Issuu on Google+


Hirsi Ali_012500-4.indd 10

10-07-02 10.39.07


Inledning Hela mitt liv har jag levt som nomad. Jag har vandrat från plats till plats, rotlöst flackat omkring. Var jag än bosatt mig har jag tvingats på flykt; allt jag lärt mig att ta för givet har jag tvingats förkasta. Jag föddes i Mogadishu i Somalia 1969. När jag var mycket liten kastades min pappa i fängelse för sin roll i upproret mot den hänsynslösa diktaturen. Efter en tid rymde han och flydde till Saudiarabien, och när jag var åtta tog min mamma med mig och mina syskon dit för att hela familjen skulle få leva tillsammans. Ett år senare blev vi utslängda ur landet och flyttade istället till Etiopien, som var centrum för motståndsrörelsen som pappa tillhörde. Efter ungefär ett och ett halvt år i landet flyttade vi på nytt, denna gång till Kenya. Varje gång vi flyttade till ett nytt land slungades jag oförberedd in i ett främmande språk och ett helt nytt tankemönster. Varje gång gjorde jag ett barns förtvivlade och ofta fruktlösa försök att anpassa mig. Och den enda fasta punkten i tillvaron var min mammas obändiga hängivenhet till islam. Pappa lämnade Kenya – och oss – när jag var elva, och sedan såg jag inte honom igen förrän jag var tjugoett. I hans frånvaro hade jag, under inflytande av en lärare, förvandlats till en helhjärtad och gudfruktig muslim. Vid denna tidpunkt återvände jag också till Somalia och stannade där i åtta månader. Jag såg inbördeskriget bryta ut och det kaos och våld som 1991 års stora landsflykt förde 11

Hirsi Ali_012500-4.indd 11

10-07-02 10.39.07


nomad

med sig, då halva befolkningen sattes på flykt och 350 000 människor dog. När jag var tjugotvå tvingade pappa mig att gifta mig med en släkting, en man jag inte kände som bodde i Toronto i Kanada. På vägen mellan Kenya och Kanada var det meningen att jag skulle stanna till i Tyskland för att hämta ut mitt visum och sedan resa vidare, men ett slags instinktiv desperation fick mig att smita iväg på ett tåg till Holland. Den resan var ännu mer hjärtslitande än de resor jag gjort tidigare. Mitt hjärta bankade när jag tänkte på vad beslutet innebar och vad pappa och släkten skulle ta sig till när de upptäckte att jag hade rymt. I Holland fick jag för första gången erfara ett vänligt bemötande från främlingar. Jag hade ingen som helst relation till de här människorna, ändå gav de mig mat och husrum, lärde mig holländska och tillät mig studera vad jag ville. Holland fungerade på ett helt annat sätt än de länder jag dittills levt i. Det var fredligt, stabilt, välmående, tolerant, generöst, bra på alla sätt och vis. Medan jag lärde mig holländska började jag formulera ett nästan hopplöst ambitiöst mål för mig själv: jag skulle läsa statsvetenskap och ta reda på varför detta till synes gudlösa samhälle fungerade när alla andra samhällen jag levt i, oavsett hur muslimska de utgett sig för att vara, genomsyrats av korruption, våld och självcentrerad falskhet. Under en lång tid vacklade jag mellan de tydliga upplysnings­ ideal som jag läste om på universitet och de lika tydliga påbud från Allah som jag var rädd för att inte efterleva. För att finansiera studierna jobbade jag som tolk åt socialtjänsten och träffade många muslimer som hade det svårt – i hem för misshandlade kvinnor, i fängelser och i specialklasser – men polletten trillade inte ner. I själva verket ville jag inte att polletten skulle trilla ner. Så jag kunde inte se kopplingen mellan deras tro på islam och deras fattigdom, mellan deras religion och kvinnoförtrycket och bristen på valfrihet. 12

Hirsi Ali_012500-4.indd 12

10-07-02 10.39.07


inledning

Ironiskt nog var det Usama bin Ladin som ryckte skygglapparna från ögonen på mig. Efter 11 september kunde jag inte bara ignorera hans påståenden om att det är i linje med Koranen att bruka våld på och mörda oskyldiga människor (om dessa är otrogna). Jag läste i Koranen och såg att det faktiskt var sant. För mig betydde detta att jag inte längre kunde vara muslim. Samtidigt insåg jag att jag egentligen hade slutat vara muslim för länge sedan. När jag började prata högt om detta utsattes jag snart för dödshot. Jag blev också ombedd att kandidera till parlamentet som medlem av Hollands liberala folkparti. Som ung, svart kvinna – ofta med en livvakt i hasorna – stack jag ut ordentligt som parlamentsledamot. Men till skillnad från mina vänner och kolleger stod jag trots allt under beskydd. Efter att regissören Theo van Gogh och jag hade gjort en film om hur islam bryter ner kvinnor mördades Theo av en muslimsk fundamentalist – en tjugosexårig man som var född i Marocko och hade flyttat till Amsterdam tillsammans med sina föräldrar. Jag skrev självbiografin En fri röst om mina erfarenheter. Jag beskrev hur lycklig jag var över att ha kommit bort från stamlivet och från platser där människor dikteras av religiösa påbud och traditioner, hur glad jag var över att ha kommit till en plats där människor av båda könen kan leva som jämlika medborgare. Jag beskrev det som hade gjort min uppväxt så oberäknelig: mammas lynniga humör, pappas frånvaro, diktatorers nycker, hur vi övervann sjukdomar, naturkatastrofer och krig. Jag beskrev hur det var att komma till Holland och om mina första intryck av en plats där människor inte lever i förtryck eller styrs av klanens härkomst, utan är medborgare i ett samhälle med ett styre som de själva väljer. Jag vidrörde också – men inte mer än så – den lika viktiga resa som jag samtidigt gjorde mentalt. Jag beskrev några av de frågetecken som börjat dyka upp, de första stapplande stegen mot att göra den nya värld jag klivit in i förståelig och de erfarenheter 13

Hirsi Ali_012500-4.indd 13

10-07-02 10.39.07


nomad

som fått mig att ifrågasätta min tro på islam och mina föräldrars seder. När jag skrev En fri röst trodde jag att jag hade lagt det kring­ resande livet bakom mig. Jag trodde att jag hade kommit till Holland för att stanna, att jag hade rotat mig en gång för alla och aldrig skulle behöva ryckas upp med rötterna igen. Men där hade jag fel. Jag blev tvungen att bryta upp en gång till. Och så kom jag till Amerika, där jag likt så många före mig har försökt skapa mig ett liv och uppehälle i frihet och trygghet. Ett liv fjärran från allt elände jag bevittnat och den inre konflikt jag lidit av. I Nomad beskriver jag varför det var just Amerika jag valde. Läsare över hela världen har stöttat och berömt mig för En fri röst, men de har också ställt en mängd frågor om sådant som jag inte tog upp i boken. De har undrat vad som hände med resten av min familj. De har undrat vilka erfarenheter andra muslimska kvinnor har. Om och om igen har jag fått höra: Hur typiska är dina erfarenheter? Är du över huvud taget representativ för muslimska kvinnor? Denna bok ger svar på den frågan. Den handlar inte bara om mitt eget kringvandrande liv i västerlandet, utan även om livet för många andra emigranter till väst. Den handlar om både de filosofiska och de högst påtagliga bekymren för människor – särskilt kvinnor – i en tätt sluten, traditionell muslimsk kultur som kapslats in i en vidöppen och vidsynt kultur. Den handlar om hur islamiska ideal kolliderar med västerländska. Om den civilisationernas kamp som jag och miljontals andra har levt i och alltjämt lever i. När jag just hade flyttat till USA och återigen påbörjat processen att komma till rätta i ett nytt land greps jag av en intensiv hemlängtan av ett nytt slag. Efter att min pappa hade avlidit i London återförenades jag med en del av släkten – några kusiner och min halvsyster – som bor i USA, Storbritannien och på andra ställen i väst. Då insåg jag att deras liv hade tagit en tragisk vändning. En 14

Hirsi Ali_012500-4.indd 14

10-07-02 10.39.07


inledning

har aids, en annan har blivit åtalad för mordförsök på sin man och ytterligare en skickar alla pengar han tjänar hem till Somalia för att försörja klanen. Samtliga förklarar sig lojala mot de värden som vår stam och Allah står för. De har permanent uppehållstillstånd och är fullvärdiga medborgare i de västerländska länder de bor i, men sina hjärtan och tankar har de på annat håll. De drömmer om en tid i Somalia som aldrig funnits: en tid av fred, kärlek och harmoni. Kommer de någonsin att slå rot där de befinner sig? Det verkar osannolikt, och insikten om deras problem är ett av de ämnen jag kommer att ta upp i denna bok. Än sen, tänker ni kanske. Alla kulturer har väl sina problem­ familjer? Inte minst i Hollywood skämtas det mycket om problemen i judiska och kristna familjer. Icke desto mindre tror jag att den muslimska problemfamiljen är ett reellt hot mot själva livsstrukturen i väst. Familjen är som en smältdegel för mänskliga värden. Det är inom familjen som barn fostras att efterleva och framhäva sina föräldrars kulturella normer. Det är inom familjen som ett kretslopp av lojaliteter uppstår och förs vidare till nästa generation. Det är därför oerhört viktigt att vi förstår de krafter som verkar i muslimska familjer, för det är i dessa som man – bland annat – kan finna svaret på varför så många unga muslimer är mottagliga för radikala islamistiska strömningar. Det är i första hand via familjer som konspirationsteorier sprider sig från moskéer och madrasor i Saudiarabien och Egypten till vardagsrum i Holland, Frankrike och USA. I Europa och USA är det många som ifrågasätter att det faktiskt pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam. Men en radikal muslimsk minoritet är övertygad om att islam är under belägring, och denna minoritet brinner för att segra i det heliga krig som förklarats mot västerlandet. Det som denna minoritet i slutändan vill åstadkomma är att återinföra ett teokratiskt kalifat i muslimska länder och föra det vidare till resten av världen. En 15

Hirsi Ali_012500-4.indd 15

10-07-02 10.39.07


nomad

större grupp muslimer, varav de flesta lever i Europa och USA, tror att terroraktioner av muslimska fundamentalister kommer att leda till att västvärlden urskillningslöst slår tillbaka mot alla muslimer. (I själva verket finns det få belägg för att en sådan reaktion verkligen pågår, men uppfattningen har bitit sig fast bland muslimska invandrare och den får näring av radikaler.) På grund av denna kollektiva känsla av förföljelse är det många muslimer i väst som isolerar sig i getton som de skapat åt sig själva. I dessa getton sprider sedan radikala islamister sitt hatbudskap och värvar infanterister som får kämpa som martyrer för deras förvridna världsåskådning. Olyckliga, vilsna ungdomar från dysfunktionella invandrarfamiljer är idealiska att värva till en sådan sak. Med tanke på den ökade invandringen från den muslimska världen och det väsentligt högre födelsetalet för muslimska familjer är detta ett fenomen som vi gör bäst i att inte ignorera. Eftersom jag har direkt erfarenhet av problemet kan jag belysa det genom att helt enkelt berätta om min uppväxt, om mina syskon och om andra av mina släktingar. I denna bok ska jag försöka beskriva den mest intima sfären av familjen: kommunikationen – eller bristen på kommunikation – mellan mina föräldrar, förväntningarna de hade på oss barn, idéerna de hade om uppfostran, identitetskrisen som de förde vidare till oss, deras motsägelsefulla syn på sexualitet, pengar och våld och – framför allt – hur religionen fördärvade tillvaron för vår familj. Ibland funderar jag över vad som hade hänt om pappa inte hade lämnat oss i Kenya. Om han hade stannat hade jag blivit bortgift när jag var mycket yngre och jag skulle aldrig någonsin ha tagit mod till mig eller fått tillfälle att smita iväg för att få det bättre. Om min familj aldrig hade lämnat Somalia eller om min mamma hade fått som hon ville och sett till att jag höll mig hemma istället för att gå i skolan, så hade fröet till min revolt kanske aldrig såtts – det frö som fick mig att fantisera om ett annat liv än det som mina 16

Hirsi Ali_012500-4.indd 16

10-07-02 10.39.07


inledning

föräldrar hade stakat ut åt mig. Det var så många omständigheter och beslut som var utom min kontroll, och det är först när jag ser tillbaka som jag förstår vilka tillfällen det var som gjorde att jag kunde ta kontrollen över mitt liv. Genom bitter erfarenhet har jag fått lära mig att man hämmar utvecklingen mot ett självständigt liv om man fastnar mellan de båda värdesystemen – om man har det ena benet i väst och det andra i islam, om man lever ett dubbelliv där det yttre är modernt och obundet medan det inre är traditionsbundet och underkastat klanen. Jag kände en väldig ångest när jag tänkte på att lämna pappa och på vreden som klanen skulle drabba mig med efter att jag hade rymt. Och det var oerhört plågsamt att fundera över konsekvenserna av att överge islam – konsekvenser som inte främst skulle drabba mig, utan mina föräldrar och andra släktingar. Stunderna var många då jag övervägde att istället ge upp mina egna behov och drömmen om ett lyckligt liv för att mina föräldrar, syskon och resten av klanen skulle slippa oroa sig. Med andra ord har min nomadresa i första hand varit en mental resa, vilket även gäller den sista etappen mellan Holland och USA. Det har varit en resa genom tid och rum – den har sträckt sig över tusentals mil, men också över hundratals år. Det har varit en resa från Afrika, där människor lever som medlemmar av stammar, till Europa och Amerika, där människor lever som medborgare i samhällen (även om synen på medborgarskapet skiljer sig markant länder emellan). Det har varit massor av missförstånd, förväntningar och besvikelser längs vägen och det är mycket som jag har lärt mig. Jag har lärt mig att det är en sak att ta farväl av stamtillvaron, men något helt annat att leva som samhällsmedborgare – vilket också är det som så många i min släkt har misslyckats med. Och det är de långt ifrån ensamma om. Nästan en fjärdedel av jordens befolkning ser sig själva som muslimer. De tio länder i världen som släpper ifrån sig flest flyktingar är också muslimska, och de flesta av flyktingarna söker sig 17

Hirsi Ali_012500-4.indd 17

10-07-02 10.39.07


nomad

till Europa och USA. Utvandringen från muslimska länder kommer med största sannolikhet att öka de närmaste åren, eftersom födelsetalet i dessa länder är så mycket högre än i väst. ”Problemfamiljerna” – som människorna i min släkt – kommer att bli fler och fler om inte de västerländska demokratierna kommer på bättre sätt att integrera nykomlingarna och göra dem till samhällsmedborgare. Jag ser tre huvudsakliga hinder för integrationsprocessen, varav inget är specifikt för just min familj. Det första är vad islam gör med kvinnor. Deras vilja kuvas när de är små. När de kommit till menstruationsåldern har de berövats sin röst. De har fostrats till undergivna robotar som tjänstgör i hemmen som husor. De blir tvungna att foga sig till faderns val av livskamrat, och efter bröllopet handlar deras liv enbart om att tillmötesgå makens sexuella begär och att föda barn. Deras utbildning avbryts i många fall medan de fortfarande är små, så när de vuxit upp är de helt inkapabla att förbereda sina barn för ett bra liv i moderna västerländska samhällen. Och döttrarna upprepar samma mönster. En del flickor fogar sig. Andra lever dubbelliv. Somliga rymmer och faller offer för prostitution och droger. Några få lyckas gå sin egen väg, såsom jag har gjort, och kanske kan de rentav försonas med sina familjer till slut. Varje muslimsk kvinna har sin egen historia, men det som förenar dem allihop är att deras sexualitet kontrolleras av familjen i mycket högre grad än i andra religiösa samhällen. Jag vill påstå att detta är den svåraste barriären att forcera innan man kan leva ett bra liv som samhällsmedborgare – inte bara för kvinnor, utan även för de söner som kvinnorna fostrar och de män som dessa söner växer upp till att bli. Det andra hindret, vilket kan tyckas banalt för västerländska läsare, är problemen som många muslimska invandrare har att hantera pengar. Islams syn på skulder och tillgångar och kvinnornas okunskap om ekonomi gör att de flesta är totalt oförberedda 18

Hirsi Ali_012500-4.indd 18

10-07-02 10.39.07


inledning

på och förvirras av alla möjligheter och skyldigheter i ett modernt konsumtionssamhälle. Det tredje hindret är svårigheten att socialisera den muslimska mentaliteten. Alla muslimer har fostrats att tro att Muhammed, religionsgrundaren, var en exemplarisk människa och att de moraliska gränser som han lämnat efter sig aldrig någonsin bör ifrågasättas. Koranen, såsom den ”uppenbarade” sig för Muhammed, anses ofelbar: det är Allahs sanna berättelse, och alla dess påbud måste lydas utan några som helst invändningar. Detta innebär att muslimer är mer mottagliga för indoktrinering än andra trosutövare. Något som ytterligare bidrar till svårigheterna att göra muslimer till västerländska samhällsmedborgare är våldet som är ingrott i många muslimska samhällen – allt från det handgripliga våldet i hemmen till den aldrig sinande entusiasmen för det heliga kriget. Hindren för integration av människor med liknande bakgrund som min familj kan sammanfattas med tre ord: sex, pengar och våld. I sista delen av denna bok kommer jag att föreslå några lösningar.­ I väst finns en tendens att bemöta muslimska invandrares sociala misslyckanden med en sorts rasism baserad på låga förväntningar. Denna inställning grundar sig på att människor som är färgade anses utgöra ett undantag från ”normala” beteendemönster. En välmenande grupp i samhället anser därför att vissa minoriteter inte behöver uppfylla samma krav som majoriteten. I liberala, demokratiska länder är majoriteten vit och de flesta minoriteter färgade. Men målet för de flesta muslimer, liksom för invandrare överlag, är inte att flytta till väst för att buntas ihop i en minoritet. De flyttar för att de vill få möjlighet att leva ett bättre liv – ett liv som är tryggare och mer förutsägbart, ger högre inkomster och en chans till bra utbildning för barnen. För att lyckas med detta tror jag att de måste lära sig bli av med 19

Hirsi Ali_012500-4.indd 19

10-07-02 10.39.07


nomad

vissa vanor, dogmer och sedvänjor och istället tillägna sig nya. Det finns många välvilliga människor i väst som försöker hjälpa flyktingar att komma in i samhället. De kritiserar sin omvärld för att det görs för lite, donerar pengar till välgörenhetsorganisationer och försöker sätta stopp för diskriminering. De påverkar sina regeringar att undanta minoriteter från västerländska normer, kämpar för att de ska få bevara sina kulturer och för att man ska vara tolerant mot deras religioner. Dessa människor har goda avsikter, det tvivlar jag inte på. Men jag tror att de välmenta insatserna har blivit en del av själva problemet. För att tala klarspråk är deras försök att hjälpa muslimer och andra minoriteter lönlösa. Genom att skjuta upp eller i bästa fall förlänga anpassningen till ett modernt samhälle – med hjälp av illusionen om att det går att hålla fast vid ett stambeteende och samtidigt lyckas som samhällsmedborgare – så stänger mångkulturalismens förespråkare in kommande generationer i ett ingenmansland av moraliska värden. Det kläs i en empatisk och överseende språkdräkt, men är i själva verket en grym form av rasism. Och att den uttrycks i rättfärdighetens inställsamma ordalag gör den bara grymmare. Jag tror att det finns tre institutioner som skulle kunna förenkla anpassningen till västerländska samhällen för de miljontals nomader som lämnat sina stamkulturer bakom sig. Och det är bara dessa tre institutioner som kan tävla med jihad om att vinna muslimernas hjärtan. Den första av dem är utbildningsväsendet. Upplysningen i Europa på 1700-talet lade grunden för skolor och universitet där det kritiska tänkandet stod i centrum. Denna nya typ av utbildning skulle hjälpa folket att ta sig ur fattigdom, vidskepelse och förtryck genom att de fick utveckla sina intellektuella färdigheter. Med demokratins utbredning på 1800- och 1900-talen ökade tillgången till sådana förnuftsbaserade institutioner i stadig takt. Barn från alla skikt i samhället fick lära sig inte bara matematik, geografi, natur- och konstvetenskap, utan även de sociala förmågor och 20

Hirsi Ali_012500-4.indd 20

10-07-02 10.39.08


inledning

den disciplin som behövdes för att lyckas utanför klassrummet, och med litteraturens hjälp stimulerades de att sätta sig in i hur personer haft det i äldre tider och andra delar av världen. Syftet med denna allmänna utbildning var att träna upp befolkningen – inte att bevara stammens särart, religionens okränkbarhet, eller vilka vanföreställningar det nu var som råkade gälla för stunden. Dagens skolor och universitet i västvärlden har i många fall valt en mer ”överseende” inställning till invandrarelevers tro, seder och bruk, och genom denna missriktade hövlighet undviker man att konfrontera trosföreställningarna bland muslimska barn och deras föräldrar. Läroböckerna slätar över islams fundamentalt orättfärdiga regler och beskriver det som en religion med ett fredligt budskap. Dessa självpåtagna skygglappar är något som de förnuftsbaserade institutionerna måste göra sig av med. De borde istället återgå till att utveckla förmågan till kritiskt tänkande – hur ohövliga somliga människor än kan komma att uppfatta slutsatserna. En annan institution som kan och måste göra mer är feminist­ rörelsen. Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där. Jämfört med såväl muslimska kvinnor i muslimska länder som med äldre tiders västerländska kvinnor, så är muslimska kvinnor i väst särskilt hårt hållna av familjen och samfundet. Det räcker inte med att beteckna deras problem som ”våld i hemmet” – problemen tar sig uttryck i hemmen, men i grunden är de juridiska och kulturella. Kampanjer borde ägnas åt att informera om de särskilda omständigheter och restriktioner 21

Hirsi Ali_012500-4.indd 21

10-07-02 10.39.08


nomad

som muslimska kvinnor lever under i väst och farorna de utsätts för. Detta för att upplysa muslimska män om hur viktig kvinnornas självständighet och utbildning är och se till att männen straffas när de tar till våld – och på så vis förhindra att muslimska kvinnor far illa. Den tredje och sista institutionen som borde ta itu med problemet är den kristna kyrkan. Själv har jag blivit ateist, men jag har stött på många muslimer som säger att det är nödvändigt för dem att ha någon sorts andlig vägledning. Jag har också haft nöjet att träffa kristna personer vars uppfattning av Gud på intet vis påminner om Allah. De representerar en reformerad och i viss mån sekulariserad kristendom som skulle kunna vara mycket användbar i kampen mot muslimsk fundamentalism. Denna moderna variant av kristendomens Gud är synonym med kärlek, och hans förespråkare predikar inte hat, intolerans och splittring. Det är en barmhärtig Gud, som inte strävar efter statsmakten och inte ser vetenskapen som ett hot. Hans anhängare betraktar Bibeln som en bok full av liknelser, inte av direkta påbud som måste lydas blint. För tillfället finns det två ytterligheter inom kristendomen som båda är en belastning för den västerländska civilisationen. Den ena är de som fördömer andra grupper i samhället, som tolkar Bibeln bokstavligt och avfärdar vetenskapliga förklaringar av människans och naturens existens till förmån för ”intelligent design”. Fundamentalistiska kristna samfund av det slaget ägnar massor av tid och energi åt att omvända människor, men mycket av det de predikar strider mot upplysningens grundprinciper. Den andra ytterligheten är de som skulle kunna böja sig för islam – likt Engelska kyrkans andlige ledare, ärkebiskopen av Canterbury, som menar att sharialagarnas införande i Storbritannien är någonting oundvikligt. Den måttfulla, fredliga och reformerade kristendomens anhängare är varken lika aktiva som den första gruppen eller lika högljudda som den andra. Det borde de vara. En kristendom som 22

Hirsi Ali_012500-4.indd 22

10-07-02 10.39.08


inledning

predikar kärlek och tolerans är och förblir ett av västerlandets mest effektiva motgifter mot hatet och intoleransen inom islam. Före detta muslimer ser Jesus som en mer sympatisk och human person än Muhammed. Min tid som nomad är nu över. Slutdestinationen visade sig vara Amerikas förenta stater, precis som för miljontals andra vandrare de senaste tvåhundra åren. Amerika är mitt hem numera. Vad som än händer delar jag nu mitt öde med det amerikanska folket, och jag skulle vilja återgälda det generösa välkomnande jag fått i detta unika, fria samhälle med att dela med mig av mina insikter från åren som muslimsk nomad. Budskapet i denna bok är tydligt och kan slås fast redan nu: Västvärlden måste ta upp kampen med jihadisterna – det heliga krigets förespråkare – för att vinna sin egen muslimska invandrarbefolknings hjärtan. Folk måste utbildas att bryta ”den ofelbare profetens” förtrollning, så att kvinnor skyddas mot Koranens förtryck och nya andliga alternativ lyfts fram. Innehållet i Nomad är, precis som i En fri röst, till stor del subjektivt. Jag gör inget anspråk på att besitta den enda möjliga formeln för att lyckas som samhällsmedborgare. Människans natur låter sig inte sorteras i prydliga kategorier som ”assimilerbar” och ”icke assimilerbar” och det finns ingen färdig manual för hur man enkelt och smärtfritt försonar sig med moderniteten. Alla människor är olika och har sina egna unika uppsättningar av möjligheter och begränsningar. Detsamma gäller familjer och hela samhällen som står inför den dubbla utmaningen att anpassa sig till en ny livsstil och samtidigt bevara sin tro och förfädernas traditioner. I slutändan blir detta därför en mycket personlig bok – ett slags uppgörelse med mina rötter. På sätt och vis är den skriven för Sahra, min lillasyster som jag lämnade kvar i världen jag själv flydde ifrån. Men den är också en diskussion som jag hade velat ha med min familj, särskilt min pappa, som en gång förstod och 23

Hirsi Ali_012500-4.indd 23

10-07-02 10.39.08


nomad

rentav propagerade för det moderna liv som jag numera lever – innan han föll i trans i sin underkastelse under Allah. Det är också en diskussion jag hade velat ha med min mormor, som lärde mig att till varje pris hedra klanen. Under bokens tillkomst har tankarna ständigt varit hos min brorson Jacob, som växer upp i Nairobi, och Sahras lilla dotter Sagal, som föddes i en somalisk bubbla i England. Jag hoppas att de får växa upp friska, krya och – framför allt – fria.

24

Hirsi Ali_012500-4.indd 24

10-07-02 10.39.08


9789100125004