9789100126094

Logi p책 landet

W. G. Sebald Logi på landet

Översättning Ulrika Wallenström

Panache Albert Bonniers Förlag

Av W.G. Sebald har tidigare utgivits: Saturnus ringar 2007 Svindel. Känslor 2009 Dikt, prosa, essä 2011 På annat förlag: Utvandrade 2002 Austerlitz 2003

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012609-4 Logi på landet publicerades 1998 i Tyskland under titeln Logis in einem Landhaus, som innehöll sex essäer och en inledning. I denna svenska utgåva ingår dessutom två essäer – om Peter Weiss och Vladimir Nabokov – som publicerades i den postumt utgivna essäsamlingen Campo Santo 2003, båda på Carl Hanser Verlag München Wien. Ursprungligen återfanns Weiss-essän i: Orbis Litterarum 41, nr 3, 1986 och Nabokov-essän i: du. Die Zeitschrift der Kultur 6, 1996.

Copyright © 1998, 2003 The Estate of W.G.Sebald. All rights reserved.

BALTO print, Litauen, 2014

Innehåll

Logi på landet Inledning 7 En komet på himlen 11 J’aurais voulu que ce lac eût été l’Océan 47 Vad jag sörjer vet jag ej 79 Si, döden kommer, tiden går 103 Le promeneur solitaire 137 Som dag och natt 179 ur Campo Santo Hjärtats förkrosselse.

Om minne och grymhet i Peter Weiss verk 203 Drömtexturer.

Liten not om Nabokov 223

Citerade översättningar 232 Förklaringar 234

Inledning Dryga trettio år tillbaka i tiden sträcker sig min bekantskap med de författare som uppsatserna i denna bok handlar om.

Jag minns mycket väl hur jag, när jag på förhösten 1966 reste från Schweiz till Manchester, lade ner Der Grüne Heinrich, Das Schatzkästlein des rheinischen Hausfreunds och ett halvt om halvt sönderfallet exemplar av Jakob von Gunten i väskan. De många tusen sidor jag läst sedan dess har inte minskat min uppskattning av dessa böcker och deras författare, och ifall jag idag än en gång blev tvungen att flytta till en annan ö skulle de säkert åter finnas i min packning. Det var denna oföränderliga förkärlek för Hebel, Keller och Walser som ingav mig tanken att bringa dem min hyllning innan det kanske blir för sent. De två styckena om Rousseau och Mörike tillkom sedan av andra anledningar men visade sig passa rätt så bra i sammanhanget som nu alltså omspänner nästan tvåhundra år. Under loppet av denna långa tid har som synes inte mycket förändrats i den säregna beteenderubbning som gör att somliga absolut måste omsätta varje känsla i bokstäver och med häpnadsväckande precision missar själva livet. Vad som framför allt har förvånat mig när jag betraktat dessa skriftställare är deras förskräckliga uthållighet. Mot skrivandets last tycks inget botemedel finnas; de som hemfallit åt den fortsätter, även när lusten att skriva för länge sedan gått av dem och 7

ännu i den kritiska ålder då man, som Keller ju påpekar, löper risk att endera dagen bli en fåne och man mest ser fram emot att äntligen kunna få stopp på hjulen som hela tiden går runt i ens huvud. Rousseau, som redan i sitt refugium på Île Saint-Pierre – han är då femtiotre år gammal – skulle vilja upphöra med det eviga tankearbetet, skriver likafullt vidare ända in i döden. Mörike fortsätter att slipa på sin roman fast det var länge sedan det var mödan värt. Keller nedlägger vid femtiosex sitt statliga ämbete för att helt överlämna sig åt det litterära arbetet, och Walser kan befria sig från skrivtvånget bara genom att så att säga omyndigförklara sig själv. Med hänsyn till denna drastiska åtgärd fann jag det särskilt skakande när jag för några månader sedan såg en fransk tv-film där en Josef Wehrle, före detta sjukvårdare vid anstalten i Heris­au, berättade att Walser, trots att han helt och hållet hade vänt sig bort från litteraturen, alltid i västfickan bar på sig en blyertsstump plus enkom för ändamålet tillklippta papperslappar och ofta noterade det ena eller det andra. Visserligen, sade Josef Wehrle vidare, stoppade Walser alltid fort undan de där lapparna när han trodde sig iakttagen, som om han ertappats med något orätt eller rentav skamligt. Författandet är uppenbarligen ett göra som man inte utan vidare blir fri från ens när det har blivit en motbjudande eller omöjligt. Från det skrivande subjektets synpunkt kan nästan ingenting anföras till dess försvar, så liten tillfredsställelse bjuder det. Kanske vore det verkligen bättre att man, som Keller ursprungligen planerade, skrev blott en liten roman om en tragiskt avbruten ung konstnärsbana och med ett cypressmörkt slut där allt och alla begravs, och sedan lade ner pennan. Fast läsekretsen 8

skulle förlora mycket på det, ty de i sin ordvärld fångna stackars författarna öppnar ändå ibland utblickar av sådan skönhet och intensitet som livet självt knappt kan tillhandahålla.

Och först och främst som läsare vill jag därför här i form av några utvidgade marginalanteckningar utan några särskilda anspråk ge min tribut till de kolleger som gått före mig. Att boken slutar med en uppsats om en målare är också i sin ordning, inte bara därför att Jan Peter Tripp och jag ett bra tag gick i samma skola i Oberstdorf och därför att Keller och Walser betyder lika mycket för oss bägge, utan också därför att jag av hans bilder har lärt mig att man måste blicka djupt under ytan, att konsten inte reder sig utan hantverket och att man får räkna med många svårigheter vid summerandet av tingen.

9

En komet på himlen Kalenderbit till ära för den rhenländske familjevännen

I

den kulturartikel som Walter Benjamin 1926, till hundraårsdagen av Johann Peter Hebels död, publicerade i Mag-

deburgische Zeitung heter det inledningsvis att 1800-talet bedrog sig självt på insikten om att det i Schatzkästlein des rheinischen Hausfreunds [Den rhenländske familjevännens skattkista] ägde ett av den tyska litteraturens renaste prosa­ verk då det av bildningshögfärd kastade bort nyckeln till detta schatull, kastade den för bönder och barn, och inte brydde sig om vad som låg förvarat i det. Faktiskt: mellan de lovord som Goethe och Jean Paul ägnat den badensiske kalendermakaren och den uppskattning han senare skulle röna från Kafka, Bloch och Benjamin hördes knappast någon tala för Hebel, försöka väcka de borgerliga läsarnas intresse och förklara för dem vad de med honom hade mist av egna bättre föreställningar om en värld orienterad efter rättvisans och toleransens ideal. Det är också ett stycke tysk idéhistoria: hur litet de judiska författarnas rekommendationer under 1910- och 1920-talet förmådde göra för Hebels eftermäle, hur stor däremot verkan var när nationalsocialisterna för egen del lade beslag på hembygdsförfattaren 13

från Wiesenthal. Med vilken falsk neogermansk tunga denna annektering skedde och hur länge den varade, det har Robert Minder visat med hjälp av Heideggers tal om Hebel år 1957, vilket i hela sin stil på intet sätt skilde sig från det som under fascisternas herravälde framfördes av Josef Weinheber, Guido Kolbenheyer, Hermann Burte, Wilhelm Schäfer och andra vårdare av det tyska arvet som trodde att deras jargong var direkt framsprungen ur folkets språk. När jag påbörjade mina studier i Freiburg 1963 hade allt detta knappt hunnit sopas under mattan, och inte sällan har jag sedan dess undrat hur grumlig och förljugen vår litteratursyn skulle ha förblivit om inte andra perspektiv hade öppnats för oss av de skrifter som då utkom vartefter, skrifter av Benjamin och av Frankfurtskolan, som ju var en judisk skola för utforskande av den borgerliga social- och idéhistorien. Utan Blochs och Benjamins bistånd skulle i varje fall jag näppeligen ha hittat fram till den av Heidegger i töcken insvepte Hebel. Nu däremot läser jag om hans kalender­ historier gång på gång, möjligen därför att man glömmer dem så lätt – ett sigill på deras fullkomlighet, vilket Benjamin också påpekade. Men inte bara på grund av den eteriska flyktigheten hos Hebels prosa måste jag var och varannan vecka se efter om barberaren i Segringen och skräddaren i Pensa finns kvar; vad som får mig att ständigt återvända till Hebel är också den biomständigheten att min morfar, vars språkbruk i mycket påminde om familjevännens, hade för vana att inför varje årsskifte köpa en Kempter Calender,

14

där han sedan med anilinpennan noterade sina anförvanters och vänners namnsdagar, den första frosten, det första snöfallet, när det var föhn, åska, hagel och liknande, samt på sidorna för anteckningar någon gång också ett recept på

15

malörts- eller gentianabrännvin. Visserligen rörde sig de av författare som Franz Schrönghamer-Heimdahl och Else Eberhard-Schobacher skrivna historier som på 1950-talet fanns tryckta i Kempter Calender – med anor från 1773 – och som kunde handla om en vallpojke från Lechtal eller ett

16

i Bergwald påträffat skelett, inte på samma nivå som Hebels, men familjealmanackans grundmönster hade ändå i långa stycken förblivit detsamma, och multiplikationspyramiderna,

17

ränteberäkningstabellerna, helgonnamnen som stod bakom varje datum, de röda sön- och helgdagarna, den av- och tilltagande månen, planetsymbolerna och djurkretstecknen och den sällsamt nog inte heller efter 1945 förvisade judiska kalendern

– allt detta utgör för mig än idag ett system där jag ibland, som en gång i barndomen, skulle vilja tro att allt är ordnat till 18

RĂśtteln, borgen och byn i Wiesental.

OljemĂĽlning av Heinrich Reichelt.

20

21

det bästa. Ingenstans blir därför idén om en värld i jämvikt mer levande för mig än i det som Hebel skriver om att skola fruktträd, om att segla i medvind, om olika slags regn eller om ett fågelbo, ingenstans mer fattbar än när jag ser hur han med sitt osvikliga moraliska ögonmått skiljer mellan tack och otack, snålhet och slöseri och mänsklighetens övriga fel och laster. Mot historiens blint och dövt framvältrande gång håller han upp begiven­heter där vederfaret ont blir gottgjort, fredsslut följer på varje fälttåg, varje gåta vi ställs inför har en lösning. Och i den naturens bok som Hebel slår upp för oss kan vi läsa att även de mest kuriösa varelser som exempelvis processionsspinnarna och de flygande fiskarna har sin plats i den å det sorgfälligaste balanserade ordningen. Hebels beundransvärda inre trygghet kommer sig givetvis mindre av det han vet om tingens natur än av att han skådat det som övergår allt förstånd. Förvisso var hans fortsatta betraktelser över världens byggnad tänkta att leda läsaren runt litegrann ute i universum, för att han skall känna sig hemma där och kunna föreställa sig att det på de bortersta stjärnorna, vilka likt ljusen i en främmande stad lyser genom natten, sitter folk som vi i sin kammare ”och läser tidning, eller aftonbön, eller spinner och stickar, eller spelar kort, och lillpojken räknar ut ett tal med reguladetri”; förvisso beskriver Hebel för oss planeternas omloppsbanor, anger, för att vi bättre skall förstå, hur lång tid det tar för en i Breis­ach avskjuten kanonkula att komma till Mars och talar om månen som allas vår förtrogne överste generalväktare, den egentlige familjevännen och förste kalendermakaren på vår jord. Men hans verkliga konstgrepp är omvändningen av detta perspektiv som inkorporerar det 23

allra mest avlägsna, nämligen när han från ett utomjordiskt väsendes ståndpunkt skådar ut i den strålande himlen och ser vår sol som en pytteliten stjärna, jorden inte alls och med ens inte längre vet om ”att det varit krig i Österrike och att turkarna vunnit slaget vid Silistria”. Det är när allt kommer omkring de kosmiska dimensionerna och de därav nådda insikterna om den egna ringa betydelsen som ger upphov till den suveränitet varmed Hebel i sina berättelser hanterar det mänskliga ödets växlingar. Ögonblicket då man hejdar sig, ögonblicket av rent skådande – därifrån får han sin djupaste inspiration. ”Känner vi inte alla till Vintergatan”, skriver han, ”vilken som en bred, fladdrande gördel lindar sig runt himlen.

Den liknar ett evigt dim­bälte genom vilket ett svagt ljus skimrar. Men betraktat genom astronomens lins upplöses hela detta ljustöcken i oräkneliga små stjärnor, som när man genom fönstret tittar ut mot ett berg och ser bara grön färg, men redan genom en vanlig kikare urskiljer man träd vid träd och löv vid löv, och räkna låter man också bli.” Förståndet står still, den borgerliga instinkt som Hebel annars företräder och som jämt vill företa en inventering, rör sig inte mer. Genom att titt som tätt bara överlämna sig åt häpnaden relativiserar familje­ vännen själv med fin ironi sin annars vid olika tillfällen proklamerade allvetenhet. Överhuvudtaget står han trots sin professionella didaktiska böjelse aldrig som preceptor i mitten utan alltid ett stycke åt sidan, liksom spökena, av vilka det går omkring åtskilliga i hans historier och vilka som bekant är vana att från sin excentriska position betrakta livet med stum förundran och resignation. Har man väl lagt märke till det sätt varpå Hebel som trogen compagnon ledsagar sina figurer, tyck24

er man sig nästan kunna se ett självporträtt av författaren i hans kommentar till den komet som visat sig 1811. ”Tedde den sig inte varje natt”, skriver Hebel, ”som en helig aftonbön, eller som en präst som går runt i kyrkan och stänker vigvatten, eller så till sägandes som en förnäm god vän till jorden som längtar efter henne, som om den hade velat säga: Jag har också en gång varit en jord som du, full med snöyra och åskmoln, full med sjukstugor och rumfordska soppkök och kyrko­ gårdar. Men min yttersta dag är förbi och har förhärligat mig till himmelsk klarhet, och jag skulle gärna komma ner till dig, men jag får inte, på det att jag inte åter skall bli oren av blodet på dina slagfält. Den sade inte så, men det verkade så, ty den blev allt skönare och ljusare ju närmre den kom, allt vänligare och gladare, och när den avlägsnade sig blev den åter blek och mulen, som om det gick den själv till sinnes.” Bägge, kome­ ten och berättaren, drar sitt ljusspår över vårt av våld vanställda liv, ser allt som sker därnere, fast på största tänkbara distans.

Den underliga konstellation där medlidande och indifferens ingår en sådan förening är så att säga yrkeshemligheten hos en krönikör som ibland återger ett helt århundrade på en enda sida men samtidigt håller ett vaksamt öga på de obetydligaste omständigheter, en som inte bara talar om armodet i allmänhet utan säger att barnen därhemma blir blåa om naglarna av hunger och som anar att det finns något outgrundligt samband exempelvis mellan två äkta makars husliga gräl i Schwabenland och en hel armés undergång i Beresinas vatten. Är en särskild själslig mottaglighet och disposition förutsättningen för Hebels episka världsbild, så är också det sätt varpå den förmedlas till läsaren en sak för sig. När franska armén 25