9789100121853

den gamla tr 채dg책rden

hwang sok-yong

Den gamla trädgården Översättning av Anders Karlsson och Park Ok-Kyoung

albert bonniers förlag

Tidigare utgivning på svenska: Berättelsen om herr Han (Panache 2007)

Citatet på s. 576 är ur Bertolt Brechts »Staden Mahagonnys uppgång och fall«, översättning av Per Erik Wahlund (Sex dramer, Bonniers 1970).

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012185-3 Copyright © Hwang Sok-Yong 2000 Originalets titel: Oraedoen chŏngwŏn Published by agreement with Éditions Zulma Utgiven med stöd från Korea Literature Translation Institute GGP Media GmbH, Tyskland 2011

Åh, hur ska vi nedteckna den lilla rosen?

Plötsligt mörkröd, ung och nära?

Vi kom inte för att besöka den, Men när vi kom, fanns den där.

Oförutsedd innan den fanns Knappt fattbar när den väl fanns där.

Något som aldrig hade startat, nådde sitt mål.

Men är det inte så det alltid har varit?

Bertolt Brecht

1

Stegen hördes redan på långt avstånd, ljudet av en person som självsäkert satte klackarna i cementgolvet. Med all säkerhet var det den tjänstgörande vaktchefen som var på väg till min cell för att hämta mig.

– I tjänst, allt normalt, röt vakterna i kuren utanför.

Vaktchefen måste passera två järngrindar för att komma till vår avdelning. Jag lyfte undan bomullstäcket som kylan fått mig att dra upp över axlarna och satte mig upp. Den kalla morgonluften drog längs nacken. Varje kväll när jag gick till sängs tog jag av mig de grova sockor jag hade ovanpå yllestrumporna liksom den mössa jag gjort av en avklippt strumpa. Fångdräkten jag bar hade cellnumret på ena sidan av bröstet och mitt fångnummer på den andra. En lång tid nu hade mitt namn varit Nummer 1444. Mitt egentliga namn hade jag nästan glömt bort. När hade jag fått det här numret? Det var namnet med vilket jag identifierades vid varje upprop, numret som förlänade mig min existens – när jag fick brev, på verkstadsgolvet, vid besök, när jag skymfades eller blev uppläxad, och i slutet och början av långa förolämpande haranger.

Jag ställde mig på cellens låga skrivbord och hissade ner pappskärmen jag hängt för det lysrör som spred sitt sken dag som natt.

Skärmen var ett brott mot reglementet. Enligt det måste fångens förehavanden kunna övervakas dygnet runt. Ett ständigt ihållande dagsljus måste råda – i en cell dit solens strålar aldrig nådde. Jag hade rivit av en sida av en nudelkartong, klätt den med brevpapper för att göra skärmen lite prydligare, och sedan tejpat fast den i ena kanten av den plastskiva som täckte lysröret. Hissanordningen 7

hade jag gjort genom att tejpa fast en avbruten pinne vid lysrörshållaren och sedan dra en tråd därigenom till skärmen. Fast det är klart, dylika bekvämlighetsanordningar måste tas bort inför varje inspektion. Nästan alla föremål i cellen var sådant som jag eller mina medfångar knåpat ihop på det sättet.

Jag vek ihop bomullstäcket och lade det vid fotändan tillsammans med filtarna. Den tredelade skumplastmadrassen vek jag ihop till en prydlig fyrkant och lämnade den mitt på golvet som sittdyna. Idag hade jag tänkt hoppa över den kalla avrivningen.

Efter gårdagens sista inspektion hade jag sorterat ut sådant jag ville ha med mig och stoppat ner det i mina två necessärer, mina fängelsekappsäckar.

Jag ställde mig upp och sträckte på kroppen. Min vana trogen fällde jag därefter ut armarna, satte handflatorna i väggarna och tryckte hårt. Cementväggarna var vita av frost och i taket över sovplatsens huvudända hängde små droppar av kondenserad andedräkt som vanligt. När jag lade ut madrassen på golvet i den trånga cellen var det bara en smal remsa på två spann kvar till sidoväggen, och vid fotändan var det knappt ett steg till den enkla toaletten, eller pottburken som den kallades i fängelset. Framför toaletten stod vattenhinken och på väggen ovanför den hängde en liten plasthylla i tre våningar där man kunde ha sina bestick och andra ägodelar.

Vattnet i hinken hade fryst. Den här morgonen hällde jag bara upp tre skopor vatten i handfatet och sköljde av halsen, hakan och kinderna – för dagen ovanligt släta. Igår hade jag nämligen badat, klippt håret och rakat mig. Jag hade lyckats tigga till mig en hink varmvatten av städaren och fått tillstånd att använda tvagningsrummet, och där hade jag spätt ut det varma vattnet med kallt och tagit mig ett ljummet bad.

Frisörernas förman var en rånare i övre medelåldern som blivit dömd till femton år, men som det brukade sägas i fängelset, mer än tio år kunde göra vem som helst till ett fromt lamm. Hans kollegor sade att han varit inblandad i ett tågrån, men eftersom det var tabu bland fångarna att fråga varandra om orsaken till fängelsevistelsen visste jag inte mycket mer. Han var nu inne på sitt trettonde år, 8

och förra året hade han varit ute på samhällsobservation. Som etiketten långtidsfångar emellan påbjöd var det alltid han som klippte mitt hår. Hans färdighet stod få efter, en gång hade han till och med vunnit guldmedalj i en tävling för landets alla interner.

Alla där visste att jag var politisk fånge, och på sådana rakade man inte huvudet. Det gjorde det lättare att skilja dem från de vanliga fångarna. I normala fall skulle han ha frågat mig hur jag ville ha mitt hår klippt, men den här gången gjorde han inte det.

– Jag tar bara och putsar det lite.

Med små fina tag med saxen klippte han mig försiktigt runt öronen. Jag satt tyst med slutna ögonlock och han lutade sig fram och viskade: – Det är imorgon, eller hur?

– Det verkar så.

När han hade rakat mig färdigt smorde han in min haka och mina kinder med väldoftande ansiktsvatten, var han nu lyckats få tag i det någonstans, och sedan torkade han mig försiktigt om halsen och bakom öronen, precis som man gör utanför murarna.

– Så, då var det klart.

– Tack så mycket.

Jag var på väg att resa mig upp när han försiktigt tryckte ner mig i stolen igen och viskade: – Herr O, skulle ni ha något emot ifall jag bad en bön för er?

För en stund visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var ju inte någon probukatanhängare och själv hade jag aldrig bett en bön.

Probukatanhängare, det var vad vi retsamt kallade de interner som gick på alla möten som anordnades av olika religiösa grupper som kom med mat i bagaget. Ena gången var de protestanter, den andra buddhister och sedan plötsligt katoliker. Jag tänkte en stund på vår långa isolering och insåg att han skulle kunna ta sig ut på andra sidan genom mitt minne – jag skulle ju komma ihåg hans bön en lång tid.

– Skulle ni vilja göra det för mig?

Han trevade efter min hand med sina båda händer.

– Gode Gud, denna broder avslutar nu sitt arton år långa straff och ska återvända till världen. Låt honom för alltid begrava i sitt 9

hjärta det som skett här under årens lopp, se efter honom nu när han återvänder till världen såsom du sett efter honom här inne.

Fyll hans dagar med hopp och glädje. Välsigna honom med ett anspråkslöst och lyckligt liv där han kan vara tacksam för livets små glädjeämnen. Och låt honom framför allt inte glömma oss som är kvar. I Jesu Kristi namn. Amen.

Jag lade upp mitt tjocka teckenlexikon på skrivbordet, bläddrade igenom sidorna och tog fram en handflatsstor spegel – en av mina undangömda privata ägodelar. Av rädsla för att fången skulle begå självmord fick man inte ha glas, snören eller vassa metallföremål i ensamcellen. Spegeln hade jag fått av en vakt i häktet. Jag minns inte längre om det var i utbyte för en påse nudlar eller för en bit sockerkaka. Sådana klenoder hade jag undangömda i alla tjocka böcker. I bibeln fanns en fingerstor kniv som jag tillverkat genom att slipa ett konservburkslock mot cementväggen i toaletten, och med den skalade jag frukt eller skar upp inlagda grönsaker. På väggen hängde en mapp med några kuvert, och i det längst bak låg en kam undangömd.

Jag lyfte ansiktet mot lysröret och höll upp spegeln. Jag kunde se en dyster man i femtioårsåldern. Gråsprängdheten som börjat kring öronen hade nu spritt sig upp till hjässan och vid mungiporna och runt ögonen syntes rynkor. Vad kunde finnas på andra sidan av det djupa mörker som syntes bakom ansiktet i spegeln? Finns det verkligen en värld där ute? Mitt hår var som urblekt tråd och när jag kammade det lade det sig kraftlöst åt sidan. Ljuset från lysröret fick det att skina än vitare.

Järngrinden öppnades, och sedan hördes det rysande ljudet av järnregeln som drogs åt sidan. Jag kunde höra fotstegen passera i korridoren nedanför och stoppade undan spegeln och kammen och ställde sedan tillbaka böckerna. Därefter satte jag mig fogligt på sittdynan.

Nu kunde jag höra hur gallergrinden till specialavdelningen på andra våningen öppnades – järnregeln som drogs åt sidan och gallret som slog i järnpelaren. Vakterna avgav sin rapport, och därpå dämpades ljudet av vaktchefens steg. Antagligen gick han nu på den långa matta som låg på golvet i specialavdelningens 10

korridor. Tyst närmade han sig min celldörr och till slut syntes hans huvud genom gallret i den två spann breda inspektionsluckan.

Men eftersom den var täckt av plast kunde jag bara se konturerna.

– Nummer 1444, ni släpps fri idag, eller hur?

– Ja, det stämmer.

Han sänkte huvudet – det vill säga, jag kunde se hur konturen av mösskärmen sänktes – och sade korthugget: – Klockan är över fyra, öppna celldörren.

Ett tunt metalliskt klick hördes, ett ljud jag hört varje morgon när jag släpptes ut för morgongymnastiken, och så öppnades dörren med en knyck och allt utrymme ute i korridoren forsade plötsligt in i den trånga cellen.

– Ta med er era tillhörigheter.

– Ursäkta?

Jag tvekade.

– Ni ska ju åka hem.

– Hem … ja, just det.

Jag tog upp de två necessärerna som jag prydligt ställt vid huvudändan. Sedan tog jag fram de nytvättade vita gummiskorna som stod på hyllan ovanför dörren och ställde dem i korridoren utanför dörren. Först sträckte jag ut en fot och sedan klev jag ut från cellen med båda fötterna. Min cell var den näst sista i korridoren och i varannan av de övriga satt det politiska fångar som jag. Och de sov inte, det visste jag, utan satt och väntade. Jag skulle precis börja gå mot korridorens andra ända när vaktchefen sade bakom min rygg: – Åt det här hållet!

Plötsligt, och utan att själv vara beredd på det, ropade jag: – Nu lämnar O Hyŏnu det här fängelset! Hoppas hälsan står er alla bi!

Omedelbart fylldes korridoren av röster.

– Farväl, Broder O! – Broder O, nu är era vedermödor här över.

– Broder O, gå i frid och hälsa till dem på andra sidan.

– Hoppas ni får ett bra liv där ute.

– Jag visste att den här dagen skulle komma. Seså, skynda er på.

Vaktchefen muttrade surt och knuffade mig irriterat i axeln.

11

Jag vände mig mot trapporna i motsatta ändan. Den jourhavande vakten tog mig i handen och tog avsked även han.

– Herr O, farväl. Och se nu till att inte komma tillbaka hit.

– Tack för allting under den här tiden.

Precis som tiden inte går att vrida tillbaka lämnade jag nu avdelningen bakom mig för gott. Vaktchefen och jag sade ingenting där vi gick mot järngrinden. Den slog igen bakom oss. I korridoren till huvudbyggnaden fanns ännu en järngrind och den unga vakten ropade »För Fosterlandet!« när han öppnade den. Jag hade gått genom den här korridoren tusentals gånger – på väg till sjukrummet, säkerhetsavdelningen, besöksrummet, eller fängelseadministrationen. Nu försvann den bakom min rygg, zon för zon.

Till sist passerade vi den tredje järngrinden på vägen mot huvudbyggnaden. På andra sidan klev vi ut på en öppen plan. Det måste vara idrottsplanen jag sett skymten av från min cell, den där vakterna hade sin morgonsamling varje dag. Jag tittade upp mot himlen som fortfarande var tjock av mörker. Någonting kallt föll.

Det var finkornig snö. Som jag alltid gjorde gick jag ett steg framför övervakaren. Som ett vältränat boskapsdjur styrde jag stegen mot huvudbyggnadens trappa. Väl uppe vek jag av åt höger.

När jag steg in på säkerhetsavdelningens kontor omfamnades jag plötsligt av en för mig ovan värme. Vatten kokade ljudligt i en kittel ovanpå den upphettade kaminen. Den vakthavande avdelningschefen som satt och slumrade djupt nedsjunken i snurrstolen tog ner fötterna från den motsatta stolen och ställde sig långsamt upp.

– Nu ska vi se … Nummer 1444 … Herr O Hyŏnu, ska ni bli utsläppt idag?

Han slängde en blick på sitt armbandsur och sträckte ut handen mot den stol han just haft fötterna på.

– Varsågod och sitt!

Jag gick fram mot hans skrivbord bredvid kaminen och hälsade tafatt.

– Så, sitt ner. Visst hade ni samtalet med fängelsechefen igår?

– Ja …

– Egentligen har ni varit en fri man sedan midnatt, men vi var 12

tvungna att hålla er kvar lite till. Det finns inte någon transport den tiden på dygnet och det skulle vara svårt för era anhöriga att komma hit mitt i natten.

– Hur är det med hans ägodelar? frågade han vaktchefen som stod bakom min rygg.

– Igår kom hans systerson och lämnade lite kläder och de konfiskerade ägodelarna fördes också över hit igår.

– Hans systerson? Han måste ha tagit in på ett hotell här i närheten i sådana fall.

– Han ringde igår och sade att han kommer att vara utanför grinden klockan fem.

Det var först när jag hörde att min systerson hade anlänt som mitt hjärta började bulta i bröstet. Senaste gången jag såg honom måste ha varit för två år sedan när han kom tillsammans med sin mor – det gick alltid flera år mellan hans besök – innan han ryckte in i det militära. Han hade ju bara varit en liten parvel på fem år när jag fängslades. Under årens lopp hade jag sett honom växa upp till en man och det var med hjälp av det förloppet som jag stämt av min fängelseklocka. Årstiderna var ju desamma år från år, och här i fängelset fanns det inte mycket som skilde åren åt. Men det fanns små händelser som ristade in sig i minnet och blev som årsringarna på ett träd. Som till exempel den vinter när den svarta katten dog, den jag slängt ut mat till morgon som kväll, eller den höst när den åttioårige gamlingen Yang grät natten igenom för att han inte ville bli utsläppt, eller när den tandlöse och snarkande eldaren i pannrummet dog i sömnen på grund av sina andningsbesvär, en vecka innan han skulle ha blivit utsläppt efter fullgjort straff.

Vaktchefen hade lagt upp en väska och ett stort kuvert på bordet.

– Såja, ni kan komma hit nu.

Jag höll nästan på att kvävas bredvid den glödheta kaminen och reste mig raskt och gick bort mot hans skrivbord. Det första som fångade min blick när han öppnade väskan var ett par svarta läderskor, smäckra och släta utan snörning. I väskan låg även lite varma kläder, en flanellskjorta och en jacka. Samt något jag inte sett på väldigt länge – ett läderskärp. Jag kunde också se underkläder och strumpor, fortfarande med märkeslapparna på.

13

– Ni kan byta om nu.

Jag började ta av mig mina fångkläder, som om jag ömsade skinn. Jag började med överdelen, den grova och bomullsfodrade jacka som vi skämtsamt kallade folkarméuniformen, och tog sedan av mig de skärplösa byxorna som justerades med ett fingertjockt snöre där fram. Till sist tog jag av mig de långa bomullskalsongerna med utputande knän, och trots att jag nu stod där i bara undertröjan och kalsongerna frös jag inte – jag kallsvettades snarare.

– Ta det lugnt, vi har gott om tid.

Jag lyssnade inte på vaktchefens uppmaning utan gjorde som jag brukade vid kroppsvisitationer: efter att ha tagit av mig kläderna vek jag prydligt ihop dem och lade dem i en hög framför fötterna och sedan började jag ta på mig mina nya kläder i omvänd ordning.

Ovanpå underkläderna satte jag på mig skjortan och drog sedan på mig byxorna. Jag satte i skärpet i hällorna, drog åt det lagom hårt och tog ett djupt andetag. Sedan tittade jag ner på de skarpa pressvecken. Åh, nu hade jag byxor med pressveck, precis som fängelsets tjänstemän. När jag satte på mig de smärta skorna såg mina fötter så små ut att de verkade försvinna under byxbenen.

Till slut satte jag på mig den varma och lediga jackan. De gamla kläderna låg nu framför mina fötter som förkastade trasor och ovanpå dem stod gummitofflorna prydligt bredvid varandra – en bortgången persons sista kvarlåtenskap.

– Herr O är ju riktigt stilig!

– Ha ha, i riktiga kläder ser ni ju ut som fängelsechefen!

Jag sade ingenting och lade ner de två necessärerna i resväskan.

Vaktchefen tog fram pengar ur kuvertet.

– Här är pengarna som vi har haft i förvar, och här är kvittot.

Och det här verkar vara lite annat som vi också har tagit hand om.

Jag stoppade ner pengarna i jackans innerficka.

– Ska ni inte räkna dem? Vi vill inte att ni kommer tillbaka och säger att vi har snillat undan lite.

– Nej, det behövs inte.

Vaktchefen hällde ut de övriga föremålen i en liten plastkorg – en lövmönstrad guldring, breven från min syster, ett kort på min mor, taget precis innan hon gick bort, och en sliten brun plånbok. Jag 14

öppnade plånboken. I ena sidan fanns mitt identitetskort med ett vid det här laget gulblekt fotografi. Mitt yngre jag stirrade tillbaka i en tafflig långhårig frisyr. När jag läste adressen på identitetskortet kunde jag framför mig se huset vid foten av Pukhanberget omgivet av forsythia. Sedan fällde jag upp plånbokens andra sida där det fanns en tryckknappsficka. Jag höll andan en stund och försökte kontrollera min andhämtning, men hjärtat bultade hårt. Jag visste mycket väl vem som fanns i fickan. Tillsammans med den buddhistiska amulett som mor gett mig när jag flyttade hemifrån skulle där finnas ett passfoto. Jag knäppte upp knappen och lyfte på locket.

Mycket riktigt låg där ett foto tillsammans med Maitreyaamuletten inlindad i rött sidentyg. Men jag stängde fickan igen. Här i fängelset ville jag ännu inte återuppliva några minnen. Jag stoppade plånboken i den andra innerfickan. Men när jag satte ringen på fingret erinrade jag mig hennes fingrar, hennes röst, samt de vita smalbenen och spetsiga gummitofflorna. Den något spruckna rösten som sade: »Titta här! Portlaken har redan blommat.« Hon satte fingret för läpparna. »Sch! Ser du där borta? En härfågel har landat under äppelträdet.« Telefonen ringde.

– Hallå! Huvudgrinden? Okej.

Vaktchefen lade ner luren och vände sig mot avdelningschefen.

– Hans anhöriga har anlänt vid huvudgrinden nu.

– Herr O, kan ni komma hit?

Avdelningschefen räckte över ett dokument.

– Ert frigivningsintyg. Men ni står fortfarande under bevakning och måste anmäla er till närmaste polisstation inom en vecka. Har ni förstått?

Avdelningschefen reste sig och räckte fram handen.

– Gratulerar till frigivningen. Jag hoppas att ni blir en god medborgare nu.

Han gjorde honnör och jag bockade djupt. Jag lämnade huvudbyggnaden tillsammans med vaktchefen. Den finkorniga snön föll fortfarande. Vaktchefen tittade upp mot himlen och mumlade: – Ni har en lång väg att färdas, jag hoppas att trafikförhållandena inte blir alltför svåra.

Vi passerade den lilla dörren som fanns i hörnet av huvudgrinden 15

och gick mot kontrollstationen varifrån man kunde se fängelsets yttre stängsel. Utanför kontrollstationen med dess beväpnade vakter fanns en öppen plats och där stod en bil och väntade med lyktorna på. När vi kom fram till kontrollstationen stannade vaktchefen upp.

– Ja … här börjar världen. Gå nu ut och ha ett gott liv.

– Farväl. Vi kanske ses … någon gång.

Där skildes våra vägar, hans ledde tillbaka in och min ledde ut.

Jag flyttade över väskan i andra handen och gick ut i världen.

Bildörren öppnades. Någon som verkade vara min systerson klev ur och gick fram mot mig med raska steg.

– Morbror …, fick han ur sig och gav mig en björnkram. Vad ni måste ha gått igenom!

– Det har väl inte varit så farligt.

Han tog fram lite tofu ur en plastpåse och körde upp den i ansiktet på mig.

– Ät den här! Mor sade att jag absolut måste se till att ni äter den.

– Tofu … det är bara vidskepelse.

– Hädanefter måste ni göra som alla andra, sade hon.

Jag förstod att min syster verkligen hade menat allvar. Tofun var kall, smaklös och mastig, och jag hade stora problem att svälja den. Min systerson öppnade bakdörren.

– Varför tar ni inte och sover i baksätet medan vi åker?

Jag såg mig nöjt omkring i bilen med en känsla av att gå husesyn i en lyxvilla. Min systerson startade motorn och efter ett tag lämnade vi avtagsvägen till fängelset och kom ut på landsvägen.

Vägen var redan fylld med bilar, alla med lyktorna på. Alla dessa bilar! Min systerson tog fram ett föremål som liknade en liten transistorradio.

– Är det mor? Morbror kom precis ut. Han sitter här i bilen tillsammans med mig nu. Jodå, han ser väldigt kry ut. Ja, ja, här kommer han.

Han räckte över föremålet till mig i baksätet, men jag viftade ängsligt och avvärjande med händerna.

– Vad är det där för något?

16

– En mobiltelefon. Var inte orolig. Det är precis som en vanlig telefon.

Jag tog emot föremålet som tydligen kallades mobiltelefon och satte det till örat.

– Ha … hallå.

– Är det du, Hyŏnu? Vad du har gått igenom! Hur länge har det inte varit! Hur kan världen vara så grym? Har du verkligen blivit frigiven nu?

– Ja, jag sitter i bilen och är på väg hem.

Min syster tappade orden och började gråta.

– Nej, vi får prata mer när vi träffas. Skynda dig hit nu.

– Ja, vi ses om en stund då, löd mitt fadda svar.

Min systerson satte på radion och ut strömmade en ung kvinnas muntra stämma och lite lättsam musik. Mitt rumssinne hade fortfarande inte riktigt återhämtat sig och jag blev trött av att titta ut genom bilfönstret.

– Härifrån kommer det att ta knappt tre timmar, skulle jag tro.

Vägförhållandena kommer antagligen att vara ganska dåliga.

Den finkorniga snön som drevs mot bilrutan smälte lätt och rann ner mot rutans nederkant där den bildade ett litet snölager.

Väl ute på motorvägen började min hörsel avta och ljuden hördes alltmer avlägset. Det var som om jag satt uppe i bergen och hörde ljuden från en by nere vid bergets fot. Den långa tiden i ensamcell verkade ha gjort självförsvaret till en reflex. Utanför passerade vägen förbi i revy, men jag hade ingen känsla av att bilen for fram i hög hastighet. Utan att jag visste ordet av hade jag somnat in.

– Morbror, vakna nu!

Bilen hade stannat. Jag såg mig omkring.

– Vi är vid en rastplats. Låt oss vila en stund här innan vi åker vidare.

Vi lämnade bilen och begav oss mot rastplasten som var full med folk fast det fortfarande var tidigt på morgonen. Jag försökte hålla mig i närheten av min systerson hela tiden.

– Kan jag gå på toaletten?

Min systerson vände sig häpet om och log.

– Visst. Ni är fri att göra vad ni vill nu.

17

Jag saknade fortfarande självtillit nog att obehindrat gå på en sådan stor och öppen plats och förblev stående. Min systerson som förstod vad som pågick tog mig i handen och ledde mig till toaletten. Jag uträttade mina behov, men när jag skulle tvätta händerna och satte dem till vattenkranen blev jag stående, handfallen – det kändes som om jag aldrig hade använt en dylik anordning förut.

Allting hade börjat kännas främmande. Jag visste inte vad jag skulle göra med det avlånga, krökta reglaget, och när jag såg hur min systerson förde det lite uppåt för att sätta på vattnet och sedan förde det åt sidan för att ställa in värmen insåg jag att det här reglaget inte var någon simpel anordning. Än mer förvirrad blev jag när jag skulle torka händerna. Det fanns varken någon handduk eller något papper, utan bara en apparat som blåste ut varmluft när man tryckte på en knapp. Tills för en och en halv timme sedan när jag lämnade fängelset hade jag aldrig tänkt tanken att jag skulle sakna självförtroende att leva ute i världen, men när jag klev ut från toaletten efter mitt frustrerande första möte med en av yttervärldens mest elementära aspekter drabbades jag av vanmakt – jag visste knappt vad jag skulle ta mig till med händerna och fötterna. Hade han förstått vad som drabbat mig?

– Varför tar ni inte och sitter ner en stund? Jag hoppas att ni inte är hungrig ännu?

– Nej, inte ännu. Jag brukade inte äta någon frukost där inne.

– Bra, för mor har förberett mat i flera dagar nu. Vänta därför med att äta något tills vi kommer hem. Vill ni ha något att dricka, en läsk kanske, eller lite te eller kaffe?

Enfaldigt tittade jag på människorna som satt vid bord runtomkring oss och åt och drack.

– Vi kan väl äta det där.

– Vadå? Varmkorv?

– Nej, glass.

Jag hade sett en ung flicka som försiktigt slickade på en glass som slutade i en spetsig spiral.

Min systerson kom tillbaka med en kopp kaffe i ena handen och en glass i den andra.

– Det är längesedan ni åt en sådan här, eller hur?

18

– Kan det vara elva år kanske …

– Var då?

– När jag var ute på samhällsobservation köpte övervakaren en åt mig.

Jag tog emot glassen och började slicka på den spetsiga delen precis som flickan hade gjort. Medan glassen smälte i munnen kunde jag för mitt inre se en poplingardin med blomtryck som fladdrade i ett bildskönt öppet fönster, jag kunde känna doften av akacia som svepte in genom det till hälften öppnade fönstret och höra det dämpade surret från ett bi som flög upp och ner mot den stängda delen. Jag kunde vidare känna smaken av de amerikanska gelékarameller som min mor lade vid mitt huvud innan hon gick ut på morgonen. Det var när vi flydde undan kriget och hon hade ett stånd på marknaden. Den sällsynt exotiska doften av de röda, gula, blåa, lila, och gröna karamellerna – för att inte tala om de svarta. Kan de ha använt örter för dofterna? Jag saknade allt detta djupt, trots att jag mycket väl visste vad det var, och trots att jag mycket väl visste det hörde andra sidan till.

Nu hade det börjat gry. Himlen bleknade och snön slutade falla.

De hade släckt motorvägsbelysningen och endast de framfarande bilarnas bestialiska lyktor lyste alltjämt. Landskapet omkring mig började kännas bekant och jag förstod att vi nu närmade oss Seouls utkanter. Långsamt, precis som den nalkande gryningen, började mina sinnen vänja sig vid föremålen runtomkring mig. Först nu trevade jag mot jackbröstets insida och tog ut plånboken igen.

Jag tvekade och strök långsamt med fingrarna över plånboken, som om jag läste blindskrift. Det stämmer, på den tiden var min mor fortfarande vid liv. Amuletten var säkerligen ingrodd med min mors oro och tårar. Jag ägnade mig åt vetenskap, ansåg jag, och hade blivit irriterad över en sådan vidskepelse. Men jag hade inte kunnat slänga bort amuletten – en mor står över alla logiska resonemang. Skulle jag ta och slänga bort allt sådant nu? Jag tog ut amuletten och gned den mellan tummen och pekfingret. Sedan stoppade jag tillbaka den i plånboken. Jag visste mycket väl att det fanns ett passfoto där också. Med fingertoppen pillrade jag loss fotot som fastnat vid fickans insida.

19

Hon ler inte. Precis som var fallet med mig hade fotografiet suttit inspärrat i närmare tjugo år och den kemiska processen hade fått det att gulna. Men man kunde fortfarande se hennes ansikte klart och tydligt, med det raka håret som föll ner på båda sidorna och lockade sig lite utåt i ändarna. Den runda pannan, de avlånga ögonen, kindknotorna, den envetet stängda munnen och det hårda och eftertänksamma intrycket var också intakta. Utan att själv veta om det mumlade jag »det var längesedan«. Jag hade fått brev från henne emellanåt, men sedan jag blivit förflyttad till ett annat fängelse för ungefär tio år sedan hade jag inte hört någonting. De brev jag fått hade jag inte heller längre kvar. Inte nog med att det bara var den närmaste familjen som fick komma på besök, brev fick endast innehålla hälsningar och om de dessutom inte var från en familjemedlem måste man återlämna dem. Att det här fotot fortfarande fanns kvar i plånboken berodde antagligen på att jag redan haft det på mig när jag arresterades. Vid varje årstidsskifte hade jag fått gå till förrådet – där även de tillvaratagna effekterna förvarades – antingen för att byta filtarna eller för att få vinterkläder, och jag kände mycket väl till den plats där fotot legat och sovit. Där fanns bokhyllor i stansat aluminium uppdelade i fack markerade med fångnummer – små skyltar som liknade hundskattemärken – och insorterade i facken låg föremålen, ingrodda med sina internerade ägares liv och lukterna av deras kroppar. De gamla skorna med snedslitna klackar var säkerligen ingrodda med dammet från de främmande vägar deras ägare vandrat fram. De blekta arbetskläderna nedstänkta med billigt risvin och glasögonfodralen, sommarkläderna tunnslitna som trasor, de en gång så populära sommartofflorna i nättyg, de grova vandringskängorna, alla de olika varianterna av mössor och hattar, samt ringarna, halsbanden och klockorna – alla låg de omlindade med snöre som ett sista minne av de bortgångna, fryst i tiden från den dag deras ägare blev arresterade.

För en tid hade jag kopierat hennes brev för hand och gömt undan mina kopior, men när jag blev förflyttad till ett annat fängelse kroppsvisiterade de mig och gick igenom alla mina ägodelar igen, och jag förlorade även dem. Men jag mindes breven, till sista raden.

20

»Vi kommer att träffas igen någon gång i Kalmoe. Vi bor fortfarande där, du och jag.« Kanske blandar jag ihop de två sista meningarna. Jag stoppade tillbaka hennes foto bakom amuletten och fällde ihop plånboken.

– Morbror, nu har vi kommit fram till Seoul.

Bilarna började rada upp sig och vi stannade till. Det såg ut som avgiftsstationen innan Seoul. Området var mig bekant. Jag hade passerat här många gånger förr i tiden – i landsvägsbussar på flykt söderut som medlem i motståndsrörelsen. Kanske hade vägen blivit lite bredare nu. Därifrån var bilarna tvungna att krypa fram. Det var först efter vi hade passerat Olympialeden som vår bil som färdades i motsatt riktning mot rusningstrafiken kunde öka farten lite. Jag kunde se Yŏŭido. På andra sidan flodförgreningen hade en liten skog av byggnader vuxit upp. Den lilla vattensamlingen vid Spökklippan på andra sidan flodvallen, dit jag dagligen brukade gå för att skölja av mig på somrarna när jag var liten, hade försvunnit och inte ens klippan syntes längre till. Yangmalberget hade de sprängt bort redan innan jag blev fängslad. Inte heller vassfälten dit jag brukade gå för att plocka bomullsgräsets skott eller jordnötsfälten syntes längre till. Jag kom att tänka på hur jag och min lillebror brukade sätta oss vid stigen ovanpå flodvallen på vägen hem efter fisketurerna till flodförgreningen och titta på solnedgången över Samgakbergen. Länge betraktade vi hur Samgakbergen blev alltmer lila, och hur Inwang- och Pugakbergen som låg där nedanför försvann in i mörkret. Jag satt gränsle över den ljumma oljeledningen som gick till den amerikanska arméförläggningen tills min bror började tjata om att han var hungrig. Ibland glimmade träningsplanen som lyfte från Yŏŭidos flygplats till som leksaksflygplan i skymningsljuset.

Min syster bodde i ett höghus som låg vid infarten till en nybyggd förort. Jag drabbades av en lätt yrsel när jag tittade upp på de tjugo våningar höga byggnaderna. Jag följde min systerson tätt i hälarna när vi gav oss in bland de höga husen. Vi tog hissen till femtonde våningen och direkt när vi ringde på dörren kom min syster utspringande. Bakom henne stod min svåger. Hon slängde sig om halsen på mig och brast ut i gråt.

21

– Jag säger då det. Jag trodde aldrig att jag skulle få se den här dagen igen – du på besök hos oss!

Det var ungefär ett år sedan jag sett henne senast. När vår mor gick bort hade min syster tagit över besöken efter henne, och de sista åren hade hon uppsökt fängelset en eller två gånger om året.

Både min syster och hennes man var professorer och det hade varit svårt för dem att lämna staden annat än under lov och på helgdagar. När jag steg in i lägenheten väntade även min moster och mina kusiner på mig där. Jag kände mig fortfarande inte riktigt vid mina sinnens fulla bruk. Jag log frånvarande och hälsade på dem, men jag hörde inte vad de sade, allting förblev ett mummel.

Min svåger såg på mig och verkade förstå hur det stod till.

– Är du trött? Ska du inte ta och vila lite?

– Utan att äta? utbrast min syster.

Min systerson svarade i mitt ställe.

– Morbror sade att han inte brukade äta frukost där inne heller.

– Säger du det? Ta och vila dig en stund då.

– Tror du att han har kunnat sova något inatt? Ta och vila ut dig ordentligt.

Min svåger puttade mig i ryggen och min syster ledde mig till systersonens rum och sade åt mig att lägga mig på hans säng.

Hon drog för gardinerna och stängde dörren försiktigt bakom sig.

Rummet var mycket större än min cell och allt utrymme bredvid sängen kändes skrämmande på något sätt. Jag vände mig om mot väggen. Den var tapetserad och inte en kal cementvägg som jag var van vid. Av allting här i världen var nog väggarna i min cell det jag kände allra bäst. På dem hade jag projicerat många bilder under årens lopp. Jag kunde komma ihåg alla fläckar på de fyra väggarna. Det fanns fläckar i taket också. De påminde mig om hur vi som barn brukade ligga på fältet bredvid floden om somrarna och titta upp mot himlen på stackmolnen som knådades av vinden och prata om vilka olika former vi kunde se.

Ibland hade jag blöta drömmar. I dem fick jag besök av kvinnor jag aldrig sett. En månklar natt när jag yrvaket kisade mig omkring i cellen stod en kvinna med en kropp blänkande och slät som en fisk och tittade ner på mig. Varifrån kom hon på besök till 22

mig? Ofta drömde jag att jag försökte lämna den gudsförgätna platsen och att jag efter att ha virrat omkring i vindlande och ödsliga korridorer till slut kom tillbaka till en plats som mycket påminde om korridoren på specialavdelningens undervåning. I hörnet vid trappan fanns något som såg ut som en liten affär vid en bussterminal och framför den stod ett gäng tonårstjejer och åt något medan de tjattrade. De förärade mig inte ens med en blick när jag gick fram till dem. Inne i affären satt en medelålders kvinna, antagligen ägarinnan, och tittade ut på mig, men hennes ansikte var bara ett kompakt mörker. När jag frågade henne om vägen ut skrattade hon så att det rungade i hela korridoren.

– Varför denna brådska att ge sig av? Ska du inte ta och stanna hos oss lite till?

Den ansiktslösa kvinnan var säkerligen byggnadens ägarinna.

Men jag såg aldrig någon jag kände, inte ens de efterlängtade nära och kära som upptagit mina tankar innan jag somnade in.

Jag vaknade först sent inpå eftermiddagen och provsmakade all den mat släkten erbjöd mig. Den kraftiga kryddningen kändes ovan. Alla var försiktiga och det verkade som om de försökte utläsa hur det stod till med mig. Jag kunde inte forma långa meningar och mina svar blev korthuggna. »Är det gott?« »Ja.« »Är du trött?« »Nej.« Jag hade ett långt telefonsamtal med min bror som hade emigrerat till usa, men det var mest han som pratade om sin familj och sina affärer medan jag lyssnade. Plötsligt började min moster att prata om giftermål – min mors sista önskan, sade hon. Men min syster avbröt henne och med nöd och näppe undslapp jag att svara på frågan. Hursomhelst, min första dag i frihet fördrev jag avtrubbad och kroniskt trött. I färd med att greppa ett dörrhandtag var jag tvungen att se mig själv utifrån, som någon annan, och tala om för mig själv att jag just nu höll på att öppna en dörr för att jag skulle lyckas.

De följande tre dygnen vankade jag fram och tillbaka i min systers lägenhet, mellan systersonens rum och vardagsrummet.

Att min syster och svåger kom fram till att det nog vore bäst om 23

jag genomgick en hälsoundersökning berodde nog på mitt udda, något autistiska beteende. Bortsett från min första dag i frihet sov jag bara två, tre timmar per dygn. I gryningen, vid den tid jag varit tvungen att gå upp i fängelset, blev jag orolig och gick ut i vardagsrummet där jag ställde mig på den inglasade balkongen.

En främmande man tittade tillbaka på mig när jag såg mig själv i spegeln på toaletten. Några gånger hade jag med hjälp av min systerson vågat mig ner till affärerna på gatan eller badhuset i närheten, men jag skulle aldrig ha vågat ge mig ut på egen hand.

Jag packade de underkläder min familj skaffat mig och min necessär för att bli inlagd på ett universitetssjukhus i staden. Jag fick ett enskilt rum med en säng på vilken en liten skylt med mitt namn hängde, två stolar, en fåtölj, en tv, ett litet kylskåp och en egen toalett. Rummet var alltså välutrustat, men för mig kändes det ändå som att vara tillbaka i ensamcellen. Till en början var det skönt och lugnande att vara ensam igen, och det kändes bekant att följa en strikt dagsrutin, lydigt följa order, den här gången sjuksystrarnas – låta bli att äta, ta medicin etc. – och att bli forslad fram och tillbaka mellan olika specialavdelningar. Lyckligtvis hittade läkarna ingenting allvarligt, men min syn hade försämrats påtagligt och mina kindtänder var skadade liksom tandköttet som var förstört för gott. Det berodde på stress, sade de, och näringsbrist. På den neuropsykiatriska avdelningen gjorde de bedömningen att jag led av neuros på grund av min långa isolering. Uppenbarligen tog den sig uttryck i sömnsvårigheter, torgskräck och en ovilja att komma i kontakt med och prata med andra. Om jag hade tur skulle dessa symptom hålla i sig i tre månader innan de sakta började försvinna, men om neurosen var allvarlig skulle det kunna ta upp till ett år. Jag blir snart gammal, tänkte jag, därför är det lika bra att jag sköter om min mentala hälsa, och beskedligt såg jag till att ta den medicin läkaren ordinerat mig att äta två gånger per dag.

Jag var inlagd på sjukhuset i en vecka. En dag vid lunchtid ringde min systerson. Han var någonstans i närheten tillsammans med sin mor och föreslog att jag skulle försöka ge mig ut på egen hand.

Utan att fråga sjuksystern om lov tog jag av mig patientdräkten och bytte till mina egna kläder. Jag lämnade sjukhusområdet och gick 24

ut på gatan. Därifrån kunde man fortfarande se sjukhusbyggnaden, och så långt gick det bra. Många människor passerade förbi, men ingen verkade ägna mig en blick ens.

Vägen förgrenade sig, och varje gång valde jag att följa den bredaste vägen i mitten. Jag hade kommit in på universitetsområdet och det verkade som om vägen jag gick var den som ledde in på området från huvudgrinden. Jag har nog valt fel väg, tänkte jag, men det fanns ingen återvändo längre. Vägen fylldes snart av en våg av studenter på väg till undervisningen, och jag blev till en fisk som kämpade sig fram motströms. Jag stötte ihop med vissa, och när jag försökte hålla mig undan blockerade jag vägen för andra.

Efter en stund började jag väcka uppmärksamhet. Studenterna sneglade åt mitt håll och det märktes att de undvek att komma i min närhet. Jag kände mig som en berusad. En bit bort syntes huvudgrinden och jag tänkte att om jag bara lyckas ta mig fram dit kommer nog prövningen att vara över. Sakta, ett steg i taget, gick jag i riktning mot grinden. Jag var yr och kallsvettades. När jag passerat grinden kom jag ut på en stor väg. Bilarna svischade fram i hög hastighet och det kändes som om bussarna och de stora lastbilarna skulle köra över mig vilket ögonblick som helst. Jag greppade ett träd vid vägen och stod stilla en stund. Sedan satte jag mig ner på gatan. Jag greps av illamående och spydde upp lite vätska. Därefter ställde jag mig upp igen och tog mig fram bit för bit medan jag räknade träden längs vägen. Till slut kom jag fram till ett affärsområde fyllt med restauranger och jag gav upp tanken på att hitta mötesplatsen. Jag satte mig ner på trappan till en gångbro och väntade på att min systerson skulle upptäcka mig.

– Morbror, hur är det med dig? Har du ont någonstans?

Han tog mig i handen och hjälpte mig upp.

– Jag kände mig lite yr.

– Det kanske är för tidigt för dig att ge dig ut på egen hand.

Vi gick till den restaurang där min syster väntade och satte oss ner. Bordet var i hörnet av restaurangen och sakta började jag återfå min sinnesnärvaro.

När vi ätit färdigt kom vi överens om att min syster skulle följa mig tillbaka till sjukhuset, den här gången längs en enslig väg som 25

gick över en liten kulle bakom sjukhuset. Systersonen gick framför oss och en efter stund vände han sig om och tittade på sin mor.

– Jag måste gå tillbaka till kontoret nu, sade han. Vi ses ikväll.

– Visst, du har mycket att göra. Skynda dig iväg.

Vägen var kantad av träd i vilka de vissna löven envist hängde kvar. Ibland passerade en bil i sakta mak. Luften i skogspartiet var uppfriskande klar och kall och ett par skator som hoppade upp och ner bland trädens grenar kraxade glatt.

– Jag tror det vore bäst för dig om du åkte ut på landsbygden och vilade upp dig lite, sade min syster plötsligt.

– Landsbygden?

Mina enda ägodelar här i världen var de futtiga små saker jag i smyg knåpat ihop i min cell.

– I fängelset hörde du ingenting från fröken Han, eller hur?

Till en början förstod jag inte ens vem min syster pratade om.

– Fröken Han, vem menar du?

– Han Yunhŭi, har du glömt bort henne?

Förskräckt stelnade jag till, men snart kände jag hur lemmarna sakta blev matta och liksom domnade bort, som när man värmer upp sin nedfrusna kropp i varmt vatten. Nej då, jag hade inte glömt bort henne. Jag var bara rädd. Skulle det vara dåliga nyheter? Var levde hon nu och vad ägnade sig hon åt? Det var minst tio år sedan det sista brevet från henne togs ifrån mig i fängelset.

– Jag har inte hört någonting sedan hon flyttade till Ch’ungch’ŏngprovinsen.

Min syster såg på mig och tvekade en stund.

– Tyckte du om henne? frågade hon sedan lågt.

Jag svarade inte utan sänkte bara huvudet och fortsatte att gå medan jag sparkade de bruna löven framför mig med skospetsarna.

Min syster släppte frågan och mumlade som om hon pratade för sig själv.

– Jag har några brev från henne.

– Skickade hon brev till dig?

– Det är ett tag sedan nu, tre år kanske …

Vi stannade till uppe på kullen varifrån man kunde se ner på sjukhusbyggnaden.

26

– Skrivs du ut imorgon?

– Ja, om alla resultaten är färdiga tills på förmiddagen.

– Din svåger kommer och hämtar dig. Gå nu!

Jag gick tillbaka till sjukhuset, bytte om till patientdräkten, tog min nervmedicin och lade mig sedan ner på sängen. Plötsligt drabbades jag av röksug. Jag hade lust att regla för dörren och röka två cigaretter i sträck. Men istället vände jag mig om mot väggen.

Inifrån bussen såg jag ner på ett litet samhälle. Där fanns ett kyrktorn och runt det stod låga gråa tvåvåningsbyggnader i japansk stil vägg i vägg med traditionella koreanska hus med tegeltak och nybyggda hus med cementtak – sådana som hade introducerats av Nya Byn-rörelsen. Skymningsmörkret sänkte sig sakta. Det var fortfarande på den tiden när inte ens de nya och breda vägarna var asfalterade. Trots att det var mitt i vintern var vinden behagligt varm och här och där syntes grönt bambubuskage och kamelior – kanske var det för att området låg vid sydkusten och havet inte var långt borta. När jag kom fram till bussterminalen som lite provinsiellt kallades för fordonsstationen hade mörkret redan lagt sig över samhället och huvudgatan lystes svagt upp av neonskyltarna och ljuset i skyltfönstren på affärerna som kantade den. Ur fickan på min rock tog jag fram ett tillknycklat kuvert. Jag öppnade det och i skenet av affärernas skyltar försökte jag utröna Yuns handskrift. Sedan vände jag mig till en man som väntade på en buss.

Han gav mig följande vägbeskrivning: »Fortsätt huvudgatan fram och vik av till höger vid den korsning som ligger vid apoteket. När du kommer fram till den plats där polisstationen och skolförvaltningen ligger ska du ta vägen som går upp mot flickgymnasiet. Då har du kommit till Susŏngbyn. Där finns det en kvarn.« När jag kom fram till kvarnen frågade jag en annan person om vägen, den här gången med den exakta adressen. På ett öppet fält på andra sidan vägen firade bybarnen årets första fullmåne med en eldlek. De hade gjort hål i konservburkar och fyllt dem med torra kvistar. När de sedan tände eld på kvistarna och svingade burkarna i luften dansade lågorna i stora cirklar. Jag vek in på en smal bakgata som kantades av en låg stenmur. Det gemytliga sorlet 27

från en familj som firade fullmånen hördes ända ut till gränden – de knäckte och åt de sedvanliga nötterna medan de pratade glatt med varandra. Vägen och stenmuren syntes klart i månljuset. Jag följde de instruktioner jag nyss fått av bybon och stannade vid två höga persimonträd som stod vid stenmuren. Istället för en grind i muren fanns där bara två träpålar. Där innanför syntes ett traditionellt koreanskt hus och på gården stod en kedjad hund och skällde.

– Vem är det?

Huset var byggt i en rak länga, som var brukligt i de södra provinserna, och en kvinna kom ut ur köket i högra ändan.

– Gymnasielärarinnan? Hon gick ut för att hälsa på någon och har inte kommit tillbaka ännu.

Jag skrev ner deras telefonnummer.

– Vem kan jag hälsa från?

– Jag är bror till en av hennes vänner.

Jag vände om och gick samma väg tillbaka. En ordentlig middag kände jag inte för utan åt bara lite ris och soppa i byn. Sedan gick jag till det kafé jag sett bredvid apoteket och beställde en kopp kaffe. Servitrisen satte sig ner bredvid mig och oförmögen att stå emot hennes enträgna tjat bjöd jag henne på en dyr kopp örtte. Jag lät drygt två timmar gå innan jag bestämde mig för att ringa och gav telefonnumret till växeln i postkontoret. Personen som svarade fick ropa på henne en bra stund innan hon kom till telefonen.

Hennes röst var lugn och dämpad – vilket den alltid var som jag senare skulle erfara – och gav intrycket att tillhöra en äldre kvinna.

– Ni är alltså den person Yun berättade om. Jag är där om en stund.

Det verkade som om hon inte ens gett sig tid att byta om. Kappan var öppen och därunder bar hon en ljusbrun stickad dräkt. Jag satt vänd mot dörren och när hon kom in slängde hon en snabb blick åt mitt håll och kom fram till mig på en gång.

– Var det ni som ringde?

– Ja, det stämmer.

– Jag heter Han Yunhŭi.

Jag svalde nervöst några gånger innan mitt svar kom.

– Jag … heter … Kim … Chŏnu.

28

Hon log vagt.

– Jag antar att det inte är ert riktiga namn. Det vore bäst om vi lämnade den här platsen fortast möjligt.

Yunhŭi brydde sig inte om att vänta på något svar från mig utan gick fram till kassan och betalade. Sedan lämnade hon kaféet. Jag var rädd att hon skulle försvinna och skyndade mig nerför trapporna. När jag kom ut på gatan hade hon redan passerat apoteket med bestämda steg. Jag försökte komma ifatt henne, men ju närmare jag kom, desto fortare gick hon. Hon vek av på en sidogränd och först när vi kom fram till ett marknadsområde fyllt med enkla sjapp och sjaskiga restauranger vände hon sig snabbt om för att se om jag hängt med. Sedan gick hon in på en krog. Yunhŭi satte sig i ett hörn och väntade på mig. Bordet var relativt väl dolt från ingången. Jag försökte verka oberörd och log medan jag sade: – Jag har då aldrig sett en kvinna gå så snabbt.

– Vet ni vad det där kaféet är för ställe? frågade Yunhŭi dämpat.

Det ligger precis framför polisstationen. Säkert mer än hälften av kunderna där är poliser. Och personalen lär säkerligen skvallra om vad de ser och hör.

– Det visste jag inte.

– Hur länge sedan är det ni gick under jorden?

– Sedan förra hösten.

– Ni måste vara utmattad vid det här laget.

– Ja, det kanske man kan säga.

– Har ni ätit middag?

– Är inte flyktingens första regel: »hoppa inte över några mål«?

– Då tar vi oss ett glas soju och lite mat här innan vi ger oss av.

– Vart?

– Till den plats där ni ska sova för natten. Eller har ni några andra planer för ikväll?

Vi drack sojun i tystnad medan vi åt färska ostron och drack soppa. Jag minns fortfarande det gamla skrangliga bordet med alla dess repor och sprickor. Vi lämnade krogen och gick en bra stund längs en väg som lämnade samhället. Sedan ställde vi oss och väntade på en buss.

– Det finns många billiga hotell i byn nedanför templet, sade 29

hon. Ta in på ett som heter Tongbaekchang. Ni måste stanna på hotellrummet tills jag kommer och hämtar er imorgon eftermiddag. Eftersom det är helg kommer det mycket folk imorgon. Jag ringer när jag är i närheten, och då måste ni komma ut på en gång.

Just det, har ni några pengar?

Hon tog fram lite pengar ur kappfickan och lade dem på bänken.

Jag täckte dem med fingrarna och drog dem sakta till mig, som när man tar hem en vinst vid spelbordet. Det var den sista bussen för kvällen och jag var den ende passageraren. Yunhŭi stod kvar vid vägkanten omgiven att det klara månskenet.

30