9789100125714

I.

Jag vet en dejlig rosa

svensk folkvisa

Jag vet en dejlig rosa, och vit som liljeblad.

När jag på henne tänker, så görs mitt hjärta glad.

Dess stämma ger en hjärtans tröst, lik näktergalens blida röst, så hövisk och så ljuv.

Ovanifrån ser staden ut som om den flyter på vatten; några sammanlänkade öar och holmar omflutna av blå sjöar, strömmar, havsvikar och kanaler. Sjösystemet är vittförgrenat och sträcker sig långt inåt landet; just här, där det möter Östersjöviken, ligger staden utslängd, likt en ansamling vrakgods som kilat sig fast mellan stränderna. En stad som oändligt långsamt rest sig ur vattnet och börjat växa; ett omvänt Atlantis.

Om vi tänker oss att vi singlar ner från vårt fågelperspektiv och tar mark i staden, så måste detta ske vid Slussen. Här möts det söta insjövattnet och den saltbräckta havsviken, här länkas norr och söder samman i stadens hemligt pulserande hjärtpunkt. Gamla stan, där Stockholm på 1200-talet anlades som en kunglig befästning, vänder vi den här gången ryggen och istället traskar vi (i vinden som alltid blåser här) upp mot Söders berg. Exempelvis längs Götgatan, som stiger i en brant utschaktad backe mellan sekelskifteshusen för att sedan mjukt rulla ner mot Medborgarplatsens öppna torg. Här breddar sig gatan och tar sig ton av boulevard, om än på ett lite sjaskigt och trasgrant vis; sikten ligger fri ända bort till Skanstull, där broarna höjer sig mot de södra förstäderna. Vi måste dock vika av innan vi nått fram dit, åt höger uppför en smal stentrappa inkilad tätt intill en husvägg, och fortsätta gatan fram till den lilla kyrkan på kullens topp.

En mörkbetsad träkyrka med tegeltak och hög, koppargrön spira, 17

omgiven av resliga träd. Vi rundar kyrkan och ställer oss att vänta vid dess västra sida. Det skymmer på, det är sent i november och nu kvällas det redan vid fyratiden på eftermiddagen. Gatubelysningen darrar till och tänds i ett dröjande, blekrosa sken; luften är kall och torr, med en stickande snöaning i den lätta brisen, dofterna av multnande löv så skarpt syrliga att de känns som en smak i munnen. Ovan parkens nakna grenverk syns nu enstaka stjärnor, kalla och klara.

Gatan vi står på heter Helgagatan, och en bit längre bort mynnar den ut i ett litet valv mellan vinkelställda hus. En gatlykta står på valvets andra sida, och nu syns en rörelse där inne i dunklet. Någon kommer gående genom valvet, någon som går snabbt utan att verka ha bråttom och som rör sig med en sådan lätthet att betraktarens hjärta fylls av en oväntad glädje. Nu stiger figuren ut ur valvet, en yngling – nej, en ung kvinna som kommer rakt emot oss. Hon är klädd i en duvgrå duffel och plaggets raka snitt tycks bara framhäva hennes slanka och smidiga gestalt. Det är något hos denna unga kvinna som gör det svårt att ta ögonen ifrån henne. Hon har kortklippt, blankt och lockigt nötbrunt hår som dansar kring hennes ansikte för varje steg hon tar; hon är kanske inte precis vacker men hon är oemotståndlig. Hennes ungdom, hennes vibrerande, lugnt självuppfyllda vitalitet – nej, det är mer än så eller något helt annat. Aningen om en hemlighet där i det bleka ansiktet, något man kunde ägna all sin kraft åt att söka och ge sitt liv för att få veta. Nu är hon bara ett par steg bort, vi håller andan av pur hänförelse, men plötsligt vänder hon sig åt sidan och kliver raskt de få trappstegen upp mot huset där. Vi hör porten öppnas och slås igen, gatan ligger åter öde. Hennes ansikte darrar på näthinnan: den där nästan genomskinliga huden, den lilla raka näsan, de stora grå ögonen under högt välvda bryn. Vi andas ut, i en lång, skälvande suck.

Hon heter Hedvig, och det är hon som är målet för den här historien. För att berätta om henne måste vi följa spåren genom snön, igenfrusna eller halvt vattenfyllda, tydliga eller redan utsuddade.

Vi måste lära oss att lyssna, lyssna fram den saga som vindlar längs 18

Stockholms igensnöade gator och genom dess upplysta rum. Vi måste leta i minnets vrår och speglingar, måste försöka se oss själva som vi var inför henne. Det var en sådan underlig vinter; vi kommer alltid att minnas den.

19

hedvig sitter uppkrupen i fönstret och drömmer om snö.

Båda händerna om tekoppen, kinden mot fönsterrutans kalla glas.

Det lilla valvet mellan husen mot Hallandsgatan fylls långsamt av mörker och kylan pressar sig mot fönsterglaset. De senaste dagarna har luften blivit vassare och en särskild stillhet växer i staden; Hedvig tänker snö. (Tystnaden, när man vaknade den första snödagen; lovikavantar med hoptovade snöklumpar; yrseln då man med bakåt­ sträckt nacke såg upp i det virvlande fallande vita; hur man lade sig raklång och med exakta, väl avvägda rörelser lät änglarnas vingar ta form i snön; snöilar innanför kragen och handlederna alltid röda och iskalla…)

När telefonen ringer ser hon yrvaket upp, tar med sig tekoppen när hon går för att svara. ”Hej, det är jag”, säger Lovisa och Hedvig hör genast att något är fel. ”Vad har hänt?” ”Billy är försvunnen.”

Det överdrivet sakliga i Lovisas röst får Hedvig att förstå att det är allvar. Hon säger snabbt: ”När då?” ”Igår förmiddag. Jag har letat i hela Solna, jag trodde att hon skulle komma tillbaka idag. Så här länge har hon aldrig varit borta förut.

Det har hänt henne något, jag känner det på mig.” ”Och Peter?” ”Hon har inte varit där. Det är ju så kallt nu också, mer än en natt har hon aldrig varit borta.”

Hedvig blundar, ser snön falla innanför ögonlocken. ”Jag kommer över, det tar kanske en halvtimme.” ”Bra, jag väntar”, säger Lovisa och nu hörs gråten. ”Vi hittar henne”, säger Hedvig och lägger på.

Hon stirrar ut i rummet. Så sätter hon med en rask rörelse igång 20

metronomen som står bredvid telefonen. Hon står stilla mitt på golvet och lyssnar. Kyrkklockorna börjar ringa, metronomen håller klockklangen samlad i rummet, ringar in mörkret och kvällens stillhet. Hedvig trycker fingertopparna mot tinningarna, sedan låser hon fast metronomens gulblänkande arm med den lilla haken och går ut i hallen. Klockan är sex, en söndag i november; det kommer att falla snö över Stockholm snart.

Kyrkklockorna rister ännu genom det djupblå mörkret mellan träden i Helgalunden när hon kommer ut genom porten. Under gatlyktorna glänser röda och gulbruna löv, hopfösta i prasslande drivor.

Mitt i parken möter hon Henning, hon känner igen hans studsande gång innan hon kan urskilja hans ansikte under den stickade luvan. ”I kväll blir det grillad kyckling!”

Henning svänger plastkassen från Metro i handen. ”Vår bröllopsdag, femtiosju år, det du! Har du bråttom, flicka?” ”Jag måste till Lovisa”, säger Hedvig. ”Ja, ja, det blir nog snö ska du se”, säger Henning nyfiket. ”Du kan väl titta in senare, om du inte blir för sen, Elsa har bakat.” ”Grattis på bröllopsdagen!”

Hon fortsätter, vet att han står och ser efter henne tills hon försvinner bakom häcken mot Allhelgonagatan. Hon springer nerför trappan, Götgatan ligger öde och grällt upplyst, bortifrån Skanstullsbron kommer tunga moln glidande. Det sticker i näsan och när hon skjuter upp dörren till tunnelbanestationen tänker hon: Nu kommer snön! Det gröna tåget slamrar in just när hon kommer upp på perrongen; hon stiger in och blir stående vid dörrarna i första vagnen.

Samtidigt som tåget far ut ur tunneln efter Slussen börjar de första flingorna falla. Riddarfjärden ligger becksvart under den virvlande vita skyn; snöflingorna ser tunga och fuktiga ut, de faller så sakta att hon nästan kan följa dem med blicken. Vid T-Centralen kliver hon av och skyndar genom lukterna av urin och bergvägg nerför trapporna till underjorden. Någon spelar på en illa förstärkt elgitarr, killen ger Hedvig ett stort leende och sjunger: There’s a lady who knows, all that 21

glitter ain’t gold… För en gångs skull är rullbanden igång, Hedvig går raskt och känner kroppens glädje över farten, parerar automatiskt den lilla knycken i höften när hon stiger av bandet. Perrongen är full med folk och det sjunger i skenorna borta i tunnelmynningen.

Hon koncentrerar sig: Linje 11. Bra. Hon glider in och sätter sig på en fönsterplats, vagnen fylls som i en inandning och sedan far tåget in i mörkret. Hedvig tänker på Lovisas röst i telefonen. Mitt emot henne klänger en liten svartlockig pojke i sin mammas knä, han pekar på Hedvig och säger: ”Flicka? Pojke?”

När hon kommer ut i Solna Centrum har snön tätnat till en gråvit, tungt fallande massa. Hon slår upp duffelns huva över håret och går snabbt upp mot Hannebergsgatan. Mellan gatljusen samlar sig mörkret kring snöflingorna. När Hedvig går förbi parken och lekplatsen känner hon att hon är iakttagen, men trots att hon drar tillbaka huvan kan hon inte se någon. Endast snön rör sig mellan de svarta trädstammarna; parklekens små stugor kurar mellan tomma sandlådor och gungställningar. Hon ser ingen, men hon är sedd. Pojken står tvärstilla tätt intill en stor lönn och hans mörka täckjacka smälter samman med trädets konturer. Han har ingen mössa, snöflingorna landar mjukt på hans röda, upprättstående hår. Basketkängorna gör hans steg ljudlösa och han är bra på att smyga. Han följer efter Hedvig, blixtsnabbt från träd till träd, och när hon viker in på Klippgatan uppe vid parkeringsplatsen genar han mellan husen och följer henne med blicken ända fram till Trävillan. Hedvig har redan glömt att hon är sedd, men när hon stampar av sig snön på förstubron nickar pojken allvetande och försvinner i mörkret.

Hedvig öppnar Trävillans gistet gnällande ytterdörr och blicken faller genast på Billys klarröda, sällan använda koppel som hänger på en spik vid trappan. Det drar bittert från ytterdörren hur väl hon än försöker stänga den, och inifrån fru Dahlberg hörs teverösternas maniska mässande. I den övre hallen luktar det såpa och söt tobak, Hedvig hänger av sig duffeln på den överfulla rockhängaren och ställer kängorna på trasmattan.

22

Lovisa sitter vid köksbordet och drar i tofsen på sin långa fläta.

Hon är klädd i en färgfläckad islandströja, svepande svart kjol och knäppkängor. De små svarta mormorsglasögonen, inga band i håret idag. Det är alltför stilla i köket. En av pelargonerna fäller ett blad med en duns. Hedvig drar ut stolen och sätter sig mitt emot sin syster, ser snabbt: Lovisas ögon är stela och torra, men de har röda kanter och huden omkring dem är svullen. ”Det har hänt henne något, jag vet det!”

Lovisa slänger flätan över axeln och ser ilsket på Hedvig. ”Berätta.” ”Det var igår kväll, hon hade varit ute hela dan. Jag arbetade, men så började det krypa sådär i benen, du vet. Jag gick ut och letade, överallt. Skytteholmsfältet, tunnelbaneparken, Korv-Ingvars. Hon var ingenstans.”

Hedvig sträcker sig efter rullmaskinen, fyller dess röda plastficka med tobak ur paketet, knäpper igen och rullar. Sedan ett av de tunna pappren, rulla försiktigt tills bara klisterremsan sticker upp, slicka.

Hon öppnar maskinen och ger Lovisa cigarretten. När systern fått eld på en tändsticka frågar Hedvig: ”Var det ingen som hade sett henne? Du frågade väl?” ”Visst, alla. Ingenting. Jag gick upp till Peter, tvingade honom att följa med mig runt hela Råstasjön, fast Anki var där. Han blev också orolig. Kan du prata med honom?”

Hedvig nickar och följer med blicken röken som ringlar sig ut ur Lovisas mun. ”Det är bara inte likt henne, Hedvig! Hon brukar inte gilla kylan heller. Jag la en stjärna, men jag förstod den inte. Det fanns en ljus man där, och något med pengar, jag fick inget sammanhang i det. Idag har jag bara väntat, men hon kom inte. Det måste ha hänt något.” ”Har du ringt polisen?” ”Polisen! De bråkar alltid med mig för att jag låter henne gå lös, de hatar henne.” ”Någon måste ha sett henne”, säger Hedvig tankfullt.

23

Lovisa drar sig i nästippen och hennes långsmala ögon fylls med tårar. Cigarretten hjälpte inte. Hedvig reser sig och fyller en kastrull med vatten. Genom golvet hörs det envetna ljudet av fru Dahlbergs käpp, plonk, plonk. ”Jag gör te, sen går jag ut och letar.”

Gaslågan susar och alstrar små blå lågor. Någonstans där ute i mörkret finns Billy. Hedvig vet att hon måste leta tills hon hittar henne. Allt annat är otänkbart. ”Vi hittar henne”, säger hon och rör lätt vid systerns axel.

Det snöar fortfarande när Hedvig kliver ut genom Trävillans dörr, blöta flingor som smälter så snart de når marken och gör asfalten hal och blänkande. Hedvig blir stående en stund på trappen; i skenet från den klotformiga lampan ovanför dörren syns hon tydligt för den som väntar där ute. Hon tar vägen genom parken, går långsamt med händerna i fickorna; när hon passerar under en gatlykta glänser hennes korta lockar kastanjeaktigt och den som ser henne tänker att det är som pälsen på ett djur, och att hon ser så liten ut, som om hon inte riktigt vore vuxen. Hon går annorlunda än de vuxna brukar också, lättare och mer uppmärksamt. Återigen känner Hedvig att hon är iakttagen. Hon har nått fram till lekparken, sätter sig på en blöt bildäcksgunga och väntar. Hon hör inte pojkens steg förrän han är alldeles intill henne. ”Hej”, säger Hedvig.

Pojken tiger, står stirrande och stilla framför henne. Hon tar fart med fötterna och låter gungan svänga ut i luften. ”Är du hennes syster?”

Hans röst är hesare än hon hade väntat sig. ”Ja”, säger Hedvig, ”tycker du att vi är lika?” ”Nej.” Han rör sig fortfarande inte, stirrar på henne som om han inpräntade varje drag i minnet. ”Vill du inte gunga? Jag heter Hedvig.”

24

Hon skjuter ifrån igen och gungan far ut farligt nära den lilla gestalten, får honom att snabbt hoppa åt sidan. Hedvig skrattar, men det är inget retsamt skratt. Han klättrar upp på gungan bredvid henne, ställer sig på däcket och böjer rytmiskt kroppen så att gungan snart får upp samma fart som Hedvigs. Kättingarna rasslar och snöflingorna smetar mot deras ansikten. ”Vad heter du? Jag skulle vilja fråga dig en sak.”

Hedvig sträcker ut tungan och fångar en snöflinga, den smakar metall. Hon skymtar glimten av ett leende i pojkens ögon. ”Jag heter Jocke, jag bor där nere.”

Han knycker med det röda huvudet mot höghusen bakom dem och ökar farten. Han far förbi henne allt snabbare och deras gungor kommer i otakt. Hedvig sätter kängorna i marken och bromsar; Jocke kastar fram bägge benen och dimper ner sittande i bildäckets rundel. ”Vad ville du fråga?” ”Billy, min systers hund, är försvunnen. Har du sett henne? En stor svart schäfer.”

Pojken nickar. ”Tanterna i parkleken är rädda för henne, de pratar alltid om att hon inte borde få gå lös men de vågar inte säga något till din syrra. Är hon en häxa?” ”Kanske det. Billy försvann igår och ingen har sett henne. Vi måste hitta henne. Min syster klarar sig inte utan henne.”

Hedvig reser sig, hon fryser och börjar hoppa upp och ner på marken. Pojken svänger allt långsammare. ”Jag har sett henne.”

Hon nickar, men säger inget, väntar på fortsättningen. ”Hon kom ut ur huset kvart över tio igår förmiddag, din syrra släppte ut henne. Hon hade fullt med röda band i håret, det såg jätte­ skumt ut. Billy gick sin vanliga runda i parken, jag kollade inte så noga, jag hade annat för mig. Men sen såg jag att hon stack nerför trapporna där borta och jag följde efter. Hon verkade ha något på gång, liksom. Hon stannade till på parkeringsplatsen men sen for hon 25

iväg, i världens fart. Över stora vägen, hon fortsatte på andra sidan, mot stan. Hon har inte varit här sen dess.” ”In mot stan?” säger Hedvig förvånat, ”är du säker?”

Jocke fnyser och hoppar ner från gungan. Han knycker med huvudet igen och kör ner händerna i jackfickorna. Med ens ser han trött och irriterad ut. ”Okej”, säger Hedvig, ”men hon brukar aldrig gå åt det hållet.” ”Jag vet, nu gjorde hon det i alla fall”, säger Jocke syrligt.

De ser prövande på varandra i snödunklet. ”Hur gammal är du?” frågar Hedvig. ”Sju och ett halvt.”

Han har dragit upp axlarna mot hennes fråga, sparkar lite i den våta sanden. ”Såg du något mer?”

Jocke ler snett. ”Hon följde efter en bil som körde ut från vår parkering. Hon stod still och väntade tills den svängde ut på vägen, sen rusade hon efter den.” ”Du vet en hel del du, du borde bli detektiv.”

Han ser förnärmat på henne. ”Vadå? Jag är detektiv. Jag vet nästan allt som händer här. Till exempel att din syrra brukar stå ute i trädgården ibland på kvällarna och sjunga konstiga sånger. Vid häcken. Visste du det, kanske?” ”Nej”, säger Hedvig. ”Till exempel vet jag också vad det var för bil Billy följde efter, så det så.”

Han är arg nu, ansiktshuden lysande vit under det bleka bandet av fräknar. Det knycker i hans kropp, benen vill iväg, fort fort. Han stirrar utmanande på Hedvig. Fråga då. Om hon inte frågar så är hon som alla andra och jag hade fel. När en ambulans far förbi nere på Sundbybergsvägen rycker de båda till och Jocke tar ett skutt åt sidan. ”Vems bil var det?”

26

Det är nästan för sent. Ilskan rasar i den lilla kroppen, spänner den och slänger den hit och dit. Han spottar ur sig orden. ”Min morbrors, en urgammal vit folkabubbla. Han heter Gabriel och bor på Dalagatan, inne i stan. Ett jättegammalt hus, han är port­ vakt där. Och han kommer aldrig mer och hälsar på oss för mamma och han grälade och mamma sa att han var en parasit fast det var Lelle som sagt det till mamma och Gabriel bara rusade ut och mamma skrek genom hela trapphuset att han inte skulle komma tillbaka och jag följde efter honom men så såg jag att han satt i bilen och grät och han vill inte att man ska se när han gråter så jag gick upp i parken och då såg jag Billy och hon följde efter Gabriels bil när han körde iväg och jag såg inte om han hade slutat gråta men han körde jättesakta så kanske hade han inte det.”

Medan han pratar hoppar han kring Hedvig, orden kommer fortare och fortare, armarna flaxar och fötterna trummar mot marken. Med ens sätter han av bort mot höghusen, skriker de sista orden över axeln och försvinner. Hedvig hinner inte med, mörkret mellan gatlyktorna gömmer honom. Tystnaden fyller parken och på avstånd hör hon det dova ljudet av en port som slår igen. Det har slutat snöa. ”Gabriel, Dalagatan”, säger Hedvig fundersamt och går ner mot Sundbybergsvägen. Det är åtminstone en början.

Hon har tur, 506:an kommer efter bara en liten stund. Den kvinnliga chauffören hejar och säger på renaste dalmål: ”Tänk att det kom lite snö i alla fall! Men den ligger väl inte kvar.”

Bussen är tom, förutom en påbyltad man som sover längst bak. Han har fyllt halva det långa sätet med plastpåsar och snarkar med öppen mun. Hedvig ser ut över de nedsläckta kontors- och industrilokalerna längs vägen. På chaufförens radio säger någon: ”Jaha, Pers-Johan i Kvikkjokk spår alltså en lång, kall och underlig vinter i år – vad menar du med underlig, Pers-Johan?” Radion sprakar till och hon hör inte gubbens svar. Vid Karolinska vägen stiger Hedvig av och går vidare in mot stan. Luften är klar och mörk, snabbt smältande snöfläckar 27

syns här och var på det tillplattade gula gräset längs vägen. Enstaka bilar far förbi.

Under bron över järnvägsspåren rör sig stora grävskopor och vägmaskiner, deras blinkande gula ljus reflekteras i gatskyltarna. 48:an far förbi henne i Torsgatsbacken; Hedvig viker in på Rödabergsgatan och genar över kullen ner mot Vanadisplan. Hon tycker om stillheten mellan de smäckra tjugotalshusen, fasadernas rena linjer. Någonstans ifrån hörs en saxofons klagande toner; inte en människa syns till. Hon springer nerför trapporna, korsar rondellen och fortsätter genom allén i Vanadisvägens mitt. En bit bort möter hon en äldre kvinna som rastar en strävhårig tax, hunden har ett litet skotskrutigt täcke kring kroppen. Kvinnan nickar kort och Hedvig stannar, taxen nosar intresserat på hennes kängor. ”Äntligen lite snö”, säger kvinnan. ”Jag letar efter en hund, en stor svart schäfer. Har du möjligen sett henne?”

Kvinnan nickar beskäftigt och taxen lägger huvudet på sned och bligar upp mot Hedvig. ”Jodå, vi såg en otäck schäfer här, eller hur, Efraim? Men det var igår. Alldeles svart var den, vi blev riktigt rädda men den bara travade på.” ”Såg du vart hon tog vägen?” ”Den smet in på Dalagatan, vid kyrkan, mer såg vi inte. Var det din hund? Du borde inte låta den få springa lös, lilla vän.” ”Min systers”, säger Hedvig, ”tack, tack.”

Hon är redan på väg därifrån. Efraim viftar på svansen och ser efter henne, kvinnan rycker i kopplet.

Vid Matteus kyrka stannar Hedvig och stirrar på den vita folkabubbla som står parkerad på Dalagatan. Sätena har rödrandiga filt­ överdrag och ratten pryds av en gråluddig rattmuff. Hon lyfter blicken mot huset mitt emot. Det är ett stort sekelskifteshus, höga fönster och gulputsad fasad. Portvakt, tänker hon, portvakten bor väl längst ner?

Eller kanske finns det ett gårdshus?

28

Fönsterraden på nedersta våningen är mörk, hon korsar gatan och går fram till porten. Låst, naturligtvis. På måfå prövar hon ett par sifferkombinationer på kodlåset, men den lilla lampan blinkar obönhörligt rött. Hedvig kupar händerna kring ansiktet och pressar näsan mot portens glasruta. Trapplyset är släckt, hon ser en bred trappa och skymtar tavlan med hyresgästernas namn. Det är för mörkt för att hon ska kunna läsa något. Hon vrider sig och lägger örat intill glaset, hör ingenting. Huset är slutet och otillgängligt.

Hon går ut i gatan igen och ser på fasaden, där ljuset nu har släckts i ett par fönster till. Hon kommer inte längre i kväll. Billy kom hit, det är hon säker på. I morgon ska hon ringa nummerbyrån och ta reda på Gabriels nummer. Hon är övertygad om att hon kommer att finna Billy, i sinom tid.

Hedvig går sakta Dalagatan ner mot Odenplan, börjar med ens vissla. Kristallen den fina. Tonerna studsar mellan husen, virvlar iväg längs den tomma, raka gatan. Hon koncentrerar sig på att få dem så rena som möjligt, spänner läpparna och styr luftströmmen med tungan. Några stjärnor glimmar fram på himlen och hon är ensam på en gata i staden. Hon ler och ökar takten.

När Hedvig vaknar nästa morgon regnar det, smattrande droppar slår med ojämna mellanrum mot fönstret och fyller rummet med våt kyla. Hon stiger upp och går fram mot fönstret. Himlen är grå som en filt, luddig och tjock av vatten. Parkens trädstammar glänser, vinden kastar regnet hit och dit. De ruttnande löven smetar sig i långa strängar längs rännstenen. Av snön inte ett spår. Hedvig fryser och minns ingen dröm. Vinden är hård, kanske blir det storm. Hon lutar pannan mot fönsterglaset och blir klarvaken. Billy är försvunnen. Lovisa. Om knappt en timme ska hon vara på jobbet. Måndags­ morgon, sent i november. Stockholmarna vaknar nu, och saknar redan snön som försvann.

29

Lovisas sovrum vilar i ett mjukt dunkel. De brandgula sammetsgardinerna dämpar regndropparnas envetna trummande mot fönsterblecket. Lovisa ligger mitt i sängen, omgiven av sidenkuddar i olika röda och gula nyanser. Hon ser ut som en drottning, det hennaröda håret utslaget över kuddarna och halva ansiktet dolt under en svart nattmask med kattaktiga vinklar vid tinningarna. Nu borde tysta betjänter i vita strumpor komma in med lavendeldoftande tvätt­ vatten och mjuka handdukar. Hon andas så lätt att det inte syns, ansiktet alabastervitt mot den svarta masken. Det är en tavla avsedd för ingen. På nattduksbordet står en blå glasskål med tre citroner i, samt en liten fruktkniv med gulnat benskaft. En gammal väckarklocka tickar högljutt och regnet smattrar mot fönstret.

Det är en av de gula drömmarna. Hon rör sig lätt genom ljust svavelgula dimsjok, stora växter böljar omkring henne. Den gamla kvinnan sitter på sin pall under buskarna, rör och rör i sin bunke.

Katternas bärnstensgula ögon överallt i det vajande gräset. De gula drömmarnas oro: att hon svävar omkring i dem utan att få fäste någonstans. Lättheten fyller hennes bröstkorg, det ilar av smärta. ”Gullregn, maskros och smörblomma, harpiss och tre droppar galla.”

Den gamla har så stora, fula tänder.

Lovisa vaknar i en utandning, bristen på luft gör henne tung och jordbunden igen. Hon sätter sig upp och tar av sig masken, plockar ut öronpropparna av skumgummi. Som alltid är klockans tickande det första, sedan regnet och det mjuka halvljuset. Hon hinner resa sig och dra på sig den gamla rutiga yllemorgonrocken innan hon minns: Billy. Lovisa sjunker ihop på sängkanten och håller om sig själv. Det går inte, måste ut ur detta, in i verkligheten från ett annat håll. Andas djupt. Hon gnuggar sig i ögonen, drar ifrån gardinerna och stirrar ut i regnet. Var är du? Hör du mig inte längre? Har bandet brustit nu? I går var snö på marken. Hon tar en citron ur skålen, klyftar den och äter den stående vid fönstret.

Vaken nu, vaken och tom. Lovisa går direkt upp till ateljén, fiskar upp ett par sextiotalsglasögon med tjocka svarta bågar ur morgon30

rockens ficka, virar ihop håret och fäster upp det med en lång pensel.

Ut ur det gula. Det enda hon kan göra är att måla sin saknad, föra in Billy på duken som en mörk form av verklighet och värme mellan de bleka prinsessorna. Regnet slår mot taket, hon fryser om fötterna men hittar inte sina tofflor.

Liss springer över en hed full med blommande ljung. Det sitter fåglar i taniga buskslyn och ser på henne med huvudena på sned. Solen sommarskiner och hon hör havet. Fåglarna flyger upp ur slyet och hennes fötter är långa och bleka över det gula gräset. Ingen vet var hon är men hon vet vem hon kommer att möta nere på stranden.

Hon vet att han kommer att skratta när han ser henne.

Hon slår upp ögonen och är klarvaken. Tystnad. Hon är hungrig.

Liss sträcker sig efter glasögonen, som ligger ovanpå boken på pinnstolen, sätter på sig dem och kliver upp ur kökssoffan. Hon sträcker på sig med händerna över huvudet och gäspar stort. Ingenting hörs från sovrummet. Hon tar en skorpa ur plåtburken på bänken, klättrar upp på pallen vid fönstret och kikar ut. Det ösregnar. Riddarfjärden mörkblänker mellan regnridåer och svarta trädstammar. Bilarna forsar genom vattenpölarna, en ensam cyklist i svart regnskynke stretar framåtböjd över styret nere på cykelbanan. Liss kliar sig på magen under pyjamasen. Varför vaknar han aldrig? Hon vill ha frukost, te med mjölk och smörgåsar med ost och marmelad. Hos mamma äter hon fil med müsli och dricker juice.

Hon går in i vardagsrummet, det vilar i ett grått, tyst ljus som får allt att se overkligt ut. Skrivbordet vid fönstret, fullt med papper och böcker, den svart-vita yllemattan, soffgruppen, bokhyllorna, teven.

Bredvid köksdörren står hennes egen bokhylla, hon har själv valt den duvblå färgen och hjälpt till att måla den. Hon har fler böcker här än på Snövitsvägen, men där har hon fler spel och pussel.

Försiktigt puttar hon upp sovrumsdörren och blir stående lutad 31

mot dörrposten. Han sover djupt, liggande halvt på sida med täcket nedhasat så att hon ser hur hans bröstkorg häver sig. Hon rynkar pannan och petar upp glasögonen. Han har redan flera gråa strån i sitt mörka hår, men vecken i pannan är utslätade nu i sömnen, munnen mjuk och snäll. Varför är han alltid så ensam? Han har bara henne, henne och sina gamla böcker och kartor. Hon ser kritiskt på honom – nog är han väl ändå ganska snygg? Hon tycker om hans breda näsa och de tungt kupade ögonlocken. Liss suckar och går fram till sängen, kysser ömt sin pappas kind.

Axel vaknar rätt in i Liss blick. ”Jag är hungrig”, säger hon.

Han sätter sig upp och drar fingrarna genom håret. Rummet är kallt och han sveper frottérocken om sig. ”Har jag försovit mig?” undrar han och rufsar om i Liss burriga kalufs. ”Inte ännu”, säger hon och går före ut i köket.

Farfarsklockan slår sju, Axel undviker att se på skrivbordet där pappershögarna samlat damm de senaste veckorna. Ibland tvivlar han på att han någonsin blir klar med den förbannade avhandlingen, och idag tänker han, som allt oftare: Vad ska det tjäna till? Viveka disputerade samma år som de skilde sig, hon är redan docent och frågar varje gång de talas vid hur det går för honom. Han avskyr hennes tonfall – lika delar medlidsamhet och förakt – men säger alltid att arbetet fortskrider ”sakta men säkert”. ”Ost och marmelad, är jag ganska glad?”

Liss nynnar i köket och Axel ler. Hon sjunger jämt, och har börjat skriva verser i den blå skrivboken han gav henne i sjuårspresent. Han bestämmer sig för att följa henne hela vägen till skolan idag, han behöver luft. Han ser glad ut fast han inte är det, tänker Liss när Axel kliver in i köket, och med mamma är det tvärtom. Hon sneglar på sin far ur ögonvrån och koncentrerar sig på att skära lagom tjocka brödskivor. ”Sovit gott?”

32

Han böjer sig ner och snusar lite i dotterns hår, hon ruskar undan honom och karvar på. När hon lägger ner brödkniven minns hon. ”Jag drömde om havet.”

Hon ler hemlighetsfullt och hoppar sedan ut i badrummet. Axel sätter på tevatten och går fram till fönstret. Det regnar, billyktorna irrar genom det grå dunklet. Snön redan borta. Från badrummet hör han Liss sjunga, högt och klart över vattenbruset.

Gabriel sover tungt, första gången telefonen ringer hör han den inte.

Nätterna blir alltid långa för Gabriel och om förmiddagarna sover han. Rummet är mörkt, det vetter mot bakgården och solen, som nu för ett ögonblick tränger igenom regnmolnen där ute, når inte in. För rummets enda fönster hänger en mörkblå rullgardin. Den är broderad med silverpaljetter, ordnade så att himlens stjärnbilder framträder på det blå tyget; den har skyddat Gabriels många rum ända sedan barndomen. Tyget är dammigt och har börjat spricka, tre paljetter har fallit bort så att Orion inte längre har något svärd. Han sover oroligt, han drömmer om Andrea, det är fullt med anklagelser och hans vanliga känsla av otillräcklighet; plötsligt dyker en av Andreas väninnor upp och frågar ilsket vad han gjort med hennes hund. Han kan inte svara, en skärande signal hörs och tiden är ute.

Gabriel vaknar av det skärande ljudet. Han är blöt av svett och trevar på golvet efter glasögonen. Ljudet fortsätter, han stiger förvirrat upp och går fram till fönstret. Automatiskt drar han i gardintofsen, och när rullgardinens svischande uppåtfärd avslutas med en liten smäll vaknar han och griper telefonluren. ”Hallå?” säger han och ser till sin förvåning att bakgårdens schakt är fyllt av ett blekt solljus. ”Hallå?” säger en okänd kvinnoröst. ”Är det Gabriel?” ”Ja, det är jag.”

Det måste ha regnat, bakgårdens asfalt blänker och en stor pöl har 33

samlats under piskställningen som vanligt. ”Så bra”, säger den okända, ”jag tror att du kanske vet vart min systers hund har tagit vägen.”

Gabriel blundar. Svetten tränger fram i hans ansikte och han tänker förtvivlat: Andrea! Telefonluren känns klibbig mot hans kind. ”Hallå? Hallå, Gabriel?” ”Vem är du?”

Han öppnar ögonen och hör hur fientlig han låter. Rösten i den andra änden låter tvärtom som ett leende. ”Jag heter Hedvig, Hedvig Skogsström. Väckte jag dig?” ”Jag tror det”, säger Gabriel.

I bakgrunden hör han ljudet av en dörr som öppnas, på avstånd röster och klirr som av flaskor. Ringer hon från en krog? Vad vill hon? ”Du, det är lite svårt att prata nu, jag ringer från jobbet. Kan jag komma förbi dig ikväll? Jag försökte igår men jag hade inte port­ koden.” ”Sjuåttaåttasex”, säger Gabriel automatiskt.

Han märker att han har börjat tycka om hennes röst. ”Okej, då kommer jag vid sjutiden. Blir det bra? Ska jag ta med mig något?” ”Jag vet inte”, säger Gabriel och försöker komma på vad det är man brukar säga, ”en flaska vin, kanske?” ”Det skulle väl kunna ordnas”, säger kvinnan och skrattar; det är ett skratt som gör bubblor i honom och han stämmer in i det, trots att han inte förstår vad som var så lustigt. ”Då säger vi så då, vid sju. Hej då, Gabriel!”

Och hon lägger på. Gabriel står stilla med telefonluren i handen och lyssnar till susandet tills det börjar klicka otrevligt i hans öra.

Hedvig Skogsström – jag känner väl ingen Hedvig? Han lägger på och går ut i köket, sätter på kaffevatten och stirrar ut genom fönstret.

Snöade det inte igår, förresten? En solstråle blänker till i pölen under piskställningen, vattnet sjuder i kastrullen.

34

Hedvig ställer in pirran på lagret och drar av sig de gula skyddshandskarna. Hon går till omklädningsrummet och tvättar händerna, kränger på sig jackan och går ut genom den halvtomma butiken.

På måndagarna är det köer bara när de just öppnat, sedan glesas de köpandes skara ut och dagen blir långsam. Jannike ser upp bakom disken och hojtar något, men Hedvig vinkar bara och skjuter upp dörren.

En klen sol lyser över Farsta Centrum, trottoaren blänker och molnskyar far snabbt över himlen. Blåsten rullar en tomflaska fram och tillbaka i rännstenen; två skator promenerar makligt stjärtvippande över övergångsstället vid parkeringen. Det är ett väder som ger lust att dansa, eller springa mycket fort; Hedvig skrattar till och höjer ansiktet mot vinden. På torget vinkar Ali till henne bakom berget av äpplen, gurkor, morötter och potatisknölar, och BlomsterMaria ger henne ett ord på vägen: ”I kväll blir det storm!”

Hedvig korsar torget och går in på Domus. Den värsta trängseln i lunchserveringen har lagt sig; en kvart över hel timme går det snabbt att få mat, men alla bord är upptagna. Hedvig trycker på knappen för raggmunk och betalar i kassan. ”Har du haft en trevlig helg, gumman? Du vill ha extra lingon, eller hur?”

Laila öser upp och räcker henne tallriken. ”Du kan sitta vid vårt bord”, säger Aisha som susar förbi med en trave smutsiga tallrikar i handen och en disktrasa slängd över armen.

Hedvig sätter sig vid personalbordet. Solen når inte så långt in i lokalen, som osar av stekflott och cigarrettrök. Aisha är tillbaka redan innan Hedvig hunnit smaka den första tuggan, hon skakar håret ur ansiktet och dimper ner på stolen mitt emot. Hedvig makar upp fläsk, raggmunk och lingonsylt på gaffeln. ”Gud, vilken helg jag haft”, stönar Aisha.

Hon drar i den blårandiga nylonrocken, Hedvig tuggar och väntar på historien.

35

”Jag skulle ju på en audition? I Högdalen, några typer som ska sätta upp en kabaré. Du vet, jag hade verkligen förberett mig, trodde faktiskt att det skulle funka den här gången. Jag hade jobbat med grodsketchen, och den är faktiskt jävligt kul.” Ögonen gnistrar och Hedvig anar fortsättningen. ”Ärligt talat, Hedvig, jag är en bra komiker, jag vet det!” ”Vad hände?” ”Samma visa som vanligt. Först läser de upp mitt namn, stapplande och feluttalat, förstås – var kommer du ifrån? Från Farsta, säger jag och de blinkar. Sen gör jag grodsketchen, med världens flyt, ingen skrattar, sitter bara där och ler fånigt. De ville inte ha mig. Så kommer det fram en snubbe, efteråt, en av dem i juryn, säger att han är fotograf och kunde han få ta några bilder av mig? säger att mitt ansikte är så speciellt, kunde vi inte träffas? I helvete heller! skriker jag och rusar därifrån. Deras tomma blickar i ryggen, jag borde ha klippt till fotografäcklet. Fattar du? Jag är så jävla less. Alltid samma sak.”

Hon stirrar vildsint och sliter i de långa lockarna. ”Ingen tror att man kan vara rolig när man ser ut så här, det är som ett fängelse.”

Hedvig nickar: Aisha är trött på att vara bildskön och lunchrumsflottig. Hedvig betraktar vännens hjärtformade ansikte, de kolsvarta lockarna, de arga, strålande ögonen. ”Du kanske skulle klippa av dig håret, eller så”, säger hon prövande.

Aisha studsar. ”Va?! Håret? Varför då? Pappa skulle bli galen.”

Hedvig rycker på axlarna, Aisha suckar och masserar tinningarna.

Raggmunken är uppäten, ännu en kladdig tallrik att bära ut. ”Nej, nu måste jag röja lite!”

Hon far upp från stolen, slänger håret över axeln. ”Vad gör du i morgon kväll? Har du lust att hänga med till Caféet – jag bara måste få dansa. Om vi går dit tidigt är det inget inträde.” ”Kanske”, säger Hedvig, ”jag är ledig i morgon och på onsdag.”

36

Aisha vet att Hedvig aldrig planerar en ledig dag. ”Jag ringer dig då, så får vi se.”

Hon viftar med disktrasan och blickar ut över lunchrummet: ett slagfält av smetiga tallrikar, mjölkstrimmade glas, överfulla askfat.

Hon sätter hakan i vädret och blinkar åt Hedvig. ”Du, jojja dig i hängslena, va!”

Hedvig ser upp, deras blickar möts och skrattet exploderar i Hedvig redan innan Aisha börjat skrynkla ihop sig i en hisklig grimas, hela kroppen följer med, bucklas ut och dras ihop, hon skrockar och hötter med näven åt Hedvig, som trots att hon ju sett denna förvandling otaliga gånger inte kan hejda gapskrattet. Alla matgäster stirrar på dem, många stämmer in i skrattet. En upplivad, nästan upprorisk stämning med ens i det slamriga, bleka rummet, blickar som vaknar, ansikten som förstulet börjar glöda. Aisha låter grimasen ebba ut, rätar på ryggen och gör en svepande bugning mot rummet, med disktrasan som en blombukett över armen. ”De där två…”, säger Laila och knackar med pekfingret mot sin runda panna, ”de där två… Tyst med er nu, ungar!”

Något är på väg att hända i kvällen. Hedvig känner det redan när hon står och väntar på tunnelbanan; det blåser kraftigt, vinden slår in över perrongen i byar och skapar underliga ljud i mörkret. Tunnelbanevagnen tycks full av oro, tidningarna prasslar mer än vanligt, folk ger varandra sneglande ögonkast och gör plötsliga, ändamålslösa rörelser. Hedvig sluter ögonen och gör sinnet tomt. Men oron omkring henne är svår att bortse ifrån; i Blåsut öppnar hon ögonen igen då en berusad man tungt sjunker ner på sätet mitt emot henne. ”Det var som fan vad det blåser”, inleder han.

Hedvig ser på honom. Han är mycket storväxt, har ett tunt svart skägg och spretiga hårtestar i samma färg. Ansiktshuden är rödbrusig och hans andedräkt får henne att känna sig som om hon var kvar på 37

jobbet. Men hans ögon är gnistrande blå och skarpt plirande. ”Det är något jävelskap på gång, det känner jag i knäna.” ”Det blir nog snö igen”, säger Hedvig. ”Snö? Kanske det. Men jag tror att det är den där kometen som kommer nu, det här är ingen vanlig storm, den är sjuk på något vis.” ”En komet?” säger Hedvig intresserat.

Mannen lutar sig fram med de väldiga nävarna utbredda över knäna, han spänner ögonen i Hedvig och säger förtroligt: ”En annan har väntat på kometen länge nu.”

Han nickar, långsamt och flera gånger i följd. ”Varför väntar du på en komet?”

Med ens brister han i skratt, högt och kluckande. ”Ja, va faan, något ska man väl vänta på!”

Han slår sig på knäna, ögonen strålar. ”Jag väntar på snön”, säger Hedvig. ”Flicka lilla”, säger mannen, ”du vet inte vad snö är.”

Han får något inåtvänt i blicken och stryker handen över ansiktet, drar lite i näsan och fortsätter: ”Där jag kommer ifrån, där kunde man tala om snö. Korpilombolo, det är en sång jag nästan glömt. Den första snön föll i september, och sen blev det bara mer och mer tills det började töa fram i maj. Nej, jag överdriver inte. Snön var så vit att det gjorde ont i ögonen, om man la en klump på tungan sved det som av eld. Älven frös i farten, det blev veck och isvågor på den, man kunde aldrig åka skridskor där, om vi nu haft några. Ja du, flicka lilla, det var snö det! En jul snöade det oavbrutet i sju veckor; farsan skulle skotta sig ut till vedbon men så snart han fått skottat fram till dörrn hade början av gången snöat över, så att han fick skotta sig tillbaka igen. Vi fick gå med snöskor fram till vedbon och ta upp ett hål i taket för att komma åt de satans vedträna. Den vintern töade inte bort förrän till midsommar, sanna mina ord.” ”Och änglarna, gjorde ni änglar i snön?”

38

”Vi väntade på kometen”, säger mannen.

Han ser tigande ut genom fönstret på sin spegelbild och yttrar inte ett ord till.

När Hedvig stiger av vid Odenplan har vinden ökat i styrka.

Det är bitande kallt och stjärnklart. Hon fäller upp huvan och går framåtlutad mot vinden Dalagatan upp mot kyrkan. Hon kör ner plastpåsen med vinflaskan i fickan. Det sticker i näsan och hon anar väldiga snömassor gömda någonstans bakom den förrädiskt klara himlen. Blåsten skramlar med papperskorgar och kastar lösa föremål längs gatan: ölburkar, vilt prasslande tidningar, en leksakshink, en läderhandske, en styv kartongaffisch som slitit sig från en lyktstolpe.

Hallelujah Gospel Singers. Inte en människa syns till.

Hon drar hårt efter andan när hon åter står i porten på Dalagatan, men den här gången kommer hon in. Kyrkklockan slår kvartsslaget, en polisbil far förbi med blinkande blåljus. Det är bara en dörr på bottenvåningen, hon ringer på och dörren öppnas genast, som om han stått och väntat bakom den. ”Hej. Hedvig”, säger Hedvig och sträcker fram en iskall hand. ”Gabriel”, säger han men han rör sig inte, stirrar bara på henne.

Hon slår tillbaka huvan och betraktar honom. Han är lång, ganska gänglig, med vågigt rödblont hår som når ner till axlarna. Runda glasögon, jeans, polotröja och en gammal sliten yllekavaj. Smala, förvånade ögon. ”Får jag komma in?”

Hedvig ler och Gabriel rycker till. ”Visst, förlåt.”

Han rodnar och stiger åt sidan för att släppa in henne. Hon hänger upp jackan, halar upp vinpåsen ur fickan och ger honom den, böjer sig sedan ner för att snöra upp kängorna. Han blir stående bakom henne vid ytterdörren med påsen i famnen. Man hör vinden vina i trapphuset, porten skramlar till. Vem är hon? tänker Gabriel. Hedvig stiger in i rummet och han upptäcker att han inte rört sig ur fläcken.

Hastigt går han fram till henne, gör en gest mot läsfåtöljen i hörnet.

39

”Sätt dig, jag ska hämta glas.” ”Det är nog nästan för kallt för att dricka”, säger Hedvig och ser sig om i lägenheten.

Gabriel glor på vinflaskan han håller i handen, sedan går han ut i köket. Hon hör honom öppna skåp och rota omkring. Lägenheten består av ett enda rum, med ett högt fönster ut mot bakgården, och så köket. Det är ett varmt och trevligt rum, mörkt men inte ovänligt.

Hedvig kryper upp i fåtöljen och tänker att han nog är mycket ensam, men att han måste vara det. På bokhyllan i hörnet står några kroki­ skulpturer, de tycks alla föreställa samma kvinna. Över sängen hänger en målning i dova, mättade färger; det är en oro i den bilden som påminner henne om stormen och den gnistrande kalla stjärnhimlen.

Hon gnuggar händerna mot varandra och sluter ögonen.

När hon ser upp igen står Gabriel framför henne. Han andas ljudligt och det är en egendomlig glans i hans ögon. De är gröna, ser hon nu. Gabriel darrar lite på handen när han sätter ner brickan med vinglas, oliver och jordnötter på bordet bredvid Hedvig. Så stilla hon satt där i hans fåtölj, det såg nästan ut som om hon sov. En nästan overklig orörlighet, en stillhet som skakade honom. Hennes bruna lockar tycks skimra; han längtar efter att lägga sina händer kring det där lilla huvudet. När hon blundade såg hennes ögonlock nästan genomskinliga ut. Gabriel darrar, som han inte gjort sedan Andrea for till Köpenhamn. ”Jag ställde vinet i köket”, säger han nervöst, ”vi kanske kan ta en av mina flaskor först?”

Hon nickar bara, småleende; han undrar varför han låter så dum.

(Det lät ju som om han tänkte hälla i sig vin, flaska efter flaska. Kanske tänker han det också, kanske måste han det för att sluta darra.) Han tar fram en vinflaska ur ett litet väggskåp invid köksdörren, korkar upp och slår i glasen. Sedan drar han fram skrivbordsstolen till det lilla bordet och sätter sig. Hon ler hela tiden, ett besynnerligt livligt men samtidigt lugnt leende; nu lyfter hon vinglaset med båda händerna och tar en klunk. Han tycker att hon ser mycket ung ut.

40

”Är du portvakt här?” frågar hon med ens.

Gabriel rycker till, han hade glömt hur hennes röst lät. ”Vad vill du mig egentligen?” ”Jag tror att du har sett min systers hund”, säger Hedvig och tar en oliv. ”Hund?”

Gabriel stirrar på hennes mun, där oliven nu försvinner. Så underligt allting är. Plötsligt minns han drömmen. ”Är du en av Andreas väninnor?” ”Nej”, säger Hedvig och tillägger, ”fast jag träffade en Andrea en gång, hon målade, är det din Andrea?”

Det förvirrar honom, han säger: ”Ja, Andrea målar, hon har gjort bilden där, över sängen.”

Sedan blinkar han och säger, igen: ”Vadå för hund?” ”En stor svart schäfer, hon heter Billy och försvann i lördags, i Solna. Jag träffade din systerson, Jocke, och han sa att Billy hade följt efter din bil.”

Hon tar en oliv till och ser lugnt på Gabriel. ”Jocke? Känner du Jocke? Jag har inte sett någon hund.”

I samma stund som han säger detta inser han att han faktiskt har sett en hund, en stor svart schäfer. Hedvig ser intresserat på honom, men hon säger ingenting. Gabriel rodnar och skrattar till. ”Jo, jag såg en hund, jag glömde bort det. Det var i lördags, när jag kom hem från Angelika…”

Han avbryter sig och ser åt sidan, tar av sig glasögonen och börjar putsa dem med en flik av bordduken. Hedvig ser med ens att han liknar Jocke. Hon tiger och väntar. ”Jag satt en stund i bilen när jag parkerat här, satt och tänkte, det var nog en bra stund. Och när jag klev ut ur bilen dök det upp en hund, alldeles intill mig. En svart schäfer, du har rätt.” ”Billy”, säger Hedvig. ”Kanske det, inte vet jag. Den hoppade fram så häftigt att jag blev 41

rädd. Jag är inte så förtjust i hundar, jag föredrar katter. Den var konstig den där hunden, den ville liksom fram till mig och jag trodde att den skulle anfalla. Ja, jag blev rädd, helt enkelt.”

Han ger Hedvig en trotsig blick, men tycker att hon ser förstående ut. Hon ler fortfarande – det där leendet! varför känner han igen det? – så han fortsätter: ”Jag började vifta med armarna, men den cirklade bara tyst omkring mig, det var mycket obehagligt. Jag tror att jag skrek åt den också. Hur som helst, just då kom en kvinna förbi och hon stannade när hon såg hur rädd jag var. Hon hade kanske hund själv, hon var i alla fall inte rädd; hon lockade på hunden och den lämnade mig och gick till henne. Jag frågade om det var hennes hund men det var det ju inte, och eftersom jag inte kände igen den från kvarteret så sa hon att hon skulle ta hand om den. Sen gick hon iväg och hunden följde med.”

Han lyfter glaset och tömmer det till hälften, ser frågande på Hedvig. Han darrar fortfarande, men osynligt nu. Hedvig biter sig i underläppen och tänker: Billy, vad håller du på med? Hon säger: ”Vet du vem det var, kvinnan?” ”Nej, jag har aldrig sett henne förr. Vi pratade inte så länge, jag var bara glad att bli av med hunden.” ”Billy. Hur såg hon ut då?” ”Vem? Jaså, tja, jag vet inte. Kring trettio, kanske, hade långt blont hår. Hon var lång och smal, såg rätt härjad ut, sliten liksom. Annars minns jag bara att hon hade så högklackade stövlar att jag undrade hur hon kunde gå i dem.”

Gabriel skrattar och dricker igen. Han ser glad ut, men känner sig som en idiot. Det är hennes öppna blick. Det är en blick som inte uttrycker något, utan bara är. Han tänker att det är en mycket ovanlig blick. Han önskar att hon skulle sluta se så inträngande på honom; han hoppas att hon aldrig ska sluta se på honom. Vinet bränner i hans bröst. Med ens säger han, och han blir så förvånad över sina egna ord att han slutar darra: 42

”Får jag kyssa dig?”

Hedvig rycker lätt på axlarna men leendet är kvar kring munnen.

Gabriel lägger försiktigt händerna kring hennes huvud och blundar när han trycker sina läppar mot hennes. Hennes mun är mjuk och smakar snö, orörlig men inte avvisande under hans. Helt oväntat börjar Gabriel gråta, han sjunker ner på golvet och lägger huvudet i Hedvigs knä. Hon stryker honom sakta över håret; han vet inte varför han gråter. Han mumlar lösryckta ord, förvirrade fragment av en historia. Den handlar om huset han är satt att vakta och livet han inte får ordning på; om Andrea som flyttat till Köpenhamn och inte hörts av sedan hon for; om Angelika och Jocke och nätterna som är fulla av oro och skulpturerna som aldrig liknar det han tänkt sig. Hela tiden drar Hedvig fingrarna genom hans hår.

Till slut reser han sig upp, rödflammig och generad. Han sätter sig på stolen, börjar åter putsa glasögonen. Hedvig säger ingenting. Han märker plötsligt hur stormen pressar sig mot fönsterglaset och hör hur piskställningen skallrar där ute. Hon har en blå ylletröja på sig, linblommeblå, lysande och luddig, han låter blicken förlora sig i färgen. Med ens vet han varför han känner igen hennes leende: det är det som i konstböckerna kallas det arkaiska leendet, det där själv­inneslutna, hemlighetsfulla leendet som återfinns hos vissa av den tidiga antikens skulpturer. Ett leende utan ärende, utan riktning. Gabriel sätter på sig glasögonen igen. ”Vem är du egentligen, Hedvig?”

Hon har suttit med ansiktet vänt mot fönstret, nu vrider hon sig snabbt mot honom och han tycker att det är som om något drog över hennes ansikte, ett slags sky av något han inte kan sätta ord på. De grå ögonen ser förvånat på honom. ”Jag vet inte vad du menar med den frågan”, säger hon.

Och Gabriel inser att hon svarar på något helt annat eller något mer än det han frågat, och han känner sig så förvirrad att han inte kan göra annat än att kyssa henne igen.

När natten sedan länge stigit kall och mörk över staden ligger 43

­ abriel vaken och betraktar den sovande Hedvig. Hon ligger på rygg G med armarna sträckta över huvudet och händerna öppna, förtroende­ full som ett barn eller en husvarm katt. Hennes huvud tippar lätt åt sidan, så att han ser ansiktet i halvprofil, huden skimrar i rummets mörker. Den sträckta halsen, nyckelbenen, de släta armarna. Han skulle vilja lyfta bort täcket och betrakta hela hennes kropp. Han vågar knappt röra henne, låter bara fingertopparna nudda hennes höftben. De har älskat med varandra, han borde vara lycklig, eller åtminstone tillfreds, men Gabriel känner mest en växande vilsenhet.

Har de ens älskat med varandra? Han tycker inte om de andra orden, deras nonchalans eller grovhet, men det romantiska ordvalet stämmer inte heller. Hon var välkomnande och ogenerad, tycktes njuta av hans smekningar. Men jag då? tänker Gabriel i natten, njöt jag? Han vet att han åtrådde henne med en nästan desperat hunger, men också att han känt sig alltmer uppfylld av en annan känsla, otillräcklighet, kanske, eller rentav förtvivlan? Som om han aldrig helt kunde nå henne, som om det där han åtrådde så häftigt hela tiden undflydde honom. Hennes smidiga kropp svarade på alla hans rörelser, hennes ögon var vidöppna in i hans – och ändå denna upplevelse av att hon inte var där. Jag vet ingenting om henne, tänker Gabriel och sluter ögonen. Jag vet inte vad det här mötet betyder. Jag kommer aldrig att glömma henne. Han lägger ner huvudet mot kudden och försöker andas lugnt, tänker att han måste sova. Hennes andetag hörs knappt, hon ligger helt stilla. Hedvig Skogsström. Han längtar redan efter henne. Just när han sjunker ner mot sömnen dyker Andreas bild upp i hans sinne, och han somnar in i en känsla av trotsig skam.

När Henning dukar frukostbordet hör han Elsa röra sig i sovrummet.

Ska han berätta för henne att han drömde om Monika i natt? De talar inte så ofta om henne numer. Han slår upp en kopp kaffe och sätter sig med tidningen. När Elsa kommer in säger han: 44

”Jag drömde om morsan, hon vill nog hämta mig snart.”

(Men han nämner inte Monika.) ”Tok heller.”

Elsa sätter sig och plirar nyvaket med de små, sneda ögonen. Hon häller upp kaffe och tar en skiva vetebröd. Henning fnyser över tidningen. ”Borgarna går på om den där ubåten. På dem låter det ju som om det var Palme själv som skickade ut den. Någon officer som kallar honom en ’säkerhetsrisk’! De där dårfinkarna tycker väl att kärn­ vapennedrustningen är en säkerhetsrisk också.”

Elsa nickar, frånvarande. ”Vet du, jag känner mig inte riktigt kry”, säger hon.

Henning låter tidningen sjunka och ser på sin hustru. Hon ser blek ut i lampskenet, men hon är alltid blek om vintern. Hon ler mot honom. ”Jag är lite yr bara, det är nog ingen fara. Jag tror att jag går och lägger mig och läser en stund.” ”Gör det du, du behöver inte tänka på maten, jag handlar på vägen hem – jag ska fika med Knutte, jag sa väl det? Du kan ligga i sängen och lata dig hela förmiddan. Ska jag gå förbi biblioteket åt dig? ” ”Nej, jag har inte läst ut Tunström ännu. Ta på dig ordentligt, det har blivit kallt, fem minus såg jag.”

När han ger sig ut har solen tittat fram, en blek och kall vintersol som gnistrar i de redan hopplogade snödrivorna. Det har fallit en hel del under natten, tänker Henning belåtet. Och det är kallt, han stannar till utanför porten och knyter halsduken, drar ner luvan över öronen. Elsa och hennes böcker! Han tänker, som alltid, att det var en av de saker som lockade honom hos henne när de möttes, att hon hade den där egna världen. Minnena av henne är fulla med böcker. Elsa på Waxholmsbåten med sjalett om håret och boken uppslagen, lugn och stilla mitt i trängseln; Elsa i hängmattan vid stugan, läsande i timmar; en ung Elsa med mjölkvit hud som håller föredrag om Eyvind Johnson i partiets ungdomsklubb, där de träffades. Själv har han alltid 45

varit för rastlös för att sitta med näsan i en bok, men han älskade att höra Elsa berätta om vad hon läste. Och Monika, hon bråddes på Elsa, lärde sig läsa redan när hon var fem och ett halvt.

Han går Götgatan ner mot Folkungagatan, solen speglar sig i fasadernas fönsterrader. Bilarnas avgasrök tycks sväva fastfrusen i luften.

På andra sidan gatan ser han Sickan med sin shoppingvagn utanför PrisPricken, han vinkar men hon ser honom inte. Och utanför skatteskrapan står Olle och hänger på rullatorn, röker med ansiktet vänt mot solen. ”Tjena”, säger Henning, ”så du har inte gett upp det där giftet ännu? Snart får de väl kapa benen på dig.”

Olle grinar nikotingult. ”Så du är ute och ränner som vanligt! Kvarterets ordningsman, alla suputars och svartfötters skräck, hä hä. Nej, vet du, tobaken är fanimej det roligaste jag har nu. Sen Maggan dog går en mest bara här och väntar. De får nog begrava mig med fimpen i nypan.” ”Jag tycker du ser ut att trivas rätt bra i din väntan, du har ju snackat om graven i tjuge år nu, men så snart solen skiner står du ändå här och gonar dig.”

Olle skrattar, hostar till och sprätter iväg fimpen bort i snödrivan, några gråsparvar hoppar genast fram och synar den. ”Själv ser du oförskämt spänstig ut. Hur är det med Elsa?” ”Jodå, bara bra. Hon var lite hängig i morse, men det var nog mest en ursäkt för att stanna i sängen med boken – du vet hur hon är.”

Henning tänjer på ryggen och kisar mot solen. ”Ge dig iväg nu”, säger Olle godmodigt, ”jag ser hur det kliar i påkarna på dig.” ”Ja, jag ska fika med Knutte”, säger Henning. ”Knutte? KvarnholmsKnutte? Lever han än? Hälsa honom, du!”

Henning går vidare. Ja herreminje, tänker han, vi har sannerligen blivit gamla, hela gänget, vi pratar ju inte om annat än döden! Han går raskt, njuter av sportskornas mjuka svikt och solens gnister i snön.

Det är tur att det fortfarande finns några av oss kvar, tänker han, några 46

som minns den här stan. Som om staden han går i är en helt annan än den verkliga staden, vilket den ju också naturligtvis är.

När Hedvig kommer hem efter natten hos Gabriel ligger det ett brev på hallmattan. Hon tar upp kuvertet och synar det, känner igen handstilen. Hon hänger av sig ytterkläderna, går in i sitt rum och står en stund stilla mitt på golvet med brevet i handen. Andas in det som kommer henne till mötes från rummets alla föremål och gömslen.

En solstråle letar sig in i rummet, blänker till i metronomens mässingsarm. Hedvig lagar en kanna te och sätter sig vid köksbordet för att läsa brevet från Anna. Det är flera år sedan breven började komma – hon besvarar dem inte, och varken hon eller Anna låtsas om dem när de någon gång möts, men Hedvig läser dem alltid uppmärksamt.

Det här brevet är förhållandevis kort, en maskinskriven sida.

Hedvig jag svalde en varg som kom virvlande i vinden. Det hände när jag var barn, den har bidat sin tid sedan dess. Vissa dagar vaknar jag rasande, utan fattbar anledning. Det är som vore jag alldeles vitglödgad inuti, jag flämtar redan när jag slår upp ögonen. Hela dagen går jag sedan omkring full av vrede: kroppen beredd, på språng eller slag, huvudet isklart. Allting dras samman i mig, hårdnar, blir tätt och smidigt. Arg. Vrede. När jag var liten skrämde det mig, jag ville gärna vara snäll. Men numer – det är inget jag kan göra åt det.

Det finns en underlig energi i de ilskna dagarna, och när vreden har lagt sig är man stor och mild och håller något man aldrig sett förut i handen.

Jag har lättare att bära vargen sedan jag flyttade in i Dårhuset.

Väggarna här svarar när den ylar, lutar sig lite in över den, håller vreden samlad. Vet du att det går en gräns rakt igenom min lägenhet? I rummet mot vattnet låg de manliga dårarnas celler, och i den inre delen var kvinnornas. När vargen tar mig brukar jag sitta på golvet i korridoren, mitt på den där gränsen, och flämta.

47

De kommer till mig då, tätt intill, alla de döda dårarna. Som en hel vargflock. Det är lugnande.

Jag vet inte varför jag kallar det vrede. Man kunde lika gärna säga förtvivlan. din Anna

Hedvig läser långsamt. När hon slutligen höjer blicken från pappret har teet kallnat i hennes kopp. Hon tar en klunk, den lägger sig som en sträv hinna över tänderna. Hon minns i en ögonblicksbild ­Gabriel, hans blöta kyssar och än blötare blickar när hon skulle gå. Luften hade varit tung i hans lilla lägenhet, hon gav honom sitt telefonnummer och gick. När hon ser ut genom fönstret upptäcker hon att det har börjat snöa igen, stora virvlande flingor. Gatan är redan täckt av ett mjukt vitt lager. En dam med en liten vit pudel stretar fram genom snöfallet; hunden är så tjock, vit och luddig att den liknar en snöboll. Hedvig ögnar igenom brevet igen, hastigare nu. Så reser hon sig och går med brevet i handen in i rummet. Hon stoppar tillbaka arket i kuvertet och går fram till det gamla arkivskåpet. Den smörgula jalusidörren rullar mjukt smattrande upp, hon drar ut lådan som är märkt ”Anna” och lägger ner brevet. Sedan drar hon ner jalusin igen och sätter sig vid sekretären. Hon ser ut på den fallande snön, slår på metronomen och andas i takt med dess lugna tickande. När telefonen ringer har hon redan fört handen till luren. ”Hej, det är jag”, säger Lovisa, ”hur går det?” ”Jag har träffat den där Gabriel, det verkar som om Billy faktiskt följde efter honom, in till stan. Dalagatan.” ”Har du hittat henne!?!”

Hedvig suckar. ”Nej, inte än. Men jag har ett spår, en kvinna som visst tog hand om Billy. Vi kommer att hitta henne.”

Nu är det Lovisa som suckar. ”Jag begriper ingenting. Vad håller hon på med? Varför skulle hon 48

följa efter den där Gabriel, eller låta sig tas om hand av en främmande kvinna? Det verkar ju inte klokt! Så här har hon aldrig betett sig förut.

Jag förstår ingenting, det gör mig rädd.”

Hedvig mumlar tröstande i luren och stänger av metronomen.

Lovisa säger, mycket tyst: ”Tror du att hon tänker lämna mig?” ”Nej, det tror jag inte”, säger Hedvig med eftertryck, ”men det verkar ju som om, ja, som om hon har något slags ärende. Något i sikte. Billy är ju faktiskt ingen vanlig hund. Vi får lov att ha tålamod och fortsätta leta.” ”Jag står inte ut!” ”Du måste”, konstaterar Hedvig, och efter det finns det inget mer att säga.

Hon hinner inte mer än lägga på förrän det ringer igen, nu är det Peter, och Hedvig säger detsamma till systerns ex-make som till systern själv. Peter tar det lugnare, han instämmer i att Billy säkert kommer tillbaka. ”Om du vill veta min åsikt”, säger han, ”så har den där hunden alltid varit lite skruvad. Jag är mer orolig för Lovisa, vet du.” ”Jag vet.” ”Hennes band till den där hunden är inte normala”, säger Peter. ”Billy, hon heter Billy.” ”Ja, Billy, för faan, det är som vore det hennes barn eller något, det är faktiskt inte klokt.”

Han är mycket indignerad. Hedvig håller luren framför sig ett ögonblick och betraktar hans röst, som tycks ånga ut ur de små hålen. ”Va, Hedvig? Inte fan är det normalt?” ”Jag vet inte”, säger Hedvig.

De lägger på. Hedvig tittar på telefonen men bestämmer sig för att den tänker vara tyst nu, Aisha ringer nog inte förrän senare. Hon reser sig, tar en extra kofta under duffeln och ger sig ut i staden igen.

Hedvig går genom Helgagatans valv och småspringer trapporna ner till parken. Snön faller fortfarande lika tungt och sakta. Ett gäng 49

dagisbarn kravlar i den knappt snötäckta pulkabacken, små ivriga galonklädda kroppar, färglysande i det vita. Hon ginar över järnvägsbron, snön dalar över grävskopor och lastbilar, över all bråte på byggplatser och övergivna industritomter. Hon går snabbt, saktar in först på Swedenborgsgatan, går långsamt sista biten fram till torget. Hon har alltid älskat Mariatorget, dess lugna rektangel med fontänen i mitten, husen omkring det med en märkligt stillastående, tidlös stämning över sig. En kurande man står och röker i kanten av gräsmattan, följer med blicken en svart Dobermann som vällustigt vältrar sig i snön. Hedvig tittar på den lilla gröna lådan för böne­ lappar men går vidare. Hon stryker lätt med vanten längs fontänens bassängkant, smakar på snön: bly. På Hornsgatan har bilarna dragit upp breda bruna spår i det vita, en sörja som smetar sig upp mot trottoarkanterna. Hon ökar takten igen. Ljuset på övergångsstället nere vid Slussplan slår om till rött men hon springer över ändå; en polisbil som just tagit fart bromsar in så att snömodden skvätter om däcken.

Föraren skakar ilsket på huvudet åt henne, Hedvig skrattar och den unge polisen på passagerarsätet ler brett, åt henne eller åt snön. Hon är redan förbi. Riddarfjärden är alldeles stilla, tjockt svart vatten som sväljer snöflinga efter snöflinga, men åt det andra hållet ser hon att det blåser över Saltsjön. Hon går med lätta steg genom snön ner mot Kornhamnstorg.

Axel traskar Österlånggatan fram till Järntorget. Det snöar oavbrutet, han stannar vid pumpen och bligar ilsket på den. Han borde ju hoppas på att snön ligger kvar nu, hans vintervandringar gör sig alltid bäst i snö. Vilket år i raden är det nu? Fyra, eller kan det verkligen vara fem? Hur länge kan jag fortsätta med det här, tänker han. På Stadsmuseet säger de att hans vintervandringar är mycket uppskattade, och i år har Ulla bestämt att gå ut med ett ”brett informationsmaterial” till alla kranskommuner och kulturförvaltningar. ”Målet 50

är att göra de nya stockholmarna bekanta med stadens historia, få dem att känna sig delaktiga, vilket underlättar integrationen.” Han borde inte bli så irriterad på Ulla, hon hjälpte honom till det här jobbet när han verkligen hade det knackigt. Ändå blir han det; det är något med hennes sätt att tala, orden hon använder. Är det bara som han inbillar sig, eller har hennes klichéer blivit värre med åren?

Han stirrar på pumpen genom snöfallet, fylls av en smygande känsla av hopplöshet.

Tanken är kall: Det värsta är ju att jag är på väg att bli likadan.

Jag säger samma sak år efter år, min röst håller på att förlora sin individualitet. Tomt skramlande fakta, putslustiga anekdoter, upprepningar och omtagningar; ett trött eko av något jag en gång kände inför dessa platser och deras historia. Klichéer. Även den originellaste tanke känns som en kliché när man upprepat den tillräckligt många gånger, när man inte längre har kontakt med upplevelsen som födde den.

Axel ryser och skakar på sig. Håret är blött, han har förstås gått ut utan mössa igen. Han borde gå in någonstans och värma sig. Ljusen från Sundbergs Konditori glimmar lockande över torget och Axel har redan satt sig i rörelse när han känner en hand på sin arm, och till sin fasa hör en välbekant stämma flöjta tätt intill hans öra: ”Är det inte docenten? Jag tycker precis jag känner igen rocken, det här yllet. En sådan slump, att jag skulle springa på honom här! Ute och rekognoscerar, förstår jag, för vintervandringarna. Dem ser jag fram emot, som varje år!”

Axel tar försiktigt bort den mjuka, fågellika handen från sin rockärm. Hur kan människan ha så varma händer, utan handskar i det här vädret! Hopplösheten far igenom honom igen, han sväljer en djup suck och försöker låta glättig. ”Ja, visst är det jag, tänk att fru Säfve kände igen mig! Men, som jag sagt förut, jag är faktiskt inte docent.”

Han fäster som vanligt blicken vid hennes stela, porslinsblå ögon när han pratar med henne, trots att de inget ser. Hennes varma lilla 51

hand trevar efter hans rock igen, hon skrattar porlande och viftar med sin vita käpp. ”Å, det blir det nog, förr eller senare, en docentur, han är ju så rask och begåvad. Och vandringarna börjar som vanligt på lördag?” ”Javisst, precis som vanligt, samling här på Järntorget klockan ett.”

Hon ler brett och klappar hans rockärm. Hur i hela världen ska jag orka, ett år till? tänker Axel. ”Jaha, då träffas vi på lördag. Om inte docenten ska gå med och dricka en kopp kaffe? Jag tänkte mig in här hos Sundbergs, de gör så starkt och gott kaffe i den där samovaren de har.”

Axel backar och skakar vilt på huvudet. ”Nej, nej, jag har tyvärr inte tid.”

Astrid Säfve knycker på sitt vita huvud under pälsmössan, och skrattar igen. ”Tid! Tid är det enda man har, när man är åttiosex år. Ja, ja spring iväg med sig, docenten, han har väl viktigare saker för sig. Lördag klockan ett då. Adjö, adjö!”

Han blir stående ett ögonblick och ser efter henne. Hon går längs en spikrak linje, rätt mot konditoriets dörr. Den vita käppen dansar någon decimeter över marken, likt en felvänd dirigentstav som markerar en osynlig musik i snön. Astrid Säfve har bott hela sitt liv i Gamla stan, stadsdelens alla rutter och prång är som inristade i hennes kropp.

Axel fryser, han vänder om och går ner mot Kornhamnstorg, tänker att han lika gärna kan ta bussen hem. Fru Säfve! Varje år är det samma sak, hennes muntra korrigeringar av det mesta han säger under vandringarna driver honom till vanvett. Min Nemesis, tänker han, var inte hämndgudinnan också blind? Eller blandar jag ihop henne med Rättvisan? Det slår honom plötsligt som en alltför passande bild. Det är ju jag som är blind! mer än hon. Den blindhet som är en själens stumnad. Han går långsamt, tvingar sig att fullfölja tanken: att det är det som är problemet, att han inte längre ser det han talar om på sina 52

vandringar, eller skriver i avhandlingen. Att han har blivit blind för den stad han utforskar – dess särdrag betyder inte längre något för honom. Han minns så tydligt hur det var till en början, då han full av entusiasm följde historiens spår och avtryck genom staden; hur en liten byggnadsdetalj kunde få honom att se en helt annan, äldre stadsbild, halvt dold men lagrad under den synliga, fullt avläsbar för den som hade den rätta blicken. Den nästan svindlande euforin de där åren, skönheten i hans egen idé och stadens skönhet sammansmälta till ett levande helt. Det är borta nu, förlorat. Jag har förlorat blicken, tänker han, och försöker nu inte ens att bjuda hopplösheten motstånd. Istället frossar han i alla de svarta tankarna: Viveka har rätt, jag är en ovetenskaplig drömmare, professor Malmborg har rätt, mitt ämne är för vagt och formlöst; jag har misslyckats, helt enkelt.

Som pappa förutspått. Han ser sig själv om tio år, ledande samma gamla eländiga vintervandringar, i samma gamla, nu än mer slitna yllerock, och med den odödliga Astrid Säfve piggt rättande hans allt vanligare felsägningar… Jag får väl vara glad om jag alls har några vandringar att leda vid det laget, tänker han dystert och kliver ut på Kornhamnstorg.

Snön faller fortfarande men han tycker att den glesnar; ett mjölkvitt ljus dallrar över torget och det är tomt borta vid busshållplatsen.

Han kör ner händerna i fickorna och försöker tänka på enkla saker, som vad han ska laga till middag. Korv Stroganoff, kanske, det tycker Liss om. Tanken på dottern kommer trycket att lätta lite över bröstet, han höjer blicken och kisar ut mot Riddarfjärden. Där är en liten båt ute på vattnet, underligt, i det här vädret. En liten ruffad motorbåt, den ligger stilla på vattnet framför slussen. Uppe i trafikkarusellen kommer en klarröd buss långsamt plöjande nerför backen och Axel skyndar sig mot hållplatsen, men rycker till då en spänstig figur i grå, snötäckt duffel plötsligt korsar hans väg, så tätt inpå att han måste hejda sig mitt i steget för att undvika kollision. Plötsligt knäpper det liksom till i hans huvud, det är som om snöyran tätnar, han ser först ingenting och sedan den där lilla båten igen – eller är det en annan 53

båt? men i ett märkligt vitt ljus nu… … och med ens ett oväsen utan like, skrammel av hästdragna vagnar, seldonsklirr, hovar mot ojämn stenläggning, hesa röster som hojtande försöker överrösta varandra. Axel vinglar till och klipper med ögonen, är plötsligt omgiven av stånd och vagnar fulla med köttstycken, något som ser ut som en hästskalle; han vänder bort huvudet och ser andra stånd längre upp mot husen, knallarna traskar mellan dem med knippen av ullstrumpor slängda över axlarna; han knuffas hit och dit av målmedvetna damer med släpande kjolar och drängar med dragkärror, tar några stapplande steg framåt och ser bakom köttstånden raderna av små skutor som ligger förtöjda vid kajen och framför dem de påbyltade gummorna i sina avsågade tunnor (han känner igen dem, han har sett bilderna, han ser halmen som sticker upp ur tunnornas nederdel) som bjuder ut sina varor: ”Nyfångad abborre!” ”Kräftor och saltströmming, prima vara!” Fotsteg mot träplankor, rå kyla och luften tjock av lukter, hästspillning, fiskrens, vedrök, kaffeångor, otvättat ylle och svett; han blinkar till vid ett plötsligt ljusblänk i mässingsknapparna på en uniform… … och bussen bromsar gnisslande in vid hållplatsen. Axel springer de sista stegen, famlar efter månadskortet och stiger på, yr och andfådd, sjunker ner på ett ledigt säte. Den lilla båten är borta nu, nej! där ser han den, den tuffar bort under järnvägsbron. Han är med ens genomsvettig, knäpper upp rocken och andas så häftigt att damen bredvid ger honom en ogillande blick. Jag håller på att bli galen, tänker han. Han sluter ögonen och lutar sig tillbaka, men hästkärrorna och fiskarmadamerna i sina värmande tunnor dröjer kvar på näthinnan. Axel ler, ett inåtvänt, halvt skräckslaget leende, och han öppnar inte ögonen igen förrän chauffören ropar: ”Kronobergsgatan!” och han kliver av.

54