9789100125608

THOMAS RINGSTEDT THOMAS RINGSTEDT

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012560-8 Copyright Š Thomas Ringstedt 2011 ScandBook AB, Falun, 2011

Till Katarina, Viking och Zacharias

»yxtid, knivtid, kluvna sköldar, stormtid, vargtid, förrn världen störtar –« Völvans spådom, Den poetiska Eddan (Översättning Björn Collinder)

»The overall goals of this project have been to understand the origin and unusual virulence of the 1918 influenza virus.« Jeffrey K. Taubenberger et al, Nature (2005), volym 437: 889–93

prolog

Alaska, Teller Mission, 19 november 1918 Det knäppte i väggarna när kylan fick trävirket att dra ihop sig. Oljelamporna som hängde från takbjälkarna kastade ett varmt gult ljus i barackens mitt, men nådde inte ut till rummets kanter. I halvdunklet längs väggarna låg kropparna på rad. De var täckta av sälskinn med pälsen vänd inåt. Skinnen var mörka och flottiga, gamla och väl använda.

Luften var tjock av sot och dofter. Tran, svett, blod och spyor. Som en gröt klibbade den vid människornas hud. Över fyrtio personer hade samlats i missionshuset. En del av dem bad tyst på engelska. Någon sjöng en entonig sång på inupiaq, förfädernas språk. Från de flesta hördes inte annat än skarpa hostattacker och plågad andhämtning.

För den unge fångstmannen var det som att andas under vatten. Luften och hans eget blod gick inte längre att skilja åt. Han rosslade tungt. Ögonen var uppspärrade, vita som kiselstenar i mörkret. Bröstkorgen spändes, men det kom inget syre. Paniken fyllde honom och gav kraft till en sista våldsam hostattack. Varm vätska sprutade ur munnen på honom, rann över hakan och ner på halsen.

Därefter kom tystnaden, och tystnaden betydde döden. När prästen märkte det bad han några av de friskare i församlingen om hjälp. Tillsammans bar de ut kroppen till snödrivan som tungt vilade mot byggnadens yttervägg. Där låg redan en mängd stelnade lik efter män, kvinnor och barn. Antalet växte stadigt.

9

Prästen bad en kort bön. Vinden ven in över land från det frusna havet. Inga träd hindrade dess framfart mot de snötäckta kullarna och bergen bortom dem. Den letade sig in under kläderna, men prästen kände knappt kylan längre. Han såg upp mot den stjärnbeströdda himlen. Lysande gröna och vita orgelpipor flammade upp och försvann i en tyst fuga av norrsken. Han kunde inte se meningen i detta. Med högburet huvud för att dölja sina tvivel gick han tillbaka in i baracken.

Esther Siviak hostade och kände för första gången blodsmaken i munnen. Hon drog baksidan av handen över läpparna.

Den blev fuktig. När hon höll upp den framför ögonen syntes mörka streck över handryggen. Det var svårt att andas, och hon svettades trots kylan inne i baracken.

Den unge norske prästen gick långsamt mellan byltena utmed väggen. Han var mager, med isblå ögon och vitblont hår.

Han brann som ett ljus i mörkret.

Hans företrädare, Tollef Brevig, hade anlänt tjugofem år tidigare. Då hade deras själar befunnit sig i okunnighet. Pastor Brevig tog sig an dem och byggde upp missionsstationen.

Det var samtidigt som renarna kom. Tidigare hade det inte funnits några sådana i området. Om Esthers folk, de Riktiga Människorna, ville ha renskinn hade de varit tvungna att köpa dem av ryska tjuktjer som tagit sig över Berings sund. Men så fick någon tjänsteman från det avlägsna Washington en idé. Två växande stormakters fiskeflottor hade rovgirigt tömt Berings hav på fisk och valar. Inuiterna hade svårt att livnära sig på traditionellt vis. Så varför inte låta dem gå över till renskötsel? Landskapet borde ge renarna gott bete, och nog kunde en inuit från Alaska slakta renar lika väl som en nordisk same? Hon hade varit en liten flicka då, och känt förundran inför de stora djuren som anlänt med båt.

10

En grupp skandinaviska samer anställdes för att lära ut hantverket. Washington trodde att deras traditionella pulka skulle revolutionera transporterna för människorna i ödemarken.

Det blev aldrig så. Renskötsel var svårt att vänja sig vid för den som hade fiske och valfångst i blodet. Men de kristna ­samerna behövde en själasörjare. Och därför kom pastor Brevig. Han kallades Apaurak, allas fader. Hon mindes hans tunga hand när han strök henne över håret. Hur han log milt med fuktiga läppar inifrån det yviga skägget.

Pastor Brevig drev ut demonerna, förklarade att den gamla tron var vidskepelse och ondska, och gav dem Jesus och det eviga livet. Några av dem motsatte sig förstås. Som Anuniaq, schamanen. Fast Andarna hade inte hjälpt honom mer än Kristus hjälpt de andra: nu låg han död där ute i snödrivan.

Hon snyftade till när hon insåg att hon snart skulle få träffa Gud. Esther försökte sätta sig upp då prästen närmade sig. Hon log mot honom, tacksam för att han kom till henne. Men ögonen i hennes svettblanka ansikte var stora och rädda. Han lade handen på hennes panna och hon kände kylan från hans handflata. Beröringen var lugnande, och hon sjönk ner på sidan igen. Prästen hade tidigare försäkrat henne om att sjukdomen inte var ett straff för hennes synder. Guds mening med farsoten som spreds som en löpeld över världen var outgrundlig.

Tre dagar tidigare hade fyra män nyttjat buktens nyfrusna is till att besöka Teller. Bara ett par timmar efter det att de hade tagit sig tillbaka i månskenet fick de kraftig hosta. De blev snabbt febriga och kraftlösa, och släktingarna bar dem till missionshuset, som vid behov användes som sjukstuga. Vid midnatt hostade en av männen upp ljusbrunt slem. Hans hosta förvärrades under natten. Snart syntes stråk av rött i slemmet.

Fram emot morgonen strömmade röd vätska blandad med bitar av lungvävnad ur hans mungipor.

11

Han var död innan den korta dagen grydde.

Ytterligare en av männen dog nästa kväll. Vid det laget hade flera av byborna insjuknat. Det tog två dagar till, sedan hade sjuttionio av byns åttiotvå invånare drabbats. Av dem var redan hälften döda, och många hade inte långt kvar.

Det var andnöden som var svårast. Luften rosslade trögt ut och in i hennes lungor. Hon kände att hon höll på att ­drunkna, men var för matt för att göra något. Den fylliga kroppen som hennes man älskat så mycket var för tung för att hon ens skulle orka vända på sig. Han som älskat henne låg redan utanför i snödrivan. Hon undrade om Gud skulle låta dem vara tillsammans i himlen. Därefter försvann alla tankar i en serie blodiga hostningar. Kroppen fortsatte ett tag att dallra i konvulsioner, men hon kände ingenting längre.

När prästen och hans medhjälpare skulle ta henne till snödrivan orkade de inte lyfta henne. Den ännu varma kroppen fyllde ut anoraken. Brösten var som säckar med sälspäck. De tog tag i benen och släpade henne över de fläckade golvbrädorna.

Anoraken drogs upp och blottade hennes yppighet. Tjocka hudveck draperade sig mjukt ovanför underbyxorna av rävskinn. Hennes kropp var en kokong av isolerande fett. I nästan ett århundrade skulle den dämpa temperaturväxlingarna och bevara virusets ömtåliga DNA.

12

1

Fredag 16 december Telefonens ringsignal skar genom mörkret. Kvinnan som kallades Snövit fortsatte att drömma. Men drömmen ändrade karaktär. Sommarängen ersattes av en lång korridor. Ett larm började tjuta och hon måste springande ta sig därifrån. Telefonen ringde igen. Hon öppnade ögonen, sträckte ut handen och tog telefonen. Hon mindes inte längre vad hon drömt. »Ja?« »Jag ville bara väcka dig.« Det var Kloker. Så typiskt. Hon sneglade mot väckar­klockan.

Den visade på 05.37. Hon hade ställt den på 06.00. »Du, jag klarar av att ställa väckarklockan själv.« »Javisst, det är klart. Men jag tänkte väcka dig lite tidigare.« »Varför då om jag får fråga?« Hon visste redan svaret. Han trodde inte att hon skulle bli klar i tid. Det retade henne. Att han hade anledning att oroa sig för den saken gjorde henne ännu surare. »Alltså, det är väl mest det att …« Hans röst hade fått ett krypande tonfall. Var han rädd för att hon skulle bli arg? »… vi kanske kommer förbi lite tidigare än planerat.« Där kom hennes förväntningar på skam, tänkte hon. Ändå hann hon inte ställa om, så när hon svarade var tonfallet irriterat av bara farten.

13

»Hur kommer det sig?« »Det är Butter. Han följer inte med, så vi kör förbi dig direkt istället.« Han harklade sig och lade skyndsamt till: »Men du behöver inte stressa. Vi väntar utanför.« Hon lade på och lutade huvudet tillbaka mot kudden. Slöt ögonen. Hon skulle kunna somna om nu. Kände hur hon dåsade bort. Det här dög inte. Med en häftig rörelse svängde hon benen över sängkanten. Sträckte på sig så att det korta nattlinnet gled högt upp på låren. I spegeln på väggen mittemot såg hon tyget strama över brösten. Det här skulle han ha sett, Kloker. Eller Victor. Kloke Victor. Hon skrattade tyst för sig själv. Hon hade aldrig träffat på någon som rodnade så lätt.

En tvättäkta nörd som hade mer erfarenhet av datorer än av kvinnor. Det var han som hade föreslagit att de skulle skaffa sig alias. Från början var det tänkt som ett sätt att öka säkerheten när de kommunicerade på nätet. Även operationerna beskrevs med koder. Men det hade blivit mer än så. Deras alias hade blivit som hemliga identiteter. Elin blev Snövit, och Snövit deltog i ett lajvspel där insatserna och äventyren var högst verkliga.

På stolen bredvid sängen hade hon lagt fram varma underkläder, fleecetröja och skidbyxor. Typiskt att de andra trodde att hon behövde hjälp med väckningen. Hon reste sig och gick ut i badrummet. Den ljusblå linoleummattan var sträv mot fotsulorna. Snabbt vaskade hon av sig i duschen och borstade tänderna. När hon var klar satte hon på tevatten och klädde sig.

Teet värmde så att hon började svettas. Hon betraktade resten av brödskivan med avsmak. Det var för tidigt att äta.

Hon var helt enkelt inte hungrig. Herregud, det hände ofta att hon gick till sängs vid den här tiden. Men nu var hon alltså uppe i ottan som en knegare. Eller jägare, påminde hon sig.

Man måste anpassa sig till bytets vanor.

14

Egentligen hade hon det ganska bra. Sista tentan före jul hade varit i tisdags. Vid lunchen efteråt hade hon firat med ett glas glögg och glatts åt luciatåget i lunchmatsalen. Stearinljus hade fladdrat i kronan kring lucias blonda hår och i tärnornas knäppta händer.

Men nu var lucia redan historia, och i morgon var det helg och sedan mindre än en vecka till julafton. Eftersom det inte fanns några föreläsningar på schemat sista veckan skulle det bli mycket tid att sova innan allvaret började på nytt efter nyåret.

Hon gav upp tanken på frukost och började ordna med matsäcken istället. Räckte det med lunch eller skulle hon fixa mellanmål också? Hon var inte säker på hur länge de skulle vara ute. Det kunde de förstås resonera om senare. Det skulle ju bara bli Kloker, Toker och hon. Inga problem där. Kloker kunde hon linda kring sitt finger, och Toker var som folk är mest. Det var faktiskt en lättnad att Butter inte skulle med.

Han hade bara hört till gruppen i ett par månader. Egentligen kände hon honom nästan inte alls. Men hon hade förstått att han var underlig.

Några gånger hade han rentav skrämt henne. Som nu senast, när han struntade i planen och dessutom hade förmått Kloker att hjälpa honom. Efteråt hade han sagt att han misstagit sig.

Det märkliga var att grabbarna hade köpt det. Kloker och Toker verkade helt bortkollrade av honom. Men det var väl så män fungerade: alltid lyda alfahannen. Tur att det fanns kvinnor i världen som kunde skapa lite kaos i hierarkierna.

Hon hade sänt ett ilsket mail till Butter. Bett honom förklara vad han egentligen höll på med, varför han tagit en sådan onödig risk. Han hade inte svarat. Fast han hade förstås valt att inte komma med idag. Det var en form av svar det också.

Fem i halv sju drog hon på sig pjäxorna. De var krångliga att snöra. Varför hade hon inte börjat tidigare? När hon var klar med den ena pjäxan kom hon på att hon måste kolla 15

djurfodret. Hon haltade tillbaka in i rummet. Matskålarna var okej, men hon måste fylla på mer vatten. Hon skyndade ut i köket med en skål i varje hand. Stackars sötnosar, tänkte hon.

Tillbaka i hallen stressade hon med den andra pjäxan.

Nu skulle hon ändå bli sen. Hon drog på sig jackan utan att knäppa den, hängde på sig ryggsäcken och krånglade sig ut genom dörren med de lånade skidorna och stavarna i handen.

I trapphuset sneglade hon på klockan. Fem minuter efter utsatt tid. Det kunde de väl ta? Hon ställde ifrån sig skidorna för att kunna låsa ytterdörren. När hon vände ryggen till rasade allt med ett brak. Skit också, nu hade hon väl väckt hela huset!

Klockan var redan tjugo i sju då hon äntligen krånglat sig genom porten med skidorna. Det var ännu mörkt, och den kalla luften nöp i kinderna. Den gamla Volvon stod parkerad framför porten. I ljuset från lyktstolpen såg den inte fullt så sjabbig ut som annars. Den främre dörren öppnades och Kloker klev ur. Hon log kokett mot honom. »Jag är ledsen, blev visst lite sen ändå.« »Det är lugnt. Låt mig hjälpa dig med det där.« Han tog hennes skidor och band fast dem intill de andra paren på biltaket. Hon öppnade dörren på passagerarsidan och gled in. Medan hon spände på sig bilbältet vände hon sig mot Toker i baksätet. »God morgon.« »Visst.« Han himlade med ögonen. »Hur känns det att alltid vara sen?« »Lägg av, det tog bara lite längre tid än jag hade tänkt.« »Du kanske skulle tänka lite annorlunda då?« »Det var skorna … hela klädseln, förresten. Jag är inte van vid att ha så här mycket på mig.« Hon blinkade flirtigt. Han skakade på huvudet, men såg inte särskilt arg ut.

16

De tog Vattholmavägen norrut genom de prydliga villakvarteren i Gamla Uppsala, sedan tvärade de av mot gamla E4:an.

Hon såg ut genom bilrutan. Den snötäckta slätten bredde ut sig. De tre kungshögarna stod upp som bulor i en grå filt.

Efter ett tag började skogen ta över. Först enstaka dungar, därefter mer sammanhängande. Otroligt så många träd det finns i Sverige, tänkte hon. Kloker hade bett henne att hålla koll på bilkartan. Antagligen var det mest av artighet. Han verkade veta precis hur han skulle köra utan hennes hjälp.

Men det var ändå hon som fick syn på skylten.

Timmervägen låg där den skulle, några hundra meter efter skylten. Den smala vägen var täckt av ett par decimeter snö.

Kloker förklarade att de riskerade att köra fast. De fortsatte långsamt vidare genom en tunnel av granskog. Hon kände ett styng av oro. Det var strunt förstås. Inget annat än den urgamla rädslan för att gå vilse i en mörk skog.

Ett hundratal meter in var vägen breddad och vid sidan av en manshög stapel mörka timmerstockar fanns det plats för bilen. Hjulen spann oroväckande mot snön. Hon hoppades att de inte skulle få problem att ta sig därifrån. Det sista hon ville var att bli kvar i skogen över natten. »Är ni klara?« Kloker stod vänd mot dem, lång, smal och lite kutryggig med händerna vilande på stavarna. Hon tyckte att det såg pompöst ut, som statyn av en gammal kung blickande ut över sina soldater. Han gjorde ett lappkast och började därefter åka. »Vänta!« Han stannade och vred kroppen och huvudet bakåt. Hon mötte hans blick. »Borde vi inte göra upp en plan?« Han såg frågande ut. »Vad menar du?« 17

»Till exempel bestämma hur vi ska åka. Och när vi ska vara tillbaka.« Det undgick henne inte att de båda männen utbytte blickar.

Hon bestämde sig för att strunta i om de tyckte att hon var ett fjolligt fruntimmer. Skulle hon ge sig in i en mörk sjumilaskog som kryllade av vargar och beväpnade varghatare, så ville hon åtminstone ha en färdig rutt att följa. Varghatarna var förstås värst, men hon var inte helt bekväm med vargarna heller. Även om det var deras sida hon stod på.

Kloker tog fram kartan. »Okej. Vi följer den här vägen ett par kilometer tills den tar slut. Därefter kan vi fortsätta rakt österut tills vi kommer fram hit.« Han pekade på en fläck som markerats som öppen terräng. »Det här ser ut som ett gammalt kalhygge. Det är sådana platser som de brukar ha jakttorn på. Vi kan passera över där och sedan vika av mot sydväst, så genar vi tillbaka hit.« »Hur långt blir det då?« »Inte så farligt tror jag.« Han tog av sig vanten och mätte avståndet med fingrarna. »Det blir någon mil. Det klarar vi. Fast det är ospårat, så vi är nog inte tillbaka förrän i eftermiddag.« Toker stötte till henne i sidan. »Nöjd nu?« Hon nickade. »Okej då. Men hur vet vi att jägarna är där?« »Det vet vi naturligtvis inte, men någonstans måste man börja.« Kloker underströk det lättsamma i budskapet med att rycka på sina smala axlar. Det hjälpte inte. Hon fortsatte att känna sig olustig. Insåg att hon måste skärpa sig. Det var bara en svensk skog, lagom tät och lagom stor. Där lurade inga dolda faror.

18

Det var ansträngande att ta sig fram bland träden. Skidorna gled ofta in under det djupa snötäcket och fastnade. Ibland stod granarna så tätt att de var tvungna att tränga sig fram.

Grenarna piskade dem i ansiktet och gav ifrån sig moln av yrsnö. Snövit var tacksam när det ljusnade mellan stammarna. »Titta, vad var det jag sa!« Kloker stannade och pekade medan de andra skidade upp i jämnhöjd med honom. Framför dem låg kalhygget, ett vitt fält kullrigt av stenbumlingar och stubbar. Några enstaka fröträd sträckte sig upp mot den klarblå himlen. Framför det mörka skogsbrynet på andra sidan reste sig ett grått, halvt förfallet jakttorn. Det hade något ondskefullt, ruvande över sig. »Är det någon där, tror ni?« Kloker ryckte på axlarna. »Antagligen inte, men i så fall lär han nog flytta på sig. Vi kan i alla fall ta lunch där borta.« Äntligen. Solen flödade i ansiktet på henne, strök bort skogens mörker och jakttornets ondska. Tanken på den nära förestående lunchen gjorde henne på gott humör. Hon böjde benen, vickade på rumpan och sjöng. »Ingen rädder för vargen här, vargen här …« De andra flinade. Hon högg stavarna i snön och började åka. Det blev startskottet till en tävlan om vem som skulle nå jakttornet först. Hon fick en bra start och lyckades hålla undan. Hjärtat dunkade våldsamt i bröstet på henne. Hon skrattade till. Det var ändå ljuvligt att leva.

Utspridda på linje stakade de vilt fram mellan uppstickande grenar och miniatyrgranar. Hennes kinder blossade. De bägge männen var fortfarande efter. Snövit spöar dvärgarna, tänkte hon. I samma ögonblick fastnade hon med vänsterskidan under en trädgren och föll. Något surrade över huvudet på henne och en liten rökpuff slog upp ur en snödriva ett par meter framför.

19

När hon landade med händerna i den djupa snön hörde hon knallen. Den tycktes komma långt bakifrån. Förvånad tittade hon upp. En röd fontän sprutade ur Klokers bröstkorg.

Han stöp ner i snön med ansiktet först. En ny knall. Hon stod kvar på alla fyra. Några mekaniska ryckningar gick genom Klokers fallna kropp.

Förbryllat lyfte hon blicken mot Toker. Han hade stannat.

Med vidöppet ansikte stirrade han på kroppen i snön. Ett rött moln sköt ut ur hans mage. Han föll samtidigt som ljudet av skottet rullade fram över dem. Snövit märkte att hon skrek, högt och gällt. Hon försökte ta sig upp men skidorna hindrade henne och hon föll på sidan i snön. Hon drog till sig fötterna och lyckades knäppa upp bindningarna, kom upp och började pulsa över fältet mot det bortre skogsbrynet.

Hon sprang långsamt som i en mardröm, skogen förblev på samma avstånd. Tankar och bilder virvlade genom hennes huvud. »Åh Gud, snälla snälla …« Hon kände ett hårt slag mellan skulderbladen. Kraften rann ur henne. Synfältet slöt sig som en bländare och hon föll ner i ett mörkt schakt. Föll mot ljuset långt där nere, och försvann.

Mannen stod kvar i skogsbrynet och väntade. Det gick några minuter. Ingen av kropparna på hygget rörde sig. Det blev kyligare. Ett moln hade slukat solskivan, och fler närmade sig. Snön var på väg. Det var bra.

20