9789100125424

ibland vill man bara fรถrsvinna

kim veer abuthroo nordberg

Ibland vill man bara fรถrsvinna En bok om Dogge Doggelito

albert bonniers fรถrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012542-4 Copyright Š Kim Veerabuthroo Nordberg, 2014 ScandBook AB, Falun 2014

När Dogge var sju år ville han åka ut i rymden. Han hade sett de laddade bilderna av den sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarins rymdfärder på tv och drömde om att sväva däruppe, högt över Alby. I rymden skulle det inte spela någon roll att han var fattig.

Han frågade sin mamma vad som behövdes för att bli som Gagarin.

– Om du ska åka till rymden måste du ha en rymddräkt, sa hon.

Så han började samla ihop material: i soprummet hittade han kartongbitar, överblivna plastförpackningar och wellpapp.

Med hjälp av tejp, lim, några klistermärken och en blyertspenna började det till slut likna rymddräkterna han sett på tv.

När han var nöjd gick han till den högsta platsen han ­visste.

Det var taket på sjuvåningshuset där han bodde. Därifrån kunde man se hela Norra Botkyrka och om vädret var klart halva Stockholm.

Idag var det klart. Himlen var blå, rymden var nära.

På taket brukade de äldre ungdomarna smyga omkring och röka eller hångla. När Dogge vaggade fram i sin hemmagjorda rymddräkt fick de syn på honom.

En pojke gick fram till Dogge.

– Vad ska du göra? frågade pojken.

– Jag ska bli den första blatten på månen, svarade Dogge.

Pojken hade vad som såg ut som en cigarett i handen. Han sträckte fram den.

5

– Om du ska ut i rymden så måste du röka det här, sa han.

Dogge tog några puffar på den smala vita jointen och kände insidan av kroppen simma iväg. Han blev snurrig i huvudet och såg bara himlen ovanför sig. Han kände sig viktlös och tänkte att det här faktiskt kunde fungera. Kroppen var ju så lätt, det handlade nu bara om att våga.

Han gick fram till kanten av taket och lutade sig utåt. Långt där nere såg han innergården och hann tänka att människorna som gick förbi var små som myror. Sen tog han ett kliv.

Han kunde inte flyga.

Ungefär i samma ögonblick som Dogges kropp dunsade emot balkongräcket på tredje våningen, klev gubben från våning två ut ur porten därnere. Medan Dogge fortsatte falla tog gubben sina första steg ut ur huset. Så precis när den lilla månresenären skulle slagit hårt i asfalten krockade han istället med gubben.

Han landade mjukt. Omtumlad och chockad snubblade han därifrån.

Han stapplade iväg för att göra sig av med dräkten. Han smet in i soprummet på nedre botten och tände på den. Elden tog sig snabbare än han hade trott och inom loppet av några sekunder var hela soprummet övertänt. Svart rök steg mot samma himmel som han nyss fallit från. Han kissade på lågorna för att de skulle slockna.

Sen gick han upp till sin mamma. Han berättade aldrig för någon vad som hade hänt.

Nästa dag fick han höra av de andra barnen på gården att en granne hade dött. En gammal gubbe hade ramlat ihop utanför porten och nu var han tvärdöd.

Det är så Dogge berättar historien om hur han blev »den första blatten på månen«.

6

Fredagen den 11 september 2009 ringer jag Dogge för första gången. På bordet framför mig har jag datorn uppslagen med ett dokument där jag har skrivit ett litet manus, ifall jag skulle tappa tråden.

Jag brukar inte direkt bli nervös inför telefonsamtal. Ändå känns det lite högtidligt nu när jag ska ringa upp en gammal idol, och jag vill inte att han ska tacka nej. Jag har många frågor i bakhuvudet. Vad hände egentligen med The Latin Kings? Vad jobbar han med nuförtiden? Stämmer det som folk säger att han har sålt sin karriär som rappare för pengar från Elgiganten?

Jag gick i högstadiet när jag 1993 såg The Latin Kings för första gången på ZTV. Jag köpte den jazziga singeln »Kompisar från förr« med sitt tillbakalutade speldoseintro, och jag minns känslan när jag spelade av min kompis exemplar av Välkommen till förorten på kassettband och satt och fantiserade om det dramatiska livet i Norra Botkyrka där alla gick beväpnade med stilett.

The Latin Kings skakade om inte bara musikscenen utan Sveriges självbild. På den tiden fanns det nästan bara vita ansikten i svenska medier. När Välkommen till förorten släpptes våren 1994 var de största svenska artisterna Rednex, Roxette och E-Type. Även om mitt liv i Uppsala var långt ifrån den verklighet Dogge rappade om, så fanns det något som gick att känna igen sig i.

The Latin Kings såg inte ut som andra svenska kändisar, men 7

gjorde ändå anspråk på svenskheten, visade att den lika gärna kunde ha ena foten i Alby och den andra i Lönneberga.

Dogge var stjärnan i gruppen. Han var banbrytare i en av populärkulturens modernaste genrer. Medierna älskade honom.

Men när svensk hiphop blev stor på riktigt några år senare, då hade The Latin Kings nästan lagt av.

Runt år 2000 började det gå rykten. Dogge satt på kåken, sade vissa. Någon påstod att han hade setts jobba som svarttaxi­ chaufför runt Stureplan. Någon annan att han langade marijuana. Att han hade fått långt hår. Att han levde på gatan. Att han hade misshandlat en polis.

På Dogges telefonsvarare hördes sommaren 2000 ett meddelande som bekräftade att han satt i fängelse. Han bad om ursäkt »till alla guzzar« som skulle sakna honom medan han var borta.

The Latin Kings gav ut två skivor till. Runt 2004 var Dogge förändrad. Han började dyka upp i reklamfilmer och lekprogram på tv. Hans kläder var annorlunda, kepsarna var borta och ersatta med hattar och kortärmade skjortor. Han syntes allt oftare i rutan, men mindre och mindre i samband med sin musik och mer i samband med reklamfilmer där han erbjöd Sverige en cykel på köpet. 2007 kom hans solodebut Superclásico som fick ett ljummet mottagande av kritikerna.

The Latin Kings fanns inte mer, men få verkade veta varför.

På diskussionsforum på nätet försökte fansen reda ut vad som hade hänt, men utan resultat.

Medan signalerna går fram, ovanligt många utan att någon svarar, repeterar jag den första meningen i mitt manus tyst för mig själv. Jag ska just ge upp och lägga på när jag hör ett klick och en röst.

– Hallå?

Rösten är släpig och lite otålig, och även om den låter äldre och tröttare än den gör på skivorna känner jag igen den direkt.

Det är mycket oväsen i bakgrunden, buller, högröstade samtal, och skrammel, som i ett kök.

8

Jag börjar läsa innantill: – Hej. Jag heter Kim, jag är redaktör på Musikmagasinet Novell. Jag tänkte fråga om du är intresserad av att vara med i ett reportage …

Längre än så hinner jag inte innan han avbryter mig: – Hur mycket får jag?

* På andra sidan luren står Dogge och trampar i ett par foppa­ tofflor med en tajt svart do-rag på huvudet och ett svart förkläde runt midjan. Han har krängt av sig sina gummihandskar och gått åt sidan för att ta samtalet.

Kunderna lutar sig över den långa disken. Det är kräft­säsong och butiken är välbesökt. De letar efter en bit strömming, sjötunga eller en japansk algsallad till helgen. Varorna ligger framlagda på en ljusblå isbädd. Den svala luften i Hötorgshallen luktar starkt av rått kött, lagrad ost och skaldjur.

Efter samtalet ställer han sig bakom disken igen, klappar ett par gånger med händerna som för att få upp värmen och börjar ropa: – Passa på! Passa på! Doggelito här! Här vare fisk! Bäst i test, bäst på fest!

Kunderna som närmar sig disken för att handla betraktar honom roat och lite undrande: är det inte Dogge?

– Det är här det händer! Havet är djupt, ropar han.

9

1

Det är så att människorna kom till på olika sätt i olika orter. Men i Alby kom människorna till på det sättet att molnen i luften ramlade ner och blåstes upp till människor.

Människorna var lätta som moln också. Deras kläder kom till på det sättet att strålarna från solen gjorde dem. Inne i husen fanns någonting som heter lägenheter. Därinne var möblerna gjorda av blad från stora växter. Åsa Jansson i Albyskolans 8d, ur antologin Hjärtat i Alby, utgiven 1982

Alby 1985 Skivan knäppte några gånger och snurrade ett par varv på tallriken innan nålen fick tag i det första spåret. Sebastian la undan det fyrkantiga gulrosa skivomslaget och vred upp volymen tills högtalarna susade.

Först hördes några dova gonggongslag som fick familjens cockerspaniel Daisy att lyfta på huvudet där hon låg och slumrade i soffan. Sen kom det mekaniska smacket från trum­maskinen och det syntetiska handklappet.

Sebastian gjorde några robotliknande rörelser till musiken.

Nu kom den hetsiga scratchen från dj:n som en nedräkning innan den studsiga funkbasen och de klara stötarna från synten fick högtalarnas membran att darra. Sen ett elgitarrsolo som banade väg för rösten som ropade, från en annan kontinent och på ett annat språk, men ändå fullt begripligt: – Beat Street breakdown, rrrha!

Inne på sitt rum stod Dogge framför spegeln. Basen från musiken pulserade dovt genom väggen. Hans ansikte var ljust och fräknigt. Ögonen var mörka och det tjocka bruna håret räckte ner till axlarna.

I skolan kallades han »indianen«.

Inuti honom bubblade vilda tankar om att åstadkomma stora saker, han ville resa, fotografera vilda exotiska djur, bli 15

e­ gyptolog. I burkar samlade han uppstoppade djur som hans pappa tagit med från Venezuela.

Framför allt fantiserade han om att bli svensk mästare i boxning. Han brukade jogga ner till Albysjön varje morgon med drömmarna pumpande i sitt bröst. Han tränade på en klubb som låg i en cykelkällare i Fittja. Säckarna där var stenhårda, för hans tränare fyllde dem med riktig sand.

I vardagsrummet fortsatte hans storebror att öva på sina dansrörelser. Sebastian lade sig på rygg på ekparketten, började häva benen kraftigt åt sidan tills kroppen snurrade runt skuldrorna. Hans långa blonda hår piskade efter honom när han fick upp farten. Benen roterade som en väderkvarn i luften.

Musiken gick igenom väggarna, den ekade i trapphuset och hördes in till grannarna. Men i andra lägenheter spelades samma låtar. I hela Alby lyssnade tonåringarna på den nya amerikanska musiken som lät som om den kom från framtiden: hiphop, funk och r’n’b. Hela Norra Botkyrka kokade.

De rattade in 91,6 på närradion på nätterna och lyssnade när Norra Botkyrkas karismatiska Miss Funkyflyy presenterade sina funkpärlor på stationen SSM, Södra Stockholms Modulatörer.

– SSM fram till klockan noll sex noll noll, bakom gasarna Miss Funkyflyy, the NASTY lady! I’m not a Traffic Jammer, but I’m a radio jammer. I came to jam and jam, jam, all of you suckas. I’m gonna funk your ass up!

De träffades på torget och skojrappade genom att citera snuskiga citat från Eddie Murphys ståuppshow Delirious. På Albyskolan samlades ett gäng i skåphallen och utbytte electric boogie- och breakdancerörelser och VHS-kassetter med filmer om graffitimålare eller battlande danscrews i New York.

Sebastian sprattlade som en sköldpadda på rygg i vardagsrummet.

På skivan rappade Melle Mel: »Each and every time you touch a spraypaint can Michelangelo’s soul controls your hand.« På de bleka betongfasaderna började spretiga och färgglada 16

spraymålningar dyka upp. Burkar var lätta att snatta på bensin­ stationerna.

Dogge brukade snegla på de äldre killarna som stod på torget och sålde droger. De hade BMX-cyklar, magväskor och kedjor av äkta guld runt halsen. Han såg deras Nikeskor med guldfärgade detaljer och drömde om att en dag få råd att leva som de gjorde.

Själv hade han hål på byxorna och en Adidasoverall i blått, rött och vitt. Han hade den nästan alltid på sig, och före skolan, när Sebastian sov, brukade Dogge smyga in i hans rum och låna hans Nikesneakers med fat laces – extra breda skosnören.

Sen lade han tillbaka dem på eftermiddagen, fortfarande innan Sebastian hunnit vakna.

Nu tittade han sig i spegeln, hörde pulsen från bastrumman, och lät i fantasin framtiden växa framför sig.

17

– Jag fattar inte att dom valde honom!

Dogge är irriterad. I tre år har han varit Elgigantens ansikte utåt, men den här hösten har elektronikjätten utan förklaring bytt ut honom mot den brittiska skådespelaren John Cleese.

– Inga invandrare kommer ju fatta vem det där är, säger Dogge.

Det är första gången vi träffas. Vi sitter i stora svarta skinn­ soffor i hans studio, Studio Barbarella i källaren på kulturhuset Subtopia i Alby. Här spelade han in delar av sin solodebutskiva.

Dogge är 35 år och pratar så mycket att han missar sitt planerade boxningspass. Han är ungefär som jag har föreställt mig. Kanske lite mer allvarlig. Lite argare. Jag frågar om det är vanligt att han får pengar för att göra intervjuer.

– Alltid, säger han. Jag brukar inte göra intervjuer om jag inte får betalt.

– Är det sant?

– Ja. Det är en sån där grej som folk kan bli arga på. Men då får de intervjua nån annan. Jag måste ta betalt, annars kan jag inte leva. Jag brukar göra två tre grejer gratis per år. Kanske för föreningar som jobbar med utsatta barn eller barn i krig.

Jag tackade ja till det här eftersom det skulle vara lite djupare.

Han sliter upp folien från en kebabrulle som han köpt på grillen i centrum.

– Jag funderade ett tag på att sluta ge intervjuer, säger han.

Jag tror att folk är så jävla trötta på mig.

Jag frågar vad han gör nuförtiden. Jag vet att han har släppt 18

en soloskiva. Singeln »Rör på göten«, som handlar om att alla tjejer ska skaka på rumpan, har jag hört. Jag vet också att han har släppt en jullåt som heter »Bling bling Jul«.

Han svarar att han har massor av saker för sig. Han har tre döttrar med tre olika kvinnor. Den äldsta dottern är sju och den yngsta bara några veckor gammal. Livet som pappa tar mycket tid. Men vid sidan om familjen jobbar han sju dagar i veckan, med tv-framträdanden, föreläsningar, företagsgig, allt som ger pengar. På fredagarna säljer han fisk i en kompis butik i Hötorgshallen. Det började som en rolig grej och blev snart ett av hans fasta påhugg. Men det betyder inte att han har slutat med musiken.

– Jag tänker släppa en platta, säger han. Den är i stort sett klar i huvudet, ska bara spelas in. Sen vill jag göra en bok och en ståupp-dvd, visa vem som är rolig på riktigt liksom. Alla andra gör ju skit-dvd:s. Jag tror att det saknas en riktig blatte.

När jag frågar hur han mår idag svarar han att han är på väg upp. Efter The Latin Kings har han bildat en ny hiphopgrupp som heter GLS Fight Life. De ska precis spela in en singel som ska heta just »På väg upp«.

Inför intervjun har jag förberett ett diagram där han själv får fylla i en kurva som ska illustrera hans senaste 10 år. Kurvan ska få utgöra underlaget för mitt reportage. Den vertikala axeln är hans lyckonivå och den horisontella är 00-talet år för år. Intill årtalen har jag skrivit in avgörande händelser i hans liv.

Han ritar en kurva som börjar högt sommaren 2000 och sedan störtdyker, ända ner mot botten. Under decenniets senare år stiger den sakta uppåt. Först ritar han lite för högt, men han ändrar sig och drar kurvan lägre.

Under den nya, något lägre, kurvan skriver han med stora bokstäver: »PÅ VÄG UPP.« Det är där han befinner sig denna dag, hösten 2009.

Jag noterar att den högsta toppen under de senaste tio åren hamnar precis ovanför den punkt där jag skrivit »Elgiganten«.

19

Dogges historia börjar sommaren 1974 i ett restaurangkök i Gamla stan i Stockholm. På radion spelades ABBA:s »Waterloo« – årets vinnare i Eurovisionsschlagerfestivalen i Brighton, och svängdörrarna till köket stod aldrig stilla. Stället var välbesökt. På en hylla precis vid ingången hällde serveringspersonalen upp överblivna slattar i kärl och hjälptes sedan åt att dricka dem.

Restaurangen hette Cattelin och serverade fransk mat. Runt borden möttes kulturelit, riksdagsledamöter och jurister från Högsta domstolen. Författaren Ivar Lo-Johansson brukade äta lunch där, och lämnade alltid sin Aftonbladet »till studentskan«, som han sa.

Studentskan var 26 år och hette Birgitta Östborn. Hon hade långt linblont hår, och tyckte om stora hattar och smycken och hade kommit till stan från Visby några år tidigare tillsammans med sin fyraåring Sebastian. Nu sommarjobbade hon som servitris mellan terminerna.

I köket stod en intensiv ung man som hette Alvaro León. Han var lika gammal som hon och hade just kommit till Sverige.

Han var klädd i ljusa mockasandaler, blått köksförkläde och hade långt svart hår i hästsvans.

Om man frågar Birgitta idag så var det nog det långa håret hon först lade märke till hos Alvaro.

– Han var jättesöt, säger hon. Han såg ut som en liten indian tyckte jag. Skogsindian. Lockigt fint kolsvart jättefint hår.

20

Han talade ingen svenska, men det gjorde ingenting. Birgitta var språkbegåvad. Hon läste franska och engelska och talade flytande spanska. Det hade hon lärt sig av sin förra pojkvän som tillbringat sommaren 1971 med att läsa högt för henne ur verk av Marx och Engels på spanska. Senare hade han tagit med henne till Madrid där de levt en tid tillsammans med motståndsrörelsen mot den fascistiske diktatorn Franco. Hon hade återvänt till Stockholm för att Sebastian skulle kunna gå på svenskt dagis.

Birgitta var född i Skåne men hade flyttat runt mycket som barn eftersom hennes pappa som var arkitekt hade uppdrag i olika städer. Under »the swinging sixties«, som hon kallar dem, hade hon rest runt i Europa tillsammans med sin yngre syster.

De hade gjort slut på alla pengar på diskotek i Paris, åkt till London och hamnat på turistorten Isle of Wight, missat Bob Dylan med en vecka, och tagit jobb på ett hotell. Där dansade de och drack Coca Cola med citron, men blev utvisade ur landet efter att Birgitta anmält hotellet till hälsovårdsmyndigheterna för att de tänkte servera dåliga räkor.

Hennes första bostad i Stockholm var en studentlägenhet i det nya området Rinkeby vid Järvafältet norr om stan. Hon trivdes utmärkt, de hade uteplats och en liten sandlåda. »Ingen hade sagt att det inte var fint i Rinkeby«, som hon säger. Men snart blev det dags att flytta eftersom lägenheten skulle bli för liten för henne och Sebastian.

En vän till Birgitta hade just flyttat in i ett annat nybyggt område som hette Alby och när hon hälsade på blev hon förtjust. Hon tyckte att det var så fint på höjden, med naturen direkt under fönstret.

– Jag blev helt tagen, säger Birgitta. Gud vilket ljus och utsikt åt två håll! På den ena sidan en park och på den andra utsikt över Mälaren och Ekerö.

Lägenheten låg i ett splitternytt sju våningar högt lamellhus med den senaste standarden: kyl och frys, uttag för tvättmaskin, 21

parkett i vardagsrummet och plastmattor i resten av lägenheten.

I källaren fanns en avgiftsfri tvättstuga.

Sebastian skulle kunna leka på gården som var fri från bil­ trafik och buller. Naturen var tät och doftande, på berget växte al, ek och björk. Mossan på klipporna var mjuk och grön.

– Jag gick ner till en telefonkiosk och ringde direkt till bostadsförmedlingen och sa: Jag tar den!

Alvaro frågade om de kunde dricka kaffe och hon tackade ja.

Från början var hon inte så intresserad av honom men lät sig så småningom övertalas eftersom han var så uthållig. Han uppvaktade henne intensivt. Han var snäll, och även om hon kom två timmar för sent till en träff stod han kvar och väntade.

Alvaro trivdes inte så bra i Stockholm och skulle knappast ha blivit kvar särskilt länge om det inte varit för att han blivit förälskad i den blonda servitrisen som talade så bra spanska.

Människorna i Stockholm verkade inte bry sig om varandra, tyckte han. När han idag minns den första tiden får han en besviken min och skakar på huvudet.

– Det var fint, ett vackert land, säger han. Men det fanns ingen social kontakt. Folk går sådär, säger han och formar händerna till skygglappar på varsin sida om tinningarna.

– Men man anpassar sig.

Alvaro växte upp i Venezuelas huvudstad Caracas, nära det Karibiska havet i Sydamerika. Hans pappa var mekanikerchef på General Motors och hans mamma var hemmafru. ­Venezuelanerna kallade sitt land för USA:s femtioförsta stat. De båda regeringarna hade ett nära samarbete, och på radiostationerna spelades amerikansk pop, nationalsporten var baseboll, bilarna var amerikanska, och när man skulle tanka sa man bara »full«.

Alvaro älskade amerikansk musik som Chuck Berry och Beach Boys. Han spelade trummor i ett eget popband, The Whats, tillsammans med sin bästa vän Douglas som bodde på samma gata.

22

Det var rockmusiken som fick honom att 1969 köpa en flygbiljett till London. Han lockades av den explosiva energin i musiken som kom därifrån: The Rolling Stones, The Beatles, Gerry and the Pacemakers.

I London fick han jobb på lagret hos modeföretaget Mary Quant, och tillbringade långa dagar med att packa smink och parfym i fraktkartonger. Så fort han lyckades spara ihop lite pengar reste han ut i Europa. Tillsammans med en kompis köpte han en liten Citroën Dyane för 100 pund. Den gjorde inte mer än 70 km/h, men i den reste de från England till Frankrike, Schweiz, till Monaco, genom hela Italien. De åkte hela vägen utan att ta in på hotell, de fällde bara ner sätena och sov.

Det blev en livsstil. Han arbetade och reste. Han besökte Rumänien, Bulgarien, Ungern, Tjeckoslovakien. Han var socialist när han lämnade Venezuela men säger att han slutade tro på politik när han såg vardagen i sovjetländerna.

Sverige skulle egentligen vara ytterligare en anhalt på resan, men förhållandet med Birgitta gjorde att han dröjde sig kvar.

Alvaro jobbade hårt och blev besviken över att man var tvungen att betala så mycket skatt i Sverige. När han inte jobbade på restaurangen lagade han mat på olika ambassader.

Han flyttade in hos Birgitta i Alby samma höst. De gifte sig på alla helgons dag i kommunhuset i Tumba. Hon var klädd i en vinröd afghansk klänning med broderier och speglar. På huvudet hade hon en stor rosa hatt med en ros och på fötterna träskor med målade äppelblommor. Han hade slokmustasch, åtsittande tajta manchesterjeans och skjorta och kavaj med stora spetsiga kragar.

Vigseln tog två och en halv minut men bröllopsfotot stod i ett skyltfönster i Tumba i många år, eftersom de såg så stiliga ut.

* 23

Hyran för fyra rum och kök var 628 kronor i månaden hos allmännyttiga Botkyrkabyggen. Området höll fortfarande på att byggas och de hade inte hunnit dra ut tunnelbanan än. Men vid mitten av 70-talet fanns ingen bostadskö, så det var bara att flytta in.

De höga husen i Norra Botkyrka sköt upp ur den tidigare åkermarken som höga utropstecken bakom det största bostadsprojekt som funnits i Sverige. Miljonprogrammet, som det skulle kallas i efterhand, var en jätte som reste sig ur den varma optimism som präglade rekordåren. Idén var att bygga en miljon bostäder på tio år. Tanken hade presenterats av den dåvarande SSU-ordföranden Ingvar Carlsson. SSU, som i ­mitten av 60-talet hade över 70 000 medlemmar och alltså var en politisk kraft att räkna med, ansåg att det största problemet för ungdomar var att de inte hade någonstans att bo. Sedan andra världskriget hade bristen på bostäder i storstadsområdena blivit mer och mer akut och Stockholm var en av de tyngst drabbade städerna.

I Stockholms innerstad var lägenheterna ofta trånga, ­opraktiska och omoderna. Bara lite mer än hälften hade badrum. Efterkrigstidens förorter bestod av slum: stinkande trånga kåkstäder utan rinnande vatten med sjukdomar, avfall och av­föring alldeles inpå knuten. Ändå flyttade folk till Stockholm och med åren skapades ett enormt sug efter lägenheter. I början av 60-talet stod fler än 100 000 människor i Stockholms stads bostadskö.

Ingvar Carlsson hade själv aldrig trott att det social­ demokratiska partiet skulle anta ett så radikalt förslag från sitt ungdomsförbund, men både statsminister Tage Erlander och finansminister Gunnar Sträng sade ja, och gick till val på det 1964.

Ingvar Carlsson var nervös för löftet, det medger han idag.

En miljon bostäder på 10 år skulle ställa enorma krav på arbetskraft, mark att bygga på och pengar att bygga för.

24

– Det är ett av de häftigaste politiska löften som har utställts i Sverige under efterkrigstiden, säger han när han får frågan om hur det gick till när idén blev verklighet.

Han är påtagligt stolt över den miljon bostäder han var med att bygga, men låter samtidigt med hjälp av ett understatement förstå att han inte är omedveten om kritiken som kommit i efterhand.

– Jag brukar skämta och säga att det är två saker jag kan peka på som jag har lämnat efter mig som politiker, och det är Öresundsbron och miljonprogrammet. Då får jag blandade reaktioner.

Miljonprogrammet var Socialdemokraternas sätt att säga tack till sina väljare – arbetarna och den lägre medelklassen.

Det antogs av riksdagen 1965. Det var högkonjunktur och pengar fanns det gott om. Tillväxtsiffrorna under rekordåren efter andra världskriget kan jämföras med siffrorna ekonomier som Kina uppvisar idag – Sverige var rikast i världen per capita.

Med hjälp av pengar ur AP-fonderna och nyskrivna bygglagar gav politikerna byggbolagen grönt ljus att göra verklighet av visionen.

Ur storstädernas centrum fraktades maskiner i alla riktningar, längs gatorna rullade höga lyftkranar och cementblandare, under marken sprängde man sig genom urberget och genom mörkret under Stockholm drog man tunnlarna och spåren allt längre mot stadens utkanter för att göra plats för den nya bläckfiskliknande boulevarden: Stockholms tunnelbana.

Vatten- och avloppsanläggningar drogs ut, motorvägar byggdes, daghem, skolor och köpcentra restes i ett tempo som var så högt att det fick internationell uppmärksamhet.

Miljonprogrammet var välfärdssamhällets spjutspets.

25