Page 1

Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Maria Zennström

Albert Bonniers Förlag

Maria Z final.indd 1

2010-02-03 08.27


Maria Z final.indd 2

2010-02-03 08.27


sto c k h o l m 2 8 jan uari

L

äser ”Bebådelsen” av Mare Kandre. En mening ur boken kan jag inte släppa. ”Vi färdas i kärlekens märkliga farkost.” Jag vill föreställa mig kärleken så, som en rymdkapsel. Ingvars ansikte och kropp var ett landskap för mig, med djup och raviner, dolda vulkaner med förbindelser till jordens medelpunkt. Jag sörjer honom. Jag sörjer hans tungomålstal. Ja, han talade i tungor ibland, när han ville trösta. Jag sörjer tillochmed hans översitteri och viktighet. Jag sörjer hans flint. Jag sörjer allt sjukt, okänt som fanns i honom; något – som jag föreställde mig – otyglat. Oceaner av gud-vet-vad. Jag sörjer hans långa, manliga kropp. Benen, ryggen, bröstet, hans långa höfter. Hans vithet, svala hy. Hans råttlika mun. De tunna läpparna, osensuella. Jag sörjer hans besatthet, hans oförlösta, inneboende våldsamhet. Den gav mig en känsla av att ha kontroll. Att detta, vad det nu var, ville komma ut och den enda möjliga kanalen tycktes vara sex. Jag sörjer hans löjlighet, hans isolering, min egen känsla av mod, att ha ett överläge, i kraft av min erfarenhet, att bo i Stockholm, ha ett stort umgänge. Jag sörjer min tillgång till hans djupaste… Allt vår kärlek rörde upp hos honom. Jag sörjer komplikationerna, hans frånvändhet. Landskapet, det karga, kalla, artfattiga. Havet däruppe är grunt och klart, det finns ingen växtlighet under vattnet. På vår första träff tog han mig till en ö, kavlade upp byxbenen och promenerade på vattnet till nästa holme. Hans långa underben, han har en kropp som en bonde. Jag sörjer min ensamhet i hans närhet, smärtan som väcker min rädsla och åtrå. Omöjligheten, kvinnan i hans manliga kropp. Hans upptagenhet av min kropp, hans ändlösa fascination och avund. Promenaderna mellan hans hus och Arnes, marken som varit farfarsfars, känslan av att allt är mitt: Ingvar, Arne, husen. Ljuset, den låga kusten, fjärden, måsarna, tvätten. 3

Maria Z final.indd 3

2010-02-03 08.27


Jag sörjer hans högljudda umgänge med gud, hans konster, hans förljugenhet. Allt var så uppenbart att det inte skrämde mig. Jag kände mitt övertag, han tycktes ständigt svagare. Jag sörjer närheten till det finska, hans tornedalska vanvett, inaveln, det oförlösta, inkrökta, brinnande, längtande. Det vita, tomma, uppskruvade. Alla tomma hus, resurserna. Hans släkts väntan på mig. Platsen som fanns. Pengarna de samlat på hög. Jag sörjer berättelserna om begravningar, jag sörjer gammpojkarna runtom i byn, jag sörjer hans härsklystna mormor. Jag sörjer det främmande språket, tornedalsfinskan, känslan av att det är en hel landsända jag ska få, ett rike. I Haparanda, där Ingvar är komminister, är det bara en smal vattensträng som skiljer Sverige från Finland. Att först vara långt borta från allt och plötsligt, i natten, mitt i världen: ljusen från Torniå på andra sidan älven, och strax bortom även Ryssland. Jag sörjer hans munhåla, hur han tog in mina fingrar i munnen, det ena efter det andra (som jag fantiserat om att Hemming skulle göra), hans röda blanka munhåla. Kanske sörjer jag känslan av utsatthet i hans pedantiska hem. Jag kände mig hela tiden som en som stökar till och fläckar ner. Det påminde om hur jag känt under min uppväxt, sovande bredvid mamma i den ryska prinsessmöbeln i ett hus där det bokstavligen inte fanns någon plats för mig. Hos Ingvar är allt lackat, helt, ombonat, glänsande. Tjocka vita trasmattor tycks finnas i oändlighet, vävda av mormodern. Ingvar ständigt i färd med att ordna, mäta temperaturer, elda i bastun, tända brasor, bädda sängen, titta till båten. Han blir nervös när jag ställer väskan mitt på golvet, säger: Kära Du… Jag kokar rödbetor, drar av skalet med handen, stänker mörkrött på hans keramikplattor över diskbänken. Slår sönder hans porslin, kastar mina kläder i en hög. De råkar hamna lite här och var. Han städar upp dem efter mig, hänger in dem i ett särskilt skåp. Jag tar allt detta för kärlek. Ensamheten vid hans sida i de svala, nya påslakanen. Känslan av att få vara i något främmande, något lånat. Första gången vi var i Allhelgonakyrkan. Märkte hur han plötsligt blev kall, fjär vid min sida. En fläkt av förlust, fara, att bli avvisad. Istället för att väcka min försiktighet väcker det min åtrå. Å, att få överbrygga detta!

4

Maria Z final.indd 4

2010-02-03 08.27


29 januari Sveta har öppnat ”Galleri Ryska Akademien”. Inte en besökare. Det är inte konstigt; hon vet inte ens hur man sätter in en annons. Jag har varit försiktig med att låta mig dras in, vår samvaro har varit ett komplicerat system av beroende, skuld och gentjänster. Hennes berättelser om sin mamma och andra ryssar i Stockholm är underbart material. En fälla för mig.

30 januari Har nästan inte sovit i natt, bara slumrat ytligt bredvid K, som kallar sig min pojkvän. Som säger att han vill vara min man. Jag har aldrig känt att jag behöver gud så mycket. Att jag bara vill hålla gud i handen eller kjolen. Gå intill gud, eller sitta still och vänta på det som ska komma. Jag kan inte annat än sitta still, rädd för att röra mig. Försöker vara vänlig, le, bjuda på te, tillochmed skämta och skratta. Under natten kände jag hans lätta, uppmärksamma beröringar, tänkte: du är kåt. Tidigare har han sovit bortvänd, inte alls som Ingvar och jag som brukade klamra oss fast vid varandra som två drunknande. Jag smeker K. Han frågar ”Kan du inte sova?” Han är inte kåt. Och han håller inte på att drunkna. Han är öm. Det är nästan outhärdligt. Prästen i Allhelgonakyrkan återkommer regelbundet till det han tycker är den största tillitsprövningen: att stå intill en annan människa, säga att man älskar henne och inte veta vad svaret blir. Jag har tänkt: om du visste hur det är att aldrig ha vågat göra det du berättar om. Ingvar var åtminstone isolerad där uppe och hade knappt haft en relation. Det var många bra historier förknippade med Ingvar. Vår relation var en bra historia. Jag tror mig vara hemma, där de bra historierna finns.

5

Maria Z final.indd 5

2010-02-03 08.27


31 januari Det måste finnas något nytt att berätta. Vill uppnå någonting för egen del med hjälp av berättelsen, föreställa mig intrycket den gör på åhöraren. Och jag är paniskt rädd att bli tråkig. Min oftast återkommande fråga till Hemming: ”Tycker du att det är tråkigt?” Alternativt: ”Sover du?” Det hjälper mig att ha en manlig mottagare av berättelsen, som jag vill göra intryck på. Han ska vänta på texten, läsa den med spänning. Då vaknar berättaren i mig. Ibland tänker jag mig att för att våga skriva om Sverige skulle jag behöva skriva på ryska, föreställa mig en rysk läsare. Min pappa uppmuntrade mitt skrivande. Det var kanske det enda närmande han gjorde till mig. Jag skrev långa, episka brev till honom där jag berättade tillexempel tragiska historier ur djurvärlden. Han recenserade: ”Kanske lite lillgammalt i en del vändningar…” Han dog samma år som jag fyllde femton. Det har alltid sagts att jag är lik honom, både till utseende och själsförmögenheter. Jag har odlat det. På bokmässan träffade jag en journalist som sa: ”Jag intervjuade din pappa för ett radioprogram dagen innan han dog.” Jag fick en kassett, med en spökröst. Lät han sådär? På sin dödsbädd. Så enormt… högdragen?

1 februari Jag blir berörd av det du skriver om närheten till din sjuke väns död. Dörren, dörrmattan, stillheten. Adressen, på vilken breven aldrig mer ska nå honom. Och hans trotsighet, att han besegrat sjukdomen två gånger. Men vad skrev du, något som väckte mig särskilt, om cancern, det… utmanande, ödesdigra, giftiga? Jag letar i bröstet hos mig själv, vad för känsla ordet väckte. Det explosiva i cancern? Min pappa dog i cancer. Jag tillbringade mycket tid i hans lägenhet när han var sjuk. Den var mörk, låg på S:t Eriksgatan, en liten tvåa några trappor över gården. Kalla färger, en blå filt på sängen som överkast, luften tjock och syrefattig av cigarrettrök. Det kändes som om röklukten satte sig i allt, kläder, hår och ögon. Ingenting i lägenheten var avpassat för ett 6

Maria Z final.indd 6

2010-02-03 08.27


liv, eller barn, det fanns ingen plats. Det som tog plats var böcker; på väggarna, borden, i travar på golvet. Kalla oljor och kolteckningar på brun fond, hans egna. Han hade ett blått skrivbord där han skrev och rökte, en öppnad cigarrettlimpa bredvid honom på bordet, där han kunde ta upp paket efter paket. En brun soffa i bred manchester i andra rummet, en gång i tiden tänkt som vardagsrum. Jag vistades på soffan, enda stället där det inte låg böcker. Sov där en eller två nätter i veckan, kom efter skolan vissa dagar sedan han blivit sjuk. Det hade jag aldrig gjort tidigare, men nu behövde han hjälp med smärtstillande sprutor och mamma, min bror och jag turades om att hjälpa honom. Jag tillbringade timmar i det där rummet. Pappa låg och slumrade eller satt och arbetade. Jag minns några få samtal. Jag sa något som visade sig dumt, och han mästrade mig, lite syrligt. I hans kök fanns mat och godis. Kakor och bakelser. Jag smög ut där med jämna mellanrum och stal. Pepparkakor, ost, kex, sötsaker. Jag stal pengar också, ur hans plånbok som låg i innerfickan på rocken.

2 februari Några år efter pappas död pratade min äldre bror med mig om språket i pappas böcker. Jag var kanske arton. Petter var inte imponerad, sa: ”Han skrev som en gammal tysk.” En artikel han skrev i Ny Dag 1947. Om Strindbergs brev eller snarare om Bonniers. Tycker den är rappt skriven, vasst och frejdigt. Och ilsket. En ganska rolig, arg tysk. Och modig. En som inte är rädd om sitt eget skinn, eller är rädd för makten.

6 februari Förnedringen i cancern. Det var så du skrev. Jag fick ett dödsbud i onsdags kväll. Jag satt på K:s säng i hans hyresrum, fattade redan när jag såg ölandsnumret på mobilen, det saliga numret, min barndoms mest lustfyllda nummer. Hörde O:s röst: ”Min kära far dog 20:e januari.” Det gör inget att hon uttrycker sig högtidligt, det betyder inte 7

Maria Z final.indd 7

2010-02-03 08.27


avstånd eller skådespel; orden är viktiga i hennes familj på ett annat sätt än för mig. Kanske på samma sätt: de försöker också fånga något med dem. Jag hör inte till de allra närmaste, förklarade hon, utan till en yttre, vidare krets: ”andra omgången”. Det fanns inte plats i huset, ingen hade tänkt på att jag skulle vilja komma. Bättre om jag kom senare, efter begravningen, när allt skulle bli tomt. Tänkte: nu hör jag att Henry har gått bort, kommer jag att känna något? Jag kände medkänsla med deras sorg. K smekte min rygg under samtalet. Vi älskade, fast jag var skräckslagen. Eller just för att jag var skräckslagen. När jag gick på toaletten efteråt fick jag kramp i underlivet som vek mig dubbel, gav tunnelseende.

8 februari Rädslans landskap. Jag känner till det så väl. När det inte finns någon trygghet. Försteningen inombords, jag känner den just nu. Rädslan att bli avvisad av min släkt, att bli avvisad av K. Allt är grått, stelt, består bara av skuggor. En stelhet i bröstet.

15 februari K ville uppmärksamma Alla Hjärtans Dag. Jag var smickrad. Har aldrig firat den dagen med någon förut. Kanske vore det lättare om jag inte vore så tacksam hela tiden. ”Som din lilla mamma”, säger Hemming, ”hur tacksam var hon över att få komma till väst?”

16 februari Går för första gången in i blomsteraffären som är min granne. Den ser lite dammig ut från gatan. Inredningen är sjaskig, gamla möbler. Ägaren har väckt mina funderingar. En medelålders man. Ofta sitter 8

Maria Z final.indd 8

2010-02-03 08.27


han på gatan utanför med någon bekant och dricker vin. Men blommor har han, det syns genom fönstret. Säljer han några? Inget speciellt talar för det. Jag cyklar ofta förbi honom där han står utanför butiken, har aldrig hälsat fast han måste känna igen mig vid det här laget. Nu gläder jag mig åt att ha en blomsteraffär så nära, för jag är sen till restaurangen där jag bokat bord och mamma, min bror, hans fru och deras ettåring antagligen redan sitter. Är egentligen missräknad inför att behöva vara med och betala en dyr middag. Men mamma fyller åttio och jag kan inte komma utan blommor. Har ingen annan present. Inne i affären sitter ägaren vid ett sidobord, sin vana trogen, med någon bekant och ett glas vin. Men han kommer hjälpsam fram och jag ser att han har vackra rosor. Verkligen vackra, friska rosor. Långskaftade, krusiga, med mångdubbla blomblad. Mörkröda. Sen ser jag några ännu vackrare, gulorange. Tar fem. Men det ser ynkligt ut på en åttioårsdag. Tänker på hur det antagligen var när Henry fyllde åttio. Fest. Alla barn och barnbarn. Mat, sång, presenter. Jag blundar och tar två röda rosor till, det blir festligare med de två röda bland de orange. När mamma fyllde år i Moskva, var det femton år sen? Jag köpte lika många rosor till henne som år hon fyllde. Satt uppe och skrev av en dikt på skrivmaskinen: ”Till en av Europas vackraste kvinnor”. Jean i rummet intill vaknade av knackandet på min gamla maskin. Klockan var fyra på morgonen. Han dunkade i väggen. Men jag hade ingen present, mamma måste uppvaktas på ett värdigt sätt. Jag låste dörren, fortsatte knacka på maskinen. Jean satte ner fötterna på golvet, hasade. Kom fram till min dörr, tog i handtaget. Jag skrev sammanbitet, inget kunde få komma emellan. Jag hörde honom öppna sitt fönster; skrev vidare, kallt triumferande; det är längre än man tror mellan fönstren och trots att han lutade sig långt ut med något tillhygge, så lyckades han bara knacka trevande på min ruta. Buketten blir vacker, kosta vad det kosta vill. Och blomsterhandlaren är professionell. Instruerar om vattentemperatur, beskär stjälkarna. Säger att rosorna kommer att stå länge. Han stammar lite. Jag är upprymd, besatt, känner mig som mammas kavaljer. Hon ska få det hon är värdig. Varför ”Europas”? Varför inte en av världens vackraste kvinnor? I Moskva gick jag före henne, visade vägen till skolstudion, förblindad, såg ingen annan. Pauliina hade suttit i glasgången och rökt. Hon sa några dagar efteråt: Jag har aldrig sett dig sådan. Vot eta ljubov, ”det där är kärlek…” 9

Maria Z final.indd 9

2010-02-03 08.27


Jag kommer till restaurangen med min höga bukett, stolt. Mamma har glittrig jumper, blond hästsvans, mycket vacker för sin ålder, jag är glad att hon ser värdig ut. På senare år balanserar hennes djärva sätt att klä sig farligt mot det patetiska, hon sminkar sig hårt, klär sig fortfarande utmanande. Jag tittar i takspegeln, ser mig själv bredvid de andra i familjen. Barnet är vackert, Anka och Per är vackra, mamma är magnifik.

17 februari Vill gömma mig när K och jag är tillsammans. Får hela tiden impulsen att gömma ansiktet i händerna. Måste lägga band på kroppen, försöka bortse från skammen jag hela tiden känner. Skammen över att vara uppfylld, längtande, beroende. Jag känner skam över allt jag gör. Skam över mina kläder. Skam över min nakenhet. Skam när han ser mig röra mig i köket. Själv ligger han utsträckt på min kökssoffa. Behagfull, vänlig. Är skälet till min tacksamhet i förhållande till K att han är svensk? Ingvar var svensk, men ändå inte riktigt. Han var isolerad. Nästan inte riktigt normal. Var jag tvungen att tillbringa tio år i Sovjet för att utveckla samma mindervärdeskänsla gentemot det svenska som mamma? Tacksamhet när jag blir mottagen, befunnen värdig. Jag är dimmig av min hunger efter bekräftelse, kan inte se klart. Kan inte se honom klart.

19 februari Även Jean talade i Moskva om vackra kurvor, men jag kände att min kropp var full av omöjliga skrymslen, svett och buktningar. Skammen växte över att vara kvinna. Jag ville gärna klä mig i hans lena tröjor, smörja mig med hans dyrbara krämer, men jag skulle aldrig kunna bli så där sval, stram och ren. Han valde den mest förhäxande kvinnan. Du skulle ha sett hennes 10

Maria Z final.indd 10

2010-02-03 08.27


färger, gester, röst. Jag föreställer mig deras samvaro. Han lägger sig nära: Uppskattar i ord. ”Så vacker du är, Renata. Du är vackrast.” Ger råd om hennes klädsel. Går stolt vid hennes sida. Dansar med henne. Uppträder gärna i par. Ett elegantare par går inte att föreställa sig. Han tillber henne inför andra. Håller upp dörren, håller hennes väska. Hon är ett underbart, gnistrande tillbehör, bättre än hans vackraste kostym, hans guldglänsande tändare, hans dyrbaraste ring. Med henne vid sin sida skulle han kunna se ut hur som helst, inte ha något, inga pengar. Vid bordet på en fest hade någon skämtare frågat: ”Vilken del av Renata är godast?” Jean berättade stolt hur han svarat effektfullt: ”Henne ska man äta hel!” Senare, hur hon brutit samman när han försökte älska henne fysiskt. Han var sval. Hon kände det. Där andra män blev besatta, gjorde dumheter, bedrog sina kvinnor för en förvirrad stund ensamma med Renata förblev Jeans hängivenhet onåbar för henne. Vad hade han henne till? Att höja sin status bland andra män. Ta bort det utlämnade i att vara en ensam, homosexuell man.

20 februari Gentemot Sasja kände jag inte samma mindervärdeskomplex, inte samma tacksamhet eller skam. I förhållande till honom kände jag mig svensk, värdig! Det kändes enkelt, nästan lite billigt, så mycket som jag hade gratis: en sorts frihet, dyrare kläder, annorlundaskap. Och han bar fram allt som verkligen var dyrbart. Sin hängivenhet, sin renhet, den väldiga förmågan att älska. Sin längtan till staden, till världen. Hungern efter litteratur, möten, diskussioner. Lusten till kvinnan, hans kraft att upphöja mig. Sitt mod. Han blåste liv i mig, gav allt mening. Jag började gå i klänning. Han kysste mitt ansikte tungt. Efter några veckor började män titta efter mig som om de såg mig för första gången. En liten ansiktsbild. Då var han som du, trettio nånting. Ögonen lyser ungdomligt. Han har en lång mjuk lugg, som Michael York. Och läpparna, stora, lidelsefulla.

11

Maria Z final.indd 11

2010-02-03 08.27


21 februari K halvligger naken i min kökssoffa, vit och smärt. Han har mjukt svart hår över kroppen och en silverkedja om halsen. Något hos honom skrämmer – och eggar – mig. Hans förmåga till uppskattning i kontakt med människor. (Som också du har.) På festen visade han författarinnan och hennes pojkvän intresse med samma intensitet. Jag är rädd för hans bisexuella sida. Rädd för intensiteten, större än med mig. Jag blir avundsjuk på charmen, modet, förmågan till möten. Beredskapen till något nytt. Flyktigheten. Också pappa tjusade alla kvinnor han träffade. Kanske trodde mamma att hon skulle få hans hängivenhet, och blev besviken i verkligheten. Bilderna i det soliga köket på Kronobergsgatan. En vacker mamma med barnvagn på Hamngatan. Det långa håret i två svansar som en skolflicka, fast hon är trettiosju–trettioåtta. Trodde hon att hennes kärlek skulle göra mirakel? Hon trodde i alla fall att hennes insats skulle kunna göra mirakel när han var sjuk. Ville besegra cancern, vända död till liv. ”Hon lyckades inte tända upp honom och han lyckades inte tända upp henne”, säger Hemming.

22 februari Sasja var inte rädd. Han älskade från första stund, redan första gången vi var nära varandra. I alla sina relationer har han varit den som inte sparat sig. Hans kärlek var stor i hans lilla kropp. Han vägde bara femtio kilo, men jag har aldrig haft en hetare, manligare, mer hängiven älskare än han. Vi arbetade tillsammans. Konkurrerade. Han var djärvare, hade en djupt samhällsintresserad ådra. Omstörtande! Då kunde han bli tjatig, rynka ögonbrynen, kräva respekt. Blåste rök, försökte växa sig större i sin kavaj. Hans hängivenhet väckte till slut min avsky. Den här lille mannen som alltid såg mig, alltid ville ha mig, klängde på mig som en insekt! Hans trogenhet fick mig att först våga älska, sen börja förakta honom. När vi återsågs efter vår första längre skilsmässa hade 12

Maria Z final.indd 12

2010-02-03 08.27


han lånat en ateljé där vi kunde övernatta. Konstnären dröjde sig själv kvar, uppiggad av dambesöket, drack. Till slut sa Sasja: ”Marty´n, det är dags, du förstår ju…” Vi blev ensamma. Låg i utdragssoffan, en divan. Det var mörkt, kvalmigt, leningradnatt med myggor. De där konstnärsateljéerna i enorma kollektivlägenheter. Stora dammiga möbler. En smak av damm i luften. Och doften av oljefärg. Man är fånge i rummet, det finns upptrampade gångar mellan skåpen, golvet är smutsigt och korridoren till toaletten oändlig. Där riskerar man att träffa på de andra hyresgästerna. Sasja låg bredvid mig, var hängiven, och allt var obekvämt. Jag kunde inte riktigt leva upp till förväntningarna. Jag tyckte inte om att han klippt sig, tyckte inte om att han luktade tobak, allt kändes hårt, lite främmande.

26 februari Du säger att jag föraktar kritiken. När jag föreställer mig att jag aldrig ska kunna skriva skönlitterärt utan bara essäer, blir jag rädd, som om skönlitteraturen vore något högre. Min bror är en betydande konstnär medan pappa ville måla men aldrig blev särskilt bra. Pappa skrev dikter också; några satt uppe på toaletten hemma hos honom. Mamma delade upp familjen. Pappa och jag, med yttre och inre gåvor, hörde till den svenska sidan som var bondsk och klumpig, medan hon och min bror var representanter för den ryska grenen, liknade morfar – det ädlaste. Våra övningar på filmhögskolan i Moskva gick ut på att gestalta något mänskligt, inte förmedla en idé. Det var ett nybörjarfel att försöka berätta något komplicerat utan att det uppstod liv på scenen. Våra lärare förmedlade också att det som hände framför oss på scenen kunde vara hur som helst men en sak fick det inte vara – tråkigt.

27 februari (Bära mistel) Som tänkt spelfilm släppte Bära mistel aldrig taget om mig och kamraterna på filmhögskolan; Sara Lidmans berättelse om den smärtsamma 13

Maria Z final.indd 13

2010-02-03 08.27


kärleken mellan dragspelsdrottningen Linda Ståhl och den homosexuelle Björn Ceder på orter som Nattajaure, Sitarangi, Kattsprånget. Så full av bilder den är! Deras samtal störtar mellan intimitet och distans, mellan sängarna i de spartanska rummen för resande under vita nätter i norr. Linda i hatt och kappa, Björn i slinkig lila rock. Sasja visade mig en förkolnad lägenhet på Sadovaja-ringen: två enorma, svartbrunna rum. Med en slags sorg föreslog han det som inspelningsplats för det han kallade ”historien om musikanterna”. Vår yttre tillvaro var ganska blygsam; studenthemmet, ett ofta dammigt och gassigt Moskva. Drömmarna vederkvickte oss, bilder och fantasier från andra tider; kläder, foton. Särskilt foton talade till oss, och hur kläder var skurna. Vi skulle iscensätta detta. Vi satte in oss själva, kläderna provade vi på oss själva. Ville själva spela rollerna. Norr som norr. Sasja var från Sibirien. Vi pratade om Karelen som möjlig inspelningsplats, såg framför oss: det vita ljuset, de vita nätterna. Kappor och kostymer, herrhatt. Tåg. Två på resa. Samtalen i de vita resanderummen. Jean ville också stjäla historien, planerade inspelning i Viborg. Vad skulle hans film ha handlat om? Vänskapen. Det omaka paret. Den känsliga mannen? Hans kritvita linne… När ett konstverk placeras konkret och exakt i tid och rum (ju mer lokalt desto bättre), blir det gränsöverskridande och tidlöst. På en restaurang i Moskva återgav jag fabeln för den georgiske regissören Kverikadze. Han frågade engagerat hur det slutar – georgier har känsla för en bra historia – och nickade allvarsamt när jag beskrev hur Björns personlighet löses upp, i takt med att badvattnet löser upp hans hud hemma hos Linda i Mellanträsk, hur han förlorar ord och sammanhang för att till sist resa sin väg och skicka brev där bokstäverna faller bort. Galleriet av människor som romanens Linda och Björn möter under sina spelningar ute i byarna, mot fonden av ett fattigt svenskt trettiotal, hade det inte varit någon dum idé att försöka gestalta i dåvarande Sovjet: de storslagna ödena, människors rika yttren. Filmen skulle varit svartvit, för svalkan och vitheten. De två vackra systrarna i Falkasjärvi, den ena handikappad, buren som kinesiskt porslin av den andra. Lisa i Nattajaure, som efter trettio års äktenskap och nitton barn drabbas av kärleken till Lasse, sin egen man. Beskrivningen av Björn, hans rörelser i rummet. Hur han ”ärar tingen”. 14

Maria Z final.indd 14

2010-02-03 08.27


Annat verkade svårare att överföra till sovjetiska förhållanden: Rummen för resande. Försörjningen. Beskrivningen av lammskinnstårtor, jag föreställde mig vispgrädden krusad på ett speciellt sätt. Något med egendom; jag tyckte om resonemangen om pengar och försörjning. Kanske var det centralfiguren Lindas självständighet, själva avstampet för romanen; huset som tycktes rymma annorlunda relationer och förhållanden. Den stora villan på den lilla orten, kyrkbyn. Det fiktiva Mellanträsk. Få vara i stillhet – stanna på ett ställe. Lindas sömn och hennes blåa morgonrock. Ytorna, ordningen och svalkan. Struket, manglat och vitt. Sen: ”April var vit och svart utanför fönstret.” Jag längtade häftigt efter det svenska.

Stockholm, 1 mars Jag kramar kudden genom natten som om det vore en annan kropp. Vill bli uppfylld, fylld. Det smälter ute, vårväder, mildväder. Maten har blivit viktigare för mig de senaste veckorna. Jag vill äta nästan hela tiden. Tuggar tuggummi för att stoppa något i munnen, det gör bara hungerkänslorna värre. Jag mäter tiden mellan måltiderna, försöker tidigarelägga dem. Saknar fortfarande Ingvar. Den hungriga, öppna munnen. Hans gång, framåtlutad, tillbakahållande något. Enligt Olle, prästen, sätter man in relationen till gud här; istället för maten, istället för relationen till en man. Jag tycker att Norrbotten kallar. Kände en häftig längtan till byn. Jag längtade efter att se allt igen, vara där. Den låga kustlinjen. Himlen. Jag vill flyga dit, som i drömmen. Bli insläppt, mottagen, bara få.

15

Maria Z final.indd 15

2010-02-03 08.27


Brev från Sasja

Nr 6 4 juli 1985, Moskva på natten

Imorse gick jag ner till Jauza med mörten i en glasburk, tog upp den med handen och höll om den lite nere i kanalvattnet, så att den inte skulle känna sig ensam. När jag tog bort handen stod den först stilla, slagen av friheten. Så simmade den långsamt, försiktigt iväg. Efter det kröp en stor mus fram och luktade i någons spår på den våta marken. Mina byxor var också våta upp till knäna, för det hade regnat, och gräset vid strandkanten var högt, vått och rent. Sen bet en mygga mig på handen och jag gick därifrån; lämnade burken och en svensk tidning. Det var gott. Du fanns där. Nu finns inga vittnen längre till vårt gemensamma liv i nummer 911. Lika bra det, du gillade ändå aldrig rummet. Jag går i dina strumpor; blåa eller gröna. Det är dyrbart för mig. Sen åtta i morse har jag gått runt i Moskva. Försökt undvika platser där du och jag varit tillsammans. Vid ett tillfälle körde trådbussen förbi Zoo; det var så tungt att jag fick ont i halsen, ville lägga mig nånstans vid sidan av trottoaren och bara ligga. Jag nyser, har fyrtiotalsfrisyr. Som på nionde maj, fast ännu kortare. Igår stoppade mig milisen två gånger; kontrollerade mina papper för att jag ser ovanlig ut. Minns du i Sokolniki hur du hoppade i vattnet och simmade långt ut? Jag stod på stranden och var rädd för din skull. Jag har aldrig känt sådan stark, smärtsam saknad efter en annan människa. Kanske som barn, när mamma reste bort och jag blev ensam kvar bland främmande pojkar på 16

Maria Z final.indd 16

2010-02-03 08.27


internatet. Med dig är det annorlunda. Mammas kärlek var självklar; jag tvivlade aldrig på den. Med dig finns rädslan just här: att du inte känner skilsmässan lika starkt, eller har blivit en annan. Hon brukade slå mina flickvänner. Ge dem stryk helt enkelt, hahaha! Vi hade ett enda rum i ett arbetarhem. Om hon kom hem och hittade oss i sängen så gav hon sig på henne: ”Slyna, hagga. Försvinn!” Hon har ett gott öga till dig, varför vet jag inte. Hon är rädd för dig, tror jag. Jag känner stark ömhet för dig. Erotisk. En ovan kombination, mycket behaglig. Om du befarar att glömma mig skvallrar jag för Eisenstein och Pudovkin så deras andar kan slå dig i skallen. Jag tror inte att kärleken är en kamp, utan ett arbete. Arbetet att bevara varandra och upptäcka varandra och odla kärleken intill evighet. Ömsesidigt. Med nöje. Försiktigt, ömt, grovt, snabbt, långsamt, på alla möjliga vis.

Kysser dig innerligt Sasja

I morgon 14.30 flyger jag ännu längre bort, 100 mil till.

17

Maria Z final.indd 17

2010-02-03 08.27


Brev från Sasja

(7, tror jag)?! 16 juli 1985, Moskva Har strävat till Moskva från det där förbannade Alma-Ata. En hemsk stad. Går naken där på hotellrummet hela dagarna (det är mycket varmt), ser hela tiden på teve. Orkestern i restaurangen på bottenvåningen spelar samma låtar varje kväll. Och jag bryr mig inte om tagningarna, struntar i den exotiska platsen. Det finns inga billiga frukter eller grönsaker och jag har dåligt med pengar som vanligt. Du har lärt mig tycka om grönsaker. Jag köpte kål och åt, för att vara som du. Jag delar rum med Arkadij. Han har en kärlekshistoria med Azjar; de ligger på sängen och kysser varandra. De är förälskade och inte generade inför mig. Det är bra; jag är också förälskad. I dig. Ensam på hotellet, trehundrafemtio mil från Moskva. Rashid och hans bror körde mig upp i Vi drack öl vid en liten, bergen i sin bil, en sån här: snabb bäck. Jag hungrar efter dig. Väntar så på dina brev, oumbärliga som bekräftelse på kärleken, ömsesidigheten. Nu har jag sju och två telegram, läser dem om och om igen, mår som en prins. Trots att jag gråter. Nu ser jag knappt heller vad jag skriver. Idag satt jag och tänkte på dig i fyra timmar i flygplanet, tårarna rann och jag gömde ansiktet för stolsgrannen bredvid. Genera dig inte för något när du tänker på mig. Gud vet allt jag redan fantiserat ihop om oss två i sängen. Här i Moskva känner jag mig bättre. Jag har liksom kommit till dig. Allt här är förknippat med dig. Jag skulle vilja att Leningrad band oss samman ytterligare. Jag kunde komma dit, även ensam och gå till våra favoritställen. Du visar mig dina, och jag berättar för dig var jag har bott. Och hur. 18

Maria Z final.indd 18

2010-02-03 08.27


Jag vill ge dig så mycket. Så starkt! Och förmår så lite. Det otrevligaste är att så mycket beror av pengar. Verklig lycka blir det antagligen inte förrän under kommunismen, för då kommer pengar inte att finnas. Nu är det enda som återstår att tjäna ihop dem. Om jag bara fick ihop mycket pengar snart! Det är förstås inte det viktigaste, jag ska sluta. Känner du när jag tänker på dig? Det finns stunder när jag umgås med dig särskilt intensivt. Saknaden blir exempellöst smärtsam. Såna ögonblick. Ibland varar det i flera timmar, jag biter ihop tänderna så att kindmusklerna blir som sten. Jag har halvt bitit sönder en lagning. Kysser dig Din Sasja tills nästa gång

3 mars Jag åtrådde hans fattigdom. Hans egendomslöshet. Hans varsamhet med tingen, hans slitna tredelade kostym. Nästan varje dag bar han sin mörkblå yllekostym. Ibland med västen, för variationens skull. Det såg bra ut – jag kom att åtrå hans enda kostym. Kände vällust vid hans fina rörelser när han vek sin skjorta, la den elegant på en stol. Hans spensliga, lätta kropp, varm innanför skjortan, trikåtröjan, linnet, långkalsongerna, lakanen, kanske använda av någon okänd, i det främmande rummet på hotell Leningrad vid ”De tre stationernas torg”. Han sover, ingen kan sova som han, dygn i sträck, främlingar kan komma och gå i rummet, han har sina få ägodelar kring sängen, skorna prydligt nedanför. Välvårdade; hans fötter är kanske ett halvt nummer större än mina. Passet vilar under kudden. Sasja äger ingenting utöver det allmänna, sovjetiska; passet ligger i ett plastfodral. På den mer än två dygn långa tågresan hem från värnplikten ser han kvinnor för första gången på månader, tänker inte på annat. Berättelsen når fram till att han träffar en kvinna. De är tillsammans, på tågtoaletten. 19

Maria Z final.indd 19

2010-02-03 08.27


Nykommen till storstaden Leningrad åtrår han attribut som signalerar kön: smink, klänningar, höga klackar. På teatern blir han nästan galen av kvinnors parfymdoft. En gång ringer han på hos en bekant på Vasiljevön. En halv trappa ner står en kvinna och röker vid fönstret. Liten till växten, snäv kjol. Hon tittar på Sasja. – Hur var du klädd? undrar jag. Kostym. Under kavajen grå tröja med ullig jättepolokrage. De var högsta mode och han blev säker, nästan framfusig i sin. Visar med armar och axlar hur han rört sig i hennes närhet: Tick-tick-tick, likt ett kattdjur… Hon var liten till växten som han, men hennes bak spände under kjolen som ett äpple… Han berättar hur hon ropat, manat på honom med rösten, lutad mot fönsterbrädet. Jag är överraskad, eggad av mötet som beskrivs. Frågar efter detaljer, hennes hår? Kort, lockig frisyr. – Ropade hon verkligen? Ja.

Brev från Sasja

N8

20 juli 1985 Moskva 11.00 på morgonen, rum 911

Jag har druckit i tre dagar. Så fort jag dricker gråter jag över dig, och över mig själv. Så här tungt har jag ännu inte haft det i livet. Jag är fullständigt sjuk. Jag ler inte. Skrattar bara snett, det är allt. Minns du på taket, hur du höll om mig hårt, hårt. Jag vill att vi ska ha det så hela tiden, att ingen ska kunna kan slita oss isär. Jag trivs i ditt skydd, för jag spelar bara, låtsas vara stark, kunna allt. 20

Maria Z final.indd 20

2010-02-03 08.27


Mamma var här på väg till Sibirien för att hälsa på moster. Mig håller man i Moskva: sminkösen håller på att tillverka konstgjorda läppar av gummi åt mig, med metallfästen. För rollen, att ha under inspelningen. Jag gick till platsen där du gjorde en kvinna i sanden, satt där länge, dog nästan av smärtan att inte kunna se dig, inte veta hur du förhåller dig till mig. Det var betydelsefullt att du ringde. Det gör mycket ont att höra din röst, och inte kunna vara med dig hel, som jag vill. Kan inte låta bli att tänka på människorna som lyssnar till oss. En äcklig känsla, som att vara på scen. När du log från vagnsfönstret och tåget började röra sig kunde jag knappt hålla mig från att börja grina. Först pratade du med någon man i kupén och jag stod och väntade på att du skulle få syn på mig. Att se dig från sidan var behagligt och smärtsamt. När tåget hade gått, tittade jag efter det och gick från stationen; blev nästan påkörd av en Ikarosbuss; chauffören skällde men jag kunde inte prata. Halsen var ihopklämd. Jag bara röker och röker de här dagarna, ligger på soffan med dörren stängd, vill inte se någon utom dig. Läser inget, har inte pluggat någon partihistoria alls. Säger alla ömma ord jag kan i världen

Kysser hela dig. Din Sasja

21

Maria Z final.indd 21

2010-02-03 08.27

9789100122744  

Albert Bonniers Förlag Maria Zennström stockholm 28 januari 3 4 Sveta har öppnat ”Galleri Ryska Akademien”. Inte en besökare. Det är inte ko...