Page 1


Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 6

09-02-06 11.12.53


Innehåll Förord  7 Inledning  11 För inte särskilt länge sedan  19 Vid civilisationens höjdpunkt  25 Svartsynens gåta  49 1. Välfärden  117 2. Miljön  175 3. Konflikterna  227 Den springande punkten  265 Författarens tack  271 Kommentarer och litteratur  273

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 5

09-02-06 11.12.53


Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 6

09-02-06 11.12.53


Förord Min far har börjat röja ur sitt vindsförråd och hittat lådor med mitt och min systers namn på. ”Kan du inte komma ner till Småland och gå igenom detta?” mejlar han. En höstlik augustidag kliver jag ur ett gulgrått krösatåg med en hoppfälld bagagevagn under armen. Lådorna står uppallade på ett ekbord. Min blick faller på pärmar jag aldrig hade kunnat frammana ur minnet men nästan genast känner igen. Finns allt detta kvar? Besynnerligt. Få se: ungdomsromanerna får gå till Röda korset, frimärks­ albumen måste väl ändå sparas, gamla läroböcker är väl knappast  … vänta, det här kan vara lite intressant. Undrar vad vi fick lära oss egentligen. Vad har vi här? En front med ordet ”Politik” staplat i ett diagonalt mönster känns välbekant och inte så förtvivlat avlägsen. Det är gymnasiets första samhällskunskapsbok. Jag bläddrar fram till kapitlet om världens styrelseskick: ”En stor grupp bland de icke-demokratiska staterna utgör de kommunistiska länderna. Hit räknas t ex Sovjetunionen, de östeuropeiska staterna och Kina. Bland u-länderna finns egentligen inga stater som helt uppfyller de krav vi vanligtvis ställer på en demokrati. Några av dem tillhör i stället den kommunistiska gruppen, t ex Cuba. Den vanligaste styrelseformen är annars militärdiktaturen, som klart dominerar bland Afrikas och Latinamerikas stater och som också förekommer i Asien. Också andra slag av icke-demokratiska stater finns i världen … I Sydafrika behärskar en liten vit minoritet hela statsapparaten. Det demokratiska sty-

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 7

09-02-06 11.12.53


8  apokalypsens gosiga mörker

relseskicket är alltså ingalunda det vanligaste i världen i dag.” Jag greppar tag i en annan samhällskunskapsbok, den är visst från 1967 men uppdaterad åtta år senare. I kapitlet om världens energitillgångar beskrivs läget genom att man redogör för de ”pessimistiska konsumtionskritikernas” syn (jag bläddrar men hittar ingen annan syn redovisad): ”Sanningen är, menar de, att ju snabbare vi ökar vår BNP, desto snabbare tömmer vi också jorden på dess tillgångar och belastar den med vårt avfall. Och de svåraste ’syndarna’ finns i detta fall i i-länderna som ju har en per capita-inkomst som är mångdubbelt större än den i u-länderna … Om världens befolkning fördubblas till år 2000, kommer samtidigt den ekologiska efterfrågan att minst femdubblas. Kanske kan vår jord klara även denna enorma påfrestning, men ganska säkert kommer vi då, menar dessa forskare, att befinna oss i något som skulle kunna kallas ’världskrisens väntrum’  … Varningssignalerna kommer allt tätare – öknarna växer i omfattning, jordutarmningen ökar och fordrar ständigt växande mängder av konstgödning, grundvattnet sjunker, luftföroreningarna ökar i de expanderande industriområdena, vattendragen förgiftas, haven förorenas av oljor och giftiga utsläpp och i dagens hypertekniska konsumtionssamhällen slås allt fler människor ut medan vårdbehoven ökar allt snabbare.” Och där ligger geografiböckerna från mellanstadiet. Hette det inte OÄ, förresten, orienteringsämnen? Här står det om Afrikas fauna: ”De vilda djuren hotas också av den hänsynslösa tjuvjakt som bedrivs på många håll i Afrika. Många anser att leoparder och geparder kommer att vara utrotade inom 10 år, om tjuvjakten inte upphör. Elefanter, noshörningar, bufflar och lejon hotas att försvinna inom 50 år.” Och om det tyska Ruhrområdet: ”I en liten trädgård på 200 kvadratmeter faller det årligen ner 60 kilo stoft. Blommor dör eller blir fläckiga och fula. Många vågar inte odla grönsaker eftersom föroreningarna tränger in i dem och det inte hjälper att tvätta dem. En undersökning har visat att barn i Ruhrområdet växer långsammare än barn i andra delar av landet.”

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 8

09-02-06 11.12.53


Förord  9

Jag rotar vidare och hittar min systers högstadieböcker. En biologibok från 1971 förklarar ingående hur det är ställt med miljön: ”De flesta sjöar och vattendrag är i dag starkt förorenade av avloppsvatten från hushåll, industrier och jordbruk. Försörjningen med dricksvatten har överallt blivit ett allt svårare problem. Grundvattnet minskar och hotas av föroreningar, t ex olja. Med avloppsvattnet från hushållen följer stora mängder tvättmedelsfosfater, som gör att vattendragen blir övergödslade. Vi har ännu för få reningsverk. Många sjöar är i dag så förorenade att de inte kan göras ’ friska’ igen … På haven är spilloljan och utläckande olja från tankbåtar ett allvarligt miljöhot.” Sedan kommer ett kapitel om soporna. De bränns öppet, står det. Och gifterna i luften tycks döda tusentals människor i Los Angeles och London. ”Luftföroreningarna är ett globalt problem. Hav och vattendrag blir alltmer förorenade … I en tid av enorm industriell tillväxt och befolkningstillväxt kan vi i dag inte se något hopp om förbättring.” Det berättas vidare att vissa forskare menar att en ökad koldioxidhalt kan ge en varmare jord och en höjning av havsytan med tiotals meter, medan andra forskare tror att vi går mot en ny istid. ”Ingen vet vem som har rätt. En sak är dock säker – framtiden ter sig oviss och hotfull!” Jag plockar fram en naturkunskapsbok till. Den är av lite senare datum: ”Det är numera inte bara inom storstäder och tättbefolkade industriområden som faran för en allmän miljöförstöring föreligger. Frågan är om inte hela biosfären håller på att förgiftas … Tecknen på att även de mest avlägsna platser på vår jord har fått känning av miljöförstöring är många. Thor Heyerdahl rapporterade t ex från sin färd med vassbåten Rha II, att det mitt ute på Atlanten flöt mängder av oljeklumpar över vidsträckta vattenytor. En annan rapport talar om att pingvinerna i Antarktis har DDT i sin fettvävnad. Genom de atmosfäriska och i viss mån även genom de underjordiska militära kärnsprängningarna ökas successivt

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 9

09-02-06 11.12.53


10  apokalypsens gosiga mörker

radioaktiviteten. De många kärnkraftverken bidrar också till denna ökning. År 2000 beräknas omkring 2 000 kärnkraftverk vara i drift på vår jord och det kan innebära risk för att atmosfärens radioaktivitet kan bli farlig för människan.” Långsamt växer den där oroskänslan fram inom mig igen. Barndomens gnagande rädsla för framtiden. Känslan av att alla utvägar håller på att stängas. För vi gjorde uppenbarligen ingenting rätt på jorden. Det stod ju till och med i våra läroböcker, svart på vitt.

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 10

09-02-06 11.12.53


Inledning ”Det gångna är som en dröm, och det närvarande förstår jag icke.” Dan Andersson

Vi betalar elräkningen i tid, vi snyter våra barn och vi byter jord åt våra pelargoner. Vi lägger en slant i Röda kors-bössan, självskannar snällt alla varor på Ica och går och röstar på valdagen. Vi är över sex miljarder människor på jorden, många bor väldigt, väldigt tätt, och nästan ingenstans pågår våldsamheter. Vi skulle inte tro att det går till så om någon frågar, men vi hälsar faktiskt på tunnelbanevakten, kioskbiträdet och andra vi möter på väg till jobbet, och de flesta som stöter till oss av misstag ber om ursäkt, liksom vi själva skulle göra. Tusentals gånger rör vi oss bland tusentals människor för att ta oss mellan olika platser i våra liv, gång på gång färdas vi i bilar, i bussar, i flygplan och tåg, och nästan aldrig händer något farligt. Vi lever kort sagt våra liv på planeten jorden, och vi gör det i hög grad av harmoni. Men det ser vi inte, för vi är offer för en kollektiv mental blockering. Vad jag vill säga är detta: Världen är betydligt bättre än vi tror. Du och jag tycks visserligen ha en medfödd benägenhet att vänta oss det värsta, kanske som ett försvar mot skrämmande besvikelser, och vi har en lika gudabenådad som vilseledande förmåga att glömma elände. Men vi skulle ändå ha en betydligt sundare bild av vad vi åstadkommit i världen och känna större tilltro till våra

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 11

09-02-06 11.12.53


12  apokalypsens gosiga mörker

möjligheter att fortsätta att civilisera oss och hjälpa vår jord om vi inte vore lurade. Förledda. Inknuffade i ett svart hörn av samhällets budbärare. Om, närmare bestämt, våra hjärnor inte vore så omsorgsfullt marinerade i de intellektuellas krisberättelser: alla dessa högstämt bekymrade beskrivningar av världsläget levererade av nyhetskåta journalister, författare som längtar efter upphöjdhet, makthungriga politiker i inre eller yttre opposition, intresseorganisationernas rävar, anslagshungriga forskare och andra proffstyckare med ett blött finger i luften, vilka alla slåss på parnassen om att överträffa varandra i insikt om mänsklighetens eländiga tillstånd. Det är ju så man får erkännande, det är genom att med bekymrade miner lägga ut texten om det ena och det andra verkligt svåra problemet man blir betraktad som seriös – och det kostar en inte ett intellektuellt öre, för den som svartmålar ställs aldrig till svars ens för de mest överdrivna domedagsprofetiorna. Den sitter i orubbat bo. Gud nåde den som däremot råkar ställa en positiv prognos på något område som sedan drabbas av bakslag. Domen blir obarmhärtig och inte sällan är löjet det enda som dröjer kvar för eftervärlden. Så gick det till exempel för journalisten och författaren Lubbe Nordström, som för sjuttio år sedan gjorde det oförlåtliga att låta sin framtidsoptimism skena i väg lite för långt med fantasin. Ändå fick Nordström rätt i mycket, och hans vision om en enad mänsklighet är väl snarast något som fler intellektuella borde dela. Utan jämförelser i övrigt är det knappast någon som tycker det vore rimligt att häckla Harry Martinsson för hans överdrivna dystopi i Aniara. Eller hundratals andra upphöjda dysterkvistar, från Lagerkvist till Orwell. På följande vis kunde framtidsutsikterna för världen beskrivas 1980: ”Chocken har drabbat inflationshärjade ekonomier som driver hjälplöst mot ett skoningslöst inbördes handelskrig, ekonomier som är länsade på kapital just när de är i mest trängande behov av att förnya sig. De rika länderna har nått gränsen för sin utveckling. För

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 12

09-02-06 11.12.53


Inledning  13

dem är det en outhärdlig sanning. Och de fattiga länderna är nära sin undergång. De ideologiska motsättningarna och de mångfaldiga konflikterna i den tredje världen är bara toppen på isberget. I själva verket hotar nu absolut och total fattigdom. Allt färre investeringar görs, och som följd av detta minskar möjligheterna till utveckling; skulderna är så höga att nära hundra länder i tredje världen nu undersöker möjligheterna att förklara sig själva i konkurs utan att därigenom framkalla en kedja av katastrofer.” Den på sin tid berömda franska journalisten och politikern JeanJacques Servan-Schreiber skrädde inte orden i sin lovordade bok Den globala utmaningen. I dag är det inte svårt att se hur skruvad hans prognos var. För den som tar sig bara lite tid är det en barnlek att punktera den ena pessimistiska analysen om världsläget efter den andra genom historien. Ändå ligger domedagslustan kvar som en klåda under huden hos vår samlade intelligentia. Ett femdagarskrig i Kaukasus 2008 får världsbilderna att svartna hos vanligen omdömesgilla tyckare, som Dagens Nyheters Niklas Ekdal: ”I vissa avseenden kastas vi inte bara tillbaka till 1900-talet – ideologiernas sekel – utan ända till 1800-talet, när konflikterna helt osentimentalt kretsade kring kolonier, maktpositioner, råvaror. Den världsordning byggd på internationell rätt som för ett ögonblick tycktes inom räckhåll under 1990-talet kan vi glömma.” Lars Linder skriver i samma tidning: ”Ett nytt kallt krig? Frågan är om inte det gamla utgjorde ett starkare skydd för små, oberoende stater: de hårdspända kärnvapenmusklerna gjorde varje rörelse utanför givna maktsfärer riskabel för supermakterna. I dag kan ryssarna stycka Georgien och helt korrekt räkna med att just inget händer. I morgon kan de lika gärna få för sig att skydda en gasledning i Östersjön genom att besätta Gotland. Nej, historien tog inte slut med murens fall. Den började om, och vi har just hunnit fram till förra sekelskiftets alltmer ödesdigra maktspel mellan Europas stormakter. Nu i global skala.” Den som söker vår tids riktigt stora berättelse om världens

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 13

09-02-06 11.12.54


14  apokalypsens gosiga mörker

undergång bör förstås leta i klimatdebatten. Ett av de mest uppmärksammade inläggen på senare tid är Andreas Malms mycket ambitiösa och rosade bok från 2007 med den geniala titeln Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent. Malm hör till dem som av någon anledning tycker att förnekarna hindrar den fasansfulla sanningen från att tränga fram. Han lägger i sin bok fram bevis i en rasande takt och omfattning och kan därefter inte landa i annat än att läget är prekärt och att det är mycket bråttom att vidta åtgärder. Gott så. Han kan sedan inte avhålla sig från att ta i så att han nästan spricker när han skuldbelägger vårt moderna samhälle: ”Den globala uppvärmningen är en universalkris utan like i mänsklighetens historia, den ändrar alla förutsättningar, ingenting existerande fritar den från tvivel, på det samhälle som bär ansvaret för detta dåd som sträcker sig bortom vår fattningsförmåga, fäller sig framåt i tiden, horisontlös, tvärstupande, etsar den in frågetecken: biosfären är allt levandes premiss. Omställningen, omprövningen måste omfatta de förstockade institutionerna, de mest inlärda positionerna och först att rannsaka sig själv, dra slutsatser av sin senfärdighet är den som satts att vaka över naturen: naturvetenskapen.” Andreas Malm hoppas på ett paradigmskifte, ett skifte som är handlingsinriktat; vetenskapens rön måste omsättas i politisk handling. Dagens samhälle är för bekvämt, och kulturen är kraftlös och inte att lita på, tycker han. Malm har fått för sig att litteraturens eller teaterns förmåga att visa på tidens problem har förpassats till historien, medan man däremot i vetenskapstidskrifter kan få läsa radikala tankar om att problemen för att lösas kräver ”förändringar i det grundläggande kapitalistiska systemet”. ”Sanningen är revolutionär”, skriver Malm och utvecklar sedan ursinnigt en drastisk liknelse: Mänskligheten är passagerare i en buss på långfärd. Till en början går saker och ting som smort, luftkonditioneringen fungerar, film visas, men snart blir landskapet obekant och kargt, och chauffören kränger till slut ut i terrängen, där sanden sprutar runt hjulen. De flesta utgår fortfarande ett tag

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 14

09-02-06 11.12.54


Inledning  15

från att chauffören nog bara tagit en ny väg och att allt strax blir bättre, men bussen fortsätter att accelerera och chauffören tycks inte gå att få kontakt med. ”Nu hoppar och kränger bussen och barnen gråter tills det blir uppenbart för alla vad de har framför sig: en avgrund.” Vad gör passagerarna då? undrar Andreas Malm retoriskt. Tänker de att föraren nog inte kan ha så fel? Nej, någon bryter sig in i förarhytten, öppnar dörrarna och alla kastar sig ut ur bussen, vilken de senare, blåslagna men välbehållna, kan se brinna på ravinens botten. ”Om bussen är vårt nuvarande produktionssätt och dess processer, på väg i högsta fart mot en avgrund i biosfären, är forskningsfronten våra ögon”, skriver Malm. Tydligare kan knappast en domedagsprofetia formuleras i dag. Och det är en domedagsprofetia med vidhängande revolutionär medicin: när du läst detta och ligger flämtande på marken bortom tröst, då ska du få ett enda svagt hopp åter: kamp mot vårt skamliga sätt att leva – det har visserligen gått bättre än vi trodde för tio, tjugo, trettio år sedan, men nu måste det vara slut. I den här boken är hela utgångspunkten att krig och våld minskar, att svälten avtar, att dödliga sjukdomar bemästras allt bättre, att folkhälsa och läskunnighet stiger mest överallt, att de fattiga blir rikare och att miljön inte blir sämre utan allt bättre. Slog jag just in en öppen dörr? Knappast; jag känner svedan på knogarna. Vad jag just beskrivit är den enkla sanningen, men den är närmast provokativ i ett samhälle där vi alla tror på hjärnspöken mitt på ljusa dagen. När forskare frågar folk om tillståndet i världen tror de tillfrågade att det pågår fler krig och begås fler brott, att fler svälter och att miljön är under värre press än vad som verkligen är fallet. I mätningar gjorda av FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, har andelen personer som anser att det i Sverige finns ”verkligt olidliga förhållanden” rusat i höjden mellan 1950-talet och början av 2000-talet, från 22 till 60 procent.

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 15

09-02-06 11.12.54


16  apokalypsens gosiga mörker

De perspektiv vi försågs med under 1970- och 1980-talen var kusliga: kärnvapen-harmageddon bakom knuten, befolkningsexplosion som skulle rasera alla välfärdsmöjligheter, surt regn, ozonhål och gifter som inom kort skulle förvandla vår livsmiljö till sterila betongöknar. Inget av det där har besannats. Vi talar ofta om katastrofer, men vi har inget ord för plötsliga och överraskande förbättringar, vilket också säger något om svartsynens dominans. Författaren Christer Kihlman föreslog på 1970-talet att vi fyller denna språkliga lucka med begreppet anastrof. Jag tycker det är lysande. Låt oss begrunda ett antal anastrofer i den moderna historien: Upptäckten av penicillinet. Den gröna revolutionen. Kinas ekonomiska under. Införandet av katalytisk avgasrening och blyfri bensin. Räddningsaktionen för ozonskiktet. Murens fall. Apart­ heids sammanbrott. Allt detta har inträffat. Ändå fortsätter vi att döma ut oss själva som art, och klarar vi det inte själva med vår inbyggda oro gör den intellektuella eliten det åt oss, gärna genom en löpsedel eller en tv-ruta alldeles i närheten. Jag ska försöka beskriva hur denna masochism ser ut. När ni förstått mitt budskap kommer de flesta av er fortfarande inte att tro att världen är en bättre plats för mänskligheten än den någonsin varit. För er har jag några trevliga överraskningar. I bästa fall lyckas jag ingjuta lite hopp och dämpa rädslan en aning. Rädsla är själva grogrunden för våld och elände. Det är människor som Juha Valjakkala, John Ausonius, Adolf Hitler, Saddam Hussein, Robert Mugabe och George W Bush som är rädda. Inte du och jag, hoppas jag. En sak till: Ni undrar vad jag menar med ”bättre”? Jag vet att många inte tycker det är meningsfullt att över huvud taget värdera utveckling som ”bra” eller ”dålig”. Men om man följer en sådan hållning slaviskt måste man avfärda en mycket stor del av samhällsdebatten. För att alls se några linjer är man tvungen att

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 16

09-02-06 11.12.54


Inledning  17

generalisera, och att inte värdera de linjer man upptäcker vore att förneka något av det mest karaktäristiskt mänskliga: att dra lärdom och ta ansvar. Saken är ju den att samhällsdiskussionen är späckad med värderande omdömen om utvecklingen, nämligen att allt blir sämre, värre, på väg åt pepparn. Med ”bättre” syftar jag här alltid på de i någon mening objektiva kriterier som går att mäta med statistik och om vars värde det råder någorlunda samstämmighet. Sedan är det en filosofisk fråga om människor i subjektiv mening har det bättre i dag än på vikingatiden, 1800-talet eller för tjugo år sedan. Att besvara den är inte mitt syfte. Jag är förvisso helt övertygad om att de flesta av oss skulle bli olyckliga om vi tvingades leva i en förgången tidsålder med våra 2000-talsinsikter intakta. Men vad vet jag, kanske var folk lyckligare fast de levde i tider när de kunde dö i enkla infektioner och riskerade att råka i slagsmål på bymarknaden mest varje dag, eller när de var tvungna att niga för chefen och det var självklart att de skulle avbryta yrkeskarriären så snart de gift sig? Det där blir metafysik.

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 17

09-02-06 11.12.54


Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 18

09-02-06 11.12.55


För inte särskilt länge sedan En sommar i min tidigaste barndom slog en grupp resande romer läger på en ödetomt på andra sidan den genomfartsväg i den mellanstora svenska stad där vi bodde. Deras exotiska uppenbarelse väckte förstås nyfikenhet. Man kunde ta sig över dit på övergångsställen, men vi barn var strängt tillhållna att inte på villkors vis gå dit, för vuxna visste att berätta att zigenarna stal som korpar och dessutom slogs med kniv. Så var det bara. Jag skulle fylla sju år när vi anlände till Pakistan. Chockvågorna avlöste varandra. Hettan var drömlik. Vägen från Lahore till Gujrat var en blankpolerad remsa med decimeterhöga kanter där trafiken i båda körriktningarna – bussar med passagerare i klasar, herdepojkar med getter, gummor hukande under sprängfyllda säckar – oavbrutet och med dödsförakt konkurrerade om utrymmet. Första dagens besök på köttmarknaden förde oss tillbaka till medeltiden: Slaktare satt i skräddarställning i rader på kladdiga träbänkar med svarta högar omkring sig – högar som efter en dask med flugtrasan visade sig bestå av kött. Med kniven fastkilad mellan tårna sågade de av bitar efter kundernas önskemål och slängde slamsor på golvet, där utsvultna hundar och människor snabbt var framme och plockade åt sig. Hemma hade mina föräldrar slutat röka, men det var ju klart att rökande besökare skulle ha den möjligheten. Så bjudcigarretterna

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 19

09-02-06 11.12.55


20  apokalypsens gosiga mĂśrker

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 20

09-02-06 11.12.56


För inte särskilt länge sedan   21

fanns staplade i ett skåp ovanför skafferiet (lagom tillgängligt för barnens tjuvrökande) och togs fram vid finare middagar för gäster att kunna fylla huset med festlig rökdimma. Det fick man ta. Om stämningen dalade på en bjudning kunde man försöka höja den med lite Svenska Ord-humor. Man kunde fnissa åt Hasse Alfredsons sexistiska Lindeman-poänger, som den om frun som var så ful att hon måste ha säck över huvudet när hon älskade. Eller Red Tops skojighet: ”Jag anser att kvinnor ska vara jämställda med männen – och gärna lite urringade.” På bilsemestern fanns en smidig lösning på tristessen i baksätet: ”Ställ er här mellan framsätena, ungar, så ser ni bättre.” Blev vi sömniga, jag och min syster, fick vi lägga oss skavfötters i baksätet. När jag var riktigt liten kunde jag få tränga in mig på hatthyllan vid bakrutan och roa mig med att följa de förbisvischande trädens krympande flykt bakåt. Men visst fick vi lära oss att se oss för ordentligt när vi skulle gå över gatan hemma. Som alltid fanns i mellan- och högstadiet några pojkar i min egen klass och i parallellklasserna som skrämde. De höll sig tillräckligt mycket inom de sociala ramarna för att klara skolgången, men på raster och efter skoltid kunde man räkna med att få stryk om man hamnat i onåd. I ett par av fallen visste vi att de i sin tur blev slagna hemma – helt lagligt, förstås. Så var det bara. Det gällde att hålla sig undan. Skoltoaletterna var i regel slitna och nedskräpade, och dessutom gick de alltför lätt att låsa upp, vilket många pojkar inte var sena att utnyttja. Därför var det en självklarhet för de flesta att försöka hålla sig tills man kom hem. På rasterna hade somliga pojkar fått för sig att det roligaste som fanns var att smyga upp bakom flickorna och klämma dem på brösten. Flickorna förväntades då utropa ett förskräckt ”ååh”. När några flickor vågade sig på att klaga hos lärare fick de höra att pojkarna ”ju bara försöker få kontakt, förstår ni, de vet inte riktigt hur de ska göra än”. Högstadiet jag gick i var rent fysiskt en mönsterskola, nybyggd

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 21

09-02-06 11.12.56


22  apokalypsens gosiga mörker

och fin med mediatek, atriumgårdar och andra moderniteter. Lärarkåren var väl standard. Ibland hade vi vikarier. Vi hade en ung man särskilt ofta, en snäll en (numera flitig tv-reporter). Han hoppade in i fjorton ämnen. Det blev mycket diabildsvisning från en nyligen genomförd resa i Sydostasien. Och frågesporter. Det fanns några original i staden. En man, vi kan kalla honom Käpp-Roland, var jag rädd för. Han hötte mot folk med sina två käppar. En annan man haltade fram på krumma ben, en följd av polio i barndomen. Jag och en kamrat lät oss luras in i ett trapphus av honom. Vi trodde vi skulle hjälpa till att bära möbler, men snart insåg vi att vi var dagens masturbationsobjekt. Vi sprang skamfyllda därifrån och försökte snarast möjligt förtränga övergreppet. På morgnar och eftermiddagar när folk tog sig till och från sina jobb lade sig en tung doft av bly och kolmonoxid över gatorna, särskilt på vintern. Gamla batterier och plastburkar tryckte vi ner i kökets enda soppåse, så klart. Ibland följde jag med pappa till soptippen. Det var lite spännande. Där kunde man hitta användbara grejer bland de kladdiga påsarna med hushållsavfall, som låg där och droppade batterisyra ner i grundvattnet. Min första tågluffning var en stor sak, pappa grät en skvätt när han vinkade av sin sjuttonåring på perrongen. Det var jag och en skolkamrat. Vi skumpade oss ner genom Danmark och Tyskland i kupéer med vinylsäten. Vid tyska gränsen fick vi visa passen första gången. Sedan var det upp med passen ytterligare tio gånger till under en månad. I Paris bodde vi i de billigaste kvarteren runt Gare du Nord. För trettio franc, ungefär lika mycket i svenska kronor, fick man del i dubbelrum utan toalett. Tapeterna flagnade, dubbelsängen var en hängmatta, vi slog ihjäl en mus med en gymnastiksko, i korridoren hade någon lagt en bajskorv, minns jag. Barcelona var lite av dammig bakgård. Tågstationen nära hamnen

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 22

09-02-06 11.12.56


För inte särskilt länge sedan   23

var liten och sliten. Till strandområdet i närheten tog sig få, där pågick knarkhandeln, och där sov fyllon i arkader och prång. Vi tog oss till en enkel campingplats där vi inte sov en blund i ett plötsligt skyfall som knäckte vårt tvåmannatält. Utschasade och lite nedstämda av den nordspanska efterblivenheten for vi non-stop mot Rivieran men kom inte längre än till Marseille. Stationen stängde mellan ett och fem, och vi måste tillbringa natten tillsammans med ett hundratal andra tågluffare utanför byggnaden. Folk låg i rader på sina liggunderlag. Vi blev varnade av en tysk som stod och rökte nervöst iklädd bara kortbyxor, inte ens skor hade han efter ett rån på stranden i Menton: ”Lita inte på någon här, somna inte vad ni gör, araberna har kniv, och de snor allt för dig.” Unga män med nordafrikanskt utseende strök omkring, och plötsligt såg vi en av dem rycka åt sig en ryggsäck från en sovande. Vi var skräckslagna. Vi gjorde ingenting. Framför allt sov vi inte en blund den natten heller. Från Österrike tog vi Hellasexpressen till Aten. Ingen sittplats bokad betydde 48 timmar tillsammans med hundratals rökande jugoslaver och greker på väg hem med halva sitt bohag efter gästarbete i Tyskland. I kupéer gjorda för sex personer trängde vi ihop oss tio tolv stycken på natten för att få en blund. Tanter hade höns med sig, som de försökte få styrsel på uppe på hatthyllorna. Männen rökte fantastiskt mycket hela tiden, man såg inte från ena änden av kupén till den andra. Allt långsammare vaggade vi fram mellan de makedonska kullarna. Vid gränsen mellan Jugoslavien och Grekland stannade tåget och blev stående i flera timmar. Vi befann oss på en övervuxen bangård i någon gränsby med kvinnor i hucklen som sålde saker ur korgar. Det var extremt hett. Syrsorna skränade. Ingen visste vad som hänt eller när vi skulle komma vidare. Plötsligt började tåget rulla och alla gubbar som slappnat av vid ett glas av något starkt i skuggan under träden började vingla i väg för att hoppa på i farten, medan deras kvinnor ropade och skrek åt dem. I Grekland tog vi oss ut på en fest-ö. Där fanns diskotek med gratis drinkar på hembränd sprit. På dagarna körde vi hyrda

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 23

09-02-06 11.12.56


24  apokalypsens gosiga mörker

motorcyklar i shorts och utan hjälm. På sällsynta vägavsnitt fanns markeringar i vägbanan. I den mellanstora staden fanns för oss gymnasister en enda egentlig pub. Där serverades, enligt den förordning som gällde, tallrikar med svettiga ostsmörgåsar till de stora starköl som bars ut, för övrigt till samma priser som tjugo år senare. Vi misstänkte att smörgåsarna åkte ut och in mer än en gång. Vid det progressiva och röda Umeå universitet kallades kvinnliga studenter för ”lilla gumman”. En metodiklektor skrämde i väg en kvinnlig student genom att trycka upp henne mot väggen och föreslå intim samvaro. Andra manliga kolleger hade större framgång och satte i system att ligga med kvinnliga studenter. Den fetaste språklektorn hade den snyggaste tjejen. Andra kvinnliga studenter antog uppgivet att hon fick fördelar. De som inte ville spela med i det fysiska könsspelet lärde sig vilka lärare man skulle hålla sig borta ifrån. Löpsedlarna talade ofta om krig. En gång handlade de om att justitieministern misstänkts besöka prostituerade. Statsministern avfärdade föraktfullt all sanningshalt i detta. Det innebar att han ljög folket rakt i ansiktet, men det var det knappt någon som förstod förrän femton år senare. Han tyckte väl att han hade maktens rätt till det. Sveriges största morgontidning var dessutom så servil att den inte vågade stå upp för sitt avslöjande. Så där var det, om man tänker efter.

Apokalypsens_gosiga_inlaga2.indd 24

09-02-06 11.12.57

9789100121747  

Innehåll Förord 7 Inledning 11 För inte särskilt länge sedan 19 Vid civilisationens höjdpunkt 25 Svartsynens gåta 49 1. Välfärden 117 2. Mil...