9789100125455

Gerald Murnane

Korntäppa

Översättning av Peter Samuelsson

Panache Albert Bonniers Förlag

Av Gerald Murnane har tidigare utgivits: Slätterna 2005 Sammetsvatten 2009

Citatet på sid. 9 är hämtat från Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet, översättning Helga Krook, Niloé, 1990.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012545-5 Australiensiska originalets titel: Barley Patch Copyright © Gerald Murnane 2009 Omslag och typografi Lotta Kühlhorn BALTO print, Litauen 2012

Kapplöpningsbanan var så invecklad att den var oändlig.

Jack Kerouac Doctor Sax

Del 1

Måste jag skriva?

Några veckor före tillblivelsen av det barn av mankön som trettiofem år senare skulle ha del i min egen tillblivelse, skickade en ung man vid namn Franz Xaver Kappus några opublicerade dikter och ett följebrev till Rainer Maria Rilke, som trots att han endast var tjugoåtta år gammal vid det laget var en rikligt publicerad författare.

Kappus ville naturligtvis att Rilke skulle kommentera dikterna och råda honom om vem som kunde tänkas vara villig att publicera dem. Till svar skrev Rilke några allmänt hållna och inte särskilt uppskattande kommentarer, men han undvek publiceringsfrågan. Rilke försatt dock inte tillfället att ge den unge mannen råd.

Ingen kan råda och hjälpa er, ingen. Det finns bara ett sätt.

Gå in i er själv. Utforska den grund som manar er att skriva /…/ erkänn för er själv om ni skulle dö ifall ni förvägrades att skriva. Detta framför allt: fråga er själv i er natts tystaste timme: Måste jag skriva?

9

Första gången jag läste ovanstående stycke var i juni 1958 inte långt efter att jag köpt ett begagnat exemplar av Rilkes Brev till en ung poet i engelsk översättning av M.D. Herter Norton publicerad i New York av W.W. Norton & Company. När jag första gången läste ovanstående stycke var jag lärare i skönlitterärt skrivande vid något som på den tiden kallades skola för högre utbildning.

Så snart jag läst stycket skrev jag av det på maskin och lade sedan den maskinskrivna sidan i en av de anteckningsmappar som jag använde under mina lektioner i kursen Avancerat skönlitterärt skrivande. En gång om året läste jag sedan Rilkes råd till den unge poeten för studenterna som gick kursen. Jag rådde dem sedan att från tid till annan ifrågasätta sig själva såsom Rilke skulle ha låtit dem göra. Sedan sa jag att det inte skulle skada om ett flertal av de närvarande någon gång i framtiden, under nattens tystaste timme, kom fram till att de inte längre måste skriva.

Sedan dess har jag inte hört att någon av mina före detta studenter har kommit fram till att de inte ska skriva mer, eller att någon av dem någonsin omsatt Rilkes stränga råd i handling, eller att de ens har dragit sig det till minnes.

En jäktig eftermiddag snarare än en stilla natt i början av hösten 1991, fyra år innan jag slutade som lärare i skön­ litterärt skrivande och utan att ens ställa mig den av Rilke rekommenderade frågan, slutade jag skriva skönlitterärt.

10

Varför hade jag skrivit?

När jag slutade skriva skönlitterärt kunde jag säga att jag hade skrivit i över trettio år. En del av vad jag skrivit hade publicerats, men det mesta förvarade jag i handskriven eller maskinskriven form i dokumentskåp och där kommer de att ligga ännu vid min död.

Av förläggare och nästan alla läsare har mina texter antingen kallats romaner eller noveller, men att de kallats så har med tiden gjort mig allt mer illa till mods och jag började använda ordet fiktion för att beteckna det jag skrev. När jag till sist slutade skriva hade jag inte på många år använt mig av orden roman eller novell om det jag skrev.

Likaså undvek jag en mängd andra ord: skapande, kreativitet, inbillningsförmåga och framför allt fantasi. Långt innan jag slutade skriva hade jag insett att jag aldrig hade skapat någon gestalt eller tänkt ut en handling. Helst förklarade jag denna brist hos mig själv genom att helt enkelt säga att jag saknade fantasi.

Jag generades sällan över att behöva tillstå det. Ord som fantasi tycktes mig förbundna med föråldrade psykologiska modeller: med tecknade illustrationer av den mänskliga hjärnan där de olika buktningarna namngavs efter den funktion som satt just där. Även när jag tittade i romaner av samtida författare som hyllades för sin fantasirikedom var jag långt ifrån avundsjuk; stor fantasi tycktes inte vara någon garant mot bristfälligt skrivande.

Under många år skrev jag på ett sätt som jag tyckte 11

var intuitivt. Jag skrev verkligen inte med lätthet: varje mening var en kamp och ibland skrev jag om ett eller flera stycken många gånger. Men det som man kanske kan kalla mitt stoff kom till mig med lätthet och erbjöd sig att bli skrivet om. Det jag kallade innehållet i mitt inre tycktes räcka till mer än ett liv av skrivande. Aldrig när jag skrev kände jag behov av vad det nu är som jag skulle ha haft tillgång till om jag bara haft fantasi.

Jag har naturligtvis aldrig varit författare enbart. Jag läste fiktion långt innan jag började skriva den. Många som skriver romaner eller noveller eller dikter hävdar att de är, med deras egna ord, omättliga läsare. Jag skulle själv beskriva mig som en nyckfull läsare, inte bara för att jag missat att läsa många av de böcker som läsare och författare i min generation beundrar mest, utan för att jag snart glömmer mycket av vad jag läst, och ändå har jag bara uppehållit mig vid några få texter och till och med bara några enstaka sidor i dessa texter.

Som barn läste jag sällan vad man kallade barnböcker, delvis för att jag nästan aldrig stötte på dem och delvis för att jag i tidig ålder bestämde mig för att jag kunde läsa vuxenböcker. Mina föräldrar hade inga böcker att tala om. Varje vecka lånade de ett antal böcker från det som i min barndom kallades lånebibliotek, men de återlämnades alltid till biblioteket innan jag hunnit läsa mer än ett par sidor. Jag läste mest i illustrerade tidningar.

Varje månad köpte mina föräldrar två månadstidningar fyllda av noveller. Den ena var Argosy, som jag tror var från 12

England. Den andra var The Australian Journal, i vilken man i varje nummer inte bara kunde läsa noveller utan även ett avsnitt i en följetongsroman. I min familj hade vi som regel att först skulle min mor läsa var och en av tidningarna, så att hon kunde avgöra vilka berättelser som var lämpade för mig. Därpå fick jag tillgång till berättelserna, under förutsättning att jag inte försökte läsa dem som hon bedömt som olämpliga, vilket naturligtvis alltid var de som jag läste först, i hopp om att få reda på någon hemlighet från vuxenvärlden. Av denna smygläsning lärde jag mig endast att min mor inte ville att jag skulle läsa skildringar av något som kan beskrivas som utdragna och lidelsefulla omfamningar och att hon inte ville att jag skulle få reda på att unga kvinnor ibland blev med barn trots att de ännu inte var gifta.

En person som säger sig minnas att han eller hon har läst den ena eller andra boken kan sällan citera ens en enda mening utantill ur själva texten. Vad denna person förmodligen minns är en del av upplevelsen av att ha läst boken: en del av vad som skedde i hans eller hennes inre under de timmar det tog honom eller henne att läsa boken. Sextio år senare minns jag fortfarande en del av vad jag läste som barn, det vill säga jag minns fortfarande en del av de bilder som dök upp för mitt inre medan jag läste som barn. Dessutom vill jag hävda att jag kan känna en del av vad jag kände när jag såg dessa bilder i förgrunden av mitt inre.

Mellan omkring år 1960 och omkring år 1990 läste 13

jag mer än tusen böcker, de flesta av ett slag som kan kallas skönlitterära. Senast jag tittade igenom sidorna i den liggare där titlarna och författarna till dessa böcker står nedtecknade blev jag varse att tjugo böcker eller däromkring hade gjort något slags bestående intryck på mig. För en liten stund sedan kunde jag i marginalen på den sida där jag har skrivit det första utkastet till var och en av meningarna på den här sidan i snabb takt kasta ner titlarna och författarna till nio av de omkring tjugo böcker som nämndes i föregående mening. Och alldeles nu, medan jag skrev föregående mening, drog jag mig till minnes en tionde titel och författare. Efter att ha skrivit klart föregående mening väntade jag i över en minut, varefter jag kom på en elfte titel och författare.

Det har gått två dagar sedan jag skrev föregående mening. Under tiden har jag inte kommit att tänka på ytterligare titlar eller författare, fast jag har upprepade gånger frågat mig om jag till listan med elva titlar borde lägga de åtta titlarna på mina egna publicerade böcker jämte titlarna på mina opublicerade böcker, med tanke på att jag ofta drar mig till minnes mitt sinnestillstånd när jag skrev det ena eller andra avsnittet i dessa böcker och att jag ibland erinrar mig en fras eller en mening i avsnittet.

En dag bestämde jag mig för att inte fortsätta läsa den ena boken efter den andra av det slag som kan ka­llas skönlitteratur – den dagen kom bara några månader före dagen då jag bestämde mig för att inte skriva mer 14

fiktion. När jag tog det förra beslutet hade jag för avsikt att begränsa mitt framtida läsande till några få böcker som jag aldrig hade glömt: jag skulle läsa om dessa böcker – jag skulle uppehålla mig vid dem under resten av mitt liv. Men efter beslutet att inte skriva mer förutsåg jag att jag inte ens skulle läsa mitt fåtal oförglömda böcker. Istället för att läsa det som kan kallas litteratur och istället för att skriva det jag kallade fiktion, skulle jag tänka ut en ännu mer tillfredsställande verksamhet än både att läsa och skriva.

Under resten av mitt liv skulle jag uteslutande ägna mig åt de mentala verkligheter som nästan oförmärkta smugit sig på mig medan jag läst eller skrivit men som sedan dess aldrig har frigjort sig från mig: jag skulle begrunda de bilder och ge efter för de känslor som var det bestående i allt jag läst och allt jag skrivit. Under resten av mitt liv skulle jag läsa vidare i en väldig bok utan sidor och jag skulle skriva vindlande meningar som bestod av något annat än ord.

Innan jag började skriva det första av de tre senaste styckena stod jag i begrepp att berätta att när jag skrev de två sista meningarna i stycket som föregår det stycket dök några bilder upp för mitt inre. Den första var en bild av två gröna inhägnade betesmarker och en del av en mindre lantgård i skuggan av några träd som första gången visade sig för mitt inre år 1950 när jag läste den första novellen i den serie noveller jag läste i The Australian Journal om en uppdiktad gård som hette Drover’s Road eller möjligen Drovers’ Road. Författaren tror jag var en 15

kvinna, men jag har sedan länge glömt hennes namn.

Samma huvudpersoner återkom i alla novellerna; de ingick i den senaste av de många generationer av den släkt som hade bott på gården, vad den nu hette. Jag har glömt namnen på huvudpersonerna, både de kvinnliga och manliga, men jag kände alldeles nyss en del av vad jag kände för en viss kvinnlig gestalt närhelst jag läste om henne: jag ville inte att hon skulle drabbas av sorg eller oro, jag ville att hennes levnadsbana skulle fortsätta ostörd. Gestalten i fråga var ung och ogift och jag ville att hon skulle fortsätta vara det så länge jag läste om henne.

Medan jag skrev de första meningarna i föregående stycke kunde jag inte erinra mig några detaljer från de bilder av människor eller ansikten som jag tänkte på medan jag som barn läste den här serien noveller. Någon gång medan jag skrev de två sista meningarna i föregående stycke kom jag på mig själv med att tilldela den nämnda kvinnliga gestalten bilden av ett ansikte som jag första gången såg i början av 1990-talet när jag tittade i en bok om hästsport på Nya Zeeland som jag just hade köpt.

(Jag minns inte några referenser till hästsport i någon av de noveller där den unga kvinnan förekom som gestalt, men när jag hade gett henne ett ansikte mindes jag att enligt beskrivningen låg den plats som hette Drover’s Road, eller Drovers’ Road, i ett uppdiktat Nya Zeeland.

Så snart jag mindes detta kom jag på mig själv med att ge den förutnämnda bilden av två grönskande inhägnader och en del av en mindre lantgård i skuggan av träd inte 16

en bakgrund av snötäckta berg, som jag ibland hade sett på bilder från Nya Zeeland, där jag aldrig hade varit, utan en bakgrund av mörka, skogtäckta berg, som jag sett på 1980-talet under mitt enda, korta besök på Tasmanien.)

Inte långt därifrån (enligt den måttstock för avstånd som jag använder för mitt inre) – inte långt från de två gröna inhägnaderna och en del av en mindre lantgård i skuggan av träd står bilden av ett tvåvåningshus som är tänkt som en flera hundra år gammal engelsk lantgård.

Jag har alltid antagit att detta hus omges av grönskande inhägnader eller fält, som de kanske kan kallas, men det är bara ett enda sådant område som har intresserat mig.

Det sträcker sig från huset till en brant kulle ungefär i mellanplanet. Nära krönet på kullen växer en skogsdunge eller en grupp träd. I det verk som först fick mig att se den här kullen för mitt inre hette den ursprungliga kullen Tanbitches. Någonstans i boken förklaras att kullens namn är en variant av orden ten beeches – tio bokar.

Ibland tycker jag mig minnas att varianten förklarades med att den helt enkelt var en sådan förändring som med tiden sker i ofta använda ord. Andra gånger tycker jag mig minnas Tanbitches som en kvarleva från en dialekt som tidigare var allmänt utbredd i den delen av England.

Oavsett vilken förklaring jag tycker mig minnas känner jag alltid åter den skugga av obehag som jag kände närhelst jag som barnläsare för mitt inre såg en bild av kullen med träden och för mitt inre samtidigt hörde det något kuriösa namnet på platsen.

17