9789100124199

interventioner

kofi annan med nader mousavizadeh

Interventioner Ett liv i FN:s tjänst

Översättning av Margareta Eklöf

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012419-9 Copyright: Š Kofi Annan 2012 All rights reserved Engelska originalets titel: Interventions Tryck: ScandBook AB, Falun 2012

Jag tillägnar denna bok min hustru och följeslagare Nane, min dotter Ama, min son Kojo och min styvdotter Nina. Jag kommer alltid att vara tacksam för deras kärlek, tålamod och stöd.

innehåll Förord: Interventionens båge 9

Prolog: Fredsbevarare, fredsmäklare 15

Kapitel I: Självständighet: Det börjar i Afrika 27

Kapitel II: Löften att hålla: Somalia, Rwanda, ­Bosnien och fredsbevarandets prövningar i en värld av inbördeskrig 39

Kapitel III: Suveränitet och mänskliga rättigheter: Kosovo, Östtimor, Darfur och skyldigheten att skydda 85

Kapitel IV: Ett folkens FN: Reformering av den globala styrningen och rättsstatens återupprättande 133

Kapitel V: Kontinentens öde: Afrikas krig, Afrikas fred 155

Kapitel VI: Säkerheten får en ny innebörd: Millenniemålen och den globala kampen mot fattigdom 201

Kapitel VII: Världens förkastningsspricka: Fredsmäklande i Mellanöstern 241

Kapitel VIII: Krigen efter attackerna den 11 september 2001: Terror, Afghanistan, Irak och FN vid avgrundens rand 299

Epilog: En realists drömmar 349

personregister 355

Förord

interventionens båge

Vad står vi för som världssamfund? Vilket ansvar har vi för vårt gemensamma öde i en värld som knyts samman och samtidigt splittras och hur utövar vi det ansvaret? Hur når vi balans mellan tillväxt och utveckling, jämlikhet och möjligheter, mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet? Och var passar Förenta Nationerna – en organisation grundad för närmare sjuttio år sedan i San Francisco i syfte att förhindra ännu ett världskrig – in i en värld som omvandlas av globaliseringens och teknologins krafter, som inte rättar sig efter nationsgränser eller ideologier?

Vi står vid ett vägskäl lika avgörande som det FN:s grundare stod vid 1945. Det senaste kvartsseklet har bevittnat ett enastående lyft ur fattigdom för hundratals miljoner människor i Asien, Afrika och Latinamerika, men krigets, terrorns och massförstörelsevapnens gissel hotar oss lika mycket som någonsin. Det som har förändrats är individernas egen makt – människor överallt i världen som har fått nytt mod av utbildning och stigande förväntningar om ett bättre liv i större frihet – att kräva inflytande över hur de styrs och av vem. Individens allt starkare självbestämmande, från Tahrirtorget och Silicon Valley till Chengdu och Juba, medför en aldrig tidigare skådad möjlighet att stärka människans värdighet. Denna förändring utmanar etablerade maktcentra, från presidentpalats till styrelserum, att återupprätta det förtroende som är villkoret för att ett rättfärdigt samhälle ska växa fram.

Under mina fyrtio år i FN:s tjänst har jag haft förmånen att samarbeta med en utomordentligt engagerad och begåvad samling diplomater, utvecklingsexperter och förkämpar för mänskliga rät9

tigheter som alla haft samma mål. Lätt har det inte varit. Lika ofta som vi lyckats mildra lidande eller hejda en konflikt har vi stått maktlösa att ingripa innan alltför många offer skördats. Som den förste generalsekreterare som hämtats från personalledet tillträdde jag mitt ämbete med en mödosamt förvärvad medvetenhet om våra begränsade möjligheter, men lika fast besluten att inte ge upp inför motgångarna, lika övertygad om att vi kunde göra bättre ifrån oss och skulle göra det i namnet av de folk för vilka Förenta Nationernas stadga avfattades.

Jag gjorde vad jag kunde för att katalysera insatser på en lång rad områden: kamp mot hiv/aids, stöd för flickors skolgång, utveckling i Afrika, undsättning i tsunamikatastrofer, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet, och hela tiden har jag hävdat att suveränitet måste innebära såväl rättigheter som förpliktelser. Jag ville skapa ett FN som agerade, inte stod bredvid och såg på, som motsvarade ett nytt sekels krav, inte drog sig undan dem, och som vägleddes av ett högre syfte än att skydda medlemsstaternas intressen.

Detta är den interventionernas båge som spänner över min skildring av de främsta utmaningar världssamfundet står inför i dag.

Den uttrycker också min övertygelse att humanitärt ingripande visserligen är en moralisk och strategisk plikt när alternativet är folkmord eller grova kränkningar av mänskliga rättigheter, men att militära operationer som utförs i snävare syften, utan att man har global legitimitet eller har förutsett följderna, så som skedde i Irak, kan vara lika destruktiva som den ondska de ska bekämpa. Den framväxande konventionen om skyldigheten att skydda (Responsibility to Protect, R2P) kom till som en universell princip om att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter, inte som en rätt att gå i krig i fredens namn.

Det har nu gått femtio år sedan jag började i FN:s tjänst i Världs­ hälsoorganisationen i Genève, femtio år som har sett FN göra betydande framsteg på områden som låg dess grundare särskilt varmt om hjärtat, men också misslyckanden och besvikelser som visar människors förmåga att begå de mest brutala grymheter mot varandra. Jag byggde mitt uppdrag som generalsekreterare kring en vision om att föra organisationen närmare de folk som den hade 10

till uppgift att tjäna och att sätta varje individs strävanden efter trygghet, utveckling, hälsa och mänskliga rättigheter i centrum för allt vi gjorde. Jag sträckte ut handen till icke-statliga organisationer (nongovernmental organizations), företag och medborgare från alla kontinenter i syfte att flytta över våra prioriteter från FN i dess konventionella form till en mer enad värld, en där alla nationer och samhällen, religioner och organisationer iakttar det globala medborgarskapets ansvar och förpliktelser.

Denna bok berättar mitt uppdrags historia sedd genom några av de mest skickelsedigra kriser och problem jag har ställts inför som generalsekreterare. De belyser de bredare konsekvenserna av de utmaningar som världssamfundet* måste ta itu med. Jag har givetvis fått välja ut och prioritera de frågor som jag anser bäst illustrerar den internationella politiken på senare tid och visar hur vi ska möta hot och ta vara på möjligheter som både nationer och enskilda individer kommer att ställas inför. Jag följer därför inte en strikt kronologi och inte heller granskar jag ingående varje punkt på FN:s dagordning. I stället behandlas vart och ett av min ämbetstids bärande teman sådana de har tagit form i mina kontakter med världsledarna i centrum för de många konflikter och kriser som har utspelat sig de senaste tjugo åren.

Detta är en personlig skildring av min tjänstgöring i FN och mina strävanden att hantera de stora utmaningarna på diplomatins, utvecklingens och den humanitära verksamhetens område. Under hela denna oändligt berikande och komplicerade färd har min hustru Nane varit en oförtröttlig följeslagare. På våra resor tillsammans har hon besökt skolor, flyktingläger och hiv/aids­patienter världen runt och lagt grunden till vårt arbete för de mest utsatta, och hon har även engagerat sig i FN:s arbete för att stärka kvinnors ställning. Föga av det jag har åstadkommit under mer än fyrtio års tjänst i FN skulle dock ha kunnat förverkligas utan professionalismen, kreativiteten och lojaliteten hos de medarbetare jag har haft förmånen att leda. Jag har samarbetat med mängder av FN:s organ och kontor och haft turen att träffa otaliga hängivna *FN och dess underorgan och andra internationella organisationer, statliga och icke-statliga. (Ö.a.)

11

internationella tjänstemän och diplomater från hela världen.

Många personer förtjänar att särskilt nämnas för sina utom­ ordentliga insatser för det stora uppdrag som denna bok handlar om. Från min post som chef för FN:s avdelning för fredsbevarande operationer tog jag med mig en liten krets nära medarbetare då jag valdes till generalsekreterare. Bland dem var min kanslichef Iqbal Riza min mest betrodde rådgivare i alla viktiga motgångar och framgångar under vår ämbetstid. Wagaye Assebe, Tasa Delenda, Fred Eckhard, Elisabeth Lindenmayer, Lamin Sise och Shashi ­Tharoor fullbordar den grupp vars uppfinningsrikedom och engagemang jag litade till i mer än tio år för att genomdriva vår agenda.

Som generalsekreterare hade jag förmånen att kunna utnyttja de goda ledaregenskaperna hos en enastående samling erfarna idealister som aldrig vacklade i sitt engagemang för FN: K.Y. Amoako, Hédi Annabi, Louise Arbour, Alicia Bárcena, Yves Berthelot, Lakhdar Brahimi, Sammy Buo, Patrizio Civili, Joseph Connor, Hans Corell, Antonio Maria Costa, Robert Dann, Álvaro de Soto, Nitin Desai, Michael Doyle, Jan Egeland, Ibrahim Fall, Ahmad Fawzi, Louise Fréchette, Ibrahim Gambari, Victor Gbeho, Hans Van Ginkel, Jean-Marie Guéhenno, J.P. Halbwachs, Peter Hansen, Patrick Hayford, Noeleen Heyzer, Abdoulie Janneh, Bruce Jones, Søren Jessen-Petersen, Tuliameni Kalomoh, Georg Kell, Angela King, Rolf Knutsson, Stephen Lewis, Carlos Lopes, Rachel Mayanja, Haile Menkérios, Nicolas Michel, Bernard Miyet, Michael Moller, Edward Mortimer, Nader Mousavizadeh, José Antonio Ocampo, Hisham Omayad, Robert Orr, Kieran Prendergast, Terje RødLarsen, Gert Rosenthal, John Ruggie, Warren Sach, Jeffrey Sachs, Mohamed Sahnoun, Stephen Stedman, Gillian Sorensen, Danilo Türk, Sergio Vieira de Mello, Margareta Wahlström, Nadia Younes och Ralph Zacklin. Bland cheferna för FN:s organ och program och övriga organisationer som har verkat i fronten i varje drabbning vi utkämpat vill jag nämna Carol Bellamy, Catherine Bertini, Hans Blix, Gro Harlem Brundtland, Michel Camdessus, Jacques Diouf, Mohamed ElBaradei, Mark Malloch Brown, ­Thoraya Obaid, Sadako Ogata, Peter Piot, Mary Robinson, Nafis Sadik, Juan Somavía, Gus Speth, Anna Tibaijuka, Klaus Töpfer och James 12

Wolfensohn. Alla har spelat en mycket viktig roll i förnyelsearbetet.

Många av dessa personer har också generöst lagt ned tid på att läsa delar av eller hela manuskriptet, och jag tackar för deras kommentarer och synpunkter.

Jag beslöt att sätta in mina memoarer i ett bredare sammanhang av den globala statskonstens teori och praktik i vårt århundrade och bad Nader Mousavizadeh samarbeta med mig i ett projekt där hans utomordentliga kunskaper om världspolitikens framväxande arkitektur skulle tillvaratas.

Att skriva en bok som tar upp en så bred samling världsomfattande frågor över en så lång period kräver insatser från många håll. Vi hade stor nytta av talrika vänners och medarbetares hjälp och uppmuntran. En av dem intar en särställning. Utan honom skulle projektet inte ha kunnat fullbordas: Tom Hill, en lysande och otroligt energisk ung forskare från Institutionen för krigs­ studier vid King’s College i London, har ägnat otaliga timmar åt ­forskning och bidragit till bokens alla aspekter. Mats Berdal försåg oss med oöverträffade insikter i faror och möjligheter i den fredsbevarande verksamheten, och Robert Dann ställde till förfogande sina djupa insikter i den arabisk-israeliska konflikten och dess konsekvenser för Mellanöstern. Simon Chesterman gav oss värdefull inblick i frågor som rör global styrning och rättsstatens funktioner. Anthony Appiah och Kwame Pianim läste kapitlet om min ungdom i Ghana och kom med varmt uppskattade synpunkter.

Slutligen hade vi förmånen att bege oss på denna färd med två framstående personer i förlagsvärlden vid vår sida, vår agent Andrew Wylie och redaktör Ann Godoff. Under hela den invecklade och krävande processen visade de ett tålamod, en noggrannhet och ett knivskarpt litterärt omdöme som alla författare skulle skatta sig lyckliga över. Eventuella felaktigheter faller givetvis helt och hållet på oss.

Det är min förhoppning att denna bok kommer att ge läsare av alla generationer ett klarare begrepp om de krafter som är i färd med att omvandla vår värld, konflikternas förödande pris och det alltjämt levande löftet om globalt samarbete i kampen mot fattigdom och sjukdomar. Framför allt önskar jag mig en 13

värld där människor i alla länder uppnår en sådan värdighet och sådana möjligheter att de kan tjäna andra och resa motstånd mot orättvisa och ojämlikhet överallt – med andra ord ingripa och med poetens ord handla så att vi i morgon alla nått längre än vi gjort i dag.

Kofi Annan Accra och Genève maj 2012

14

Prolog

fredsbevar are, fredsmäklare

»Kofi, de har gjort en hederlig människa av mig«, sade Colin Powell med ett strålande leende. Lättnaden – och utmattningen – var påtaglig. Jag kunde inte låta bli att le, jag också, och dela min väns glädje. Den amerikanske utrikesministern hade ringt och bett att få träffa mig i New York sex veckor efter USA:s invasion av Irak, och med sitt karakteristiska självförtroende kom han ensam till den trettioåttonde våningen i FN:s högkvarter, utan medhjälpare och utan USA:s FN-ambassadör i följe. Jag var ofrånkomligen imponerad av slagtåligheten hos denne man som hade fått utstå mycket för att argumentera för ett krig som han uppenbarligen inte trodde på. »De har hittat de mobila labben, och än så länge tänker vi inte göra något tillkännagivande men du får se nyheterna i morgon.« De amerikanska styrkorna i Irak hade upptäckt vad de trodde var mobila laboratorier för tillverkning av massförstörelse­ vapen, och Powell underströk att det var riktigt den här gången.

Kriget hade rättfärdigats, orsaken bekräftats.

Jag hade ingen anledning att tvivla på Powells uppriktighet, men jag var inte övertygad om att detta verkligen var det orubbliga beviset för de massförstörelsevapen som de amerikanska styrkorna alltmer desperat letade efter i Irak. Jag hade varit med förr, i synnerhet sex månader tidigare då den amerikanske FN-ambassadören John Negroponte hade bett om ett enskilt möte där han ville lägga fram bevis för Saddam Husseins illegala vapentillverkning.

Medan Negroponte och den högt uppsatte CIA-tjänsteman han hade med sig bläddrade fram bild efter bild och i högtidlig ton förklarade hur graverande materialet var, framträdde ett oroande 15

mönster. Alltsammans var indicier och ingenting annat. De visade en fem år gammal bild av en byggnad och så en annan bild av samma byggnad två år senare, omedelbart efter ett amerikanskt anfall, men nu med ett nytt tak och lastbilar som körde in och ut. »Men det här visar egentligen bara att en byggnad uppfördes, bombades och byggdes upp igen«, påpekade en av mina medarbetare. »Hur vet ni vad som finns i de där husen? Det kan vara vad som helst!« Något sådant hade Negroponte inte väntat sig.

Medan CIA-mannen satt tyst och samlade ihop sina bilder ställde jag ytterligare några frågor som jag inte fick fullständiga svar på.

Det Negroponte hade lagt fram som en unik möjlighet för mig att få en uppfattning om hur allvarligt hotet var hade motsatt verkan. När vi var tillbaka i mitt tjänsterum efter mötet tänkte en annan medarbetare högt: »De hade utlovat definitiva avslöjanden men det enda de har att komma med är ju i bästa fall indicier. Tror de att vi är lättlurade eller beror det på att det är allt de har och att vi ställer de grundläggande frågor som de försöker undvika?« Det dröjde inte länge innan vi fick svaret.

Efter 11 september och en första våg av stöd för Amerika föll snart en tung ridå mellan USA och resten av världen. Många amerikaner, och särskilt Bushadministrationen, ansåg att en global reaktion var i högsta grad motiverad av det barbari som deras land och två av dess förnämsta städer drabbats av. Majoriteten av världssamfundet ansåg däremot att det största hotet mot världsfreden inte kom från Saddam, hur chockerande en sådan tanke än var för många amerikaner, utan från ett vredgat och hämndgirigt USA. Tragiskt nog befästes den uppfattningen av det kaos och den blodsutgjutelse som följde på invasionen av Irak.

Om 11 september förändrade världen var konsekvenserna av Irakkriget lika dramatiska och genomgripande, från arabländerna, som förfärades av det våld som blossade upp efter Saddams fall, till den djupa misstron i säkerhetsrådet, vars medlemmar hade fått hårda törnar i de ytterligt svåra förhandlingarna innan kriget bröt ut, och den tilltagande isoleringen för ett USA som ingen längre fruktade eller respekterade som förr. Vad USA hade förlorat till följd av invasionen var att omvärlden inte längre avvaktade med 16

sin dom. Detta plågade mig svårt. Under min tid som general­ sekreterare hade jag ofta fått ta på mig rollen som global uttolkare och förklara för resten av världen varför USA handlade som det gjorde, och vice versa. Trots sitt unika bidrag till FN:s grundande och sina insatser under de årtionden som följde var USA efter invasionen alltför ofta ovilligt att lyssna, och världen förmådde inte säga sin uppriktiga mening. i irak kunde priset för kriget mätas i över 100 000 civila liv som gått till spillo i oroligheterna efter invasionen. Internationellt hade kriget lett till brutna förbindelser och allt hårdare motsättningar, men också till skador på den personliga integriteten och prestigen hos några av de ledande aktörerna. Ingen genomled denna tid mer smärtsamt eller offentligt än Colin Powell, som till sist avgick sedan Bushadministrationen hade exploaterat och uttömt hans trovärdighet. Och ingen ledare fick bära konsekvenserna av Irakkriget längre än Tony Blair. »Hör du Blair, hur är läget?« Så fort jag läste dessa första ord i utskriften av det samtal mellan president George W. Bush och premiärminister Tony Blair som en tjuvlyssnande mikrofon hade uppfångat vid G8-mötet i Sankt Petersburg i juli 2006, förstod jag att Blair måste ha skruvat på sig av obehag. Han erbjöd sig att resa till Mellanöstern och sade till Bush att han mer än gärna for omedelbart för att försöka dämpa spänningarna. När Bush nämnde att hans utrikesminister Condoleezza Rice snart skulle bege sig dit fick han till svar att Blair kunde bana väg för hennes diplomati. Den medarbetare som lämnade utskriften till mig tyckte att jag borde läsa vidare. De hade talat om mig, visade det sig, och inte i smickrande ordalag.

Jag kom till G8-mötet när kriget mellan Israel och Hizbollah hade rasat i fyra dagar. Hizbollah hade utlöst det genom att avlossa raketer mot israeliska gränsstäder innan dess styrkor gick över gränsen till Libanon, anföll en israelisk patrull och tog två man som gisslan. Följden blev en tung militär attack av Israel mot Hizbollah och även mot staten Libanon och hela dess infrastruktur. Jag var fast besluten att yrka på vapenvila och argumentera för en 17

internationell styrka som en förutsättning för varaktig fred. Jag visste att jag hade stött mig med minst en av ledarna då jag bad Rysslands president Vladimir Putin att lägga om dagordningen och låta mig tala vid toppmötets viktigaste session. Medan Bush och jag förde en laddad och vass debatt om mitt resonemang inför de övriga ledarna – den franske presidenten Jacques Chirac var den ende som yttrade sig alldeles i slutet – stod det klart att Bush ansåg det hela vara en enkel fråga om det goda mot det onda. Han var ännu bryskare i tonen när han talade med Blair. »Och Kofi då?« hade han sagt enligt utskriften. »Jag gillar inte hans plan för eldupphör … Han tror att bara det blir eldupphör så ordnar sig allting … Vad de måste göra är att få Syrien att övertala Hizbollah att sluta med allt det här jävelskapet så tar alltihop slut … Jag har lust att säga åt Kofi att ringa, att slå numret till Assad och se till att nånting händer.« Jag önskar att jag själv, eller vem som helst, hade kunnat »se till att nånting händer« bara genom att lyfta på luren. Amerikanernas isolering av Syrien innebar att jag blev en av mycket få världsledare som hade kontakt med den syriska statsledningen, men för att få fram en lösning behövdes mer än bara ett samtal. Med alla komplicerade intressen och motiv i Syrien – och hos dess grannar, även Israel – var detta ett tredimensionellt parti schack spelat av de mest förslagna makter som misstrodde varandra i grunden.

Kriget i Libanon var inte bara en fruktansvärd tragedi för libaneser och israeler. Med sina tilltrasslade och blodiga rötter, sin komplexa regionala karaktär och sitt slut, omsorgsfullt framförhandlat av FN, var det en spegling av den globala ordningens och oordningens krafter som jag hade brottats med under mina tio år som FN:s generalsekreterare. Ingripande i långvariga konflikter, de rättigheter och förpliktelser som suveräniteten medför, fredsbevarandets roll, FN:s plats i denna era av amerikansk dominans, icke-statliga aktörer indragna i asymmetriska konflikter, den personliga skytteldiplomatin bedriven av FN:s generalsekreterare i en sönderfallande värld – allt detta stod på spel i kriget i Libanon. Det var sannerligen inte en enkel strid mellan det goda och det onda.

Blair betraktade emellertid denna konflikt, lika mycket som 18

Irak, som en metakonflikt mellan det moderna och det medeltida, mellan tolerant sekularism och radikal islamism. Vi hade träffats privat i Sankt Petersburg innan toppmötet började, och när jag framförde min uppfattning att G8:s uttalande hade varit för tunt och vagt för att göra någon konkret verkan, svarade han kallt att saken inte gällde huruvida Israel kunde övertalas till vapenvila omedelbart utan om »tio dagar eller två veckor«. Två veckor?

Jag såg frågande på honom. Förutsättningarna för en vapenvila var ännu inte på plats, lydde det kortfattade svaret. Detta var inte den Blair som jag 1999 hade varit så helhjärtat enig med om att ett humanitärt ingripande för att hejda serbernas attacker på kosovoalbanerna var en moralisk skyldighet. Den ståndpunkten tvingade mig att åsidosätta min egen övertygelse att säkerhets­ rådets tillstånd fordrades för en militär intervention, och det stod mig dyrt hos mäktiga stater som Ryssland och Kina. Blair var förändrad, märkte jag, och han hade mist förmågan att agera som en trovärdig medlare i denna konflikt.

Från första början oroades jag av själva omfattningen av Israels vedergällning. Israelerna hade givetvis rätt att reagera. När en nation angrips har den rätt att försvara sig. Det gäller alla. Israe­ liska ställningar hade attackerats över en internationellt erkänd gräns. Och jag hade personligen auktoriserat den »blå linjen« år 2000 efter ett nära samarbete med Israels dåvarande regeringschef Ehud Barak för att han skulle kunna dra tillbaka sina styrkor från Libanon efter arton års ockupation. Men Israels berättigade försvar av sina gränser kom snabbt att handla om något vida större och vida svårare att åstadkomma: att slå ut en populär gerilla­ organisation med rikliga möjligheter att överleva och hämnas.

Den dag anfallet ägde rum delgav jag Condoleezza Rice mina farhågor för att Israel snart skulle upptäcka gränserna för vad det kunde åstadkomma med våld. Det måste finnas politisk enighet, en politisk överenskommelse, hävdade jag. Hizbollah var en organisation med djupa rötter i det libanesiska samhället och en proteströrelse mot många missförhållanden som lokalbefolkningen led under och som gick långt tillbaka i tiden. Den kunde inte oskadliggöras enbart med militära medel. Men den israeliske 19

regeringschefen Ehud Olmert hörde inte på det örat. I mitt samtal med honom dagen därpå fick jag höra att Israel »inte tänkte hejda någon militär operation mot Hizbollah« utan tvärtom ämnade »intensifiera den«.

I princip var Olmerts krav legitima: israeliska soldater som tillfångatagits i anfallet skulle friges, Hizbollah skulle dra sig tillbaka från gränsen och avväpnas helt och hållet enligt säkerhetsrådets resolution 1559. Det innebar dock inte att kraven gick att uppfylla med krig som instrument. Allt vi visste om gerillakrigföringens historia, i denna region och världen över, tydde på att det till sist måste bli en förhandlingslösning, hur länge och hänsynslöst Israel än anföll mål i Libanon.

Att fordra att dessa villkor uppfylldes redan innan man gick med på en vapenvila var ett recept på krig utan slut. Så mycket visste jag från konfliktens första timmar, och i tre veckor framåt talade jag om det med alla som hade inflytande över parterna. Tio års smärtsamma, utdragna förhandlingar med palestinier och israeler hade lärt mig en dyster läxa om det okloka i att försitta chanserna i de första stadierna av en uppgörelse mellan dödsfiender.

Israel var redan belägrat på en andra front, Gaza, där Hamas hade attackerat en israelisk gränspostering två veckor tidigare, dödat två soldater och rövat bort den unge korpralen Gilad Shalit.

Olmert saknade militär bakgrund och måste därför visa beslutsamhet och kraft. Och han fick fria händer. USA och Storbritannien intog attityden att Hizbollah hade gett israelerna ett unikt tillfälle att krossa vad som hade blivit en stat i staten i Libanon. Statsledningen i Washington tycktes ha avgjort att dess främsta plikt i konfliktens första skede var att vinna tid åt Israels flygvapen så att det kunde tillfoga rörelsen ett strategiskt nederlag.

För en organisation som Hizbollah är överlevnad detsamma som seger. Ända sedan den grundades som svar på Israels invasion av Libanon 1982 hade den varit en del av själva det libanesiska samhällets stomme, vad man än tyckte om det. Och jag visade tydligt mitt ogillande då jag talade inför säkerhetsrådet en vecka in i konflikten och fördömde Hizbollahs »avsiktliga beskjutning av israeliska befolkningscentra med hundratals vapen som träf20

far urskillningslöst«. Jag avslutade mitt anförande: »Hizbollah säger sig försvara palestinska och libanesiska intressen med sina handlingar men det är fel, vilka övriga syften rörelsen än tjänar.

Tvärtom håller den en hel nation som gisslan.« Genom att inte förlora vann Hizbollah. Och för Israel hade mycket mer än ännu en seger på slagfältet satts på spel. Myten om Israel som oövervinneligt – dess strategiska avskräckande medel mot sina arabiska grannar – var nu ifrågasatt. Efter hand som den militära och politiska ledningen insåg att de hade räknat fel blev deras taktik ständigt mer desperat. De följande tre veckorna förde Israel ett utbrett luftkrig, från misstänkta Hizbollahställningar i söder till Beiruts förorter och all större infrastruktur, som broar, vägar, flygplatser och hamnar. Staten Libanon lamslogs och mer än 1 000 civila miste livet, men det satte inte stopp för Hizbollahs urskillningslösa raketanfall. Under samma tid avlossade rörelsen tusentals raketer och träffade mål så långt bort som i Haifa, och över en miljon israeler tvingades ned i skyddsrummen natt efter skräckfylld natt. i libanon hade israeliska och amerikanska besluts­fattare sökt förändra landets politik med militärt våld. Jag för min del hade mist illusionen att världssamfundet kunde bilda sig ett fullständigt begrepp om vilka krafter som var i rörelse i sådana samhällen. År 2000 besökte jag Islamabad på en sedan länge planerad resa till Pakistan som sammanföll med att talibanerna slog sönder Buddhastatyerna i Bamiyan. Jag träffade den man som utåt representerade talibanerna som deras utrikesminister, Wakil Ahmad Mutawakil. Jag bodde på Marriott Hotel (som 2008 lades i ruiner under en bombräd av al-Qaida), och när talibandelegationen steg in i min svit förstod jag att vi hade att göra med ett helt nytt fenomen i den internationella politiken.

Sex unga män kom in, flera inte trettio år fyllda, skäggiga och iförda traditionella afghanska kläder. Det märktes att det var deras första möte med en diplomat av något slag. Några verkade knappt förstå ens när samtalet tolkades, och Mutawakil själv hade bara ett, avslöjande bisarrt, svar på mina vädjanden om stopp på 21

förstörelsen av statyerna: »Enligt våra lagar kan ingenting vi gör betraktas som olagligt.« Och när jag varskodde dem om att deras uppträdande kunde leda till ytterligare sanktioner, till exempel internationellt reseförbud för deras ledare, såg Mutawakil förvirrad ut och svarade: »Resa? Varför skulle vi resa? Vi har inte lust att resa någonstans.« Buddhastatyerna var bara ett av flera ämnen i vårt samtal. Efter att länge ha spelat en avgörande roll i den humanitära hjälpen till Afghanistans folk behövde FN försäkringar om att vi skulle kunna fortsätta vårt arbete utan att bli angripna. I det här fallet utlovade Mutawakil sitt stöd, och det gav mig chansen att ta upp vad jag visste skulle bli en känslig fråga. Hur känslig skulle jag strax få erfara.

I största hemlighet hade jag blivit ombedd att höra mig för hos Mutawakil om en man som sades hålla till i Afghanistan. På den tiden omtalades han fortfarande som UBL – Usama bin Ladin.

Fanns det några omständigheter under vilka talibanernas ledare kunde tänkas gå med på att utväxla denna person? Jag gjorde klart att ärendet hade hög prioritet och att talibanerna skulle tjäna mycket och viktig goodwill om man kunde nå enighet i frågan.

Av Mutawakils reaktion – och en min som förenade fruktan och raseri i lika delar – förstod jag vilket inflytande UBL hade i detta land. Att utväxla denne »ärade gäst« kom inte på fråga, sade han, så rent ut han förmådde. Mötet avbröts tvärt, men minnet dröjde sig kvar hos mig till den ödesdigra dagen i september 2001 då UBL förändrade världen. från första början spelade FN en avgörande roll i Libanonkonflikten. Den attack som blev fientligheternas tändande gnista gick över en gräns som FN hade dragit och sanktionerat. Säkerhetsrådets resolutioner 1559 och 1680 hade tidigare fastställt de centrala villkoren för fred i Libanon: de syriska styrkorna skulle dras tillbaka, Hizbollah avväpnas och regeringen återfå kontrollen över Libanons hela territorium. Så snart nya strider utbröt stod det klart att en lösning krävde säkerhetsrådets bemyndigande och medel att genomdriva dess beslut.

22

För att kunna försäkra israelerna om att deras reträtt inte skulle följas av att Hizbollahs styrkor återvände till sina tidigare positioner måste jag bygga upp en ny, förstärkt, fredsbevarande styrka som kunde sätta punkt för anfallen över gränsen. ­Condoleezza Rice, som hade fångats mellan Washingtons avsikt att vinna mer tid åt Israel för dess bombkampanj och insikten om att amerikanernas ställning skadades av att de fortsatte att stå bredvid och se på medan Libanon anfölls, ringde och föreslog en utplacering av trupper i två steg, först i ett »humanitärt skede« där hjälp­ arbetare placerades ut jämsides med israeliska styrkor i takt med att Hizbollah drog sig tillbaka. I nästa steg kunde man låta den internationella truppen komma in och understödja FN:s freds­ bevarande styrka i Libanon (UNIFIL).

Detta var ännu ett försök att villkora ett stopp för våldet i en ordningsföljd som jag av lång erfarenhet visste inte skulle fungera.

Jag hänvisade till FN:s insatser i Afrika och på Balkan och svarade att alla sidor måste röra sig parallellt – Israel, Hizbollah och de internationella styrkorna måste alla samtidigt inta nya, ömsesidigt acceptabla positioner.

Det var ingen slutsats jag hade kommit fram till på ett lättvindigt sätt. Jag visste vad det kostade att skicka ut fredsbevarare på fältet utan mandat, resurser, ledning eller moralisk övertygelse att lyckas.

Jag hade med egna ögon sett hur ett misslyckande gestaltade sig i förstörda liv och brustna förhoppningar. Medan jag tjänstgjorde som undergeneralsekreterare för fredsbevarande operationer genomlevde FN några av de mest traumatiska händelserna i sin historia.

I ett fall, Bosnien, tvingade tre års brutalt inbördeskrig FN att se bortom sina traditionella idéer om neutralitet och lära sig skilja det onda från det goda, angripare från offer. Vi misslyckades, och massakern i Srebrenica blev en outplånlig skamfläck. I ett annat fall, Rwanda, varslade en ropandes röst i öknen – en av våra egna befälhavare – om en kommande katastrof, men i högkvarteret i New York var vårt beslutsfattande präglat av minnet av Somalia.

Tre månader senare, när folkmordet redan hade börjat, drog FN:s viktigaste medlemsstater tillbaka de få trupper som fanns kvar i landet.

23

Särskilt för FN var detta dock bara en del av bilden. Vilket konfliktområde världsorganisationen än gick in på med sina blå hjälmar och vita fordon och en flagga som långt starkare än några ord symboliserade skydd undan stormen, avlade den ett heligt löfte: vi har kommit för att bevara freden. Det var vår utfästelse, och vårt största tillkortakommande var kanske att vi aldrig helt och hållet tog till oss det väldiga i denna förpliktelse. För en människa – man, kvinna, barn – för vilken en blå hjälm är det enda som ligger mellan trygghet och en säker död, är allt tal om begränsade mandat, bristande resurser och underbemannade missioner*, hur sant det än är, i bästa fall irrelevant, i värsta fall ett svek.

Som generalsekreterare ville jag att vi skulle erkänna dessa realiteter. Det var inte bara en moralisk nödvändighet. Jag var övertygad om att vi som institution inte kunde ta på oss någon fredsbevarande uppgift i framtiden om vi inte i ord och gärning visade att vi var medvetna om våra moraliska och militära misslyckanden. Vad en generalsekreterare säger eller underlåter att säga är ofta lika viktigt som vad han gör.

Det första provet på mitt engagemang som generalsekreterare kom 1999 med serbernas fälttåg mot kosovoalbanerna. Medan Slobodan Miloševićs attack blev allt brutalare talade jag alltmer klarspråk om världssamfundets skyldighet att förhindra ett nytt Bosnien, om nödvändigt med våld. Och när Nato agerade mot Serbien utan bemyndigande av säkerhetsrådet uttryckte jag mitt beklagande men tillfogade: »Det finns tillfällen när bruket av våld är legitimt i strävan efter fred.« Ingen av FN:s generalsekreterare hade någonsin tidigare ställt sig bakom en militär operation som saknade säkerhetsrådets välsignelse. Jag brottades länge och väl med det beslutet, men efter våra erfarenheter i Rwanda liksom i Bosnien hade vi inga lättvindiga svar att komma med. Senare samma år ställde jag följande fråga till generalförsamlingen apropå Rwanda: »Om en koalition av stater under de mörka dagar och timmar som ledde fram till folkmordet hade varit redo att agera till försvar för tutsibefolkningen men *Ordet »mission« används i internationella organisationer både om själva uppdraget och om den grupp personer som uträttar det. (Ö.a.)

24

inte omedelbart bemyndigats av säkerhetsrådet, skulle då denna koalition ha dragit sig undan och låtit det fasansfulla ske?« De allra flesta i auditoriet skulle nog inte vilja vara purister i efterhand, misstänkte jag.

Samtidigt varnade jag för faran med en värld utan regler för interventioner: »Till dem för vilka insatsen i Kosovo förebådade en ny era, då stater och grupper av stater kan vidta militära åtgärder utanför de etablerade mekanismerna för att framtvinga efterlevnad av folkrätten, kan man ställa frågan: Finns det inte risk för att sådana ingripanden undergräver det bristfälliga men ändå uthålliga säkerhetssystem som byggts upp efter andra världskriget, och att man skapar farliga prejudikat för framtida interventioner utan ett tydligt kriterium för vem som får hänvisa till dessa prejudikat, och under vilka omständigheter?« Fyra år senare gav Irak det tragiska svaret på den delen av min fråga. under hela min tid som generalsekreterare strävade jag efter att bringa överenstämmelse med FN:s unika auktoritet i egenskap av den enda verkligt universella organisation av stater som trovärdigt kunde försvara rättigheter, mildra lidande och rädda liv.

I ett alltmer splittrat 2000-tal med allt fler privata och offentliga aktörer skulle abstrakta anspråk på legitimitet helt enkelt inte vara tillräckliga. Vad tjänade FN:s unika legitimitet till för männen och pojkarna i Srebrenica, eller för rwandierna, i deras stund av förtvivlad nöd – alla de som lämnades åt sitt öde av ett säkerhetsråd som handlade i perfekt samstämmighet? För att vinna en ledande roll för FN under det nya seklet skulle vi bli tvungna att erkänna våra tidigare misslyckanden och skapa en vision om hur vi borde agera i framtiden.

Alltför länge hade FN ansetts vara staters och deras representanters prerogativ. Och det märktes. Icke-statliga organisationer och ungdomar på alla kontinenter ifrågasatte lidelsefullt och effektivt föråldrade dogmer och orättvis praxis, men deras synpunkter ansågs inte värda att tas på allvar. Den privata sektorns dynamik som revolutionerade näringslivet i den utvecklade världen och marknaderna i utvecklingsländerna märktes sällan. När man steg 25

in i en FN-sal kändes det ofta som om man färdades i en tidsmaskin tillbaka till 1970-talets torraste nord-syd-debatter om makt och rättvisa, kapitalism och utveckling.

Från min allra första tid i ämbetet påminde jag statscheferna om att de första orden i FN:s stadga inte talade om dem. »Vi, de Förenade Nationernas folk«, stod det tvärtom. Från millenniemålen för utveckling till den förnyade kampen mot hiv/aids, från nedrustning och humanitärt bistånd till att engagera den privata sektorn och näringslivet i den så kallade globala pakten, ville jag föra FN närmare de människor som det var till för att tjäna. I stället för att leda en organisation ägnad åt världens regeringar ville jag ställa den enskilda individen i centrum för allt vi gjorde.

Ett FN för 2000-talet måste upprätta nya samarbetsformer, reagera på enskilda människors behov och försvara principen att nationell suveränitet aldrig kan användas som en sköld för folkmord eller grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det måste verka för en mycket bredare syn på säkerhet som integrerar fred, utveckling, kvinnors självbestämmande och mänskliga rättigheter om den ska kunna lösa en global tidsålders problem. Det måste lämna ett avgörande bidrag till 2000-talets fyra viktiga områden: fred och säkerhet, tillväxt med utveckling, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen.

Allt detta visste jag var grundläggande för FN:s framtida relevans och effektivitet. Men medan jag ansträngde mig för att hålla dessa långsiktiga mål i sikte blev jag gång på gång dragen tillbaka ned i den konflikternas malström som hotade att förstöra hela samhällen. Om FN på allvar skulle avspegla en mänsklighet som vårdade sig mer, inte mindre, om lidandet i dess mitt och gjorde mer, inte mindre, för att få slut på det, måste organisationen ingripa på den mänskliga säkerhetens alla områden.

26