9789100125257

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 5

2011-02-22 11.52

För- och eftersätts av formgivaren Miroslav Sokcic. Foto: iStockphoto.

Samtliga kartor i boken är illustrerade av Johan Andersson.

www.albertbonniersforlag.se Copyright © Tommy Eriksson 2011 isbn 978-91-0-012525-7 GGP Media GmbH, Tyskland 2011

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 6

2011-02-22 14.17

Boken tillägnas Karin B, för all kärlek och inkännande förståelse

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 7

2011-02-22 11.52

Innehåll

Förord 11 ”Så vita de är” 21 På valplatsen vid Little Big Horn den 27 juni 1876 Ödesmanifest och rashat 31 Hur rasfantasierna omsattes i svek och blodbad ”Döda indianen men spara människan” 63 Indianen som civilisationens fånge i Buffalo Bills manege Från New Rumley till West Point 89 Custers barndom i Mellanvästern 1839–1857 Vanarter och relegeringshot 97 Custer vid West Point 1857–1861 Segrarnas sötma 105 Custers kometkarriär i inbördeskriget 1861–1865 Mellanspel i Texas 139 Custer hanterar desertörer med hårda nypor 1866 Oändliga horisonter och vindsnabba indianer 155 Custer på prärien och vid Fort Hays 1866–1867 Förintelse vid Washita 177 Custer överrumplar Black Kettles cheyenneby 1868 Från prärietält till storstadssalong 199 Custer blir skribent och gruvspekulatör 1869–1872 Duell vid Yellowstonefloden 211 Custers första möte med Sitting Bull och Gall 1873 Guld i andarnas boning 233 Custers expedition till Black Hills-massivet 1874 Fiasko vid Powder River 249 Överste Reynolds angrepp på Old Bears cheyenner 17 mars 1876

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 8

2011-02-22 11.52

Gibbon vilar på hanen 257 Montanakolonnen håller vakt vid Yellowstonefloden april–juni 1876 striden där flickan räddade sin bror 281 Crazy Horse överraskar Wyomingkolonnen 17 juni 1876 Custer går uppför Rosebud 295 Var befinner sig Sitting Bull? Sökandet börjar i gryningen 22 juni Klockan 15.03 den 25 juni 1876 315 7:e kavalleriet anfaller tipilägret vid Little Big Horn En nation i chock 351 Dödsbudet når Libbie Custer vid Fort Abraham Lincoln Överlevde Någon infernot? 359 Frank Finkel och William Heath är bara två av ett otal ”överlevare” Mysteriet med Custers vapen och mässingshylsorna 365 Vad arkeologiska fynd berättar om generalens sista minuter i livet Ett kors att bära 373 Konsten att offra sanningen på kärlekens altare Epilog 383 Ansikten från Little Big Horn 389 Förklaringar och kommentarer 458 Bilder 463 Referenser 467 Litteratur Artiklar Elektroniska källor Personregister 504

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 9

2011-02-22 11.52

Sällskapet står vid trappan till general Custers högkvarter vid Fort Abraham Lincoln.

T v om den barhuvade generalen syns löjtnant George D Wallace, t h löjtnant Benjamin Hodgson intill Libbie Custer. I bakre raden längst t v kapten Thomas McDougall.

Sittande i mitten av främre raden kapten George Yates. Näst längst upp i bakre raden t h löjtnant Tom Custer, vid hans arm t v löjtnant Charles Varnum. Stående bakom kvinnan längst t h löjtnant James Calhoun, samt allra längst ut t h löjtnant Donald McIntosh.

Custerbrödernas syster Maggie Calhoun ses t v om Varnum i mellanraden. Bilden är förmodligen tagen av OS Goff 1873.

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 10

2011-02-22 11.52

Förord

Varför skriva en bok om George Armstrong Custer, den amerikanske kavallerigeneralen och särlingen? En del skäl är medvetna, andra säkert undermedvetna. Ett har speciell pregnans och omedelbarhet. Ett foto.

Jag var kanske 13–14 år när jag först såg det. Det har reproducerats i åtskilliga böcker. Det tas framför trappan, nedanför balustraden som omgärdar general Custers första högkvarter vid Fort Abraham Lincoln i North Dakota. Nästa år, 1874, blir huset lågornas rov – men nu är det 1873. Som operativ chef för 7:e kavalleriregementet har Custer nyligen installerats vid fortet.

Det är 23 personer på bilden. Sju kvinnor, sexton soldater. Fyra tillhör infanteriet som är förlagt på höjden, ett stenkast norrut. Av de tolv kavalleristerna ska sex stupa vid Little Big Horn 1876. Man har säkert varit på en festlig visit hos paret Custer. De flesta har blicken riktad åt vänster. Generalen ser självsäker ut, som alltid. Han kisar en aning för solen. Ensam barhuvad av soldaterna, utan den sedvanliga bredbrättade hatten. Framifrån sett står han till vänster om trappan, närmast långsmale löjtnant George Wallace som ska överleva Little Big Horn men inte Wounded Knee 1890.

Custer har det vänstra benet nonchalant uppsvängt på tå, högra handen runt bältet, den berömda blondröda lejonmanen på plats och den sedvanliga mustaschen. Uniformen är oklanderlig, men ovanligt reglementsenlig. Gradtecknen visar hans verkliga rang – överstelöjtnant.

Snett framför honom, en småstöddig 2:e löjtnant, Benjamin Hodgson.

Sårad och desperat hängande med ena handen i en stigbygel når han aldrig andra stranden av Little Big Horn-floden levande. Major Marcus Reno gillade Hodgson, hans adjutant. Istället för att försöka rida till Custers undsättning vid Little Big Horn letade han i dyrbara 25 minuter efter redan ihjälskjutne Hodgson. Just bakom löjtnanten, kvinnan med stort K i Custers liv – Libbie, hans maka.

Mitt i bilden, längst fram med de halvhöga skinnstövlarna på marken och sabeln i behandskade nävar – kapten George W Yates. Generalens

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 11

2011-02-22 11.52

12

Custers sista strid

intimaste vän, näst familjen. Han ska följa Custer i döden. Och där, högt upp på trappräcket till höger, skallerormsfångaren och den flerfaldigt tapperhetsdekorerade brodern, 1:e löjtnant Tom Custer, vitbehandskad och med kepsen tufft nerdragen i pannan. Han får skallen inslagen vid Little Big Horn. Nedanför skymtar 1:e löjtnant James Calhoun, Custers svåger, gift med enda systern, Maggie. Han dukar under i den första indianska anstormningen sedan hans L-kompani skjutit bort ammunitionen. Längst ut till höger, av senecaindianskt och skotskt ursprung, 1:e löjtnant Donald McIntosh. En omtyckt officer. Han slits av hästen och dödas under major Renos paniska flykt.

Sex ansikten som aldrig ska åldras. Sex ansikten som tycks stirra in i evigheten. Vad tänker de i ögonblicket framför kameran? Har de föraningar? Knappast. Men det var det jag undrade över som tonåring. Jag hade nyligen förlorat min farfar. Döden kom så nära.

General George Armstrong Custer och drabbningen vid Little Big Horn är evigt förbundna. Det amerikanska inbördeskriget, 1861–1865, skapade Custers berömmelse; uppgörelsen vid Little Big Horn gjorde honom odödlig. I döden vann han den storhet livet förvägrat honom. I folkdjupet blev han kult och hatobjekt i samma sekund.

Som sabelsvingande kavallerist högg han sig fram till generalsgraden vid rekordlåga 23 års ålder. Farmarsonen från New Rumley i Ohio.

Unionens yngsta general. Han hade de rätta egenskaperna i övermått.

Aggressivitet, dödsförakt och samvetslöshet. Dödandet blev yrke och reflex. Och han visade ingen ånger. Rebeller eller präriens indianer, det kvittade. Han vågade och gjorde det få kunde drömma om. Därför älskades han av generalerna och beundrades av sina män. Andra kände bara förakt, för att inte säga hat. Men det var efter inbördeskriget. Och i hans eget 7:e kavalleriregemente. När fanan och idealen slokade. Och han själv förändrades. Och det gällde att döda indianer eller placera dem i ett slags koncentrationsläger, förskönande kallade ”reservat”, för att vinna en kontinent.

I ett par bakgrundsavsnitt försöker den här boken belysa indianhatet som en nedärvd mekanism i den vita amerikanens kollektiva psyke. Det handlar om orienterande och mönsterskapande axplock från en historia som faktiskt tar sin början med Columbus. Genom spridda exempel kan vi ana de bakomliggande drivfjädrarna och den mentalitet som blev bestämmande för den angloamerikanska erövrarens tänkande och agerande. Amerikanen demoniserade indianen och ansåg sig utvald av ödet

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 12

2011-02-22 11.52

Förord

13

eller Gud – eller båda delarna – att äga landet. Detta för att kunna förgöra, stjäla och bedra utan att känna skuld. Våld mot urinvånarna utövades i alla tänkbara schatteringar: som auktoriserade krig, påtvingade markfördrag, reservatsförtryck och utsvältning. Den extremt aggressiva amerikanska civilisationen behövde soldater av Custers typ. Det var ett ömsesidigt beroende, med ömsesidiga vinster. Och han var en av de bästa.

Det har heller aldrig rått något tvivel om vem som var offer och vem som var gärningsman i det stora erövringsdramat. Oavsett indianens ”brister” var det inte han som invaderade kontinenten, förintade djurarter, brände ner skogar, förgiftade naturen, raserade livsstilar och tusenåriga kulturer.

I den här boken får Custer och hans älskade moatjé, Libbie, delvis med egna ord rekonstruera sig själva inför läsarens ögon. Som flitig brev- och artikelskrivare lämnade generalen ovanligt många ledtrådar till sitt personliga liv och sina relationer till omvärlden. Fastän viktorian förefaller han med sina karaktärsmässiga svagheter och motsatser fullständigt modern. Inte minst i breven till makan. De är lösa och lediga, nästan skvallriga i tonen, ibland inlindat ekivoka och oftast överdrivet självupptagna.

Relationen mellan makarna utvecklades till en tät, romantisk kärlekssaga. För Libbies del övergick den till besatthet. De 57 år hon tillbringade som änka ägnade hon uteslutande åt att resa det perfekta hjältemonumentet över maken. Hon tolererade ingen som helst kritik av hans insats eller person. Samma förgudningsfilosofi återkommer i de tre memoarböcker hon skrev 1885–1890. Hennes inställning till urinvånarna speglar bara de gängse stereotyperna. Ändå är böckerna högst rekommendabla, som prov på det kvinnliga perspektivet i en fullständigt mansdominerad militär värld och för sina levande ögonblicksbilder av livet vid prärieforten och ett svunnet västern.

Den mytomspunna drabbningen vid Little Big Horn 1876, mellan lakotahövdingen Sitting Bulls förbundna indianstyrkor och Custers kavalleri, är mer omskriven än någon annan strid i Förenta Staternas historia. Nya böcker och artiklar tillstöter regelbundet, ännu 135 år efter generalens död. Ingen har heller, med anspråk på absolut trovärdighet, lyckats knäcka nyckelmysteriet – hur stridsförloppet exakt såg ut fram till dödskullen Custer Hill i Montana. Ändå har vi otaliga indianska ögonvittnesskildringar att gå på. Men det är också en gåta med många delgåtor. Och där ligger nog tjusningskraften. Det håller intresset vid liv.

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 13

2011-02-22 11.52

14

Custers sista strid

För att skriva den här boken har jag begagnat mig av en mängd källor.

Faktum är att de behövs. Det en författare förtigit har en annan uppfattat som väsentligt eller värt att ta med. För att inte missa några pusselbitar och för att göra de val som känts mest relevanta har jag tvingats borra mig ner till urkällan, som i det här fallet utgörs av Frederick Whittakers glorifierande Custerbiografi från 1876. En annan milstolpe är Van de Waters Custerkritiska Glory-Hunter från 1934. Fred Dustins The Custer Tragedy 1939 och Charles Kuhlmans Legend Into History 1951 tillkom efter att de bägge praktiskt taget luppgranskat varenda kvadratmeter av slagfältet vid Little Big Horn. Nyktert balanserad och faktasäker är Edgar I Stewart i Custer’s Luck 1955.

Mellan Whittaker och Stewart hände åtskilligt som gav oss en sannfärdigare bild av såväl Custer som Little Big Horn. På 1920- och 1930talen gjordes mängder av intervjuer med tidigare förtegna indiankrigare som varit i elden 1876. Personliga rädslor och ointresse från media hade sånär fått denna ovärderliga kunskapsbank att gå i graven med de ärrade kämparna. Några av de flitigaste upptecknarna av indianska röster var Stanley Vestal, George B Grinnell, Walter M Camp, Thomas B Marquis och David Humphreys Miller. OG Libby berikade Little Big Horn-litteraturen med arikaraperspektivet 1920 genom intervjuer med ett tiotal av de arikarascouter som red med Dakotakolonnen och Custer till Little Big Horn. Mari Sandoz skrev 1942 pionjärbiografin om den skygge oglalalegendaren Crazy Horse. Earl A Brininstool publicerade 1925 A Trooper With Custer, en samling värdefulla intervjuer med soldater som slagits i major Marcus Renos och kapten Frederick Benteens bataljoner vid Little Big Horn.

Kalifornienbaserade Brininstool roade sig också med att samla överlevnadsskrönor från Little Big Horn. Alla mysterier med självaktning har en bisarr svans av jag gjorde det- eller jag var där-karaktär. Fastän forskningen är ganska övertygad om att ingen på vit sida lämnade Custers stridsavsnitt med andan i halsen, så räknar antalet förmenta överlevare minst lika många som de stupade! Av de mer bisarra fallen kan nämnas soldaten som dold av lövverket bevittnade hela slaget uppflugen på en trädgren (slagfältet saknade träd); en annan gömde sig i en ihålig trädstam, vilket knappast kan ha gett önskvärd överblick; en tredje soldat – en personlig favorit – slogs medvetslös med en tomahawk sedan han bevittnat hela den blodiga affären och hölls sedan fången av indianer till år 1900!

Ibland ankrar lögnen upp så nära sanningen det bara går, men lämnar

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 14

2011-02-22 11.52

Förord

15

ändå en viss skvalpmån som är avslöjande. Joseph D Barthes levnadsteckning av brigadgeneral George Crooks chefsscout, Frank Grouard, som utkom 1894, låter Grouard rida runt bland kroppar och hästkadaver i den kusliga tystnaden på slagfältet vid Little Big Horn, natten efter striden mellan den 25 och 26 juni. Drygt fyra kilometer söderut hukar major Renos tilltufsade och belägrade soldater i präriesanden medan indianerna nere i dalen firar segern med dånande trummor och sprakande eldar. I verkligheten befann sig Grouard cirka tio mil åt sydost, fågelvägen, i Crooks bivack vid Goose Creek, fullständigt ovetande om det bakslag som drabbat Custer. Inte konstigt att Grouard blev upprörd över Barthes tilltag.

Det som gick att slå i läsare när Custers fallissemang bara låg ett par decennier tillbaka i tiden lär inte fungera idag. Vi vet så mycket mer.

Många amerikanska författare har i likhet med Edgar Stewart valt att lämna Custers förhistoria åt sidan för att så gott som enbart fokusera på det sensationsmättade Little Big Horn-dramat. Andra har visserligen intresserat sig för generalens tid på prärien men förbigått det som egentligen skapade fenomenet Custer – nämligen det amerikanska inbördeskriget.

Lika ofta lämnas perioden omedelbart efter kriget, när generalen deltog i rekonstruktionen av södern, helt åt sitt öde. Inte heller nämns den stormiga färden från sydstaterna till Dakotaterritoriet och Fort Abraham Lincoln, där 7:e kavalleriregementet under Custer återsamlades 1873.

Kompetenta fullskaleporträtt av Custers livssaga har skrivits av Jay Monaghan, Stephen E Ambrose, Robert M Utley, DA Kinsley, Jeffrey D Wert och Louise Barnett – för att nu nämna några.

De senaste trettio åren, speciellt efter gräsbranden vid Little Big Horn 1983 och de efterföljande arkeologiska undersökningarna 1984–1985, kan man nästan tala om en litterär renässans för Custer och Little Big Horn. Enbart arkeologin på platsen har avsatt ett halvdussin riktigt tunga arbeten. Kanske överskattade man till en början de metalldetektorförsedda forskarnas möjligheter att formulera en trovärdigare beskrivning av stridsförloppet den 25 juni 1876. På den avgörande punkten – hur Custerstriden gestaltade sig – kom vi egentligen inte närmare en definitiv lösning. Vi får alltjämt laborera med olika scenarion och sannolikheter utifrån de historiska utsagor som under årens lopp lämnats av dem som var med, på eller närmast slagfältet. Och komplettera med arkeologin.

De vittnesförhör som ägde rum med officerare, underbefäl, meniga soldater och en del civilister från företrädesvis 7:e kavalleriet vid The Reno Court of Inquiry i Chicago 1879, är en fascinerande kunskapsbibel.

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 15

2011-02-22 11.52

16

Custers sista strid

Den beskriver hur de tre dagarna vid Little Big Horn, 25–27 juni, uppfattades av de blårockar som inringades vid Reno Hill. Överste WA Graham gav ut en kondenserad version av förhören 1954. En fylligare dito redigerades och publicerades av Ronald H Nichols 1996. Graham låg också bakom den näringsrika dokumentsamlingen The Custer Myth 1953, medan hans personliga tolkning av striden, The Story of the Little Big Horn, förelåg redan 1926.

Som en verklig sisyfosprestation får man beteckna James Willerts Little Big Horn Diary; Chronicle of the Indian War (1977). Som ingen annan har Willert på 475 spatiösa sidor skildrat siouxkampanjens tre militärkolonners uppmarsch mot Yellowstonefloden och indianernas samtida rörelser. Detaljrikedomen i denna dag för dag-redogörelse är fullkomligt makalös.

I kölvattnet på arkeologernas framfart bland benskärvor och patronhylsor vid Little Big Horn publicerade Evan S Connell 1985 Son of the Morning Star. Connells utsökta förmåga att levandegöra persongalleriet är bokens verkliga behållning, och den vann också välförtjänt bestsellerstatus.

I böcker som W Kent Kings Massacre från 1989, Jack L Penningtons The Custer Controversy 1996 och Custer Vindicated 2007 analyseras Custers agerande minutiöst, och skulden för nederlaget vid Little Big Horn skiftas över till militärledning och regering eller på Custers bataljonskommendanter major Reno och kapten Benteen. En frontalattack i samma anda levereras i Arthur C Ungers läsvärda men en smula bisarra The ABCs of Custer’s Last Stand 2004. David C Evans tog 1999 ett bastant och balanserat grepp på händelserna vid Little Big Horn i en volym på dryga 600 sidor betitlad Custer’s Last Fight; The Story of the Battle of the Little Big Horn.

Michael A Elliotts Custerology från 2007 tar ett mera avslappnat och lättsammare grepp på hela Custerkomplexet, medan Jerome A Greene i Stricken Field 2008 uppdaterar historien om förvaltningen av och kontroverserna kring Custers slagfält fram till vår egen tid. Elliott pekar bland annat på den skillnad i förhållningssätt som är så uppenbar mellan indianska aktivister och vita Little Big Horn-historiker. Medan de förra betonar makrohistorien – Little Big Horns betydelse som en av många händelser i USA:s strävan efter att kolonisera och dominera indiannationerna – är de senare fixerade vid mikrohistorien, Little Big Horn som ett fristående drama, bortkopplat från de stora linjerna i USA:s indianpolitik.

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 16

2011-02-22 11.52

Förord

17

Intresset för Custers maka Libbie visar sig bland annat i Shirley A Leckies biografi Elizabeth Bacon Custer 1993 och Arlene Reynolds rekonstruktion av hennes minnesanteckningar från inbördeskriget, The Civil War Memories of Elizabeth Bacon Custer 1994. Libbie avporträtterades annars redan 1976 i Lawrence A Frosts General Custer’s Libbie, och även Louise Barnett ägnar Custers maka generöst utrymme i Touched by Fire 1996. Marguerite Merrington redigerade makarnas ömsesidiga korrespondens i The Custer Story 1950.

Olika faser av Little Big Horn-kampanjen har penetrerats av James Willert i To the Edge of Darkness 1998. Studien behandlar Montanakolonnens och överste John Gibbons medverkan i Little Big Hornkampanjen, dessutom major Renos spaningsuppdrag 10–19 juni 1876.

Roger Darlings Benteen’s Scout 2000 synar kapten Benteens fruktlösa försök att nosa upp de ”fientliga” indianerna strax före major Renos attack på Sitting Bulls jätteläger nere i Little Big Horn-dalen.

Memoar- och biografifloden har alltid varit strid runt Custer och Little Big Horn. Den tämligen anonyme juristen, Dakotakolonnens och Custers chef, brigadgeneral Alfred Terry, gavs äntligen mer kött på benen i Roger Darlings A Sad and Terrible Blunder 1990. Bland de många som ägnats fullödiga biografier de senaste decennierna finns kaptenerna Tom Custer, generalens bror, och Frederick Benteen. På lakotasidan är det alltjämt Sitting Bull, Crazy Horse och Gall som lockat fram de bästa av de nypublicerade levnadsskildringarna.

Decennier av djupdykningar i Little Big Horn-litteraturen och studier av kartor, skisser, filmer och stillbilder från terrängen på slagfältet har fört mig så pass nära John S Grays omsorgsfullt framtagna tidtabell för de parallella händelserna vid Little Big Horn att jag med smärre reservationer kan ansluta mig till den. Ingen har med samma djup i analysen lyckats prestera något liknande, även om försök förvisso gjorts. Resultaten av Grays mödor lades först fram i Centennial Campaign 1976, för att återkomma i finjusterad form i boken Custer’s Last Campaign 1991.

Gray har också försökt knäcka ett par andra gåtor. Hur stor var populationen året runt-strövande indianer som fylkats runt lakotahövdingen Sitting Bull 1876? Och hur många sommarpendlare lämnade Dakotareservatet och indianagenturerna i norra Nebraska för att ansluta till hövdingen från våren fram till 25 juni samma år? Svaren på dessa spörsmål ger en indikation om hur många indiankrigare som mötte general Custer vid Little Big Horn. Grays slutsatser utesluter dessbättre fantasifulla överdrifter.

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 17

2011-02-22 11.52

18

Custers sista strid

Under rubriken Ansikten från Little Big Horn, i bokens slutkapitel, följer ett biografiblock med levnadsteckningar av ett antal livsöden som deltog på 7:e kavalleriets eller indianernas sida i kraftmätningen i Montana. Hastigt omnämnda i huvudberättelsen spelade de mer eller mindre framskjutna roller vid Little Big Horn, men har så pass intressanta förehavanden eller eftermälen att de tagits med.

USA:s folkräkningsbyrå genomförde 1995 en undersökning om vilken term som ”indianerna” föredrog om sig själva som övergripande vardagsbenämning. På en fallande skala svarade 49 procent American Indian och 37 procent Native American medan exempelvis 5 procent saknade preferenser. Den kände lakotaaktivisten Russell Means tillhör dem som föredrar American Indian eller rätt och slätt Indian (indian).

Begreppet Native American uppfattar han som en sentida byråkratisk konstruktion. Termen indian, däremot, har urgamla rötter. Upptäckaren Columbus trodde att han 1492 hamnat i Asien, medeltidens Indien, när han i själva verket landstigit i Västindien. Följaktligen kallade han de folk han mötte för ”indianer”.

För många, inte bara för Russell Means, har ”indian” som begrepp en historisk och moralisk innebörd: Indianerna befolkade Amerika först och är, enligt detta synsätt, kontinentens rättmätiga innehavare.

Inte minst av dessa skäl använder jag, i likhet med många andra nutida populärhistoriska författare, termen indianer i boken. Men man får inte glömma att Amerika än idag bebos av ett otal särpräglade indianfolk med olikartade kulturer, levnadsmönster och livsbetingelser, vart och ett med sitt specifika egennamn som lakota och cheyenne.

Namngivningen av enskilda indianer följde olika konventioner bland indianstammarna. En indian, oavsett kön, kunde vara känd under flera namn samtidigt, inte minst bland fiende- och vänstammar. Han eller hon kunde byta namn med stigande ålder. Ofta anknöt namnet till personliga egenskaper, färdigheter och krigiska bedrifter, eller gick i arv.

Som den litterära traditionen bjuder använder jag som regel den amerikanska översättningen av de indianska namnen. Det är ingen exakt metod, men den gängse.

Indianska namn är inte sällan späckade med subtila innebörder: Den indian som liknades vid en buffeltjur – som den aktade hunkpapan Sitting Bull – anses då överfört besitta egenskaper som tålmodighet, klokskap, visdom, beskyddarinstinkt, ledarförmåga och kraftfullhet. Han personifierade det som var själva spännet på remmen i prärienomadernas

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 18

2011-02-22 11.52

19 kultur, en andlig nyckelsymbol och överlevnadsfaktor – bisonbuffeln.

Därför var det en stor ynnest för en vuxen man av lakotafolket att bära namnet Sitting Bull. Som pojke hade han hetat Slow, inte för att han var trög, men för att han var eftertänksam – han tänkte innan han handlade.

Den goda egenskapen bar han med sig genom åren.

För att läsaren lättare ska kunna följa militärens och indianernas rörelser och sammanstötningar ute i västern har boken försetts med lämpliga kartor och skisser. Det är min förhoppning att de ska bidra till läsupplevelsen.

Samtidigt som referenserna i bihanget listar underlaget för boken ger de den intresserade läsaren en god bibliografisk inblick i den engelskspråkiga Custerlitteraturen och möjligheter till vidareläsning och fördjupning. Se även Förklaringar och kommentarer i bihangsdelen. Under rubriken Bilder återfinns texter rörande bokens vinjettbilder.

Den indianintresserade rekommenderas också ett besök på min egen webbsida: http://web.telia.com/~u27015815/index.html Slutligen. Ett varmt handslag till Martin Kaunitz och Lotten Skeppstedt vid Albert Bonniers Förlag för gott stöd och goda råd och synpunkter under produktionens skilda faser, och en särskild honnör till formgivaren Miroslav Sokcic, illustratören Johan Andersson och bildredaktören Tove Rauscher.

Tommy Eriksson, Nyköping 2011

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 19

2011-02-22 11.52

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 20

2011-02-22 11.52

”Så vita de är” PÅ VALPLATSEN VID LITTLE BIG HORN DEN 27 JUNI 1876

• Att Custer splittrade trupperna innan han visste exakt eller ungefär var indianlägret låg – det är det enda jag håller honom ansvarig för.

Kapten Frederick Benteen, i ett brev daterat 24 februari 1892 ”Jag spanade av höjderna 3–4 kilometer ut på vänstra flanken om brigadgeneral Terrys kolonn och på den motsatta sidan av Little Big Hornfloden, när ett hästkadaver fångade vår uppmärksamhet och indikerade var Custers slagfält låg. Vi skyndade dit och möttes av en förfärande syn, som avslöjade var hela kommandot mött döden.” Fem av Custers tolv kompanier var fullständigt utraderade. Bland de stupade fanns också två av generalens tre bröder, Tom och Boston.

Det berättar löjtnant James H Bradley, chefsscout under överste John Gibbon, när huvudstyrkan två dagar efter bataljen, 27 juni 1876, red upp i den brutna terrängen på Little Big Horn Rivers östra sida i Montana.

Längre söderut fanns på en kulle major Marcus Renos och kapten Frederick Benteens krampaktigt lamslagna men överlevande trupper.

Bradley fortsätter: Detta var den första upptäckten av stridsplatsen, och en snabb summering av antalet kroppar visade, som general Terry sedan rapporterade, 197 döda. Senare samma dag vägledde jag kapten Benteen vid 7:e kavalleriet till valplatsen och bevittnade hans identifiering av Custers kvarlevor. Två andra officerare var också närvarande. För samtliga var han en välkänd person, så de kunde inte ta miste. Den kropp de såg var fullständigt oantastad. Det var knappt att man såg de skottsår som släckt hans liv, fastän kroppen var helt naken.

Aldrig har väl en hjälte som stupat på ett slagfält verkat ha dött en så naturlig död som här. Uttrycket i hans anlete var det man finner hos en man som gått till vila i drömmarnas fridfulla rike, snarare än ett som upplevt de fasor som utspelats på platsen. Ansiktet saknade varje spår

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 21

2011-02-22 11.52

22

Custers sista strid av det ohyggliga som hänt, där fanns varken fruktan, skräck eller förtvivlan. Han hade dött som han levt – som en hjälte.

Kapten Thomas B Weir, D-kompaniet, och löjtnant Edward S Godfrey, K-kompaniet, bägge i Benteens bataljon, deltog i identifieringen av kropparna. Godfrey hörde en tårögd Weir utbrista: ”Åh, så vita de är!

Så vita …” Weir hade ordervägrat och gjort ett försök att undsätta Custer men tvingats retirera. Katastrofen bröt ner hans nerver, han blev aldrig sig själv igen. Godfrey slogs av hur marmorlika de döda kamraterna verkade; hur de kontrasterade mot de dystert bruna hästkadavren och ”här och var rödbruna grästuvor på den nästan askvita jorden”. Löjtnant Bradley ville skona de stupades anförvanter. Därför berättade han inte hela sanningen när han 25 juli 1876 skickade det citerade brevet till tidningen Helena Herald, jämnt en månad efter drabbningen. Framför allt ville han bespara Elizabeth ”Libbie” Bacon Custer, generalens maka, de rysliga detaljerna. Dödsbudet hade nått Libbie vid general George Armstrong Custers och 7:e kavalleriets högkvarter, Fort Abraham Lincoln i North Dakota, den 6 juli: ”Solen steg upp över en underbar värld, men med de första strålarna slog tragedins ödestimme”, skriver hon. ”En ångare (Far West) kom nerför Missourifloden med de sårade från Little Big Horn. Striden ödelade livet för fortets 26 kvinnor. Föräldralösa barn till officerare och soldater förenades i gråt med sina förkrossade mödrar”, fortsätter Libbie.

Samma dag som Dakotakolonnen, i råkall och dimmig gryning, 17 maj lämnat Fort Abraham Lincoln med en Custer sprängfylld av förhoppningar och ambitioner i täten, tillsammans med brigadgeneral Alfred Terry, hade Libbie haft onda aningar: ”Med min mans avritt försvann mina sista glädjefyllda dagar vid garnisonen, eftersom jag gripits av en känsla om förestående katastrof. Något jag aldrig tidigare känt.”

Av de kulor som sänt general Custer i döden hade en träffat vänstra tinningen och en annan hjärttrakten. Ett finger var borthugget och ena låret uppskuret. Från hans penis spretade en instucken pil. Hans öron var sannolikt blodiga – om man får tro cheyenneindiansk tradition – sedan ett par kvinnor borrat in vassa sylar i hans hörselgångar. Många år tidigare hade han dyrt och heligt lovat en cheyenneshaman på den södra prärien att aldrig mer föra krig mot hans folk. Shamanen hade generalen ovetande satt magiskt sigill på löftet genom att strö lite aska på generalens stövelspetsar. Nu hämnades cheyennekvinnorna genom

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 22

2011-02-22 11.52

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 23

2011-02-22 11.52

24

Custers sista strid

att ge Morgonstjärnans son, som de kallade honom, tillbaka förmågan att höra bättre ”nästa gång”.

Custer hade just före avtåget från Dakota låtit klippa sin berömda gyllengula lejonman, som dessutom var på naturlig reträtt över huvudsvålen. Om han fruktade skalpering eller inte är obekant, men indianerna hade besparat honom denna rituella förnedring.

Bradley igen: Det var få av de döda [vid Little Big Horn] som jag inte såg, och frånsett skalpering förekom inte mycken stympning. Åtskilliga av kropparna var inte ens skalperade och ytterst få vanställda; det föreföll mig vara resultatet av kniv- eller yxhugg eller slag från en stridsklubba snarare än medvetet förstörelseverk. Så gott som samtliga kroppar var nakna. Men jag såg flera fullt påklädda, minst ett halvdussin, som i likhet med [reportern Mark] Kellogg hade kläderna på. Det berodde förmodligen på att de stupat ett gott stycke från [centrum av] slagfältet, så att indianerna struntat i dem eller förbisett dem när plundringen av kropparna ägde rum. Den verkliga skändningen av kroppar skedde på [major] Renos stridsavsnitt, bland dem som fallit nära indianbyn.

De hade hittats av kvinnor och barn, och i vissa fall var de ruskigt sönderhuggna.

Den straffexpedition som skulle bli en snabb affär mot friströvande och förenade lakota- och cheyenneindianer, som skulle rehabilitera inbördeskrigshjälten Custer i Vita huset, hölja honom i krigiska triumfer och ära, öppna väg för befordran och bättre inkomster blev istället en väg till förintelse och martyrskap, men också till vanrykte. För Libbie blev hans död ett socialt fall ur de distingerade och förnäma Washingtonkretsar hon med makens ryktbarhet som alibi kunnat röra sig i. Men hon klättrade tillbaka med initiativrikedom, skrivartalang och tjusningskraft och vann uppskattning och nya vänner. De resterande 57 åren av sitt liv – från generalens död 1876 – byggde hon med sin penna ett kärleksfullt monument över sin kontroversielle make. Med största tillgivenhet och trofasthet försvarade hon honom, med rätt eller orätt, mot alla vedersakare och försök att svärta hans rykte.

Typiskt nog dök också den första kritiska Custerbiografin upp året efter hennes död – Frederic F Van de Waters Glory-Hunter. Det visar vilken respekt hon åtnjöt i vida kretsar. Konsulterande Libbie hade den engelskbördige författaren Frederick Whittaker, redan på höstkanten

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 24

2011-02-22 11.52

”Så vita de är”

25

ödesåret 1876, i två band hastat ut A Complete Life of General George A Custer. Visserligen är biografin en romantiserad partsinlaga, men den är också näringsrik på korrekta fakta.

Omedelbart efter Little Big Horn-striden bands general Custer ensam vid skampålen av en samstämmig militärledning – från generalerna Terry, Sheridan och Sherman upp till president Grant. Han hade tagit en chans för mycket, förhastat sig utan att ha en fältherres alla nödvändiga kort på hand. Han visste inte exakt var fienden befann sig; han kände inte fiendens numerär; han hade inte rekognoscerat terrängen tillräckligt; han anföll mitt på dagen; han hade genomfört en tröttande nattmarsch; han hade avböjt truppförstärkningar; han hade vägrat att ta med Gatlingbatteriet; och kanske viktigast av allt – han hade försvagat sin slagkraft genom att dela kavalleriet i fyra formationer och satt två av dem helt ur spel.

En välkänd general och ”indianjägare” av format vågade ändå rycka ut till Custers försvar. Nelson A Miles skriver kort och kärnfullt i sina memoarer: ”Det är alltid lätt att sparka på ett dött lejon …” Det skrevs på 1890-talet, men avslöjar återigen hur kraftigt åsikterna om Custers insats alltid går isär.

Var inte militärledningens omedelbara brännmärkning av Custer ett sätt att frita sig från eget ansvar? Ett sätt att två händerna i den dödes blod? Och var inte den månadslånga militära hearingen, The Reno Court of Inquiry, för att utröna om Whittakers anklagelser mot major Reno, Custers närmsta bataljonschef, ägde berättigande, också ett sätt att rentvå överkommandot utom just Custer? Förhören friade Reno, och indirekt även Benteen, från alla beskyllningar om ordervägran och inkompetens vid Little Big Horn. Visst fanns det sprickor i bevisföringen och de som försvarade Custers agerande, men generalens främsta antagonister inom 7:e kavalleriregementet, Reno och Benteen, höll tand för tunga där det behövdes och drevs enbart av själviska motiv; alls inte av moralisk självrannsakan eller önskan att röja någon historisk sanning. Samtidigt kröktes inte ett hår på den arméledning som organiserat Little Big Horn-kampanjen. Samtliga slapp vittna. Ändå hade Custers närmaste chef under fälttåget, brigadgeneral Alfred Terry, i en av sina första rapporter kallat hela kampanjen för ”en sorglig och fruktansvärd blunder”.

Det låg något skuldmedvetet i dessa ord. En känsla av att något gått fel långt innan Custer svingade sig upp i sadeln för att möta sin skapare långt därborta på Montanas ödsliga och vindpinade vidder.

Var det kanske som Arthur C Unger säger i sin skarpsynta studie The

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 25

2011-02-22 11.52

26

Custers sista strid

ABCs of Custer’s Last Stand, att hela skuldfrågan handlat om ”falsarier, manipulationer, hemlighållande av handlingar, administrationens ändringar av originaldokument, undertryckande av sanningen och lögner från flera av de överlevande, i akt och mening att skydda den egna självbilden och arméns goda rykte”? I likhet med flera nutida skribenter anser Unger att arméledningen medvetet och kallhamrat mörkade hela Little Big Horn-affären. För arméns toppar gällde det att skydda de egna karriärerna, och för Grant, den skandalomsusade presidenten, att inte ytterligare fläcka det republikanska partiets heder.

Custers nederlag vid Little Big Horn slog ner som en bomb i ett USA som just kravlat sig ur tvångströjan av den finansiella paniken några år tidigare. Det skedde mitt under världsutställningen i Philadelphia 1876.

USA firade hundraårsminnet av nationens födelse och ville visa sig som en världsledande estradör på många scener. Wagner hade komponerat öppningsmarschen, och president Grant med fru och hela arméledningen besåg de attraktioner som visades upp i de 200 byggnader som uppförts enbart för denna gigantiska exposé. Förutom USA deltog 33 länder, och här kunde man betrakta modernistiska framsteg på snart sagt alla samhällsområden: vetenskapliga uppfinningar samsades med industrioch agrarteknik, verktyg, vapen, vagnar, knivsmide, musikinstrument, klockor, möbler, böcker, textilier och tavlor. Speciellt intresse tilldrog sig Bells telefon och Remingtons skrivmaskin. Den blivande frihetsgudinnan i New Yorks hamninlopp fanns på plats i form av statyns högerarm med facklan. De nästan tio miljoner besökare som ringlade fram genom utställningsområdet kunde via en stege bestiga facklan för 50 cent per person; avgifter som bekostade det fortsatta bygget.

Men att den amerikanska armén just lidit sitt största nederlag under 1800-talets krig mot indianerna lade sordin på stämningen. Och fick folk att undra om USA egentligen var så storslaget som man ville ge sken av.

Att få en så handgriplig avbasning av en samling ”primitiva vildar” ingav inget förtroende.

Det har spillts mer bläck än blod på uppgörelsen vid Little Big Horn River. Trots att Custer skulle delta i mer än hundra bataljer och skärmytslingar i det amerikanska inbördeskriget kan de inte tävla i ryktbarhet med dramat vid Little Big Horn. Likväl var det en struntstrid jämfört med fältslagen och blodspillet i inbördeskriget.

Enbart i slaget vid Antietam i Maryland, 17 september 1862, som utkämpades mellan 38 000 sydstats- och 75 000 nordstatssoldater, räk-

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 26

2011-02-22 11.52

”Så vita de är”

27

nade de sammanlagda förlusterna för bägge sidor 22 700 i döda, sårade och saknade. Hur många soldater som senare avled i fältlasaretten i sviterna efter sårskador, amputationer och infektioner är okänt. Men säkert kunde de räknas i tusental. För att inte tala om krigsinvaliderna.

Likväl var uppgörelsen vid Antietam bara en av inbördeskrigets otaliga kraftmätningar av liknande dimensioner, även om den slog ett ostraffat rekord i förluster på en enda dag.

De cirka 263 som sammanlagt stupade på arméns sida vid Little Big Horn inom Custers och Renos stridsavsnitt är bara i proportion till fåtalet medverkande soldater och indianer anmärkningsvärt. Ändå är Little Big Horn-striden mer omskriven än till och med drabbningen vid Gettysburg 1–3 juli 1863, som utkämpades mellan 75 000 sydstatare och 95 000 nordstatare. Den tredagarsbataljen kostade de bägge arméerna 51 000 soldater i döda, sårade eller saknade.1 Och Little Big Horn är inte ens USA:s värsta nederlag mot indianer. Det tillfogades istället general Arthur St Clairs armé. Vid Wabash River, Ohio, 4 november 1791, förlorade han över 900 man i döda och sårade av det tusental soldater som drabbade samman med en förenad indianstyrka av shawnees, delawarer och miamis ledda av Blue Jacket, Buckongahelas och Little Turtle.

Men allt överskuggas litterärt av Little Big Horn. Varför? Det enklaste svaret är naturligtvis bataljens gåtfulla kvaliteter. Exakt vilken väg de fem kompanierna under Custers direkta befäl tog och hur de dukade under är än idag ett tvisteämne bland forskarna. Det finns hårda fakta att luta sig mot, men de måste alltid kompletteras med fantasi, gissningar och spekulationer för att skapa en helhetsbild. Fascinationen blir inte mindre av att general George Armstrong Custer, som person och yrkesofficer, ägde en originalitet och lyskraft som kanske ingen annan amerikansk militär under 1800-talet. Att han stupade vid Little Big Horn blott 36 år gammal garanterade hans odödlighet.

Men det var inbördeskriget som skapade Custers berömmelse. Där blev han rubrikernas man som kavallerichockernas mästare. Och många generalers gunstling. Själv brigadgeneral redan vid 23 års ålder. Ingen kunde matcha honom. Alltid provokativ och extravagant i manér, klädsel och taktiska angreppsplaner. Alltid i frontlinjen, blint troende på ett blitt öde. Hästar stupade under honom, men han red ständigt 1 Sifferuppgifter som rör slagen i inbördeskriget – arméernas storlek och förluster – får tas med en god nypa salt eftersom det inte sällan råder betydande oenighet mellan källorna.

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 27

2011-02-22 11.52

28

Custers sista strid

vidare i kulregnen och granatkrevaderna. Så gott som osårbar. Hur skulle han, som älskade kriget lika mycket som det tycktes älska honom, någonsin kunna tro att en kula smitts enbart för honom? Att den bara väntade på honom? Det låg inte i hans föreställningsvärld. Hans självsäkra agerande på slagfälten och lika pålitliga intuition talade ett annat språk.

Indianen var en helt annan sorts motståndare än grårocken, sydstatssoldaten. Och västerns oändliga slätter en främmande stridsmiljö som fordrade ett annorlunda taktiskt tänkande och agerande. Den ena höjden avlöste den andra i ändlös monotoni. Avstånden krympte och växte.

Solgasset framkallade hägringar som blandade verkligt och overkligt.

Vad fanns bakom nästa åsrygg? Ibland flöt allt samman, och i dolda raviner lurade kanske döden.

Men det var inte bara de yttre betingelserna som förändrades. Den kamratliga gentlemannaanda som rått i inbördeskriget saknades i efterkrigsarmén. Man hade varit patrioter och slagits för gemensamma ideal, för fana och land. Och Custer gick längre än så. Hans sympatier för skolkamrater från West Point-tiden – oavsett på vilken sida de stod i kriget – gjorde att han språkades vid med dem så ofta han kom åt. Infångade sydstatsofficerare som han kände sedan tidigare kunde ofta påräkna hans generositet.

I efterkrigsarmén var det självbevarelsedriften som härskade. Höga gradtecken innebar materiella fördelar. Generaler och överstar från inbördeskriget reducerades ofta till majorer och kaptener i fredsarmén.

Samtidigt var befordringsmöjligheterna närmast obefintliga. Rivaliteten mellan officerarna blev knivskarp. Det fick Custer känna på.

Tack vare generalmajor Philip Sheridan – hans gynnare livet ut – föll Custer ändå bara från generalmajor till överstelöjtnants rang vid det nybildade 7:e kavalleriregementet i juli 1866. Då regementets ordinarie chef, överste Andrew Jackson Smith, samtidigt hade andra uppgifter blev det i praktiken Custer som anförde 7:e kavalleriet i fält. Men senioritetsreglerna i armén hade åsidosatts. Unge Custer hade gått förbi äldre officerare som ägt förtur till överstelöjtnantsgraden. Det väckte avund och bitterhet, inte minst hos officerare som tjänstgjorde under honom, och särskilt hos den prudentlige kapten Frederick Benteen och försupne major Marcus Reno. Deras avoghet mot Custer fick ödesdigra konsekvenser vid Little Big Horn.

Generalen gjorde vad han kunde för att bygga upp en ”vi-känsla” i 7:e kavalleriet. Alltid musikintresserad förde han med sig sitt mässingsband

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 28

2011-02-22 11.52

”Så vita de är”

29

från inbördeskriget till sitt nya regemente. Bandet spelade i ur och skur, i fältläger och brinnande krig. Dels ville Custer roa mannarna, dels hoppades han stärka stridsmoralen. Ett annat grepp var att förse vart och ett av 7:e kavalleriets tolv kompanier med likafärgade hästar – ett kompani red vita, ett annat svarta, ett tredje rödbruna, ett fjärde bruna, ett femte gråvita och så vidare. Samhörighetskänslan var viktig. Han organiserade också ett skarpskyttedetachement med handplockade officerare och soldater som leddes av stabsadjutanten och kanadensaren, 1:e löjtnant William Winer Cooke.

Men allt var förgäves. Även om ”Custers 7:e” ytligt sett blev ett samtrimmat och ofta effektivt vapen bestod de inre sprickorna. Samtidigt förändrades generalens attityd och behandling av manskap och underlydande i den nya miljön. Han blev misstänksam, hård och oförsonlig.

Fotfolkets 13 dollar i månaden för allt slit kunde inte konkurrera med närbelägna guldfälts locktoner. Massdeserteringar blev en del av 7:e kavalleriets vardag. Och Custer straffade desertörerna skoningslöst. Men den disciplin han fordrade av andra gällde – som alltid – inte hans egen person.

Armén som helhet blev en asyl för vinddrivna existenser, för det sociala bottenslammet, för alkoholiserade officerare och knappt läs- och skrivkunniga meniga soldater. Låg det verkligen i deras makt att överbrygga de kulturella avgrunder som rådde mellan den vite mannen och präriens indianer och vinna västern på ett ”anständigt” och civiliserat sätt?

k

I_Custers sista strid_CS3_FINAL.indd 29

2011-02-22 11.52