Issuu on Google+


Power_2korr.indd 6

09-04-15 17.15.48


Innehåll

Kronologisk översikt 9 Inledning 15 DEL I 1. I landsflykt 31 · 2. »Jag tänker aldrig använda ordet ›oacceptabelt­‹ igen« 50 · 3. Allt blåare blod i ådrorna 72 · 4. Gasen i botten från dag ett 93 · 5. »Stoppa det i svarta lådan« 116 · 6. Vita bilarna­syndromet 134 · 7. »Smörgåsar vid portarna« 154 · 8. »Serbio« 179 · 9. I efterhand 201 · 10. »Det går åt helvete hur vi än gör« 213 DEL II 11. »Ge krigen en chans« 249 · 12. Egen initiativförmåga 274 · 13. Ståthållaren 290 · 14. Den välvillige diktatorn 312 · 15. Makt och skuldbeläggning 330 · 16. »En ny Sergio« 350 DEL III 17. »Rädsla är en dålig rådgivare« 375 · 18. »Man frågar inte om vem som tuttade eld på bygget« 404 · 19. »Det går inte att hjälpa folk på avstånd« 427 · 20. Åsidosatt 453 · 21. 19 augusti 2003 484 · 22. Post mortem 530 Epilog 552 Författarens tack 572 Noter 579 Bildförteckning 626 Personregister 627 Lista med intervjuer 629

Power_2korr.indd 5

09-04-15 17.15.48


Power_2korr.indd 6

09-04-15 17.15.48


Till Morton Abramowitz, Stephen Power och Frederick Zello

Power_2korr.indd 7

09-04-15 17.15.48


Power_2korr.indd 8

09-04-15 17.15.48


Kronologisk översikt Januari 1942

Företrädare för tjugosex länder som kämpar mot axelmakterna undertecknar en »Förenta Nationers deklaration« i Washington. Dokumentet bygger på Atlantdeklarationen som i augusti året dessförinnan undertecknades av president Franklin Roosevelt och premiärminister Winston Churchill. Detta är första gången »Förenta Nationerna« omnämns i officiella sammanhang. Begreppet används på Roosevelts initiativ.

1945

Tyskland kapitulerar den 7 maj och Japan den 15 augusti, vilket innebär slutet på andra världskriget. Fler än sex miljoner judar och fem miljoner andra utrotades i Förintelsen.

1946

fn:s första generalförsamling som består av femtioen stater samlas i Westminster i London. Senare under året installerar sig fn i New York.

Nürnbergprocessen dömer tjugoen av de tjugofyra ledande åtalade nazisterna för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och brott mot freden.

15 mars 1948

Sergio Vieira de Mello föds i Rio de Janeiro i Brasilien.

Juni 1950

Sovjets bojkott av säkerhetsrådet gör det möjligt för rådet att uppmana medlemsstaterna att skicka trupper för att skydda Korea från en invasion norrifrån. President Harry Truman utropar: »Vi får inte svika fn«, och skickar 50 000 soldater till Korea. Striderna upphör i och med vapenstilleståndet 1953.

November 1956

fn:s generalförsamling håller sitt första extrainkallade krismöte med anledning av att Storbritannien och Frankrike landsätter trupper vid Suezkanalen, och den första fredsbevarande fn-styrkan är ett faktum.

September 1960

Sjutton nyligen självständiga stater, varav sexton afrikanska, tar plats i fn. Det blir organisationens största utvidgning någonsin under ett och samma år.

Mars 1964

Militären griper makten i Brasilien genom en kupp som blir inledningen till tjugoen års militärdiktatur.

1966–1969

Efter att ha tagit examen på ett fransk-brasilianskt gymnasium i Rio och en kortare tid på stadens universitetet flyttar Vieira de Mello till Europa, där han studerar filosofi vid Fribourg och senare vid Sorbonne i Paris.

Power_2korr.indd 9

09-04-15 17.15.48


10 Kronologisk översikt Maj 1968

Studenter och arbetare deltar i stora demonstrationer i Paris, där Vieira de Mello blir svårt misshandlad.

1969

Vieira de Mellos far Arnaldo tvingas avgå från sin tjänst vid det brasilianska­ utrikesdepartementet.

När han avlagt examen vid Sorbonne börjar Vieira de Mello på fn:s flyktingkommissariat unhcr i Genève. Han blir biträdande redaktör på organets högkvarter.

1970–1974

Samtidigt som han arbetar på unhcr avlägger Vieira de Mello doktors­ examen i filosofi (av graden Doctorat de Troisième Cycle en Philosophie) vid Sorbonne.

1971–1972

Vieira de Mello tjänstgör på fältet åt unhcr i Dhaka i östra Pakistan/ Bangladesh­.

2 juni 1973

Vieira de Mello gifter sig med Annie Personnaz nära hennes föräldrahem i Frankrike.

12 juni 1973

Arnaldo Vieira de Mello avlider oväntat i Rio de Janeiro.

1973–1974

Vieira de Mello arbetar som biträdande programchef åt unhcr i Khartoum och i Juba i Sudan.

December 1974

Thomas Jamieson, tidigare chef med ansvar för unhcr:s insatser, dör plötsligt i Genève.

1974–1975

Vieira de Mello tjänstgör som programchef och biträdande representant åt unhcr i Nicosia på Cypern.

April 1975

De brutala röda khmererna griper makten i Kambodja. De sista amerikanska styrkorna lämnar Vietnam.

1975–1977

Vieira de Mello tjänstgör som unhcr:s biträdande representant i Maputo i Moçambique.

1978–1980

Annie Vieira de Mello föder två söner, Laurent (1978) och Adrien (1980).

Vieira de Mello arbetar som unhcr:s områdesrepresentant i norra Syd­ amerika. Han stationeras i Lima i Peru.

1978–1985

Vieira de Mello fullföljer det prestigefyllda Doctorat d’État ès Lettres et Sciences Humaines vid Sorbonne.

1981–1983

Vieira de Mello lämnar tillfälligt unhcr för att tjänstgöra som högste politiske rådgivare åt fn:s fredsbevarande styrka i Libanon (unifil) i Naqoura i Libanon.

Power_2korr.indd 10

09-04-15 17.15.48


Kronologisk översikt 11 Juni 1982

Israel invaderar Libanon efter missnöje med palestinska räder in i norra Israel. Man blir kvar till 2000.

Oktober 1982

I Beirut i Libanon kör islamistiska självmordsbombare in med lastbilar i de kaserner där amerikanska marinkåren och franska armén är inkvarterade. 241 amerikanska och 58 franska soldater dör.

1983–1985

Vieira de Mello tjänstgör under Kofi Annan som unhcr:s biträdande personalchef i Genève.

1986–1988

Michail Gorbatjov, sovjetledare från 1985, inleder glasnost (»öppenhet«) och perestrojka (»omdaning«).

Vieira de Mello tjänstgör som stabschef åt fn:s flyktingkommissarie JeanPierre Hocké.

1988–1990

Vieira de Mello leder unhcr:s Asienavdelning samtidigt som han handhar ordförandeskapet för den internationella konferensen om flyktingproblemet i Indokina.

Juni 1989

Företrädare för omkring sjuttio regeringar samlas i Genève för att underteckna den så kallade övergripande handlingsplanen, som innebär att de indokinesiska flyktingarna kan återvända hem eller omlokaliseras.

November 1989

Berlinmuren faller, vilket blir början till slutet på kalla kriget.

1990–1993

Vieira de Mello arbetar som unhcr:s chef för externa relationer, vilket innefattar ansvar för pengainsamling och kommunikation.

1991

Sovjetunionen kollapsar under trycket av svår ekonomisk kris och tilltagande separatistiska strömningar. I januari 1992 övertar Ryssland den sovjetiska platsen i fn:s säkerhetsråd.

En usa-ledd, fn-stödd koalition besegrar de irakiska styrkorna i Kuwaitkriget och driver ut Saddam Hussein ur Kuwait. Efter att ha uppmuntrats därtill av president George H.W. Bush reser sig irakiska kurder och shiiter mot den irakiska regimen, men slås ner. I april drar usa, Storbritannien och Frankrike igång Operation Provide Comfort i norra Irak så att över en halv miljon kurder får möjlighet att återvända till sina hem.

Juni 1991

Kroatien och Slovenien utropar sig självständiga. Krig utbryter i Jugoslavien.

Oktober 1991

Kambodjas fyra största politiska grupperingar skriver under Parisavtalet. I fredsuppgörelsen ingår att man avhänder sig sina vapen, låter flyktingar återvända och håller fria val. I mars 1992 skickas så fn:s övergångsadministration i Kambodja (untac) till landet. Denna fredsbevarande insats omfattar 22 000 fn-soldater och -civilanställda.

Power_2korr.indd 11

09-04-15 17.15.48


12 Kronologisk översikt 1991–1993

Vieira de Mello arbetar som unhcr:s särskilda sändebud i Kambodja och som untac:s ansvarige för återvändandet av flyktingarna. Han iklär sig också rollen som tillförordnad chef för det kambodjanska minröjningsprogrammet cmae.

April 1992

När Bosnien följer Kroatiens och Sloveniens exempel och utträder ur Jugoslavien startar serbiska nationalister krig för att skapa ett »Stor­ serbien« som ska förena alla regionens serber. Resultatet blir en blodig, tre och ett halvt år lång konflikt.

1993

unhcr fullbordar hemvändandet av uppemot 360 000 kambodjanska flyktingar, och untac håller förhållandevis fredliga val i landet. 1997 griper sedan Hun Sen, tvåa i valen, makten i en kupp.

1993–1994

Vieira de Mello lämnar tillfälligt unhcr för att tjänstgöra i fn:s fredsbevarande insats i Bosnien (unprofor). Inledningsvis arbetar han som den högste civile fn-tjänstemannen i Sarajevo och blir därefter chef för civila frågor med säte i Zagreb.

Oktober 1993

En eldstrid utbryter i Mogadishu i Somalia mellan amerikanska styrkor som ger understöd åt en fredsbevarande fn-insats och milisstyrkor lojala med den somaliske krigsherren Mohammed Farah Aidid. Arton amerikaner dör, liksom över tusen somalier. President Bill Clinton tillkännager att usa drar sig ur, och manar fn att »lära sig att säga nej« till vissa fredsbevarande insatser.

April 1994

Ett flygplan med Rwandas och Burundis båda presidenter ombord skjuts ner, vilket tänder gnistan till ett hundra dagar långt folkmord där hutuiska extremister utrotar omkring 800 000 rwandiska tutsier och moderata hutuer.

I Bosnien attackeras Gorazde, som av fn utropats till »skyddad zon«, av serber. Vieira de Mello leder en mindre grupp som går in i enklaven för att bedöma huruvida serberna infriar villkoren i nato:s ultimatum.

Juni 1994

Nelson Mandela väljs till president i Sydafrika. Efter tjugofyra års frånvaro tar landet återigen plats i fn:s generalförsamling.

Juli 1994

Uppemot två miljoner rwandiska hutuer flyr till grannländerna Zaire och Tanzania, där unhcr slår upp läger som förutom att hålla civila vid liv också förser rwandiska génocidaires med proviant och kläder så att de åter kan rusta sig för framtida strider.

1995–1996

Vieira de Mello tjänstgör som unhcr:s chef för handlingsprogram och insatser med säte i Genève.

Juli 1995

I Bosnien intas fn:s »skyddade zon« i Srebrenica av serbiska styrkor som systematiskt mördar åttatusen bosniska män och pojkar. Denna Euro-

Power_2korr.indd 12

09-04-15 17.15.48


Kronologisk översikt 13 pas värsta massaker på femtio år väcker stark internationell indignation, vilket föranleder nato att genomföra en bombkampanj som bidrar till att få slut på kriget i Bosnien och få till stånd fredsavtalet i Dayton. November 1996

Rwandiska regeringsstyrkor gör gemensam sak med zairiska rebeller för att först utplåna de rwandiska flyktinglägren i Zaire och sedan, i maj 1997, störta Zaires diktator Mobutu Sese Seko.

Vieira de Mello tjänstgör som fn:s humanitäre samordnare i Stora sjöarnaregionen i Afrika, ett ämbete han innehar i två månader.

December 1996

Vieira de Mello och den tanzaniska regeringen förhandlar fram en överenskommelse om att stänga unhcr-lägren med hutuiska flyktingar längs gränsen till Rwanda. Tillkännagivandet resulterar i att över 450 000 människor lämnar lägren.

Kofi Annan utnämns till fn:s sjunde generalsekreterare. Han ersätter Boutros Boutros-Ghali, vars andra ämbetsperiod blockerats av ett amerikanskt veto. Annan sitter sedan i två perioder och avgår i december 2006.

1998–1999

Vieira de Mello lämnar unhcr och flyttar till fn-högkvarteret i New York, där han tjänstgör som undergeneralsekreterare för humanitära frågor och som chef för fn:s kontor för samordning av humanitär hjälp.

Mars 1999

nato startar vad som ska bli en sjuttioåtta dagar lång bombkampanj mot Serbien med syfte att säkra självständighet åt Kosovo.

Maj 1999

Vieira de Mello leder en mindre grupp med deltagare från olika fn-organ som ger sig ut på ett utvärderingsuppdrag i Kosovo. Där undersöker man vilken skada nato-bombningarna har vållat icke-militära mål och omfattningen av serbernas etniska rensning.

Juni–juli 1999

Efter att Serbien kapitulerat utses Vieira de Mello tillfälligt till generalsekreterarens särskilde representant i Kosovo. Där styr han fn-protektoratet fram tills att han lämnar över till fransmannen Bernard Kouchner.

September 1999

Östtimors folk röstar med överväldigande majoritet för självständighet, och en Indonesienstödd milis svarar med en kavalkad av mordbränder och dödande. En multinationell styrka anförd av Australien ingriper för att återställa ordningen på halvön.

November 1999– maj 2002

Vieira de Mello blir generalsekreterarens särskilde representant och ansvarig för fn:s övergångsstyre i Östtimor

11 september 2001 Medlemmar av al-Qaida använder civila flygplan för att angripa World Trade Center och Pentagon. Över tretusen amerikaner mister livet. Snart utropar president George W. Bush »det globala kriget mot terrorn«.

Power_2korr.indd 13

09-04-15 17.15.49


14 Kronologisk översikt Oktober 2001

usa leder en koalition av styrkor i krig i Afghanistan, där talibanerna fördrivs i december månad.

Juni 2002

fn anordnar ett loya jirga som väljer Hamid Karzai till Afghanistans nye president.

September 2002

Vieira de Mello blir fn:s högkommissarie för mänskliga rättigheter med säte i Genève.

5 mars 2003

Vieira de Mello träffar president Bush och nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice i Vita huset.

20 mars 2003

usa och Storbritannien leder invasionen av Irak.

April 2003

Irakierna firar störtandet av Saddam Hussein med att vräka omkull statyer av honom i hela landet. Omfattande plundring vidtar.

Juni 2003

Vieira de Mello utses till generalsekreterarens särskilde representant i Irak och reser med en mindre grupp politiska rådgivare till Bagdad.

19 augusti 2003

En självmordsbombare rammar fn-högkvarteret i Bagdad med lastbil. Vieira de Mello dör tillsammans med tjugoen andra.

Power_2korr.indd 14

09-04-15 17.15.49


Inledning

K

lockan kvart i nio på morgonen tisdagen den 19 augusti 2003, fem månader efter den USA-ledda invasionen av Irak, anlände Sergio Vieira de Mello med bil till Förenta Nationernas högkvarter i Bagdad. Han hade varit ovanligt tyst under färden dit och hans livvakter tyckte sig se tecken på hur påfrestande det var för honom att fn:s närvaro blev allt mindre relevant och att säkerhetsläget höll på att kollapsa. Efter att i hela sitt vuxna liv ha arbetat inom fn hade Vieira de Mello gott om erfarenhet av att känna sig frustrerad. Under sina trettiofyra år i tjänsten hade han förflyttat sig med tidningsrubrikerna och arbetat i Bangladesh, Sudan, på Cypern, i Moçambique, Libanon, Kambodja, Bosnien, Rwanda, Zaire, Kosovo och Östtimor. Han talade flytande portugisiska, engelska, franska, italienska och spanska och prövade sig fram på ytterligare ett antal språk. Som belöning för sin duglighet hade han nu fått sitt livs svåraste uppdrag: fn-sändebud i Irak. Det var inte för att han var förtrogen med Irak – det var han inte – som han var lämpad för jobbet, utan för att han hade så stor erfarenhet av att arbeta på våldsamma platser. Kanske kunde han visa amerikanerna vad de skulle göra – och vad de inte skulle göra. För länge sedan hade han slutat inbilla sig att han satt inne med alla lösningar på ett visst områdes sorger och bedrövelser, men han hade blivit mästerlig på att ställa just sådana frågor som bidrog till att lägga konstruktiva idéer i dagen. Arbetet hade alltid varit hans tillflyktsort. När han kom in på fn:s kontor, som låg inrymt på Canal Hotel i Bagdad, gick han trapporna upp till sitt arbetsrum på tredje våningen och hälsade på medarbetarna på vägen dit. Morgonen tillbringade han sedan med att läsa de senaste kabeltelegrammen från fn-högkvarteret i New York och svara på e-post. Under förmiddagen förberedde hans säkerhetsvakter en bilkolonn som skulle föra honom till Gröna zonen, det befästa distrikt som den amerikanska och brittiska ockupationsmyndigheten hade gjort till sin bas när den slagit sig ner i några av Saddam Husseins övergivna palats. Vieira de Mello

Power_2korr.indd 15

09-04-15 17.15.49


16 Inledning hade ett möte inbokat med L. Paul Bremer, usa:s chefsadministratör i Irak, och en delegation amerikanska kongressledamöter från Washington. Vid middagstid var hans bepansrade bil klar för avfärd, men precis då ringde det från Bremers kansli. Planet med kongressdelegationen till Bagdad var försenat och lunchmötet måste ställas in. Han ringde upp sin fästmö Carolina Larriera som var ekonomitjänsteman på fn-missionen. »Jag har skonats«, sa han. »Har du lust att ta en smörgås?« Larriera sa att hon inte hann eftersom hon var tvungen att skicka iväg inbjudningar till en konferens före klockan fem. Han berättade att han räknade dagarna – fyrtiotvå var det kvar – tills de fick flyga till Brasilien och ha en månads semester. fn-tjänstemännen hade inte själva räknat med att få spela någon viktig roll i Irak. I upptakten till kriget hade Vita huset öst förakt över fn och liknat det vid det gamla ineffektiva Nationernas Förbund. Vicepresident Dick Cheney hade sagt att fn visat sig vara »oförmöget att handskas med hotet från Saddam Hussein, oförmöget att tvinga fram efterlevnad av sina egna resolutioner, oförmöget att möta tjugohundratalets utmaningar.«1 Men under veckorna som följde på omkullvräkandet av Saddam Hussein-statyn i Bagdad hade det blivit uppenbart att de amerikanska soldaterna var i behov av hjälp. Självmordsbombningarna hade ännu inte börjat, men det vittomfattande plundrandet var igång. De som med sådan lätthet hade undanröjt den irakiske diktatorn tycktes allt hjälplösare för var dag när det gällde att hantera de kaotiska efterverkningarna av hans styre. Och de europeiska ledare som upplevde att de hade nonchalerats när usa och Storbritannien i mars hade valt att starta kriget, var nu överens med Washington på åtminstone en punkt: fn:s generalsekreterare Kofi Annan borde sända en grupp specialister som kunde snabba på processen med att ge irakierna tillbaka kontrollen över sitt land. Vieira de Mello valdes att leda denna grupp på grund av sin omfattande erfarenhet, men också för att han några veckor innan invasionen hade lyckats med något som få fn-tjänstemän före honom hade klarat: han hade charmat George W. Bush. Under ett möte i Ovala rummet hade Vieira de Mello kritiserat hur amerikanerna kvarhöll fångar i Guantánamo och Afghanistan och försökt övertala presidenten att ta avstånd från användandet av tortyr. Detta till trots hade Bush tyckt om honom som person. När det var dags att välja ett sändebud utsåg Kofi Annan Vieira de Mello eftersom han trodde att denne var den ende vars råd Bushadministrationen kunde

Power_2korr.indd 16

09-04-15 17.15.49


Inledning 17 tänkas ta till sig. Annan var också medveten om att hans karismatiske kollega var just en sådan sällsynt problemlösare som skulle kunna frambringa stöd från såväl amerikanskt som europeiskt och arabiskt regeringshåll. Under de elva veckor han tillbringat i Irak hade Vieira de Mello försökt identifiera och utvidga det område där fn kunde åstadkomma något. Sunnimuslimerna hade visserligen favoriserats under Saddam Husseins tid vid makten, men Vieira de Mello insåg nu att det fanns en fara för ett nytt shiitiskt majoritetsförtryck. Han försökte förebygga detta genom att trycka på för att sunnitiska ledare skulle inkluderas i övergångsarbetet och genom att söka vinna gehör hos de ledande shiamuslimska imamer som vägrade att träffa Bremer. Dessutom sökte han förmå olika koalitionsföreträdare att sluta förlita sig på Ahmed Chalabi och andra exilirakier som hade fler anhängare i Washington än i Irak. Men Bremer motsatte sig att genomföra fn:s viktigaste förslag. Vieira de Mello hade försökt men misslyckats att förbättra fn:s och Röda korsets tillträde till irakier i amerikansk fångenskap. Han hade försökt men misslyckats att övertala Bremer att ta fram konkreta tidtabeller för färdigställandet av en författning, hållandet av val och tillbakadragandet av de amerikanska styrkorna. Och han hade försökt men misslyckats att få ockupationsmyndigheten att upphäva eller mildra sina två mest destabiliserande dekret: den urskillningslösa avbaathifieringen av de irakiska institutionerna och upplösandet av den irakiska armén. Mot slutet av juli hade han blivit deprimerad. Han berättade för sina medarbetare att Bremer och irakierna hade slutat ringa tillbaka när han försökte få tag på dem. Nu när han oväntat fått två timmar över återvände han till sin fullproppade lista över saker att göra. Dittills hade han aldrig gått ut offentligt och kritiserat koalitionens överdrivna våldsanvändande, men han bestämde sig för en kursändring och instruerade en medhjälpare att skriva ett utkast till ett pressmeddelande som kritiserade den senaste tidens dödsskjutningar av civila från koalitionens sida. Ju fler hinder han stötte på i Bagdad, desto mer gled tankarna iväg till den 30 september, den dag då han skulle få återgå till sitt heltidsjobb i Genève som fn:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Tiden i Irak hade givit honom mängder med uppslag till hur man skulle kunna göra om en av fn:s avkrokar – en upphandlare av dyra rapporter och seminarier – till något som faktiskt spelade roll i människors liv. Klockan tre hade han möte med två företrädare för Internationella valutafonden för att diskutera koalitionens brådstörtande privatiseringar av

Power_2korr.indd 17

09-04-15 17.15.49


18 Inledning statliga irakiska företag. Omkring fem i halv fem inledde han dagens sista möte och hälsade hjärtligt på Gil Loescher och Arthur Helton, två amerikanska forskare som kommit till Irak för att undersöka krigets humanitära kostnader. Han förde dem till ett soffbord i en nisch i närheten av fönstret i hans arbetsrum. Två av hans medarbetare i missionen – Fiona Watson, en skotska med ansvar för politiska frågor och Nadia Younes, hans sarkastiska egyptiska stabschef, kompletterade cirkeln kring bordet. Alldeles efter att gruppen slagit sig ner hördes en öronbedövande explosion och himlen vitnade. En person som var där jämförde ljuset med »en miljon glödlampor som tändes på samma gång«. Fönstren krossades och tusentals glasprojektiler for fram i luften genom kontoret. Taket, väggarna och golvet gav vika och rasade ihop som en enda pannkaka ner på våningarna under. De sista ord som yttrades, bråkdelen av en sekund efter explosionen, var Vieira de Mellos. »Fan också«, sa han – mer uppgivet, verkar det som, än förvånat. »Han är som en blandning av James Bond och Bobby Kennedy.« Så beskrevs Sergio Vieira de Mello för mig av en journalistkollega strax före mitt första möte med honom. Detta var i april 1994, jag var nybörjare som reporter i forna Jugoslavien och han hade rykte om sig att vara den mest dynamiske och politiskt slipade figuren i fn-missionen där. Vi hade gemensamma vänner, och han gick med på att informera mig om konflikten över en måltid den 15 april i den kroatiska huvudstaden Zagreb. Den fredsbevarande fn-insatsen i grannlandet Bosnien, där kris hade rått sedan två år, stod vid randen till sammanbrott. Den 10 april hade nato genomfört det första bombanfallet i sin fyrtiofemåriga historia, mot serber som belägrade fn:s »skyddade zon« i Gorazde. Men ställda inför vad som visade sig vara en tam maktdemonstration från västs sida gick serberna trotsigt vidare med sitt angrepp. Jag hade fått höra att Vieira de Mello var en sann anhängare av fn. Jag förväntade mig inte att han skulle hålla vår avtalade middagstid. Men när jag ringde upp honom för att ge honom utrymme att ställa in var han anmärkningsvärt lugn. »Här rasar himlen in«, sa han, »men man måste ju äta, inte sant? Om tredje världskriget bryter ut under vår middag får vi väl hoppa över den andra flaskan vin.« fn hade grundats 1945 för att, som stadgan uttrycker det, »rädda kommande släktled undan krigets gissel«. Säkerhetsrådet, fn:s mäktigaste or-

Power_2korr.indd 18

09-04-15 17.15.49


Inledning 19 gan, ansvarade för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Eftersom var och en av dess fem permanenta medlemmar – Storbritannien, Kina, Frankrike, Sovjetunionen och usa – kunde lägga in veto mot de övrigas resolutioner hade rådet varit lamslaget av spänningarna mellan usa och Sovjet under kalla kriget. Men under en kort period efter Berlinmurens fall tycktes stormakterna till slut beredda att arbeta i samförstånd genom fn för att hålla fred i världen. 1991 hade president George H.W. Bush fått fn-mandat att driva ut Saddam Husseins irakiska trupper ur det ockuperade Kuwait och började snart utropa en ny världsordning. Inom ett år efter den usa-ledda koalitionens triumf i Kuwait stod det emellertid klart att det var många regeringar som inte såg någon fara för sina nationella egenintressen vad blodbadet på Balkan beträffade. Man spenderade hundratals miljoner dollar på humanitärt bistånd, något som förhindrade att folk svalt i Bosnien, men man stoppade inte slakten. Man sände fredsbevarande styrkor rakt in i en aktiv krigszon, vilket fick kritikerna att beskylla fn-företrädare som Vieira de Mello för att enbart »stå och dela ut smörgåsar vid portarna till Auschwitz«.2 Vi träffades klockan åtta på en fiskrestaurang i utkanten av staden. Han hade mobiltelefon, något som på den tiden ännu var en ganska exotisk företeelse. När han bott i Kambodja 1992 hade han haft en av de första modellerna, berättade han. Den hade varit stor som ett mjölkpaket, haft lång antenn och bara fungerat utomhus. När han väl posterades i Balkan hade telefonerna minskat i storlek och var nu som en walkie-talkie. Vi hade knappt hunnit sätta oss innan telefonen ringde. Det var generallöjtnant sir Michael Rose, befälhavaren för fn-styrkan, som ringde från Sarajevo för att informera om kvällens tumultartade händelseförlopp. Jag gjorde en ansats att gå åt sidan för att låta Vieira de Mello få prata ifred. Då vinkade han med eftertryck tillbaka mig till min plats och pekade på vinet som kyparen just hade kommit med. Han verkade nu inte vara den sortens internationelle diplomat som la större delen av sin tid på att planlägga hur han skulle mata pressen med självförhärligande historier. Om han å andra sidan ändå råkade ha publik när han skulle bedriva sin ödestyngda verksamhet hade han inte heller för avsikt att fösa bort den. Han lyssnade plågat till Roses uppdatering, som varade i ungefär fem minuter. När han lagt på berättade han vad han hade fått reda på: bosniernas försvar av Gorazde hade brutit samman vilket gjort att brittiska soldater exponerades för angrepp. En av Roses män var skjuten och allvarligt

Power_2korr.indd 19

09-04-15 17.15.49


20 Inledning sårad. fn försökte ordna med evakuering av sårade och nato-bombplan stod beredda att lyfta om så åter skulle behövas. Gorazde, där det bodde fler än 65 000 bosnier, såg ut att vara på väg att falla. »Det kommer bli en lång natt«, sa Vieira de Mello trött, även om han till ingen del tycktes ha något emot detta. Det var inte svårt att se hur han hade fått rykte om sig att vara arbetsnarkoman, orubbligt lugn och fast besluten att njuta av livet trots allt elände han omgav sig med. I intervallerna mellan alla telefonsamtal frågade jag honom hur det kom sig att han hamnat i fn. »Det var ingen annan som ville ha mig«, sa han utan att övertyga. »Jag var ett barn av -68«, förtydligade han och återgav stolt hur han som filosofistuderande i Sorbonne i Paris 1968 hade gjort uppror tillsammans med de andra studenterna. Han blev så svårt misshandlad av polisen att han fick läggas in på sjukhus. Han pekade på ärret ovanför högra ögat – ett monument över den rebelliska ungdomstiden. Jag frågade om han hade varit frestad att följa i sin fars fotspår och arbeta för den brasilianska utrikestjänsten. Då skakade han vildsint på huvudet. »Den brasilianska staten förstörde livet för min far«, sa han. Några år efter att militären gripit makten 1964 hade generalerna tvingat hans far i förtida pension. »Jag skulle aldrig få för mig att arbeta för Brasilien«, sa han. Efterhand som han rabblade upp alla krigszoner där han hade tjänstgjort undrade jag hur en man med sådan förkärlek för det äventyrliga förmådde uthärda den sakta lunk som rådde i det fredliga Zagreb. När jag frågade honom ifall han saknade Sarajevo, där han bott i fem månader, grymtade han: »Du anar inte hur mycket. Hellre leva under belägring än att hålla på med möten och pappersarbete som aldrig tar slut. Jag är skapt för att vara ute på fältet.« Återigen ringde telefonen, och mannen som var så full av hjärtliga skratt och livliga historier förvandlades med ens till allvarsam diplomat – betänksam, ytterst noggrann i ordvalet och till och med i det allvarliga minspelet. Hans ögon smalnade av när han koncentrerat lyssnade på generallöjtnant Rose som berättade att den serbiska granatbeskjutningen hade upphört så pass länge att fn kunnat evakuera den sårade brittiske officeren till Sarajevo. Men strax efter att den unge soldaten nått fram hade han dött. »Jag är verkligen ledsen, Mike«, sa Vieira de Mello. När han avslutat samtalet frågade jag honom vad fn:s reaktion skulle bli. Han sa att bara ett var säkert: »Vi inom fn får aldrig överge vår opartiskhet. Den kan mycket väl vara vår främsta tillgång.«

Power_2korr.indd 20

09-04-15 17.15.49


Inledning 21 Jag frågade honom vad han skulle göra om det var han som bestämde. »Bestämde över hela världen?« frågade han. »Eller över fn-missionen?« Åtskillnaden var helt avgörande, hävdade han. Må så vara att de fredsbevarande styrkorna hade blivit till globala symboler för feghet, men de agerade helt i enlighet med instruktionerna från de mäktigaste av huvudstäder. »Det man inte får glömma bort«, sa han, »är att stormakterna alltid kastar skit på fn. De skriker och gormar på fn. Men till syvende och sist får de det fn de vill ha och förtjänar. Om usa och Europa verkligen ville ha en muskelstark fredsbevarande insats här skulle de kräva mer muskler. Om de verkligen ville stoppa serberna skulle de ha gjort det för länge sen.« När vi började närma oss slutet av måltiden tog han fram ett slitet papper ur innerfickan på sin välskräddade kavaj. På pappret stod de enda formella instruktioner säkerhetsrådet någonsin hade gett honom själv och de fredsbevarande styrkorna här på Balkan. Det var sidan tre i säkerhetsrådets resolution 836, den som hade etablerat de sex »skyddade zonerna« inklusive Gorazde. Han hade gjort understrykningar och dubbla understrykningar vid de viktiga passusarna och gjort egna anteckningar i marginalerna med blå penna, röd penna, svart penna och i blyerts. Han hade vikit resolutionen så många gånger att vecken, när han höll pappret mot bordslampan, gjorde att man bokstavligt talat såg rakt igenom den. Han pekade på det allra viktigaste stycket, där det stod att fn:s fredsbevarande styrkor befann sig i Bosnien för att avskräcka anfall mot de skyddade zonerna. »Men vad krävs för att ›avskräcka‹?« frågade han. »Vad är ett ›anfall‹?« fortsatte han. »Och vad fan – nej, var fan – är de skyddade zonerna?« Länderna i säkerhetsrådet hade antagit resolutionen, sa han, men de hade aldrig gjort sig besväret att rita upp gränsdragningen i detalj. »Och det är ingen slump heller«, menade han. »Om ingen vet vad som officiellt är skyddat är det ingen som behöver rycka in och ta hand om själva skyddandet.« Han riktade min uppmärksamhet mot en kommatering av central betydelse. »Här ska du se«, sa han. »Resolutionen säger att vi ska ›kommatecken – i självförsvar – kommatecken – vidta erforderliga åtgärder – kommatecken – inklusive användande av våld‹ som svar på angrepp på civila!« Hur många gånger han än läst texten med fn-mandatet drev dess vaghet honom till vansinne. »Vad ska de där kommatecknena betyda egentligen?« frågade han. »Betyder de att fn bara ska gripa till våld i självförsvar? Eller betyder de att vi ska använda våld i självförsvar plus för att försvara bos-

Power_2korr.indd 21

09-04-15 17.15.50


22 Inledning nierna?« Hans förtrogenhet med texten gjorde mig alldeles paff. Jag hade aldrig så mycket som funderat på att läsa igenom några fn-resolutioner; de verkade inte ha mycket bäring på den tragedi som nu utspelade sig. Efter att middagen var slut kördes han tillbaka till lägesrummet på fnhögkvarteret. När vi skildes åt sa han en smula melodramatiskt att västländerna nu stod i begrepp att avgöra mer än bara en plågad regions framtid. De skulle välja vilken sorts världsordning de önskade sig efter kalla krigets slut och avgöra Förenta Nationernas framtid. Organisationen hade väntat i snart ett halvt århundrade på att få chansen att civilisera världen. Vieira de Mello tycktes mena att fn var redo för denna uppgift. Efter vad jag själv sett i Bosnien var jag skeptisk. Under det årtionde som förflöt mellan krigen i Bosnien och Irak blev Vieira de Mello en världskändis. 1999 gav sig fn för första gången på att styra hela länder, och det var han som blev vald att ta över de två småstaterna ifråga – Kosovo, dit han skickades med tre dygns varsel, och sedan den pyttelilla halvö-nationen Östtimor, som han administrerade i två och ett halvt år. Plötsligt föll det sig så att en man som 1968 »högljutt« hade gett utlopp för sina vänsteråsikter nu gick omkring i safarikostym och blev retad av sina medarbetare för att ha iklätt sig rollen som allsmäktig kolonial »ståthållare«. Efter att i åratal ha kritiserat olika regeringar befann han sig i ett läge där han var tvungen att själv kämpa med att balansera budgetdisciplin och välfärd, frihet och trygghet, fred och rättvisa. I de mäktiga regeringarnas ögon hade han blivit »karln man vänder sig till«, och tilldelades det ena omöjliga uppdraget efter det andra. När han väl lotsat Östtimor till självständighet 2002 hade kolleger och internationella diplomater börjat slå vad om när, inte om, han skulle bli fn:s generalsekreterare. Vieira de Mello hade alltid med sig ett inbundet exemplar av fn-stadgan på sina resor, och han led när fn led. Under sin långa karriär såg han religiösa extremister och krigare ta skydd i fn:s flyktingläger där de sålde fn:s mat för att skaffa pengar till vapen. Han såg krigsherrar sadla om till begagnade bilhandlare och sälja stulna fn-jeepar (som lackats om men med fn-registreringsskyltarna kvar). Han såg stolta franska och brittiska fredsbevarande soldater få vapnen beslagtagna, fästas med handklovar vid lyktstolpar och förvandlas till mänskliga sköldar. Men han tog värre vid sig av organisationens självförvållade skador. Skurkarna i krigszonerna var precis så skurkaktiga som man kunde vänta sig, så ibland upprördes han

Power_2korr.indd 22

09-04-15 17.15.50


Inledning 23 mer av sådana synder som begicks av de förment »goda«, de som bar fnpass eller fn-basker. Högre tjänstemän, däribland han själv, var ofta så ivriga att säga till stormakterna vad dessa ville höra att man hade skylt över ödesdigra fakta eller överdrivit sina egna framgångar. I Rwanda och i Srebrenica, ännu en »skyddad zon« i Bosnien, hade fredsbevarande fnstyrkor vänt ryggen till civila som sökt beskydd under fn-flagg. Det hade banat vägen för några av de värsta massakrer världen skådat sedan andra världskriget. Men ändå. Alla förödmjukelser till trots trodde han inte att det skulle gå mycket bättre för länder som valde att agera utanför fn. Han visste att det inte fanns något annat forum som samlade alla länder för att försöka stoppa blodsutgjutelsen på planeten. Även om Irakdebatten visade att diplomatin inte alltid räckte till för att förhindra krig så var det fortfarande många länder som försökte lösa sina tvister genom fn. Organisationen hade hjälpt koloniserade folk i utvecklingsländerna att uppnå självständighet, varmed antalet medlemmar i fn nästan hade fyrdubblats från 51 vid grundandet till dagens 192. fn hade gett skydd, mat och läkemedel till civila som försummats eller förföljts av sina egna regimer. Oavsett fn:s alla högtflygande fredsbevararfiaskon under 1990-talet hade blåhjälmarna visat sig vara mer pålitliga och mindre dyra konfliktförebyggare än stater som agerade på egen hand. Flertalet av de krigszoner där Vieira de Mello arbetat under årens lopp hade stapplat sig fram till en skraltig fred, och fn-tjänstemännen hade spelat en helt avgörande roll för att hemförlova de stridande förbanden, straffa krigsförbrytarna, återuppbygga skolor och läkarmottagningar, anordna val och organisera flyktingarnas återvändande till sina hem. Organisationen hade också sett till att han fick betalt för att se världen. I fn hade han träffat sina närmaste vänner – en flerspråkig och mångkulturell samling av »misslyckade typer«, beskrev han dem som – somliga idealister, andra cyniker, men allesammans som han själv uttryckte det »jävligt fascinerande«. fn var hans familj. När han fick frågan om hur han, med alla sina intellektuella och diplomatiska förmågor, orkade med all huvudvärk som följde av att arbeta för en sådan förskräcklig byråkrati brukade han svara: »Vart skulle jag annars ta vägen?« Men i obevakade, mer ohämmat sentimentala ögonblick anförtrodde han: »Titta bara på allt som fn har gett mig.« Dessutom trodde han – till att börja med som ett utflöde av sin idealism, men senare helt i linje med sin kallt beräknande pragmatism – att det enda sättet att åstadkomma varaktig stabilitet i världen var att

Power_2korr.indd 23

09-04-15 17.15.50


24 Inledning utöva påtryckningar på länder så att de spelade enligt de internationella reglerna – enligt fn-reglerna. Efter Balkan korsades våra vägar bara någon gång då och då, men så närhelst jag sprang på honom slogs jag av hans intellektuella och kulturella spännvidd. Under ett samtal kunde han kasta sig från hur han trodde att det skulle gå i nästa amerikanska kongressval eller gripandet av en egyptisk oppositionsledare till det favorittippade laget inför fotbolls-vm eller sin välgrundade mening om den senaste r.e.m.-skivan. I september 2002 fick jag till min förvåning veta att han hade blivit utnämnd till fn:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Han hade alltid verkat trivas bättre med att förhandla direkt med olika missdådare än med att fördöma dem från betryggande avstånd. Däremot förvånade det mig inte att han blev den förste människorättskommissarien som träffade en sittande amerikansk president. »Typisk Sergiotajming«, tänkte jag. »Han blir människorättschef exakt samtidigt som George W. Bush bestämmer sig för att börja prata om frihet och demokrati.« De nyheter som sedan följde om hans Irakutnämning tyckte jag var såväl fruktansvärt irriterande som uppmuntrande: efter att ha förlöjligat fn under upptakten till kriget utnyttjade Washington nu organisationen för sina egna syften. Men om det fanns någon lösning på situationen i Irak – och vid den tidpunkten tycktes det fortfarande så – verkade det vara Vieira de Mello och hans handplockade »topplag« från fn. Under arbetet med att utforska Vieira de Mellos liv, arbete och idéer* har jag fått olika skymtar av människan jag träffade den 15 april 1994. De motsägelser jag upplevde vid vår första middag ligger kvar i öppen dager. Han var på något vis både den världsvane realisten som förstod sig på staternas egenintressen och politikernas motiv, och fn-lärjungen som klamrade sig fast vid sitt illa medfarna exemplar av den senaste rådsresolutionen. Han var en livsnjutare som gärna drack och umgicks fram till småtimmarna och en strängt disciplinerad tjänsteman som trivdes allra bäst med att dra sig undan på sitt kontor vid elva på kvällen och sitta och prata i telefon med fn-kollegerna ett antal tidszoner bort. Detta är en biografi i dubbel bemärkelse. Det är historien om en modig och gåtfull mans liv, någon som såg världen på ett helt annat sätt 2003 än * Citat vartill hänvisning saknas i slutnoterna är tagna från mina intervjuer, som företogs mellan januari 2004 och november 2007.

Power_2korr.indd 24

09-04-15 17.15.50


Inledning 25 vad han hade gjort när han kom till fn 1969. I början av karriären hade han förespråkat strikt efterlydnad av en uppsättning bindande principer. Som den gode anti-imperialist han var misstrodde han å det djupaste statlig makt och militärt våld. Men allteftersom han förflyttade sig från Sudan till Libanon till Kambodja till Bosnien till Kongo till Kosovo till Östtimor till Irak så skräddarsydde han sina metoder efter vad de uppdykande problemen krävde och gjorde sitt bästa för att få med sig makthavarna. Han tog med sig en orubblig pragmatism till förhandlingsbordet, och ändå tycktes hans ideal stå sig alldeles oavsett vilket barbari han tvingades bevittna. Han lyckades med något så ovanligt som att bedriva fredsbevarande och nationsuppbyggande verksamhet med skyhöga insatser och att kritiskt reflektera över det uträttade. Han tänkte mycket på legitimitet – vem som ägde den och hur man skulle hålla fast vid den. Han tänkte på kompetens och undrade, mot bakgrund av all uppfinningsrikedom som drev på framstegen i den utvecklade delen av världen, hur det kom sig att så lite av den varan någonsin utsträcktes till förmån för det han kallade »konvalescenta stater«. Han tänkte på värdighet och la märke till att »det kan göra lika ont i en sårad själ som i en sårad kropp«.3 Han tänkte, föga förvånande, på hur man skulle samarbeta med ett usa som var starkt kluvet till – och ofta fientligt sinnat gentemot – internationella institutioner och lagar. Och långt innan begreppen förvandlades till slagord av Vita huset tänkte han på ondskans väsen och terrorns rötter. 2003 hade han börjat bekymra sig över hur de mäktiga länderna försökte se till sin säkerhet med hjälp av metoder som gjorde farorna än värre. Han hade blinda fläckar och begick många misstag, men han upphörde aldrig att ifrågasätta sina egna beslut eller de som fattades av världens regeringar. Så kom det sig också att han, på en och samma gång som han var i färd med att ordna fram matleveranser, organisera återvändande av flyktingar eller förhandla med krigsherrar, dessutom sökte förmå sina medarbetare att tillsammans med honom brottas med frågor som: när ska man befatta sig med mördare och när ska man hålla sig borta ifrån dem? Kan en fred bli varaktig utan rättvisa? Kan humanitärt bistånd göra mer skada än nytta? Är fn:s unika dygder – opartiskhet, oberoende och integritet – livskraftiga i terrorns tidevarv? När är militärt våld nödvändigt? Hur kan dess oundvikligen skadliga effekter mildras? Att enbart ställa dessa frågar var inte en lyx han kunde unna sig. Han var tvungen att hitta svar på dem, tillämpa dessa svar och sedan leva med följderna.

Power_2korr.indd 25

09-04-15 17.15.50


26 Inledning Biografin över Sergio Vieira de Mello är också en biografi över en farlig värld där missförhållandena är för stora för att man ska kunna blunda för dem, samtidigt som de är för invecklade för att låta sig hanteras snabbt eller billigt. Även om typen av konflikter – och västvärldens blickpunkt – har ändrats under de gångna fyra årtiondena så har varje generation tvingats ta hand om ödelagda liv och ödelagda samhällen. På grund av de fruktansvärda kostnaderna för det usa-ledda kriget i Irak tycks dagens amerikaner slitas mellan två olika impulser. Den första är att vi drar oss tillbaka från våra globala förehavanden helt och hållet. Vi är ju inte säkra på att vår regering eller vi själva vet vad vi sysslar med. Den andra är ge oss ut i världen och krossa alla hot med förhoppningen att det ska ge oss fullständig säkerhet. Vieira de Mellos liv påminner oss om det omöjliga i båda dessa tillvägagångssätt. Förenta staterna kan varken packa ihop och dra sig undan från dagens världsomspännande hot eller forma om världen till sin egen avbild. Vieira de Mello kunde inte komma tillrätta med alla missförhållanden i världen, insåg han; men bara för det tänkte han inte låta bli att lindra dem han kunde. Frågan, för honom och för oss, blir alltså inte om vi ska engagera oss i världens förehavanden utan hur vi ska göra det. Även om han inte hade tid att utforma någon vägledande doktrin på området så hade han ett trettiofyra år långt försprång när det gällde att fundera kring de gissel vi idag står inför: inbördeskrig, flyktingströmmar, religiös extremism, undertryckande av nationella och religiösa identiteter, folkmord och terrorism. Han inledde sin bana som humanitär förkämpe, men 2003 hade han blivit diplomat och politiker och van vid att utan omsvep välja det minst onda alternativet. Hans yrkeserfarenhet sa honom att det fanns tre saker som världens ledare måste göra. För det första måste man lägga mer resurser på att se till så att folk var i åtnjutande av lag och ordning. För det andra måste man befatta sig med också de mest motbjudande av extremister. Även om man därvidlag inte nådde fram till några gemensamma ståndpunkter med aktuella skurkstater eller rebeller så kunde processen i alla fall bidra till större klarhet kring hur man skulle bära sig åt för att utmanövrera dem. För det tredje skulle man göra klokt i att koncentrera sina ansträngningar mindre på demokrati och mer på enskildas värdighet. Och det bästa sättet för utomstående att göra något konkret för att stärka den värdigheten vore att förbättra de egna språk- och kulturkunskaperna, att påminna sig själva om sin egen felbarhet, att bemyndiga dem som är bäst förtrogna med sina egna

Power_2korr.indd 26

09-04-15 17.15.50


Inledning 27 samhällen och att vara uthålliga och anpassningsbara när man drabbas av de ofrånkomliga motgångarna. Sergio Vieira de Mello la mer än tre årtionden på att försöka rädda och förbättra liv – liv som än idag hänger på en skör tråd. Nu när krigstrummorna ljuder och de kulturella och religiösa motsättningarna vidgats till avgrunder är tiden mer än mogen att söka vägledning hos en man vars långa resa mitt i skottlinjen kan få upp våra ögon för hur vi hamnat i vår nuvarande belägenhet – och kanske hur vi tar oss ur den.

Power_2korr.indd 27

09-04-15 17.15.50


9789100121716