Page 1

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 1

Amulett roberto bolaño . Översättning av Lena E. Heyman . albert bonniers förlag

2011-07-12 14:06:06


Av Roberto Bolaño har tidigare utgivits: 2066 2010 På annat förlag: De vilda detektiverna  2007 Om natten i Chile  2008 Det okända universitetet  2011

Citatet på s. 5 är hämtat ur Petronius Satyricon, översättning Maria Plaza, 1996.

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012454-0 Spanska originalets titel: Amuleto Copyright © 1999, Roberto Bolaño All rights reserved WS Bookwell, Finland 2011

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 2

2011-07-12 14:06:06


I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 3

Till Mario Santiago Papasquiaro (1953–1998)

2011-07-12 14:06:06


I_BolaĂąo_Amulett_191_CS5.indd 4

Vi stackare ville skrika, men det fanns ingen som kunde hjälpa oss. Petronius

2011-07-12 14:06:06


1 Det här kommer att vara en skräckhistoria. Det kommer att vara en kriminalroman, en berättelse om brott och om skräck. Men det kommer inte att verka så. Det kommer inte att verka så eftersom det är jag som berättar. Men djupast sett är det en historia om ett fasansfullt brott. Jag är vän med alla mexikaner. Jag skulle kunna säga att jag är den mexikanska poesin mor, poeternas mamma, men det är bäst att låta bli. Jag känner alla poeterna och alla poeterna känner mig. Så jag skulle kunna säga det. Jag skulle kunna säga: jag är mamman och det har blåst en satans sefyr sedan många sekler, men det är bäst att låta bli att säga det. Jag skulle till exempel kunna säga: jag lärde känna Arturo Belano, Arturito, när han var sjutton, en blyg pojke som skrev dramatik och poesi och inte förstod sig på att dricka, men det skulle vara att berätta för mycket och jag har

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 5

2011-07-12 14:06:06


6 fått lära mig (med piskrapp lärde man mig det, med en järnstång) att man inte ska berätta för mycket och att det räcker att bara redogöra för handlingen. Det jag däremot kan säga är vad jag heter. Jag heter Auxilio Lacouture och är från Uruguay, från Montevideo, men ibland, när vinet stiger mig åt huvudet och jag får ett anfall av hemlängtan, säger jag att jag är charrúa, vilket är ungefär samma sak men inte riktigt, och det sätter myror i huvudet på mexikaner och en del andra latinamerikaner. Men det viktiga är att jag en vacker dag kom till Mexiko, utan att riktigt veta varför eller hur eller när. Jag kom till Mexikos huvudstad, México DF, år 1967 eller kanske 1965 eller 1962. Jag minns inte längre vare sig datum eller på vilka vägar jag kom hit, det enda jag vet är att jag kom till Mexiko och aldrig gav mig av härifrån. Få se nu, jag försöker minnas. Låt oss tänja ut tiden som en plastikkirurg tänjer ut huden på en kvinna på operationsbordet. Låt se. Jag kom till Mexiko när León Felipe fortfarande levde, vilken rese, vilken naturkraft han var, och León Felipe dog 1968. Jag kom till Mexiko när Pedro Garfias fortfarande levde, vilken stor man, och så melankolisk, och don Pedro dog 1967. Jag måste alltså ha kommit

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 6

2011-07-12 14:06:06


7 före 1967. Låt oss säga att jag kom till Mexiko 1965. Ja, jag tror definitivt att det var 1965 jag kom hit (fast det kan hända att jag tar fel, man tar nästan alltid fel) och jag umgicks med de här båda spanjorerna, varje dag, timme efter timme, med en poets lidelse och den totala hängivenheten hos en engelsk sjuksköterska eller en yngre syster som gör allt för sina storebröder, för de var lika vilsna som jag, även om deras skäl att utvandra var helt andra än mina, jag behövde inte fly, ingen hade kört ut mig från Montevideo, jag bestämde mig helt enkelt för att ge mig av en dag och reste till Buenos Aires, och efter några månader, kanske ett år, bestämde jag mig för att fortsätta resan och lämna Buenos Aires, för redan då visste jag att Mexiko var mitt öde, och jag visste att León Felipe bodde i Mexiko men var inte riktigt säker på om Pedro Garfias också gjorde det, men jag tror att jag innerst inne anade det. Kanske var det galenskap som fick mig att vilja resa. Det kan hända att det var galenskap. Jag sa att det var kulturen. Men det förstås, kultur är ibland galenskap, eller omfattar galenskap. Kanske var det brist på kärlek som fick mig att resa. Kanske var det en överdriven och överväldigande kärlek som fick mig att resa. Kanske var det galenskap.

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 7

2011-07-12 14:06:06


8 Det enda säkra är att jag kom till Mexiko 1965 och dök upp hemma hos León Felipe och hemma hos Pedro Garfias och sa här har ni mig, säg bara vad ni vill att jag ska göra. Och de måste ha tyckt att jag var trevlig, för otrevlig är jag inte, tråkig är jag ibland men aldrig otrevlig. Och det första jag gjorde var att ta en kvast och sopa golvet hemma hos dem och sedan tvätta fönstren, och så ofta jag kunde bad jag om pengar så att jag kunde gå ut och handla åt dem. Och de sa, med det där typiska uttalet spanjorer har, det där lite råa, läspande som de aldrig blev av med: som om de ringade in varje z och c och lämnade de stackars s:en mer föräldralösa och libidinösa än någonsin. Auxilio, sa de, sluta stöka runt här i lägenheten, låt papperen ligga där de ligger, damm och litteratur har alltid kommit väl överens. Och jag blev stående och tittade på dem och tänkte, vad rätt de har, damm, litteratur, och eftersom jag på den tiden var en sökare och noga med nyanserna föreställde jag mig olika häpnadsväckande och sorgliga situationer, jag föreställde mig hur böckerna stod stilla på hyllorna och jag föreställde mig hur världens damm sakta tog sig in i biblioteken, långsamt, envist, ohejdbart, och då förstod jag att böckerna var ett lätt byte för dammet (jag förstod det men vägrade acceptera det), jag såg

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 8

2011-07-12 14:06:06


9 virvlar av damm, moln av damm som materialiserades på det Pampas som fanns längst in i mitt minne, och molnen avancerade tills de kom till Mexikos huvudstad, molnen från mitt Pampas som var allas Pampas även om många vägrade se det, och allt täcktes av ett enda stort dammoln, böckerna jag hade läst och böckerna jag tänkte läsa, och det fanns inget att göra, hur mycket jag än använde sopkvasten och dammtrasan skulle det aldrig försvinna, för det här dammet var en beståndsdel av själva böckerna och i det levde de, i någon mening, eller imiterade något som liknade liv. Det var vad jag såg. Det var vad jag såg mitt i en rysning som bara jag kände. Sedan öppnade jag ögonen och såg Mexikos himmel. Jag är i Mexiko, i huvudstaden, tänkte jag, när rysningen ännu inte hade tonat bort helt. Jag är här, tänkte jag. Och så glömde jag dammet. Jag såg himlen genom ett fönster. Jag såg väggarna som stadens ljus sakta rörde sig över. Jag såg de spanska poeterna och deras blänkande böcker. Och jag sa: don Pedro, León, (tänk så underligt, den äldste och ärevördigaste duade jag; den yngste däremot, vad blyg jag var inför honom, jag kunde inte sluta kalla honom don och usted), låt mig ta hand om det här, fortsätt ni med ert, fortsätt skriva i lugn och ro och

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 9

2011-07-12 14:06:06


10 låtsas att jag är osynlig. Och de skrattade. Eller snarare, León Felipe skrattade, även om man ärligt talat inte riktigt visste om han skrattade eller harklade sig eller svor, den mannen var som en vulkan, men don Pedro Garfias tittade på en och vek sedan undan med blicken (vilken sorgsen blick) och fäste den på något, låt oss säga en blomvas eller en hylla full med böcker (vilken melankolisk blick), och då tänkte jag: vad är det med den där blomvasen eller de där bokryggarna han tittar på, varför gör de honom så sorgsen? Och ibland började jag fundera, när han inte var kvar i rummet eller inte tittade på mig, jag började fundera och till och med titta på blomvasen i fråga och böckerna han tittat på och kom till slutsatsen (som jag snart skulle avfärda igen) att i de där till synes oskyldiga föremålen gömde sig helvetet, eller en av dess hemliga ingångar. Och ibland överraskades jag av don Pedro när jag tittade på hans blomvas eller hans bokryggar, och han frågade: vad tittar du på, Auxilio? och jag sa hursa? ursäkta? och låtsades vara helt borta eller försvunnen i drömmar, men andra gånger frågade jag saker som liksom inte hörde dit, men som om man tänker efter var fullt rimliga, jag sa: den där blomvasen, har ni haft den länge, don Pedro, har ni fått den av någon, betyder

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 10

2011-07-12 14:06:06


11 den något särskilt för er? Och han tittade på mig som om han inte visste vad han skulle svara. Eller också sa han: det är bara en blomvas. Eller: den betyder ingen­ ting särskilt. Varför ser ni då på den som om en av helvetets ingångar fanns där? skulle jag ha velat svara. Men jag svarade inte. Eller sa: aha, på så vis, ett uttryck som någon, jag vet inte vem, hade smittat mig med de där första månaderna i DF. Men huvudet fortsatte fundera hur många aha, på så vis munnen än formade. Och en gång, jag minns det väl och blir full i skratt när jag tänker på det, när jag var ensam i Pedro Garfias arbetsrum, började jag titta på vasen som han hade tittat så sorgset på, och jag tänkte: kanske ser han på den på det sättet eftersom det inte finns blommor i den, det finns nästan aldrig blommor i den, och jag gick närmare och iakttog vasen från olika vinklar, och så (jag stod ganska nära även om sättet jag närmat mig den på var märkligt, jag hade liksom gått i spiral) tänkte jag: jag ska sticka ner handen i vasens mörka gap. Så tänkte jag. Och jag såg hur min hand frigjorde sig från kroppen, lyfte, svävade över vasens svarta gap, allt närmare den emaljerade kanten, och precis då hördes en liten röst inom mig som sa: che, Auxilio, vad är det du gör din toka, och det var det som räddade mig, tror jag, för

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 11

2011-07-12 14:06:06


12 genast hejdade sig handen och blev hängande i luften som i en balettposition, några få centimeter ovanför den där ingången till helvetet, och sedan vet jag inte vad som hände även om jag vet vad som inte hände men kunde ha hänt. Man lever farligt. Det är rena rama sanningen. Man lever farligt och är en ödets lekboll också på de mest osannolika platser. Den där gången med blomvasen började jag gråta. Eller snarare: tårarna började rinna utan att jag märkte det, och jag blev tvungen att sätta mig i en fåtölj, den enda fåtölj don Pedro hade i det där rummet, för hade jag inte satt mig ner hade jag svimmat. Jag kan i alla fall försäkra att det blev dimmigt för ögonen en stund och att benen vek sig under mig. Och när jag satt ner började jag skaka så våldsamt att jag trodde att jag skulle få ett slaganfall. Och det värsta var att det enda som bekymrade mig var att Pedrito Garfias kunde komma in och se mig i det skicket. Samtidigt fortsatte jag tänka på blomvasen, som jag undvek att titta på trots att jag visste att den stod där (jag är inte hur korkad som helst) i rummet, på en hylla där det också fanns en silvergroda vars hud såg ut att ha dragit åt sig all den mexikanska månens galenskap. Och sedan reste jag

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 12

2011-07-12 14:06:06


13 mig, jag skakade fortfarande, och gick fram till vasen igen, den här gången tror jag att jag hade den sunda avsikten att ta den och slänga den i golvet, krossa den mot de gröna golvplattorna, och nu gick jag inte i spiral mot det skräckinjagande föremålet utan rakt mot det, lite vacklande visserligen, men i rät linje. Och när jag var en halvmeter från blomvasen hejdade jag mig igen och sa till mig själv: det kanske inte är helvetet som finns därinne utan mardrömmar, allt som människor har förlorat, allt som orsakar smärta och som det är bäst att glömma. Och sedan tänkte jag: Vet Pedro Garfias vad som döljer sig i hans vas? Vet poeter vad som ligger och lurar i deras bottenlösa vaser? Och om de vet det, varför förstör de dem inte? Varför tar de inte själva på sig det ansvaret? Den dagen kunde jag inte tänka på något annat. Jag lämnade lägenheten tidigare än jag brukade och gick på promenad i Chapultepecparken. En vacker och lugnande plats. Men hur mycket jag än promenerade och beundrade det jag såg kunde jag inte sluta tänka på vasen i Pedro Garfias arbetsrum och på hans böcker och hans sorgsna blick som ibland fästes på de mest oskyldiga föremål och ibland på andra, mycket farliga.

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 13

2011-07-12 14:06:06


14 Så medan det jag hade för ögonen var Maximilian och Carlotas palats eller träden som multiplicerades i Chapultepecsjöns vattenyta var det bara en sak jag såg för min inre blick: en spansk poet som sorgset betraktade en blomvas, och hans sorg verkade innefatta allt. Och det gjorde mig rasande. Eller rättare sagt: först gjorde det mig rasande. Jag frågade mig varför han inte gjorde något åt det hela. Varför poeten bara stod och betraktade blomvasen i stället för att ta två steg fram (eller tre steg, lika eleganta som hans linnebyxor) och fatta tag om den med båda händerna och krossa den mot golvet. Men sedan gick vreden över och jag började fundera medan brisen i Chapultepecparken (den måleriska Chapultepec, som Manuel Gutiérrez Nájera skrev) smekte mig över nästippen och det jag kom fram till var att Pedrito Garfias redan hade krossat många blomvaser, många hemlighetsfulla föremål, under sitt liv, otaliga blomvaser! och på två kontinenter! Vem var jag att förebrå honom, om än bara inom mig, att han förhöll sig så passiv till den i arbetsrummet. Och när jag nu befann mig i den situationen sökte jag fler förklaringar till att blomvasen stod där i hans arbetsrum, och jag kom faktiskt på flera stycken, men varför ska jag räkna upp dem? Vad tjänar det till att

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 14

2011-07-12 14:06:06


15 räkna upp dem? Det enda säkra var att blomvasen stod där den stod, även om den också hade kunnat stå i ett öppet fönster i Montevideo eller på skrivbordet hos min far som dog för så länge sedan att jag nästan har glömt honom, i min fars, doktor Lacoutures gamla lägenhet, en lägenhet och ett skrivbord över vilka de pelare som höll glömskan uppe rasar samman i detta ögonblick. Det enda jag säkert vet är alltså att jag brukade gå hem till León Felipe och till Pedro Garfias och hjälpa till med det jag kunde, jag dammade deras böcker och sopade golvet, till exempel, och när de protesterade sa jag, bry er inte om mig, skriv ni och låt mig ta hand om logistiken, och då skrattade León Felipe men Pedro Garfias skrattade inte, vad melankolisk han var, han såg på mig med de där ögonen som liknade en sjö i skymningen, sådana där sjöar uppe i bergen som ingen någonsin ser, förfärligt sorgliga och fridfulla sjöar, så fridfulla att de inte verkar höra till denna världen, och sa, gör dig inte så mycket besvär, Auxilio, eller tack, Auxilio, och sedan sa han inget mer. Vilken gudomlig man. Vilken redbar man. Han stod där, helt stilla, och tackade mig. Det var allt och det räckte för mig. För jag nöjer mig med lite. Det är uppenbart för vem som

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 15

2011-07-12 14:06:06


16 helst. León Felipe sa kära vackra Auxilio, han sa du är ovärderlig, Auxilio, och försökte hjälpa mig med några pesos, men för det mesta skrek jag i himlens sky (bokstavligen) när han erbjöd mig pengar, jag gör det här för att jag vill, León Felipe, sa jag, jag gör det här för att jag beundrar er över alla gränser. Och León Felipe funderade ett tag på det där över alla gränser och jag lade tillbaka pengarna han hade gett mig på bordet och fortsatte arbeta. Jag sjöng. Jag sjöng när jag arbetade och det spelade ingen roll för mig om jag arbetade gratis eller fick betalt. Jag tror faktiskt att jag föredrog att arbeta gratis (men jag ska inte hyckla och påstå att jag inte var glad när jag fick betalt). Men just när det gällde de här två ville jag helst arbeta gratis. När det gällde dem skulle jag ha kunnat betala ur egen ficka för att få gå omkring som jag ville bland deras böcker och papper. Det jag brukade få (och ta emot) var presenter. León Felipe gav mig små mexikanska lerfigurer som jag inte vet var han fick tag på, för hemma hos honom fanns det inte många. Jag tror att han köpte dem enkom till mig. Vilka sorgliga små figurer. De var så vackra. Pyttesmå och vackra. I dem dolde sig ingen port till helvetet, inte till himmelrik heller, de var helt enkelt figurer som

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 16

2011-07-12 14:06:06


17 indianer gjorde och sålde till mellanhänder som rest till Oaxaca för att köpa dem, och som mellanhänderna sedan sålde en andra gång, nu mycket dyrare, på marknader eller i stånd på gatan i DF. Don Pedro Garfias gav mig däremot böcker, filosofiböcker. Den jag minns just nu är en av José Gaos som jag försökte läsa men inte tyckte om. José Gaos var också han spanjor och dog i Mexiko. Stackars José Gaos, jag borde ha ansträngt mig mer. När dog Gaos? År 1968, tror jag, som León Felipe, nej förresten, 1969, och det kan till och med hända att han dog av sorg. Pedrito Garfias dog 1967, i Monterrey. León Felipe dog 1968. De små lerfigurerna han gav mig kom bort den ena efter den andra. Nu står de förmodligen på hyllor någonstans, i riktiga hus eller lägenheter eller i rum på något tak i colonia Nápoles eller colonia Roma eller colonia Hipódromo-Condesa. De som inte gick sönder. De som gick sönder är väl en beståndsdel av stadens damm numer. Pedro Garfias böcker hade jag också bort. Först filosofiböckerna, sedan tråkigt nog diktsamlingarna. Ibland får jag för mig att såväl mina böcker som mina små lerfigurer på något sätt gör mig sällskap. Men hur kan de göra mig sällskap? tänker jag. Svävar de runt mig? Svävar de över mitt huvud? Har böckerna och de

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 17

2011-07-12 14:06:07


18 små lerfigurerna jag har tappat bort förvandlats till luft i DF? Har de blivit till den aska som blåser genom den här staden från norr till söder och från öster till väster? Det kan hända. Själens mörka natt tar sig fram på stadens gator och sopar undan allt. Man hör knappt några sånger längre, här där allt var sång förut. Dammolnet pulvriserar allt. Först poeterna, sedan kärleken, och sedan, när man tror att det är mätt och ska försvinna, kommer det tillbaka och slår sig ner för gott i ens stad eller ens hjärna och säger, med hemlighetsfulla tecken, att det har kommit för att stanna.

I_Bolaño_Amulett_191_CS5.indd 18

2011-07-12 14:06:07

9789100124540  

Översättning Av lenA e. HeymAn . Albert bonniers fÖrlAg . isbn 978-91-0-012454-0 Spanska originalets titel: Amuleto Copyright © 1999, Robert...