9789100122515

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 6

09-07-24 13.30.33

Det är i mitten av januari. Julgranen, skild från roten sedan i höstas, barrar på sitt yttersta.

Liksom tidigare år pryder den platsen invid kakelugnen i salen på Grev Magnigatan. Ingeborg vattnar i foten på den, men vid tjugondedagknut är den likväl så bleknad och brun att till och med Fabian reagerar. Tiden är inne för det arbete som väntat på henne sedan hon och Fabian släpade hem den. Tråkjobb.

En måndagsförmiddag i slutet av januari just som guldängeln i pendylen på rokokobyrån slår elva slag, griper hon sig äntligen an verket.

Först ska grannlåten av, ulltomtarna med sina röda luvor och halmsakerna från hemslöjden när Kristina var liten, julgransljusen, elektriska för Mattias skull. Ända upp i hans tonår var Kristina hysteriskt ängslig för pojken och sedan lika ängslig fast för helt andra saker.

Hon hämtar jullådan från överskåpet i serveringsrummet, motstår impulsen att bara kasta ner skräpet, mamma skakar på huvudet: – Var sak på sin plats. De sista åren förlorade hon sin ordning.

Granen står naken, det var ditt öde redan när de fällde dig till marken. Nu återstår bara julstjärnan. Den når Ingeborg inte.

Raskt och otåligt lyfter hon fram en av matsalsstolarna, sparkar av sig de klackade tofflorna, kliver vigt upp på den klädda sitsen.

Granen svajar till och ruskar på sig, skvätter sina barr långt ut 7

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 7

09-07-24 13.30.33

på golvet. Toppen viker åt sidan ett stycke över hennes huvud.

Hon sträcker ut armen lite till. Armen, handen. Sträcker sig efter stjärnan. Allt längre ut från kroppen.

Men berättelsen börjar egentligen inte vid demonteringen av en julgran utan tidigare, dagen före julafton när Fabian överraskande stiger ut ur sitt arbetsrum och meddelar att nu skulle de ut och köpa gran tillsammans. Ingeborg hinner knappt ens protestera och förresten lyssnar han inte.

Det är en sådan där dag, då man borde hålla sig inomhus. Östanvinden piskar Strandvägens avlövade lindar med snöblandat regn. Ingeborg klagar, men Fabian som beviljat sig en liten ledighet är med ens på gott humör och buffar henne i sidan för att få henne med på noterna. Det är en sådan lättnad att se honom glad. Han slår sig i slang med julgransförsäljaren på kajen och pekar och nickar samförstånd fast han förmodligen inte hör ett ord av vad gubben bryter på för språk. Ingeborg väntar och fryser. Skrattande beger de sig hemåt igen med sitt fynd i grönt plastnät, omöjligt att se hur trädet är vuxet, en polack av bästa kvalitet, bättre än de svenska, upprepar Fabian som till skillnad från Ingeborg tror på vad folk säger.

Det hade vuxit i flera dagar, Fabians hand, den oförmodat glidande rörelsen över Ingeborgs höft, när han kom ut till henne i köket för att se om kaffet var färdigt. Glittret i hans ögon över köksbordet en stund senare, när hon fällt en kommentar som föll honom på läppen: – Du är oförliknelig, Ingeborg.

Just det ordet som knappt någon annan använder längre. Det finns ingen som han i de ögonblicken.

Och samma kväll. Han ställer sig tätt mot hennes rygg när hon diskar, det är numera hon som diskar, handlar, lägger handen vid deras hem, vattnar blommorna, städar en gång i veckan.

Fabian har fortsatt sitt arbete. I fyra år har han hållit på med något som han bara nämner om i mungipan. Ingeborg anar att det inte formar sig som han vill. Hans hörsel som en ung indians.

8

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 8

09-07-24 13.30.33

Använda dammsugaren är uteslutet sådana dagar. Han rycker upp sin dörr, han stormar ut, bokstavligt, tycker Ingeborg, ur arbetsrummet. – Mänscha! Anklagar henne för att vara ute efter honom. Ödmjukt måste hon upprepa ordet förlåt, injicera det om och om igen som en lugnande spruta, tills han sakta sjunker ner i sitt vanliga jag. Det är dagar då Ingeborg måste uthärda honom, medan hennes själ snabbt immigrerar. Hon gör honom till viljes utan kommentarer, vet att det är demonerna som lägrar honom, vet att när nerverna dämpats, då får hon sin belöning.

Hon har lärt sig att vänta på honom.

Och belöningen kommer. Självrannsakan. En aldrig uttalad bön om förlåtelse. – Jag är förfärlig. En idiot och ett vrak. Hur står du ut med mig? Du är den mest toleranta människa jag känner. Hur skulle jag klara mig utan dig, din godhet.

Fabian hjälper Ingeborg att resa granen och placera den rätt i julgransfoten. Han tar ett par steg tillbaka och berömmer åter köpet. Han tar henne i famn och svänger henne runt. Med granen på plats, men ännu oklädd, dansar de några steg över golvet.

Fabian gnolar Nu är det jul igen. Han lägger sin öppnade mun mot hennes hals, biter varligt men glupskt.

Dansen stillnar. Han svänger henne runt och kysser hennes nacke, omfamnar henne bakifrån, håller hennes rygg tätt mot sin framsida, händerna över hennes mage, gungar henne fram och tillbaka, hon känner hans resta kön.

Nu ligger hans handflator kupade kring hennes bröst, fyller sig. Ännu står hon stilla och låter sig uppvaktas. Han luktar gott av rakvatten, fastän det är mitt på blanka arbetsmorgonen. Hon blundar i den växande rörelsen, en förväntan i hennes kropp som övergår i längtan. Hon är inte gammal. Det är som förut. Åh låt det vara.

Fortfarande rygg mot mage börjar de röra sig mot sängkammaren, ett stilla fnitter som över någonting otillåtet. Gardinerna därinne är ännu inte fråndragna, sängen obäddad.

Och efteråt. Ett utbyte av blickar, en delad hemlighet. Bad9

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 9

09-07-24 13.30.33

rumsspegeln skvallrar inte. Hon ser ut som förut, det ansikte som möter hennes granskande blick har kvar sina veck och rynkor. Inuti henne känslan. Kvinna. Älskad. Som förundran.

Stolthet. Sexualiteten tränger sig inte längre på. Att avstå försätter henne inte som förr på dåligt humör, inte honom heller. Den är bara gåva.

Innan det händer på nytt hinner Ingeborg tänka: Kanske var det sista gången? Det tänker hon ofta numera. Vänkretsen har börjat glesna och medvetenheten om livets oförutsägbara slutackord är en daglig tanke.

Men så växer det åter, det särskilda som är någonting annat än vanorna av närhet och förtrogenhet. Längtan. Efter det oförklarliga. Det är utanför tiden.

Men historien kan också berättas på ett annat sätt. Att Ingeborg inte ville ha någon gran i år. Att det är på henne det kommer an att slänga ut odjuret. Eftersom Fabian arbetar. Alltid arbetar.

Hon skjuter på det en vecka, sedan dag till dag, sedan från eftermiddag till förmiddag igen. Ett rov för protester.

Hon biter ihop, lyssnar mot hans arbetsrum. Därifrån hörs inga ljud. Då arbetar han inte. Hon misstänker att han mest sitter därinne och överlåter tråkjobbet åt henne. Hon är utled på att sköta städning och handla maten, alltid denna mat som ska handlas och lagas och ätas och diskas undan och skitas ut i hemlighet. Hur sköter sig tarmen frågar doktorn som är den enda som kan ställa en sådan fråga.

Vreden stiger i henne. Hon är arg, arg på honom som förskansar sig bakom sitt viktiga arbete. Ingeborg har förlorat sitt viktiga arbete. Inte var hon så här arg av sig innan. Medan hon ännu var någon. Att vara pensionär är att ha gjort sitt. Återstår att fördriva tiden fram till döden med att hålla sig pigg och frisk och äta rätt och vara rätt och helst skratta hela tiden på det att man så sent som möjligt måtte drabbas av det som ens jämnåriga börjat drabbas av. Ännu efter flera år försöker hon vänja sig.

10

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 10

09-07-24 13.30.33

Ännu efter flera år kan hon inte vänja sig vid att bara vara.

Hon vill inte vara arg på Fabian. Hon vill någonting annat, men hittar inte rätt i vad som är fel. Det finns så mycket roligt att ta sig för. Som hon redan har tagit sig för. Det är som om hon, hur hon än vänder den, håller kartan upp och ner i den orienteringsövning som drabbar den som går i pension och plötsligt lyfter lön för inget arbete alls. I hennes fall är det en bra lön, eftersom hon sparat till en egen extra försäkring, skatteplanering kallades det och inte lita på att staten sörjer för de sina, och så småningom visade det sig att ingen har någon anledning att lita på att staten längre ska fixa allt som den en gång lovade att ta ansvaret för.

Men julgranen måste ut. Nersvalda anklagelser. – När vi var unga skrev du minsann en satir över julen och den publicerades på första sidan i Dagens Nyheter på själva julafton och blev bejublad och utskälld och citerad. Kort berömd faktiskt. Från att ha varit en nästan okänd blev du plötsligt ett namn i den tidningsläsande allmänhetens ögon och med den blygsamhet som anstår en svensk författare njöt du av det. Minns du det?

Jag njöt jag med. Att vara gift med en sådan frifräsare som tordes attackera själva kärnan i det kristna budskapet, den heliga familjen.

Brunbarren flockas i en allt tätare krans på den runda julgransmattan som hennes mamma sydde till Kristinas första jul.

Med mattan har hon tagit sig in i rummet. De ängsligt fuktiga ögonen. Ingeborgs egna ögon har också blivit fuktigare, torrare, kliigare. Förmodligen är det åldern. Hon avskyr sin ålder. Med åren förvandlas tingen omkring henne alltmer till minnen av någonting annat, som om det är de som förblir levande. Istället. Ögonen finns omkring henne. Osynligt vittne, men till vad. Vad väntar de på. De redan döda dröjer i rummet med avtryck som ingen puts kan utplåna. Med förnyade anspråk på att få delta i hennes liv. Mamma. Död sedan många år. Men på väg tillbaka.

Efter Ingeborgs pensionering är det som om hon satt sig i sinne 11

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 11

09-07-24 13.30.33

att erövra detta rum. Ingeborg avvisar henne med kraft och hon böjer sitt lilla välvårdade huvud, glider iväg och stannar borta en dag eller två, ibland flera. Julgransmattan kom Kristina med.

Den hade Ingeborg gett henne i arv efter mormor. På den tiden dottern var gift höll hon sig med egen gran. Allt tycks komma tillbaka om man upphör att försvara sig som förut genom att inte lägga märke till det.

Och granen, denna fiendearmé av barr och stickigheter. Inte en gran till som kräver julgransmatta. Här har du inte att göra.

Här är det jag som bestämmer om vilka saker som får ta plats.

Jag vet inte vad du hoppas på. Kunde du inte unna mig att slippa tänka på dig.

Han tog ett par steg tillbaka och berömde åter köpet. Han tog henne i famn och svängde henne runt. Åh låt det hända igen.

Med granen på plats i julgransfoten dansade de några steg över golvet. Han erbjuder sig inte att hjälpa henne att slänga ut den och hon ber honom inte. Det är tyst inifrån hans kammare som inte är en kammare utan ett stort vackert rum som är bara hans.

Se så fint jag lägger ner sakerna i asken, mamma. Gyllenängeln i pendylen ovanpå rokokobyrån, Fabians mammas ängel, träder ut genom sina portar med liljekvist och äpple i händerna och slår sprött och pedantiskt elva slag. Medan Ingeborg försörjde familjen var det hon som kom hem till dukat bord. Det är inte mer än rätt att hon tar hand om hushållet nu. Fabian lagar ändå maten för det mesta. Åt helvete med rättvisan. Om det är något som hon lärde sig som advokat är det att ordet rättvisa är lika vridbart och tänjbart som ordet frihet och ett dussin andra honnörsord.

Glitterstjärnan i granens topp. Undflyende, på flykt. Hon griper efter den. De strider, hon och granen. Utan sin stjärna är den dödens. Böj dig. Och den böjer sig. Undan.

12

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 12

09-07-24 13.30.33

I fallet: Nu dör jag. Hon känner hur det händer, moment för moment. Det händer i ultrarapid fastän sekundsnabbt. Huvudet slår mot bordskanten, rutschar på håret vid tinningen, efter kroppen som tungt fortsätter att falla. Nedåt. Newtons lag, ända ner, äntligen nere, del efter del slår i golvet eller kanske är det stolskarmen, stolsbenet. Inte ens medan det händer vet hon.

Hon ligger som efter en dröm, tidlös halvmedvetenhet, långsamt återerövra sig detalj för detalj. Hon ser hur hon sträcker sig från stolen mot grantoppen snett över sitt huvud, sträcker sig lite till, når inte, otålig, hon återkallar rörelserna, de dröjer ännu i kroppen som ett minne. Stolen som plötsligt sätter sig i rörelse, kantrar, tippar över. Fötterna glider utan fäste, sitsen hal, hala nylonstrumpor. Allt hastigare. Allt över på ett ögonblick.

Det som förändrar.

Det är hårt omkring henne, under henne. Hon ligger så stilla hon förmår, fruktan för smärtan som hon ännu inte urskiljer.

Kroppen håller andan, men hon vet otydligt att den snart ska överfalla henne. Så kommer kroppen ifatt det som hänt den.

Hon hör stönen, jämmern, känner motståndet i struphuvudet när de främmande ljuden stöts ur henne. Tröttheten. Den som fick sova.

Hon vaknar av att Fabian ruskar på henne, ropar i hennes öra.

Måste han skrika. Sedan kommer ambulansen. Kristina. De tar i henne, det gör ont, hon skriker. Hon ligger på en bår och de bär iväg henne. Hon tycker inte om det. Kristinas ansikte.

De hälsar på henne på sjukhuset. Kristina först, på uppvakningsavdelningen efter operationen. Hon kommer direkt från arbetet, meddelar hon. Genast hon fick beskedet att Ingeborg höll på att vakna. Lilla mamma. Dotterns ivriga röst. Den väntar sig något av henne. Ingeborg orkar inte med det. Hon ligger med slutna ögon, slumrar, vaknar. Kanske borde hon något men kommer inte på vad. Det är skönt att få sova.

13

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 13

09-07-24 13.30.33

Fabian kommer i kvällningen då Ingeborg körts upp till geriatriska, sitter ytterst på en stol vid hennes sängkant med sin hand över hennes på lakanet. Prydlig i svart skjorta, jeans och kavaj, det lockiga grå håret ger honom en air av gentleman. Men hans hållning är ihopsjunken. Vecken kring munnen och pannan har djupnat till fåror. Hela kroppen nervös. Ingeborg blir själv nervös. De utbyter hälsotillstånd som om det gällde väderleken.

Ingeborg demonstrerar sina gipsförband. Fabians ansiktsfärg stiger. Han vänder bort blicken, reser sig upp, sticker händerna i fickorna, kurar med axlarna. Ingeborg drar upp lakanet mot hakan med sin oskadda vänsterhand. Ännu medan hon bevittnar vad som är på väg, hoppas hon att hon ska slippa undan.

I detsamma vänder han sig från fönstret. Händerna far upp ur sina fickor. Hur kunde hon bära sig så förbannade enfaldigt åt. Upp och hoppa på stolar i sin ålder. Rena turen att inte skallen. Han tuggar upp resten av meningen. Anstränger sig till lugn, drar ner på röstvolymen, styr in i ett vädjande mer fördolt anklagande. Sjunker ner på stolen igen, fattar hennes hand, ber om förlåtelse. Rösten gnäller. Varför bad hon inte honom om hjälp med granen som är mycket yngre. Ingeborg ligger med slutna ögon tills han tystnar av sig själv. Han stryker henne över handryggen.

– Det blir fint när du kommer hem igen.

Ett biträde kommer med vasen med röda rosor, trettio­ kronors.

– Tretton stycken, säger Fabian.

Ingeborg nickar. Fabian ser hur hon anstränger sig att le, hon säger inget, ser inte på dem. Han blir osäker. Minns hon inte.

Hon minns väl ändå. Den kan hon väl inte glömma bort. Deras dag i månaden. Turdagen. Att just de två träffades den trettonde.

Juni månad. Claes bröllop. Det är obegripligt många år sedan.

Hon vilar mjukt i sitt morfinrus, uppvaktad och omhänder­ tagen. Smärtor visserligen, molande huvud och värst revbenen.

14

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 14

09-07-24 13.30.33

Var gång hon måste byta ställning hugger de som vargar. Hon ringer på syster och tigger mer morfin. Drömmarna är skimrande, bekymmerslösa. Vaknar förvirrad, vill inte vakna. Det är så här det alltid borde vara. I halvdvalan ser hon vita möss som rinner ut ur väggkontakten. Blinda små ansikten som grinar mot henne med sina djävulständer. Hon ringer på syster, klagar på städningen av rummet. Då minskar de på morfinet.

Då hugger revbenen igen. Det är en ringdans mellan smärta och ickesmärta, mellan rofylld lust och farligheten, grillas på spett i helvetet, raderna av ringlande möss utan slut.

Medan Ingeborg sover försänkt i sina droger ligger Fabian sömnlös i dubbelsängen därhemma. Han har kommit hem från sjukhuset, en vandring Storgatan fram från tunnelbanan vid Östermalmstorg till Grev Magnigatan. Promenaden är en av alla hans vanor och han är förbunden med gatsten och trottoarkanter, korsningar, skyltfönster och skyltar som om han ägde dem. En del affärslokaler byter ofta ägare. Han iakttar deras kurva från invigningens övermodiga hoppfullhet till en alltmer desperat skyltning, följd av reapriser, utförsäljning och förmodligen konkurs. Hela stan är full av dessa små butiker med sina varor som ingen egentligen behöver. Det är kanske meningen med gatuplansvåningarna i en stad, en allemansrätt som alla vill tjäna på men där få vill betala kalaset.

Det är en bittert kall vinterkväll. Hedvig Eleonora tronar på sin snövita kyrkogård som en jättelik semla i mjölk med grädde på toppen, det tänker han varje år vid den här tiden, gillar i hemlighet metaforen fast den är oanvändbar i skriven text.

Han drar halsduken upp mot öronen och skyndar på sina fötter i lågskor. Hatten skyddar inte öronen, den klär honom, det tycker alla, den har blivit en del av hans framtoning, men är tyvärr ingen vinterhatt. Om hon dog, skulle jag då sälja våningen och flytta? Nu halkar han fram mellan den hundraåriga pantbanken och Näringslivets bygge som, gudvet vilket år det var, la 15

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 15

09-07-24 13.30.33

under sig hela det gamla kvarteret tvärs över gatan. Hon kommer inte att dö. Hon såg döende ut. Han drar samman axlarna in mot bröstkorgen. Aldrig känner man sig så ödslig som i en stad om natten, när alla med förstånd och ordnad ekonomi håller sig inomhus med påknäppt tv eller ännu hellre i goda vänners lag, gutår. Om vintern. I Sverige. Meningen klumpar ihop sig, faller sönder. Inga meningar håller numera för närmare prövning. Jag är slut, tänker han. Slut slut. Det tänker han varje dag, många gånger om dagen sedan lång tid. Och nu har Ingeborg nästan slagit ihjäl sig. Livet, makterna, han vet inte hur han ska tänka om det som hänt, allt tycks ha bestämt sig för att punktera honom.

Snart finns det bara benknotorna mellan mig och intet.

Han går allt snabbare för att undkomma kylan. Ingeborg har rätt, lågskor i det här klimatet är en dumhet som leder till klagan, men hans kängor klämmer i tårna på höger fot och han avskyr att köpa nytt, besluta sig, tveka, ångra sig, aldrig använda det han köpt, och undviker helst affärer som inte tillhandahåller livsmedel. Isiga gator. Öde korsningar, Skeppargatan, Grevgatan, Styrmansgatan. Bilarna vilar utmed trottoarerna. De skämmer stan. Fick han bestämma. Men det får han inte tack och lov. Hur fruktansvärt skulle det inte vara att få andras hat på sig. Politiker är ett lika föraktat som heroiskt släkte. Hjälten och skurken i ständig förväxling. Hur står de ut.

Apoteket Storken förbi i hörnet till Styrmansgatan, backstumpen ner längs med Kristinas daghem, där en gång grevarna Oxenstierna och De la Gardie ägde kvarteren. Här gäller det att inte halka. Äntligen kan han svänga om hörnet till sin egen gata.

Han tänker sig den som ett porträtt av greve Magnus ­Gabriel själv, bred och högfärdig, kort i rocken, men storburgen med tinnar och torn och elaborerade fasader. I fonden skymtar Nybroviken och Skeppsholmen som ett öga av liv. Men jag är ju inte gammal, tänker han, och knappar in port­koden, skjuter upp den tunga porten och är räddad inomhus.

I våningen triumferar granen upprätt med sin julstjärna obe16

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 16

09-07-24 13.30.33

segrad i topp. Han står i det flacka skenet från plafonden i taket och betraktar scenen och tårarna börjar rinna, fastän han inte känner något annat än stelhet i bröstet. Hon är snart hemma igen. Snart är allt som om det inte hänt. Hon dör. Hon kommer att dö. Jag vet att hon kommer att dö nu.

I skafferiet står konjaksflaskan. Han serverar sig ett glas, knäpper på tv:n och slår sig ner i sin fåtölj. Därifrån måste han frampå natten tagit sig över till sängen, sin del av den stora sängen. Det är ingenting som han minns efteråt.

Det är hjärtat som dunkar honom vaken. Hon dör. Nu dör hon. Från oklart vad tumlar han som i en upphettad folkmassa, rörelse, motrörelse. Kanske drömmer han ännu. Ingeborg lever. Bryta ben är ingen sjukdom. Det är bara att fortsätta sova och vänta på att de skickar hem henne. De har många goda år framför sig. Hjärtat slutar inte dunka. Romanen. Nu dör hans roman. Ingeborgs fall har berövat honom den sista flämtande gnistan. Han kommer aldrig mer att kunna skriva något som håller måttet. Oklart vem som håller i måttstocken.

Ingen Ingeborg att krypa intill. Nu galopperar hans kropp på stället, tungt dunkande muskler, stenknutar i magen, stoppmätt, sugande hungrig, pinknödig utan att det kommer mer än ett par droppar i toalettskålen. Upp och ner ur sängen, sitta i fåtöljen, läsa är inte på tal, raderna dansar, bilderna på tv flimrar sammanhangslösa, samma vackra unga flin dygnet runt, tv:s idealmänniska, hand i hand med reklamens. Han retirerar till Bachs Goldbergvariationer på hög volym, Glenn Gould fyller rummet tills plötsligt telefonen ringer.

Nu är hon död. Det är slut, ingen mer Ingeborg. Hur ska det gå för mig. Snyftande lyfter Fabian luren, rösten harklar.

Kärringen Gren i våningen under läxar upp honom beträffande reglerna om tyst efter tio i hyreshus. Det är ju för fan en bostadsrätt numera. Rusningen i huvudet. Ilsket drar han i strid, kallar henne allt fult han kan uppfinna, anklagar henne för att förstöra 17

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 17

09-07-24 13.30.34

hans liv och författarskap med sin terror, världen ska minnas henne, det är hennes, uteslutande hennes skuld om han aldrig mer skriver en rad och det vore bäst för alla om hon la näsan i vädret, gammal är hon också och så anskrämlig att fan själv måste vända bort blicken.

Det är när han hämtar andan som han upptäcker att hon lagt på luren.

Pinsamheten blossar upp, byter plats med upprördheten. Han blir sittande vid telefonen i hallen. Det drar om hans nakna fötter. Han huttrar och skäms, vad tog det åt honom. Upphetsningen dröjer ännu som en vansklig löpning genom kroppen.

Hjärtats slag dubblerade. Det hoppar och skuttar i bröstet på honom. Han drar djupa andetag, men strupen är för trång och har svårt att svälja luften. Kärringen borde steglas och brännas på bål, man kan beklaga att sådana metoder gått ur tiden. Måtte det dröja innan han stöter på henne i porten.

Svetten flödar innanför pyjamasjackan, och ersätts långsamt av en frusenhet lika svår som hettan nyss. Om Ingeborg varit här skulle hon tagit telefonen och lugnt väntat ut kärringens skällning, sagt något diplomatiskt och bett om ursäkt utan att naturligtvis mena det. Om Ingeborg varit här skulle han aldrig tvingats att sätta på Goldbergvariationerna på högsta. Själv är han en tillbakadragen, närmast blyg person, föga kampinställd.

Han far illa av starka känslor. Den som ändå kunde anmäla den asgamen. Tanken muntrar upp honom, men böjer genast av och övergår i självömkan. Skam över honom. Skam över att han aldrig mer kommer att skriva något av värde. Detta nya sekel mördar honom, allt han hatar, kommersialiseringen av varje mänsklig yttring sedan reklamen tagit över såväl konsten som verkligheten och förvandlat alla uttryck till ironier och skämtsamheter och allts relativa meningslöshet. – Det finns inget autentiskt jag, inga autentiska berättelser, allt är illusionsnummer.

Bara han blir färdig med sin roman, då kommer alla djävlar 18

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 18

09-07-24 13.30.34

och helgon att skälva. Det finns inte en rad som lyder det han ville med den, det han ännu i vissa stunder tror sig vilja, visionen allt syrefattigare. Han sitter på stolen vid telefonen, armarna kramar om bröstkorgen. Han vaggar sig själv. Jag dör. Jag kommer aldrig att kunna somna om och Ingeborg är på sjukhuset och utan sömn kan jag inte skriva i morgon.

Han reser sig. Av natten återstår ingenting annat än att ­be­seg­rad återvända in i sovrummets gråsvarta dunkel, kryssa försiktigt mellan möblernas trängsel, vägledd av det snålt sipprande ljuset där rullgardinen inte sluter tätt. Det antika klädskåpet återger elakt hans krumma pyjamasgestalt i sin långspegel på dörren.

Allt iakttar honom så här dags. Skam över hans brist på behärskning, hans brist på talang. Han dyker ner i sängen, begraver sig med täcke och kudde, huttrande och längtande efter kropp att trycka sig så nära att han försvinner in i den och befrias från tyngden att vara han, kropp att andas samman med, byta plats.

Allt som betyder något. Och jag sa aldrig adjö.

Plötsligt, det är en sådan natt som handlar åt honom, och ingen finns som hejdar farten. Plötsligt står han åter i den dragiga hallen och griper om telefonluren och slår ettan som Mattias programmerade, då han hjälpte dem att köpa en modern telefon. Han lyssnar till signalen, han kan se hur den osynligt rakknivsvass skär genom tystnaden i Aspudden på andra sidan stan, borde lägga på luren, de sover naturligtvis, kan inte ge sig.

Borde. Kan inte.

– Pappa!

Kristina, hans underbara lilla dotter. Han hör hennes röst förvandlas till förskräckt klarvaken. Då brister han i gråt.

– Lilla pappa, mamma är inte död. Hon har bara brutit ett par ben. Hon kommer snart hem.

Den outhärdligt ömma lugnande rösten, till lika delar kvinnlighet och yrkesskada. In i hans förtvivlan stänker den nyktra irritationen. Han ångrar sitt tilltag att ringa.

– Det vet jag, avbryter han henne.

19

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 19

09-07-24 13.30.34

– Men då så.

Kristinas röst byter genast tonfall och vill lägga på luren.

Han ångrar sin småaktighet. Ingeborg blir också sur när han anmärker på henne.

Genom mörkret omkring honom leker döingarna hånskrattande sitt kurragömma. Det är ännu långt till morgon.

– Du måste komma. Jag är inte mig själv. Jag känner mig konstig.

– Hur då konstig.

– Tänk om hon dör. Jag vill inte vara ensam.

– Du hittar inte på?

– Jag har inte varit som jag borde mot henne.

– Hon kommer inte att dö. Och inte du heller. Drick ett glas mjölk och kryp i säng, så hörs vi i morgon bitti.

– Du kommer inte då?

– I morgon bitti pappa. Det går ingen tunnelbana så här dags.

Sov gott nu. Ta en klick honung i mjölken och värm den på spisen.

Tålmodigt försöker hon övertala honom. Han vill inte låta sig övertalas. Då säger hon plötsligt: – Nu måste vi sova både du och jag. God natt. Han hör klicket i luren. Förbannade Ingeborg.

Förbannade Kristina. Förbannade alla som inte förstår hur han har det.

Sängen är ännu ljummet sovvarm. Den luktar av honom.

Egentligen har han det ganska bra. Snart är Ingeborg hemma igen. Telefonen ringer ute i hallen. Nu har Kristina ångrat sin hårdhet. Han är för lat att gå ur sängen igen. Måste få lugn och ro och sova. Han lägger sig på sida, huvudet mot kudden, döva örat upp. Hör telefonen men svagt. Ångrar sig, överväger att gå upp och säga att han nog klarar sig i alla fall. Då slutar den upp att ringa. Det var faktiskt Kristina som avvisade honom. Han lägger sig tillrätta igen, känner hur han sjunker genom madrassen, ut i ett behagligt ingenting, att han nästan sover.

20

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 20

09-07-24 13.30.34

Kristina återvänder till sin säng. Klockradion visar 03.46. Hur ska hon orka. Slappna av. Huvud panna ögonbryn haka axlar, kroppsdel för kroppsdel. Det händer honom ingenting. Andas lugnt och metodiskt, djupa tag. Räkna får, vad som helst. Är det så här mamma har det med honom, han som annars är så snäll.

Ingen kommer nånsin att älska mig som pappa älskar mamma.

Vad ska det bli av mig som ingen älskar. Kroppsdel för kroppsdel. Metodiskt. Hon kramar om kudden, drar upp knäna mot magen, fostret kröker rygg för att få plats i sin mammas buk.

Där har aldrig funnits någon plats för henne. Hon vet att hon är patetisk men väckas av telefonen försätter henne i larmberedskap alltsedan Mattias blivit stor nog att strunta i överenskomna tider. Och nu pappa, helt hysterisk. Det var till henne, Kristina, han ringde i sin nöd. Är han i nöd? Han hittar på. Det är hans yrke att hitta på. Han ligger bortom hjälp på golvet i hallen.

Hon återvänder till telefonen. Slår numret. Inget svar. Han är fullt frisk. Det händer att folk dör som verkat fullt friska. Både mamma och pappa. Besparingskraven på jobbet. Det kostar mycket att spara. Borde hon åka till honom genast? Taxi blir ruinerande. Pengarna räcker bara med möda fram till nästa lön.

Var gång hon slumrar till rycker hon sig vaken. Bildspelet i huvudet. Han dör. Om han dör. Det är hon som har ansvaret.

Morgonen ligger söndersliten framför henne redan då hon tvingar sig ur sängen. Hon som är så beroende av en lugn morgon. Pappa svarar inte i telefonen nu heller. Den långa omvägen runt Grev Magnigatan är inte förhandlingsbar.

Frukosten blir en banan som hon äter i rulltrappan ner till tunnelbanan. Hon ringer på, men han öppnar inte. Hon trevar runt i väskan, nervöst fumlande fingrar, nyckelknippan, ingen tid att förlora, svårt att få låset att acceptera nyckeln. Fel nyckel.

Någonting tjockt i halsen. Gode Herre Gud, du finns inte, men låt det inte ha hänt honom något.

Innanför dörren dröjer hon lyssnande. Våningen ligger i mörker. Hon tänder en lampa, tvingar sig i rörelse genom hallen och 21

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 21

09-07-24 13.30.34

salen, sinnena på helspänn. Utanför föräldrarnas sovrum tvekar hon kort. Magen knyter sig. Hungrig är hon också.

Men i nästa stund: Faderns varma lätt hävande kropp under hennes hand på hans axel, den burkiga sömndruckna rösten som mumlar något otydligt. Ett ögonblick står hon villrådig. Sedan smyger hon tyst sin väg igen och skyndar knäppande sin kappa ut genom porten, ut i den obarmhärtiga motvinden tillbaka till tunnelbanan. Detta ska hon aldrig berätta för någon, knappt ens för sig själv.

Samma kväll, efter besöket hos modern, återvänder Kristina till Fabian på Grev Magnigatan. Han väntar på henne, tackar henne för att hon ger sig tid att komma, för att hon besökt Ingeborg i hans ställe. Själv har han inte hunnit, men middagen är färdig, lammfärsbiffar med getost, klyftpotatis och tomatsallad, vackert upplagt, hoppas det ska smaka. Han har dukat i matrummet, och tänder belåtet visslande arvekandelabrarna som han är så förtjust i. Hon känner hur han iakttar henne när hon smakar sin första tugga, hur ivrig han är på berömmet: – Mmm vad gott!

Ingen av dem nämner nattens tumult.

Efter maten tittar de på tv tillsammans. På nyheterna följer ett kulturprogram. Kristina nickar till gång på gång, huvudet rycker sig vaket men faller mot bröstet igen, medan Fabian blir allt piggare.

– Vilka små uppblåsta egon och inget väsentligt att säga, sitter där och låtsas författare bara för att de gett ut en bok.

Kristina ruskar åter på sig. I rutan ser hon några killar i sin egen ålder, beräknat småskitiga t-shirts och illa rakade hakor, en äldre kvinna, knallrött rufs och riggad till tusen.

Hennes huvud värker av sömnbrist. Fabians ordström ökar takten. I behovet att han ska fortsätta att uppskatta henne, låter hon honom hållas en stund.

– De borde ha intervjuat dig istället, säger hon. Då hade det blivit något sagt. Nu lägger vi oss. Jag sover här i natt så du 22

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 22

09-07-24 13.30.34

slipper vara ensam. Du ska få ett litet sömnpiller. Sen kommer mamma snart hem.

– Inga piller för mig tack.

– Konjak då?

– Urdrucket. Men oroa dig inte. Jag sover som en stock. Nu när du är hos mig.

Han ler sitt intagande leende. Kristina undrar plötsligt om han någon gång haft någon annan. Som Jonas, hugger hennes tanke, det är knappt tanke längre, bara hugg. Hennes föräldrar är det lyckligaste par hon känner till, hur de nu burit sig åt. Mamma är ju inte alltid så lätt hon heller. Pappa förstår man ändå bättre hur han tänker.

– Jag tror att jag har en skvätt portvin, säger Fabian. Ska du inte också ta dig ett glas, så sitter vi en stund till.

– Pappa, jag jobbar i morgon.

– Vem ska inte jobba. Men du gör som du vill. Du har ju aldrig varit så intresserad av kultur.

Kristina är på vippen att gå i svaromål. Alla har inte möjligheten att sova igen den förra nattens rabalder, gubbjävel. Hon sväljer, kysser honom god natt och skyndar ut ur rummet innan han drar igång pratkvarnen igen.

Hon sover i sitt gamla flickrum innanför köket. Mattias lakan, han brukar övernatta där när han missat sista tunnelbanetåget hem. Åtminstone är det vad han påstår och Ingeborg är inte heller att lita på, för hon håller den bängeln om ryggen bara han ber henne, och kammar hem kärlekspoäng på sin uppfattning att Kristina omgärdar honom med för mycket regler.

Det är förmiddag då Fabian vaknar. Han har sovit djupt och hans lemmar är stela av sömn. Det är de numera, man får tänka bort det för att kunna känna sig som den man varit van att vara.

Kristina är borta, hennes säng bäddad, disken diskad. Han blir rörd av hennes omtanke. Det kommer nog att reda sig i alla fall.

23

Alfven_Narfornuftetsover_inlaga.indd 23

09-07-24 13.30.34