9789100122546

VISKLEKEN

KrImINALromAN

Arne DAhl VISKLEKEN Albert Bonniers Fรถrlag

Av Arne Dahl har tidigare utgivits: Ont blod 1998 Misterioso 1999 Upp till toppen av berget 2000 Europa Blues 2001 De största vatten 2002 En midsommarnattsdröm 2003 Dödsmässa 2004 Mörkertal 2005 Efterskalv 2006 Himmelsöga 2007 Elva 2008 Som Jan Arnald: Chiosmassakern 1990 Nalkanden 1992 Genrernas tyranni 1995 3 variationer 1996 Klä i ord 1997 Barbarer 2001 Maria och Artur 2006 Intimus 2010

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012254-6 © Arne Dahl 2011 Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency GGP Media, GmbH, Tyskland 2011

opcop-gruppen, europol Centralt – Haag, Holland: paul hjelm: Rutinerad svensk kriminalare, operativ chef för den nystartade Opcop-gruppen. jutta beyer: Kriminalare från Berlin med rejält kontrollbehov, uppväxt i det forna DDR. marek kowalewski: Skrivbordssnut från Warszawa som bekämpat ekobrott i Östeuropa. lavinia potor ac: Rumänsk f.d. elitgymnast, maffiabekämpare av den hårda skolan. miriam hershey: Brittisk polis med ett agentförflutet inom MI5, inte minst undercover. laima balodis: Den nya generationens litauiska polis med ett förflutet som maffiainfiltratör. angelos sifakis: Gruppens fridfulla biträdande chef som bekämpat korruption i Aten. corine bouhaddi: Muslimsk knarksnut från en av Europas tuffaste städer, Marseille. felipe navarro: Elegant brottsstatistiker och ekobrottsbekämpare från Madrid. fabio tebaldi: Hårdkokt mordhotad maffiapolis från San Luca i Kalabrien på Italiens sydspets. arto söderstedt: Ljushyllt finlandssvensk kriminalare med ett tämligen brokigt förflutet.

Lokalt – Stockholm, Sverige: kerstin holm: F.d. polischef och chef för Opcop-gruppens lokalkontor i Stockholm. jorge chavez: Erfaren brottsutredare med påtaglig datakompetens och hög energinivå. sar a svenhagen: Förhörsexpert med ett förflutet inom utredningar kring barnexploatering.

1

Viskningar

Operation Glencoe london, andr a april Det kan inte bli kallare, tänkte observatören och svepte rocken så tätt intill kroppen han förmådde. Det kan inte bli kallare än London under aprils första skälvande dagar.

Denna gråhet, tänkte så observatören och blickade ner mot betongklumpen vid Themsen. Denna oändligt fuktiga gråhet.

Och till råga på allt denna väntan.

Och ändå blev det kallare. Ändå var det så tydligt att någonting tog sig in innanför den hermetiskt tillslutna rocken. Det var en helt annorlunda kyla. En vind. En vind som inte tycktes komma utifrån utan inifrån. Inifrån honom själv, inifrån historiens djup, inifrån mänsklighetens kärna.

Helt enkelt inifrån det ord han hade grubblat på så länge.

Glencoe.

Det är en isande februarivind som sveper genom den ödsliga dalen. Det är tidig morgon, solen har ännu inte helt orkat upp över bergskammarna, och redan gryningsljusets krispighet säger att det är djupaste vinter. Ändå är det så uppenbart att vinden som just nu ilar in i dalen uppifrån Rannoch Moor inte är en vanlig vintervind. När den jagar förbi den kulliga toppen av Buachaille Etive Mòr – landmärket som markerar att nu börjar dalen – bär den kalla vinden redan tydliga spår av död.

Av ond bråd död.

9

Det är det skotska höglandet under sextonhundratalets sista skälvande år, och vinden har nu nått in i dalen, nästan dit där den smalnar till en däld och bergsmassiven reser sig besynnerligt brant på båda sidor av den krympande dalgången. Det är där, just som vinden med ett bortommänskligt läte pressas genom de allt trängre håligheterna, som Glencoe visar sitt sanna ansikte. Det hårda, omänskliga, och det överjordiskt sköna. På en och samma gång.

I dalen bodde en ätt ledd av Alastair Maclain. De bor inte där längre. Det är därför vinden är så isande. Det är därför den skriker så hjärtskärande när den passerar genom Glencoes trängsta passager.

Maclain stod på kung James sida mot intränglingen Vilhelm av Oranien. James är katolik, Vilhelm protestant, och snart ska segraren Vilhelm skapa Storbritannien av England och hennes trilska grannar. Han blir den nya nationens förste kung. Men det behövs endräkt i landet. Han låter meddela att de höglandsklaner som kämpat på James sida benådas om de svär en trohetsed till den nye kungen.

Alastair Maclain svär motvilligt trohetseden, men han gör det lite för sent. Han är stämplad som bråkmakare. Kung Vilhelm känner att han behöver statuera exempel.

I slutet av januari sextonhundranittiotvå beger sig hundra­ tjugo man ur The Earl of Argyll’s Regiment of Foot till Glencoe. Officiella dokument styrker att regementet är där för ett skatteärende. Soldaterna inkvarteras med sedvanlig gästfrihet hos Alastair Maclain. I två veckor är de där. Dagarna går.

Den tolfte februari kommer ordern. Man går och lägger sig som vanligt i Glencoe.

Alastair Maclain slaktas i sin säng följande morgon, och ytterligare trettiosju män mördas i sina hem. Samtliga hus bränns och fyrtio kvinnor och barn fryser ihjäl i den iskalla 10

vinterdalen. Det hade blivit betydligt fler om inte flera av soldaterna hade vägrat lyda order och varnat sina värdar.

När den isande vinden kommer ut på andra sidan dalen och upplöses över Loch Levens istäckta yta är den alldeles ljudlös. Inte ens det bortommänskliga skriket räcker till. Bara tystnaden är talande nog.

Och dalen ligger fullkomligt tyst i sin bedövande skönhet, bergstopp bortom bergstopp lyser vit av vinter. Från Meall Mòr ända bort till Buachaille Etive Mòr är den smärtfyllda skönhetens namn Glencoe.

Men så smälter snön från bergstopparna, själva urberget mullrar, berget spricker ljudligt. Sten börjar falla i allt större block, rulla allt vildare nerför allt lägre toppar, och kvar är till slut någonting helt annat. En stad. En modern storstad.

Så oerhört grå, och gråast av allt är betongklumpen där nere, precis vid Themsen. Den heter ExCeL Exhibition Centre, och därinne ska London Summit precis ta sin början, ledarna för världens tjugo rikaste länder ska diskutera den förödande finanskrisen. Det är toppmöte för G20-länderna.

Observatören från Europol, det europeiska polissamarbetet, känner den isande februarivinden svepa genom märgen. Han har inget skydd mot den. Det är förebudets vind, svekets vind, förräderiets vind, och aldrig har han känt något liknande. Den lämnar märken i honom. Men när han återigen gör sitt jobb och observerar ligger inget annat än London Docklands oändliga kontorskomplex framför hans ögon. Det finns ingenting kvar av den skotska dalen. Ingenting utom namnet.

Glencoe.

Scotland Yards kodnamn för den rekordstora polisinsatsen i London de första dagarna i april är »Operation Glencoe«.

Observatören från Europol är förvisso inte en operativ polis under dessa dagar. Likväl har han varit i kontakt med många dylika, och inte en enda av dem har på ett godtagbart vis 11

kunnat förklara valet av kodnamn. Varför i helsicke döper man skyddet av ett toppmöte som ska försöka rädda den skadskjutna kapitalistiska ekonomin efter en trehundra år gammal och riktigt lömsk massaker på höglandsskottar?

Antagligen bara för att få min fantasi att skena iväg, så att jag inte riktigt lyckas observera nuet. Tänker observatören.

Annars har han faktiskt observerat nuet ganska flitigt, tänker han vidare och sveper rocken ännu lite tätare kring kroppen, som om det gjorde någon skillnad. Framför allt har han observerat nuet på nätet. Det kanske till och med är så numera att nätet är nuet. I brist på mer aktiv tjänst har han surfat sig igenom protesterna mot mötet, den överväldigande anhopningen av uppmaningar till demonstrationer, från miljögrupperingar till mer eller mindre kampbenägna anti­kapitalistiska fraktioner. En intressant nyhet var att samordningen av aktionerna skulle äga rum via Twitter. Det innebar exempelvis att man förmådde genomföra koreografiskt precisa protesttåg, som socialistorganisationen »G-20 Meltdown« på »Financial Fool’s Day«. Den första april.

Det var i går. Han var där, mitt emot Bank of Englands mäktiga palats på Threadneedle Street. De kom från fyra håll, fyra olikfärgade maskar som ringlade sig genom staden, anförda av fyra tygklädda trädockor, »apokalypsens fyra ryttare« från Uppenbarelseboken. Medan ryttarna närmade sig med sina följen – krigets röda springare uppifrån Moorgate, klimatkaosets gröna från Liverpool Street station, silverhästen mot finansiella brott nerifrån London Bridge och den svarta hästen mot stängda EU-gränser bortifrån Cannon Street – kunde vår observatör inte låta bli att se ögonblicket framför sig då Uppenbarelsebokens slaktade lamm bryter sigill efter sigill på den heliga bokrullen. De fyra första sigillen skickar ut apokalypsens fyra ryttare. Det femte uppenbarar de irrande själarna hos människor som dött för sanningen. Det sjätte 12

släpper lös en väldig jordbävning, »och solen blev svart som en tagelsäck, och hela månen blev som blod«. Och när såväl lammet som observatören nådde det sjunde sigillet, det sjunde inseglet som låter apokalypsen gå in i sin slutfas, var alla de fyra ryttarna samlade framför Bank of England.

Det var ju därför de var här, allihop. För att finansmarknaderna just tycktes ha brutit det sjunde inseglet. Av ren och skär girighet.

Observatören är en förhållandevis rutinerad polis. Han tycker att han känner sina brottslingar, vet hur de tänker, hur de resonerar. Och han tycker att det som har hänt de senaste åren, finansbubblan som blåstes upp och exploderade, i påfallande grad påminner om en brottslings agerande. Vinstmaximering utan några tankar på konsekvenser. Men vem är brottslingen egentligen? Hur ser brottet ut? Vad är det för stor och egendomlig förbrytelse vi framlever våra liv mitt inne i?

Svekets vind viner igenom honom, förräderiets vind, oavbrutet isande. Den vill liksom inte ge med sig.

De fyra tågen samlades, skanderade »build a bonfire, put the bankers on top«, ropade åt de förskrämda bankirerna som kikade ut genom riksbanksfönstren att hoppa, »shame on you«, tills de en timme senare blev »kettled«, som den engelska polisen kallar sin inneslutningsmanöver. Det tog sju timmar att slippa ut ur tekannan. Själv fick han ägna nästan en kvart åt att få en adrenalinstinn polisman att förstå ordet »Europol« innan han kunde droppa ut genom kannans trånga pip. Sedan sket han i London, gick hem till det mikroskopiska hotellrummet och surfade vidare på nätet. Eller observerade nuet, som han föredrog att kalla det.

Det visade sig att ytterligare ett antal demonstrationer ägde rum under »Financial Fool’s Day«. Tretusen människor var på väg till »Climate Camp in the City« på Bishopsgate, och hundratals människor från »Stop the War Coalition« marscherade 13

från den amerikanska ambassaden till Trafalgar Square, där de förenades med flera andra demonstrationståg. Sammanlagt blev många tusen aktivister »kettled«.

Mot kvällen, då magen började kurra på allvar, kom också beskedet att en man hade dött, en oskyldig fotgängare hade blivit misshandlad av polisen så att han strax därefter föll ner död.

Ju mer han såg av det hela, desto gladare blev han över att bara vara observatör. Det var då, när dessutom magens protester just var på vippen att tvinga ut honom ur hotellrummet, som han såg ryktet. Det påstods i alla fall vara ett rykte, på ett Twittermeddelande löst knutet till organisationen »Stop the War Coalition«. Skribenten påstod sig känna till platsen där en »BO« skulle kliva ur sin limousin och möta folket. Ryktet påstods komma från den innersta kretsen.

Han sökte frenetiskt vidare för att få ryktet bekräftat, eller åtminstone upprepat. Det lyckades inte. Det fanns bara där.

Framtwittrat en enstaka gång. Ändå är det där han står nu, dagen efter, inte långt från stängslen som omgärdar hela den fula betongklumpen utmed Themsen. Demonstranterna är där, runt omkring honom.

Han står utmed vägen som via bastanta avspärrningar leder rakt in till ExCeL Exhibition Centre. Flera limousiner med ledarna för världens tjugo rikaste nationer har redan passerat.

Men de är många, de är tjugo med gäster. Hans blick växlar mellan gatan och folksamlingen. Han observerar.

De samlas därinne i den fula betongkolossen, de som har makten i världen. De som ska försöka bandagera ett system som återigen har skjutit sig själv i foten och måste plåstras om, som ett slarvigt psykopatiskt barn, ett system som påstås vara absolut nödvändigt för civilisationens fortbestånd. Men den här gången är det inte bara foten, det räcker inte med ett vanligt statligt och överstatligt tryckförband. Den här gången 14

har skottet träffat högre upp på benet, och om den stora lårpulsådern har klarat sig är osäkert.

Det borde vara det ekonomiska systemets vara eller inte vara som diskuteras därinne. Nu diskuteras det bara hur många biljoner som ska överföras från bistånds-, utbildnings-, vård-, kultur- och miljöfrågor och sprutas rakt in i en bankvärld som ska belönas för att ha misskött sig å det gruvligaste. Inte ens chefernas bonusar fryser inne. Observatören känner hur han för ett kort ögonblick förlorar sin klara, neutrala blick.

Vi lever sannerligen i märkliga tider, tänker nu observatören.

Precis samtidigt som världsekonomin kollapsar kommer en ledare till makten i den allra största ekonomin som inte alls gillar det han ser. Som faktiskt verkar vilja förändra. Som tycks kunna förena någon sorts ideal med realpolitikens inferno.

Som ger resten av världen ett paradoxalt hopp.

Men räcker han verkligen för att hejda apokalypsen? Är han inte bara en galjonsfigur? En sista men maktlös symbol som vi använder för att sammanfatta det vi borde ha varit?

För att vara den mäktigaste människan på jorden, verkar han inte märkvärdigt maktlös?

Vad är det då som är mäktigare?

Observatören står på den minst folktäta sidan av vägen, ganska nära själva vägbanan. Olika instanser av »Operation Glencoe«, kort sagt snutar, kantar vägen när ytterligare en limousin fräser förbi. Den turkiska flaggan vajar i aprilvinden.

Premiärminister Recep Tayyip Erdogan. Observatören observerar folkmassan när det sker. Hur den kollektiva vreden för ett ögonblick förstärks. Hur knytnävar skjuts upp i luften, hur skriken får en annan, mer desperat klang. Erdogan stannar inte. Ingen har stannat hittills.

Långt därnere bakom avspärrningarna, längs Royal Victoria Docks norra kaj, ser han limousinerna glida upp utmed ExCeL 15

Exhibition Centre. Emellanåt ser han en skepnad komma ut mot de öppnade limousindörrarna. Av allt att döma är det premiärminister Gordon Brown. G20-mötets värd. I går var det middag på 10 Downing Street. Brown är en oklanderlig värd. Och kanske till och med en man som menar allvar med det här mötet.

Ytterligare en limousin kör förbi. Den här gången är det den franska flaggan som vajar. Inte heller president Nicolas Sarkozy stannar för att hälsa på folket, vars aggressivitet återigen exploderar. Vars ansikten tycks så desperata.

Skulle då verkligen han göra det? Skulle »BO« verkligen vara så dum?

Skulle det verkligen vara Barack Obamas stil?

* Den svettige står nere vid Themsen. Han blickar ner i det bruna vattnet och anar att han är den enda i hela London som längtar efter ett dopp. Han ser en helt annan flod framför sig, underbart kall, frisk, livgivande. En gång var den det. Han ser sin flickvän framför sig. De stiger tillsammans ner i floden, nakna. Det var andra tider.

Han tar upp mobiltelefonen ur fickan. Betraktar den. Det sista livstecknet. Så låter han den glida ur handen. Den slukas snabbt av det bruna vattnet.

Det sista ögonblicket av lugn, tänker han och ger sig av.

Han tränger sig fram genom folkmassan. Han vet att det är sista och enda chansen. Det är bara här han kan nå honom.

Bara här.

Han är ännu långt ifrån vägen, djupt inne i massan. Den böljar. Den böljar av vilja till förändring. Vilja att se världen med klara ögon. Se vad som håller på att hända.

Det är visserligen så trångt att det är märkbart varmare 16

härinne än därute, men det är ändå tidig april i London, och kroppsvärme är en opålitlig värmekälla. Det är rått och kallt.

Folk är ordentligt påbylsade, likväl är det ingen som direkt svettas. Ingen utom han.

Den svettige är inte så lång, han kan knappt urskilja vad som händer ute på vägen. Han måste närmare. Han pressar sig fram, folkmassan tycks trycka sig mot honom, klämma ihop honom. Han känner vassa armbågar, en och annan spark, förolämpningar som han inte förstår. Men han måste fram.

Han måste fram.

Till slut är han så pass långt framme att han ser ytterligare en limousin passera – tidigare har han bara hört dem. Den passerar utan att stanna. Utan att ens tänka tanken att stanna.

Han känner igen flaggan. Det är en grotesk paradox. Den röda och gula flaggan. Inne i bilen sitter Hu Jintao, presidenten.

Men nu är han inte längre där. Han har redan passerat genom avspärrningarna och är på väg ner till ExCeL. Den svettige skakar. Han pressar sig vidare. Han måste fram.

Han krockar med en kvinna som trycker sig fram minst lika energiskt som han själv. Deras blickar möts hastigt. Hade han haft tid hade han hejdat sig. Det är någonting med kvinnans blick som han känner igen. Någonting absolut. Någonting slutgiltigt. Det är som att titta in i en människas ögon just som livet lämnar kroppen. Maximalt uppskruvat liv följt av dödens evighet, i en och samma blick.

Men han har inte tid. Inte hon heller. Hon baxar sig vidare genom hopen. Han också, åt sitt håll. Svetten har slutat svida i ögonen. Den bländar honom inte längre. Han är nästan framme vid vägen. Tre rader kvar bara, men de tyngsta raderna, med de ihärdigaste, mest hängivna aktivisterna. De som inte släpper en jävel över bron.

Långt bort i fjärran ser han en limousin närma sig. Med abrupt klarsyn, som om en kikare plötsligt trycks mot hans 17

svettfördunklade näthinna, ser han den amerikanska flaggan vaja från limousinens stänkskärm.

* Hon känner inget obehag längre. Förmodligen har hon aldrig gjort det. De förnimmelser som rullade igenom henne när hon tryckte upp röret var mer kroppens sätt att minnas livet än ett reellt obehag.

Det viktiga var att kunna röra sig obehindrat, och det gjorde hon, hela vägen genom folkmassan, ända tills hon sprang rakt in i kinesen.

Kinesen? tänker hon och ler bistert. Fördomar. Ända in i det sista.

Hon tänker på hans blick. Hur det var som att titta in i en människas ögon just som livet lämnar kroppen. För ett mycket, mycket kort ögonblick undrar hon vad han gör här.

Sedan är allt bara fokusering igen. Vådligt skärpt uppmärksamhet. Som det har varit så länge nu. Allt annat är bara borta.

Allt som var hennes liv.

Hon är nästan framme vid vägen nu. Hon hör det innan hon ser det. På något diffust sätt är det som om själva motorljudet är ett annat. Redan långt innan hon ser den amerikanska flaggan vaja från limousinens motorhuv där i fjärran vet hon att det är han.

Hennes enda chans.

Hon forcerar sig fram mot avspärrningen. De skanderande aktivisterna släpper inte fram henne, de glöder av något som hon aldrig har känt. Hur hamnade hon egentligen här? Hon är inte en av dem. Hon har aldrig brunnit för något, inte ens nu. Men hennes drivkrafter är starkare än deras. Hon kommer förbi dem. Det är som om de märker att hon är annorlunda.

Att det för henne gäller så mycket mer.

18

Hon hänger över avspärrningen just som limousinen blir synlig ett femtiotal meter bort. Hennes vinkning känns så patetisk.

Hon kan bara hoppas att det syns hur annorlunda den är.

Hoppas.

Som om hopp hade med saken att göra.

Limousinen närmar sig, meter för meter. Det går så fort, det är som de sista sandkornen i ett timglas, och ändå känns det inte som om det går fort. Allt går extremt långsamt. Det som en gång hette ultrarapid.

Hon ser sin egen desperat vinkande hand röra sig som i en alldeles genomskinlig gelé, som om luften tagit formen av en mousse. Eller som om hon befann sig på månen. En eterisk, dansant långsamhet. En vals i världsrymden.

Limousinen närmar sig hackigt. Som när filmerna på You­ Tube inte riktigt vill. Långsamt och liksom i långa steg.

Och den passerar.

Limousinen passerar hennes geléomslutna hand. Är hon på fel ställe ändå?

Blev det så jävla illa?

Så tycker hon att limousinen ändå stannar några meter längre fram. Ett plötsligt hopp fyller henne.

Hopp.

Hon hör bromsljud alldeles tydligt.

Men de kommer från fel håll.

Det är då hon förstår.

Hon sänker handen och världen blir en stillbild.

* Den svettige är två rader från vägen när limousinen passerar.

Den passerar verkligen. Den stannar inte. Han klämmer sig in mellan de sista vrålande aktivisterna och blickar åt höger.

Den måste stanna nu.

19

Den måste.

Men redan när limousinen passerade förstod han. Han förstod att den inte skulle stanna. Nu passerar den avspärrningen och rullar vidare ner mot ExCeL Exhibition Centre.

Han tittar efter den och svettas.

Och låter hoppet fara.

Men plötsligt vill han inte ge upp. Visst hade han satt allt sitt hopp till det som just trasades sönder, men han vägrar ge upp. Någonting inom honom kopplar över till plan B. Det finns visserligen ingen plan B, men han skapar en. Han skapar en just nu.

Han ser sig omkring. Överallt står de, de uniformerade och stridsberedda, men att vända sig till dem vore bara korkat.

Det är inte människor man kan tala med. Han låter blicken svepa över andra sidan vägen, där det är glesare med folk.

Någonting får honom att fastna för en specifik människa. Hur det går till har han ingen aning om, men det är honom han ska prata med. Det är honom han ska berätta allt för. Och han kommer att förstå.

Han är lite längre än de andra, han hukar sig fram mot en kravallpolis som tittar i hans papper, han talar. Och den svettige inser att han är polis, men en annan sorts polis. En som polisen med uniform inte riktigt litar på. Det är honom han måste prata med.

För nu måste det här ut. Trots allt. Nu måste världen få veta.

Han fokuserar den långe polisen med det kritvita håret, hukar sig ner under avspärrningen och skjuter fart tvärs över vägen.

Den vithårige tittar upp och möter hans blick.

* 20

– Mister Sadestatt? säger den övernitiske tjänstemannen från »Operation Glencoe« skeptiskt och betraktar legitimationen genom sin skyddsmask. Han förmår knappt hålla i identifikationshandlingarna med sina tjocka handskar.

– Actually, säger observatören så milt han förmår, it’s Chief Inspector Arto Söderstedt. From Europol in den Haag. I’m here as an observer.

Kravallpolisen skakar på huvudet och skärskådar den egendomliga legitimationen, vilket uppenbarligen är viktigare än att hålla koll på demonstranterna och på USA:s president. Till sin stora irritation ser Arto Söderstedt precis Barack Obamas limousin försvinna in genom avspärrningarna och rulla ner mot den groteska konferensanläggningen. Det är med en viss besvikelse han tvingas konstatera att Twittermeddelandet var ute och cyklade. Ryktet var inte sant, kanske fanns det inte ens något rykte, bara ett halvdåligt internskämt. Men det han känner är inte bara besvikelse, det är också lättnad. Lättnad över att den amerikanske presidenten inte är så dum. Det hade inte känts riktigt framtidsdugligt.

Hans observatörsblick fastnar på någonting annat. Han ser en liten man med asiatiskt utseende ducka under avspärrningarna på andra sidan vägen och skjuta fart.

Mot honom.

Han har blicken fast riktad in i Arto Söderstedts ögon. Det råder ingen tvekan om att han är på väg hit. Han har nästan nått ända fram, är bara några meter bort när observatören plötsligt inser att han inte längre är observatör. En oväntad fasa griper honom, en kort, kort skräck som han senare kommer att analysera och överanalysera, en fruktan för det främmande, för självmordsbomber, för asiater, en fruktan som inte är honom värdig.

Men den blir verkligen väldigt kort.

Först kommer hörseln. Motorljudet. Men resten av ljudet 21

hänger inte med. När den grafitgråa bilen klipper kinesens ben sker det alldeles ljudlöst. Så även den följande, märkligt vertikala flygturen. Inte ens när kroppen slår i asfalten, hårt, benknäckande hårt, hör Arto Söderstedt ett endaste ljud.

Sedan kommer allt ljud på en gång. Som om det har komprimerats och sedan packas upp i ett enda ögonblick. Det är alla ljud, alla oljud på en enda gång. Det är bromsarnas skri, det är själva kollisionssmällen, det är kroppen som brakar i asfalten, det är aktivisternas tilltagande skrik av fasa, det är till och med förarens vilt halvartikulerade »Fuck, shit, hell!« inifrån den grafitgråa bilen. Söderstedt identifierar den som en civil polisbil i samma ögonblick som han sliter sig loss från kravallpolisen och oväntat vigt saxar sig över avspärrningen.

Han sätter sig på knä intill den våldsamt blödande kinesen, vågar inte riktigt röra honom. Han lever. Han tittar fortfarande rakt in i Söderstedts ögon. Som om han vore utvald.

Söderstedt vänder upp blicken och låter den svepa över den ohyggliga scenen. Till vänster ser han ett par välkostymerade män baxa sig ur den grafitgråa bilen. Längre bort till höger, på andra sidan gatan, har en annan bil stannat, det pågår aktiviteter kring den. Men framför allt ser han folksamlingen, fredsivrarna från »Stop the War Coalition«, han ser fasan i deras ögon, det slår honom hur lika vi är, hur likartat vi ändå reagerar. Poliserna från »Operation Glencoe« reagerar likadant. Alla dessa blickar. Alla dessa stumma, öppnade munnar med händer framför. Han har ingen aning om varför han tänker på det.

Han böjer sig fram över den skadade mannen. Han ser på hans blick att han är på väg att dö. Darrande tittar han in i en människas ögon just som livet lämnar kroppen. Mannen hänger kvar i livet med bara en liten slamsa vilja. Och viljan känns plötsligt så riktad.

Arto Söderstedt böjer sig fram över hans ansikte. Det är 22

som om hela kroppen har gått sönder, öppnats som en krossad apelsin. Likt en het gejser sprutar mannens rosslande andetag upp blod i hans öra. Ändå ryggar han inte tillbaka. Den här mannen vill någonting. Han vill fortfarande någonting.

Söderstedt skakar medan han lyssnar. Han skakar allt våldsammare och hör ett antal märkliga stavelser förena sig med bloderuptionen. Det är så tydligt att mannen faktiskt säger någonting, att det finns en mening bakom stavelserna. Söderstedt blickar in i mannens ögon medan han dör. Han ser att han dör i förvissningen om att den utvalde har hört vad han har sagt.

Arto Söderstedts huvud sjunker ner mot hans skakande bröst. Han känner en främlings blod sakta droppa ur örat.

När han sluter ögonen känner han hur fruktansvärt kallt det är. Visst är april den grymmaste månaden, men det är inte därför han plötsligt ryser ända in i märgen.

Det han känner är en isande februarivind, en svekets grymma vind som sveper ner från den ödsliga dalen.

23