Issuu on Google+

MARGARETA WINBERG

LÄRARINNA I POLITIKENS HÅRDA SKOLA

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 3

08-09-01 13.28.41


www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012160-0 © Margareta Winberg 2008 Samtliga bilder i boken är Margareta Winbergs egna utom bilderna på sidorna 45 och 107, som är från Scanpix Omslag Kerstin Hansson Omslagsbild Leif Zetterling Formgivning Kerstin Nord Tryck ScandBook AB, Falun 2008

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 4

08-09-01 13.28.41


I nnehåll VI HÄRNERE, NI DÄR UPPE ! 9 DET SOCIALA ARVETS BETYDELSE 14 ATT VÄLJA SIDA – OM HUR JAG BLEV SOCIALDEMOKRAT 16 EN NY SPIS – VAR DET POLITIK? 18 POLITIK ÄR ATT VILJA, LYSSNA, ÖVERTYGA OCH GÖRA – OM ATT STARTA EN KOMMUNAL FÖRSKOLA PÅ 70-TALET 20 BYNS ALLT I ALLO 22 MITT LIV SOM LOKALKORRE 24 KLASS ELLER KÖN? 26 FU, VAD VAR DET? OM KONSTEN ATT VÅGA SÄGA JA 30 SEX OCH SAMLEVNAD 32 TILL SVERIGES RIKSDAG 35 OM ATT SKILJAS 38 KÄRLEK I RIKSDAGSHUSET 39 DET FINASTE EN KVINNOKLUBBIST KAN BLI … 43 SÅ KOM MONA OCH ANNA TILL PARTIETS VU 47 VILKET LAG! 49 OPPOSITIONSTIDEN 1991–1994 55 OPPOSITION OCH SAMARBETE … 64 MIN INTERNATIONELLA RESA 78

Hos Himbafolkets ledare 81 – Angola, Kuito 82 – Juldagen 1995 Maputo, Moçambique 83 – Maputo den 4 januari 1997. Samtal med

Henning Mankell 85

HEMMA IGEN FRÅN AFRIKA 87 FÖRSVARSMINISTER? NEJ, JORDBRUKSMINISTER! 88 ATT TA SVERIGE IN I DEN EUROPEISKA UNIONEN 93

Fiskekriget med Norge 102 – Ursäkta herr chaufför, kan ni stanna, jag

måste kissa 104 – Annorlunda representation 113

SÅ FÖLL APARTHEID I SYDAFRIKA 116 PROVSPRÄNGNINGAR GILLAR VI INTE, SA MAJ BRITT 119 DE PAKISTANSKA HÄSTARNA 122 … SKALL DU GÅ SAMMA ÖDE TILL MÖTES SOM DENNA GRÄVLING 125 SAMARBETE MED CENTERPARTIET 127

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 5

08-09-01 13.28.42


VEM SKA BLI NY PARTILEDARE? 131 IN I DET STORA HELVETET 135 VI FÖRLORADE VALET, MEN BEHÖLL REGERINGSMAKTEN 144 EN NY ARBETSMETOD 149

Strukturerat jämställdhetsarbete 150 – Gender main-streaming 151 –

Representationsfrågan 152 – Mäns våld mot kvinnor 155 – Prostitution och

trafficking 163 – Mot Washington och Bush-administrationen 168 – Män och

jämställdhet 172 – Den reaktionära debatten om föräldraförsäk­­ringen 174

NÄR JAG SKULLE BLI KOMMISSIONÄR 178 ORDFÖRANDESKAPET I EU – EN UTMANING FÖR REGERINGEN 180

När EU kom till Jämtland 185

2002, MIN SISTA VALRÖRELSE, FAST DET VISSTE JAG INTE DÅ … 189

EMU-valet 194

… DET FINNS ETT VACKERT RESIDENS I SYDAMERIKA 200

TIDEN I BRASILIEN 2004–2007 203 UPPBROTT, SORG OCH NYSTART 205 JAG LÄMNAR INTE SVERIGE MEN KOMMER OCH HÄLSAR PÅ 210

Ett nyt liv! 211 – Att vara ambassadör 214

ATT FRÄMJA SVERIGE 217

Att främja det svenska näringslivet 230 – Inte på räls 235

DET SVÅRA KONSULÄRA ARBETET – TSUNAMIN 242 DET ROLIGA KONSULÄRA ARBETET – TAGER DU DENNA … 246 BRASILIEN IDAG 252

Landet Brasilien 254

VEM ÄR PRESIDENT LULA? 256

Att få ett jobb … och bli arbetslös … och engagera sig … 257

Att bilda ett parti 259 – Att förlora ett val – första gången 259

HUR HAR BRASILIEN FÖRÄNDRATS UNDER EN VÄNSTERPRESIDENT? 264 MYCKET VAR ROLIGT, MEN INTE ALLT … 266 INSPEKTION – SÅ HEMSKT! 271 ATT SE ELÄNDET 278

Abrigo a rainha Silvia 280 – Att lära för livet 284

PERSONREGISTER 292

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 6

08-09-01 13.28.42


– Du ska bli lärarinna, sa mamma. För det är det finaste ett arbetarbarn kan bli! Så blev det. Fast kanske inte riktig så som min mamma hade tänkt …

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 7

08-09-01 13.28.42


Boken tillägnas Botvid, mitt första barnbarn, en flitig besökare i Brasilien.

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 8

08-09-01 13.28.42


VI HÄRNERE, NI DÄR UPPE!

– Djävla rövslickare. Orden upprepades ofta, ofta. Dag efter dag, år efter år. ”Djävla rövslickare” blev för mig symbolen för både klasskampen och förräderiet. Det var min pappa som fällde orden. Om och om igen. Till middagen kvart över fyra. Han uttalade orden med en viss bitterhet. Eller var det möjligen avund? Bitterhet över livets orättvisor eller avund över att någon fick det lite bättre? Att bli förman – till priset av att kliva av från arbetarklassens bas. Få lite mer betalt. Jag tror det var bitterhet. Min älskade pappa som aldrig kompromissade med sin tro på det rättvisa samhället. Han kände bitterhet över sakernas tillstånd och att han inte lyckades förändra dem. Han borde dock ha glatts åt förändringarna, från hans ungdomstid fram till 50- och 60-talen. När jag läser de intyg han fick när han gick kurser för arbetslösa som Göteborgs Arbetslöshetskommitté anordnade på 30-talet, kändes det som tiden från detta decennium gick igen, fast på 90-talet. Lika fast ändå olika. Han borde ha sett vad arbetarrörelsen åstadkommit under efterkrigstiden; många arbetare lyckades bygga sitt egna hem. Miljonprogrammet bjöd barnrikefamiljerna en rymligare lägenhet – med toalett och varmvatten. Arbetarklassen köpte bil och kunde se något mer än den stadsdel där de tillbringade åtminstone 49 av årets 52 veckor. Vi, familjen Gustafsson, byggde dock inget eget hus. Vi flyttade heller aldrig in i någon rymlig lägenhet. Däremot köpte 9

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 9

08-09-01 13.28.42


Den lilla familjen vid en lånad bil.

vi så småningom en bil. Året var 1957 och bilen hette Opel Kadett. Den efterföljdes snart av en IFA, en östtysk liten bil, med en växel som satt i panelen. Våra årliga tågresor till släktingarna i Skåne kunde nu göras med bil. Det medförde en stor känsla av frihet. Vi bodde i ett rum och kök på Bangårdsgatan i Trollhättan. Det var för mig en ständigt plågsam upplevelse. Mamma och pappa sov i köket i en utdragssoffa. Jag sov i rummet på en dyscha med rullkudde. Rummet var överbelamrat med möbler. Fåtöljer, litet bord, stort bord med fyra stolar, chiffonjé och buffé. När jag var sju år tillkom ett piano som jag hade sjungit ihop. Det kostade drygt 3 000 kronor 1954 – en ofantligt stor summa! Det värsta med att bo så trångt var att jag inte kunde ta hem kompisar. Ingenting var ”mitt”. Ingen vrå där jag kunde dra mig undan och bara vara. Ingenstans där jag kunde vara förtrolig med någon. Alltid kontrollerad, alltid iakttagen, aldrig ifred. Och de som kontrollerade var hela tiden de vuxna. 10

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 10

08-09-01 13.28.43


Avsaknaden av syskon kompenserades med sagofigurer ur Allers och Hemmets Veckotidnings serievärld: – Stor-Klas, Lill-Klas, kom in och ät! Akta er, gör inte så! Det är farligt! Vid fem års ålder, när pappa hade lagt sig efter maten och mamma gått till affären för att handla, satt jag på en utdragen besticklåda i köket och skrek genom det stängda fönstret. Ibland vaknade pappa. Oftast inte. Jag fick ha den lilla stunden för mig själv. Jag levde i fantasins värld där Stor-Klas och Lill-Klas och ibland Pigge och Gnidde var mina syskon, med kapten Bölja som gemensam pappa. Ofta har jag tänkt på hur fantasin har hjälpt mig att utvecklas. I min värld har allting en fortsättning. Men tankens svindlande oinskränkta utblick kan man inte stanna upp, den kan inte sitta still, inte vänta. Också i den synbara väntan finns en rörelse. Framtidsplanerna förverkligades inte alltid: – Du planerar och står i, sa min mamma ofta. Javisst. Det var härligt och roligt. Tankarna, planerna fanns där i mitt huvud. Även om jag inte hade något eget rum, försökte jag göra min bild, skapa mina drömmar om framtiden. De krävde ingen plats. Det kunde jag göra på den lilla balkongen eller i sängen, i parken utanför järnvägsstationen. Drömmen om framtiden, sprungen ur längtan efter ett eget rum, har alltid legat där i bakhuvudet och väntat på sin uppfyllelse. Som politiker har jag känt att den dagen måste komma – snart. Människor väntar på visionerna, på förhoppningen om en annan och bättre framtid. Precis som min pappa har jag känt mig skyldig att bidra till den förändringen. Min pappa planerade arbetarnas framtid på Brunnsviks Folkhögskola i Dalarna. När han hade varit på kurs inträffade alltid två roliga saker. Han hade med sig en present till mig – en gång fick jag en fin mössa, en annan gång en polkagrisklubba. Dessutom skulle vi komma att under en tid efteråt sjunga till maten, precis som man gjorde på folkhögskolan. 11

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 11

08-09-01 13.28.43


”Till min syster” av Dan Andersson var favoriten. Jag kan texten än idag, och jag tror att den sången grundade mitt intresse för sång och för att lära mig sångtexter, särskilt arbetarrörelsens. Pappas planer innebar facklig kamp. Han var ordförande i Metallklubben på Stridsberg & Björck, en sågbladsindustri som sedan köptes upp av Sandvik AB. Ibland kom ”den långe”, det vill säga direktör Stridsberg själv, till fabriken. Pappa jobbade vid den första slipmaskinen Sliparen Gunnar Gustafsson, min i den stora hallen. Han gjorde stilige pappa, kompromissade aldrig med sin övertygelse. ett tecken till de andra, lyfte armen, låtsades kolla något på den höga slipmaskinen och ropade ett kodord som betydde: – Den långe är här! Min pappa, den obrottsligt trogne arbetaren, skötte sitt jobb, smilade aldrig. Han sörjde de kamrater som blev förrädare, de som gick fabrikens, det vill säga kapitalismens, ärenden. De blev till exempel förmän. De svek. För Gunnar Gilbert Gustafsson fanns inga kompromisser. Världen var svart eller vit. Arbete och kapital. Har jag också svikit? Frågan dyker upp med jämna mellanrum. – Glöm aldrig att det är tack vare socialdemokraterna som du nu kan få studera! – Snälla pappa, bara för att du är sosse är det inte alls säkert att jag blir det. 12

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 12

08-09-01 13.28.43


Den revolterande dottern talade. Hon som matades med klasskampen varje dag. Hon skulle själv bilda sig sin uppfattning. Min mamma då? Ja, som så många andra kvinnor i arbetarklassen var hon hemmafru, fanns i bakgrunden. Hon var bonddottern från Skåne som flyttat till Göteborg och tagit anställning som piga i det fina huset i Kullavik. Hon arbetade på mycket oregelbundna tider precis som mitt tjänstefolk i Brasilien, fast 70 år senare. Det var en Min mamma Greta var en vacker viktig påminnelse för mig när jag var kvinna. Hon blev piga hos familjen ”ambassadora”. Madsen i Göteborg. När jag var 14 år gick min mamma en 90-timmarskurs och blev hemsamarit. Plötsligt hade mamma ett eget liv. Hon kunde berätta om sina gamla sjuka som hon skött om. Hennes liv, liksom pappas och mitt, förändrades. Pappa talade om fabriken, jag om skolan och mamma om sitt. Vi blev mer jämlika. Denna erfarenhet har jag haft nytta av senare i mitt politiska liv. Arbetet är grunden för frihet!

13

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 13

08-09-01 13.28.44


Det sociala arvets betydelse

Vad är det som präglar oss, och hur mycket påverkas vi av vad som sker i barndomen? Det sociala arvet är starkt, men hur starkt? Efter mina år som lärare i ett samhälle med stor inflyttning, men också genom erfarenheterna under mina egna barns uppväxt, har min syn på det sociala arvets betydelse stärkts. Den miljö vi erbjuder våra barn avgör ofta deras framtid. Jag har själv en mörk, förträngd händelse i min barndom som jag funderat mycket över. Min mamma blev sjuk, hamnade på sjukhus. Vi hade inga släktingar i Trollhättan, och min pappa ansågs inte kapabel (!) att ta hand om mig så jag hamnade på barnhem. Detta talar jag inte så gärna om. Det dröjde många år innan jag berättade det ens för mina barn. Det var nämligen en hemsk upplevelse! Jag delade rum med en liten flicka vars mamma var sjukare än min. Och detta gjorde henne och hennes lillebror till alldeles särskilda gunstlingar bland personalen. Det hade väl gått an, om inte flickan varit ett hår av hin och utnyttjat sin belägenhet å det grövsta. Hon väckte mig på nätterna genom att skrämmas med hemska saker, spöken och fula gubbar som skulle komma och ta mig. Jag var livrädd! Då ropade hon på personalen och sa att jag varit dum och hade väckt henne. Jag kan fortfarande se henne i knäet på en av systrarna, se hur hon tröstades. Och jag kan känna de anklagande blickarna riktas mot mig i mörkret: så elak jag var mot denna stackars flicka … Det var denna historia som skapade min rädsla för mörker. Att vara mörkrädd är förfärligt och det har påverkat många 14

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 14

08-09-01 13.28.44


av mina personliga beslut. Under barnhemstiden skulle jag börja första klass. Barnhemmet låg i utkanten av Trollhättan, så jag, sju år, skulle åka buss till skolan. Jag kom för sent! Vad pinsamt! Det märkliga med denna tid är att jag har förträngt ytterligare interiörer och händelser. De finns där som en stor klump, en samling obehagligheter som jag inte vill minnas. Det är därför som att jag först nyligen berättat om barnhemmet för mina barn. Det har inte funnits tillgängligt helt enkelt. Efter en tid – jag vet inte hur lång tid – fick jag flytta till ett fosterhem. Greta och Erik hette fosterföräldrarna. De hade ett fint hus på Egna Hem, ett bostadsområde där arbetarna, de något mer välbeställda, hade byggt sina hus på 40-talet. Huset hade en stor trädgård och låg nära en lekpark. Tant Greta och farbror Erik var mycket snälla. Men de kunde naturligtvis inte ersätta den känsla av saknad som fanns. Varför fick jag inte bo hemma? Ja, min mamma var sjuk. Det begrep jag. Men pappa då? Kunde inte han ta hand om mig? En dag tog jag mig till sjukhuset Marie Alberts, där jag visste att mamma låg. Jag kände också till att det fanns en sjuksköters­ ka där, som hette Hanna. Hon kände säkert till var mamma låg. Jag kom in i detta, i mitt tycke, jättestora sjukhus, började gråta och hulkade fram: – ... syster Hanna ... Hanna kom och tog mig med till mamma. En kort stund av samhörighet, sedan fick jag ge mig av. Barn fick egentligen inte alls besöka patienterna på sjukhuset, i varje fall inte ensamma och inte när som helst … Min mamma hade en för den tiden vanlig sjukdom, blödande magsår. Då fanns inte losec eller liknande mediciner utan det var operation av magsäcken eller tarmarna som gällde. Därefter skulle patienten dricka grädde som jag då föreställde mig la sig som vadd runt magsåret. Att operera magsår var en stor sak och krävde lång tid på sjukhus. 15

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 15

08-09-01 13.28.44


Att välja sida – om hur jag blev socialdemokrat Mitt politiska intresse väcktes när min pappa dog. Efter år av ryggvärk, orsakad av diskbråck, opererades han. Operationen på Borås sjukhus lyckades, vilket inte var självklart. Vistelsen på Solhems rehabiliteringshem gjorde sitt – men inom honom fanns en smärtsam känsla av otillräcklighet, av orättvisa och ojämlikhet kvar. Han plågades av ständig huvudvärk. – Ta en magnecyl, sa doktorn. Doktorn var överheten. Man gjorde som doktorn sa. Pappa åt magnecyl. Receptfritt och ofarligt, trodde vi alla. Så fel vi hade. Min pappas njurar slutade fungera 1967. Han, en vacker och ståtlig man med ett blått och ett brunt öga, en man som många kvinnor beundrat och sprungit efter, blev nu mager och sjuk. Han hann se sitt första barnbarn, Karl Johan. Han var en stolt morfar. Men, som läkaren sa: min pappa var för gammal, för olönsam för samhället, ”bara” en slipare på en sågbladsindustri. Han hamnade längst bak i kön för att få dialys. Han dog. Hans liv var mindre värt än andras, därför tilläts han dö i förtid, vid 56 års ålder. Direktören, ”den långe”, kom till hans begravning. Jag tror att pappa skulle ha uppskattat det om han vetat. Han hade sett det som ett tecken på respekt. – Gustafsson var en enveten djävel, men han stod för något. Jag tror den långe tänkte så, och jag hoppas att det var därför 16

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 16

08-09-01 13.28.44


direktör Stridsberg kom. Så kändes det när han, en kapitalets representant, stannade upp framför mamma och mig och böjde sitt huvud efter det att han tagit avsked vid kistan. Jag sörjde min pappa, länge och mycket. Efter hans död lovade jag mig själv att jag, om jag kunde göra något lite för att människor skall värderas lika, för att jämlikheten skall öka, för att människosynen skall förändras, då skulle jag göra det. Det var jag skyldig min pappa! I den stunden blev jag det han så innerligt ville, men aldrig fick uppleva. Jag blev socialdemokrat. Det sociala arvet och omständigheterna gav mig inget alternativ. Sedan den dagen, då jag bestämde mig för att bli aktiv i politiken, har jag alltid känt mig vara i opposition, mot arbetare­ kommunens ledning, mot förvaltningsutskottets ordförande, mot den manliga hierarkin i samhället, mot Olof Palme i riksdagsgruppen, mot Ingvar Carlsson, mot borgerligheten och direktörerna, mot i stort sett allt. Vi härnere, ni däruppe, för att citera Günter Wallraff. Jag visste min plats. Det har krävts mycket för att slita bojornas band från den platsen. Om och om har jag dragits ner, om och om igen har jag rest mig upp. Och det har känts som en seger. Inte primärt för mig, men för den arbetarklass som jag på något vis fortfarande anser mig representera.

17

Winberg_lärarinnaipolitiken.indd 17

08-09-01 13.28.44


9789100121600