9789100125677

Ă„nkans bok

Joyce Carol Oates

Änkans bok Översättning av Ulla Danielsson

albert bonniers förlag

Av Joyce Carol Oates har tidigare utgivits: Gör med mig vad du vill 1976 Normal kärlek 1978 Morgonstjärnan 1981 Bellefleur 1982 Ljusets ängel 1984 Cybele 1985 Vintersolstånd 1986 Marya – ett liv 1987 Men tiden går 1988 Om boxning (essä) 1988 dom där 1990 Amerikansk aptit 1991 Bittert som mitt hjärta 1992 Livets uppkomst 1993 Foxfire – En tjejligas bekännelser 1994 Vad jag levde för 1996 Det var vi som var Mulvaneys 1999 Blonde 2001 Mitt i livet 2002 Jag ska ta dig dit 2003 Den tatuerade flickan 2004 Våld. En historia om kärlek 2005 Fallen 2005 Djur 2006 Älskad, saknad 2006 Mörkt vatten 2007 Svart flicka, vit flicka 2007 Vredens änglar 2008 Dödgrävarens dotter 2008 Dagbok 1973–1982 2009 Älskade syster 2009 Lilla himlafågel 2010

Till minne av min man Raymond Smith

Utdrag ur denna minnesbok har tidigare publicerats i The Atlantic Monthly och i Conjunctions.

Åh herregud – du kommer att bli så olycklig. gail godwin Det gjorde mig ont att höra att Ray dog för några veckor sedan. När någon jag älskat dött har jag upptäckt att det hjälper om man påminner sig att den personen inte är mindre verklig för mig, bara för att han eller hon inte är levande just nu, på samma sätt som personer i Nya Zeeland inte är mindre verkliga bara för att de inte är här. derek parfit När min mor dog började jag använda en teknik jag hämtat från gestaltpsykologin, och varje gång sorgen vällde upp inom mig intalade jag mig: »Jag har valt att ha en mor som är död.« t.d., före detta kollega vid universitetet i windsor Ta ett andetag åt gången, Joyce. Ett andetag åt gången. gloria vanderbilt

innehåll i väntan 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

Meddelandet 17 Bilolycka 19 De första tecknen på att någonting var fel 25 »Lunginflammation« 36 Telemetri 41 Lista över e-postbrev 46 E. coli 47 Väntan på sjukhuset 50 Jasmine 51 Väntan 55 Lista över e-postbrev 65 Minnesbanker 67 »Jag gråter inte av någon speciell orsak« 69 Telefonsamtalet 76 ii fritt fall

15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27

»Den gyllene fåfängligheten« 87 Gula sidorna 101 Pilen 106 Lista över e-postbrev 110 De sista orden 115 »Du har tagit avsked« 116 Familjegrav 124 Kattkiss 130 Testamentsavskrift 132 »Presentkorg för att visa deltagande« 140 Sveket 148 Hantverkarna 149 Lista över e-postbrev 151

11

iii basilisken 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43

»Döda, glittrande pepparkornsögon« Den förlorade maken »Hur är det med dig?« »Klockringning för John Whitesides dotter« Redet Spökrum Lista över e-postbrev Raseri!

En oas Skrapade knän En lycklig dröm! »Vi skulle snart vilja träffa dig« Att flytta »Det kommer att dröja ett slag innan vi ses« »Kan inte hitta dig Var är du« »Jag måste tyvärr meddela er«

157 159 164 169 173 186 196 203 216 223 225 227 230 239 241 243

iv skärseld, helvete 44

45 46 47 48 49

50 51 52 53 54 55 56 57 58

»Varken Joyce eller jag kan svara i telefon för tillfället« Det militära utmärkelsen Purple Heart I rörelse!

I rörelse! – »Fortfarande vid liv« I rörelse! – »Råttans mun« I rörelse! – »Det kvinnliga fenomenet i amerikansk litteratur« I rörelse! – »Du kan ju inte bara sitta där« »Glöm aldrig« Änkans hemlighet Gratulationer! I Gratulationer! II Lista över e-postbrev Förrådet Studier i dödlighet Inkräktaren

12

257 260 273 281 287 293 300 306 308 309 312 321 325 330 335

v »du såg så lycklig ut« 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86

Alltför snart! »Farväl Las Vegas« »Det som inte upplevts …« Plump Grym Dum »Välmenande« »Om …« »Aldrig någonsin mer det där« Den »riktiga världen« Liten kärlekshistoria Tulpaner Var snäll och förlåt mig! »Lycklig och upphetsad« Blod i vattnet!

Levande men sårad Dead Woman Walking Tabu »Skäms över att vara ’vit’« Det gjorde ingen skillnad Slukhål Trädgården Pilgrimsfärden »Du såg så lycklig ut« Black Mass I Black Mass II »Duktig flicka!« Beslutet »Tyckte Ray om swing?« »Titel« »Er man lever fortfarande«

339 344 347 349 353 354 355 361 364 371 383 393 397 399 409 412 420 429 448 452 457 459 475 486 491 496 497 504

epilog Tre små iakttagelser i augusti Änkans handbok

13

506 510

I

Väntan »Min man dog och mitt liv slogs i spillror«

1

meddelandet Den 15 februari 2008. När jag kommer tillbaka till vår bil som står slarvigt parkerad – av mig – på en smal gata i närheten av sjukhuset i Princeton – ser jag att något som tycks vara ett pappersark stoppats in under vindrutetorkaren. Jag blir förfärad och får hjärtklappning och skuldkänslor – en bot? Parkeringsböter? Just nu? Tidigare samma eftermiddag hade jag skyndsamt – jag hade bråttom, var nervös – en mängd goda råd virvlade omkring i mitt huvud; det kändes som om det varit fyllt av spelande syrsor – om ni hade råkat se mig där skulle ni nog ha tyckt synd om mig och tänkt Den där kvinnan har fruktansvärt bråttom – som om nu det skulle kunna hjälpa henne – parkerat där för att besöka min man på sjukhusets avdelning för telemetri, där han några dagar tidigare hade blivit inlagd eftersom han drabbats av lunginflammation; nu måste jag åka hem ett par timmar innan jag på förkvällen ska köra tillbaka till sjukhuset – orolig, torr i munnen och med huvudvärk men samtidigt upprymd och nästan förhoppningsfull – sedan Ray lades in på sjukhuset har han nämligen blivit allt bättre, han har både sett friskare ut och känt sig piggare, hans syreupptagning – som mättes med siffror som bokstavligt talat förändras för varje andetag – 90, 87, 91, 85, 89, 92 – blir hela tiden bättre, man vidtar åtgärder för att kunna flytta över honom till rehabiliteringskliniken som finns vägg i vägg med sjukhuset – (att vara förhoppningsfull kan vara en tröst när vi ställs öga mot öga med vår dödlighet); och nu när ännu en av dessa oändligt långa och tröttsamma dagar 17

på sjukhuset lider mot sitt slut – kan det vara sant att det finns en parkeringsbot på vår bil? – att jag i min förvirring har parkerat olagligt? – man får bara lov att stå två timmar på den här gatan, jag har varit längre än två timmar på sjukhuset och jag ser nu till min skam att vår Honda Accord från 2007 – kusligt bländvit i februariskymningen liknar den ett underligt självlysande djur långt nere i havsdjupet – står oskickligt och verkligen fult parkerad snett in mot trottoarkanten så att vänster bakdäck befinner sig en decimeter över den vita linjen på gatan och främre kofångaren nästan nuddar vid den SUV som står i parkeringsrutan framför.

Och nu – om det där nu är en parkeringsbot – dyker tanken genast upp Jag ska inte berätta något för Ray, jag ska betala böterna i smyg.

Fast papperet är när allt kommer omkring inte någon parkeringsbot från polisen i Princeton utan ett vanligt pappersark – när jag med darrande händer har vikt upp det och slätat ut det visar det sig vara ett personligt meddelande skrivet med aggressivt stora tryckbokstäver som jag med mina häpet stirrande ögon läser flera gånger; det känns som om jag stod och vacklade på kanten till en avgrund – lär dig parkera duma käring På så sätt tvingas den Blivande änkan, liksom Änkan, att som i den där liknelsen av Franz Kafka, där den djupaste och mest förkrossande sanning om huvudpersonens liv avslöjas för honom av en förbipasserande på gatan, inse att även om hennes situation är olycklig, förtvivlad och fylld av ångest har hon inte någon rätt att tränga in på någon annans område, i synnerhet inte när det gäller främlingar som inte vet någonting om henne – »Vänster bakhjul över den vita linjen på gatan.«

18

2

bilolycka Vi råkade ut för en bilolycka. Min man dog, men jag överlevde.

Detta är inte (någon objektiv) sanning. Men på alla andra sätt är det sant.

Den 4 januari 2007. Ungefär tretton månader innan min man drabbades av en allvarlig lunginflammation, och av sin oroliga fru, som var lyckligt ovetande om det faktum – det fruktansvärda och oåterkalleliga faktum – att den återfärd som skulle föra honom tillbaka hem aldrig skulle äga rum – kördes till akutmottagningen på sjukhuset i Princeton, råkade vi ut för en allvarlig bilolycka, den första sedan vi gifte oss.

I efterhand kan det tyckas ironiskt att denna olycka, där Ray mycket väl skulle ha kunnat omkomma men inte gjorde det, inträffade mindre än två kilometer från sjukhuset i Princeton, i korsningen av Elm Road och Rosedale Road; en korsning som vi alltid körde förbi på väg till Princeton och hem igen; det är en korsning jag gång på gång måste köra genom, det är som en återkommande mardröm där jag blir uppläxad för min sorg Ni skulle ha kunnat dö här båda två. Du har ingen rätt att sörja, ditt liv är en gåva.

Olyckan inträffade en kväll mitt i veckan när vi körde in i korsningen: ur tomma intet – på vänster hand där föraren sitter – dök de djävulskt bländande strålkastarljusen upp, sedan hördes ljudet av skrikande bromsar och en fruktansvärd smäll när vår bil förstördes, vindrutan krossades och krockkuddarna utlöstes.

Direkt efter kollisionen var vi alltför förvirrade för att kunna 19

inse vilken ofattbar tur vi haft – under de kommande dagarna, veckorna och månaderna försökte vi förstå detta svårgripbara faktum – att det andra fordonet bara hade träffat frampartiet på vår bil, motorn, motorhuven och framhjulen; om den hade kört på oss en liten smula längre bak skulle Ray ha blivit dödad eller allvarligt skadad och kanske fastklämd i bilvraket. Vi kunde inte fatta hur nära vi hade varit att råka ut för en fasansfull olyckshändelse – det kunde ha skett om den andra bilen till exempel hade kommit in i korsningen med full fart bara en halv sekund senare …

Inuti vår förstörda bil kändes en frän röklukt. Våra krockkuddar hade utlösts med stor kraft. Om man aldrig har befunnit sig i en bil där krockkuddarna utlösts, har man nog svårt att föreställa sig hur våldsamma, starka och brutala de kan vara.

Man kanske vagt förväntar sig någonting mjukt, kanske som en ballong – men nej.

Man förväntar sig kanske något som inte skadar en eftersom det är meningen att det ska skydda en så att man inte blir skadad – men nej. I samma stund som krockkudden utlöstes fick Ray ett lika hårt slag mot ansiktet, axlarna och bröstkorgen som om han råkat vara sparringpartner till en tungviktsboxare; mot hans händer som hållit i ratten hade det stänkt upp syra så att han fick brännmärken stora som mynt, och de skulle ge honom svidande smärta under flera veckor. Jag, som satt bredvid honom, var alldeles för omskakad för att kunna förstå med vilken kraft jag hade träffats av krockkudden – jag hade trott att det var instrumentpanelen som böjts inåt och så gott som krossat mig där jag satt på passagerarplatsen och som gjorde att jag fick svårt att andas. (Under de närmsta två månaderna hade jag så ont i bröstkorgen, revbenen och armarna att jag nästan inte kunde röra mig utan att grimasera och jag vågade knappast ens skratta.) Men där vi satt i vår förstörda bil gjorde adrenalintillströmningen att vi nästan inte märkte vilka skador vi fått, utan vi lyckades tvinga upp bildörrarna och kliva ut på trottoaren. En våg av lättnad uppfyllde oss – Vi lever! Vi är oskadda!

20

Polisen från Princeton kom till olycksplatsen. Det kom också en ambulans med akutsjukvårdare. Jag påminde mig att en av mina studenter, en ung kvinna, arbetade som volontär på akutavdelningen på sjukhuset i Princeton, och jag hoppades verkligen att hon inte tillhörde den ambulanspersonal som också kommit till olycksplatsen. Jag hoppades verkligen att händelsen inte skulle återberättas som en spännande historia och spridas bland mina elever Ni kan inte ana vem som råkade ut för en bilolycka i går kväll – professor Oates.

Man rekommenderade mycket bestämt att »Raymond Smith« och »Joyce Smith« skulle följa med ambulansen tillbaka till akuten för att bli undersökta – det var framför allt viktigt att vi röntgades – men vi avstod från det och sa att vi mådde bra, vi var säkra på att vi mådde bra. I den falska eufori som följde direkt efter kollisionen och som gjorde att vi inte kände någon smärta, nästan inte var medvetna om begreppet smärta, sa vi bestämt att vi mådde bra och att vi ville åka hem.

Där vi stod i kylan, darrande och uppskakade och med vår bil som var mosad som om en lekfull jätte hade kramat den i handen och sedan låtit den falla till marken, fanns det ingenting som vi önskade hellre än att få komma hem.

Man frågade om vi »vägrade« ta emot läkarvård och vi protesterade och sa att vi visst inte vägrade att ta emot läkarvård – vi trodde bara inte att vi behövde det.

Då vägrar ni alltså, påpekade polismannen och fyllde i sin blankett.

Två poliser körde hem oss i sin patrullbil. De var artiga och vänliga. Det var nästan midnatt då vi gick in i vårt nedsläckta hus. Det kändes som om vi hade varit borta mycket längre än bara en enda kväll, som om vi varit ute på en lång resa. Våra nerver var spända och tilltrasslade som de trasiga elledningar som ligger på gatan.

Jag hade börjat skaka häftigt. Mina ögon var torra men trötta och de sved som om jag gråtit. Jag såg att det inte var något fel på Ray – 21

vilket han också sa – det var inget fel på någon av oss. Det var sant att vi nästan råkat ut för en katastrof – men det hade inte skett. På något sätt var detta svårt att förstå, det var som att försöka pressa in en stor och ohanterlig tanke i en liten del av hjärnan.

Det var då jag började känna av de första smärtorna i bröstkorgen. När jag lyfte armen. När jag skrattade, eller hostade.

Ray såg att han hade röda fläckar på händerna – »Har jag bränt mig? Hur i helvete har jag kunnat bränna mig?« Han spolade kallt vatten på händerna och han tog aspirin mot smärtan.

Jag tog aspirin mot smärtan. Jag hade inte lust att gå och lägga mig så länge jag kunde se fram emot en eländig sömnlös natt, men vid tvåtiden hade vi kommit i säng och sov nästan. Bländande strålkastarljus, skrikande bromsar, det där ögonblicket med den överraskande kollisionen … Den fräna lukten av kemikalier, krockkuddarna som drämde till oss som om de var galna utomjordingar i någon skrämmande science fiction-film … »Jag ska skaffa oss en ny bil. I morgon.« Ray låg och talade i mörkret. Hans ord kändes lugnande, de antydde att allt var som vanligt.

Det var skönt att veta att Ray skulle ta hand om efterspelet till bilolyckan.

Raymond – »den kloke beskyddaren«.

Han var nästan hela åtta år äldre än jag, född den 12 mars 1930.

Jag var född 16 juni 1938.

Tänk så länge sedan vi föddes! Och tänk så länge vi hade varit gifta, ända sedan den 23 januari 1961! När vi råkade ut för den där bilolyckan skulle vi fira vår fyrtiosjunde bröllopsdag ett par veckor senare. Om man är yngre än vad vi var och läser det här, skulle man nog inte kunna tro att dessa datum var overkliga, eller svårfattliga; vi hade under hela vårt långa äktenskap haft en känsla av att vi träffats helt nyligen, för bara ett par år sedan, det var som om vi var »nya« för varandra, som om vi fortfarande höll på att »bekanta oss« med varandra; vi var ofta »blyga« för varandra; det fanns mycket som vi 22

inte ville tala om för varandra eller »dela« med varandra; vi var som två personer som helt nyligen hade blivit nära bekanta och ingen av oss ville riskera att såra eller överraska den andra.

Min man läste nästan aldrig mina romaner eller noveller. Där­ emot läste han de essäer och recensioner som jag skrev för tidningar som New York Review of Books och New Yorker – Ray var en skicklig redaktör, skarpögd och kunnig, något som också oräkneliga av de författare som publicerats i Ontario Review har sagt – men det mesta av den skönlitteratur som jag skrev läste han inte, och därför skulle man kunna säga att Ray inte kände mig helt och hållet – eller i ett visst avseende inte ens delvis.

Vad berodde det på? – det finns många orsaker.

Jag tror att jag beklagar det. Det gör jag kanske.

För skrivandet är en ensam sysselsättning och en av riskerna med det är just ensamheten.

Men en fördel med ensamheten är ostördhet, självständighet, frihet.

Den där natten efter bilolyckan och även följande nätter och dagar då jag plågades av fantomsmärtor i bröstkorgen och vid revbenen och när jag misströstade om att de fula, gulaktiga och lila blåmärkena någonsin skulle försvinna, då tänkte jag att om Ray dog skulle jag bli fruktansvärt ensam; då vore det bättre om jag dog tillsammans med honom än om jag överlevde ensam. I sådana stunder betraktade jag mig själv inte i första hand som författare, utan som fru.

En fru som skrämdes av tanken på att bli änka.

På morgonen skulle vi återgå till vårt vanliga liv, även om livet nu var en liten aning förändrat; våra liv var främmande för oss som om de varit andra människors liv och bara ytligt sett liknade våra, men egentligen inte var våra egna. Det kunde ha varit ett tillfälle att säga Du, vi skulle ha kunnat dö i går kväll! Jag älskar dig och jag är så tacksam för att jag är gift med dig … men orden blev aldrig riktigt utsagda.

23

Det finns så mycket att säga i ett äktenskap och så mycket som lämnas osagt. Man tror att det ska komma andra tillfällen, andra möjligheter. Många år!

Nästa morgon ringde Ray till den Hondaförsäljare han köpt bilen av och bad att bli hämtad och körd till visningslokalen på State Road för att köpa en ny – en Honda Accord LX, årsmodell 2007 (med soltak) som han sent på eftermiddagen körde in på vår uppfart, och den var glänsande vit precis som sin föregångare. »Tycker du om vår nya bil?« »Jag älskar alltid vår nya bil.« Och därför brukar jag tänka Han skulle ha kunnat dö den gången.

Det skulle vi ha kunnat göra båda två. Den 4 januari 2007. Det skulle ha varit så lätt hänt. Ett år och sex veckor – den tid som fanns kvar för oss – var en gåva. Var tacksam!

24

3

de första tecknen på att någonting var fel Den 11 februari 2008. Det finns ett klockslag, en minut – man kommer aldrig att glömma den stunden – då man på grund av små, obetydliga tecken instinktivt vet att någonting är fel.

Man vet inte – kan inte veta – att det är den första i en rad »orättvisa« händelser som kommer att kulminera i att ens liv, så som det hittills varit, blir totalt förstört. För det är kanske trots allt inte den första i en rad händelser, utan bara en enstaka händelse, och ens liv är kanske inte förutbestämt till att bli förstört, bara annorlunda, förändrat.

Det vill man gärna tro. Man vill så förtvivlat gärna tro det.

Det första som är fel den här helt vanliga måndagsmorgonen i februari – Ray har stigit upp i vintermörkret långt före gryningen.

När jag hittar honom längst bort i huset är klockan bara kvart över sex på morgonen, och han säger att han har varit uppe ända sedan klockan fem.

Han har duschat, klätt sig och gett katterna frukost ovanligt tidigt; han har hämtat in New York Times som levereras i ett genomskinligt blått plastomslag; han har gjort i ordning en spartansk frukost med frukt och keso till sig själv och han sitter och äter den – försöker äta – vid vårt långa vita bord; från vår inglasade loftgång ser jag honom på andra sidan innergården, en ensam gestalt inramad av ljus mitt i det skuggiga rum där han sitter. Om 25

han hade tittat upp, vilket han inte gör, skulle han ha sett hur jag iakttar honom och han skulle ha sett hur vår skogskornell som står på gården förvandlats under natten och nu fått klumpar av fuktig snö på grenarna så att det ser ut som blommor.

Den där skogskornellen som Ray själv planterade för flera år sedan är faktiskt en vitblommande sort.

Ray är mycket stolt över det där lilla trädet, och eftersom det till att börja med inte ville ta sig utan krävde extra mycket omsorg känner han en speciell ömhet för det. Alltså betyder det mycket för oss att trädet har överlevt i all sin skönhet.

Om jag på fruars vis vill berömma min man eller muntra upp honom, om han skulle behöva uppmuntran, behöver jag bara nämna skogskornellen – det kommer att framkalla ett leende. För det mesta!

För det är Ray och inte jag som är familjens trädgårdsmästare.

På samma sätt som Ray är den som förbättrar och redigerar litterära verk och är mycket omtyckt av de författare vars böcker han har redigerat och gett ut, är han också den som förbättrar levande saker. Han skapar dem inte eller ger dem liv, men han vårdar dem, tar hand om dem och ser till att de frodas – blommar och bär frukt. Liksom att redigera text kräver trädgårdsskötsel ett oändligt tålamod; man måste ha en grundläggande osjälviskhet och optimism. Även om jag älskar trädgårdar – i synnerhet älskar jag Rays trädgård på sommaren och under tidig höst – gör jag det som betraktare och inte som kännare av allt som växer och som sänder ut grymt paradoxala signaler till mig: den utsökta blommande orkidén som så fort man tagit hem den snabbt tappar sina kronblad och som aldrig får några nya; de frodiga squashrankorna som konstigt nog kan vissna och dö på en enda natt som om de förtärts inifrån. Ray är så gammal att han kan komma ihåg de »viktorianska trädgårdar« man i början på 1940-talet hade i Milwaukee i Wisconsin – när han berättar om sådana trädgårdar hör man ett eko från en romantisk barndom då alla hade köksträdgår26

dar som ett led i de gemensamma civila krigsansträngningarna.

Rays trädgård är ett sätt att framkalla dessa idylliska minnen. Han har alltid trivts utomhus! Och när han kört till plantskolan för att köpa växter! Och han har alltid ivrigt väntat på att vintern ska ta slut så att han kan få trädgården uppgrävd och våga plantera ut tidiga växter som sallad och ruccola, trots att det fortfarande är risk för nattfrost.

Trädgårdsmästaren är till sitt väsen optimist: det är inte bara det att han tror att han i framtiden kommer att få lön för mödan, han tror på framtiden.

Man kan se att alla de växter som Ray har planterat i vår två tunnland stora trädgård, som skogskornellen, forsythiabuskar, pioner, löjtnantshjärtan, tulpaner, krokus som fyller sluttningarna, påskliljor och narcisser är mycket vanliga; trots det är de för oss talismaner som är fyllda av innebörd. Eftertänksamhet, ömhet.

Tålamod. Föreställningen om en (delad) framtid.

Ett minne dyker upp: hur Ray, när vi under vårt sabbatsår i London 1971–1972 bodde i en illa medfaren men elegant hyrd etagevåning i Chelsea, vårdar en liten tuva med blöt indiankrasse i klara färger på vår terrass. Jorden i krukorna är antagligen mycket mager och glupska insekter äter på växternas blad, men Ray har bestämt sig för att få indiankrassen att ta sig och jag betraktar honom genom ett fönster utan att han lägger märke till mig; med ens känner jag mig svag, jag uppfylls av kärlek till honom men upplever samtidigt hur meningslös sådan kärlek är – på samma sätt som min den gången ganska unge man hade bestämt sig för att hålla liv i indiankrassen, har vi bestämt oss för att hålla liv i dem vi älskar, vi vill skydda dem och se till att de inte blir skadade. Att vara dödlig innebär att man vet att det är omöjligt, men att man ändå måste försöka.

För mig var vårt sabbatsår i London en blandad upplevelse. Jag hade hemlängtan och kände mig rotlös. Eftersom jag inte var van vid att vara utan arbete – det vill säga att inte få undervisa – kände 27

jag mig onyttig, sysslolös; min enda tröst var mitt skrivande och det koncentrerade jag mig i hög grad på – i romanen Gör med mig vad du vill återskapade jag Detroits oförglömliga drömska stadsbild, och jag gjorde det med en besatthet som på samma gång var tvångsmässig och segerstolt. Ray njöt däremot helt och fullt av detta sabbatsår – på samma sätt njöt han av London, av våra långa promenader i de vackra, fuktigt gröna parkerna, framför allt i Regent’s Park som var där vi föredrog att promenera och av de delar av Storbritannien – Cornwall, Wessex – som vi såg på våra bilutflykter. Min man har en förmåga att njuta av livet som på något sätt inte är möjlig för mig.

Det finns personer – en välsignad skara – som kan uppleva livet utan att känna det ringaste behov av att berika det – att göra något slags »kreativa« insatser; sedan finns det andra – en förbannad skara? – för vilka aktiviteten i den egna hjärnan och fantasin är av största vikt. För dessa individer kan världen mycket väl vara oändligt rik, givande och förförisk – men det är inte det viktigaste.

Världen kan kanske ses som en gåva som man endast får om man har skapat någonting utanför och ovanför den världen.

Om Ray hörde detta skulle han reagera med ett roat leende. Du tar dig själv på så stort allvar. Varför gör du det?

Det har alltid varit Ray som stått för det sunda förnuftet i vårt hem. Den man som med ett lätt ryck håller fast den lättsinnigt svävande draken som annars skulle fortsätta sin vingliga färd rakt upp i stratosfären och försvinna för att upplösas i småbitar.

Den här måndagsmorgonen i mitten av februari 2008 har solen ännu inte gått upp. Himlen ser järngrå och ogenomskinlig ut. När jag närmar mig min äkta man upplever jag en svag känsla av obehag, onda aningar. Det ser ut som om Ray lutar sig fram över tidningen där han sitter vid bordet, hans axlar är hopsjunkna som om han var mycket trött; när jag frågar honom om det är något som är på tok, svarar han snabbt nej – nej! – men att han har känt sig »konstig« – han vaknade före fem och kunde inte somna om; han 28

hade svårt att andas när han låg ner; nu känner han sig obehagligt varm och svettig och han tycks vara andfådd …

Han redogör med saklig röst för alla dessa symptom. På så sätt lämnar mannen över frågan om vad man ska göra åt detta till mig, om man nu över huvud taget ska göra något; på samma sätt som en del känslor som är alltför obearbetade för att man ska kunna definiera dem kan upplysningar som de här bara ges till maken/ makan, den som är försiktig, vårdande och ständigt på sin vakt.

Det är oftast frun som får ta hand om sådana saker. Jag tror att det är så. Frun är den som valts ut för att uttrycka farhågor, rädsla, oro; frun är den som gråter.

Jag blir chockerad över att se att den släta vita bordsskivan som vi alltid håller ren och fläckfri nu är överströdd med använda pappersnäsdukar. Det är någonting i hur dessa fuktiga hopknycklade pappersnäsdukar är utspridda, slarvet och likgiltigheten som inte alls stämmer med Ray, någonting som inte är rätt.

Det känns också fel när Ray säger att han redan har ringt till vår husläkare i Pennington och lämnat ett meddelande till honom att han skulle vilja komma dit under dagen.

Då är det verkligen allvarligt! Ray är nämligen en av dessa äkta män som har en medfödd motvilja mot att gå till doktorn, han är envis och stoisk till och med när han uppenbarligen är sjuk, han är en äkta man vars fru måste be honom att boka tid hos doktorn.

En person vars smärttröskel är så hög att han ofta säger till vår tandläkare att inte spruta in bedövningsmedel i tandköttet på honom.

Ray rycker till som om det gör ont när jag rör vid honom. Hans panna är både febervarm och klibbig av svett. Han andas rosslande.

Nu, när jag kommit nära, ser jag att han är sjukligt blek men har blossande röda kinder; ögonen är blodsprängda och det verkar inte som om han kan fokusera ordentligt.

En tanke dyker upp i mitt huvud och den ger mig panik Har han drabbats av en stroke?

29

För en kort tid sedan fick en av våra vänner en stroke. En god vän som är minst tio år yngre än Ray och som är i mycket fin form. Det hade inte varit någon allvarlig stroke, men vår gode vän blev uppskrämd, vi blev alla uppskrämda, eftersom en man som uppenbarligen var i så god kondition hade fått en stroke och visat sig vara dödlig på ett helt annat sätt än då han tidigare strålande frisk hade stoltserat omkring bland oss. Och Ray, som aldrig har varit riktigt lika strålande frisk och stark, aldrig i så uppenbart fin form, tar medicin mot »hypertoni« – högt blodtryck – medicin som antas ha gjort honom avsevärt bättre; nu är han emellertid rödflammig i ansiktet, han ser en smula förvirrad ut, bekymrad och han har inte ätit upp sin frukost, han har inte läst mer än första delen av New York Times som ligger utbredd på bordet och i vars krigsfotografier, som allt mer ser ut som målningar av Goya, och spalter med dystert innehåll, det finns ett sådant djupt allvar att en känslig människa som inte är på sin vakt skulle kunna bli kvävd.

USA efter 9/11! Kriget i Irak! Den kallt beräknande manipulationen av den godtrogna amerikanska allmänheten, genomförd av en regering i syfte att underblåsa en paranoid patriotism! Ray, som ivrigt läser New York Times, New York Review of Books, New Yorker och Harper’s, håller liksom så många av våra vänner och kollegor nästan på att kvävas av indignation och oro; han som avskyr de krigsförbrytelser som begås av Bushregeringen och hatar dess slughet, hyckleri och cynism; den skicklighet med vilken man manipulerar en stor del av befolkningen som inte tycks vara mottaglig för logik och sunt förnuft och inte kan sin historia. Rays medfödda optimism – hans optimistiska trädgårdsmästarsjäl – har under de senaste månaderna och åren i viss mån blivit avtrubbad, genom att han aktivt och i hög grad ogillar allt det som George W. Bush representerar. Jag har fått lära mig att inte underblåsa denna indignation utan i stället försöka mildra den. Eller undvika den. Och nu tänker jag Kanske är det någonting som stått i tidningen.

Någonting gräsligt som stått i tidningen. Fråga inte!

30

Men Ray är alltför sjuk för att kunna vara upprörd över de senaste självmordsbombningarna i Irak eller den senaste grymheten i Afghanistan eller på Gazaremsan. Tidningssidorna ligger utspridda som använda pappersnäsdukar. Han andas tungt och med stor möda – ur hans hals kommer ett kusligt raspande ljud, som när en plastremsa fladdrar i vinden.

Jag talar lugnt om för honom att jag tänker ta med honom till akuten. Med en gång. Han säger nej – »Det behövs inte.« Jag säger jo, det är nödvändigt. »Vi åker nu. Vi kan inte vänta på att …« jag nämner namnet på vår läkare i Pennington vars mottagning inte öppnar förrän om gott och väl en timme och som antagligen inte skulle kunna ta emot Ray förrän på eftermiddagen.

Ray protesterar och säger att han inte vill åka till akuten – så sjuk är han inte – han har mycket arbete på nästa nummer av Ontario Review som han måste klara av i dag på förmiddagen och som inte kan skjutas upp – det är snart deadline för majnumret.

Men när han rest sig upp går han ostadigt som om golvet lutade under fötterna på honom. Jag lägger armen om hans midja för att hjälpa honom att gå och en tanke dyker upp i huvudet Det här står inte rätt till. Det här är fruktansvärt fel, för en mans stolthet tillåter honom sällan att stödja sig på en kvinna, inte ens på sin fru sedan fyrtiosju år tillbaka. En mans stolthet tillåter honom sällan att erkänna att jo, han är allvarligt sjuk. Och akuten – »sjukhusets akutmottagning« – ett erkännande av hjälplöshet, maktlöshet – är det ställe dit han bör föras.

Han hostar och grimaserar. Hans hud är sjukligt varm. Ändå hade Ray verkat vara i fin form större delen av föregående kväll – han hade till och med lagat en lätt måltid åt oss; jag hade varit borta och kom hem vid åttatiden. (Denna måltid, den sista vi åt tillsammans hemma hos oss, den sista måltid som Ray skulle laga åt oss, bestod av Rays specialitet: stekta ägg, fullkornsbröd, Campbells burksoppa – kyckling med indianris. Jag brukade ringa till 31

honom från flygplatsen – Philadelphia eller Newark – när mitt flyg hade landat och då brukade han förbereda vår måltid så att den var klar när jag kom hem en timme senare. Om det var den årstiden brukade han dessutom ställa en vas med en enda blomma från sin trädgård på mitt skrivbord …) Vid middagen hade han varit på gott humör, men strax efteråt hade han vid halv elvatiden oroväckande plötsligt börjat hosta; han hade blivit mycket trött och gått och lagt sig tidigt.

Efteråt skulle jag ofta tänka: Jag var bortrest under två dagar.

Jag var »gästande författare« vid U-C Riverside, inbjuden av den välkände kritikern och forskaren inom humaniora och samhälls­ vetenskap Emory Elliot, en före detta kollega vid Princeton. Under dessa två dagar hade min man blivit sjuk. Ray skulle erkänna att jo, han hade antagligen varit ute utan jacka eller mössa och han hade kanske då blivit kall, även om vi fått veta att det inte går till på det sättet – vetenskaplig forskning har visat – kall luft kan inte, inte ens fuktig luft, i sig förorsaka förkylningar; förkylningar beror på virus; allvarliga förkylningar beror på elakartade virus: man »drar inte på sig« en förkylning genom att springa ut till brevlådan utan jacka eller då man kör ut soptunnan till trottoarkanten; naturligtvis förutsatt att man inte är uttröttad eller att ens immunförsvar inte blivit nedsatt. Då kan man kanske »dra på sig en förkylning« men det är inte troligt att det kommer att bli någon »allvarlig förkylning«. Antagligen bara en »svår förkylning« som var det min man plötsligt tycktes ha fått, en förkylning som hade förvärrats.

Dessutom är det något annat som inte stämmer – det ska jag komma att tänka på senare – när jag i köket, där våra två katter stirrar på oss med stora gula ögon eftersom vi uppträder så egendomligt så här tidigt, långt före gryningen när vi för det mesta brukar befinna oss i en annan del av huset, försöker övertala min man – då ger han plötsligt med sig och säger, visst – »Om du tycker det så. Om du vill köra mig dit.« »Det är klart att jag vill köra dig! Kom så åker vi.« 32

Så länge det är fruns förslag och fruns beslut att åka till akuten är det kanske acceptabelt. Mannen kan gå med på det, som ett sätt att göra henne till viljes. Är det så? Dessutom, som Ray säger med en axelryckning för att visa vilket slöseri med tid det är, kommer antagligen vår husläkare i Pennington vilja att man tar prover, så då måste han ju hur som helst åka in till sjukhuset i Princeton.

Ray gör sig i ordning inför färden till akuten utan hjälp – fast jag har erbjudit mig att hjälpa till. Han vill inte att jag ska tjafsa med honom, inte ens nudda vid honom, det är som om han har ont i skinnet. (Är inte det ett symptom på influensa? Ibland gör vår läkare i Pennington mig orolig eftersom han så gärna skriver ut antibiotika när någon »svår förkylning« hindrar Ray från att arbeta; jag är rädd att ett överdrivet bruk av antibiotika kan påverka Rays immunförsvar.)

Katterna ser efter oss när vi lämnar huset. Det är fortfarande mycket tidigt, dagen har nästan inte grytt ännu. Och det är någonting i vårt uppträdande som gjort katterna på sin vakt, misstänksamma. Och dessutom känns det så konstigt att köra vår bil med min man bredvid mig. Jag brukar sällan köra vår bil – vi har bara en bil, Hondan – med Ray bredvid mig på passagerarplatsen om vi inte är ute på någon långfärd, för då brukar vi turas om att köra; trots det brukar Ray vara den som kör mest, och det är alltid svårt att köra genom städer och på mycket trafikerade vägar. Jag är inte lika ängslig nu, för vi har uppenbarligen fattat ett riktigt beslut; jag tror att jag har kontroll över situationen. Även om våra vänner i Princeton utan undantag brukar avråda från att åka till sjukhuset i Princeton, det låter nästan på dem som om det var en läkarstation i Kongo, och alltid säger att det bara är på Manhattan och (möjligtvis) i Philadelphia som man får kompetent läkarvård, ligger denna akutmottagning många kilometer närmre och är därför mest praktisk; där kommer Ray omedelbart att bli behandlad och bli frisk igen, det är jag säker på.

33

Han tar inte med sig någonting som tyder på att han tror att han ska behöva stanna kvar över natten.

Under färden till Princeton talar Ray om för mig vad han vill att jag ska göra i fråga om arbetet: telefonsamtal jag ska ringa, göra beställningar av böcker som måste behandlas, kontakta tryckeriet i Michigan. Trots att han är sjuk är han ändå – först och främst – bekymrad för sitt arbete. (På grund av USA:s ekonomiska tillbakagång har biblioteken tvingats skära ner i budgeten och man köper numera in allt färre böcker från mindre bokförlag, något som det senaste året både oroat och sårat Ray. Dessutom ökar inte heller antalet prenumerationer på Ontario Review.) Han andas tungt, det rosslar i halsen på honom och när han tystnar undrar jag vad han tänker på. Jag sträcker mig fram för att röra vid hans arm – jag blir rörd då jag ser att han tagit sig tid till att raka sig.

Inte ens nu när han mår dåligt har han velat visa sig orakad och ovårdad på akuten.

Jag tycker att detta naturligtvis är det enda rätta att göra. Och jag tänker att det bara är en bagatell – ingenting annat än ett besök på närmsta akutmottagning.

Jag älskar honom. Jag ska skydda honom. Jag ska ta hand om honom.

Ray har redan tidigare varit på akutmottagningen i Princeton.

För ett par år sedan blev hans hjärtverksamhet oregelbunden – »hjärtflimmer« – och han hade legat kvar över natten efter vad som hade tyckts vara en enkel, icke-invasiv hjärtbehandling. Den gången hade allt gått bra. Han hade kommit hem, fullt återställd och med »normal« hjärtverksamhet. Jag förstod att Ray var frisk då jag kom in i hans rum på sjukhuset och såg hur han med rynkad panna läste debattsidan i New York Times, och när det första han sa var en sardonisk kommentar om sjukhusmaten.

Det var ett gott tecken! När en man klagar på maten, då vet hans fru att han inte har något allvarligt att beklaga sig över.

Alltså kommer dagens besök på akutmottagningen också att avlöpa väl. Det är jag övertygad om. När jag i den tidiga morgon34

trafiken kör på Rosedale Road – till State Road/Route 206 – och vidare till Witherspoon Street – har jag ingen aning om hur välbekant, hur förfärligt välbekant, den här vägen snart kommer att vara – jag är säker på att jag gör det som är rätt; jag är en skarpsinnig och omtänksam fru, även om jag inte är någon särskilt vanlig fru – för det här måste vara det mest förståndiga att göra.

Eftersom Ray känner till hur illa jag tycker om parkeringshus – dessa labyrinter som går upp och ner och där man när som helst kan göra bort sig genom att hamna i en återvändsgränd utan att kunna hitta ut – erbjuder han sig att parkera bilen åt mig. Nej, nej! – Jag kör fram bilen till akutintaget så att Ray kan kliva ur där; jag ska parkera bilen utanför och komma in till honom om ett par minuter. Klockan är bara åtta på morgonen. Jag räknar med att Ray antagligen kommer att vara ett par timmar på akuten. Han kommer att vara hemma vid middagstid – hoppas jag.

Vilken lättnad att hitta en parkeringsplats på en smal tvärgata där jag får stå i två timmar. Då får jag gå ut och flytta på bilen, tänker jag. Åtminstone en gång.

På så sätt säkerställer den Blivande änkan sin mans död – hans dom.

Samtidigt som hon tror att hon handlar klokt – »skarpsinnigt« och »förståndigt« – tar hon med honom till en petriskål där det kryllar av dödliga bakterier och där han på mindre än en vecka kommer att duka under för en elakartad stafylokockinfektion, en »sjukhusinfektion« som han får då han behandlas för lunginflammation.

Samtidigt som hon inbillar sig att han ska kunna komma hem till middag, gör hon så att han aldrig kommer att kunna återvända hem. Så omedvetna de är, alla dessa Blivande änkor som i sin oskuld och okunnighet tror att de gör det som är rätt.

35