Page 1

Hjalmar Bergman Brev II 1909–1915

BergmanBrev.II.klart.indd 1

11-02-17 10.37.54


Hjalmar Bergman 1914. Ok채nd fotograf.

BergmanBrev.II.klart.indd 2

11-02-17 10.37.55


Hjalmar Bergman

Brev II 1909–1915

Redigerade och kommenterade av Kerstin Dahlbäck och Sverker R. Ek

Albert Bonniers Förlag

BergmanBrev.II.klart.indd 3

11-02-17 10.37.56


Ingår även i Skrifter utgivna av Hjalmar Bergman Samfundet  Nr 17

Utgiven med stöd från Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet, Stiftelsen C.M. Lerici och Längmanska kulturfonden

www.albertbonniersforlag.se Grafisk form: Lars Paulsrud ISBN 978-91-0-012252-2 © Förord och kommentarer: Kerstin Dahlbäck och Sverker R. Ek Tryckning och bindning: CPI - Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2011

BergmanBrev.II.klart.indd 4

11-02-17 10.37.56


Innehåll

Förord   7 Släkten Bergman   15 Biografiska data 1909–1915   16 Brev och brevkommentarer 1909–1915   17 Förteckning över tidigare publicerade brev   745 Verkregister   747 Personregister   749 Adressatregister   759

BergmanBrev.II.klart.indd 5

11-02-17 10.37.56


BergmanBrev.II.klart.indd 6

11-02-17 10.37.56


Förord

Utgåvan av Hjalmar Bergmans samlade brev kommer att omfatta fyra volymer och innehålla ca 1 500 brev, det första från Bergmans tonårsperiod, det sista från tiden strax före hans död. I sin helhet kan korrespondensen liknas vid en nyansrik om än rapsodiskt förd dagbok över hans liv. Brev II, den andra volymen, sträcker sig från 1909 till och med 1915, en period som omfattar de första äktenskapsåren då det unga paret Bergman bodde på en rad olika platser. De många flyttarna återspeglar Hjalmars svårighet att känna sig hemma någon längre tid i en och samma miljö. Deras första hem låg utanför Lindesberg, där de stannade ett år. Under den tiden kom Hjalmars patologiska svartsjuka för första gången till uttryck. Några år senare framhåller han för föräldrarna, att ”beslutet att bosätta sig i Nordomå slog illa ut”. Planer på att flytta till Rom, med dess rika kulturhistoriska miljö, dök därför upp som ett lockande alternativ redan vårvintern 1909. Den 2 oktober 1909 tog paret Bergman tåget från Stockholm för att ge sig ut på en resa genom Europa som förde dem till den eviga staden där de snabbt fann en bostad på via Parioli 7 i en stadsdel, som då låg något utanför det centrala Rom. Breven till föräldrarna förmedlar intrycket av denna tid som de lyckligaste äktenskapsåren.

BergmanBrev.II.klart.indd 7

11-02-17 10.37.57




förord

Stina rapporterar livfullt till svärföräldrarna den 17 januari 1910: ”Vi må alltjämt utmärkt och trifvas förträffligt. Hjalmar är glad som en speleman från morgon till kväll. Mycket litet nervös och med en sprudlande arbetslust. Han har redan närapå arbetat lika mycket som under hela året i Linde, och med tusen gånger bättre resultat. När det har gått ricktigt bra, och när solen lyser varmt och godt, då tar vi oss en liten Boston. I vår öfversvallande lifsglädje kunna vi inte sitta stilla utan då dansar vi rundt rundt på vårt mycket minimala dansgolf.” Hjalmar å sin sida är angelägen om att för föräldrarna framhålla svärdotterns matlagningskonst och ”syfärdighet”. Han berättar också om att de ägnar sig åt fotografering, något som låg i tiden. Det gällde inte bara att ta bilder utan man kopierade och förstorade också. Inte endast Hjalmars berömmande beskrivningar av resultaten utan också de bevarade fotografierna vittnar om glädjen i att komponera bilder. Den ovanligt kraftiga hettan sommaren 1910 hade verkat så pressande på paret att de för en tid tvingades lämna Rom. Detta blev orsaken till att Hjalmar våren 1911 börjar tala om att bryta upp och byta vistelseort för svalare nejder. Till sist beslöt man sig för att flytta till Helsingborg, där närheten till Danmark och Köpenhamn med dess rika kulturutbud verkade lockande. Tiden vid Öresund kom dock i hög grad att präglas av en längre allvarlig sjukdomsperiod. Hjalmar behandlades av den framstående neurologen professor Karl Petrén i Lund, för vad han själv betecknar som ”en tråkig ryggmärgshistoria”. Den får aldrig i breven någon egentlig medicinsk diagnos. Efter en intensiv slutspurt med färdigställandet av stadskrönikan Vi Bookar, Krokar och Rothar vårvintern 1912 visar sig de första symptomen. Så sent som i februari 1914 klagar Hjalmar i brev till familjen ännu över en kraftig trötthet som tvingar honom i säng tidigt på kvällarna. Omdömet om Helsingborg blev negativt – ”denna ohyggliga stad”. Nu flyr Bergmans det urbana livet och söker sig i mitten av juni 1914 till mörkaste Småland med adressen Håknarp, Brötjemark i närheten av Jönköping. Vistelsen där blev till en början idyllisk med fruktplockning av päron och äpplen i det hyrda husets stora trädgård. Svårigheterna i äktenskapet gjorde sig dock efter hand påminda och i ett upprört brev till hustrun strax före jul 1914 berättar Hjalmar om sina upplevelser efter ett första besök hos psykiatrikern Jacob Bill-

BergmanBrev.II.klart.indd 8

11-02-17 10.37.57


förord



ström i Stockholm. Samtalen med denne fortsatte enligt dagboken de närmaste månaderna. Håknarpsvistelsen fick ett brått slut, när paret nåddes av budskapet att de genast måste resa till Örebro. I almanackan för den 15/2 1915 står: ”Insjuknade Pappa strax efter kl. 3 vid middagsbordet, förlorade medvetandet om natten mellan 12 ō 1.” Dagen därpå antecknar Hjalmar: ”Foro vi i bil [till] Jönköp. anlände Örebro 1/2 7 vakade natten.” Han avslutar anteckningarna den 17/2: ”Dog lilla Pappa kl 2,5 e.m.” Claes Bergman lämnade skulder efter sig. År 1915 innebar för Hjalmar en kraftig omställning försörjningsmässigt och mentalt – banden mellan far och son var starka även om relationen var komplicerad. I bakgrunden fanns också världskriget, som materiellt innebar kursfall, matransonering och brist på kol och som ur andlig aspekt urholkade mänskliga och kulturella värden. Det närmaste året bodde paret huvudsakligast i Örebro eller dess närhet. Under en kortare tid hyrde de tillfälligt en möblerad våning på Uggleviksgatan 7 i Stockholm för att kunna följa repetitions­arbetet med Parisina inför premiären på Dramaten den 28 april 1915. Våren 1916 beslöt de sig för att flytta till Stockholm, en stad Hjalmar aldrig uppskattat. Perioden 1909–1915 var expansiv för såväl romanförfattaren som dramatikern Hjalmar Bergman. Redan i den stort upplagda romanen om Savonarola, som låg på bokhandelsdiskarna i februari 1909, hade han funnit en personlig och livfull stil. Konturskarpt tecknar han predikomunkens mäktiga och dominerande gestalt mot en spänningsfylld, i dova färger hållen målning av en bortdöende medeltid och en sakta frambrytande ungrenässans. Romvistelsens lyckotillstånd medförde, att han fick lust att odla sin speciella form av satirisk humor. Med karikatyrkonstnärens pregnans tecknar han i Hans nåds testamente ett porträtt i helfigur av Roger Bernhusen de Sars och dennes lika kuriöse betjänt Vickberg. Romanen vann en viss publikframgång, men själv framhöll Bergman för Klara Johanson att han inte ville se sig som humorist. ”Humor kräfver först ō främst människokärlek. Och det saknar jag.” 1912 var han redo för ett nytt seriöst projekt, Vi Bookar, Krokar och Rothar, som kan betecknas som en kollektivroman.

BergmanBrev.II.klart.indd 9

11-02-17 10.37.57


10

förord

Den inleds med ett personregister som upptar inte mindre än 60 namn på enskilda individer och därtill ”två stycken borgmästare, två stycken landsfiskaler. Samt folk.” I denna stadskrönika ger Bergman en insiktsfull, snarast sociologisk analys av maktkampen mellan girig markspekulation och en sedlighetsivrande sekterism och av klyftan mellan kapitalistiska exploatörer och en anonym arbetarklass. Detta verk ligger hans generationskamraters – tiotalisternas – konstnärliga, realistiska program nära. Med överlägsen satirisk skärpa demaskerar Bergman den inskränkta mentalitet som kunde råda i en medelstor svensk stad i slutet av 1800-talet – inte utan vissa grundläggande likheter med Örebro. Till hans besvikelse uppskattades verket vare sig av kritik eller publik, något som spädde på hans depression denna tid. Under Romvistelsen hade Bergman också ägnat sig åt novellens mer koncentrerade genre. Han samlade sina alster i volymen Amourer, där flertalet berättelser är förlagda till italiensk miljö. Personteckningen i novellen ”Den falske Cristoforo”, höjdpunkten i samlingen, vittnar om sanningen i Bergmans påstående: ”Bland litterära ’påverkare’ kan jag endast nämna en av djup och varaktig betydelse – Dostojewski.” Novellen som konstform blev efter den stora satsningen med stadskrönikan Bergmans viktigaste genre för en tid framåt. Arbetet med både Loewenhistorier från 1913 och de tre volymerna Komedier i Bergslagen I–III från 1914–1916 inleddes med två fristående noveller, ”47-an”, skriven i augusti/september 1912, respektive ”Fru Gunhild på Hviskingeholm”, skriven i oktober samma år. Under den svåra sjukdomsperioden med dess stundtals svåra skrivhämningar var denna kortform tydligen naturligare för honom. Romanen Knutsmässo marknad var i en tidig version från hösten 1914 utformad som en kortare berättelse, tänkt att ingå i den första volymen av Bergslagskomedierna men utvidgades till en större självständig helhet. Redan 1917 återvände Bergman till stort anlagda romaner, centrerade kring särpräglade personligheter. Det är påtagligt att Bergman i breven tämligen sällan kommenterar sina verk eller berättar om pågående projekt. Men inför sin mentor, filosofen Hans Larsson, ville han avslöja hur han gick tillväga när han grep sig an med att utforma en dramatisk konflikt. Han uppfattar detta som ett analogt arbetssätt till vad Hans Larsson i sina skrifter

BergmanBrev.II.klart.indd 10

11-02-17 10.37.58


förord

11

om intuition betecknar som en mental, intuitiv process. Bergman talar om hur han med visuell skärpa ser det dramatiska skeendet utspela sig på en inre scen som han helt behärskar som en regissör. De dramatiska utkasten blev också många. Under perioden från debuten 1905 fram till 1915 återfinns tretton titlar i Samlade skrifter. Därtill kommer ett opublicerat manuskript ”Strid”, ett förlorat manuskript till pjäsen ”Tanterna”, och en postumt publicerad komedi Hans Nåds maîtresse. Alltså inte mindre än sexton dramatiska försök. Många försvann i skrivbordslådan, några refuserades av ovilliga teaterdirektörer, en del publicerades endast i bokform och två nådde scenen, Fru Vendlas kedja, som fick äran att ingå i invigningsprogrammet för den nya Dramatenbyggnaden 1908 och det historiska skådespelet Parisina, som i uppsättningen på Dramaten 1915 fick ett positivt mottagande. Först med Dödens Arlekin, som skrevs 1915 och speglar upplevelser kring faderns dödsbädd, inleds kvartetten av marionettspel, där Bergman finner en alltmer personlig stil som speglar särarten i hans fantasi. Han framhåller själv för Klara Johanson 1913: ”Antydt – där har Ni ett annat blad. Förståelsen, som är så nyttig för en författares anseende och portmoné, är mig icke uteslutande angenäm. Det händer därför att jag halft omedvetet sträfvar efter en icke-förståelse och ofta nog lyckas jag briljant!” Vare sig ett skeende utspelas på en episk eller en teatral spelplats antyder Bergman i dialogen med lätt hand vad som sker i det som synes ske. Med ett expressivt kroppsspråk kompletterar och fördjupar han teckningen av de psykologiska processer som existerar under ytan. Inför Ellen Key avslöjar han 1915 vilka grundelement det är som bär upp hans poetiska universum: ”Jag tror, att det är en hart när oövervinnelig blyghet inför mig själv, som drivit mig att ständigt förkläda tankarna. Men denna försagdhet har fört mig nära den gräns, där symbolen upphör att vara symbol. Där verkligheten flyr och lämnar det stackars förnuftet ensamt i rymden. Allt mänskligt har varit och är mitt – men jag har erfarit det som ett ögonkast, en huvudets böjning, en handrörelse, en kroppsställning, en suck, ett tonfall, korteligen som en kroppslig symbol av det andliga. Och på intet annat sätt har jag velat återgiva min erfarenhet.” *

BergmanBrev.II.klart.indd 11

11-02-17 10.37.58


12

förord

Som brev definieras skriftliga meddelanden i olika former. Utgåvan syftar till fullständighet och upptar under eget nummer såväl tidigare tryckta som otryckta brev, vykort, telegram etc. Hjalmar Bergmans samlade korrespondens har vissa luckor. Någon förteckning över minusbrev, brev som vi vet att han har skrivit men som inte är bevarade, har inte upprättats. Ett fåtal brev som Stina Bergman uppenbart undertecknat med Hjalmar Bergmans namn har exkluderats. Brevens förvaringsort anges i kommentaren till varje brev. Breven utges diplomatariskt, exakt efter originalen. Det innebär att Bergmans ortografi, som successivt moderniseras efter stavningsreformen 1906, har bibehållits. Det innebär också att hans många felstavningar, både när han skriver på svenska och andra språk, varken rättas eller uppmärksammas i brevkommentaren. I det fall original saknas, har brevet tryckts exakt efter avskrift eller tidigare tryck – vilket anges i kommentaren. Undantag från principen om diplomatarisk återgivning görs i följande fall: när Bergman utelämnar en bokstav i ett ord har denna, markerad med klammer, införts när läsbarheten så påkallar; när han glömmer punkter och diakritiska tecken och gör felslag på skrivmaskinen, korrigeras detta stillatigande. Ofullständig parentes kompletteras inom klammer, utelämnad punkt efter avslutad mening före ny mening insätts. Även Bergmans dateringar återges diplomatariskt men placeras i början av breven, oberoende av var Bergman placerat dem. När ortsangivelse och/eller datum saknas tillförs detta inom klammer och skälen till dateringen anförs i kommentaren. Brevens underskrifter, namn/benämning och eventuellt efterföljande utropstecken, kursiveras genomgående. Bergmans handstil är ofta synnerligen svårtolkad. Ett oläsligt ord markeras med [oläsl.] och en tveksam läsning av ett ord med [?] i den löpande brevtexten, och en tveksam tolkning av ett längre textparti eller ett oläsligt sådant anges i not. Bergmans ligatur, dvs. bindning av bokstäverna, är oregelbunden och vad som är hop- eller särskrivet blir ofta en bedömningsfråga. Detsamma gäller vad som är blankrad i handskrivna brev. Understrykning av Bergman kursiveras i det

BergmanBrev.II.klart.indd 12

11-02-17 10.37.58


förord

13

tryckta brevet, om han har strukit under ett eller flera ord med två eller flera streck påpekas detta. Överstrykningar av påbörjade ord redovisas inte medan längre överstrykningar citeras i kommentaren. De sparsamt förekommande teckningarna av Bergman återges på den plats i breven som originalen anger. Bergman gör ofta olika slag av tillägg i breven. Dessa återges på följande sätt: tillägg ovanför raden har förts in i den löpande brevtexten utan markering eller kommentar; tillägg längst ned på brevsidan, som Bergman har markerat i brevtexten med asterisk eller motsvarande har återgivits på samma sätt i trycket; tillägg på andra ställen i brevet har placerats efter brevslutet med angivande av var i brevet tillägget skrivits och med påpekande om det skrivits för hand i ett i övrigt maskinskrivet brev. Samtliga bilder utom frontespisen utgörs av foton tagna av Hjalmar och Stina Bergman med den kamera Bergman våren 1910 gav sin hustru. Fotona har valts ut och inplacerats med avseende på motiven, inte i strikt kronologisk ordning. De ingår i en samling foton som ägs av Hjalmar Bergman Samfundet, vilket deponerat dem i Stockholms universitetsbibliotek. I kommentaren till varje brev anges brevslag (t.ex. brev, vykort, telegram) och om brevet är hand- eller maskinskrivet. Namngivna personer i breven identifieras i stor utsträckning, oidentifierade personer föranleder normalt ingen kommentar. Personer som i sammanhanget bedömts vara viktiga förses med födelse- och dödsår i kommentaren. Korshänvisningar ges till brevnumren. Boktitlar kursiveras i likhet med namn på inspelade filmer; rubriker på noveller, artiklar, manuskript, dikter etc. sätts inom citationstecken. Vedertagna förkortningar används. Adressaterna presenteras första gången de uppträder som brevmottagare i Samlade brev. Varje del förses med adressatförteckning samt person- och verkregister. En målsättning har varit att varje enskilt brev i stort sett skall fungera autonomt, dvs. att läsaren inte skall behöva gå till andra brevkommentarer. Det innebär att åtskillig information upprepas i varje brevkommentar. Källhänvisningar ges endast i undantags-

BergmanBrev.II.klart.indd 13

11-02-17 10.37.58


14

förord

fall. Brevkommentaren baseras på all tillgänglig Bergmanforskning – standardverket inom denna är Erik Hjalmar Linders trebandsbiografi. Johannes Edfelts kommentarer i Samlade skrifter har också varit en värdefull källa. I föreliggande volym svarar Kerstin Dahlbäck för textetablering och kommentar i breven till familjen: Claes Bergman, Fredrique Bergman, Ester von Friesendorff, Fredrik von Friesendorff, Fredrik von Friesendorff jr, Margit von Friesendorff, Elna S:t Cyr, Irma S: t Cyr samt Carl E. Johansson. Sverker R. Ek har kommenterat och i nära samarbete med Marianne Ek svarat för textetableringen av breven till Eva och Hugo Christian Andersson, Bo Bergman, Stina Bergman, Karl Otto Bonnier, Tor Bonnier, Åke Bonnier, Bonniers Förlag, Fredrik Böök, Marie Mizi Franzos, Per Hallström, Alma Hedberg, Tor Hedberg, Klara Johanson, Ellen Key, Hans Larsson, August Lindberg, Augusta Lindberg, Per Lindberg, Gustaf Muck Linden, Algot Ruhe, Hjalmar Söderberg, Anders Österling. I förordet till Brev I har vi redovisat brevprojektets historia och framfört vårt varma tack till de många personer och institutioner, som har medverkat till att stödja och befrämja denna brevedition. Genomförandet av forskningsprojektet, och slutligen publiceringen, har möjliggjorts genom att medel anslagits av dåvarande Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Riksbankens Jubileumsfond, Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Svenska Akademien, Vetenskapsrådet, Stiftelsen C.M. Lerici och Längmanska kulturfonden. Stockholm och Umeå den 3 december 2010 Kerstin Dahlbäck och Sverker R. Ek

BergmanBrev.II.klart.indd 14

11-02-17 10.37.59


Släkten Bergman Claes Johan Bergman 1746–1812 Kronolänsman g.m. Anna Katarina Weibull 1752–1829 Cort Henrik Bergman 1783–1828 Mönsterskrivare vid Skånska dragonregementet g.m. Fredrika Bergman 1789–1858 Johan Anders Bergman 1813–1864 Fanjunkare g.m. Johanna Dorothea ( Jeannette) Dahlman 1813–1904

Frans Isak 1817–1890

Cort Hjalmar Maria Lovisa Viking 1838–1916 1840–1874 1842–1857 Borgmästare

Klas (Claes) Fredrik Frans Bergman 1846–1915 Bankkamrer g.m. Ida Karolina Fredrika (Fredrique) Elgérus 1852–1928 – se nedan

Klas Elis 1876–1876

Hjalmar Fredrik Elgérus Bergman 1883–1931 g.m. Elsa Stina Lindberg 1888–1976

Ester Ida Johanna 1878–1967 g.m. Fredrik A.W v. Friesendorff

Elna Fredrika Maria 1879–1966 g.m. Edgar Mauritz S:t Cyr

Claes Fredrik Wilhelm Irma Elna Fredrique 1903–1974 1902–1984 Margit 1907–1914 Karl Otto Hjalmar Fredrik 1912–2000 Britta Elna Louise 1916–2005

Släkten Elgérus

Daniel Julius Elgérus 1817–1903 g.m. Ida Josefina Mathilda Kalin 1829–1886 dtr till Nils Fredrik Kalin 1787–1872 och Fredrika Helena Sunesson

Ida Karolina Fredrika Julius Karl Emilie Gustaf Hilda g.m. g.m. g.m. Claes Bergman Maria Wijnbladh Jakob Tidholm barn: Sven barn: Gregor, Annie

Eva g.m. Hugo Christian Andersson barn: Birgit

Av Claes Johan Bergmans nio barn har här upptagits endast Cort Henrik.   Kyrkböckernas uppgifter har kompletterats med uppgifter från Riddarhuset. Namnformerna varierar i de olika källorna; anmärkningsvärt är att man inom den bergmanska familjen gärna använder förfranskade former av förnamnen.

BergmanBrev.II.klart.indd 15

11-02-17 10.37.59


Biografiska data 1909–1915 1909 Hjalmar Bergman utger den historiska romanen Savonarola. En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci på Bonniers förlag. Paret Bergman, som efter giftermålet 1908 bor i Lindesberg, flyttar under hösten till Rom. 1910 utkommer novellsamlingen Amourer med motiv från Italien och den humoristiska romanen Hans nåds testamente. I den senare har Bergman mutat in den fiktiva Bergslag som han i fortsättningen ständigt åter­ vänder till. 1911 återvänder paret Bergman till Sverige och bosätter sig i Helsingborg. Hjalmar Bergman skriver delar av romanen Vi Bookar, Krokar och Rothar, som utgör en storsatsning i en då aktuell genre: den realistiska romanen om ståndscirkulation och social utveckling. 1912 skriver Bergman Lönngången. Skådespel i fyra akter och novellerna ”47-an” och ”Fru Gunhild på Hviskingeholm”. Romanen Vi Bookar, Krokar och Rothar utkommer på Bonniers förlag. Det hektiska arbetstempot i slutskedet av författandet tillsammans med det svala mot­ tagande som romanen får utlöser en utmattningsdepression. Bergman söker hjälp hos professor Karl Petrén i Lund för en ryggåkomma, som förmodligen delvis är av psykosomatiskt slag. 1913 utkommer Loewenhistorier och skådespelet Lönngången på Bonniers förlag. 1914 flyttar paret Bergman under sommaren till gården Håknarp utanför Jönköping. Två släkter (Komedier i Bergslagen I) utkommer på Bonniers förlag. 1915 publiceras novellen Dansen på Frötjärn. (Komedier i Bergslagen II) och skådespelet Parisina av Bonniers förlag. Parisina uppförs i april på Dramaten. Claes Bergman, Hjalmar Bergmans far, dör i februari, vilket innebär att föräldrarnas ekonomiska stöd upphör. Paret Bergman flyttar från Håknarp.

BergmanBrev.II.klart.indd 16

11-02-17 10.37.59


17

[1909]

385. Till Augusta Lindberg 

Kära Augusta Dess Make och Dess Lifsfruckt!

[Nordomå, Lindesberg januari 1909]1

Hvad skall ett fattigt Svågerskap kunna önska Eder i dessa tider? En god och tjänlig press, hela byxor och ett rent samvete – se där tre goda ting. Men jag stannar dock vid penningar, stora flottiga diskreta långschalar tummade af grundläggare, slickade af bankdirektörer, doftande af bättre cocotters parfym och fondmäklares svett (handsvett nämligen). Se där, hvad jag önskar Er – stora stora högar med tusen-lappar, 2 stora, stora högar. (Om Ni verkligen skulle få de där högarna så förbehåller jag mig 30% i kommission, provision [?] och pension.) För att fortsätta med affärerna kära Augusta, så blir det sex kr. per dag ō person å ett af våra komfortablaste hospital. Öfverläkaren påstår att såväl jag som min hustru torde kunna utskrifvas om ett år. Det blir således 4,380 kr. Härtill kommer förlusten af ett års arbetsförtjänst, hvarför jag fordrar en godtgörelse af kr 11 och 75 öre. Att vägra betala torde icke löna sig, då jag med lätthet kan bevisa, att Augusta i tydlig afsikt inköpt ō under min adress afsändt det evigt fördömda spelet. Att Augusta får fästning också, det är nog säkert dä, för man gör inte så mot sin egen dotter. Men om Augusta mä samma skickar mig en tia, så ska det få vara jämt för min del. För att Augusta inte är djäfli af naturen det ser en nog på mandelmassan ō det andra (fast Stina sa att det kunne ha vatt starkare). Och så har vi ju vatt som vänner också, fast det vatt i all ärbarhet men inte ska jag svika Augusta för det. Utan skicka tian mäsamma så blir det nog bra, lilla vännen å mindre än en femma tar jag aldrig. Nej köss –  Tecknar med högaktning Hjalmar Bergman

Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

BergmanBrev.II.klart.indd 17

11-02-17 10.38.00


18

[1909]

1. Brevets datering är svårbestämd, men sannolikt har det tillkommit under det första år som Bergmans var gifta, 1908–1909, och bodde i Nordomå i Lindesberg. Namnet Nordomå lär Bergman själv ha hittat på. Det kan röra sig om en nyårshälsning eller sannolikare – med hänsyn till innehållet – en gratulation på paret Lindbergs tjugofjärde bröllopsdag den 16/1 1909. 2. Familjen Lindbergs ekonomi var alltid ansträngd, därav detta skämt.

386. Till Bonniers Förlag 

Nordomå, Lindesberg den 6/2 09 Redaktionen af Bonniers Månadshäfte. Stockholm.

Jag har med tacksamhet mottagit Edert ärade meddelande jämte honorar, å hvilket kvitt[o] härmed återgår.1 Med utmärkt högaktning Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. 1. Avser novellen ”Jernvägsresan” som publicerades i Bonniers Månadshäften, nr 2, 1909, och sedan trycktes om i novellsamlingen Amourer, 1910.

387. Till Hugo Christian och Eva Andersson 

Nordomå, Lindesberg den 22/2 09 Min käre bror Hugo Christian och desslikes syster (moster) Eva Kathinka!

Just nu kom jag på den originella idén att skriva och tacka för sist! Måhända är det något sent på tänkt, men det förminskar ju icke det originella i företaget. Alltså tack I kära själar för en dejelig middag, dito vin, dito mottagande! Och nu frågas det, när Herrskapet tänker göra återvisit? Vi ha för närvarande de allra härligaste dagar. Sol och slädföre och lagom kallt. Duger inte det åt Herrskapet?

BergmanBrev.II.klart.indd 18

11-02-17 10.38.00


[1909]

19

Ja, Ni vet ju, att Ni är mycket välkomna! Jag har varit helvetessjuk under en tre veckors tid. Ansiktsvärk!1 Herre min je, ibland har det kunnat göra mig lite knollrig. Första gången det kom – om onsdag för tre veckor sedan – värkte det, så att jag glömde var jag var. Jag trodde, jag var på Fågelsång och förvånade mig att det låg snö på marken. När jag blev lite klarare i skallen, började jag äta pulver (nå det var just inge bevis på klarhet!) Under loppet av fem timmar förtärde jag elva aspirin (1 gr. st.) fem brom (1 gr. st.) samt fyra codein (0,o5 gr. st.), varefter jag lyckligen avsomnade. Men tockna där kurer är nog inte bra för den mänskliga naturen. Jag har därför – sedan jag trott mig förstå att det är fråga om näsa och ev. varbildningar – ordinerat mig själv så mycken frisk luft som möjligt jämte nässpolningar med lite i ljummet vatten löst emsersalt. När värk och andra vidriga omständigheter så medgiva, åka vi skidor. Det är roligt. Dessemellan hamra vi en smula på skrivmaskin, måla, spela, sjunga, och fånga råttor. Det sistnämda är katten specialist på. Vi hava sänt den i de flesta avseenden så behagliga fröken Rahlén2 en inbjudan till nästa söndag, å vilken inbjudan dock ännu intet svar ingått. Och till lördagen därpå ärna vi inibjuda herr musicus Tor Aulin.3 Som Ni ser, idka vi en smula sällskapsliv, och det skulle anstå Eder att inom den närmare tiden öka vårt umgänge. Delande denna min åsikt sänder min Hustru Eder en vördsam och hjärtlig hälsning och själv4 förbliver jag med evig välvilja och godhet Eder troskyldige och ödmjuke tjänare HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. 1. Ansiktsneuralgi visar sig i form av intensiva blixtsmärtor i kinder och haka och uppträder ofta många gånger dagligen under längre perioder. Se brev 390, not 3. 2. Berta Rahlén, god vän till familjen. 3. Tor Aulin (1866–1914), violinist, dirigent och tonsättare. 4. Den gammalstavning som Bergman vid den här tiden tämligen konsekvent tillämpar lyser med sin frånvaro i det här brevet.

BergmanBrev.II.klart.indd 19

11-02-17 10.38.00


20

[1909]

388. Till Augusta Lindberg 

[Nordomå, Lindesberg mars 1909]

Kära Augusta lär väl allt ska vara gärningskvinnan? Ja då vill jag bara säga, att de äro alldeles förtjusande, alldeles! Och ur medicinsk synpunkt sen! Knappt hade jag förtärt mitt andra plommon förrän – Ja, vi förstå hvarandra utan ord, eller hur? Auserordentlich!1 Förrästen får jag tacka för sist också! Och ber i detta sammanhang om min vördnad för min käre herr Svärfar. Vid vår återkomst funno vi huset tämligen orubbadt. Och hvarken katten eller Augusta hade förirrat sig på kärlekens stigar ehuru det lär vara rätta tiden nu – åtminstone för katten. I Tillberga mötte vi den gamle frälsningsgeneralen.2 Det var ganska intressant, men han gaf oss ingenting. Och ändå är vi ju så fattiga! Nu vore det liksom meningen att man skulle arbeta en smula. Jag har också börjat med att tända Satan, 3 ge katten mat och ta in jod.4 Så nu kan jag behöfva hvila lite. Återvänder k[r]afterna längre fram på dagen, skall jag återsända det sista korrekturet.5 Ja herre gud i höjden nu kommer det där älendet ut för att irritera mig. Nå om bara inte elaka människor skickar mig recensioner så. Med sorg och grämelse har jag konstaterat, att mitt honorar sjunkit från 35 per ark (hos Ljus) till 29 nu. Det är att avancera baklänges, det är just, hvad det är. Nå, att herr Bonnier begagnade sig af den för mig obehagliga situationen (Koppels refus) för att ultimatisera ett lågt honorar, det måste jag ju finna mig i. Men det är väl knappast troligt, att jag blir så särdeles gammal i den gården. Firman Bonnier6 har förut vid några tillfällen behandlat mig – låt oss säga inte öfverdrifvet honnett. Stina påstår att jag är för beskedlig och skäller på mig. Hon kan ha rätt – men hjälper det att skälla? Man kan ju inte skälla bort tuberklerna från en lungsiktig. Jag tror, jag hellre går min väg.

BergmanBrev.II.klart.indd 20

11-02-17 10.38.01


[1909]

21

På resan i går föreslog jag Stina att vi skulle flytta till Italien7 till en början för att stanna fem år. Hon var inte ohågad. Eller också till Australien, där ha de så mycket får, och fårkött är godt. Nej, jag skulle tacka försist och för de sköna plommonen. Har jag gjort det? Ja, då var det bara hälsningar från Stina och katten och mig.8 Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. 1. ty., utomordentligt. 2. Sannolikt åsyftas Frälsningsarméns grundare ”general” William Booth (1829–1912), som vid olika tillfällen besökte Sverige för att ”inspektera” sina kårer. Frälsningsarmén introducerades 1883 i Sverige. 3. Skämtsam benämning på familjens kamin. 4. Se brev 390, not 4. 5. Anspelar på romanen Savonarola som publicerades i april 1909. Kontrakt på boken med Bonniers förlag upprättades omkring jul 1908. 6. Tydligen hade Bergmans tidigare förlag Ljus, som utgivit romanerna Solivro och Blå blommor samt dramerna Det underbara leendet och Familjens renhet, refuserat manuskriptet till Savonarola. Efter kontakter mellan systrarna Stina Bergman och Greta Bonnier hade Bonniers förlag då kopplats in. Efter en längre tids väntan kunde Tor Bonnier den 30/11 1908 svara Bergman, att förlaget – sedan både Karl Otto Bonnier och han själv läst manuskriptet – beslutat anta detta, även om man hade ”några invändningar”. Av detta brev framgår även att honoraret på 700 kronor föreslagits av Bergman själv. Att han beklagar sig över betalningen inför svärmodern är därför något oväntat. Själv besvarar hon i ett odaterat brev hans funderingar med att berätta, att hon själv ofta brottats med svåra penningbekymmer men aldrig låtit detta gå ut över sitt humör. Hon tillägger lite uppfordrande: ”Inte tror du på fullt alvar att C.O.B. skulle vilja göra någon affär på dig, det vore för naivt. Du skulle få en summa på Ljus om boken antogs. Den refuserades och du fick den antagen med samma summa hos B-s. Så ser det enkla sammanhanget ut. Den senare [svärsonen Tor Bonnier] sade så personligt att summan var för liten för arbetets värde men kostar så mycket i trykk och dylikt att den ej kan räknas bära sig. Detta är ju emellertid en sak för sig, naturligtvis trodde han att du ville bli behandlad så opersonligt som möjligt, om du förstår detta uttryck.” Vad Bergman tänkte på var mindre svågerns opartiska ställningstagande än den behandling Karl Otto Bonnier tidigare gett hans manuskript till ungdomsromanen Solivro. Denne inte bara refuserade manuskriptet som förlagsprodukt utan avrådde också från att överhuvudtaget låta trycka det.

BergmanBrev.II.klart.indd 21

11-02-17 10.38.01


22

[1909]

7. En passant meddelar Bergman svärmodern, att det nygifta paret hade planer på att flytta till Italien. Detta föll tydligen inte i särdeles god jord hos Augusta Lindberg, som svarat i ett icke längre bevarat brev. Stina Bergman försöker i sin tur lugna modern i ett brev den 19/3 1909: ”Jag hörde af Hjalmar att han i sitt bref till dej hade sagt att vi skulle resa till Rom på 5 år. [- - -] Kära du, det är inte så farligt. Ingenting är ju bestämt, och jag tror aldrig att han skulle kunna hålla sig lugn på en plats så länge, för så mycket har jag lärt att han är en riktig vandrarnatur som inte kan hålla sig lugn någonstans.” En orsak till önskan att komma bort från Nordomå var de grava former som Bergmans svartsjuka börjat ta sig. I ett brev till modern den 5/4 1909 berör Stina Bergman förhållandet: ”Jag tänkte han skulle bli gladare och lättare till sinnet genom att få komma till sitt älskade land där nere i Södern. Jag visste inte då att det var mig och mig ensam hans ängslan var för. Men nu har han sagt mig att han inte tål att jag ser på någon, ingen får se på mig och han tror att den dag skall komma då jag går ifrån honom. Det där är ju bara nervöst och beror på att han är så till ytterlighet nervös. Sådan har han ju aldrig varit förr och jag är öfvertygad att det också snart skall gå öfver. Kan han bara bli ricktigt lugn. Jag försöker på alla alla upptänkliga sätt att lirka med honom för att få honom lugn och det kommer nog också att lyckas så småningom.” Lite längre fram efter ett besök hos Lindbergs på Dalarö rapporterar Stina urskuldande i brev till modern den 1/7 1909: ”Inte ska du ta oss så högtidligt och tragiskt inte, vet du så farligt är det då inte. Att han är svartsjuk, ja men herre Je hvem är inte det. Tänk hurudan Papps har varit, hurudan var inte Tor [Bonnier] under deras förlofvningstid, och Hjalmar har berättat att Hugo [Andersson] har varit så svartsjuk på Eva [Bergmans moster] att han fått krampanfall bara hon talat med någon människa. Och så galet är detta ju inte. Jag tror för min del att det alltid finns en sådan period innom alla äktenskap, så vidt de båda hålla af hvarann, en tid innan de hunnit vänja sig vid att lita på hvarann, innan den tanken, att det inte finns någon i världen som de hålla mera af än varann, hunnit så inrotat sig i deras innersta, att ingenting mera kan komma dem att tvifla på den. Därför är jag också säker på att Hjalmar snart skall komma ifrån alla sådana sjukdomar. Jag är så säker på det, att jag kan ta hela denna historia, med lugn. [- - -] De här dagarna har han varit så glad – och munter. Han arbetar med lif och lust, och jag har långa stunder varit borta ur hans rum, utan att han frågat efter det, hvilket jag ej kunde innan vi reste. Och jag tror han uppriktigt ångrar att han var så stygg på Dalarö.” I samma brev berättar hon om deras misslyckade besök hos psykiatrikern Olof Kinberg (1873–1960) den 25/6 1909. Denne hade helt frankt gett Bergman diagnosen svartsjuka och menat att de sjukliga föreställningarna var obotliga. Bägge makarna tyckte att Kinbergs sätt varit provokativt och att besöket endast stegrat Bergmans nervositet. Men själv vill Stina tro att

BergmanBrev.II.klart.indd 22

11-02-17 10.38.01


[1909]

23

hennes ”goda humör nog inte skall tryta” och tillägger: ”När man håller af en människa så mycket som jag håller af honom, då är det inte farligt, för då sätter jag in hela mitt lif på att hjälpa honom komma ifrån både fantasterier af dålig art och sjukdomar som komma från dystert och tungt sinne.” 8. Brevet är inte undertecknat på annat sätt.

389. Till Tor Bonnier 

[Nordomå, Lindesberg] 14/3 19091

Samvetspängarna mottagna, åtal inställdt.2 Rörd öfver Gretas3 handlingssätt, ännu finns tro ō heder. Svenska kvinnan!! Stina ursinnig, ville själf haft pängarna, jag mycket tacksam. Har du flera skulder, betala dem till mig. Ger i så fall storartade rabatter. Kvitterar med alla goda namn. Kollosal vinst för dig. Provision åt Greta. Svenska kvinnan! Tro ō heder! Räntan faller. Gud med dig, med Greta också. Hjärtlig hälsning, utmärkt högaktning HjB. Förfallen ränta får innestå, motser dock revers. D.S. Handskrivet brevkort. Avskrift efter xeroxkopia av numera förlorat original. 1. Enligt poststämpel. 2. Avser andra hälften av arvodet för Savonarola. 3. Tor Bonniers hustru Greta, Stina Bergmans syster.

390. Till Claes Bergman 

Nordomå, Lindesberg den 16/3 091

Härmed sänder jag lilla Pappagubben kupongerna och tackar ännu en gång så vådligt mycket för ”utdelningen”!2 Jag har börjat arbeta nu, så jag hinner inte med så många ord. Här har snöat kollosalt! Jag har skottat en väg till vägen och befriat öfre verandan från snö, men nu får jag allt lof att ta en kar till att skotta

BergmanBrev.II.klart.indd 23

11-02-17 10.38.01


24

[1909]

runt huset. Skulle jag göra det själf toge det nog två hela dagar, och det är nog knappast värd[t] jag gör, nu. Värst är, att snöandet inte tycks vilja upphöra! Vi bli fast till slut. När det nu blir hyggligt väder igen, ska Ni väl ändå komma och hälsa på oss? Åtminstone lilla Modern, som ju inte har något emot att resa lite. Lille Gubben vill kanske ha varmare väder. Peppar etc har värken inte låtit höra af sig utan jag mår bra.3 Fast den förbaskade jodden ger mig finnar.4 Stina hälsar så mycket och tack för sist kära Små!! Er Baffe. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. 1. Bergman hade den 10/8 1908 gift sig med Stina Lindberg, dotter till skådespelarparet August och Augusta Lindberg, jfr Brev I nr 381, och paret hade bosatt sig strax utanför Lindesberg. 2. Ett tidigare brevtack tycks vara förkommet. 3. värken, oklart vad det är för värk. I brev 387 till Hugo Christian Andersson klagar Bergman likaledes på värk som han säger sig ha haft i tre veckor. Ev. är det fråga om den ”neuralgi” som han botar med ”dukar och kloral” (se Brev I nr 126) och som förmodligen har en psykisk komponent. Erik Hj. Linder relaterar värken till upptäckten i januari 1909 av ”svartsjukan och dess verkliga natur”, dvs. Bergmans homo- eller bisexualitet (Linder, Sju världars herre, s. 190 f.). 4. Jodsprit användes som sårdesinfektion och gurgelvatten.

391. Till Claes Bergman 

Käraste lilla Pappa!

Nordomå 19/3 09

Härmed aktien, som Wedberg1 sändt mig! Vi må mycket bra och ha det bra. Men kors i all sin dar så det har snöat! Stina och sygumman snörpa från morgon till kväll, 2 så snart är klädningen färdig. Den blir nog mycket vacker! Idag slutar jag min joddkur med 12 matskedar.3 Gudskelof att det är öfver, för det har varit räligt4!

BergmanBrev.II.klart.indd 24

11-02-17 10.38.02


25

[1909] När komma Ni?? Många, många hälsningar till lilla Fadern ō Modern

från Oss

Eftersom Wedberg rekommenderat, gör jag det med. Och katten ligger alltjämt med hufvudet nedåt. Sickna vägar det ska bli, när allt det här fått smälta! När jag är ute ō går är jag ganska bange5 för att möta grosshandlaren. Ska man börja med att säga, att man gärna ville hyra ett år till? Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. 1. Wedberg, förmodligen M. Vedberg, sparbankens ombudsman. 2. snörpa, bygdemålsfärgat, sy (i sht slarvigt). 3. Se brev 390. 4. räligt, sv. dial., förskräckligt. 5. bange, dial. el. från ty. el. da., rädd, ängslig.

392. Till Augusta Lindberg 

Sida 1

[Nordomå, Lindesberg våren 1909]1

Tack Augusta för brefvet. Ja, Augusta ō jag voro ”bundis” förr i tiden. Men tiderna förändras. Kanske förändras de än en gång. (”Bundis” har jag lånat ur Augustas ungars ofta rätt tvifvelaktiga ordbok. På vår tid sa’ man ”buss”. Det var elegantare.[)]2 Apropos – Augustas unge här – hon svär precis som en gammal major se så här – det var då själfva faeen hva i häälvete ä det för djääääfla sätt. Ja, det säger hon, när jag vill laga potatisbullar. Är det rätt? Säger di så dom i Stockholm också?

BergmanBrev.II.klart.indd 25

11-02-17 10.38.02


26

[1909]

[Skrivet runt texten i övrigt på andra sidan av brevlappen:] Brukar Augusta svära om morgnarna? Jag vill veta’t, för jag skrifver på ett nytt familje­ spel.3 Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. 1. Brevlappen är svår att datera men härrör sannolikt från våren 1909, då Bergmans bodde i Nordomå. Brevet saknar såväl över- som underskrift och är tämligen svårtytt, varför Bergman själv inledningsvis anger: Sida 1. 2. Bergman har här infört: ”(Forts på nästa sida)”. 3. Det är osäkert vilket skådespel som åsyftas med ordet ”familjespel”. Det kan vara det numera förlorade ”Tanterna”, som Dramatenchefen Knut Michael­ son refuserade enligt brev till Bergman den 6/9 1909, eller något aldrig fullbordat utkast.

393. Till Tor Bonnier 

Kära Tor!

Nordomå; Lindesberg 11/4 [1909]

Här har du djäfvulen, född 83. Det var väldiga ägg, Ni skickade oss, det var mycket snällt af Er. Vi äro tacksamma och glada och skola snart äta upp dem. Glad påsk önskas Eder, ifall det finns något kvar! Långfredagen firade jag med ett grundligt kloroformrus, hvarunder tvänne större tänder aflägsnades ur min mun. När jag vaknade mådde jag mycket illa, och då svor jag öfver det usle brännvinet. För se, jag trodde mig hafva druckit för mycket brännvin – Hälsa Greta och uttryck min tacksamhet öfver ägget. Så fort jag blir bra i käften ska jag äta mig sjuk. Din tillgifne Hjalmar Bergman [Handskrivet tillägg:] Har inte mindre kort. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.

BergmanBrev.II.klart.indd 26

11-02-17 10.38.02


27

[1909]

394. Till Tor Bonnier 

[Nordomå, Lindesberg] 16/4 09

Tack, kära Tor, för reket! Framför min vördnad för din Fader och hälsningar till Greta! Din Hjalmar Bergman Härmed kvitto.1 Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. 1. Kvitto på andra hälften av honoraret för romanen Savonarola.

395. Till Fredrique Bergman 

Käraste lilla Modern!

Nordomå, Lindesberg 18/4 09

Härmed sänder jag nu en proflapp. Bäst vore ju att få i samma färg eller åtminstone i grått. Man kan kanske få det på öppet köp? Står lilla modern fast vid att vilja ge Stina skärpet till födelsedagen så mottages det förstås med allra största tacksamhet!1 Ja nu ha vi åter det gräsligaste rusk. Man kan då verkligen bli le på denna vinter, som aldrig slutar. Nå vi ha ju trefligt inomhus. Min käke är nu betydligt på bättringsvägen fast fortfarande rätt ”tjock”.2 Modern har väl läst i Sv.D. om florentinska dufvan o den gräsliga händelsen?3 Låna annars tidningen af Tova, gårdagsnumret! Jag hoppas att båda de små Föräldrarna äro krya ō det öfriga lilla patrasket dito, dito! Och allting godt och väl! Många, många hälsningar från Stina och Er Baffe!!

BergmanBrev.II.klart.indd 27

11-02-17 10.38.02


28

[1909]

Jag får särskildt lof att nämna något om kalfsteken vi fick till4 Det är ett underverk till kalfstek, så god är den! Vi ha haft den till tre middagar och den räcker visst till en eller två till! Tack så rysligt mycket! Tack för kort! Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. 1. Stina Bergman var född den 29/4 1888. 2. Tandvärk är ett återkommande tema i breven till föräldrarna. 3. florentinska dufvan ō den gräsliga händelsen, den florentinska ceremonin, ”scoppio del carro”, ”vagnens exploderande”, med anor från 1000-talet och korstågstiden och förmodligen med inslag av hednisk fruktbarhetsrit. Den florentinske biskopen Pazzino di Ranieri de’Pazzi ledde en styrka på 2 500 florentinare vid belägringen av Jerusalem 1099 och blev belönad med tre stenflisor från Kristus grav. Dessa flisor, som nu bevaras i kyrkan Santi Apostoli i Florens, används för att varje påskafton (sedan 1950-talet på varje påskdags morgon), åstadkomma den gnista varmed en ny eld, symboliserande ett nytt liv, tänds. Tändmaterialet finns i en vagn (carro) och till ceremonin hör sedan 1500-talet att en raket i skepnad av en duva med en olivkvist i näbben, symboliserande den Helige Ande och påskens fredsbudskap, fungerar som tändsats. – den gräsliga händelsen, en artikel med rubriken ”Den florentinska påskdufvan. Bref från Italien till Svenska Dagbladet” signerad ”J.H.” var införd i Svenska Dagbladet den 18 april 1909. Artikelförfattaren berättar hur ceremonin med påskduvan avlöpte väl fram till dess senare del, som ägde rum inte framför Domen utan på Piazza Vittorio Emanuele. Från den höga vagnen, som drogs av fyra vita oxar med förgyllda horn och som var lastad med explosiva varor, slungades ”en bomb som under en oerhörd detonation [- - -] exploderade midt ibland åskådarna”. En tioårig flicka dog, flera i publiken skadades och ”den jublande festen byttes i sorg och klagan”. Artikelförfattaren förutspår att det troligen var ”för sista gången” som Florens firade ”sin hittills största årliga folkfest, det märkliga medeltidsskådespelet med den lyckobringande påskdufvan”. 4. Ett ord, förmodligen ”påsk”, har av förbiseende utelämnats vid sidslut.

BergmanBrev.II.klart.indd 28

11-02-17 10.38.03


[1909]

29

396. Till August Lindberg 

Nordomå, Lindesberg den 30/4 09 H.Herr Direktör AUGUST LINDBERG Stockholm

Fylld af den lifligaste glädje öfver Herr Direktörens utomordentligt smickrande anbud skyndar jag att för Herr Direktörens fötter nedlägga uttrycket för den mest ödmjuka och beundrande tacksamhet! För en person i min anspråkslösa ställning är det ljuft att se sig något uppmärksammad, en uppmärksamhet som jag dock i långt högre grad tillskrifver Herr Direktörens öfverseende godhet än min egen förtjänst. På samma gång ber jag få säga, att Herr Direktörens förslag vittnar om en ovanlig oförsynthet. Ty att begära att jag skall medverka i herr Ibsens pjeser, då jag själf skrifvit så många verkligt goda stycken, det måste väl ändå betecknas som minst sagdt egendomligt. Sedan Herr Direktören nu genom mitt vördsamma påpekande fått ögonen öppnade för detta faktum, törs jag väl taga för afgjordt, att repertoaren blir den af mig föreslagna? Är det emellertid så, att Herr Direktören finner herr Ibsens eller någon annans pjeser bättre än mina, vill jag naturligtvis likväl till intet pris visa mig ogin. Jag går in på att dessa stycken uppföras mot det att jag för dem får samma tantiem, som jag skulle fått för mina egna. Däremot gör jag icke något anspråk på att stå som författare på programmet. En man i min ställning får lära sig att icke vara pretentiös. Mot Herr Direktörens förslag, att jag skulle spela snickare Engstrand1 måste jag kraftigt protestera. Har den gode Guden gifvit mig en harmonisk gestalt och icke obehagliga anletsdrag, så var det nog inte Hans mening att Herr Direktören med upprörande smaklöshet skulle förvandla mig till en sådan skråpuk. Nej vi akta våra små för snufva! Däremot vill jag gärna göra Kreon 2 – Direktören vet han kungen – och likaså Margareta i Faust.3 Det är också mycket bra stycken och af stora författare. Herr Direktören som hugger hela vinsten får allt

BergmanBrev.II.klart.indd 29

11-02-17 10.38.03


30

[1909]

lof att tänka lite på, att vi stackars sujetter trakta efter ära. Pantominer gör jag gärna, om jag får uppträda i trikåer. Som jag nu hoppas att allting är klart mellan Herr Direktören och Hans ödmjuke tjänare, så motser jag vördsammast halfårslön i förskott. Skulle Herr Direktören samtidigt vilja sända lite whisky och några cigarrer, så lofvar jag att inte bråka så mycket. För knusslig har jag aldrig varit. Herr Direktörens ödmjukaste in i döden tacksammaste tjänare Hjalmar Bergman Konstnär. 

Är Whiskyn för dyr så går det an med brännvin. Ödmjukast D.S.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers familjearkiv. 1. En av gestalterna i dramat Gengangere av Ibsen (1828–1906), som regisserades av August Lindberg. Stycket hade premiär den 5/11 1908. Lindberg spelade också rollen som pastor Manders. 2. Huvudgestalt i tragedin Antigone av den antike tragöden Sofokles (ca 497–406 f.Kr.). August Lindberg regisserade dramat och kreerade rollen som Kreon. Premiären ägde rum den 2/3 1908. 3. Den kvinnliga huvudrollen i dramat Faust av Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832).

397. Till Hans Larsson 

Herr Professor Hans Larsson Lund.

Nordomå, Lindesberg 7/5 09

Jag tror att jag i särskildt hög grad kan njuta af Er bok, af stämningen i Er bok.1 Det beror kanske därpå, att jag har en isolerad och därför stark bild af Er, en relief mot grått Upsaladis, en bild, som stod mig ganska nära då och nära nu. Men det är något, som Ni inte kan ha reda på!

BergmanBrev.II.klart.indd 30

11-02-17 10.38.03

9789100122522  

Hjalmar Bergman Brev II 1909–1915 Hjalmar Bergman 1914. Okänd fotograf. Hjalmar Bergman 1909–1915 Albert Bonniers Förlag Redigerade och komm...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you