen. En höstkväll. Himlen rödgul vid Fredhälls hussilhuetter, känslan av att någonting alldeles nytt just nu, just den här sekunden, faktiskt börjar. Nu är klockan 04.26 söndag den 19 december 2010 När jag skriver en bok uppstår det vissa idéer efterhand. Inte idéer i meningen situationer som jag har tänkt ta med. Nej, där försöker jag att hålla en vägg framför mig. Jag vill inte veta vad det är jag kommer att skriva. Ju mindre jag vet, desto mer överraskad blir jag. Och jag har den bestämda uppfattningen att det förbättrar det som jag 20


skriver. Detta får något av upptäckandets glädje över sig. Däremot kan jag mycket väl tänka mig vad jag ska komma in på härnäst. Egentligen hade jag nu tänkt vänta med att skriva tills jag kommer till Umeå. Det är snart jul och jag brukar fira julen där, där min mamma och min systers familj bor. Jag tror nämligen att det är viktigt – om man nu vill förstå mig – att få en inblick i mitt förhållande till min familj och min släkt (som alltså bor tolv mil norrut i Skellefteå). Men så väcktes jag kvart i tre av en tjej som jag träffade en del i somras, Maria Aceli. Jag är mycket lättväckt och svarar i allmänhet redan efter den första signalen. Jag har i alla fall för mig att det är rätt obehagligt att förarga mig. Jag försöker att låta helt oberörd, jag är snarast artig. Sedan säger jag sådant som rimligen måste vara sårande. Som jag minns det har jag bara varit med om vid ett tillfälle att en person som har väckt mig har gjort det en andra gång. Ändå står jag i telefonkatalogen. Hur som helst blev jag så arg att jag omöjligen kunde somna om. Och så kom jag på att jag kanske skulle skriva om det här. Jag kom plötsligt på att det kanske skulle verka inställsamt, på gränsen till sentimentalt, att i det läge som jag just nu befinner mig i skrivandet komma in på min familj och hur mycket den betyder för mig. Bättre då att komma in på ett instick i det ämne som mest tar emot. Sex, kärlek och hur jag ser på det här med tjejer. Ja, bara det faktum att jag skriver ”tjejer” och inte ”kvinnor”. Jag är femtiofem år och jag borde skriva ”kvinnor”. 21


Men nu är det så att jag tänker ordet ”tjejer”. Och du får ta mig som jag är. Naturligtvis vill jag att du som läsare ska tycka om mig. Men jag är inte dummare än att jag vet att du gör som du vill med det. För mig tar det alltså emot mer att skriva om mitt förhållande till tjejer än till amfetamin. Ändå har det med varann att göra. Inte bara på det banala planet att det är två olika slags kärlek. Det var någon gång förra sommaren. Även om jag numera föredrar att se filmer på DVD, både ville jag och borde jag se Lars von Triers Antichrist på bio. Jag lärde känna Lars redan 1979 eftersom min barndomskompis Åke Sandgren gick i samma klass som han på den danska filmskolan. Efter att ha sett Lars kortfilm Nocturne 1980, insåg jag att han var ett tekniskt geni. Det låter väl trevligare att skriva så. Men egentligen menar jag att han var ett geni kort och gott. Som vida överglänste mig som filmregissör. Det var en biograf på Kungsgatan. Jag minns att en ovanligt stor del av publiken var unga svarta män, säkert tio, femton stycken. De satt där några bänkrader framför mig. Och sedan tystnaden. Det var många år sedan jag såg en film på bio där det var så knäpptyst. Antichrist är osedvanligt skrämmande. Och på samma sätt som du ovillkorligt fylls av en rädsla för fåglar efter att ha sett Hitchcocks Fåglarna, blir du – i alla fall om du är man – rädd för kvinnor efter att ha sett Antichrist. En vacker sommarkväll, klockan drygt nio. Jag kom ut på Kungsgatan, en aning uppskakad. Jag hade för tillfället 22


pengar och tänkte att jag tar och sätter mig och äter något på Sturehofs uteservering. Jag dricker normalt flasköl. Men Sturehofs fatöl är ovanligt bra. Jag riktigt såg framför mig hur jag skulle sitta där och ta de första små klunkarna av fatölen, som jag så innerligt väl behövde. Jag blev lite irriterad över att inte omedelbart få ett bord närmast gatan. Det stod ju tomt. Men hovmästaren eller om det nu var en av servitörerna var inbegripen i ett samtal med en tjej. Jag fattade att de tyckte att hon var för berusad och borde gå, vilket jag för min del inte riktigt kunde förstå. I och för sig tycker jag att det är korkat att argumentera med restaurangpersonal. Och det kanske var ett tecken på att hon ändå var berusad. ”Ska jag ta bordet eller inte?” frågade jag till slut. ”Jo, jo. Sätt dig. Jag kommer snart.” Jag hade precis fått in ölen och beställt kalvlever anglais när tjejen, som alltså var Maria Aceli, kom fram och frågade om hon fick sätta sig bredvid mig. Visst. Hon var helt klart snygg, svensk-algerisk-fransk visade det sig, ganska lik den serbiska tjejen Sofija som 1989 kom hem till oss med min älskade katt Esset (som sedan skulle bli över tjugo år). Efter någon timma dök min kompis Fredrik Bermar upp med en polare och två tjejer. Vi gjorde dem sällskap till ett ställe tjugo meter bort, lite röjigare, hög musik, jag vill minnas att vi drack mojitos. Först då märkte jag på Maria att hon verkligen var en aning berusad. Klockan var väl kanske halv tolv när vi bestämde oss för att ta en taxi hem till mig. Väl i taxin la hon sitt huvud i mitt knä. Jag förde fingrarna över hennes mun. Stack sedan 23


in två av dem i munnen. Och någon halvminut senare, vi hade väl då kommit fram till Fridhemsplan, högg hon till. ”Aj!” ropade jag – skräckslaget och okontrollerat. Filmen Antichrist kom plötsligt över mig. Kvinnans drift att skada mannen (om han älskar henne). Antagligen blev även hon, om inte chockad, så ställd av min reaktion. Hon låtsades ha somnat där i mitt knä. Tankarna snurrade. Vad skulle jag nu göra? Jag kunde inte så gärna ta upp henne i min lägenhet. Vad skulle då hända? Framme vid min adress på Essinge Brogata mumlar jag till taxichauffören att jag vågar fan inte ta upp henne i lägenheten, är det okej om du kör tillbaka till Stureplan och dumpar henne där för hundrafemtio spänn? Han gav mig en hastig blick: Jag förstår dig, vad hände, du behöver inte förklara, det är okej. Jag hade jämna pengar, tog mig ut ur taxin, tryckte in koden, såg bilen vända lite längre fram på gatan – och kände mig huuh. Ett år senare, nu i somras, skulle jag tala på ett evenemang som 10TAL hade på ett ställe på S:t Eriksplan. Jag måste säga att det är få saker som jag tycker så mycket om som just detta. Att helt oförberett och, skulle jag vilja säga, helt naket tala inför en publik som jag på något sätt känner på mig kan förstå mig. Jag har gjort det så många gånger nu. Och det, liksom mycket, men inte allt, är av den karaktären att du blir bättre och bättre på det. Att vara riktigt bra på något, att känna att du når in, på ett sätt som du inte riktigt kan föreställa dig att någon annan kan nå in till en publik med tankar som de ganska säkert aldrig 24


tidigare har tänkt, inger en mycket speciell njutning. Då upptäcker jag Maria, hon är lite muckig, ställer några konstiga men inte alls ointelligenta frågor eller snarare påståenden till mig. Självklart kan jag hantera det. Folk tror tydligen sedan att det på något sätt var uppgjort. Nu är hon helt nykter, trevlig, hur ska jag säga, förekommande. Det slutar med att vi åker hem till mig. För lite drygt två år sedan skilde jag mig från Natalie. Jag känner mig kluven, eller kanske inte kluven, snarare osäker, nästan en smula nervös inför hur jag ska komma att beskriva vår relation, vårt äktenskap. Samtidigt vet jag med mig att det nog kommer att ge sig. Hur som helst har ju det där med tjejer inte varit alldeles enkelt efter henne. Den banala faktorn, som jag tror att de flesta killar känner igen sig i. (Jag vet, jag borde skriva ”män”. Men tänker jag ”killar” skriver jag ”killar”.) Du är orutinerad, ovan. Klumpig. De ögonblick när säg en hiss stannar på ditt våningsplan, blickar möts, det rör sig om en sekund, kanske en halv sekund. Du låter det gå förbi. Du har inte riktigt modet. Sedan blir det ju också så att du när du blir äldre, även en självmedveten man som jag, inser att du har blivit fulare. Ditt självförtroende är inte den självklara utsprutande champagnens. En sekunds tvekan, du förbannar dig själv. Men det har gått förbi. Efter fyrtiofem – nu talar jag för mig själv – blir det också på något vis lite slipprigt att visa ett öppet sexuellt intresse. Det lilla antal tjejer jag haft sex med efter att det tog slut 25


mellan mig och Natalie hade fram till dess i samtliga fall varit tjejer som hade tagit kontakt med mig och där det på något sätt var underförstått vad det handlade om. Jag försöker ju spela den koola, lite mer erfarna snubben. Men, handen på hjärtat, i själva verket gör det mig generad. Och jag misstänker att dessa tjejer måste ha betraktat mig som en sällsynt oduglig älskare. Med Maria fungerade det dock bra (i alla fall för mig). Nästa dag när vi skulle äta lunch på Rosa Drömmar förklarade jag att jag var så fattig att jag inte kunde bjuda henne. Så hon bjöd mig istället. Ja, hon köpte till och med ett paket Camel utan filter åt mig. Det kändes lite konstigt. Jag brukar ju normalt sett alltid vara rikare än tjejerna. Men nu kände jag mig snarast tillfredsställd över att bli bjuden. Vi träffades under några dagar, åt glass på Fjällgatan och sånt där. Men samtidigt ville jag göra klart för henne, helst egentligen utan att säga det klart ut, att det inte handlade om något allvarligt. Det var det nog inte från hennes sida heller, men vad vet jag. Så det droppade ut, jag ringde inte henne. Jag tror där­ emot att hon ringde mig en gång – dålig linje – jag har något minne av det. Sedan ringde hon mig i natt. Och jag så där otrevlig som jag kan vara. Ja, jag hatar att bli väckt. Men det är väl inte värre än att jag får ringa henne och låta trevlig på rösten. Att jag inte trodde på något allvarligare mellan oss hade nog egentligen inte att göra med att jag inte hade kommit över Natalie. Det är i så fall bara en delförklaring. Om jag nu skulle inleda en relation blir det ju, på ett annat sätt än 26


när jag var trettio, fyrtio, genast någonting allvarligt. Maria var trettiotre. Det blir konstigt att ha en relation med en tjej i den åldern och tänka bort det här med barn. Och ska jag ha barn? Vill jag verkligen ha barn? Kan jag ha barn? Ja, någonstans hoppas jag väl det. Men det innebär ju också att förhållandet får en annan färg. Den blir murrigare (jag menar inte det på något negativt sätt). Men relationen är inte ljusblå, ljusgrön, det finns något bronsfärgat, allvarsamt, lite tungt över det hela. Nu tänker jag på den här kvällen som jag tidigare beskrev. Hur jag stod där och tittade ut över de svarta hussilhuetterna i Fredhäll. Himlen så där andlöst färgrik som den ibland kan vara. Klar som ingenting annat i världen med alla dess gulröda skiftningar. Och en klar, nästan overkligt klar luft. Jag var på väg till Björkhagen, en närförort jag aldrig tidigare satt min fot i, för att göra ett reportage i City om en skilsmässoritual som skulle hållas i kyrkan där ute. Och någonstans efter bytet vid Gullmarsplan, ungefär när vi lämnade Skärmarbrink och jag tittade ut över den då klarblå kvällen med dess halvmåne, beslutade jag mig för att skriva den här boken. Detta var den sextonde november. Jag hade redan skrivit de två första sidorna. Men nu var det som att den, hela den här boken, föll över mig. Jag hade varit vit från tjack i några veckor. Jag hade dessutom kunnat skriva – ja, bättre, tyckte jag – när jag var helt strejt. Och plötsligt kände jag att jag nu faktiskt kunde skriva om mig själv i alla dessa smutsdystra skiftningar med äran i behåll. 27

9789100126308