Issuu on Google+


Drake_Tutankhamun.indd 10

2009-08-04 13:51:23


Del ett Jag k채nner er, jag k채nner era namn. Inskription p책 kista Formel 407

Drake_Tutankhamun.indd 11

2009-08-04 13:51:23


Drake_Tutankhamun.indd 12

2009-08-04 13:51:24


1 Farao Tutankhamuns, Amuns levande avbilds, tionde regeringsår Thebe, Egypten Tre rappa knackningar. Jag lyssnade under den efterföljande tystnaden med hjärtat bultande till svar. Sedan hörde jag till min lättnad den välbekanta sista knackningen i koden. Jag andades långsamt ut. Kanske höll jag på att bli gammal. Det var fortfarande mörkt, men jag var redan vaken, för sömnen hade åter svikit mig som den så ofta gör under småtimmarna före gryningen. Jag reste mig från min bädd och klädde mig i hast samtidigt som jag kastade en blick på Tanefert. Min hustru vilade huvudet på nackstödet men hennes oroliga vackra ögon var öppna och hon följde mig med blicken. ”Somna om. Jag lovar att jag kommer hem i tid.” Jag kysste henne lätt. Hon rullade ihop sig som en katt och iakttog mig när jag gick. Jag drog undan förhänget och under ett ögonblick betraktade jag mina tre sovande döttrar, Sekhmet, Thuyu och Nedjmet, på sina nattläger i den gula kammare som de delar och som är full av kläder, gamla leksaker, papyrusrullar, griffeltavlor, teckningar från när de 13

Drake_Tutankhamun.indd 13

2009-08-04 13:51:24


var små och andra föremål vars innebörd undflyr mig. Vårt hus har blivit för trångt för så stora flickor. Jag lyssnade ett ögonblick på min fars ansträngda andhämtning från rummet på baksidan; han tystnade under en lång stund, men snart tvingade sig åter ett andetag genom hans gamla kropp. Och till sist, som alltid innan jag går hemifrån, ställde jag mig hos min son Amenmose, ännu ett spädbarn, som sov djupt och fridfullt med utslagna ben och armar som en hund framför eldstaden. Jag kysste hans varma och fuktiga hjässa. Han rörde sig inte. Jag tog nattpassen med mig eftersom det rådde utegångsförbud och stängde dörren tyst efter mig. Thoth, min kloka babian, hoppade upp över mig från sin sovplats på gården. Hans korta lurviga svans var lyft i en båge och han ställde sig på bakbenen för att hälsa. Jag lät honom sniffa på min hand och drog sedan med fingrarna genom hans tjocka, bruna man. Jag gjorde ett låtsat dryckesoffer till den lilla husguden i nischen som mycket väl vet att jag inte tror på honom. Sedan öppnade jag porten och trädde ut i dunklet i gränden där min assistent Khety väntade. ”Så?” ”Man har funnit en död pojke”, sa han med låg röst. ”Och det väcker du mig för? Hade inte det kunnat vänta?” Khety vet hur dåligt humör jag kan vara på om jag väcks för tidigt. ”Vänta tills du får se”, svarade han. Vi gav oss av under tystnad. Thoth drog i kopplet, upphetsad över att vara ute när det ännu var mörkt, ivrig att undersöka allt på vägen. Natten var klar och vacker: den heta skördeårstiden shemu var slut och med hundstjärnan Sirius ankomst hade översvämningarna inletts längs den stora floden, vars stränder nu gödslades med rikt, livgivande slam. Och därmed var det åter dags för årets opetfest. De senaste åren hade vattnet ofta höjts för lite, eller för mycket och förorsakat ödeläggelse. Men i år var nivåerna idealiska, vilket var en lättnad för folket, tyngt som det var, nästan betryckt, under dessa mörka tider i 14

Drake_Tutankhamun.indd 14

2009-08-04 13:51:24


Tutankhamuns regering, farao över Övre och Nedre Egypten. Månens strålande anlete lyste upp vår väg så att det nästan var som att gå i en lyktas sken. Hon var nästan full och den stora virvlande stjärnhopen svepte om henne som en underskön mantel: gudinnan Nut, som våra präster säger att våra livlösa blickar söker sig till när vi läggs i dödens skepp och bärs över oceanen till underjorden. Jag hade grubblat över detta när jag låg sömnlös i mitt läger, för jag ser dödens skugga i allt: i mina barns strålande ansikten, på stadens överbefolkade gator, i palatsens och gudstjänsternas guldglimmande fåfänglighet, och jag uppfattar den alltid någonstans i ögonvrån. ”Vad tror du möter vår blick efter döden?” frågade jag. Khety vet att han måste blidka mina sporadiska grubblerier, precis som han måste blidka så mycket annat. Han är yngre än jag, och trots alla de grymheter han sett under sitt arbete vid Medjay har hans ansikte på något vis bevarat sin öppenhet och fräschör, och till skillnad från mitt hår är hans fortfarande naturligt kolsvart. Han är vältränad som en fulländad jakthund, och han har samma lidelse för jakt – så olik min egen pessimistiska och ofta missmodiga natur. För med åldern tycker jag att livet alltmer framstår som en evig räcka problem som måste klaras av, snarare än timmar att fylla och avnjuta. ”Jag har då blivit en riktig muntergök”, förebrådde jag mig själv. ”Jag tror att man ser gröna ängder där uppblåsta adelsmän är slavar och slavarna är uppblåsta adelsmän, och det enda jag behöver göra dagarna i ända är att jaga änder och dricka öl för att fira mina ärorika framgångar.” Jag lät hans skämtlystnad passera utan kommentar. ”Om det är meningen att man ska se något alls efter döden, varför stoppar man lökar i ögonhålorna vid balsameringen? Lökar! Tårlökar …” ”Det kanske endast är för vårt inre öga som vi kan se livet efter detta …”, svarade han. ”Nu låter du som en klok gammal gubbe”, sa jag. ”Och ändå kan de som fötts till välstånd lata sig hela dagarna och njuta av sitt överdåd och sina eskapader, medan jag sliter hund och inte tjänar någonting …” 15

Drake_Tutankhamun.indd 15

2009-08-04 13:51:24


”Jo, det är ju en ännu större gåta förstås.” Vi vandrade genom en labyrint av gamla trånga gränder som sicksackade mellan planlöst byggda och farligt tornande hus. När det var ljust larmade och myllrade det av folk i de här kvarteren, men under utegångsförbudet var nätterna tysta: lyxbutikerna med sina överdådiga varor låg skyddade likt gravskatter bakom fönsterluckorna, kärrorna och stånden i Fruktgränden var borta för natten, och snickarnas, lädermakarnas och glasmakarnas verkstäder låg mörka och öde, till och med fåglarna satt tysta i sina burar i månskenet. För i dessa mörka tider hade skräcken gjort människorna fogliga. Akhenatons olycksdigra styre, då hovet och templen flyttade från Thebe till den nya tempelstaden Akhetaton i öknen, hade fallit för tio år sedan. Amuns mäktiga prästerskap, som under Akhenaton hade avsatts och fördrivits, hade återtagit makten, sina vidsträckta egendomar och oändliga rikedomar. Men detta återskapade inte ordningen, för skördarna var små och tusentals människor hade dött i farsoter och de flesta ansåg att dessa olyckor var straffet för villfarelserna under Akhenaton. Och därpå, som för att understryka detta ytterligare, hade medlemmarna i den kungliga familjen börjat dö en efter en: Akhenaton själv, fem eller sex av hans döttrar och till sist Nefertiti, hans undersköna drottning, vars sista dagar det ännu tisslades om bakom stängda dörrar. Vid nio års ålder hade Tutankhamun ärvt tronen över De två länderna, varefter han omedelbart vigts med Ankhesenamun, Akhenatons och Nefertitis enda dotter som fortfarande var i livet. Detta var en märklig men nödvändig förmälning då båda var barn till Akhenaton fastän med olika mödrar – vem annars skulle överta tronen om inte de sista överlevande i denna storslagna dynasti? Men de var bara barn och det var vesiren Ay, ”Guds fader” som han officiellt kallades, som sedan dess hade härskat över riket med oförsonlig hand och byggt sitt styre på terror genom ämbetsmän som endast var trogna denna terror. Overkliga män. I en värld som flödade av så mycket sol var det här en mörk plats och en mörk tid. 16

Drake_Tutankhamun.indd 16

2009-08-04 13:51:24


* Vi kom fram till ett hus som inte skilde sig nämnvärt från de andra i kvarteret: en hög, vittrande mur av soltorkat tegel skilde det från den trånga gatan, en portgång med en gammal vind dörr som stod på glänt, och innanför låg ett enkelt hus, också det av lertegel, i flera våningar farligt travade på varandra – för i den överbefolkade staden Thebe rådde det brist på utrymme. Jag band Thoth vid en stolpe på gården och vi gick in. Det var svårt att uppskatta offrets ålder; hans mandelformade, nästan utsökt veka ansikte var både ungt och gammalt och hans kropp var både ett barns och en gammal knotig gubbes. Han kan ha varit mellan tolv och tjugo år. Normalt sett borde hans klena lemmar ha varit förvridna och krokiga av det sätt som han förkrympt tvingats förflytta sig på under ett helt liv. Men i det svaga skenet från oljelampan i väggnischen såg jag att alla benen i hans kropp hade brutits av på flera ställen och flyttats om som bitarna i en mosaik. Jag lyfte försiktigt på en arm. Den var lätt som en knäckt vasspenna. De brutna benen gjorde den både ojämn och slak. Han var som en besynnerlig docka av fint linne som sträckts över vassa stenar. Han hade lagts tillrätta som inför en begravning, hans krokiga ben uträtade, hans tunna, knöliga armar korsade. Hans händer såg ut som falkklor som bänts isär och lagts ovanpå varandra. Hans ögon hade täckts med guld och Ras öga hade ritats i svart och grönt runt dem. Jag lyfte försiktigt på guldbladen. Båda ögonen hade stuckits ut. Jag stirrade på de mystiskt tomma ögonhålorna och lade sedan tillbaka guldbladen. Ansiktet var det enda som man inte lyckats lägga tillrätta, kanske på grund av att hans förvridna min inte hade låtit sig övertygas att släppa ifrån sig sitt inrotat sneda grin – tänk hur många muskler som krävs för att le – av hammarna och tängerna, eller av de andra verktyg som måste ha använts för att omforma hans ofullkomliga kropp. Hans grin satt där som ett litet segertecken över all den smärta han utsatts för. Men naturligtvis var det inte tecken på något sådant. Hans bleka kropp var kall som en bit kött – blekheten var ett tecken 17

Drake_Tutankhamun.indd 17

2009-08-04 13:51:24


på hur sällan han sett solen. Hans fingrar var långa och smala, de omsorgsfullt manikyrerade naglarna oskadade. Han tycktes ha haft föga användning för sina förvridna händer i livet, och han tycktes inte ha kämpat emot sitt groteska öde. Egendomligt nog fanns inga märken på hans handleder eller vrister eller halsen av att han bundits. Det som han utsatts för var grymt och brutalt och det måste ha krävts en betydande kraft liksom kunskaper i anatomi, men våldet behövde inte ha varit direkt dödande. En gång kallades jag till platsen där ett offer för gängkrigen i de fattiga förstäderna hade påträffats. Den unge mannen hade rullats in i en röd matta och bara huvudet stack ut så att han blev vittne till sitt straff, vilket var att misshandlas med kraftfulla påkar. Jag minns ännu hans skräckslagna min när mattan som dröp av blod sakta rullades upp och hans kropp föll sönder och han dog. Mordoffer avslöjar oftast hur de slutat sina liv genom sin kroppsställning och de märken och skador som de tillfogats. Till och med deras ansiktsuttryck är ibland avslöjande i dödens tomma leraktighet: panik, chock och skräck – allt är tecken som dröjer kvar när själens lilla fågel ba flugit sin kos. Men denne unge man tycktes osedvanligt rofylld. Hur kom det sig? En sak föll mig in: mördaren hade kanske avväpnat honom med något slags bedövningsmedel. I så fall måste han ha kunskap om eller tillgång till en farmakopé och rätt medicinalväxter. Cannabisblad kanske, eller extrakt av lotusblomman och vin? Men inget av detta är mer än lätt sövande. Avkok av alrunans rot är starkt verkande. Men brutaliteten vi hade att göra med, det minutiöst planerade våldet, tydde på något ännu starkare. Möjligtvis var det vallmosaft, som kunde skaffas om man visste vem man skulle vända sig till. Den förvarades i kärl formade som vallmoplantans frökapslar och fördes in i landet på hemliga vägar, och man visste att det mesta odlades i fiendens länder i norr, hos hettiterna som vi låg i ett långt utnötningskrig med om kontrollen av de strategiskt viktiga områdena mellan våra två imperier. Vallmosaften var en förbjuden men mycket populär vara. 18

Drake_Tutankhamun.indd 18

2009-08-04 13:51:24


* Offrets rum, som låg på bottenvåningen och som man gick in till direkt från gården, saknade utmärkande drag och liknade mest ett förråd. Det fanns nästan inga spår efter pojkens korta, ensliga liv utom några papyrusrullar och en skallra. En enkel trästol stod i skuggan där han hade kunnat sitta och se på livet som passerade på gatan genom dörröppningen – där mördaren enkelt måste ha kunnat ta sig in i skydd av nattens mörker. Hans kryckor stod lutade mot väggen vid sängen. Jordgolvet var sopat, det fanns inga avtryck efter mördarens sandaler. Att döma av huset och stadsdelen tillhörde hans föräldrar den lägre statstjänstemannaklassen och förmodligen hade de hållit sin son gömd från världens kritiska och skrockfulla blickar. Det fanns personer som trodde att det slags lyten som han hade var tecken på att en person övergivits och stötts bort av gudarna, medan andra såg dem som tecken på gudomlig nåd. Khety skulle förhöra tjänstefolket och tala med familjen. Men jag visste redan nu att han inte skulle få fram något, för den här mördaren tillät sig inte några triviala misstag. Han var för skarptänkt och hade en alltför stark känsla för stil. Jag satt tyst och tänkte över den gåta som låg framför mig på sängen, fascinerad och förbryllad av det uppseendeväckande dådet. Det våld som mördaren hade utsatt pojken för måste vara tecken på något: en avsikt eller en tanke som ristats in i hans kropp. Handlade mördarens grymhet om maktbegär? Eller var den kanske uttryck för ett djupt förakt för blodets och köttets ofullkomlighet, ett uttryck för en djup längtan efter fullkomlighet? Eller intressantare, hade pojkens eventuella likhet med vår farao, som också hade lyten, en betydelse – även om jag måste hålla i minnet att detta endast var rykten? Varför hade hans ansikte målats som skuggrikets gud Osiris? Varför hade man stuckit ut hans ögon? Och varför liknade detta i mina ögon en gammal kulthandling som våra förfäder brukade förbanna sina fiender med, först genom att slå sönder lertavlor på vilka deras namn och titlar stod skrivna och sedan genom att 19

Drake_Tutankhamun.indd 19

2009-08-04 13:51:24


avrätta dem och begrava dem halshuggna och upp och ner? Här fanns finess och intelligens och mening. Det stod nästan lika klart som ett meddelande. Men det var skrivet på ett språk som jag ännu inte kunde läsa. Och sedan såg jag något. Omkring halsen, gömt under kläderna, låg ett utsökt linneband på vilket vackra hieroglyfer hade skrivits i bläck. Jag höll upp lampan. Det var en skyddsramsa, eller mer specifikt en trollformel för den avlidne under hans nattliga färd genom underjorden på solbåten. Avslutningen löd: Din kropp, o Ra, får evighet genom denna ramsa. Jag satt mycket stilla och reflekterade över detta sällsamma föremål tills Khety hostade diskret i dörren. Jag stoppade på mig linnebandet. Jag skulle visa det för min gamle vän Nakht, som var begåvad med en stor förmögenhet och ett stort hjärta, expert på lärdom och magi och dessutom mycket annat. ”Familjen är redo att träffa dig”, sa han. De väntade i ett sidorum upplyst av några få ljus. Modern satt och gungade och grät stilla och sorgset; hennes make satt oförstående vid hennes sida. Jag gick närmare och beklagade lönlöst sorgen. Jag nickade diskret till fadern och han följde mig ut på den lilla gården. Vi satte oss på bänken. ”Jag heter Rahotep. Jag är brottsutredare på Medjay i Thebe. Min assistent Khety kommer att vilja tala utförligare med er. Det är tyvärr nödvändigt, även om stunden känns svår. Men jag vill fråga, hörde ni något eller lade märke till något ovanligt igår kväll?” Han ruskade på huvudet. ”Ingenting. Vi har inte nattvakt eftersom alla här känner oss och vi är inte förmögna. Vi är vanliga människor. Vi sover på övervåningen, för den svala brisens skull, men vår son sover här nere. Det gjorde det mycket lättare för honom när han ville röra på sig. Och han tyckte om att se vad som hände på gatan – det var det enda han såg av livet i staden. Om han behövde oss på natten brukade han ropa.” Han gjorde en paus, som om han hoppades få höra sin döde sons 20

Drake_Tutankhamun.indd 20

2009-08-04 13:51:24


röst i tystnaden. ”Vad för slags man kan göra något sådant med en så enkel och kärleksfull liten själ?” Han tittade på mig, angelägen om att få svar. Jag insåg att jag för stunden inte hade något som kunde hjälpa. Den skarpa smärtan i hans blick förbyttes plötsligt i ren desperation och hämndlystnad. ”När ni har tagit fast honom, överlämna honom till mig. Jag ska döda honom långsamt och skoningslöst. Jag ska lära honom vad smärta är.” Men jag kunde inte lova honom detta. Han tittade bort och han började skaka. Jag lämnade honom att sörja i ensamhet. Vi stod ute på gatan. Horisonten i väster höll snabbt på att skifta från indigoblått till turkost. Khety gäspade stort. ”Du ser ut som en katt på en begravningsplats”, sa jag. ”Jag är hungrig som en katt”, svarade han när han hade gäspat färdigt. ”Innan vi tänker på frukost måste vi tänka på den unge mannen.” Han nickade. ”Fruktansvärt …” ”Men märkligt målmedvetet.” Han nickade igen och betraktade växlingarna i mörkret framför sina fötter som om det kunde ge en ledtråd. ”Allt är uppochner och bakfram nuförtiden. Men när det handlar om att lemlästa och vanställa halta, hjälplösa pojkar …” Han skakade förfärat på huvudet. ”Och detta sker idag, på morgonen av den viktigaste dagen under firandet …”, sa jag stilla. Vi lät tanken sjunka in. ”Förhör familjen och tjänstefolket. Sök igenom rummet för att se om vi missade något när det var mörkt … gör det snart, medan spåren ännu är färska. Ta reda på om någon granne sett någon okänd dröja i kvarteret. Mördaren har valt ut pojken med omsorg. Någon kan ha sett honom. Och gå sedan till festligheterna och roa dig. Vi ses på Medjay senare.” Han nickade och återvände in i huset. 21

Drake_Tutankhamun.indd 21

2009-08-04 13:51:24


Jag tog Thoths koppel och gick iväg till slutet av gränden och svängde ut på gatan. Ra visade sig just över horisonten, återfödd från den stora mystiska andra nattvärlden till en ny dag och bredde silvervit ut sin plötsliga, vidsträckta ljusprakt. När de första strålarna snuddade vid mitt ansikte värmde de omedelbart. Jag hade lovat att vara hemma hos barnen till soluppgången och jag var redan sen.

22

Drake_Tutankhamun.indd 22

2009-08-04 13:51:24


9789100122768