Page 1

första kapitlet Viveka väntar på någon. – Men var är Sebastian?

Äntligen hade familjen Lagercronas lilla våning vid Karlavägen i Stockholm kommit i ordning. Översten, överstinnan och den femtonåriga Viveka sutto denna septemberafton 1909 i salongen och väntade på Sebastian som skulle komma med kvällståget från Karlskrona. Sofia Lagercrona, djupt sorgklädd, tittade sig nervöst omkring. Edvard i svart kavajkostym lade med tålmodig min en patience. Viveka dröjde vid ett av fönstren och försökte med blickarna genomtränga den fallande skymningen. I detta prång, icke längre från Humlegården än att man kunde se trädens mörka grönska om man lutade sig fram genom fönstret, slutade Karlavägen här väster ut. Det hus Lagercronas flyttat in i var det sista. Ett högt grått plank stängde av gatan, som inte ens var stenlagd. Mittemot Lagercronas våning, belägen en trappa upp, hade man utsikt över några bergknallar, bevuxna med gräs, ett par röda stugor och en smedja. I denna stora stad befann man sig i en lantlig vrå, utan att dock ha något av landets behag eftersom den lantliga vrån var ganska skräpig och illa hållen. 9

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 9

2010-08-17 16:49:05


Under överstens rum var en bred träport som ledde in i ett valv, vilket i sin tur löpte ut i en skolgård. Från sängkammaren kunde Sofia när hon klädde om sig om morgnarna se det höga skolhuset med sina många rutor, och hon kunde till och med räkna ut bakom vilket fönster Viveka satt i klassrummet vid sin pulpet. Efter den stora våningen i Ramstaden föreföllo rummen här vid Karlavägen små och liggande alltför tätt inpå varandra. Det största rummet hade överstinnan genast reserverat till sin salong. Hon måste ha en salong för att ta emot visiter i, hon skulle känt sig deklasserad, om hon måst vara utan denna salong som med sitt divansbord, sina soffor, sitt piano och alla sina fotografier och småsaker öppnade stora famnen åt de besökande. Sofia tänkte i detta fall, som i så många andra, mera på vad hennes väninnor och släktingar skulle säga och tycka än på sin egen lilla dotter som genom denna anordning berövades ett eget rum. Om salongen ordnats till sal och vardagsrum samtidigt, kunde Viveka fått det rum, vilket nu blivit sal, som sitt eget. På det här sättet fick hon i stället bo som inhysing i salen på en vit pinnsoffa. Det mesta av matsalsmöbeln hade man tvungits att bära upp på vinden utom det bruna matsalsbordet och det stora linneskåpet som trängdes om utrymmet med Vivekas vita flickmöbel från Ramstaden. En bred spegel med förgylld ram infälld i kakelugnen återgav rummet i sitt skimrande djup. Viveka kunde ibland bli stående och se in i denna spegel och vrida sig i kval över rummets brist på skönhet och harmoni, men mest av allt grämde hon sig över att inte längre ha en lugn tillflyktsort som hon kunde kalla sin egen. 10

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 10

2010-08-17 16:49:05


För att salongen, salen och överstens rum skulle kunna bilda en fil hade Sofia låtit lyfta bort dörrarna mellan salen och salongen och hängt upp ett draperi i stället. När Viveka satt vid sitt skrivbord och läste sina läxor, en mödosam sysselsättning nu sedan hon bytt skola, silade genom draperiet de gälla rösterna från Sofias ”visiter” in till henne. Det hjälpte inte att hon satte händerna för öronen, hon hörde deras prat ändå och hon lärde sig hata dessa sin mors väninnor och deras struntangelägenheter och alla små historier. På andra sidan den mörka och trånga tamburen, där familjens ytterkläder hängde, fanns ett gårdsrum som just nu iordningställdes åt Sebastian. Viveka vände litet på huvudet, då hon hörde sin mor sucka från soffan där hon satt nedsjunken. Ofrivilligt banade sig också en suck upp från Vivekas bröst, och hon fingrade tveksamt på sin egen sorgklänning och tittade ned på sina svarta skor och trådstrumpor. Det var endast tre veckor sedan den strålande Magnhild, Sebastians unga hustru, dött i barnsäng. Sofia och översten hade varit nere på begravningen, och sedan hade de i stor hast måst resa tillbaka till Ramstaden igen för att styra om flyttningen. Viveka vände sig åter mot fönstret. Gatlyktan utanför huset hade nu blivit tänd och kastade ett melankoliskt sken över omgivningen. Magnhild? En port till ett rum där ett ogenomträngligt mörker härskade hade öppnats och den unga kvinnan hade glidit in i mörkret och porten hade för alltid slutits om henne. Hon hade lämnat en liten alltför tidigt född flicka efter sig, som nu där nere i Karlskrona hölls vid liv av värmekrus, vilka skulle ersätta 11

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 11

2010-08-17 16:49:05


en moders famn, och med en föda som skulle söka ersätta en moders mjölk. Viveka hade många gånger denna tid hört hur hennes svägerska dött och varför hon hade dött. För varje ny släkting eller väninna som kom på besök hade Sofia med tårdränkt stämma berättat denna förskräckliga historia utan vidare variationer, och Viveka hade vid sin läxbok bakom draperiet lyssnat till den och varje gång råkat i spasmodisk gråt. Hon grät kanske inte bara över Magnhild, som hon älskat så mycket, utan också över de samtidigt likgiltiga och nyfikna rösterna därutifrån salongen. Till sin häpnad förstod hon att den tysta döden inte endast väckte sorg och fasa utan också en njutningsfylld nyfikenhet och ett sensationsfrosseri, som spårades i tonfallen och varsnades i de glänsande ögonen då de besökande sade adjö. De sågo ut som om de fått något gott att tugga på. Där Viveka stod vid fönstret och såg skymningen svepa över gatan mindes hon Magnhilds brev denna sommar. Hon hade varit så lycklig över barnet som hon bar inom sig. Brevarken tycktes bli genomskinliga av denna outsägliga moderslycka. Hon beskrev hur hon sydde småkläder åt den väntade, hur hon köpte en barnvagn och en liten säng med vita omhängen. Över den hade hon bundit en stor ljusblå sidenrosett, gossar skulle ha blått och hon hoppades det skulle bli en gosse. Under tiden var Sebastian ute på sjömanöver och hon gick ensam hemma i våningen och sjöng. Bara i förbigående hade hon senare nämnt i ett brev på Sofias ingående frågor, att doktorn tillrått henne vara försiktig därför att hon hade stark äggvita. En afton hade en eldsvåda brutit lös i det hus som 12

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 12

2010-08-17 16:49:05


beboddes av hennes syster och svåger. Magnhild hade sett eldskenet från sitt fönster och barhuvad rusat ut på gatan. Detta var i augusti och hon väntade inte sitt barn förrän sex veckor senare. Förskräckelsen hade försatt henne i skälvning och frosskakningar. Hennes mor som skyndat till hade fört henne till sjukhuset. Och där hade hon efter timmar av plågor och under krampanfall fött sin lilla dotter och dött medan hon ropat på Sebastian och barnet som hon inte kunde se. Deras äktenskap hade inte varat åtta månader och Viveka såg som i en syn framför sig den strålande bruden som dansat på årsdagen av föräldrarnas bröllop i den stora salen i Ramstaden i sin vita klänning och med en röd ros fästad i sitt blonda hår. Och nu skulle Sebastian komma hit och bo hos dem. Han hade blivit kommenderad till Stockholm denna höst, och Sofia var glad över att få ha honom hemma hos sig. Viveka anade att hon också gladde sig åt att åter få ha sin son för sig själv, men åt sådana tankar gav hennes mor naturligtvis inte uttryck. – Går inte patiencen ut, Edvard? hörde Viveka Sofia fråga. Översten skakade otåligt på huvudet och vinkade avvärjande med handen. Viveka gick tyst över mattan och satte sig bredvid honom. Hon tittade i smyg upp i hans ansikte och märkte hur det bara på denna korta tid sedan de flyttat från Ramstaden hade magrat. Varje morgon efter frukosten begav sig hennes far ut för att träffa olika personer, vilka redan brevledes, medan han varit chef för Ramstadlands regemente, lovat att ha honom i tankarna så fort de finge reda på någon plats lämplig för en före detta högre officer. 13

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 13

2010-08-17 16:49:05


Men ännu hade icke överste Lagercrona lyckats få något avgörande svar från någon enda av dessa personer. Han hade ingen sysselsättning, och han avskydde att inte ha något att göra. Förr, när han varit tjänstledig från regementet, om så blott för en vecka eller fjorton dagar, hade han redan efter andra dygnet börjat bli på dåligt lynne och gått omkring och sett ut som om han inte visste vad han skulle ta sig till. Nu hade han fått ledigt för alltid från sitt regemente och hans humör sjönk för varje timme, under det att han oroade sig för hur han skulle förmå skaffa tillräckligt med pengar för att familjen skulle kunna leva någorlunda anständigt och upp till den standard som var bruklig i deras samhällsklass. Viveka kände hans bekymmer, hon kunde inte undgå att höra honom tala om dem med Sofia om kvällarna, när hon låg i den vita pinnsoffan i salen. Genom draperiet som hängde framför dörren trängde då hans stämma som Viveka förnam vara fylld av en ångest, vilken hon endast långt senare skulle fatta, och däremellan hennes mors ivriga och gälla röst. Siffror! Siffror! Vad kostade sockret här i huvudstaden? Och köttet och brödet? Franska bröd och gifflar, som voro en sådan läckerhet, hade man inte råd till. Så måste man baka hemma och förvara brödet i burkar för att det ej skulle bli för hårt. De hade inte längre tre jungfrur. Endast kokerskan Hilda hade följt med från Ramstaden och hon som förut varit så gladlynt begynte här i den lilla våningen visa helt nya och obehagliga sidor av sin karaktär. Frispråkig hade hon alltid varit, men nu hade hon börjat bli nästan oförskämd, då hon märkte hur familjen måste inskränka sig. 14

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 14

2010-08-17 16:49:05


Endast häromdagen, då överstinnan varit ute i köket för att säga till om middagsmaten, hade Viveka hört henne muttra, medan den döva Sofia gick ut igen: – Ja! Ja! Snålheten bedrar ofta visheten. Och när hon observerade att Viveka lyssnade grinade hon henne upp i ansiktet. Något sådant skulle hon aldrig vågat förr, då översten och överstinnan ännu ansågos som en makt och ett herrskap att räkna med där uppe i regementsstaden. Viveka ursäktade henne ändå därför att hon hade ett så uselt rum: en eländig kammare innanför köket med ett smalt fönster utåt den grå gården. Genom rutan stal sig en sparsam dager in, och när hon ville svalka sin vrede öppnade hon fönstret till det trånga kyffet, där plåtkofferten, som hon envisades att inte vilja packa upp, kanske för att den skulle stå där som ett hot om att hon när som helst kunde flytta, tog den mesta platsen. Viveka tittade ned på korten, som översten åter lade ut på bordsskivan: kungar, damer, knektar, ess, hjärter, spader, klöver och ruter… Viveka tyckte att de sågo löjliga ut. Hon begrep sig inte på patiencen, men hon brukade tycka om att betrakta sin fars händer, medan de sysslade med korten. Men denna afton förskräckte de henne, därför att hon fann att dessa händer plötsligt sågo gamla ut. De hade svällda ådror och rynkor och streck. Hon tittade på sina egna släta händer och från dem på sin fars igen. Han var ju inte så gammal, hans figur var lika smärt och rak som den alltid varit, de civila kläderna klädde honom väl icke lika bra som uniformen, men han rörde sig alltid så raskt och spänstigt. Varför voro då händerna så gamla? En åldrad och trött mans händer? 15

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 15

2010-08-17 16:49:05


Viveka fick åter tårar i ögonen och strök hastigt med fingerspetsarna över hans vänstra hand som för ögonblicket vilade på bordsskivan. Men han förstod inte, upptagen av patiencens tankelek, att hans lilla dotter menade denna lätta beröring som en smekning, utan flyttade förstrött undan hennes vänliga hand. Han tittade på klockan. – Tåget har nog kommit in på stationen nu, sade han högt till Sofia. – Ja, det har det nog, mumlade Sofia. Å, stackars min egen gosse! Hon grät och torkade sig i ögonen med en liten näsduk som hade en svart sorgkant. Viveka kunde aldrig förstå varför hennes mors tårar ständigt kommo henne att känna sig kall och olustig. Kanske var det för att Sofias tårar föllo så ymnigt och därefter snabbt upphörde. När hon gråtit, log hon ofta som om hon redan glömt orsaken till sin bedrövelse. – Jag måste se om allt är riktigt fint i Sebastians rum, sade hon och steg upp. Viveka följde henne. Inne i det lilla rummet tände Sofia det elektriska ljuset. Hon rättade på sängöverdraget och strök med handen över bordet och tittade strax efteråt på sina fingrar för att se om Hilda dammat ordentligt. Det hade hon nu inte och Viveka fick springa efter en dammtrasa och börja torka av bordet och stolarna. Mitt på bordet hade Sofia ställt en vas med gredelina astrar i. Viveka tyckte att dessa gredelina blommor som redan slokade sågo på något sätt sorgliga ut. Sofias mening hade nog varit att de skulle liva upp rummet. I stället gåvo de det en bedrövelsens prägel, och om Viveka hade vågat 16

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 16

2010-08-17 16:49:05


det skulle hon ha kastat bort dem. Men Sofia böjde sig över blommorna, kysste dem ömt och lät sina spetsiga hårda fingertoppar glida genom dem så att de styva kronbladen svagt rasslade. – Jag tycker Sebastian nu skulle hunnit hit, sade Sofia med en viss otålighet i rösten. I detsamma ringde det en skarp signal på tamburdörren. – Han kommer, skrek Viveka som hoppat till vid ljudet. Sebastian är här, mamma. Innan Hilda hunnit ut ur jungfrukammaren för att öppna, var Viveka vid dörren och slog upp den på vid gavel. Översten hade kommit från salongen, Sofia knäppte ihop händerna och log tårögt. Men det var inte Sebastian som fick mottaga detta leende ämnat endast för honom, den älskade sonen, utan ett rödbrusigt stadsbud med ryggen krökt under en koffert. – Lagercrona, sade han, som presenterade han sig själv, och stretade på sned in genom dörren med kofferten lutande i en oroväckande vinkel. Sofia, som något hämtat sig, sade till honom att placera kofferten i Sebastians rum, vilket så snart kofferten kommit på sin plats såg ut att krympa samman och bli alltför litet. Stadsbudet lunkade nedför trappan och kom tillbaka med ett par handväskor. Han torkade svetten ur pannan med en stor rödrutig näsduk, nickade familjärt och beredde sig att stänga tamburdörren. – Men stadsbudet har ju inte fått betalt, utropade översten och tog upp sin portmonnä. – Jo, för all del. Herrn vid tåget har redan givit mig, 17

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 17

2010-08-17 16:49:05


svarade stadsbudet och tamburdörren for med en liten smäll igen efter honom. – Men var är Sebastian? ropade Sofia, nu gråtfärdig på allvar. Varför tog han inte med sig sakerna i en droska? – De kanske inte rymdes där, svarade översten och strök sin mustasch. Viveka kände sig ängslig som om det hänt en olycka. De stodo alla tre och tittade på varandra med bekymrade miner. Det föreföll dem så obegripligt att inte Sebastian redan var hos dem. – Tänk, om han blivit överkörd, sade Sofia, strax färdig att tro det värsta. – Sebastian ser sig alltid för, svarade översten med övertygelse och med en viss stolthet i rösten. De gingo in i salongen igen, men nu hade de inte ro att sätta sig ned. Sofia tittade ut genom det ena fönstret, Edvard genom det andra. Så strövade översten genom salongen in i sitt eget rum och knackade på barometern som låg på rökbordet. När Edvard Lagercrona knackade på barometern betydde det alltid att han kände sig illa till mods. Från sin utkikspost vid fönstret ropade Sofia oupphörligt med ett par minuters uppehåll: – Där kommer han, och så en sekund senare: – Nej, det var ju inte han. Varje ung man hon skymtade i det osäkra ljuset från gatlyktan fick Sebastians gestalt och hållning. Nu ringde det igen, denna gång på telefonen. Sofia som ibland helt oväntat uppfångade ljud, som nu telefonens pinglande, sprang ut i tamburen och lyfte upp telefonluren. 18

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 18

2010-08-17 16:49:06


– Hallå! Hallå! ropade hon nervöst in i mikrofonen. Hennes ansikte fick ett spänt lyssnande uttryck. – Det är kanske från ett sjukhus, hörde Viveka, som ställt sig bredvid henne, hur hon viskade. Allt gick så hastigt till i Sofias fantasi. Redan såg hon Sebastian installerad i en sjukhussäng med omlindat huvud. – Jag kan inte höra, klagade hon strax därpå och lämnade mikrofonen till Viveka. – Hallå! Hallå! ropade nu också Viveka. En röst som Viveka först inte kände igen talade hest och en smula hackigt mot hennes öra. Hon blev förvånad när hon uppfattade orden: – Det är Sebastian. – God dag, Sebastian, skrek hon. Hon uppfattade att han inte kunde komma hem förrän ”litet senare” emedan han gått in på Operakällaren för att ”få något i sig”, eftersom han inte ätit på hela dagen. Hans besynnerliga röst var ännu svårare att höra därför att tonerna från en orkester blandade sig med hans stämma. Sofia som äntligen förstått att det var hennes äldste son ryckte luren från Viveka och ropade. – Välkommen hem, min älskade gosse! Men hon fick inte något svar, ty Sebastian hade redan ringt av. Översten kom på sin vanliga vandring åter ut i tamburen. – Nå, hur är det nu fatt? frågade han. – Sebastian är på Operakällaren. Han var så hungrig, upplyste Viveka dröjande. – Men jag har ju gjort i ordning te och smörgås, utbrast 19

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 19

2010-08-17 16:49:06


Sofia. Och nog tycker jag att han kunde ha kommit hem genast till sina föräldrar. Han måste ju förstå att vi längta efter att få se honom. – Operakällaren är ett bra dyrt ställe, sade översten. Jag trodde inte Sebastian hade råd till sådana extravaganser. – Hur lät han på rösten? frågade Sofia Viveka som stod och hängde i dörren. – Å, hans röst var väl som vanligt, sade Viveka. Men hon grubblade ännu över Sebastians röst i telefonen som hon inte hade kunnat känna igen. Varför hade den låtit så hes och hackig? Var han sjuk eller kanske bara ledsen? Lagercronas hade svårt att komma till ro denna afton. Oupphörligt tittade Sofia ut i tamburen för att hon tyckte att det ringde på dörren. Sebastian hade ju inte någon nyckel. Någon måste vara uppe för att öppna porten där nere, emedan det inte fanns någon portvakt. Sebastian skulle väl ringa, när han märkte att han inte kunde komma in. I hemlighet ansågo de alla tre att det var litet hänsynslöst av honom att inte komma hem och på detta sätt ändå hålla dem vakna. Men ingen sade något därom. Slutligen gingo Sofia och Viveka och lade sig, och översten med sin gamla smårutiga nattrock på sig satte sig i salongen med en tidning. Men han måtte inte läst något i den, ty Viveka som låg vaken i sin pinnsoffa hörde honom inte vända bladen. Då och då kom Sofia utrusande i kippande tofflor och frågade i en gäll viskning om inte Sebastian ringt ännu. Viveka hade somnat till och väcktes ur sin slummer av en telefonsignal. Hon såg på klockan. Den var nära ett. Från tamburen hörde hon sin far säga: 20

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 20

2010-08-17 16:49:06


– Ja, ja, och: – Jag går ner och öppnar. Efter en stund som tycktes henne en oändlighet kommo Sebastian och översten in i tamburen under lågmält samtal. Strax därpå var Sofia där och hennes stämma överröstade de andras. Det var tydligt att hon ändå förebrådde Sebastian att han inte kommit förr. Viveka skulle gärna ha velat gå ut för att hälsa på sin bror, men när nu dörren slöts till Sebastians rum dit föräldrarna följde honom, förstod hon ju att de ville vara för sig själva. Så somnade Viveka in och ännu i drömmen förföljde henne en oroväckande känsla av att hon väntade på något – på någon som aldrig infann sig.

21

III Krusenstjerna_Dessa lyckliga år.indd 21

2010-08-17 16:49:06

9789100124878  

Viveka väntar på någon. – Men var är Sebastian? 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you