9789100121587

Ger da A nt ti

Min man David Roman

A lbert Bon nier s fรถr l ag

MinmanDavid_CS2.indd 3

08-08-14 14.11.12

Av Gerda Antti har tidigare utgivits: Här och nu 1961 Kväll efter kväll 1965 Inte värre än vanligt 1977 Ett ögonblick i sänder 1980 Jag reder mig nog 1983 Hjärndöd? (tillsammans med Lars Leksell) 1985 Det är mycket med det jordiska 1987 Fjärrvärme 1991 Varav hjärtat är fullt 1993 Bara lite roligt 1994 Dessa dagliga dagar 1996 Romanerna om Astrid 1997 Romanerna om Ulla 1997 Livet skriver kapitel 2001 Ungjävlar 2005

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012158-7 © Gerda Antti 2008 ScandBook AB, Falun 2008

MinmanDavid_CS2.indd 4

08-08-14 14.11.13

Ja, här ligger jag i mitt liv liksom alla på jorden ligger i sina

liv. Så tänker jag nästan varje kväll när jag har släckt lampan och grejat till kudden och dragit första sovsucken. Alla har väl ingen lampa att släcka eller kudde att boxa till, inte den som sover i en hydda i öknen. Där kan det nu finnas mobiltelefoner istället för kuddar, det har jag hört och det är säkert sant, för kuddar, vad ska man hitta att fylla kuddar med, i en öken?

Men däremot, just i en hydda i öknen och i djungeln, en hydda som man slår upp för natten, där passar ingenting så bra in som en mobiltelefon. En mobiltelefon är en nomadtelefon, med den är man alltid hemma även när man inte är hemma.

Med den är man alltid i kontakt med den rörliga verkligheten där långt utanför, och därför passar den bättre i en hydda än vad den kudde gör i den säng där man inte sover mer än en natt. Och så hemlösa som vi är nuförtiden, var vi än är, så är vi alltid hemma i vår mobiltelefon. Jag ser det hos mina yngre kunder, de som inte ligger här mer än en halvtimme kanske, att de genast plockar upp mobilen ur väskan och lägger den på magen. Som en kontakt i väggen, ha sladden i för att vara säker på att man lever, vara säker på att man inte kan dö. Som cigarrettpaketet färdigt i handen.

Ja, jag tänker alltså på det filosofiska viset när jag har släckt lampan och börjat andas mig in i vad som känns som en smal

MinmanDavid_CS2.indd 5

08-08-14 14.11.13

spårig andning. Jag tänker att här ligger vi alla på väg in i en tunnel mot natt och mörker och hemligheter. Att jag är med på ett tåg som det bara är att hänga med på, tåget där alla får plats. Jag tänker, de kvällar jag inte redan har somnat innan jag har märkt att jag har somnat, och själva sömnögonblicket har jag aldrig lyckats vara med om. Som om man i det ögonblicket annars skulle få syn på skylten som säger vart det ska bära hän och att den vägvisaren är det inte meningen att man ska få se.

Men alltså, då, de vanliga kvällarna, då tänker jag mig in i att nu ska jag sova, nu ska jag gå in i natten, ju förr dess bättre.

Och det, det kunde man väl tänka är riktigt modigt gjort, det att stiga upp på ett tåg som man inte ser och inte vet vart det ska hän. Men eftersom resan är ofrånkomlig så blir det gjort, men säkert bara motvilligt för den som har ett färskt mord att redovisa för och vars hjärta därför slår dubbelslag, ett för egen räkning och ett för det tagna hjärtats skull. Det gäller för de ovana mördarna. De vana höjdarmördarna, de globala, internationella, de som tidningarna berättar om nu går i graven den ena efter den andra, de som har kanske hundratusen hjärtan att redovisa för, de somnar in i hemmet, så står det i tidningarna, omgivna av nära och kära som alla blivit rikt belönade av snälla släktingen.

Och så är det med den mördarsaken, och fina begravningar får de inte så sällan. Och jag har ingenting annat med dem att göra annat än att om jag har läst om dem under dagen dyker de ofta upp på perrongen och då har jag svårt att släppa tanken på dem och då får jag vänta längre på mitt tåg eftersom jag har blivit för orolig för att kunna stiga upp på tåget.

Nu har de väl inte haft så särskilt svårt för att somna på kvällarna just de där karlarna, för det är alltid karlar det är frågan om, och bara det bevisar min teori, som om jag skulle behöva något bevis för att min teori om nattåget är alldeles uppåt väggarna. Den teorin nämligen att avsikten med den

MinmanDavid_CS2.indd 6

08-08-14 14.11.13

här dagliga natten är att man ska stämma av det som har hänt och sagts och gjorts under dagen som har gått, stämma av mot det som ska göras i morgon, och inte minst att resan är en koll på att man håller linjen eller om man kanske behöver byta linje. Koll på kartan, en titt i kassaboken, ett öga på samvetet.

Inget missgrepp, inget ogjort som borde varit gjort? Eller inget gjort som skulle varit ogjort? En koll, så att man inte ska köra direkt åt skogen. Men att det är min teori som är direkt åt skogen, det bevisas ju av att det är så mycket som är direkt åt skogen överallt, trots alla nattåg. Ändå är det en teori som jag inte helt kan släppa tron på, och det kan ju vara möjligt att det finns en för mig positiv hake någonstans, en som visar att jag ändå har rätt, men det beviset har jag ännu inte kommit på.

Något som ändå kanske talar för min teori det är att det händer att jag har somnat och vaknar och behöver gå på toan, och att jag då riktigt längtar tillbaka till sängen för att få fortsätta sovandet, som om jag där hade hållit på med ett viktigt arbete.

Nu har inte jag det så illa med den här nattresan. Inga mord, inga obetalda räkningar, ingen särskild tand som småvärker, men något litet händer det ju att man har, ja, något har alla alltid, och det följer i så fall med, ihop med allt det andra man har, och har man inte noterat det under dagen så kommer pennan alltid på det just den här stunden. Alla är vi utrustade med en automatisk sekreterare som därför ingenting missar.

Så där ser jag mig själv som vanligt i sängen, och jag tänker att här ligger jag, och alla andra ligger på sina håll, men här ligger jag som i en skyttegrav, ensam på väg mot dagningen, och vad kommer att hända nu? Och ibland är jag riktigt rädd, särskilt om jag börjar lyssna på hjärtat eller på andetagen. Ska det nästa komma, eller kommer det inte? Tänk om jag kommer att dö under natten i sömnen då jag ingenting vet och

MinmanDavid_CS2.indd 7

08-08-14 14.11.13

ser och förstår, och skulle inte det vara som att bli nesligt överfallen? Tänk om jag aldrig vaknar mer? Och aldrig har jag frågat någon annan om vad de tänker på under de där inledande sovsuckarna, vad som fyller dem innan de slocknar.

Inte frågat någon, inte ens mina goda vänner, om jag nu har några. För det kan man aldrig så noga veta om man har några sådana, så där bottenlöst goda, för vänskapen liksom kärleken bor granne med tvivlet. Nej, inte kan man fråga om det allra mest alldeles egna. Och de gånger man tycker att man får ett helärligt svar på en underklädesnära fråga, då ska man känna sig som en ganska lycklig människa.

Så där ligger folk, överallt, i sina sängar, halvnakna, skolösa, bara överlämnar sig åt natten. Låsta dörrar visserligen, kanske flera lås, kanske hundar som ska varna och skälla. Natt på olika tider, olika tider på jorden så att det överallt sovs och överallt inte sovs. Han som gjorde det, Superarrangören, han ville ha en ständig överblick över pågående verksamhet, hållas à jour med skeendet. Om vi har laser och röntgen, så vad har inte han för genomlysningsmetoder som vi ännu inte kommit på? Ingen befälhavare, ingen general med ansvar, av den sorten som kanske fanns förr, ingen skulle lämna en så stor armé utan övervakning. Vilka nu hans planer är, och vem han nu är?

Ingen som vet. Och tur är det, för hur skulle det inte fjäskas annars? Som inför en filmdirektör.

Men här ligger jag nu med livet svept tätt omkring mig, och nu ska jag ge mig ut på den här nattliga resan igen och jag hoppas nog alltid att jag snart ska somna. Ju längre man får vänta, desto större är risken att diverse personer ur det förflutna dyker upp på perrongen och vill prata, därför är alltför lång väntan på det där tåget sällan trevligt. Ingen trevlig väntsal heller, bara gamla välkända affischer på väggarna, gamla upprepningar, eller något som har hänt under dagen som nyss gick.

MinmanDavid_CS2.indd 8

08-08-14 14.11.14

Men där ligger jag och jag sveper livet jag har så tätt omkring mig som jag kan, som en tunn, men ändå en filt, min filt.

Skyddar mig med den, tröstar mig, sveper den om axlarna.

Tänker lugnande på allt jag ändå för ögonblicket har, som att jag lever, har tak över huvudet och att jag troligtvis inte ska dö nästa vecka. Och även om det inte har hänt något särskilt oroande under dagen, bara det gamla vanliga oroandet, bara gamla vanliga tillkortakommanden, så känner jag ändå en osäkerhet, den där stunden då jag blundande överlämnar mig åt natten. Ingen reseledare, bara följa med. Djupt in i något djupt, dit man bara kommer sovande. Vad kommer att hända?

Vem tar hand om mig?

Värre förstås de dagar då jag har svårt att sluta tänka på någonting dumt jag gjort eller sagt, dagar som inte är så få, om man vågar vara nogräknad. Och då kan det ju vara så pass marigt att det är lika illa att ligga vaken och mala som att ge sig iväg över natthavet. Tankar som har bitit sig fast. Kanske därför talesättet att inte låta sol gå ner över vad det nu kan vara, osämja, något som borde ha gjorts. Eller sagts. Lättare sagt än gjort att låta bli att tänka på utflugna ord. Utflugna ord kan hålla på och flaxa i åratal. De kan hålla på och flaxa som vore de nya, alldeles oanfrätta. Så den egna resfilten att linda in sig i, den som ändå alla har, den är absolut nödvändig när man ger sig iväg. Den är ingen snuttefilt, så säger jag, men visst är den väl det, för det mesta. Inte har man någon annan än sig själv att lita till, som tröstare. Men att erkänna sitt behov av tröst, det sitter långt inne. Och även om man inte vill tro det, nog går man lätt på det, att man tar emot trösten. Säger till mig själv att jaja, det är länge sen nu, inget att göra nånting åt det. Du ska nu bara sova. En alldeles naturlig sak, att sova. I morgon, det är bara en vanlig ny dag som det finns massor av, tisdagar och onsdagar. En sån dag som du redan har överlevt

MinmanDavid_CS2.indd 9

08-08-14 14.11.14

många av. Och så somnar jag, till min stora överraskning när jag vaknar på morgonen.

Men inte är det bara morgondagen jag ligger och tänker på där jag ligger i min skyttegrav och blundar, det är hela livet, det är hela alltet som hänger sig på. Mycket dyker upp, efter en liten blundande stund dyker de senaste tjugo åren upp och bakom dem skymtar alla åren innan dess, för allt finns kvar.

Inte är man ensam där man ligger. Men att blunda, det är det första man ska göra. Först släcka lampan, sedan blunda, för att inte sömnen ska möta det hindret i sin väg att jag har ögonen öppna. Och jag ligger där och jag har fått benen att ligga som de brukar när jag ligger på sida, det ena på det andra, som de goda syskon de är, och armarna har jag lindat nästan omkring hela mig själv. Och säkert kan man se på mig med samma ömsinta blick som man har när man ser på sovande människor. Man ser något oskuldsfullt hos dem som sover.

En tiger som sover, eller en björn, visst skulle man vilja krypa ihop tätt intill dem, i den där mjuka pälsen? Sovandet förtar det farliga, det kan man tro, också hos den soldat som har somnat med geväret över knäna. När han sover kan man se att det är ju bara grannens pojke som man har känt sen han var liten. Oskuldsfullt hos alla? Nej, inte hos krokodilerna.

När de sover ser det ut som om de bara sov med det ena ögat, med det andra har de inte släppt taget om den aldrig otörstiga blodtörsten. Därför kommer de aldrig in i himlen och därför blir de för evigt förevigade som ondskans drakar, alltid ute efter rov. Den där ondskan som så uppenbart finns, som en möjlighet, som en smitväg, en i all oändlighet anpassbar väg.

Krokodil eller väpnat bakhåll.

Men för alla andra, i alla fall för människan, gäller det att när vi sover, då befinner vi oss under laddning och under … kanske läkning, visst kan man väl se det? Visst kan man väl 10

MinmanDavid_CS2.indd 10

08-08-14 14.11.14

se laddandet hos ett sovande barn framförallt, så koncentrerat ansikte. Svårare hos en gammal fuling som snarkar med gapande mun. Med så gamla batterier, det behövs så lite laddning, bara så att batteriet håller sig själv någotsånär igång.

Men ändå, visst ser man det hos den som sover, om man nu vill se det, att man ser en människa som det är lite synd om, svinpäls eller ej. Lite synd om, om än inte för annat än att hon är gammal och snart ska dö. För synd är det om alla människor. Känner jag någon som det inte är lite synd om? Ju äldre, dess mer synd om. För att de aldrig nådde dit de hade tänkt sig, och nu är det slut på möjligheterna? Så som jag kan tänka om mig själv, att flicka lilla, vad har du gjort av livet!

Laddning från vad, från vilken kraftcentral? Ja, från skapelsen antar jag, från den personliga avdelningen där, den som har en särskild fil för varje människa och där allting finns med, alltifrån första början med föräldrar och kärlek och sjukdomar och från brottsregistret. Allt. Inte som här, med sekretes­staket emellan. Skattemyndigheten och socialkontoret får inte veta att jag jobbar full tid medan jag får bidrag härifrån och därifrån.

Så ska det vara eftersom öppen redovisning kränker integriteten, säger lagen, men jag vet inte vems integritet som menas.

Den som bidragsfuskar bryr sig inte ett dugg om integriteten, har knappt tänkt på den en gång, så de som kränks är väl de samvetsömma tjänstemännen som tvingas se över staketet och knappt kan upptäcka den vanliga hederliga människan som man trodde att man byggt samhället för.

Ja, på natten är det alltså på det viset, enligt min teori, att då tar Personliga Avdelningen i övervägande allt som rör mitt liv och det görs en koll på hur ställningen är nu och hur fortsättningen bör bli, vad som ytterligare kan behövas. Och om man då börjar nästa dag med att säga att tänk att i natt kom jag plötsligt på precis hur jag ska göra, nog är det underligt, 11

MinmanDavid_CS2.indd 11

08-08-14 14.11.15

när man ligger och sover? Men då är det en påstötning man har fått. Något som viskas eller skräms in i en. Ja, varför kan det inte vara så? Finns det en skapelse så finns det ett ansvar.

Finns det ett rederi som skickar ut sina båtar, då ser de efter på skärmen hur båtarna har det ute på haven och håller kontakt med kaptenerna. Inte bara om stora saker som storm och stiltje utan också om vägarna där emellan. En fortlöpande övervakning, ett vakande öga över det skapade, det har skapelsen. Med återkommande varningar för att detta och detta inte ska hända igen. Och det, det säger radion minst en gång om dagen, att detta får inte hända igen. Men vem bryr sig om radion?

Som en trädgårdsmästare tar en överblick över odlingen och tänker vattning, rensning, gödning, gallring, beskärning, eller i värsta fall ta bort alltsammans eftersom det inte ger någon frukt. Just som jag har det i trädgårdslandet där jag har de där konstiga kraftiga smultronplantorna som är frodiga som potatisblast och som blommat överdådigt men som bina inte har varit ett dugg intresserade av och som inte bildar någon frukt. Jag ska vänta lite till men sen river jag upp allt.

Tror att Någon Håller I Trådarna. Tror att man är åtminstone lite registrerad någonstans. Har åtminstone ett chips i örat eller annat ställe, inte sämre än vad en ko har, nu sen vi är med i EU. Att man inte är helt utlämnad åt Ingenting. Ingen mer mening med mig än med alla almfrön som nu om dagarna driver fram och tillbaka i gruset och vinden? Ingen betydelse med någonting alls kanske? Nej, varför det? Man lever och man dör och de enda som bryr sig är arvingarna som finns i kulissen. Arvingar finns alltid i kulisserna. Ser man en kuliss ska man alltid kika efter och dra fram en arvinge. En trotsig, eller en skamsen. Här där jag bor har jag också sett skymten av dem. Men ser man sig bara som ett almfrö så bara somnar man kanske? Lever sitt korta dammiga liv och grunnar inte så 12

MinmanDavid_CS2.indd 12

08-08-14 14.11.15

värst. Ingen oro, ingen längtan, ingen undran heller över det höga trädet högt där ovanför. Tycks inte tänka på att ska det blir några fler almar går det inte an att bara ligga och skräpa i gruset och därför ligger man lugnt kvar och skräpar i gruset.

Ja, alla de där frågorna som kommer just den där speciella tiden på dagen som är den enda tiden de har att göra det på, då när man är på det där konstiga tåget. Tåget som heter närlampan-är-släckt-tåget. Eller helt enkelt vanliga kvällståget. I egen kupé.

Och ombord på det där tåget, där kan vem som helst stiga på. Där kan man träffa på folk som man inte träffat på evigheter. Som häromnatten, då Hans var med. Jag mötte Hans i korridoren, och han var förtvivlad, sa han. Som han hade gått och letat efter mig, han visste inte hur länge! Jag hade övergivit honom, sa han, glömt honom, jag hade inte talat med honom på länge, varför hade jag inte gjort det, han hade ändå egentligen inte gjort mig något illa, för ingenting hade ju varit hans fel? Varför hade jag svikit honom? Och jag visste att det han sa var sant. Jag hade inte tänkt en god tanke på honom på så länge, på flera år. Ja, det var ett sorgligt korridormöte.

Annars, kvällarna, med morgondagen som den närmast kommande biten av evigheten, som kan vara en onsdag, inget farligt alls. Ändå, hanteringen av onsdagar, det är vad som skapar livet, det går inte att komma ifrån. Men när jag ligger där jag ligger och känner mig så liten som jag är, visst är det för att blanda bort korten lite som jag tänker på vad jag ska laga för mat i morgon. Och lite av kortblandning är det också med den lilla drinken eller glaset rödvin som jag numera tar varje eftermiddag, som David också gör, att jag tycker att det behöver jag, nästan som en belöning för dagen som har halvgått.

Jag tar glaset, sitter, sjunker ner, stillnar av. Som spädbarnet som visserligen borde vara avvänjt men som så gärna ändå vill 13

MinmanDavid_CS2.indd 13

08-08-14 14.11.15

ha den där halvblundande slurken.

Och visst har det hänt, när jag ligger där i min filt och spanar in mot evigheten, visst har det hänt att det slår ner i mig som en blixt, att den där evigheten som jag jagar efter på kvällarna och som sånär skrämmer livet ur mig, med den är det så att det är just den jag lever i hela dagarna, att just vardagarna inte är någonting annat än evigheten sedd på nära håll. Och när jag fattar det, då blir jag verkligen vettskrämd över att jag återigen har glömt bort den tidernas chans jag har direkt i handen här och nu, allt medan jag går och spanar efter evigheten och väntar på den stora Upplysningen! Allting finns här och nu och det svindlar för mig så att jag blir nästan illamående av insikten om att det är just nu allt gäller. Vad har jag tänkt på? Och jag kan då, när det händer, bli så rädd att jag somnar ögonblickligen av rena förskräckelsen. Eller så sätter jag mig i köket och lägger patiens.

Det händer då att jag väcker David och det händer att han frågar om det nu är evigheten igen som spökar. Vi har våra sängar intill varann och före David hade jag Hans där i sängen bredvid, och nog är det bra att det är bättre med David, mycket bättre än det någonsin var med Hans. Och David, han säger att han inte alls håller på och grunnar och funderar sen han har släckt lampan, inte på annat än det som har hänt på dagen eller vad han ska göra i morgon, och det är då alltid affärer av en eller annan sort, nån gubbe som det ska pratas med. Så har det i alla fall varit, nu har han mindre affärer, men inte tänker han på livet före eller efter detta, så säger han. Jag tror att han tror att han är sanningsenlig, medan sanningen är den att han inte vill erkänna att han tänker så mycket, om inte på hela livet, så på livhanken, den där spröda lilla hanken, i alla fall just nu på den där spröda hanken. På Gud eller en skapare tror han inte, säger han. En Gud finns det inte, och det som så att 14

MinmanDavid_CS2.indd 14

08-08-14 14.11.15

säga gjorde allting, David vill inte ens använda ordet skapare, det var den stora smällen, säger han. Det small till, och så började alltihop. Allt i tur och ordning, från dinosaurierna till människan. En lång väg, säger han, men det går att följa spåren.

– Jaså, säger jag, har du gjort det, följt spåren?

– Nej, det vet du att jag inte har, men det finns vetenskapsmän. Men du, du har inga spår alls. En bok är vad du har. Du kan lika gärna tro på Koranen. Bok som bok.

Så vi har båda sidorna här i dubbelsängen, Gudstroende och Smälltroende, och båda uppfattningarna tycks smälla lika högt eftersom ingen får något hundra procent bekräftat. Jag har sagt att vad smällen beträffar så visst måste det ha smällt, med så mycket sten överallt, det är bara det att jag inte tror att smällen gjorde sig själv och sen gjorde allting efteråt, allt som behövdes.

Bara med en smäll, har jag sagt, vad blir det av bara en smäll? Så mycket som har smällts på den här gården, bara sen jag kom hit? Ska det byggas något så nog ska det smällas först, men sen, sen är det människor som ska ner i gropen och rensa bort och snygga till och bygga. Gropen bygger ingenting!

– Ja, du pratar säger David.

– Och jag kan gå med på smäll, säger jag, för Gud, även om han var den han var, inte ens han kunde göra det i tysthet, utan smäll, och karl var han och karlar gillar när det smäller, så för mig går det ihop.

Tidigare resonerade vi en del om det där men nu låter vi det vara som det är med troendet. Kanske att vi har blivit mer troende åt våra respektive håll, David framförallt sen han blev sjuk, envis som han är. Gick inte till kyrkan alls, då, i början, gick inte heller till de begravningar han borde ha gått på. Och det om något bevisar väl att det ändå är Gud och inte smällen 15

MinmanDavid_CS2.indd 15

08-08-14 14.11.16

han tror på. Han är arg på Gud för att olyckan hände och därför går han inte till kyrkan. Men så lättängslig som han kan vara också idag så fort han känner någonting som han misstänker är någonting? Om det är i halsen eller i bröstet eller i buken eller överallt, iväg till doktorn, trots att han har mig att fråga. Och vi åker iväg och det är en ångest som ligger alldeles under ytan, men strong som han är så darrar inte handen. Han är rädd att förlora livet som vi alla är. Det syns i ögonen. Även om han ofta säger att livet i stolen är inget liv. Som att livet, det är ingenting. Säger att du, med din mystik, du kan tala om livets mystik du som inte sitter dig fram. Sätt dig i en stol ska du få se på mystik!

Och visst erkänner jag det, att Smälltroende eller Gudstroende, hjärtat är lika ensamt när det kommer till den där gamla kritan, visst vet jag det. Hjärtat är alltid ensamt där i bröstet.

Och bättre att David blir ängslig och arg än att han sjunker ihop till ett ingenting.

Han är som en tumstock. Mäta både smått och stort kan tumstocken, och vinkla sig åt alla tänkbara vinklar. Men böja sig, det går inte. David tror att det där att tvingas böja sig är ett gungfly som slukar en. När vi var nere i stallet den där gången då stoet skulle till att föla, och vi fick vänta en bra stund tills fölet nästan rann ut och låg och glänste i all halmen, och stoet vände sig om och reste på sig och långsamt började slicka av hinnorna, då såg jag på David att han kände det som jag, att det liksom välvde till inom honom likaväl som inom mig. Jag såg det, att hans ögon mörknade. Välvde till, inför livets under.

Och jag sa det, att med min mystik är det inget konstigt, som du inbillar dig, utan det är att jag ser ett underverk i det som du säger bara är naturligt. Konstigare är det inte med mystik än att det är fullt naturligt.

– Nej, säger han, det där köper jag inte. Att ett föl föds, det 16

MinmanDavid_CS2.indd 16

08-08-14 14.11.16

vet du mycket väl vad det beror på. Inget större underverk där än att när jag sår tall så får jag tall och inte gran. Konstigare är det inte, det är självklart.

– Och hur självklart är det att nånting som nästan på pricken ser ut som ett skräp på marken växer upp och blir en tall och sen dessutom försörjer dig, hur självklart är det som sagt, säger jag.

17

MinmanDavid_CS2.indd 17

08-08-14 14.11.16