Issuu on Google+


Rapp Johansson_Tills skulderbladen_12264.indd 6

2009-01-05 11:24:49


De hade suttit på huk i några timmar bakom bröten. Det var avbar­ kade stockar och träd som floden hade släpat med sig norrifrån men låtit ligga vid kröken. Swede räckte över cigarettstumpen till Cat utan att släppa flodbanken med blicken. Ingen av dem var rökare, men Swede hade fått tobaken till skänks och det var lika gott att göra slut på den. Vinden skulle inget avslöja. Den låg på åt andra hållet. Det är ditt, resten. Man tackar. Cat höll uppsikt över området runt kröken rakt söderut. Solen var stark och vattnet gnistrade. Ögonen sved. Han drog i sig det sista och tryckte fimpen mot en sten. Det här jävla väntandet, sa Swede. Man borde lägga av egent­ ligen. Cat stirrade bort mot solkatterna över floden. Det såg inte äkta ut. Prål. Som om någon hade sträckt ett pärlbestrött tyg över vattnet. Han rättade till Sharpens pipa som låg lätt anhållen mot en tunn stam. Jag har gjort mitt vid det här laget kan man tycka, fortsatte Swede. Det här jävla väntandet. Han släppte inte flodbanken med blicken. Men med rätt partner. Så står man ju ut. Han tystnade. Helvete. Nu kommer dom. Det var sju ryttare i rad uppe på kammen. Swede la kinden mot Henryns kolv. Cat la handen över hanen för att dämpa ljudet när han spände.

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 5



• 09-01-30 10.41.16


De plockade ner tre stycken. De första två föll i vattnet. Den tredje höll sig kvar i sadeln och kanade inte av förrän hästen tog sats och skuttade upp på banken igen. De fyra ryttare som ännu satt, vände efter och försvann över kammen med de lösa hästarna i täten. Cat matade fram och sköt några skott efter dem, men de var för långt borta. Jag hämtar våra hästar, sa han och reste sig i sin fulla längd efter de hopkrupna timmarna av väntan. Kulan tog honom bakifrån. Han föll framåt som knuffad av en ung tjur och i fallet höll han undan geväret för att skydda det. Han hade det där uttrycket i ansiktet. Som en som blivit falskt anklagad. För fusk, för lögn, eller för feghet. Det var förvåning och förolämp­ ning i ett och samma. Han tog mark med bröstet och ansiktet först. Geväret föll ur hans händer och studsade åt sidan. Han rörde sig inte. Helt stilla låg han och över skjortan i höjd med vänster skulderblad växte långsamt en ros av mörkrött blod. Cat! sa Swede. Cat! Hör du mig? Borta vid flodbanken glesnade rö­ ken efter skytten. Det gick inte att se var han var. Uuuh. Det var en utandning och rösten var mörk. Vek och dar­ rande. Solen blänkte i skyttens gevär borta vid vattenbrynet. Swede sköt. Flera skott, men det var omöjligt att veta om något hade träf­ fat. Det var då helvete Cat. Hör du mig? Jag. Hör dig, sa han i en utandning. Hackigt. Kanske var det lungan som var träffad. Han vred huvudet åt sidan och tittade upp mot Swede. Nu tog du honom. Allt. Va. Det gjorde jag. Han lät blicken svepa över vattenbrynet. Det syntes ingenting. Cat började röra benen i en ålande rörelse. Som om han ville krypa undan. Du ligger bra här Cat. Ligg bara stilla.

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 6



• 09-01-30 10.41.16


Han tittade bort mot banken och vattenbrynet igen men det syntes inget. Så la han handen över den blodiga skjortan. Klibbigt. Varmt och pumpande. Om kulan kommit ut på andra sidan så fanns det en chans. Vi ska vända på dig grabben. Uuh. Vi ska vända på dig grabben. Såhär kan du inte ligga som en skjuten räv. Dumt av mig. Att. Bli skjuten. Tänk inte på det nu. Jag var. Dum. Förlåt mig. Swede svarade inte. Han nickade bara kort och tog tag om poj­ kens axlar. Vi ska vända dig nu. Dum. Som en obe. Segrad strids. Stridstupp. Swede skrattade till. Just det. En obesegrad strids­ tupp. Det var fäktningen i Maining när den vinnande tuppen trium­ ferande hade vankat fram till den liggande röran av kött och fjädrar som varit hans rival. Han hade gett ljud ifrån sig, övermodiga läten och burrat upp sig, inte för kampens skull, utan för triumfen. De hade sett den där fäktningen tillsammans en sen kväll när de egent­ ligen borde ha legat till sängs inför en tidig morgondag. Ja han blev ett öga fattigare. Överraskad av en döende tupp. En döende. Tupp. Cat drog på munnen i en plågad grimas. Du är inte döende. Han svalde hårt och log. Nu vänder vi på dig Cat. Är du med nu? Han såg bort mot vattnet igen och sedan välte han runt kroppen. Tung som. Något dött. Höfterna blev liggande till hälften vända. Han fick lirka loss revolvern och hölstret som fastnat runt en sten. Cat hade slutit ögonen. Ansiktet var vitt, i pan­ nan en matt hinna av torkat svett, läpparna ljusblå. Cat. Hör du mig. Han höll sin klibbiga hand under Cats huvud. Med den andra rev han sönder skjortan över bröstet.

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 7



• 09-01-30 10.41.16


Cat! Jo, det var en ordentlig mynning och där var kulan och nu kom blodet också. Cat! Hör du mig? Puuh. Uuh. Det gör så. Förbaskat. Ont. Det går fint Cat. Kan du titta på mig? Han öppnade ögonen. Ögonlocken fladdrade och blicken flack­ ade mot himlen. Hhhh. Var bra. Mot Ida. Lura. Henne inte. Det ska du själv få se till att jag inte gör. Cat. Titta på mig. Då tittade Cat på Swede och på solen som stod rakt bakom hans huvud så att strålarna stod som en gloria kring den mörka hatten. Det var bara ett ögonblick. Sedan rätade Swede sig en aning och började kränga av sig sin skjorta. Säg mig. En sak. Swede. Vad. Hur kom det sig. Att. Du blev. Vithårig. Så ung. Det är inget man frågar en gentleman, grabben. Jo. Säg. Det är för att jag får ta hand som såna som dig hela dagarna. Cat drog på munnen. Det var ett leende. Det. Får du.

Swede_inlagaCS2.korr2.indd 8

09-01-30 10.41.17


Far säger att ingen ärlig karl tjänar pengar på att döda andra. Då är man mördare. Mor håller med. Hon säger ingenting. När far är i närheten håller hon sig undan, men när han inte är det, försöker hon locka mig med sina händer. Hon stryker dom över min nacke och min rygg. Samuel, säger hon. Hon håller i mitt ansikte som om det höll på att försvinna. Hon säger att jag måste gå i skolan. Hon tror att jag kommer att dö. När jag sadlar Nicky och sitter upp, står mor och far tillsammans utanför dörren och tittar på. Dom ser gamla ut. Det är första gången jag ser det. Mina syskon är på väg till skolan. Mor håller en näsduk över näsan och munnen. Det är inte för dammet den här gången. Jag måste ge mig av. Jag vänder Nicky och ger skänkel. Far är inte ledsen. Han är bara arg. Det är för Nicky, också. Jag förstår det: Swede ger mig en häst till skänks. Far knyter nävarna när jag kom­ mer hem med henne, men han kan inte slå mig. Det är inte Gud som ger mannen ett rykte. Det är det andra män som gör. Därför finns det män som inte har något rykte. Det finns ingen som pratar om vad dessa män gör. Jag tänker på det när jag ri­ der från gården. Far hjälper mr Dunster och mr Black att sätta upp deras taggtråd, och dom hjälper honom att sätta upp vår. Det är inte fars idé, men han hjälper till och han är med och ­betalar. Också jag hjälper till. Nu är alla grannars marker inhägnade och man kan bara

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 9



• 09-01-30 10.41.17


fara på den smala vägen mellan dom. Det kommer folk från hela countyt för att titta på nymodigheterna. Men vår gård ligger längst bort och när dom kommer så långt finns det ingenting nytt att se. Nicky går i kort trav. Jag har min packning. Det kan ta veckor innan vi är tillbaka. Filt, byxor, skjorta, mat. Far vill inte att mor ska ge mig något. Men jag ser när jag sadlar att det ligger torkat kött, salt och kaffe invikt i min skjorta. Där finns det fyra dollar också. Men snart är jag rik. Jag rider långt bakom mina syskon. Dom går över slätten på väg till skolan. Hanna går mellan Charles och Abraham. Hon är äldst nu. Hon är huvudet högre än dom andra. Jag saktar in för jag har lust att skrämma dom. Om jag hade en revolver kunde jag skjuta ett skott. Jag har ingen. Jag kan inte hitta på något annat sätt. Jag hojtar efter dom istället. Dom hör mig och vänder sig om. Alla tre vänder sig om samtidigt. Dom ger mig en hastig blick. Dom börjar springa. Jag sätter Nicky i trav igen. Jag rider ifatt dom. Dom tittar inte på mig. Ingen vinkar. Dom tittar rakt fram. Jag rider jämsides med dom en stund, men sedan håller jag galopp hela vägen in till Nedville. Jag rider förbi skolhuset. Ingen är där ännu. Swede står lutad mot väggen till sheriff Fulton. Det är skugga och hatten är skjuten bak i nacken. Han har västen idag. Men inte kravatten. Det är en rutig skjorta bara, av samma röda tyg som Charles och Abrahams. Han har chaps och dubbla bälten med hölster och jag kan se hans Americans hänga i det ena. I det andra har han den omgjorda Navyn. Det är en femtietta. Den är konverterad så att den också kan laddas med färdiga patroner. Det finns bälten med små hållare fastsydda, där man kan stoppa in patroner. En och en stoppar man in dom, men här i Nedville finns det ingen som bär ett sådant bälte. Cat vill gärna skaffa ett. Han har en konverterad New Model Army kaliber 44. Swede ser mig komma. Han heter inte Swede egentligen för­

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 10

10

• 09-01-30 10.41.17


stås. Alla vet att han egentligen heter Jan Anderson. Mr Anderson. Fruntimren kallar honom så. Och pastor du Bois och dom som äger butiker. Alla andra säger Swede. När han ser mig går han in bakom huset och hämtar Wit. Cat är med honom tillbaka, men utan häst. Och utan hölstret med New Model Armyn. Vi ser på när Swede sit­ ter upp. Henryn är inrullad i sadelfilten. Han använder inte sadel­ hölstret åt det när han är ute länge. Det brukar vara jag som står på marken utan vapen så som Cat gör nu. Swede skakar hand med honom från hästryggen. Cat vän­ der sig mot mig och tar min också. Jag skakar den försiktigt. Han är inte helt bra i axeln ännu. Han säger vänliga saker. Han säger saker som: Lycka till grabben. Ge dom vad dom tål. Dom jävlarna. Swede sitter tillbakalutad på Wit. Hatten är nerdragen över pannan, men jag kan se att han ler där under. I vanliga fall är det jag som tar hand om Wit och Cinnamon, och ibland tar Swede och Cat med mig för att skjuta. Jag har ingen egen revolver, men det finns alltid en jag kan låna. På senare tid är det all­ tid Navyn. Jag vänjer mig vid ett och samma vapen så att jag skjuter bra. Det kommer flera efterlysningar, och Swede och Cat ger sig av. Jag stannar här. Men nu är jag femton år fyllda, och Cat är ännu oför efter incidenten vid Glock River. Detta är mitt förs­ta jobb, och dom efterlysta är värda tvåhundra dollar. Per styck. Jag tar Cat i hand på det från hästryggen. Vi ger oss av. Swede tar täten. Jag vänder mig om fast jag inte vill det. Cat går in bakom sheriffens igen. Det brukar vara jag som går in där. Men nu är jag här. Annars är jag inte långt borta. Utanför countyt är jag aldrig. Far säger att en dag följer jag med honom till Maining, han lovar det, men det blir inte av. Veckorna går. Jag vill inte säga något om hans löfte, och till slut går det ett år. Det är bara fråga om en resa till Maining, men till slut går det ett år. Nu följer jag med Swede istäl­let. Jag ser på Wits bakdel. Han är stor och han är vresig ­ibland men jag

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 11

11

• 09-01-30 10.41.17


kan klara honom. En fux med mörk svans kallar jag inte fux egentli­ gen. När dom andra säger fuxen om honom, tänker jag bara Wit. Nicky är en pinto. Hon är en bra häst med torra ben och små hovar. Hon är livlig säger Swede, hon passar mig. Men hon är liten. När jag ser på Wits bakdel framför mig, tänker jag att hon är liten. Jag ber Gud om förlåtelse för mina tankar. Swede sitter tyst framför mig. Han vrider huvudet än åt hö­ ger än åt vänster fastän vi inte är utanför countyt än. Hans rygg är mycket rak och axlarna är breda. Ingen kan se att han inte längre är en yngling. Inte när han sitter med så smal nacke och när hatten täcker hans hår. Det är underligt att det är vitt, men den som har tillfälle att se hans ansikte i dagsljus, ser att vinden och solen sätter sina spår i huden. Jag tror att han är över trettio, kanske lika gam­ mal som min far. Men ingenting är stelt i hans rörelser. Vi rider över slätten en bit in i middagstimmen. Det växer näs­ tan ingenting annat än buskar av malört. Doften är tung som av sal­ via och överallt ligger den torra jorden blottad. Jag ser inget vatten­ drag på flera timmar. Men gräshoppor finns det som låter, och fåglar som ryttlar, men dom låter inte. Efter någon timme makar Swede Wit åt sidan så att jag kommer upp jämsides. Han håller in och spänner av sig det övre hölst­ret. Det med Navyn i. Nicky stannar en bit framför Wit, och jag måste backa henne för att nå när Swede håller fram det. Jag tänker först att jag vänder henne och rider runt, men ändå backar jag. Swede säger att jag kan ta hölstret nu. När vi kommer till Maining ska vi köpa ett gevär också. Jag ska betala sedan när vi får belöningen. Det är det första han säger till mig idag. När jag tänker efter minns jag att han inte säger något utanför sheriffen ens. Hölstret med Navyn svänger i min hand. Det är tungt men jag är van vid det. Swede väntar medan jag spänner på mig det. Han ser bort, men han kan höra hur jag ser efter om den är laddad. Det är den inte.

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 12

12

• 09-01-30 10.41.17


Du får patroner vid behov, säger han när jag rätar på ryggen och stoppar ner den i hölstret. Wit börjar gå, men jag håller in Nicky och låter henne gå bak­ om. Hon slänger med huvudet och vill komma ikapp. Jag kan välja att låta henne dra och slänga eller att ge henne en läxa som Swede kan höra. Wit går lugnt på lång tygel. Jag låter Nicky hållas. Hon kanske tröttnar snart. Vid middagstimmen rider vi ner i en ravin. Swede känner till en källa. Det växer cederbuskar och träd och marken är lite mjukare i skuggan. Hungrig? frågar han. Jag är inte hungrig. Det finns så mycket att titta på. Vi sitter av. Swede tar av sig västen och sedan skjortan också. Han är inte mager som man kan tro. Det sväller av muskler över armarna och bröstet. Han böjer sig över källan och tar av vatt­ net med händerna och blöter överkroppen. Det rinner över den vita huden. Jag tänker på vatten som rinner över en glasruta. Och på hans Americans. Valnötskolvarna nuddar vid hans hud. Vi låter hästarna dricka först och sedan räcker Swede mig mug­ gen som hänger vid hans sadel. Den är varm av Wit och solen, men vattnet är svalt. Jag sitter upp igen. Jag vet inte vad jag tänker på. Swede står kvar på marken. Han ser upp på mig och på solen rakt över våra huvuden. Det är underligt med ljusbruna ögon till vitt hår. Det är vackert på något sätt. Fruntimren tycker om det. Vi stannar här i några timmar, säger han. Vi kommer ändå inte längre än till Maining idag. Det är bättre att spara hästarna. Jag ser på honom där nere och nickar. Jag håller om sadelhornet. Jag sitter av igen. Jag leder Nicky efter Wit in i skuggan bland buskarna. Vi sad­ lar av och jag ser hur Swede hittar en plätt att lägga sig att vila på. Han lägger sin ena American på bröstet. Jag vilar inte med huvudet

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 13

13

• 09-01-30 10.41.17


mot sadeln. Jag försöker, men det kommer en ekorre och jag kastar sten på den istället. Jag träffar. Den faller ner från trädet och linkar bort mot skydd. Jag tar fram Navyn och lägger den på mitt bröst men jag blundar inte. Jag rycker den så snabbt jag kan från bröstet, siktar mot ett träd och trycker av. Det klickar högt om hanen varje gång, men Swede rör sig inte. Han vilar länge. Jag undrar om det växer svenskört här sedan. Dom säger att det växer där han har vilat, men kanske är det bara om det också finns en bragd. Det finns en bragd jag tycker mycket om. Det är händelsen i Carson County. Det är mitt i bråket mellan ranchägarna och nybyggarna som bor på sina lotter och inte har så många djur. När dom sätter taggtråd kring sina lotter blir ranch­ herrarna förargade för att dom mister betesmark. Dom skickar sina mannar att klippa sönder tråden om nätterna. Detta är i Carson i Wyoming, inte här. Och en av nybyggarna skjuter ner en taggtrådsklippare, och ranchherrarna sätter ett pris på nybyggarens huvud. Och Swede rider ut för att ta honom, men han knäpper honom inte. Han bin­ der mannen och stänker ner honom med oxblod och lort och kör in honom till Carson på en flakvagn. Det är mörkt och när facklorna lyser över vagnen ser mannen både död och sönderslagen ut. Och ranchherrarna låter sig luras och betalar pengarna till Swede. Men Swede åker upp med mannen till gravplatsen och han grä­ ver en grav som är djup nog åt en man, sen lägger han ner en säck med halm istället. Han skyfflar igen den, och inte förrän han är klar med det och till och med har rest ett kors, så löser han nybyggarens rep och trycker prispengarna i hans händer. Och mannen ger sig av västerut och ingen ser honom igen, men bara någon månad efteråt växer det svenskört ur jorden på graven. Dom som bor i Carson förstår vad det är för ört, fastän det är första gången dom ser den. Den är liten och alls inte ståtlig, men det är inte första gången den växer där Swedes ädelmod har gett sig till känna.

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 14

14

• 09-01-30 10.41.17


När Swede är färdig med att vila tar han fram ett bröd och då tar jag fram det rökta köttet från mor. Han visslar när han ser det. Rökt fårkött. Många tycker inte om det. Men Swede visslar, och när jag ger honom det för att låta honom skära, håller han upp handen mot det och skakar på huvudet. Nej nej, du skär, säger han och jag sätter mig ner på sadelfilten med köttet mellan benen. Jag har kniven i sadelväskan och måste resa mig och hämta den. Men när jag sitter ner igen kan jag börja skära. Det blir bra skivor, mycket tunna. Du är bra sällskap, säger Swede medan jag skär. Du skär kött som en husmor och du pratar inte i onödan. Som ett bra fruntim­ mer att resa med är du, säger han. Jag spänner överarmarna för jag tänker att han slår till mig efter ett vänskapligt skämt. Jag tänker att han dunkar mig och då vill jag inte vingla till med kniven. Men det kommer inget slag och jag höjer kniven för att fortsätta att skära. Som ett bra fruntimmer är du, fortsätter han. Jag ska tala om för dig att när vi kommer tillbaka rider jag raka vägen ner till häxan och köper en ring åt lilla miss Arthur. En ring som hon inte kan motstå. För ett ska jag lära dig om fruntimmer, Samuel, och det är att man ska ha den första man tänker på när någon börjar tala om dom. Mina öron blir heta. När jag tänker på det som Swede säger, tän­ ker jag att det första jag tänker på när någon börjar tala om dom, är Gud. Jag tänker på Gud och på att han förlåter ens syndiga tankar. Sedan tänker jag på miss Ida Arthur. Hon går inte i skolan längre. Hon bor utan syskon på mr Arthurs ranch som har en brunnsmölla och där nästan alla i trakten går i arbetslag emellanåt. En gång säger mor till Hannah att Ida är en flicka att se upp till. Hannah nickar upp mot mor. Hon sitter böjd över ett lakan som måste lagas med små och jämna stygn så att den som sover inte märker sömmen. Jag ser det tunna tyget, dom små stygnen och den tunna nålen mellan hennes nariga fingrar när mor säger att En dag sitter du med blomsterstygn i sidenkudde mellan dina

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 15

15

• 09-01-30 10.41.18


händer precis som miss Ida Arthur, och då ler dom båda två och börjar skratta. Jag skrattar också när jag hör dom, men dom hör mig inte. Jag vet inte vad ett blomsterstygn är, men en sidenkudde kan jag tänka mig. En annan gång kommer mor hem med ett paket i korgen. Hon lägger det på bordet och säger att när hon var i affären kom mrs Arthur in och la paketet i korgen. Mrs Arthur sa att väl Hannah är några år yngre än hennes Ida och att det är en klänning i paketet som Hannah kan få. Hannah vill slita upp paketet meddetsamma, men mor säger åt henne att hon väntar till födelsedagen. Det är två veckor dit. Hannah väntar. Hon pratar om klänningen med alla i familjen tills var och en ber henne att hålla tyst. Med far talar hon inte om den. När dagen kommer får hon öppna paketet redan före frukosten. Klänningen är av tre olika tyger. Ett brunt med svart mönster, ett rött med samma svarta mönster och ett gult helt utan. Den har puffärmar och klädda knappar. Den är alldeles för fin för att använ­ das och redan en aning för liten. Hannah är mycket glad. Hon sme­ ker klänningen och håller den pressad mot kroppen framför sig. Hon får hålla den i famnen när hon sover. Mor ler och hennes ögon glänser i skenet av ljuset när hon öppnar dörren till kammaren och visar mig hur Hannah sover. När jag tänker på detta, tänker jag att det är storslaget att Swede sitter här och delar sitt bröd med mig, när han på samma gång är vänskaplig med miss Ida Arthur. Det är storslaget att han hjälper en fattig nybyggare i Carson County, när han på samma gång är vän med mr Arthur själv. Ingen tror att det är för ägorna han uppvaktar miss Ida. Han gör bättre pengar på att rida ut. Han tar hand om miss Ida. Ingen man vill låta något hända en flicka som hon. Det händer att det kommer rika friare från andra counties. Dom är skurkar allihop. Det är inte många rika som är är­ liga. Swede bevisar att dom bär sig oärligt åt och skickar hem dom.

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 16

16

• 09-01-30 10.41.18


Det är flera som blir hemskickade av Swede, och en har till och med blivit skjuten. När vi kommer upp på en kulle ser vi Maining. Staden ser liten ut på slätten, men jag förstår att den är stor och att husen ligger tätt där inne. Det fläktar, och Swede säger att vi gott kan låta hästarna sträcka ut en smula. Vi ger skänkel. Nicky sträcker ut och försöker gå om. Hon kämpar mycket tappert. En halv mile utanför Maining saktar vi av och skrittar in i staden. Swede vet vart han ska. Hans hållning är spänd och vaksam. Jag vet att han håller sig på pass, att hans ögon går från ting till ting långt uppe på gatan. Jag kan ibland se honom rida genom Nedville med ryggen stel på detta sätt. Och som i Nedville skickar han en hälsning med huvudet då och då. Också här finns det många som han känner. Husen i Maining är byggda i två våningar med höga fasader. I Nedville är det bara butikerna som har fasad, men här vill alla vara lika stora. Vi kommer fram till ett torg, och från torget är det fem lika breda gator som leder bort till resten av staden. Det finns träd och några bänkar. Det finns barn som leker där. På en av fasaderna som vetter mot torget finns en stor skylt. Den är för ett hotell. Jag tror att den är lika stor som postdiligensen. Det är när vi rider förbi barnen på torget som Nicky börjar vrenskas. Det är underligt, för hon är mycket van vid barn. Hon hoppar till och stiger åt sidan och sedan ger hon ifrån sig ett ihå­ ligt fnysande. Hon gör det nästan aldrig annars. Det är många som hör detta och som vänder sig om för att titta på hästen som låter. Jag sitter så rakt jag kan i sadeln och ger Nicky en läxa. Hon kastar med huvudet och jag måste ge henne en läxa till. Jag använder inte rösten. Jag är osäker på hur den ska låta. När jag sneglar bort mot Swede står han stilla med Wit vänd tvärs över gatan. Han ser på oss men jag kan inte se vad han har i blicken. Hatten lägger ansiktet i

• Swede_inlagaCS2.korr2.indd 17

17

• 09-01-30 10.41.18


skugga. Han kunde lika gärna bära en mask. Det hörs ett hojtande från några karlar som står utanför hotellet. Henne får du ta det lugnt med grabben! Ja fast han vet hur ett fruntimmer ska tas! Swedes mun spricker upp i ett leende, men jag kan inte se hans ögon för hatten. Vi rider över torget och in på en av dom breda ­gatorna. Swede låter mig komma upp jämsides. Sen tar han av till höger. Vi är framme.

Swede_inlagaCS2.korr2.indd 18

09-01-30 10.41.18


9789100121648