9789100125547

Ann Cleeves

Dolda djup Kriminalroman

Översättning av Jan Järnebrand

Albert Bonniers Förlag

Cleeves_Dolda djup_New.indd 3

2011-03-11 16.03

Tidigare utgivna titlar: Svart som natten 2007 Vita nätter 2008 Rött stoft 2009 Blå gryning 2010

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012554-7 Engelska originalets titel: Hidden Depths © Ann Cleeves 2007 GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2011

Cleeves_Dolda djup_New.indd 4

2011-03-11 16.03

Till pojkarna

Cleeves_Dolda djup_New.indd 5

2011-03-11 16.03

Författarens tack Jag vill tacka Helen Pepper för alla tips om hur en brottsplatsundersökning går till.

Alla eventuella misstag är som alltid mina egna.

Cleeves_Dolda djup_New.indd 6

2011-03-11 16.03

Kapitel 1 Julie snubblade ur taxin och såg den köra i väg. Vid grinden mot gatan stannade hon upp för att samla sig.

Det var bäst att inte komma in och se berusad ut efter alla förmaningar hon hade kommit med till ungarna.

Stjärnorna snurrade och hon var nära att kräkas. Men det brydde hon sig inte om. Det hade varit en fin kväll, den första med tjejerna på evigheter. Men det var inte tjejerna som hade gjort den så speciell, tänkte hon och insåg att hon log fånigt. Det var nog tur att det var mörkt och att ingen kunde se henne.

Vid dörren stannade hon upp igen och rotade bland eyeliner och pappersnäsdukar med läppstiftmärken och lösa mynt i handväskan efter nyckeln. Hennes fingrar hittade den papperslapp som hade rivits av hörnet av en meny i baren. Ett telefonnummer och ett namn. Ring mig snart. Sedan ett litet hjärta. Den första man hon hade rört vid sedan Geoff gav sig i väg.

Hon kunde fortfarande känna hans hårda ryggrad mot fingrarna när de dansade. Det var synd att han var tvungen att gå därifrån så tidigt.

Hon stängde handväskan med en knäpp och lyssnade. Ingenting. Det var så tyst att hon kunde höra dånet av kvällens musik som ett tryck mot öronen. Var det möjligt att Luke sov? Laura kunde sova vad som än hände, men hennes son tycktes aldrig ha lärt sig det. Även nu när skolan var slut och han inte hade någon anledning att stiga upp var han vanligen vaken före henne. Hon sköt upp dörren och lyssnade igen 7

Cleeves_Dolda djup_New.indd 7

2011-03-11 16.03

medan hon sparkade av sig skorna som hade plågat henne ända sedan hon steg av lokaltåget flera timmar tidigare. Gud, hon hade inte dansat så sedan hon var tjugofem. Det var tyst. Ingen musik, ingen tv, ingen pipande dator. Tack gode Gud, tänkte hon. Tack så jävla mycket. Hon ville sova och drömma sexiga drömmar. Någonstans på gatan utanför startade en motor.

Hon tände lampan. Ljusskenet gjorde ont i huvudet och fick henne att må illa igen. Hon släppte handväskan och sprang uppför trappan till badrummet och snavade när hon hade kommit halvvägs. Det var uteslutet att hon skulle spy på den nya hallmattan. Badrumsdörren var stängd och hon såg en ljusstrimma under den.

Från varmvattenberedaren hördes ett svagt porlande av vatten, vilket betydde att behållaren höll på att fyllas. Och var inte det typiskt? Det krävdes timmar av övertalning att få Luke att duscha på morgonen, och sedan bestämde han sig för att ta ett bad mitt i natten.

Hon knackade på badrumsdörren, men det var ingen brådska längre. Illamåendet hade gått över igen.

Luke svarade inte. Han måste vara på dåligt humör igen. Julie visste att det inte var hans fel och att hon borde visa tålamod, men ibland ville hon strypa honom när han blev alldeles konstig mot henne. Hon gick tvärsöver trappavsatsen till Lauras rum. När hon såg på sin dotter blev hon plötsligt sentimental och tänkte att hon borde försöka tillbringa mer tid med henne.

Fjorton var en besvärlig ålder för en flicka, och Julie hade varit så upptagen av Luke på sista tiden att Laura nästan framstod som en främling. Hon hade börjat bli vuxen utan att Julie hade lagt märke till det. Hon låg på rygg och hennes spretiga hår avtecknade sig mycket mörkt mot kudden. Hon snarkade lätt, med öppen mun. Det var en besvärlig tid för hösnuva. Julie såg att 8

Cleeves_Dolda djup_New.indd 8

2011-03-11 16.03

fönstret stod öppet, och fastän det var så varmt drog hon igen det för att stänga ute pollenet. Månskenet flödade över fältet bakom huset, där de hade slagit hö.

Hon gick tillbaka till badrummet och bultade på dörren med handflatan. »Hallå där, tänker du vara kvar där inne hela natten?« Vid det tredje bankandet öppnades dörren. Den hade inte varit låst. Luften var mättad av en doft av badolja, tung och söt, som Julie inte kände igen. Lukes kläder låg prydligt vikta på toalettstolen.

Han hade alltid varit vacker, också som bebis. Mycket sötare än Laura, vilket aldrig hade verkat rättvist.

Det var det blonda håret och de mörka ögonen och de långa, mörka ögonfransarna. Julie stirrade på honom där han låg nedsänkt i badvattnet. Håret reste sig som sjögräs mot ytan. Hon kunde inte se hans kropp på grund av blommorna. De flöt på det parfymerade vattnet. Bara blomkronorna, inte stjälkarna eller bladen.

Där fanns stora prästkragar som de som hade växt på sädesfälten när hon var barn. Utblommade vallmor vilkas röda kronblad var genomskinliga nu. Och väldiga blå blommor som hon hade sett förut i byns trädgårdar men inte visste namnet på.

Julie måste ha skrikit. Hon hörde ljudet som om någon annan hade åstadkommit det. Men Laura sov vidare och Julie var tvungen att skaka henne för att hon skulle vakna. Flickan spärrade plötsligt upp ögonen. Hon såg skräckslagen ut och Julie kom på sig med att mumla, trots att hon insåg att hon ljög: »Det är ingen fara, raring. Allt är okej. Men du måste stiga upp.« Laura svängde benen ur sängen. Hon darrade men var inte riktigt vaken. Julie lade armen om henne och stödde henne när de tillsammans vacklade nedför trappan.

9

Cleeves_Dolda djup_New.indd 9

2011-03-11 16.03

De stod så med armarna om varandra på trappan till grannens hus, och silhuetten som gatlyktan kastade på väggen kom Julie att tänka på deltagare i ett idiotiskt trebenslopp. Ett sådant där pubnöje som studenter brukade ägna sig åt. Hon tryckte hårt på ringklockan tills ljusen på övervåningen tändes och fotsteg närmade sig och hon hade någon att dela mardrömmen med.

10

Cleeves_Dolda djup_New.indd 10

2011-03-11 16.03

Kapitel 2 Det störde Felicity Calvert att hon hade blivit så sexfixerad. En gång i läkarens väntrum hade hon läst en tidning som påstod att tonårspojkar tänkte på sex var sjätte minut. Då hade hon haft svårt att tro det. Hur kunde dessa unga män leva ett normalt liv – studera, se en film, spela fotboll – när de så ofta blev distraherade? Och hur var det med hennes egen son? När hon såg James leka på golvet med sitt Lego hade det varit omöjligt att föreställa sig att han om några år skulle bli besatt på samma sätt. Men nu trodde hon att ett intervall på sex minuter mellan de sexuella dagdrömmarna kunde vara i överkant. Åtminstone i hennes fall. Sedan en tid tillbaka hade hon varit medveten om sin kropp och dess reaktioner vad hon än gjorde; det var en orolig, ibland behaglig bakgrund till hennes vardagsgöromål. För en person i hennes ålder verkade det opassande. Det var som om hon hade gått på en begravning klädd i rosa.

Hon var i trädgården och plockade de första jordgubbarna. Hon lyfte försiktigt på nätet och stack in handen under det, mellan nätmaskorna och halmbädden. De var fortfarande små, men det borde finnas så många att de räckte till James mellanmål. Hon smakade på en. Den var solvarm och mycket söt. Hon kastade en blick på klockan och såg att det nästan var dags för skolbussen. Om tio minuter skulle hon behöva tvätta händerna och gå vägen fram för att möta honom. Hon gick inte alltid. Han hävdade att han var stor nog för att gå ensam till huset, och det var naturligtvis sant. Men i dag skulle han ha fiolen med sig, och han skulle bli 11

Cleeves_Dolda djup_New.indd 11

2011-03-11 16.03

glad över att hon kom så att hon kunde hjälpa honom att bära grejerna. Hon undrade i förbigående om det skulle vara den gamle busschauffören eller den unge med de muskulösa armarna och den ärmlösa T-shirten och tittade på klockan igen. Bara två minuter sedan hon senast funderade på sex. Tanken återkom att vid hennes ålder var det fullkomligt löjligt.

Felicity var fyrtiosju. Hon hade en äkta man och fyra barn. Hon hade ett barnbarn, för Guds skull. Om några dagar skulle Peter, hennes man, fylla sextio. Åtrån bubblade upp till ytan slumpmässigt, när hon minst väntade det. Hon hade inte pratat med Peter om det här.

Naturligtvis inte. Han var verkligen inte föremålet för hennes åtrå. Numera hände det sällan att de älskade.

Hon reste sig och gick över gräset till köket. Fox Mill låg på platsen för en gammal vattenkvarn. Det var ett stort hus, byggt på trettiotalet, en fristad vid kusten för en skeppsredare från storstaden. Och det såg ut som ett fartyg med sina släta, böjda linjer och kvarnrännan längs sidan. Ett stort art déco-fartyg som helt malplacerat hade strandat på den platta åkermarken med fören riktad mot Nordsjön och aktern vänd mot Northumberlands kullar vid horisonten. En lång veranda sträckte sig längs ena sidan som ett däck; en opraktisk sak på en plats där det sällan var varmt nog för att sitta ute. Hon älskade huset. De skulle aldrig ha haft råd med det på en akademikerlön, men Peters föräldrar hade dött strax efter det att han och Felicity hade gift sig och han hade fått hela arvet.

Hon ställde korgen med jordgubbar på bordet och kastade en blick på sitt ansikte i spegeln i hallen, drog fingrarna genom håret och bättrade på läppstiftet. Hon var äldre än James kompisars mödrar och avskydde tanken att han skulle behöva skämmas för henne.

12

Cleeves_Dolda djup_New.indd 12

2011-03-11 16.03

Längs vägen blommade fläderbuskarna. Deras doft gjorde henne yr i huvudet och fastnade längst bak i näshålan. På båda sidor av vägen mognade säden.

Den växte för tätt här för att det skulle finnas plats för blommor, men på den äng som de ägde, nära huset, växte smörblommor och klöver och kråkvicker. Den gropiga asfalten skimrade i fjärran av värmedis. Solen hade lyst utan avbrott i tre dagar.

Den här helgen var det Peters födelsedag och hon höll på att planera vad de skulle kunna göra. På fredagskvällen skulle pojkarna komma. Hon tänkte på dem som pojkar, fastän åtminstone Samuel var lika gammal som hon. Om vädret höll i sig skulle de kunna ordna en picknick på stranden på lördagen eller göra en utflykt till Farne Islands för att titta på lunnefåglar och sillgrisslor. James skulle älska det. Hon tittade på himlen och undrade om hon kunde ana en annalkande kallfront, en antydan till moln vid horisonten.

Ingenting. Det skulle kanske till och med vara varmt nog för att bada, tänkte hon, och föreställde sig hur vågorna bröts mot hennes kropp.

När hon kom till slutet av vägen syntes bussen inte till. Hon klev upp på den träplattform där mjölkkrukorna från bondgården en gång hade stått och väntat på mjölkbilen. Träet var varmt och luktade kåda. Hon lutade sig tillbaka med ansiktet mot solen.

Om två år skulle James börja på mellanstadiet. Hon bävade för det. Peter pratade om att låta honom gå i en privat skola i staden, den skola som han hade gått i. Hon hade sett pojkarna i de randiga kavajerna på lokaltåget. Hon hade tyckt att de hade verkat mycket självsäkra och högljudda. »Men hur skulle han komma dit?« hade hon sagt.

Det var inte hennes verkliga invändning. Hon trodde 13

Cleeves_Dolda djup_New.indd 13

2011-03-11 16.03

inte att det skulle vara bra för James att bli pressad.

Han var en långsam och drömmande pojke. Han skulle klara sig bättre om han fick arbeta i sin egen takt.

Grundskolan i grannbyn skulle passa honom bättre.

Hon hade till och med tyckt att mellanskolan i Morpeth, där de andra barnen gått, hade verkat krävande. »Jag skulle skjutsa honom dit och hämta honom«, hade Peter sagt. »Det kommer att vara en massa aktiviteter efter skolan. Han kan stanna kvar tills jag är klar på jobbet.« Det hade gjort henne ännu mindre gynnsamt inställd till planen. Den tid hon fick tillsammans med James när han kom hem från skolan var något speciellt. Utan den, tänkte hon, skulle hon förlora honom.

Hon hörde bussen mullra uppför backen och satte sig upp och kisade mot solen när den närmade sig.

Chauffören var Stan, den gamle. Hon vinkade åt honom för att dölja sin besvikelse. Vanligen brukade tre av barnen stiga av här – tvillingflickorna från bondgården och James. I dag klev en främling av först, en ung kvinna med remsandaler och en röd och guldfärgad ärmlös klänning med åtsittande liv och vid, virvlande kjol. Felicity älskade klänningen, kjolens fall och de lysande färgerna – de unga i dag tycktes annars välja svart och grått till och med på sommaren – och när hon såg kvinnan hjälpa James av bussen med väskorna och fiolen kände hon sig genast attraherad av henne.

Tvillingarna korsade vägen och sprang in på körvägen till bondgården, bussen körde i väg och de tre blev stående lite förlägna vid häcken. »Det här är miss Marsh«, sa James. »Hon arbetar på vår skola.« Kvinnan hade en stor halmhatt hängande i en läderrem över ena axeln. Hon räckte fram en hand som var 14

Cleeves_Dolda djup_New.indd 14

2011-03-11 16.03

mycket brun och lång och benig. Väskan gled nedför armen på henne och Felicity såg att den innehöll pärmar och en biblioteksbok. »Lily.« Hennes röst var klar. »Jag studerar till lärare.

Det här är min sista praktikperiod.« Hon log som om hon väntade sig att Felicity skulle tycka att det var roligt att träffa henne. »Jag sa att hon kunde komma och bo hos oss«, sa James och började gå längs vägen, obesvärad, utan att bry sig om vilken av de vuxna som bar hans saker.

Felicity visste inte riktigt vad hon skulle säga. »Han sa väl att jag letade efter en bostad?« frågade Lily.

Felicity skakade på huvudet. »Kära nån, så pinsamt.« Hon verkade inte särskilt generad. Hon verkade vara påfallande självsäker och tycktes finna det hela komiskt. »Det har varit en sådan mardröm att resa från Newcastle varje dag utan bil.

Rektorn frågade vid morgonsamlingen om någon kände till någon ledig bostad. Vi tänkte på bed and breakfast eller någon som ville ha en inneboende. Och i går sa James att ni hade en stuga att hyra ut. Jag försökte ringa i dag på eftermiddagen men det var ingen som svarade. Han sa att du nog var i trädgården och att jag skulle komma i alla fall. Jag antog att han hade diskuterat det med dig. Det var svårt att säga nej …« »Javisst«, instämde Felicity. »Han kan vara mycket enträgen.« »Hör du, det är inget problem. Det är en härlig eftermiddag. Jag går in till byn, och därifrån går en buss in till stan klockan sex.« »Låt mig tänka på saken«, sa Felicity. »Kom med och drick lite te.« De hade haft inneboende i lillstugan förut, men det 15

Cleeves_Dolda djup_New.indd 15

2011-03-11 16.03

hade aldrig fungerat riktigt. I början hade de glatt sig åt en extra inkomstkälla. Trots pengarna efter Peters föräldrar hade amorteringarna på huslånet varit en mardröm. När de sedan hade tre barn under fem hade de tyckt att de kanske kunde låta en barnflicka eller au pair bo i lillstugan. Men det hade kommit klagomål över kylan och en droppande kran och bristen på moderna bekvämligheter. Och de hade känt sig besvärade av att ha en främling så tätt inpå livet. De hade upplevt ansvaret för hyresgästen som ett extra stressmoment. Även om ingen av dem hade varit särskilt besvärlig hade det alltid känts som en lättnad att se dem ge sig i väg. »Aldrig mer«, hade Peter sagt när den sista hyresgästen, en svensk au pair-flicka med hemlängtan, hade rest. Felicity var inte säker på vad han skulle tycka om att få ännu en ung kvinna i lillstugan, även om det bara var fyra veckor till terminsslutet.

När de satt vid köksbordet och vinden från havet fladdrade i muslingardinerna i det öppna fönstret tänkte Felicity Calvert att hon förmodligen skulle låta den unga kvinnan bo i stugan om hon ville det. Peter skulle inte ha så mycket emot det om det var fråga om en kort period.

James satt bredvid dem vid bordet, omgiven av saxar, papperslappar och lim. Han drack apelsinjuice och gjorde ett födelsedagskort till sin pappa. Det var en komplicerad historia med foton av Peter som han hade hämtat i gamla album och klistrat upp till ett collage runt ett stort 60 tillverkat av band och glitter. Lily beundrade det och frågade om de gamla fotografierna.

Felicity märkte att James var glad över hennes intresse och kände en våg av tacksamhet. »Om du bor i Newcastle«, sa hon, »förmodar jag att du inte kommer att vilja vara i stugan under helgerna.« 16

Cleeves_Dolda djup_New.indd 16

2011-03-11 16.03

Hon tänkte att det skulle vara ännu ett argument att framföra till Peter. Hon skulle bara vara här under veckorna. Och du kommer hem så sent från arbetet att du inte skulle märka att hon var här.

Lillstugan låg bortom ängen med de vilda blommorna.

Förutom trädgården var det här den enda mark de ägde. Sedd från huset verkade stugan så liten och låg att det var svårt att tro att någon kunde bo där. En stig hade blivit upptrampad över ängen och Felicity undrade vem som hade varit här sedan gräset växte upp.

James förmodligen. Han brukade hålla till i stugan när han hade lekkamrater här, men de höll den låst och hon kunde inte erinra sig att han hade bett att få nyckeln på senare tid. »Stuga låter mer storslaget än det är«, sa hon. »Det är bara ett rum på bottenvåningen och ett rum en trappa upp, med ett badrum tillbyggt på baksidan. Trädgårdsmästaren bodde här när vårt hus byggdes. Dessförinnan var det en svinstia, tror jag, i alla fall något slags uthus.« Dörren var försedd med ett hänglås. Hon låste upp och tvekade sedan; hon kände sig plötsligt illa till mods. Hon önskade att hon hade haft tillfälle att se sig omkring i stugan innan hon bjöd in en främling. Hon borde ha lämnat Lily i köket medan hon kollade hur det såg ut i stugan.

Men även om hon genast blev medveten om fukten var det ganska välstädat. Den öppna spisen var tom, trots att hon inte kunde minnas att hon hade städat ur den sedan hennes yngsta dotter och hennes man bodde här under julen. Kastrullerna hängde på sina platser på väggen och vaxduken på bordet var avtorkad. Det var angenämt svalt efter hettan på ängen.

Hon sköt upp ett fönster.

17

Cleeves_Dolda djup_New.indd 17

2011-03-11 16.03

»De slår hö på bondgården«, sa hon. »Man kan känna lukten här.« Lily steg in. Det var omöjligt att säga vad hon tyckte om stället. Felicity hade väntat sig att hon skulle bli förälskad i det och kände sig sårad. Det var som om en inbjudan till vänskap hade blivit avvisad. Hon gick före kvinnan till det lilla badrummet. Hon påpekade att duschen var ny och att kaklet nyligen hade blivit utbytt och kände sig som en fastighetsmäklare som var förtvivlat angelägen att sälja. Varför beter jag mig på det här sättet? tänkte hon. Jag var inte ens säker på att jag ville ha henne här.

Till slut sa Lily: »Kan vi titta på övervåningen?« Och hon började gå uppför den trånga trätrappan som gick direkt från köket. Felicity kände samma olust som när hon stannade till vid dörren till stugan. Hon skulle ha velat vara där först.

Men återigen var allt mer välstädat än hon hade väntat sig. Sängen var fortfarande bäddad, och täcket och de extra filtarna låg prydligt vikta vid fotänden. Det låg damm på det målade skåpet och på toalettbordet och på familjefotografierna som stod där, men där fanns inget av den skräpiga röra som brukade vara kvar när hennes dotter hade bott där. Ett krus med vita rosor stod på den breda fönsterbrädan. Ett av blombladen hade fallit och hon plockade förströdd upp det. Naturligtvis, tänkte Felicity. Mary har varit här trots att jag aldrig har bett henne. Vilken raring hon är! Så försynt och hjälpsam!

Mary Barnes kom och städade två gånger i veckan.

Först när Felicity stängde hänglåset efter dem kom hon att tänka på att rosorna inte kunde ha stått där mer än några dagar, och Mary som var en fantasilös kvinna skulle aldrig ha kommit på en sådan detalj utan att ha blivit tillsagd.

18

Cleeves_Dolda djup_New.indd 18

2011-03-11 16.03

De stod ett ögonblick utanför stugan. »Nå?« frågade Felicity. »Vad tycker du?« Hon uppfattade ett falskt muntert tonfall i sin röst.

Lily log. »Den är förtjusande«, sa hon. »Verkligen.

Men det är en massa saker att tänka på. Ska vi säga att jag hör av mig nästa vecka?« Felicity hade tänkt erbjuda sig att skjutsa henne, åtminstone till busshållplatsen i byn, men Lily vände sig om och gick sin väg över ängen. Felicity kunde inte förmå sig till att ropa eller springa efter henne, så hon stod kvar och tittade tills den röda och guldfärgade gestalten hade försvunnit i det höga gräset.

19

Cleeves_Dolda djup_New.indd 19

2011-03-11 16.03