9789100125394

sophia wolf lösnitz roman

albert bonniers förlag

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 3

2011-03-16 13.25

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-012539-4 Copyright © Sophia Wolf Lösnitz 2011 CPI, Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2011

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 4

2011-03-16 13.25

Till J och Fanny

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 5

2011-03-16 13.25

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 6

2011-03-16 13.25

I’m too sexy for my love, too sexy for my love Love is going to leave me Right Said Fred

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 7

2011-03-16 13.25

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 8

2011-03-16 13.25

1 Äntligen klättrar Daphne ner från sin vingliga position högst uppe vid taket. Jag släpper stegen och skakar mjölksyran ur armarna. »Sådärja«, säger hon nöjt och klappar dammet från händerna. »Fint«, mumlar jag och blinkar mot ljusslingan. »Verkligen … många färger … samtidigt.« »Jag tänkte fest«, förklarar Daphne men hejdar sig mitt i en svepande gest med handen, som om hon kom på sig själv med att någonting fattas. Hon dyker ner med huvudet i en av de kartonger som hon har budat hit från sina föräldrars vind. Just den här är märkt med svart spritpenna längs sidorna: girlanger m.m. »Du tror inte att det är klart nu?« kvider jag. Det jag egentligen undrar är hur stora märken det kommer att bli när vi ska ta ner allting.

Daphne hoppar upp och fäster en glitterdränkt tygtomte i takkronans lägst dinglande kristall. Hon slår ihop händerna. »Matchar inte påsken decembertemat här i hallen på ett alldeles fantastiskt sätt?« »Designen är väldigt …« Jag avbryter mig. Fingrar på ett häftstift som håller fast en kräftlykta i dörrkarmen till sovrummet. »Men själva firandet … skulle vi inte kunna ta det någon annan kväll?« Daphne har försvunnit ut i köket.

9

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 9

2011-03-16 13.25

Jag ser ut över det som är mitt hem. Pyntet verkar närmast ha exploderat från taket i varje rum och konfettin ligger i drivor längs golvlisterna. Klyftan mellan min annars så beiga vardag och bostaden iklädd Daphnes designade partyskrud är mer iögonfallande än ett par silikonpumpade bröst inklämda i en två storlekar för liten pushup-bh.

Första gången jag satte Chloé-klackarna över tröskeln var det som att kliva in i en italiensk kaffemaskin med dubbeldörrar och fyra meter i tak. I början hade jag varit, om inte skeptisk, så i alla fall neutralt inställd till visningen. Ännu en våning i Stockholms innerstad, hur speciell kunde den vara?

Hallen bredde ut sig, gräddigt vit och med en fondvägg i espresso. Köket passerade i samma nyans som en cappuccino. Över väggarna i det mindre rummet (av mäklaren kallat salongen) rann tonerna av en caramel mochaccino.

Mellanrummets väggar hade samma färg som en likörspetsad frappuccino medan sovrummet var milt som en sojalatte. I det största och sista rummet, som bar tonen av vanligt svenskt bryggkaffe med ljummen mellanmjölk, hade jag smält som en marshmallow i en kopp varm choklad.

Jag vet inte om det var väggarnas cafédoftande charm eller Ludwigs betryggande hand på mitt ryggslut som gjorde att jag planerade möblemanget redan innan jag hade sett våningens walk-in-closet med platsbyggda skohyllor.

Budgivningen skenade naturligtvis iväg. Under den tiden tänkte jag på breda gardinuppsättningar snarare än på framtida amorteringar. Räntehöjningar kändes mer avlägsna än bodelning. »En våning för framtiden«, bullrade mäklaren när vi skålade i Deutz ljumma blanc de blanc-bubblor över köpekon-

10

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 10

2011-03-16 13.25

traktet på kontoret på Rörstrandsgatan. Dessutom lovade en av mäklar­assistenterna att kaffefärger var det nya stockholmsvitt. De koffein-inspirerade kulörerna skulle etablera sig på samma sätt som krom gjort under 1990-talet – och mycket riktigt. Snart hade inredare tagit allt beige till sina hjärtan och på enstaka väggar tapetserades matchande, handgjorda medaljongtapeter från Cole & Son. Jag sneglar genom hallen. Undrar varför mäklarassistenten aldrig nämnde något om fondväggar … »Daphne«, säger jag inställsamt och släpar mig mot köket. »Kan vi inte skjuta fram firandet … till nästa år … eller så?« »Det är ju bara Tessan och hennes lillasyster som kommer. Jag har avbokat både diskaren och de manliga ­stripporna.« Hennes röst blir mild som en pH-neutral barntvål. »Du sa ju att du inte ville ha något stort. Dessutom!« utbrister hon och tittar fram bakom en gigantisk bålskål som det av någon anledning ryker om. »Du har inte träffat Tessan och hennes lillasyster på evigheter.« »Jag vet«, mumlar jag och vickar på hälarna. Kvällen till ära är jag uppflugen på sylvassa klackar som är ganska exakt tretton centimeter högre än mina kanintofflor i rosa fluff. Jag har en vippig kjol från Topshop och en asymmetrisk, tvärrandig topp från Anna Sui som blottar min inomhusbleka axel.

Min makeup är värdig ett reklamuppslag. Jag har fönat håret i femtio minuter och mitt blonda, annars spikraka hår ligger i ett fluffigt timotejhölje omkring ansiktet. Trots arbetsinsatsen skulle jag inte tveka att tvätta bort alltihop, sätta håret i en knut på huvudet och ta på mig mitt mjuk­ noppigaste plyschset, helst det i körsbärsrosa från Juicy Couture.

11

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 11

2011-03-16 13.25

Daphne kommer ilande. Hon sätter ett glas iskallt vin i handen på mig. »Destiny«, säger hon uppfordrande. »Du fyller faktiskt år!« »Tjugosex«, stönar jag och känner obehaget klia över kroppen som om jag hade en illasittande lågprisklänning i hal akryl på mig. »Det är inget att fira. Jag har inget att fira. Jag är inget …« »Dessutom …« avbryter Daphne. »Har jag gjort fettfria laxsnittar!« Jag använder varenda ansiktsmuskel för att se glatt förvånad ut.

Jag och Daphne har firat varenda födelsedag tillsammans sedan året då vi fyllde tolv. Vi har delat samma skolväg, haft nästan identiska hångellistor och våra debuter inom olika områden har löpt parallellt. Det enda som egentligen skiljer oss åt är två månader (Daphne är äldre), två centimeter (jag är längre, vilket Daphne inte skulle erkänna om det så krävde blodsutgjutelse). Samt två nyanser i de citronblekta slingor som vi bättrar på var fjärde vecka hos Beatrix på Beatrix Hairshape på Nybrogatan.

Daphne har planerat den här kvällen minutiöst medan jag har legat och skopat i mig Häagen-Dazs genom en glugg i täcket. Det minsta jag kan göra är att dra på smilbanden.

Om inte för min skull så för … alla andras. »Smakprov!« Daphne håller fram ett tårtfat fyllt av vattniga grå bollar framför mig.

Jag plockar upp en och känner fukten mot fingertopparna. Jag håller upp den mot ljuset och studerar den, ungefär på samma sätt som jag skulle ha gjort om jag upptäckt en mörk leverfläck efter solsemestern. Sedan stoppar jag den i munnen och nickar.

12

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 12

2011-03-16 13.25

»Mm.« Bollen tynar bort på tungan. Det verkar onekligen som om Daphne har lyckats göra laxsnittar, inte bara utan fett, utan också helt utan lax. En underlig smak av hav och pappersmassa dröjer sig kvar i gommen. »Vad hände med laxen?« »Det är samma koncept som laxsnittar«, svarar Daphne aningen stött och förklarar att tonfisk och osötat proteinpulver är att föredra såhär i bikinisäsongen. »Laxsnittar light«, slår hon fast och ger sig själv en klapp på sin situpsplatta mage.

När det ringer på ytterdörren slänger jag ett sista öga i hallspegeln och konstaterar att några soltimmar inte skulle ha skadat. Vi trängs i dörröppningen, jag i hela min tillgjordhet och Daphne med sina bikini-bantar-bollar. Tessan och hennes lillasyster överöser mig med växelvis komplimanger och kindpussar, förmodligen mest överväldigade av att se mig i upprätt position. »Laxsnittar, varsågoda«, triumferar Daphne.

Tessan och hennes lillasyster tackar bestämt nej till erbjudandet från tårtfatet. »Det är inget fett i«, trugar Daphne. »Och ingen lax«, mumlar jag.

Tessan skakar på huvudet så att hennes skruvlockade hårtoppar fjädrar sig i dekolletaget.

Hon förklarar att hon åt sen lunch på jobbet och Tessans lillasyster berättar att hon går på diet. De berömmer däremot det enorma pyntandet och Daphne hinner pika Tessans halternecktop som »lite åtta år sedan«, innan hon utförligt beskriver tjugosexårs-designen. »Festhögtiderna är som en illustration av Destinys liv«,

13

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 13

2011-03-16 13.25

berättar hon samtidigt som hon sparkar undan en hallo­ weenballong som studsar ut över parketten. »Det finns en tillhörande meny«, fortsätter hon. »Eftersom Destiny är född i kräftans tecken så tänkte jag först satsa på skaldjur, men så kom jag på ett helt eget recept.« Hon nickar menande mot tårtfatet.

Tessan räcker mig en vitblank papperskasse med det röda trycket från Monroe. Insvept i rosa silkespapper ligger en handväska i något som verkar vara ljust läder. Från dragkedjorna dinglar platta trådar i samma material. Den gör mig alldeles varm i själen och jag trycker den mot bröstet. »Tack.« »Åh«, säger Daphne utan att den falskklingande tonen verkar bekomma systrarna. »Ett plagiat på Balenciagas Arena-bag.« »Spelar väl ingen roll«, kontrar jag surt och stryker handen över det mjuka lädret. Med något rört i blicken ger jag systrarna varsin kindpuss. Av bara farten, eller om det är i ett hastigt infall av värdinnemanér, fyller jag två vinglas och ger dem varsitt.

Jag ska minsann lyckas vara glad, det är i alla fall min skyldighet att försöka, allt annat vore en skymf mot mina vänner och deras ansträngningar. Det borde vara en mänsklig rättighet att vara lycklig, om inte annat drägligt nöjd, på sin egen födelsedagsfest. »Har du hört något från Ludwig?« Tessans lillasyster tar en klunk vin och blinkar så uppfordrande mot mig att hennes mascaratyngda ögonfransar fladdrar.

Mina motfrågor krockar i munnen. Mer vin? Mer lax? Bål som det ryker om? Är väskan syntet? Var den dyr? Tessan och hennes lillasyster har nyfyllda vinglas, bålen är mest

14

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 14

2011-03-16 13.25

för syns skull och vi har ingen lax – jag måste prata om något annat. »Män!« utbrister Tessans lillasyster och himlar med ögonen. »Att bara försvinna sådär! Och på sin egen förlovningsfest!« Min blick kastas runt i rummet som om den hoppas landa på något annat att prata om. I ögonvrån ser jag hur Daphne spänner ögonen i Tessans lillasyster. Fisksnittarna jag alldeles nyss svalt vill göra en u-sväng tillbaka upp till munnen och det sträva vinet blandas med blodsmak på tungan. »’Är i Dubai. Förlåt. Kunde inte’«, deklamerar Tessans lillasyster genom ett gapskratt. »Var det inte så han skrev?« Solen gassar in genom fönstren. Daphne bleknar bakom sin spraytanade yta. Tessan frågar om det finns någon champagne kvar från förlovningsfesten. »I ett sms«, skrockar Tessans lillasyster och vickar på sitt glas. »Vad är det för fel på dem?!« Till allas lättnad väntar hon sig inte något svar utan avslutar ämnet och övergår till att strö superlativer över det fria singellivet.

Jag sveper vinet. »Men då ska vi väl skåla för födelsedagsbarnet«, tjoar Daphne. Jag fyller på mitt vinglas med bål den här gången.

Våra glas möts i ett försiktigt klirrande kryss under den halvmil girlanger med små tomtegubbar som dansar ovanför våra volymsprayade hårrötter. »Grattis på tjugosexårsdagen!«

15

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 15

2011-03-16 13.25

2 Det spränger från mina hårrötter in i huvudet. Det snurrar.

Och glittrar. Och låter.

Jag vet inte om det är ett rivningsprojekt, ett vägbygge eller det årliga konventet för borrmaskiner men tillsammans med den chartrade jumbojet som har landat mellan det som råkar vara mina hjärnhalvor är kakofonin outhärdlig. Under rungande landningsapplåder rör sig resenärerna direkt till grisfesten.

Det är samba, orient och karnevalsstämning.

Det är semestermagar, utspillda drinkar och kö till toaletterna.

Det är … ont.

Jag försöker öppna ögonen.

Genom en väv av sminktorra ögonfransar anar jag en upp och nervänd, men ändå välbekant, mörkbrun matta i spaltläder. En slutsats pulserar fram i takt med dansgolvet som dundrar fram över mina tinningar. Antingen befinner jag mig hemma hos mig själv, eller så har jag hamnat hos någon med exakt likadan matta. Mitt huvud är jag redan smärtsamt medveten om och jag bestämmer mig för att leta rätt på resten av mina kroppsdelar som ligger utspridda över rummet.

Ben? Jag känner långsamt efter. Vänsterbenet vilar mot något mjukt. Det högra befinner sig i hängande läge tillsammans med fot (plus sko?) mot hårt underlag. Check.

16

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 16

2011-03-16 13.25

Armar? Arm höger sitter ihop med hand höger som ligger mot samma hårda underlag som ben höger. Arm vänster är tillsammans med hand vänster inklämd under övrig kropp. Dubbelcheck.

Huvud? Charterfest kvar. Fortfarande ont. Check.

Hår? Känns mot hand höger. Också ont.

Just som jag ska börja inventera fingrar och annat finlir sköljer sorgligheterna över mig som en naturkatastrof.

Om jag hade minsta fukt i kroppen så skulle sminktyngda tårar rinna ur ögonen och vidare ner mellan springorna i parketten.

Men jag är … torr.

Någon kommer att få skrapa loss mig härifrån. Begrava mig som strössel. Det enda jag kommer att lämna efter mig i detta jordeliv är en dammsugningsbar liten hög på soffans beiga canvasdyna.

Just som mitt huvud är på väg att explodera hör jag ett smattrande ljud av klackar. De kommer närmare. Slår mot marmorn i trapphuset samtidigt som ett öronbedövande rassel av nycklar tar vid. Det dånar till när ytterdörren öppnas och smälls igen. »Är du vaken?« Det liknar Daphnes röst. »Hur är det?« Det är Daphnes röst.

Jag telepaterar till Daphne att hämta ett glas vatten åt mig, eller två, eller en insjö. Men istället går hon mot fönstren och sveper gardinerna åt sidan. Ljus, nej inte ljus, Daphne. Hon drar upp persiennerna. Solen kraschar in genom rutorna och julivarm luft från gatan fyller rummet.

Jag fryssvettas.

Daphne sätter sig på huk framför mig. Genom en tät

17

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 17

2011-03-16 13.25

dimma kan jag urskilja spetsarna på hennes skor. Hon vill säga mig någonting, men hennes röst kommer från alla håll. Jag försöker höra vad hon säger men orden tar omvägar och studsar mellan väggarna.

Hon frågar om jag vill ha en drink. Jag hostar tyst och hon får skrika. »Vill du ha en drink?!« »Det är bra, tack.« Torrheten raspar som sand i halsen och jag får viska. »Men ta en drink du.« Daphne tar tag om mina axlar och häver mig tillbaka upp i soffan. Hon tar handen om min haka och artikulerar tydligt. »Hink, Destiny. HINK! Om du vill ha en hink att spy i.

Igen.« Hon snurrar runt som en propeller framför min blick och jag måste återvända med huvudet till golvet. Magen hämtar sin kraft från tårna, jag hulkar. Det kommer ingenting; inte fukt från magen, ingen smak till tungan.

Daphne stöttar mig ut i hallen. Jag tänker att jag borde ha en rullstol hemma, eller i alla fall kryckor. Man vet aldrig när en sjukhussituation uppstår, vilket jag försöker förklara för Daphne.

När hon lämnar mig i en hög framför den vägghängda toalettstolen har frågorna hopat sig i mitt dunkande huvud.

Vem ska ärva mig? Varför får jag inget vatten? Var är resten av mina kroppsdelar? Varför har jag aldrig handikapp­ anpassat mitt badrum? En intensiv önskan om att jag inrett badrummet med ett par fällbara armstöd – sådana som finns på toaletter i offentlig regi – sprider sig i kroppen.

Ett ovalt badkar nedsänkt i bambufaner är inget att hålla sig i när det blåser.

Daphne ställer ner ett glas framför mig. Ljudet av glas

18

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 18

2011-03-16 13.25

och isbitar skär i öronen. Hon böjer ett sugrör i riktning mot min mun och jag fångar det med läpparna. »Ska jag vara ärlig …« Daphne harklar sig.

Nej tack, ber jag, ingen ärlighet. »… så har du blivit ganska tråkig sedan Ludwig drog.« De små vattenklunkarna forslas sakta ut i kroppen. »Men det här?« Daphne sätter sig på toalettlocket. »Gå all-in när du festar?« Hon har skjutit upp sina solglasögon och satt dem som ett diadem på huvudet. Chanel-loggan är liten men bländande vilket gör det svårt att fixera hennes välsminkade blick.

Jag hostar fram ett svagt läte ur hesheten som har lagt sig som flagnande nagellack på stämbanden. »Ja, jag tror det blev lite mycket igår.« »Du tror? Igår?! Det har blivit söndag sedan i fredags, du har sovit i …« Daphne tittar på sin strassinsvepta armbandsklocka från Certina som om den skulle hjälpa henne räkna. »Nästan två dygn, Törnrosa. Vill du att jag ska berätta?« Jag rör huvudet i något som borde ha liknat en skakning. »Vi hade varit så portade på Grodan om inte Tessans lillasyster hade legat med nattklubbschefen där«, börjar hon. »Du gjorde ett fritt fall från den tillfälligt uppbyggda vip-hyllan rakt ner i drinkborden så att vi fick gå direkt till Hell’s.« Hon tittar på mig som om det var information jag borde känna till. »Utan att passera Sture.« Jag önskar att vi kunde hålla oss till den gamla devisen att det man inte minns har inte hänt, som vi brukar göra.

Som vi alltid har gjort. Jag skulle också vilja fråga vad vi gjorde på Grodan, men inser att jag istället bör lägga energin på att så snabbt som möjligt omvandla detta till en så

19

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 19

2011-03-16 13.25

kallad rolig grej: »Jag kommer att skratta åt det här redan nästa sommar, jag kommer att skratta åt det här redan nästa sommar«, affirmerar jag tyst för mig själv medan sanningarna fortsätter att flyga ur Daphne som korken på en nyöppnad champagneflaska. »Det började med att du sjöng schlager«, muttrar hon. »Schlager. Och på Riche av alla ställen.« Jag hasar mig längs den slipade naturstensmosaiken.

Krälar upp på de små prydnadskorgarna i flätat sjögräs och gömmer mig bakom en hög smutstvätt. »Vem är det du har förväxlat Ludwig med?« fortsätter Daphne. »Jude Law? Patrick Dempsey? Nittiotalsversionen av Brad Pitt?« Jag får tag i ett par stay-ups och stoppar spetskanterna i öronen. De stänger ute ungefär varannan stavelse. »Jacob van Boorst innan han rakade av sig håret? Sigge Lund? Calle Asp!? Det har gått ett år nu!« »Nio månader«, grymtar jag och spottar ut en hårsnodd som letat sig in i mungipan. »Varför gör du inte det rituella som alla andra som har blivit dumpade gör? Köper ny garderob, nya tuttar och börjar använda ditt gymkort.« Daphne sänker rösten. »Innan du blir ihop med ett likadant arsle igen.« Jag lyfter huvudet från tvätthögen för att protestera. »Ludwig är inget arsle.« Daphne fnyser. »Han lämnade dig med ett krossat hjärta och en kropp som är off-season.« Hon är tyst en stund, som om hon funderar på om hon verkligen borde fortsätta. »I er gemensamma bostadsrätt som du inrett på bekostnad av säkert hundratals poweryoga-timmar. Tänk all den träning som du har offrat på förhållandets hemmamysaltare. Och Ludwig försvinner

20

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 20

2011-03-16 13.25

för vad? Dubai och en nittonårig dykinstruktör. Om inte det är ett arsle så vet jag inte vad.« Daphnes plötsliga uppriktighet och det faktum att min baksmälla dragit ut på tiden gör att jag helst skulle vilja gå och lägga mig igen.

Jag ålar mig längs det svala toalettgolvet och häver mig upp mot handfatskanten. Ur badrumsskåpet plockar jag fram ett rör vätskeersättning. »Du behöver komma ifrån den här våningen och flytta till något eget.« Daphne slår ut med armarna. »Här är för mycket memories.« Jag skakar fram ett par brustabletter. Ser dem dansa iväg bland bubblorna i glaset. »Var ska jag då bo?« »Du kan flytta hem till mig«, erbjuder sig Daphne generöst. »Men, du bor ju också här.« »Jag är faktiskt skriven hos mina föräldrar, även om det är högst tillfälligt.« Att Daphnes boende på övervåningen hemma hos föräldrarna i Djursholm har varit högst tillfälligt de senaste tio åren är inget jag tar upp nu. »Försök inte styra över det här samtalet på mig«, fortsätter hon. »Det här handlar om att du bör styra upp dina utgångar och framförallt komma över Ludwig.« Hon stannar på väg ut i hallen. »För vad är det som håller dig kvar?« De platta, vita tabletterna har lösts upp i vattnet. »Jag vet inte«, suckar jag.

Kanske är det bara det lilla om som kramar min värld så hårt att jag inte hittar vägar ut. Om Bambi inte flyttat hem från Australien, om hon åtminstone hade blivit uppäten av

21

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 21

2011-03-16 13.25

en alligator innan hon skulle åka tillbaka till Stockholm.

Om hon inte råkat springa på min pojkvän och om Ludwig hade haft en enda gen av trohet. Om jag inte hade blivit drabbad av det märkliga ödet att bli lämnad på min egen … fest.

22

WolfLösnitz_Stockholm rosé.indd 22

2011-03-16 13.25