Issuu on Google+

Allt är i bästa ordning. Jag känner ingen oro. De sista dagarna har jag ofta tänkt på den man som orsakade att mitt liv tog en så ovanlig vändning. Jag skulle vilja skriva till honom. Men jag tror inte han minns mig. En författare kan ju inspireras av människor och använda sig av dem för att sedan glömma dem. Om han inte kan erinra sig mitt namn, borde han ändå minnas min framsträckta hand. Dess gåva. Det är söndagen den 6 april 1919 och alltså mer än tretton år sedan jag började föra dessa anteckningar. Nu måste jag förstöra dem. Det är ett stort arbete och jag har grubblat mycket över hur jag skall gå tillväga. Först tänkte jag på att sända Nunne till soptippen och säga åt honom att kasta kuverten i någon av de eldar som alltid brinna där. Kaschamell, sluddrar han när han får veta att han skall gå ett ärende. Ja Nunne, du skall få karamell och snus och en stor peng. Men det är nog för många led i befallningen; han går i land med högst två. Strax före ronden fick jag en annan tanke. När överläkaren kommer in i spetsen för sin tropp av underläkare och sköterskor, kommer jag att fråga om det vore skadligt för mig att röka en cigarr då och då. Får jag inte tillåtelse finns ändå möjligheten att jag ställer mig 7

EKMAN_MORDETS_090302.indd 7

09-05-28 15.10.04


med min cigarr och min tändsticksask i det öppna fönstret. Där skall jag sätta eld på bladen. Ett och ett och ett komma de att tändas och kolna för att sedan fångas av vinden och blanda sina svarta flagor med de nyutslagna löven. Men först skall jag läsa dem.

EKMAN_MORDETS_090302.indd 8

09-05-28 15.10.04


D E N I D EA LE LÄSA RE N

EKMAN_MORDETS_090302.indd 9

09-05-28 15.10.04


EKMAN_MORDETS_090302.indd 10

09-05-28 15.10.04


Jag har beslutat mig för att börja föra dagbok. Det är ju naturligt. En man behöver någonstans där han i klarspråk kan uttrycka sina tankar och idéer. Att efter längre eller kortare tid läsa anteckningarna måste ju vara som att föra ett samtal med sig själv. Jag har inte heller någon annan att samtala med. Det vi människor säga till varandra är ju mestadels pladder. Artigheter eller försmädligheter. Men pladder likafullt. Vem skulle jag kunna tala uppriktigt med? Bikt är det icke fråga om. Jag väljer naturligtvis vad jag vill berätta, precis som i ett vanligt samtal. Jag tror det kan bli intressant att gå tillbaka till dessa anteckningar. Tyko Glas säger visserligen att han skriver för ingen, ej ens för sig själv. Men längre fram avslöjar han att han gång på gång läst vad han skrivit om de två rösterna i sitt inre. Ja, det är väl ett samtal om något! Jag skall läsa boken ännu en gång. Juldagen har en ödslig stämning. Det är kallt inne.

Det är nyårsafton och gatorna äro nu mot kvällen mestadels tomma. Jag antar att de som ha en familj sitta kring aftonlampan. Kanske har man tänt ljus och skuggor röra sig på tapeten. Spår man fortfarande i bly på nyårsnatten fast året som går in är 1906? 11

EKMAN_MORDETS_090302.indd 11

09-05-28 15.10.05


Vi gjorde det i mitt barndomshem och min mor såg sina önskningar gå i uppfyllelse i den stelnade metallen. Hon såg smycken åt sig själv och ett överflöd av pengar åt min far. För min räkning såg hon en gång en orm. Blyet rann ut i det fräsande vattnet men jag kunde inte se att det formade sig till emblemet med ormen slingrad kring en stav. Det liknade mer vad jag senare i livet blev tvungen att rota i för att gå hennes drömmar om min framtid till mötes. Gång på gång läser jag i boken om doktor Glas hans anteckning från den 10 juli. Det känns dock lugnt och gott att veta, att dessa små inmjölade kulor, som likna blyhagel, ligga där och vänta på den dag, då de kunna behövas. Chocken jag fick vid den första läsningen av dessa ord har klingat av. Men de beröra mig fortfarande starkt. Han missminner sig en aning. Kulorna äro större än blyhagel. De äro inte heller rullade i mjöl utan i nikt. Jag har dem fortfarande kvar.

Ett nytt år. Jag kan inte se att det kommer att medföra någon ändring i min ställning eller mina förhållanden. Ett tunt skydrag av snö drog förbi och plåtriddaren på huset mittemot svängde. Eftersom fönstren äro klistrade och vädringsluckan stängd kunde jag inte höra den gnissla. Det förekom mig att jag var en fånge, instängd i en vadd­ aktig tystnad och avskuren från mänskligt liv. Jag längtar trots allt efter vardagen. Den börjar i morgon då jag går i tjänst. 12

EKMAN_MORDETS_090302.indd 12

09-05-28 15.10.05


Han måste tro att jag har en praktik för han skriver: Jag har ridit och badat, jag har haft min mottagning och gjort mina sjukbesök som vanligt. Och åter kommer kvällen. Jag är trött. Nej, jag har ingen praktik, inte ens början till en sådan. Det fattas mig pengar att hyra våning, skaffa möbler, instrument och annan utrustning. Jag rider inte. Jag badar i ett laggat tvättkar i en källare. Jag har kommit på madam­ men därnere med att blötlägga lutfisk i samma kar och ­sedan försöka bjuda mig den till julmiddag. Det är vidrigt. Han kan aldrig förstå mitt liv. Han diktar.

Jag har i dag besiktigat förfallna kvinnor i mestadels solkigt lintyg. Eftersom de på byråkonstapelns uppmaning hade skörtat upp underkjolarna innan de stego in till mig närmade de sig på ett sätt som i en annan situation skulle ha verkat skamlöst. Nu se de oftast likgiltigt fientliga ut. Det är inte bara de äldre som lukta fylla. De unga som äro här för första gången visa rädsla och skygga inför mitt speculum. En och annan gammal galanta som är tillräckligt berusad vågar ett skämt och en blinkning. Jag svarar inte. Om de visa symptom på ulcus molle, syfilis eller gonorré dömer jag dem till kurhuset Eira. De unga, som ännu på tungor, i svalg och slidmynning ha friska och till synes orörda slemhinnor, brukade jag de första åren ge en varning som var nästan vädjande. Nu tiger jag. Såriga ljumskar, stolgångar där ringmuskeln är onaturligt utvidgad, röda och inflammerade slemhinnepartier kring urinrörets mynning, gryniga gråvita flytningar, blödningar ur ändtarm och slida, papler, buboner, ilsket 13

EKMAN_MORDETS_090302.indd 13

09-05-28 15.10.05


röda utslag och såriga förhårdnader är vad jag ser. Mot slutet av dagen tycks det mig som om det inte vore någon stor skillnad mellan de könsdelar och de svalg jag ser in i. Jag har varken ridit eller badat. Detta är inte dikt.

Jag har bott så länge i denna stad att jag hittar på i stort sett alla dess gator. Ändå kan en känsla av vilsenhet komma över mig, särskilt om söndagarna i högsommaren då solljuset återkastas från stumma husfasader. Tomma gator och dånande kyrkklockor påminna mig om mina första timmar i Stockholm. Ändå är jag tämligen säker på att jag anlände en vardag. Det luktade kolrök och hästdroskorna och budkärrorna bullrade med järnskodda hjul framför Centralstationen. Men känslan av overklighet var densamma. Jag stod där med min kappsäck och undrade om det var någon mening med den långa resan. I själva verket var den ju inte så lång. Jag kom från Linköping där vi hade bott sedan min far intogs. Det måste ha varit ett bländande solljus som mitt på dagen krympte skuggorna. Jag kan sådana dagar få en befängd känsla av att jag håller på att försvinna helt och hållet. Det vilda ljudet av svängande kyrkklockor som ekar mellan kritvitt belysta husfasader ger mig en känsla av att vandra skugglös i en stad jag inte känner och där min tillvaro saknar mening. Nå, sådant undviker man. Jag går inte ut en söndagsförmiddag under gudstjänsttid ens om jag blivit utan cigarrer. Bodarna äro för övrigt inte öppna. Allt är stumt och stängt. Skuggorna äro korta. Till dem vill jag inte höra. Om jag ger upp att skriva dagboksanteckningar sällar jag mig till skuggorna, de som aldrig ha levt. Men hur 14

EKMAN_MORDETS_090302.indd 14

09-05-28 15.10.05


skulle vi kunna jämföra våra liv med skildringen i en fulländad roman? Detta är jag – men ändå inte jag. Så tänkte jag när jag läste hans bok. Smutsen, ledan och trivialiteterna äro borta. Han rider, han badar och får rosor av en dam. Nej, detta är inte jag.

Jag har nu gått i läsesalongen och betalat för att få läsa H.C. Andersens Skuggan. Det är lika förödmjukande att sitta där som att mot en avgift av två öre läsa tidningar på Allmänna Tidningskontoret. Men jag ville verkligen läsa hans saga eftersom det står om den i Doktor Glas. Inköpet av romanen hade redan rubbat min ekonomiska balans. Är det en saga? Kanske borde man kalla den moralitet? En skugga får liv. Den tar sig via altanen in genom ett fönster hos grannen, den fladdrar och rör sig på väggen och börjar leva på egen hand. Ett ont liv. När den livs­ giriga skuggan erövrar världen åt sig med alla maktens och rikedomens lockelser, då tynar den nu skugglöse mannen bort och dör. Om Tyko Glas är skuggan, vem är då mannen? Detta är i många avseenden en svårbegriplig bok. H.C. Andersens berättelse är heller inte helt lätt att komma underfund med.

Jag har ofta en orolig känsla av att ha gjort fel. Men i vilket avseende? Det vet jag inte. Ändå kan denna ängslan stegras till en kväljning inom mig. Jag har inte närmare försökt reda ut anfäktelsen förut. Den har väl tyckts mig naturlig. Men jag tror knappast att människor i allmänhet bära på 15

EKMAN_MORDETS_090302.indd 15

09-05-28 15.10.05


en känsla av oavlåtligt tillkortakommande. För mig hör den till livet. Skuld kan det inte vara fråga om, i varje fall inte i den meningen att jag skulle ha begått ett fel som måste sonas. Det är snarare som om jag måste betala tillbaka något. Men vem kräver mer av mig än jag förmår? Vem är denne fordringsägare vars röst jag ibland tycker mig höra. I dag när jag var på väg upp till byrån förekom det mig att han gick efter mig på kullerstenarna. Men när jag stannade hördes inga steg. Vem är han?

Jag vill handla. Liv är handling. Han skriver att han vore beredd att packa ställning, an­ seende och framtid som kollin ombord på ett skepp, komme det lastat med handling. Jag har inte dessa kollin. Han är förresten en lyxvarelse som säger sig törsta efter handling för att råda bot på ledsnaden. Men hans ord väckte lusten efter handling också hos mig. Fast vilken visste jag inte. Hans handling var dramatisk därför att den var en romanhandling. Ja, människor döda ju varandra också i det verkliga livet men knappast för att göra slut på ledan. Min handling var jämförelsevis beskedlig. Den kom inte ur långt grubblande som hans. Så här gick det till: Jag hade varit hos Azorellis som jag alltid besöker om söndagarna, då min tjänst inte hindrar mig. Det var och är söndagen den 16 september 1906 och som vanligt gjorde jag kontroller. Madammen betalar mig 2 kr per flicka. På det sättet slippa de avbryta sitt arbete med att gå till byrån. 16

EKMAN_MORDETS_090302.indd 16

09-05-28 15.10.05


Det är fullt lagligt och i enlighet med reglementsförordningen. Hon betalar dessutom bra. Man brukar mestadels få mellan 75 öre och 1.50 per enskild besiktning. Samtidigt med mig kom Johannes Skade till etablissemanget. När han flåsande tog sin tunga kropp trappsteg för trappsteg upp till våningen ovanför cigarrboden sade jag: Orkar bror? Menar du trappan så är det väl nätt, svarade han. Men däruppe anstränger jag mig inte nämnvärt. Flickorna få arbeta. Men jag såg att det fanns rädsla hos honom. Jag har kanske inte många talanger men rädsla spårar jag lätt i människors ansikten. Den gamle galten är inte ovetande om att han kan få ett slaganfall mitt under njutningen som antagligen är måttlig. Han äcklade mig. Jag behöll dock mitt leende och sade: Men praktiken? Orkar bror den som förr? Efteråt, när jag gjort mina undersökningar och förskrivit bromkalium mot hysteri och nattskräck, rökte jag en cigarr i madames förmak tillsammans med Skade. När jag gjorde honom mitt förslag såg jag till att i mina ord lägga in den sortens anspelning som han uppskattar: Med en rejäl avlösning i yrkeslivet skulle bror antag­ ligen orka sina nöjen längre och bättre. Han teg och stirrade på mig med sina små ögon som äro så blacka att man kan säga att de inte ha någon färg alls. Du har väl inga pengar, sade han till slut. Nej. Men jag vore desto billigare i praktiken. När jag hade sagt det förnam jag ett kallt drag kring näsvingarna. Det kändes som när man är på vippen att 17

EKMAN_MORDETS_090302.indd 17

09-05-28 15.10.05


svimma. Jag erfor det under vidrigheterna i min utbildning. Men det här var inte rädsla och inte heller ett överväldigande äckel. Det var häpnad. Jag var förbluffad över mig själv; mitt mod och min sinnesnärvaro gjorde mig upprymd. Att verkligen säga detta, att föreslå honom att anställa mig var ju något annat än att gå och planera det. Gud skall veta att jag planerat, ruvat, ältat och sökt utvägar! Men detta var en handling. Ord kan vara handling. Kanske är jag en handlingens människa mer än Tyko Glas är det.

I kväll har jag besökt Skade i hans hem. Han bor på Övre Norrmalm där han hyr en niorumsvåning på Tegnér­gatan. Den har delats upp så att tre rum blivit avdelade för praktiken. Från tamburen går man via en dubbeldörr med glasfönster in i praktikens väntrum. Han visade mig in där och vidare till mottagningen som dominerades av ett skrivbord, en massiv möbel i mörkbetsad ek. Framför bordet stod en besöksstol placerad så att ljuset från fönstret måste falla på patienten. Han har viss medicinsk utrustning i ett stort skåp med glasdörrar men det mesta av instrument och mediciner finns i undersökningsrummet. Där stod en brits klädd i läderimitation och det fanns vitmålade skåp för utrustning samt en autoklav. Jag förstod att detta skulle bli min arbetsplats om han nu nappade på mitt förslag. Det vore ju naturligt om han lät mig sköta det medicinska hantverket medan han själv tog upp anamneser och skrev ut recept.

18

EKMAN_MORDETS_090302.indd 18

09-05-28 15.10.05


Ett nytt liv. Eller i varje fall ett nytt skede av mitt liv. Jag är extraläkare på Johannes Skades praktik. Det innebär nytt slaveri men en bättre tillvaro. Kroppsodörerna kännas fortfarande, men de äro icke så fräna. Skades patienter ha i allmänhet rent linne. Detta skede började med läsningen av en roman. Utan den vore jag kvar på byrån. Men romanen vore också otänkbar utan mig. Den hade helt enkelt inte blivit skriven. Därför har jag beslutat mig för att anteckna allt som förekommit mellan mig och författaren Hjalmar Söderberg. Jag tänker berätta det i den ordning det skedde. Innan jag skrev hans namn tvekade jag. Vi leva alla i vår egen värld. Bara som skuggor röra vi oss i andra männi­ skors världar. Men jag utövar inget våld på hans verklighet. Allt detta skedde och jag tänker skriva ned det.

EKMAN_MORDETS_090302.indd 19

09-05-28 15.10.05


9789100123864