9789100121518

John le Carré En eftersökt man Översättning av Ola Klingberg

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Carre_En_eftersökt_man.indd 3

08-08-15 10.42.21

Av John le Carré har tidigare utgivits: Spionen som kom in från kylan 1964 Mord i högre skolan 1965 Spegelkriget 1965 Telefon till den döde 1966 En liten stad i Tyskland 1969 Den naive och sentimentale älskaren 1973 Mullvaden 1975 Käpp i hjulet 1978 Vinnare och förlorare 1980 Den lilla trumslagarflickan 1983 En perfekt spion 1986 Ryska huset 1989 I sanningens tjänst 1991 Den ädle spionen 1992 Nattjänst 1994 Lekar och spel 1995 Skräddaren i Panama 1997 Single & Single 2000 Den trägne odlaren 2001 Absoluta vänner 2004 Den gode tolken 2006

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012151-8 Engelska originalets titel: A Most Wanted Man (London 2008) Copyright © David Cornwell 2008 Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency A/S, Copenhagen ScandBook AB, Smedjebacken 2008

Carre_En_eftersökt_man.indd 4

08-08-15 10.42.21

Till mina barnbarn, fĂśdda och framtida.

Carre_En_eftersoĚˆkt_man.indd 5

08-08-15 10.42.21

Den gyllene regeln är att hjälpa dem vi älskar att fly från oss.

Friedrich von Hügel

Carre_En_eftersökt_man.indd 7

08-08-15 10.42.21

1

En turkisk tungviktsmästare i boxning som flanerar på en gata i Hamburg arm i arm med sin mor kan knappast klandras för att han inte märker att han skuggas av en utmärglad ung man i svart rock.

Store Melik, vilket var vad han kallades av beundrande grannar, var en bjässe, rufsig, oborstad och gemytlig, med ett brett naturligt leende och svart hår i hästsvans och en gungande, avslappnad gång som gjorde att han, även utan modern, tog upp halva trottoaren.

Vid tjugo års ålder var han i sin egen lilla värld en celebritet, och inte bara tack vare styrkan i boxningsringen: han hade valts till ungdomsrepresentant för sin islamiska idrottsförening, tre gånger kommit tvåa i det nordtyska mästerskapet i hundra meter fjäril, och som om detta inte vore nog var han dessutom stjärnmålvakt i det fotbollslag som han spelade i på lördagarna.

I likhet med de flesta mycket storvuxna männi­skor var han mer van vid att bli sedd än att se, vilket är ytterligare ett skäl till att den utmärglade unge mannen lyckades skugga honom i tre dygn i sträck.

De två männen fick först ögonkontakt då Melik och hans mor Leyla kom ut från resebyrån al-Umma efter att ha köpt flyg­biljetter till Meliks systers bröllop i deras hemby utanför Ankara. Melik kände någons blick på sig, såg sig omkring och stod plötsligt ansikte mot ansikte med en gänglig, förtvivlat smal ung man, lika lång som han själv, med spretigt skägg, rödsprängda, djupt liggande ögon och en lång svart rock som kunde ha rymt tre trollkarlar.

Han hade en svartvit palestinasjal kring halsen och en sadelväska i kamelskinn över axeln. Han såg stint på Melik, sedan på Leyla.

Sedan riktade han åter blicken mot Melik, utan att blinka, och vädjade till honom med sina eldiga, insjunkna ögon.

9

Carre_En_eftersökt_man.indd 9

08-08-15 10.42.22

Men den unge mannens desperata utseende hade inte behövt bekymra Melik så särdeles mycket eftersom resebyrån låg i utkanten av järnvägsstationen, där alla sorters vilsna själar – tyska vagabonder, asiater, araber, afrikaner eller turkar som han själv men mind­re lyckligt lottade – stod och hängde hela dagen, för att inte nämna män utan ben på elektriska kärror, langare och deras kunder, tiggare och deras hundar och en sjuttioårig cowboy i stetsonhatt och ridbyxor i skinn med silverdetaljer. Få hade arbete, och vissa hade över huvud taget ingen rätt att uppehålla sig på tysk mark, men tolererades i bästa fall i enlighet med en avsiktlig armodspolicy i väntan på en summarisk utvisning, vanligtvis i gryningen. Bara nyanlända och de avsiktligt dumdristiga tog risken. Förståndigare illegala invandrare höll sig långt borta från stationen.

Ytterligare ett skäl till att inte bry sig om den unge mannen var den klassiska musik som stationsledningen spelar på hög volym i den här delen av stationen från ett batteri med välriktade högtalare. Dess syfte var inte att sprida känslor av lugn och välbehag bland åhörarna, utan att få dem att packa sig därifrån.

Trots dessa störande faktorer gjorde den utmärglade unge mannens ansikte avtryck i Meliks medvetande, och under ett flyktigt ögonblick kände han sig generad över sin egen glädje. Men varför i hela världen skulle han vara generad? Någonting underbart hade just skett, och han såg otåligt fram emot att få ringa sin syster och tala om för henne att deras mor Leyla, som hade vårdat sin döende man i ett halvår och sörjt honom djupt i ett år, nu sprudlade av upprymdhet inför tanken på att få närvara vid sin dotters bröllop och bekymrade sig över vad hon skulle ha på sig och om hemgiften var tillräckligt stor och om brudgummen verkligen var så stilig som alla, inklusive Meliks syster, påstod.

Så varför skulle Melik inte prata på med sin egen mor? – vilket han entusiastiskt gjorde hela vägen hem. Det var den utmärglade unge mannens stillhet, kom han senare fram till. De där åldersrynkorna i ett ansikte lika ungt som mitt. Hans vintriga utseende en ljuvlig vårdag.

10

Carre_En_eftersökt_man.indd 10

08-08-15 10.42.22

Detta var på torsdagen.

Och på fredagskvällen, när Melik och Leyla kom ut från moskén tillsammans, var han där igen, samme unge man, samma palestina­ sjal och alldeles för stora överrock, hopkurad i dunklet i en sjaskig portgång. Den här gången lade Melik märke till att den taniga kroppen hade slagsida, som om han hade fått sig en smäll och hamnat på sniskan och blivit kvar i den vinkeln i väntan på att någon skulle säga åt honom att han fick räta på sig igen. Och den eldiga blicken brann ännu intensivare än dagen innan. Melik mötte den rakt på, önskade att han inte hade gjort det och tittade bort.

Och detta and­ra möte var så mycket mer osannolikt eftersom Leyla och Melik nästan aldrig gick i moskén, inte ens till en moderat turkiskspråkig. Efter elfte september hade Hamburgs mo­skéer blivit farliga platser. Om man råkade gå till fel, eller till rätt och råkade få fel imam, kunde man själv och ens familj hamna på polisens bevakningslista för resten av livet. Ingen betvivlade att det i så gott som varje rad med personer som bad fanns någon som tog emot pengar för att lämna uppgifter till myndigheterna. Ingen, vare sig muslim, polisspion eller den som var både och, var benägen att glömma att stadsstaten Hamburg ovetandes hade hyst tre av elfte september-kaparna, för att inte tala om andra sammansvurna och medlemmar i deras celler, eller att Mohammed Atta, som styrde det första planet in i tvillingtornen, hade tillbett sin vredgade gud i en oansenlig moské i Hamburg.

Dessutom hade Leyla och hennes son sedan makens död blivit mind­re noga med religionen. Ja, det är klart att den gamle gubben hade varit muslim, men han hade varit världslig också, och en militant anhängare av arbetares rättigheter. Det var därför han hade fördrivits från sitt hemland. Enda anledningen till att de hade gått i moskén över huvud taget var att Leyla på sitt impulsiva sätt plötsligt hade känt ett behov av att göra det. Hon var lycklig. Sorgens tyngd höll på att lätta. Men årsdagen av makens död närmade sig. Hon behövde få tala med honom och ge honom den glada nyheten. De hade redan missat den stora fredagsbönen och kunde lika gärna ha bett hemma. Men Leylas nycker var lag. Hon hade 11

Carre_En_eftersökt_man.indd 11

08-08-15 10.42.22

helt korrekt hävdat att en personlig åkallan hade större chans att bli hörd om den förrättades på kvällen och hade därför insisterat på att de skulle närvara vid dagens sista tidebön, vilket förresten betydde att moskén var så gott som tom.

Så det är uppenbart att Meliks and­ra möte med den utmärglade unge mannen, i likhet med det första, skedde av ren slump. För vad skulle det annars kunna vara? Det var i alla fall så den godhjärtade Melik, på sitt enkla sätt, resonerade.

Eftersom det var lördag dagen därpå tog Melik bussen genom staden för att hälsa på sin förmögne farbror på familjens stearinljusfabrik. Förhållandet mellan Meliks farbror och far hade tidvis varit ansträngt, men efter faderns död hade han lärt sig att sätta värde på farbroderns vänskap. Vem fick han se när han klev ombord på bussen, om inte den utmärglade unge mannen som satt i vindskyddet av glas utanför och såg på honom då han åkte i väg? Och sex timmar senare, när han kom tillbaka till samma busshållplats, satt den unge mannen fortfarande där och väntade, insvept i sin palestina­ sjal och trollkarlsrock, hopkurad i samma hörn av vindskyddet.

Då Melik, som i vanliga fall såg det som sin plikt att älska hela mänskligheten utan åtskillnad, fick syn på honom hårdnade hans hjärta. Han tyckte att det kändes som om den utmärglade unge mannen anklagade honom för något, och detta gjorde honom stött. Än värre: det fanns något överlägset över honom, trots det eländiga skick han befann sig i. Vad trodde han sig förresten uppnå med den där befängda svarta rocken? Att den gjorde honom osynlig eller något? Eller försökte han visa att våra västerländska vanor var honom så främmande att han inte hade någon aning om vilket intryck han gav?

Hur som helst bestämde sig Melik för att skaka av sig honom.

Så i stället för att gå fram till honom och fråga om han behövde hjälp eller inte mådde bra, vilket han under and­ra omständigheter kanske hade gjort, satte han kurs mot hemmet med stora steg, övertygad om att den utmärglade unge mannen inte skulle klara av att hålla samma tempo.

12

Carre_En_eftersökt_man.indd 12

08-08-15 10.42.22

Det var en ovanligt varm vårdag, och solen sken hårt över trottoarens myller. Men ändå lyckades den utmärglade unge mannen på något magiskt sätt hålla jämna steg med Melik – han haltade och flåsade, rosslade och svettades, och då och då hoppade han till som i smärta, men trots det hann han upp Melik vid övergångsställena.

Och när Melik gick in i det mycket lilla tegelhus som hans mor, sedan familjen sparat i årtionden, nu ägde nästan utan lån, behövde han bara vänta i några ögonblick innan det ringde på dörren. Och när han kom tillbaka ner och öppnade stod den utmärglade unge mannen på farstutrappan med sadelväskan över axeln och ögonen flammande efter den ansträngande gångmarschen och svetten rinnande nedför ansiktet som sommarregn. I sin darrande hand höll han en brun kartongbit på vilken det stod skrivet på turkiska: Jag är en muslimsk medicinstuderande. Jag är trött och skulle vilja sova hos er. Issa. Och som för att inskärpa budskapet: kring handleden ett tunt guldarmband, och dinglande från detta: en berlock i form av Koranen.

Men vid det här laget hade Melik jagat upp sig ordentligt. Visst, han var inte det största geni som hans skola någonsin hade sett, men han tyckte inte om att behöva känna sig skyldig och underlägsen – eller att bli förföljd och ansatt av en uppstudsig tiggare.

Sedan faderns död hade Melik stolt gått in i rollen som husets herre och moderns beskyddare, och som ytterligare ett uttryck för sin auktoritet hade han tagit itu med det som hans far inte lyckats med innan han dog: i egenskap av and­ra generationens invandrare från Turkiet hade han tillsammans med modern beträtt den långa, steniga vägen till tyskt medborgarskap, där varje sida av en familjs leverne sattes under lupp och åtta års oförvitlighet bara var det första kravet. Det sista han och hans mor behövde var en rubbad lösdrivare som påstod sig vara medicinstuderande tiggande utanför deras dörr. ”Stick härifrån, för helvete”, beordrade han den utmärglade unge mannen på turkiska och ställde sig mitt i dörröppningen. ”Stick härifrån. Sluta följa efter oss och kom inte tillbaka.”

13

Carre_En_eftersökt_man.indd 13

08-08-15 10.42.22

Då han inte såg någon reaktion i det tärda ansiktet förutom en ryckning, som av ett slag, upprepade Melik uppmaningen på tyska. Men just som han skulle smälla igen dörren märkte han att Leyla stod i trappan bakom honom och såg över hans axel på den unge mannen och på pappbiten med meddelandet i den obetvingligt skakande handen.

Och han såg att hon redan hade medömkande tårar i ögonen.

Söndagen gick, och på måndagsmorgonen hittade Melik på ursäkter för att inte åka till sin kusins grönsaksfirma i Wellingsbüttel.

Han var tvungen att stanna hemma och träna för det öppna amatör­ mästerskapet i boxning, sa han till modern. Han var tvungen att träna på gymmet och i den olympiska bassängen. Men egentligen hade han kommit fram till att hon inte gick säker ensam hemma med en drasut till psykopat som hade storhetsvansinne och som, när han inte bad eller bara stirrade in i väggen, strök omkring i huset och kärleksfullt rörde vid allting som om han mindes det från någon gång för länge sedan. Leyla var en oförliknelig kvinna, tyckte hennes son, men sedan makens död var hon impulsiv och känslostyrd. De som hon valde att älska kunde inte göra något fel.

Issas försagdhet och mjuka uppförande och hans plötsliga anfall av gryende lycka vann honom omedelbart en plats i denna utvalda skara.

På måndagen och även på tisdagen gjorde Issa inte mycket annat än att sova, be och tvätta sig. Han kommunicerade på haltande turkiska med en egendomlig guttural brytning, förstulet, i plötsliga krevader, som om det vore förbjudet att prata, och ändå uppfattade Melik på något sätt hans tal som docerande. I övrigt åt han. Var i hela världen fick han plats med all den där maten? Vilken tid på dagen som helst kunde Melik komma in i köket, och där satt han med huvudet hukat över en skål med lamm och ris och grönsaker, skeden rörde sig oupphörligt, ögonen pendlade från sida till sida, vaksamt, som om någon kunde tänkas vilja ta maten ifrån honom.

När han hade ätit upp torkade han ur skålen med en brödbit, åt brödet, mumlade: ”Prisad vare Gud” och flinade lätt, som om han 14

Carre_En_eftersökt_man.indd 14

08-08-15 10.42.22

bar på en hemlighet som var för bra för att han skulle avslöja den.

Sedan tog han skålen till diskhon och sköljde den under kranen, något som Leyla aldrig någonsin skulle ha tillåtit att hennes egen son eller man gjorde. Köket var hennes territorium. Män skulle hålla sig därifrån. ”Så när hade du tänkt att påbörja dina medicinstudier, Issa?” frågade Melik honom i förbigående, med modern inom hörhåll. ”Om Gud vill, det blir snart. Jag måste vara stark. Jag får inte vara en tiggare.” ”Du kommer ju att behöva uppehållstillstånd. Och student­ legitimation. För att inte tala om sisådär hundra tusen euro, för mat och boende. Och en fin liten sportbil att ta ut dina flickvänner med.” ”Gud är barmhärtig. När jag inte är en tiggare, han kommer att sörja för mig.”

För Melik framstod sådan självsäkerhet som mer än bara fromhet. ”Han kostar oss stora pengar, mor”, sa han med bestämd röst då han stormade in i köket när Issa var uppe på vinden. ”Som han äter. Alla de där baden.” ”Inte mer än du gör, Melik.” ”Nej, men han är ju inte jag. Vi vet inte vem han är.” ”Issa är gäst i vårt hem. När han har återfått krafterna ska vi med Allahs hjälp fundera över hans framtid”, svarade hans mor ädelt.

Issas märkliga försök att vara självutplånande gjorde honom bara än mer synlig i Meliks ögon. Då han smög sig fram i den trånga korridoren eller gjorde sig redo att gå uppför trappstegen till vinden där Leyla hade bäddat åt honom tyckte Melik att han var överdrivet försiktig; han bad om tillåtelse med sina rådjursögon och tryckte sig mot väggen när Melik eller Leyla behövde gå förbi. ”Issa har suttit i fängelse”, meddelade Leyla glatt en morgon.

Melik blev förskräckt. ”Är du säker på det? Hyser vi en fängelsekund? Vet polisen om det? Har han berättat det för dig?” ”Han sa att i fängelset i Istanbul får man bara en brödbit och en skål ris om dagen”, sa Leyla, och innan Melik hann säga något 15

Carre_En_eftersökt_man.indd 15

08-08-15 10.42.22

lade hon till en av den framlidne makens favoritlösningar på alla problem: ”Vi hedrar gästen och bistår den som befinner sig i nöd.

Alla välgärningar kommer att belönas i paradiset”, mässade hon. ”Satt inte din egen far i fängelse i Turkiet, Melik? Alla som sitter i fängelse är inte brottslingar. För folk som Issa och din far är fängelset en hedersutmärkelse.”

Men Melik viss­te att hon i bakfickan hade and­ra tankar som hon var mind­re benägen att röja. Allah hade besvarat hennes böner.

Han hade skickat henne en and­ra son i stället för den make hon förlorat. Att han var en illegal invandrare och halvgalen fängelse­ kund med vanföreställningar tycktes hon inte bry sig om.

Han kom från Tjetjenien.

Så pass mycket lyckades de komma fram till den tredje kvällen då Leyla överraskade dem båda med att tralla fram några meningar på tjetjenska, något som Melik i hela sitt liv aldrig hade hört henne göra. Issas tärda ansikte sken upp med ett plötsligt häpet leende som försvann lika kvickt, och sedan tycktes han plötsligt bli stum.

Men Leylas förklaring till denna språkliga förmåga visade sig vara enkel. Som liten flicka i Turkiet hade hon lekt med tjetjenska barn i sin by och snappat upp några av deras fraser. Hon hade gissat att Issa kom från Tjetjenien så fort hon fått se honom men hade hållit sina aningar för sig själv, för med tjetjener viss­te man aldrig.

Han kom från Tjetjenien och hans mor var död, och det enda han hade till minne av henne var guldarmbandet med Koranen som hon hade fäst kring hans handled innan hon dog. Men när och hur hon hade dött och hur gammal han varit när han ärvt armbandet var frågor som han antingen inte förstod eller inte ville förstå. ”Tjetjener är avskydda överallt”, förklarade Leyla för Melik, medan Issa höll huvudet sänkt och fortsatte äta. ”Men inte hos oss.

Hör du det, Melik?” ”Det är klart att jag hör, mor.” ”Alla förföljer tjetjenerna utom vi”, fortsatte hon. ”Det är så det går till i hela Ryssland och i resten av världen. Inte bara tjetjenerna, 16

Carre_En_eftersökt_man.indd 16

08-08-15 10.42.22

utan ryska muslimer överallt. Putin förföljer dem och herr Bush uppmuntrar honom. Så länge Putin kallar det sitt krig mot terrorismen kan han göra vad han vill med tjetjenerna utan att någon hindrar honom. Visst är det så, Issa?”

Men Issas korta ögonblick av glädje hade sedan länge passerat. Skuggorna hade återvänt till det härjade ansiktet, den lidande glimten i rådjursögonen, och en utmärglad hand slöts beskyddande kring armbandet. Tala, för helvete, uppmanade Melik honom förtretat, men inte högt. Om någon överraskar mig med att prata turkiska till mig, då svarar jag på turkiska, det är bara vanlig hyfs! Så varför svarar du inte min mor med några vänliga ord på tjetjenska, eller är du alltför upptagen med att sätta i dig hennes mat?

Det fanns mer att bekymra sig över. Då han i smyg hade utfört en säkerhetsinspektion av vinden, som Issa nu behandlade som sitt eget område, medan Issa var i köket och som vanligt pratade med modern, hade han gjort vissa intressanta fynd: hamstrade matbitar, som om Issa gjorde sig redo att fly; ett guldinramat miniatyrfoto i halv­figur av Meliks förlovade syster taget då hon var arton, knyckt från moderns högt skattade samling familjeporträtt i vardagsrummet; och hans fars förstoringsglas, liggande ovanpå ett exemplar av Hamburgs Gula sidorna, uppslagna på de sidor där stadens många banker stod listade. ”Gud har skänkt din syster ett vackert leende”, slog Leyla belåtet fast, som svar på Meliks upprörda bedyrande att de hyste en sexuell avvikare tillika illegal invandrare. ”Hennes leende kommer att lysa upp Issas hjärta.”

Issa kom alltså från Tjetjenien, vare sig han talade språket eller inte. Båda föräldrarna var döda, men när han tillfrågades om dem verkade han lika förbryllad som hans värdar och blickade med en stillsam min och höjda ögonbryn in i ett hörn. Han var statslös, hemlös, hade suttit i fängelse och var en illegal invandrare, men Allah skulle sörja för att han kunde studera medicin så fort han inte längre var tiggare.

17

Carre_En_eftersökt_man.indd 17

08-08-15 10.42.22