9789100124564

Javier Marías

Tidens mörka rygg

Översättning av Karin Sjöstrand Panache Albert Bonniers Förlag

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 3

11-03-14 10.10.33

Av Javier Marías har tidigare utgivits: Alla själar 2008 På annat förlag: I morgon under striden, tänk på mig 1998

Denna bok utges med stöd från Spanska Kulturministeriet, Dirección General del Libro, Archivos y Bibliotecas

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012456-4 Spanska originalets titel: Negra espalda del tiempo © Javier Marías 1998 Illustrationer © Javier Marías Översättningar ur Shakespeares Othello och Rickard III av Carl August Hagberg CPI, Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2011

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 4

11-03-14 10.12.03

Till min mor Lolita som kände mig väl, in memoriam; och till min bror Julianín som inte lärde känna mig och alltså är utan minne.

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 5

11-03-14 10.10.33

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 6

11-03-14 10.10.33

Jag tror att jag fortfarande aldrig förväxlat fiktion med verklighet, även om jag mer än en gång blandat ihop dem, som alla gör, inte bara författare, inte bara vi som skriver utan alla som har haft något att berätta alltsedan den tid vi känner började, och under den kända tiden har ingen gjort annat än berättat och berättat, eller planerat och tänkt över sin berättelse, eller skarvat ihop den. Vem som helst kan alltså berätta en historia om något som hänt, och bara av att det berättas förvrängs och förvanskas händelserna, språket kan inte återskapa dem och borde alltså inte heller försöka göra det. Jag antar att det är därför som man vid en del rättegångar – de på film, som är de jag känner till bäst – låter de inblandade framföra en konkret och fysisk rekonstruktion av vad som hänt, de får upprepa gester, rörelser, de ödesdigra steg de tagit och visa hur de högg med kniven för att förvandlas till brottslingar; man ber dem låtsas gripa vapnet igen och rikta hugget mot den som på grund av det upphörde att vara och nu inte längre finns, eller hugga i tomma luften, för det räcker inte att de berättar så exakt 7

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 7

11-03-14 10.10.33

och sansat som möjligt, det måste ses och man begär en rekapitulation, en förevisning eller iscensättning, fast nu utan kniven i handen och utan kropp – mjölsäck, köttsäck – att sticka den i, nu i lugn och ro och utan att ännu ett brott eller ännu ett offer läggs till listan, nu är det bara på låtsas och som hågkomst, för vad de aldrig kan återskapa är den flydda eller förlorade tiden och inte heller kan de återuppväcka den döde som redan har gått vidare och försvunnit in i den tiden.

Det här visar på en djup misstro mot ordet, bland annat för att ordet – även när det talas, även när det är som mest plumpt – i sig är metaforiskt och därför oprecist, och dessutom omöjligt att föreställa sig utan utsmyckning, även om denna ofta är oavsiktlig, och till och med finns i de torraste utläggningar, och ofta i interjektioner och okvädingsord. Det räcker med att någon för in ett ”som om” i sin berättelse; ja, det räcker att använda en liknelse, göra en jämförelse eller tala figurligt (”hon gick fram som en furie” eller ”han uppförde sig oborstat”, det slags vardagliga uttryck som mer hör samman med språket än med den talande), det behövs inte mer för att fiktionen ska smyga sig in i berättelsen och förändra eller förvränga den. I själva verket är varje krönikörs eller överlevares uråldriga strävan att berätta vad som hänt, att redogöra för det skedda, nedteckna händelser, brott och bragder, ren illusion eller en chimär; eller, rättare sagt, själva språket, själva begreppet är redan i sig metaforiskt och utgör en del av fiktionen. ”Att berätta vad som hänt” är otänkbart och fåfängt, eller så är det möjligt bara som ren dikt. Även 8

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 8

11-03-14 10.10.34

idén om vittnesbörd är fåfäng och det har aldrig funnits ett vittne som verkligen har förmått fullgöra sitt åliggande. Och dessutom glömmer man bort alldeles för många ögonblick, timmar, dagar, månader och år – till exempel ärret på ett lår som man under lång tid såg och kysste varje dag under dess kända och förlorade tid. Man glömmer hela år och inte nödvändigtvis de mest obetydliga.

Och ändå ska jag här ansluta mig till dem som låtit påskina att de någon gång berättat vad som verkligen hänt eller har låtsats att de lyckats med det. Jag ska berätta vad som hänt eller vad jag konstaterat eller bara fått veta – vad som är min erfarenhet, min fantasi, min vetskap; eller kanske är allt bara medvetenhet som aldrig upphör – till följd av att jag skrivit och publicerat en roman, ett skönlitterärt verk. Det är säkert inte särskilt viktigt, eller allvarligt och inte heller angeläget, men kanske underhållande för den nyfikne läsare som i princip är beredd att följa mig; för mig äger det riskfyllda en tjusning, det riskfyllda i att berätta utan anledning och knappt utan ordning, utan att dra upp några linjer eller försöka skapa sammanhang, som om jag berättade med en röst som är nyckfull och oberäknelig men som vi alla känner till, den röst som tiden har när den ännu inte är flydd eller förlorad och kanske därför inte ens är tid, kanske tid bara är den som har förflutit och kan berättas – så förefaller det i alla fall vara – och därför är den enda som kan tydas på olika sätt. Jag tror också att den där rösten som vi alltid hör är fiktiv, och kanske kommer min också att vara det på de här sidorna.

9

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 9

11-03-14 10.10.34

Jag är inte den förste och kommer heller inte att vara den siste författare som får sitt liv berikat eller fördömt eller bara förändrat på grund av vad han har fantiserat ihop eller hittat på och skrivit och publicerat. Till skillnad mot vad som händer i riktiga skönlitterära romaner är komponenterna i den här berättelsen som jag nu börjar skriva helt slumpmässiga och godtyckliga, rätt och slätt episodiska och kumulativa – alla är ovidkommande, enligt kritikens elementära regler, och ingen hänger samman med de övriga – för när allt kommer omkring är det ingen författare som styr dem även om det är jag som berättar dem.

Berättelsen följer inte någon plan och rättar sig inte efter någon kompass – det mesta kommer utifrån och har inget syfte; de olika delarna behöver inte skapa någon mening eller gestalta någon handling eller intrig och de svarar inte mot någon dold harmonilära och man ska inte försöka dra någon lärdom av dem (det borde man inte heller försöka göra när det gäller riktiga romaner, framför allt borde romanerna själva inte vilja det), det är inte ens en historia med början och spänning och avslutande tystnad.

Jag tror inte att det här blir en historia, men det är möjligt att jag tar fel, eftersom jag inte känner till slutet. Så mycket vet jag i alla fall, att början på berättelsen finns utanför den, i den roman jag skrev för en tid sedan, eller redan innan dess (och då är det än mer diffust), under de två år jag tillbringade i Oxford och likt en bedragare undervisade i underhållande men närmast meningslösa ämnen vid stadens universitet och var med om den överenskomna tidens förlopp. Dess slut kommer också att ligga utanför, 10

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 10

11-03-14 10.10.34

och kommer säkert om några år att sammanfalla med mitt eget, i alla fall hoppas jag det.

Eller så är det möjligt att slutet överlever mig, så som nästan allt som vi ger ifrån oss, som följer oss eller som vi är upphov till överlever oss, vi varar inte lika länge som våra avsikter. Vi lämnar alltför mycket påbörjat som går vidare i en trög inaktivitet och överlever oss: orden som ersätter oss och som någon ibland minns eller lämnar vidare utan att alltid erkänna varifrån de kommer; breven som slätats ut, de buckliga fotografierna och meddelandet på en gul papperslapp till henne som kommer att sova i ensamhet efter de vakna omfamningarna, för vi ger oss av mitt i natten som uslingar på genomresa; föremålen och möblerna som vi hade till vår tjänst och som vi släppt in i vårt hem – en röd stol, en penna, en bild från Indien, en tennsoldat, en kam; böckerna vi skrev men också de vi köpte och bara läste en gång eller som förblev oöppnade på sin hylla till slutet och sedan resignerade fortsätter sitt liv av väntan någon annanstans i hopp om andra, mer ivriga eller mer fridsamma ögon; kläderna som hänger kvar i naftalin eftersom någon sentimental person kanske envisas med att ha dem kvar – fast jag vet inte om det fortfarande finns naftalin – tyget blir tunnslitet och blekt och ovädrat och för var dag som går blir det alltmer omedvetet om formerna som gav det mening, om lukten av dessa former; sångerna som fortfarande kommer att sjungas när vi inte längre sjunger dem eller gnolar eller lyssnar på dem; gatorna som härbärgerar oss som om de vore oändliga korridorer och rum som inte lägger märke till sina kortlivade, utbytbara inhysingar; ste11

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 11

11-03-14 10.10.34

gen som inte kan tas på nytt och inte heller lämnar spår på asfalten och som suddas ut på marken – nej, stegen blir inte kvar, de ger sig av tillsammans med oss eller redan före oss, menlösa eller ödesbestämda; och medicinerna, vår hafsiga handstil; de älskade fotografierna som vi har ställt fram men som inte längre ser på oss; kudden och vår kavaj som hänger över ett ryggstöd; en tropikhjälm som kom från Tunisien på trettiotalet ombord på skeppet Ciu­ dad de Cádiz och tillhör min far och som har hakbandet kvar och den indiske trotjänaren i målat trä som jag för inte så länge sedan med tvekan tog hem, det är möjligt att också den figuren kommer att överleva mig. Och berättelserna vi hittar på, de som andra kommer att lägga beslag på, och som kommer att tala om vår förgångna, förlorade och aldrig kända existens och därmed förvandla oss till fiktion. Till och med våra gester kommer att upprepas av någon som tagit över dem eller såg dem och ofrivilligt tog efter dem eller avsiktligt härmar dem för att frambesvärja oss och skapa en egendomlig illusion av kortvarigt liv, ställföreträdande för vårt; och kanske något enstaka av våra drag bevaras hos en annan person, ett drag som vi oavsiktligt har fört vidare, av koketteri eller som en omedveten förbannelse, ty drag för ibland tur och ibland olycka med sig, de sneda ögonen och läpparna liksom påmålade – ”näbbmun, näbbmun” – den nästan kluvna hakan, de breda händerna, en cigarett i den vänstra, jag kommer inte att lämna efter mig något drag till någon. Vi förlorar allt för allt blir kvar, utom vi själva. Därför kan varje eftermäle vara en skymf och kanske varje minne också.

12

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 12

11-03-14 10.10.34

Jag kommer att göra mig skyldig till en hel del skymfer här, jag ska bland annat tala om några verkligt döda personer som jag inte har känt, och för dem kommer jag därmed att bli något av ett oväntat och avlägset eftermäle. Eller med andra ord, jag kommer att bli deras minne utan att ha träffat dem och utan att de hade kunnat förutse mig under sin nu förlorade tid, jag kommer alltså att bli deras gengång­ are. De flesta av dem satte aldrig ens sin fot i mitt land och kunde inte mitt språk, med undantag för en vars död jag däremot inte vet något om: Hugh Oloff de Wet, som befann sig i Madrid samma år jag föddes i Madrid och som långt innan dess hade varit nära att bli arkebuserad här. Här har han också dödat, liksom på andra platser, både efteråt och före. Och det finns en annan som däremot föddes i mitt eget hem, jag antar i samma säng som jag, långt senare.

Det sägs att det bakom varje roman finns en sekvens av författarens liv och verklighet, hur blek och tunn och osammanhängande den än är, även om den fått helt ny gestalt. Man säger så som om man misstrodde fantasin 13

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 13

11-03-14 10.10.34

och uppfinningsförmågan, och som om läsaren eller kritikerna behövde något att hålla fast vid för att inte drabbas av en egendomlig svindel, den man känner när man ställs inför det som är helt och hållet påhittat och inte har sin grund i vare sig erfarenhet eller idéer; de vill inte känna skräcken för sådant som tycks existera medan vi läser – det som ibland andas och viskar och till och med övertygar – men som aldrig har funnits; de vill inte heller bli till åtlöje för att ta på allvar något som bara är ett gestaltande, som om man kämpade mot den smygande insikten om att det ligger något barnsligt i att läsa romaner, eller att det i alla fall är olämpligt i det vuxenliv som mer och mer vinner över oss.

Av alla mina romaner finns det en som har gett läsarna den trösten eller den vissheten i högre grad än de övriga, och inte bara det, den har fått dem att misstänka att allt som berättades i den skulle ha motsvarighet i mitt eget liv, fast jag vet inte om detta liv egentligen är en del av verkligheten eller ej, kanske det inte skulle vara det om jag berättade det och en del berättar jag nu. I vilket fall som helst gjorde den romanen, Alla själar, att man uppfattade berättaren utan namn som nästan helt identisk med författaren med namn, Javier Marías, författare även till den här berättelsen, där berättare och författare faktiskt är en och samma person och jag vet alltså inte längre om vi är en eller om vi är två, i alla fall inte medan jag skriver.

Alla själar publicerades av ett förlag (vars namn helst inte bör bli ihågkommet) i mars eller april 1989, för åtta år sedan nu (den är daterad i mars, men Eduardo Men14

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 14

11-03-14 10.10.34

doza gjorde en generös presentation av den i Madrid, på Hemingways bar Chicote den 7 april, en mycket viktig dag av andra skäl), och man behövde bara titta på den första utgåvans omslagsflik, där det ges några kortfattade biografiska uppgifter om författaren, för att få veta att jag hade undervisat på universitetet i Oxford under två läsår, mellan 1983 och 1985, precis som bokens spanske berättare, även om inga årtal nämns i den. Och det är sant att berättaren innehar samma tjänst som jag innehade i mitt eget liv eller i min egen historia som jag har något minne av, men det – som mycket annat i den och andra romaner som jag skrivit – var bara vad jag brukar kalla ett lån från författaren till romangestalten. Av det som berättas i boken är det inte mycket som stämmer med vad jag upplevde eller fick kännedom om i Oxford – bara mindre viktiga detaljer som inte påverkar händelseförloppet: den dämpade stämningen i den reserverade och undanglidande staden och dess otidsenliga professorer som bedrar sig själva i så hög grad när det gäller arbetet men så lite när det gäller den egna lotten (deras anda är ständigt profiterande); de dunkla, välordnade antikvariaten som jag brukade besöka, vaksam och spanande, varje bokhandlares dröm; vresiga tiggare som, försjunkna i sig själva, fyller gatorna i kvällningen och vandrar genom dem grubblande på någon gammal och kanske inbillad skymf, utan att någonsin finna mening, mål eller upprättelse; det frenetiska klämtandet från de närbelägna, alltid tomma kyrkorna St Giles och St Aloysius som ståndaktigt fortsätter att kalla på de troende från andra, mer lättrogna århundraden, 15

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 15

11-03-14 10.10.34

själar som inte längre existerar men som för kyrkklockorna kanske inte är döda. Och Didcots öde station i den gulbleka natten med matta gatlyktor som med varje blinkning verkade göra en ansats att ta farväl i en uppgiven och trött sömnlöshet: och där sitter en ung blond flicka i regnkappa och pärlhalsband och röker, och trummar med sina engelska fötter med spännen och låga klackar den bekanta rytmen till någon musik som ingen annan hörde på den där perrongen för nattens eftersläntrare; och på våren, dagsljuset som dröjde kvar i många timmar och fick den bleka himlen att stanna upp, eller hålla ut; en blomsterförsäljerska med zigenskt utseende som brukade ställa sig mitt emot mitt hus på söndagsmorgnarna i läderjacka och höga stövlar och det långa håret som såg ut som svart vaxduk och som jag i min bok kallade Jane och vars namn i verkliga livet var Anne, Anne Joseph, och som bodde i det närliggande Reading med sitt beryktade fängelse och var gift med mr Hyde, Anne Joseph Hyde, nitton år gammal, om det så regnade eller snöade så var hon där eller om vinden piskade hennes anspråkslösa blommor inslagna i stanniol och hon blev tvungen att dra dragkedjan ända upp och över hakan, och nu bör hon vara trettioett år, om hon fortfarande är där, eller i staden Reading tillsammans med Hyde. Och den uråldrige portvakten, liten till växten och med klar blick, som hälsade god dag från sin kur på Tayloriana, där jag arbetade och höll mina lektioner, jag kallade honom Will i boken och i den talade jag ofta med honom men aldrig i verkliga livet, där han hette Tom, aldrig något utöver den glada hälsningen och 16

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 16

11-03-14 10.10.34

nu har jag fått veta att Tom har dött och därmed har de dött båda två, Tom och Will; och det är egendomligt att ha känt portvakten Will närmare, han som aldrig har funnits, i alla fall inte av kött och blod, och sörja hans död, som bara finns gestaltad på papper och i bläck – men inte ens det, för i den romanen skrev jag exakt ”Will, den gamle portvakten, lever” – mer än den verklige Toms död, hans riktiga namn var inte heller Tom utan Walter efter vad jag nu ser i ett brev som han skrev den 5 juni 1984, när jag fortfarande var där och ibland stötte på honom där han satt med sina förundrade blå ögon och den godlynta handen höjd på sin hedersplats på Tayloriana som bara var till låns: man lät honom sitta i kuren då och då för att han skulle känna sig behövd och inte tappa kontinuiteten, för att han skulle kunna leka att han fortfarande var portvakt; man luras och leker både i ålderdomen och i barndomen, saker och ting hålls hemliga för oss, eller kanske händer det i alla åldrar. Och brevet undertecknar han med ”Walter Thomas” och inom parentes ”(Tom)”, ifall den professor han skrev till inte skulle känna honom under hans riktiga för- och efternamn, herrar brukar inte känna till namnen på dem som tjänar dem, eller på dem som stå tåligt kvar, som det heter i Miltons strof. Tom skriver utan komman och tydligt för sin ålder, med ganska stadig stil, och han säger att han har tjänat i Oxford i sextiotre år och att han med anledning därav deltagit i tre morgonutsändningar i lokalradion och för ett år sedan i ett tv-program som hette Return to Oxford (”många professorer var mycket nöjda de sade att jag var mycket bra”). ”Nu håller jag på 17

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 17

11-03-14 10.10.34

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 18

11-03-14 10.10.35

att bli lite gammal 93 år”, tillägger han och berättar att han efter att ha tjänat tre år i det gamla flygvapnet under första världskriget, Royal Flying Corps, blev portvakt på Queen’s College och sedan ännu längre på All Souls – ja, just på All Souls (och det har jag inte fått veta förrän nu) eller Todas las almas, romanens titel på spanska i en direkt och felaktig översättning – varifrån han pensionerades vid sjuttio års ålder. Han nämner sir Arthur Bryant, som han var betjänt hos på Queen’s och som alltid uppmanade honom att skriva en bok. ”Nu är han död”, säger han om denne historiker som säkert aldrig besvärade sig med att skriva Toms historia, ”men det var mycket roligt att arbeta för honom”, anmärker han med fogligheten hos den som alltid har tjänat andra och därför kanske har känt sig utbytbar, kommit i andra hand och inte ens dugt till vittne. ”Lycka till professorn”, det är Toms avskedsfras, Tom, som av mottagaren av det här brevet som nu blivit känt kallas ”Europas mest tjänstvilliga person”. ”Lycka till professorn”, det är också så den godmodige och förnöjde portvakten Will tar avsked av mig, Will som jag hittade på eller fabulerade ihop och som tilltalade mig med olika namn under sina ständiga tidsresor – doktor Magill och doktor Myer och mr Brome, doktor AshmoreJones och mr Renner och doktor Nott, mr Trevor och även mr Branshaw – och det finns ingenting i det jag nu vet om Tom som motsäger eller bestrider min fiktive Will, han som tillbringade varje dag med att tro sig vara i ett annat år under sitt oändliga liv, och för honom var alltså allt nutid eller återvänd tid och ingenting var förfluten eller 19

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 19

11-03-14 10.10.35

förlorad tid som aldrig mer kan komma igen. För han fick tiden att komma igen oberoende av viljan och lyckligtvis behövde han därför inte uppfatta någon tid som tvetydig.

Vem vet i vilket levnadsår han befann sig när döden tog honom, i vilken ungdomlig eller mogen eller gammal stund av sitt långa liv han trodde att han tog avsked, om det var en olycklig eller en glad dag. Kanske hustrun fortfarande levde för Will den dag hans skröpliga kropp hejdades – hustrun som gick före honom i den verkliga tiden, i vår tid som han hade lämnat – och han trodde sig kanske göra henne till änka, hon som han så länge varit änkling efter.

Jag fick höra om Toms död av hans brorson John, också han portvakt på Tayloriana, han hade säkert ärvt tjänsten, även om arvet inte inkluderade utseendet: brorsonen var korpulent och lång med mittbena och morsk mustasch som på en råbarkad boxare, och han gjorde intryck av att vara fördragsam med andras svagheter men hans humor var alltför dubiös, jag ska tala om det senare. Han blev avskedad för inte så länge sedan, och hans farbror Tom besparades förmodligen det obehaget.

Det var således bara skådeplatsen som var verklig och knappt ens den, det var ett vinklat Oxford, en bild sedd ur mitt fingerade eller falska perspektiv, samma fabulerande synvinkel som hos den som tillbringar en enda natt på något legendariskt hotell, där man inte kommer att skriva in hans obetydliga och förmätna närvaro vid sidan av de celebra personer som övernattat och tagit in där, eller som kanske tog livet av sig eller dödades för att göra det mer nobelt, så ett rum kunde stängas av som sedan bara turis20

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 20

11-03-14 10.10.35

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 21

11-03-14 10.10.35

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 22

11-03-14 10.10.36

ter fick beträda. Jag kallar det för de mindre viktiga detaljerna, det är svårt att veta vad som kommer att visa sig vara mindre viktigt eller fundamentalt den gång vår bok och vår historia och vårt liv är avslutade och blir känd eller förfluten tid som inte längre kan komma igen. Eller boken kanske kan, varje gång den blir läst: men nej, varje läsning förändrar den, däremot skriver ingen läsning om den.

Och verkligt var också det som för många läsare verkade mest overkligt och fiktivt, rena påhitt i Kiplings anda, ren fabulering från min sida: det var den historia som trevande berättades om den olycklige, eländige och jovialiske författaren John Gawsworth, Redondas osannolike kung, som aldrig såg sitt kungarike men sålde det flera gånger om och kallade sig Juan I och vars riktiga namn också var ett annat, Terence Ian Fytton Armstrong, och som jag publicerade två fotografier av och beskrev och nu infogar här på nytt som påminnelse för dem som har läst boken och för kännedom för dem som inte har läst den och måste bekanta sig med hans ansikte och olika namn för att kunna gå vidare med de här sidorna och fortsätta vända blad. För jag måste tala om den mannen och det en hel del, för nu har jag honom, så att säga, i mitt hem. Ja, även om han är död lever han lite inom mig, om man kan säga så om någon som dog för tjugosex år sedan utan att ha en aning om min existens; det andra fotot är inte riktigt av honom, utan av den dödsmask som Hugh Oloff de Wet gjorde direkt efter hans död, knappast en lämplig hyllning till någon som lämnat jordelivet som en tiggare.

23

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 23

11-03-14 10.10.36

Framför mig har jag en kopia av hans dödsattest från 1970 och ett vigselbevis från hans tredje och sista äktenskap femton år tidigare, då med en änka som var fem år äldre – han fyrtiotre och hon fyrtioåtta då de gifte sig – och båda kopiorna har jag fått av dotterdottern till änkan som gifte sig och åter blev änka, en blond engelska som hette Maria, utan accent men med samma namn som min andalusiska farmor som jag aldrig fick lära känna, María Aguilera, som nog skrattade när hon såg sig gift med en lite tokig och gladlynt änkling som hette Marías i efternamn så att hon nästan blev en deklination, María de Marías. I dödsattesten sägs att Armstrong – som död var han inte längre Gawsworth, i alla fall inte för läkarna, eller han kanske inte hade varit det på länge – dog på Brompton Hospital i Chelsea i London och dödsorsaken anges. I rutan för yrke har en tjänsteman vid namn Vinten eller någon sagesman vid namn Lewis skrivit: ”Poet” och i nästa med rubriken ”Kvalifikationer” har tillagts att kroppen måste begravas ”följdriktigt”, och så torde det ha blivit. Och ändå, mitt hem i Madrid är den plats där den främmande och olyckliga anden efter poeten, kungen av Redonda, fortfarande lever och inte vill ge upp och försvinna och lägga sig till ro eller medge att festen är över, och det är där som det han har skrivit finns, det är så att säga hans röst som talar. Eller som kommer att tala senare, för än är det inte dags att lyssna på den, men det blir det allteftersom jag skriver de här raderna och själv vänder blad.

24

Marías_Tidens mörka ryggCS3.indd 24

11-03-14 10.10.36