Page 1

Nora Roberts

Röd lilja Översättning av Tove Janson Borglund

Albert Bonniers Förlag

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 3

2010-08-09 11.03


Av Nora Roberts har tidigare utgivits: Sanna lögner 1993 Framgångens pris 1995 Dolda rikedomar 1996 Född ur elden 1996 Farliga vidder 1997 Född ur kylan 1997 Hotfullt paradis 1998 Att våga drömma 1998 (under pseud. Sarah Hardesty) Född i synd 1999 Falsk skönhet 1999 Vid avgrundens rand 2000 Om drömmen blir verklighet 2000 (under pseud. Sarah Hardesty) Vänskap till döds 2001 En dröm blir sann 2001 (under pseud. Sarah Hardesty) Dödlig årgång 2002 Solens diamanter 2002 Systrarna i Clare (samlingsvolym) 2002 Vännerna från Templeton House (samlingsvolym) 2003 Det ödesdigra arvet 2003 Pärlor från månen 2003 Skuggor från det förflutna 2004 Havets safirer 2004 Flammande skyar 2005 Nyckeln till ljuset 2005 Nyckeln till sanningen 2006 Mördande hetta 2006 Livsfarlig utsikt 2007 Nyckeln till mod 2007 På slaget tolv 2008 Blå dahlia 2008 Begravt i glömska 2009 Svart ros 2009 Dödligt villospår 2010

www. albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-12464-9 Amerikanska originalets titel: Red Lily Copyright © 2005 by Nora Roberts By agreement with Writers House, New York and Ia Atterholm, Agency, Sweden ScandBook AB, Falun 2010

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 4

2010-08-09 11.03


Till Kayla, mitt barnbarn, och alla de ljus som ännu väntar på att tändas när detta skrevs

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 5

2010-08-09 11.03


Roberts_Rรถd lilja_9789100_TRYCK.indd 6

2010-08-09 11.03


Ympning och okulering betyder att två olika växter förenas till en, att skapa en stark och frisk växt som enbart har de bästa egenskaperna från föräldrarna i bagaget. AMERICAN HORTICULTURE SOCIETY OM FÖRÖKNING

Ungdomen vissnar, kärleken sloknar, vänskapens blad ramlar av, en moders hemliga förhoppningar överlever dem alla. OLIVER WENDELL HOLMES

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 7

2010-08-09 11.03


Roberts_Rรถd lilja_9789100_TRYCK.indd 8

2010-08-09 11.03


Prolog Memphis Januari 1893

Hon var desperat, utblottad, vansinnig. En gång hade hon varit en vacker kvinna, en klipsk kvinna med ett enda mål för ögonen. Lyx. Hon hade uppnått det, bedårat med kroppen och beräknat med hjärnan. Hon blev älskarinna till en av de mest välbärgade och mäktiga männen i Tennessee. Hennes hem blev rena paradsalongen, inredd efter hennes minsta nyck – och med Reginalds pengar. Tjänstefolk som passade upp, en garderob vars like knappt fanns ens hos kurtisanerna i Paris. Smycken, trevliga vänner, eget ekipage. Hon hade hållit lysande fester. Varit avundad och åtrådd. Hon, dottern till en hunsad husa, hade fått allt hennes giriga håg stått efter. Hon hade fått en son. Det hade förändrat henne, livet hon inte velat bära fram inombords. Det hade blivit livets fokus, det enda hon älskat mer än sig själv. Hon planerade för sin son, drömde om honom. Sjöng för honom medan han sov i hennes sköte. Hon hade fött med smärta, oändlig smärta, men också så mycket lycka. Lyckan över att veta att när smärtan var över skulle hon få hålla sin älskade son i famnen. De sa till henne att hon fött ett flickebarn. De sa att barnet var dödfött. 9

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 9

2010-08-09 11.03


De ljög. Hon hade vetat det redan då, mitt i den rasande sorgen, fast hon sjönk ner i förtvivlans mörker. Fast hon förlorade förståndet visste hon att det inte var sant. Hennes son levde. De hade stulit hennes barn. Tagit honom som gisslan. Visst måste det vara så, hon kände ju hur hans hjärta slog, lika verkligt som hennes eget. Men det var inte barnmorskan eller läkaren som tagit barnet. Reginald hade tagit det som var hennes, använt sina pengar för att köpa omgivningens tystnad. Nog mindes hon hur han stått i hennes salong, då han besökt henne först efter flera månader av sorg och oro. Färdig med henne, tänkte hon medan hon med darrande fingrar knäppte sin grå klänning. Färdig med henne, nu då han fått det han önskat. En son, en arvinge. Det enda hans iskalla hustru inte förmått leverera. Han hade utnyttjat henne och därefter tagit hennes enda skatt, som om han haft rätt till det. Erbjudit pengar och en resa till England i utbyte. Han skulle minsann få betala, betala, betala, malde hon inombords medan hon gjorde sig i ordning. Fast inte med pengar. Nej, nej. Inte med pengar. Själv var hon så gott som luspank nu, men hon skulle hitta på något. Självklart skulle hon ordna något när hon väl hade sin älskade lille James i famnen. Tjänstefolket – de var som råttor på ett skepp i kvav – hade stulit några av hennes smycken. Hon visste det. Det mesta av återstoden hade hon varit tvungen att sälja, och blivit lurad på kuppen. Men vad annat kunde man vänta av den där fågelskrämman till juvelerare med sin snipiga mun? Han var ju man. Lögnare och bedragare och tjuvar. Varenda en. De skulle få betala allihop innan hon var klar. Hon hittade inte sina rubiner – armbandet med hjärtformade diamanter och rubiner, is och eld, som hon fått i present av Reginald när han fått veta att hon väntade barn. 10

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 10

2010-08-09 11.03


Rena nippret egentligen. För smalt, för klent för hennes smak. Men hon ville ha det, och plöjde letande genom röran i sovrummet och garderoben. Grät som ett barn när hon hittade en safirbrosch i stället. Me­dan tårarna torkade och hon kramade smycket i handen glömde hon bort armbandet, glömde hur gärna hon velat ha det. I stället log hon mot de gnistrande, blå ädelstenarna. De skulle räcka för att ge James en bra start. Hon skulle åka bort med honom, ut på landet kanske. Tills hon mådde bra igen, fått styrkan tillbaka. Egentligen var det ju väldigt enkelt, tänkte hon och log ett kusligt leende mot sin egen spegelbild. Den grå klänningen var disk­ ret, sober – passande för en mor. Om den så satt löst på henne, verkade insjunken över livet, kunde det inte hjälpas. Hon hade inget tjänstefolk nu, ingen sömmerska som kunde pyssla med ändringar. Bara hon och James kom till ro i sin lilla stuga på landet fick hon säkert sin figur tillbaka. Hon satte upp det blonda håret i lockar på hjässan, avstod med ett styng i hjärtat från att använda rouge. Bättre att se diskret ut, bestämde hon. Diskret, det verkade lugnande på barn. Hon skulle helt enkelt åka och hämta honom nu. Åka till Harper House och ta tillbaka det som var hennes. Färden ut ur staden till det ståtliga Harperresidenset var lång, kall och dyr. Någon egen vagn hade hon inte längre, och snart, mycket snart, skulle Reginalds lakejer knacka på igen och vräka henne, som de redan hotat med. Men det var värt att kosta på sig en egen vagn. Hur skulle hon annars få med sig James till Memphis där hon skulle bära upp honom för trapporna till barnkammaren, bädda ner honom i vaggan och sjunga honom till sömns? ”Lavender’s blue, dilly dilly”, nynnade hon tyst och vred händerna i knät medan hon stirrade ut över vägen, kantad med träd i vinterskrud. Hon hade tagit med filten hon beställt till honom från Paris, och den fina lilla blå mössan och sockorna. För henne var han 11

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 11

2010-08-09 11.03


fortfarande nyfödd, de sex månader som gått sedan han föddes fanns inte i hennes plågade medvetande. Vagnen rullade längs uppfarten och det majestätiska Harper House tornade upp sig framför henne. Den gulaktiga stenen och de vita fodren gjorde ett varmt och elegant intryck mot den blygrå himlen. De tre våningarna reste sig stolta och mäktiga bland träd, buskar och en böljande gräsmatta. Hon hade hört att det en gång funnits påfåglar i parken som vandrat runt och visat upp sin vackra fjäderskrud. Men Reginald hade inte varit förtjust i deras skriande läte och sett till att få undan dem när han blev herre i huset. Han styrde som en kung. Och hon hade gett honom en prins. En dag, en dag skulle hennes son knuffa fadern från tronen. Hon skulle styra över Harper House med James. Hennes söte, söte James. Trots att fönstren i det stora huset gapade svarta och ogenomskinliga i solen – likt ögon som stirrade på henne i smyg – föreställde hon sig hur hon och James bodde där. Såg sig själv uppfostra honom där, ta honom på promenad i trädgårdarna, höra hans skratt i de långa korridorerna. En dag var det naturligtvis så det skulle bli. Huset var hans, så på det viset var huset också hennes. De skulle leva lyckliga där, bara de två. Som det var tänkt att vara. Hon steg ner ur vagnen, en blek, mager kvinna i en illasittande klänning, och gick långsamt mot stora ingången. Hjärtat bultade i halsgropen. James väntade på henne. Hon knackade, och eftersom hon inte kunde hålla händerna stilla knöt hon nävarna och tryckte dem mot veka livet. Mannen som öppnade var strikt svartklädd. Hans blick gled över henne, men visade inte med en min vad han tänkte. ”Madam, kan jag stå till tjänst?” ”Jag har kommit för att hämta James.” Hans vänstra ögonbryn höjdes någon millimeter. ”Ursäkta madam, det finns ingen James i det här huset. Är det någon ur tjänstestaben ni söker får jag hänvisa till bakre ingången.” 12

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 12

2010-08-09 11.03


”James är ingen tjänare.” Hur vågade han? ”Han är min son. Er herre. Jag ska hämta honom.” Trotsigt steg hon över tröskeln. ”Hämta honom genast.” ”Ni måste ha misstagit er på adressen, madam. Kanske –” ”Ni kan inte hålla honom borta från mig. James! James! Mamma är här.” Hon rusade mot trappan, klöste och bet när butlern grep henne i armen. ”Danby, vad står på här?” En kvinna, även hon svartklädd som tjänstefolk, skyndade mot dem i den stora entréhallen. ”Den här … kvinnan. Hon är helt uppriven.” ”Det är det minsta man kan säga. Fröken? Snälla fröken, jag heter Havers och är hushållerska här. Nu måste ni lugna er och berätta för mig vad som står på.” ”Jag ska hämta James.” Händerna darrade när hon försökte rätta till lockarna. ”Ni får genast se till att hämta honom till mig. Han måste sova middag nu.” Havers såg godhjärtad ut och log också vänligt. ”Jag förstår. Ni kanske vill sitta ner en stund för att samla er?” ”Så kommer ni med James sen? Ger mig min son.” ”I salongen? Det är skönt vid öppna spisen där, visst är det kallt i dag?” Blicken på Danby gjorde att han släppte sitt grepp. ”Såja, låt mig få visa er in.” ”Ni bara luras. Ännu ett trick.” Amelia kastade sig uppför trappan och ropade efter James medan hon sprang. Hon kom upp till andra våningen innan hon segnade ner med darrande ben. En dörr slogs upp och härskarinnan på Harper House klev ut. Hon visste att det var Reginalds fru. Beatrice. Hon hade sett henne på teatern en gång, och i butikerna. Hon var vacker, stramt vacker, med isblå ögon, vass näsa och fylliga läppar som nu kröktes i förakt. Förmiddagsklänningen hon bar var av mörkrosa siden, hög i halsen och åtsnörd i midjan. ”Vem är den där varelsen?” ”Jag ber om ursäkt, frun.” Havers, mer snabbfotad än butlern, var den första att hinna fram till dörren. ”Hon uppgav aldrig sitt namn.” Instinktivt sjönk hon ner på knä och lade armen om 13

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 13

2010-08-09 11.03


Amelias axlar. ”Det verkar som om hon är mycket olycklig och alldeles genomfrusen.” ”James.” Amelia slog ut med armarna och Beatrice svepte demonstrativt undan sina kjolar. ”Jag är här för att hämta James. Min son.” Det ryckte till i Beatrices ansikte, men strax stelnade hon till med sammanpressade läppar. ”Ta in henne hit.” Hon vände på klacken och gick in i rummet. ”Och vänta utanför.” ”Fröken”, sa Havers tyst medan hon hjälpte den skälvande kvinnan på fötter. ”Seså, var inte rädd. Ingen kommer att göra er illa.” ”Hämta mitt barn, snälla ni.” Hon tittade bedjande på Havers och klamrade sig fast vid hennes hand. ”Snälla, kom hit med honom.” ”Så, så, gå nu in och tala med mrs Harper. Ska jag servera te, frun?” ”Verkligen inte”, snäste Beatrice. ”Stäng dörren.” Hon gick fram till en vacker eldstad i granit, vände sig så att hon hade brasan i ryggen och stirrade med kall blick på dörren, som tyst stängdes. ”Ni är – var”, rättade hon sig och krökte lite på läpparna, ”en av min makes horor.” ”Jag är Amelia Connor. Jag är här för –” ”Jag bad inte att få veta vad ni heter. Det är mig fullständigt ointressant, liksom er person. Jag förutsatte att kvinnor som ni, som anser sig vara älskarinnor snarare än vanliga simpla slampor, hade så pass mycket vett och stil att de aldrig satte foten hemma hos dem de kallar sina beskyddare.” ”Reginald. Är Reginald här?” Hon såg sig omkring, häpnade över det vackra rummet med målade lampskärmar och sammetsgardiner.Varför var hon här? Hon mindes inte. All iver, all ilska var som bortblåst, nu var hon bara genomkyld och förvirrad. ”Han är inte hemma, vilket ni borde vara glad för. Jag är fullständigt medveten om ert … förhållande, fullständigt medveten om att han avslutat detta förhållande och att ni fått en väl tilltagen gottgörelse.” 14

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 14

2010-08-09 11.03


”Reginald?” Minnet trängde sig fram bland alla suddiga tankar, av hur han stod framför en eldstad – inte denna, nej inte denna. Hennes egen spis, hennes salong. Tror du att jag skulle låta någon som du uppfostra min son? Son. Hennes son. James. ”James. Min son. Jag ska hämta James. Filten ligger i vagnen. Jag tar hem honom nu.” ”Om ni tror att jag tänker ge er mer pengar för att ni ska hålla tyst om den här osmakliga historien tar ni helt fel.” ”Jag … jag ska hämta James.” Ett trevande leende, hon tog ett steg framåt med utsträckta armar ”Han behöver sin mamma.” ”Oäktingen du födde som tvingades på mig heter Reginald, efter sin far.” ”Nej. Jag har döpt honom till James. De sa att han var död, men jag hör hur han gråter.” Hon såg sig oroligt omkring i rummet. ”Hör ni hur han gråter? Jag måste hitta honom, sjunga för honom så att han somnar.” ”Ni hör hemma på ett dårhus. Det är nästan så att jag tycker synd om er.” Beatrice stod framför den sprakande brasan. ”Ni har lika lite som jag att säga till om i den här frågan. Men jag är i alla fall oskyldig. Jag är hans hustru. Jag har burit hans barn, barn födda inom äktenskapet. Jag har utstått sorgen över att förlora barn, och mitt uppförande har varit klanderfritt. Jag har slagit dövörat till, vänt blicken från min makes affärer, aldrig gett honom anledning att klaga. Men någon son gav jag honom inte, och det är min största försyndelse.” Nu steg rodnaden på hennes kinder av ilska. ”Tror ni jag uppskattar att få er oäkting på halsen? En oäkta son till en hora som kommer att kalla mig mamma? Som ärver det här?” Hon slog ut med händerna. ”Allt detta. Om han ändå dött i ert sköte, och ni med honom.” ”Ge honom till mig, ge tillbaka honom. Jag har hans filt.” Hon såg ner på sina tomma händer. ”Jag har hans filt. Jag tar med honom.” ”Det är för sent. Vi sitter i samma fälla, men ni förtjänar i alla fall straffet. Jag har ingenting gjort.” 15

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 15

2010-08-09 11.03


”Ni kan inte behålla honom, ni vill inte ha honom. Ni får honom inte.” Amelia kastade sig framåt, med vansinnig blick och blottade tänder. Slaget träffade henne på käken och hon föll bakåt, ner på golvet. ”Ni ser till att försvinna ur huset.” Beatrice talade tyst och lugnt, som om hon bad husan utföra något litet ärende. ”Ni talar aldrig om detta, annars ska jag se till att få er insydd på dårhus. Mitt rykte ska inte solkas av era sjuka fantasier, det kan jag lova er. Hit kommer ni aldrig mer, ni ska inte sätta er fot i Harper House eller på ägorna igen. Barnet får ni aldrig se – det blir ert straff, även om det i mina ögon inte är strängt nog.” ”James. Jag tar James med mig.” ”Ni är galen”, sa Beatrice och lät nästan lite road. ”Återgå till fnaskandet, ni kan säkert hitta en karl som gladeligen ger er en horunge till.” Hon gick till dörren och slängde upp den. ”Havers!” Hon väntade, ignorerade de ylande snyftningarna inifrån rummet. ”Se till att Danby får bort den där ur huset.” Men nog kom hon tillbaka. De bar ut henne, sa åt kusken att köra bort med henne. Mitt i kalla natten var hon där igen. Hon var inte vid sina sinnens fulla bruk, men klarade av färden en sista gång, i en stulen vagn, med håret genomvått av regn och den vita nattsärken klistrad mot kroppen. Hon ville döda dem. Döda dem allihop. Strimla dem, hacka dem i bitar. Då kunde hon gå därifrån med James, bära bort honom med blodiga händer. Men de skulle aldrig tillåta det. Hon skulle aldrig få hålla sitt barn i famnen. Aldrig se hans ljuvliga ansikte. Om inte, om inte. Hon steg ner ur vagnen medan Harper House vilade i skuggor och månsken, de svarta fönstren blänkte och alla sov där inne. Regnet hade upphört, molnen dragit bort. Dimman kröp över markerna, likt gråa ormar som gled undan för hennes bara, iskalla 16

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 16

2010-08-09 11.03


fötter. Morgonrocksfållen släpade i vätan och leran där hon gick. Nynnande, sjungande. De skulle allt få betala. Betala dyrt. Hon hade varit hos voodookvinnan och visste vad som måste göras.Visste vad som behövdes för att försäkra sig om att få behålla allt det hon ville ha. För all framtid. Hon gick genom trädgårdarna som stod frostspröda, till vagnshuset för att leta efter det hon sökte. Hon sjöng medan hon bar det genom den fuktiga natten mot stora huset, vars gula stenar fick extra lyster i månskenet. ”Lavender’s blue”, sjöng hon. ”Lavender’s green.”

17

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 17

2010-08-09 11.03


Roberts_Rรถd lilja_9789100_TRYCK.indd 18

2010-08-09 11.03


Ett Harper House Juli 2005

Hayley var trött ända in i märgen och gäspade så att det knakade i käkarna. Lilys huvud vilade tungt mot hennes axel, men så fort hon slutade vagga ryckte den lilla till och började gny medan de små fingrarna grep efter bomullströjan Hayley sov i. Försökte sova i, rättade sig Hayley och mumlade lugnande ljud medan hon satte gungstolen i rörelse igen. Hon visste att klockan var runt fyra på morgonen, och hon hade redan varit uppe två gånger tidigare för att vagga och trösta sin oroliga dotter. Vid tvåtiden hade hon försökt bädda ner flickan hos sig i den stora sängen så att bägge skulle kunna sova. Men för Lily räknades bara gungstolen. Så Hayley gungade och dåsade, gungade och gäspade och undrade om hon någonsin skulle få sova åtta timmar i sträck igen i hela sitt liv. Hon fattade inte hur folk klarade det. Speciellt inte ensamma mödrar. Hur orkade de? Hur klarade de av alla krav på hjärta, själ, kropp – och plånbok? Hur hade hon klarat allting om hon varit helt ensam med Lily? Vilket sorts liv skulle de ha haft om hon inte haft någon att dela oron, tristessen, det roliga och det galna med? En skrämmande tanke. 19

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 19

2010-08-09 11.03


Hon hade varit så löjligt optimistisk och självsäker, så korkad, tänkte hon nu. Bara susat på, mindes hon, sagt upp sig när hon var gravid i sjätte månaden, sålt nästan allt hon ägde, packat sin rishög till bil och gett sig av. Gud, om hon vetat då vad hon visste nu skulle hon aldrig ha gjort det. Så det var kanske bra att hon inte vetat. För hon var inte ensam. Blundande vilade hon kinden mot Lilys mjuka, mörka hår. Hon hade vänner – nej, familj – folk som brydde sig om henne och Lily och gärna ville hjälpa till. De hade inte bara tak över huvudet, utan det magnifika taket på Harper House. Hon hade Roz, kusin på något krångligt vis, fast bara ingift, som erbjudit henne ett hem, ett arbete, en chans. Hon hade Stella, sin bästa vän i hela världen, att prata med, att dissa andra med, att lära sig av. Både Roz och Stella hade varit ensamföräldrar – och de hade klarat det, påminde hon sig. Klarat sig galant, och Stella hade haft två små killar att uppfostra på egen hand, Roz tre. Och här satt hon och undrade hur hon skulle klara av ett barn, fast hon var omgiven av hjälpsamma människor. David till exempel, som skötte huset och lagade maten. Och var så underbar som bara David kunde vara. Tänk om hon varit tvungen att laga mat varenda dag efter jobbet också? Om hon varit tvungen att handla, städa, fixa, alla andra måsten förutom att klara av jobbet och ta hand om en fjortonmånaders baby, hur skulle hon ha grejat det? Gudskelov behövde hon inte ta reda på det. Så var det Logan, Stellas underbare nye man, som gärna ställde upp och trixade med hennes bil när den krånglade. Och Stellas små grabbar, Gavin och Luke, som inte bara gillade att leka med Lily utan gav Hayley lite inblickar i vad hon hade att vänta om några år. Och Mitch, lika smart som rar, älskade att hissa upp Lily på axlarna och bära runt på henne medan hon gapskrattade. Han 20

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 20

2010-08-09 11.03


skulle ju vara här på heltid nu, tänkte hon, så fort han och Roz kom hem från smekmånaden. Så fint och så roligt det varit att se först Stella och så Roz bli förälskade. Hon kände sig delaktig i alltihop – i spänningen, i förändringarna, i hur hennes nya familjekrets utvidgades. Fast nu när Roz gift sig måste ju Hayley se till att få tummarna loss och hitta ett eget ställe att bo på. Nygifta hade rätt till ett privatliv. Hon hoppades att det skulle finnas något i närheten. Kanske till och med på ägorna. Som vagnshuset. Harpers hus. Hon suckade lite och strök Lily över ryggen. Harper Ashby. Rosalind Harpers förstfödde, och en riktig goding. Fast naturligtvis tänkte hon inte på honom på det viset. Så mycket. Han var en vän, en kollega, hennes dotters första förälskelse. Och av allt att döma var känslorna ömsesidiga. Hon gäspade igen, lika sömnig som barnet av vaggandet och tystnaden i det morgontidiga huset. Harper var helt enastående med Lily. Tålmodig och rolig, lättsam och kärleksfull. I all hemlighet såg hon honom som Lilys surrogatpappa – utan den där extrabonusen att vara ihop med Lilys mamma, då. Ibland körde hon låtsasleken – det kunde väl inte skada? – och det där med surrogatet blev på riktigt. Inklusive det med att vara ihop. För vilken normalt funtad varmblodig amerikansk tjej – för närvarande svältfödd på sex – skulle väl inte fantisera om en lång, mörk och löjligt snygg typ då och då, i synnerhet som han var utrustad med ett bedårande leende, bruna ögon som fick hjärtat att smälta och en fin liten häck som gjord att nypa i? Inte för att hon gjort det. Nypt honom i häcken. Men rent teoretiskt, alltså. Plus att han var så himla duktig. Han visste allt som fanns att veta om växter och blommor. Hon älskade att se honom jobba med ympningen på I det Gröna.Titta på hans händer när han höll i en kniv eller band upp en växt. Han höll på att lära upp henne, och det uppskattade hon. Så pass 21

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 21

2010-08-09 11.03


mycket att hon behärskade sig och lät bli att sätta tänderna i honom. Men det kunde ju inte skada att fantisera om det. Hon lät gungstolen stanna, höll andan och väntade. Lily andades lugnt och jämnt mot hennes handflata. Gudskelov. Hon reste sig långsamt, smög fram mot barnsängen så ljudlöst som om hon höll på att bryta sig ut ur ett fängelse. Med värkande armar och huvudet snurrande av trötthet lutade hon sig ner över sängen och sänkte ner Lily mot madrassen, centimeter för centimeter. I samma stund som hon drog upp filten började Lily röra på sig. Huvudet for upp, och så kom skriket. ”Åh Lily, snälla Lily, kom igen nu lillan.” Hayley buffade och klappade, yr av utmattning. Det verkade fungera – så länge hon höll handen mot den lillas rygg låg huvudet kvar mot madrassen. Så Hayley sjönk ner på golvet, stack in armen mellan spjälorna. Och buffade. Och buffade. Och somnade.

* * * Det var sjungandet som väckte henne. Hennes arm sov vidare fast hon slog upp ögonen. Rummet var kallt, golvet där hon satt bredvid barnsängen var som en isfläck. Det stack i armen, ända från axeln ut i fingerspetsarna, när hon rörde på den för att lägga en beskyddande hand över Lilys rygg. Skepnaden i den grå klänningen satt i gungstolen och sjöng den gamla vaggvisan med mjuk röst. Hon mötte Hayleys blick men fortsatte att sjunga. Chocken gjorde att Hayley genast blev klarvaken, samtidigt som hjärtat for upp i halsgropen. Vad i hela fridens namn säger man till ett spöke man inte sett till på flera veckor? undrade hon. Tjena, hur är det? Välkommen hem? Hur var det tänkt att man skulle reagera, speciellt med tanke på att sagda spöke var spritt, språngande galet? 22

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 22

2010-08-09 11.03


Hayley var kallsvettig när hon sakta reste sig så att hon hamnade mellan barnsängen och gungstolen. För säkerhets skull. Eftersom det kändes som tusen nålar i armen tryckte hon den mot kroppen och gned den ihärdigt. Lägg märke till alla detaljer, intalade hon sig. Mitch kommer att vilja veta allt. Hon såg ganska lugn ut för att vara ett psykotiskt spöke, tyckte Hayley. Lugn och sorgsen, precis som första gången Hayley sett henne. Men hon hade också sett henne med vansinnig blick och ögon som höll på att tränga ur sina hålor. ”Jo alltså, hon fick några sprutor i dag. Vaccinationer. Hon är alltid kinkig på natten efteråt då. Men jag tror att hon lugnat sig nu. När det är dags att gå upp om bara ett par timmar, så hon blir nog svår hos dagmamman i dag tills hon får sova middag. Men … men nu sover hon nog, så du skulle kunna gå.” Gestalten tonade bort, ett par sekunder senare också sången.

* * * David stekte blåbärspannkakor till henne till frukost. Hon hade sagt åt honom att han inte skulle laga mat åt henne och Lily när Roz och Mitch var bortresta, men det gjorde han ändå. Eftersom han var så stilig där han gick omkring i köket och fixade lade hon ingen större energi på att hindra honom. Dessutom var pannkakorna helt ljuvliga. ”Du har sett lite hängig ut.” David nöp henne i kinden och upprepade gesten mot Lily som började fnittra. ”Jag har inte sovit så värst bra på ett tag. Hade besök i natt.” Hon skakade på huvudet när hans ögonbryn for i höjden och mungiporna var på väg mot ett lystet leende. ”Ingen karl – sådan tur har jag inte. Amelia.” Ansiktsuttrycket blev genast ett helt annat. Med orolig min slog han sig ner bredvid henne i frukosthörnan. ”Blev det problem? Är du okej?” ”Hon bara satt i gungstolen och sjöng. Och när jag sa till henne 23

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 23

2010-08-09 11.03


att Lily mådde bra och att hon kunde gå, så gjorde hon det. Inget otäckt alls.” ”Hon kanske har lugnat sig igen. Vi kan ju alltid hoppas. Har du gått och oroat dig för detta?” Han tittade närmare på hennes ansikte, såg de mörka skuggorna under de ljusblå ögonen, den bleka hyn under det noggrant applicerade sminket. ”Är det därför du inte sovit?” ”Lite grann, kanske. Det gick ganska vilt till här ett par månader. Konstant gåshud, liksom. Och så nu vaggvisa. Nästan ännu kusligare.” ”Såja, du har ju pappa David här nere.” Han sträckte sig fram och klappade henne på handen, kramade den med långa, smala pianistfingrar. ”Och så kommer Roz och Mitch hem i dag. Då känns inte huset så stort och tomt längre.” Hon drog en djup, lättad suck. ”Så du kände likadant. Jag ville inte säga något, för det är ju klart att det räcker med dig som sällskap, egentligen.” ”Detsamma, smulan. Fast vi har blivit lite bortskämda, va? Fullt hus ett helt år.” Han sneglade på de tomma platserna vid bordet. ”Jag saknar ungarna.” ”Äsch, du är för sentimental.Vi träffar dem ju ändå allihop hela tiden, men det är konstigt när allt är så tyst.” Som om Lily förstod vad hon sa kastade hon iväg sin pipmugg så att den studsade mot köksbänken och landade på golvet. ”Duktig flicka”, sa David. ”Och vet du en annan grej?” Hayley reste sig för att hämta muggen. Hon var lång och spenslig, och till hennes stora besvikelse hade brösten återgått till samma storlek som före graviditeten. Knappt A-kupa. ”Jag tror att jag är på väg in i en fas. Inte så att jag har tråkigt, jag älskar ju att jobba på plantskolan och låg just och tänkte i natt – när Lily vaknade för miljonte gången – på vilken tur jag har som bor här så att vi har alla fina människor omkring oss.” Hon slog ut med armarna men lät dem sjunka. ”Men, jag vet inte David. Jag känner mig bara så … blä.” ”Du behöver shoppingterapi.” 24

Roberts_Röd lilja_9789100_TRYCK.indd 24

2010-08-09 11.03

9789100124649  

Nora roberts albert boNNiers FÖrlag Översättning av tove Janson borglund isbn 978-91-0-12464-9 amerikanska originalets titel: red lily Copyr...