9789100120795

bin Ladin ett familjedr ama

Steve Coll Översättning Mattias Göthe

Albert Bonniers förlag

BIN LADIN_648s.indb 3

08-08-11 09.45.16

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012079-5 Engelska originalets titel: The Bin Ladens. An Arabian Family in the American Century Copyright Š Steve Coll 2008 Originalet utgivet av Penguin, New York 2008 Omslag: MarySarah Quinn ScandBook AB, Falun 2008

BIN LADIN_648s.indb 4

08-08-11 09.45.16

Innehåll

Författarens kommentar släkttr äd Om tr anslittereringen Prolog: ”Vi tillber alla samma Gud”

9 11 13 15

Patriarken 1900–september 1967 1. I exil 2. Det kungliga garaget 3. Passiva delägare 4. Hans glansfulla ledning 5. För Jerusalem 6. Bakslaget 7. En modern man 8. Sidvindar

31 43 57 72 89 102 112 120

Söner och döttrar September 1967–maj 1988 9. Förmyndarna 10. Den unge Usama 11. Konspirationernas rike 12. Arvtagaren 13. Upptäckten av Amerika 14. Konvertiten 15. Goda kontakter

BIN LADIN_648s.indb 5

131 145 160 169 186 202 216

08-08-11 09.45.16

16. Nöjesparken 17. I konungens tjänst 18. Panikångest 19. Lokomotivet 20. Vapenmarknaden 21. Utanför bokföringen 22. Förslaget 23. Kitty Hawk Field of Dreams

234 246 265 275 283 296 304 316

Den globala familjen Juni 1988–september 2001 24. Manusförfattare, regissör, producent 327 25. Klumpsummor 341 26. America in Motion 353 27. De schweiziska kontona 364 28. En Rolls-Royce i regnet 380 29. Konstruktioner i exil 392 30. Hedgefonder 412 31. Det trojanska skrivbordet 426 32. Dyrkandets estetik 432 33. En telefon, en värld 446 34. Jurister, vapen och pengar 465 35. Bin Ladin-ön 488 Arvet September 2001–september 2007 36. Namnet 37. PR 38. Varumärken 39. Och? 40. I exil

BIN LADIN_648s.indb 6

505 525 535 541 550

08-08-11 09.45.16

Kommentarer till k ällorna noter Författarens tack Om författaren Litter atur personregister

BIN LADIN_648s.indb 7

563 565 616 630 631 641

08-08-11 09.45.16

Förfat tarens kommentarer

Två journalister som numera arbetar på Washington Post har gjort utomordentliga bidrag till researcharbetet inför den här boken. Robin Shulman gjorde intervjuer och grävde fram dokument i Egypten, Libanon, Israel, Spanien, Frankrike och USA. Hennes uthållighet, empati och öga för detaljer har gjort den här boken mycket starkare än vad den annars skulle ha varit. När jag var färdig med det första utkastet kontaktade Julie Tate de personer jag intervjuat igen, för att fördjupa materialet och kontrollera faktauppgifter och tolkningar. Hennes sinne för detaljer och nyanser, hennes brinnande intresse för ämnet och hennes enastående professionalism har betytt oerhört mycket för det här arbetet.

BIN LADIN_648s.indb 9

08-08-11 09.45.16

Släkt tr äd

Födda från mitten av 1940-talet fram till 1950: Söner: Salem, Ali, Thabit, Mahrouz, Hassan, Omar, Bakr, Khaled, Yeslam, Ghalib, Yahya, Abdulaziz, Issa, Tareq Döttrar: Aysha, Fatima Sheika, Su’aad, Tayyeba, Wafa, Nour Födda mellan 1951 och 1959: Söner: Ahmad, Ibrahim, Shafiq, Usama, Khalil, Saleh, Haider Döttrar: Salma, Zeenat, Ruqqueiya, Randa, Zubaida, Najiah, Samiah, Muna, Saleha, Mariam, Fowziyah, Raja, Huda, Seema Födda mellan 1959 och 1967: Söner: Saad, Abdullah, Yasir, Mohammad Döttrar: Raedah, Eman, Aetedal, Sahar, Ilham, Sana’a, Malak, Muneera

BIN LADIN_648s.indb 11

08-08-11 09.45.16

Om tr anslit terer ingen

Det finns tyvärr ingen enkel korrespondens mellan det arabiska alfabetet och det latinska, och det finns inte heller ett allmänt vedertaget system för translitterering mellan dessa alfabet. Stavningen av arabiska namn på platser och personer i den här boken är till viss del godtycklig, även om jag har försökt att använda de enklaste eller mest spridda formerna. I vissa fall förekommer flera olika stavningar av samma namn, eftersom jag velat undvika ändringar av direkta citat ur dokument. Själva släktnamnet bin Ladin är ett kapitel för sig. Det är inte ovanligt att släktens medlemmar använder två olika stavningar av sitt efternamn i ett och samma dokument, till och med i officiella domstolshandlingar. Den kanske vanligaste formen är ”Binladin”, en variant som även används i det engelska namnet på flaggskeppet bland familjeföretagen, Saudi Binladin Group. Däremot används ”Binladen”, ”bin Ladin”, ”bin Laden” eller till och med ”Benladin” i officiella handlingar. En person som står familjen nära rekommenderade att jag skulle använda en hopskriven variant, men jag valde till slut ”bin Laden” som den huvudsakliga formen. Det finns två skäl till detta. För det första är den här formen den som är mest välkänd för en västerländsk läsekrets, och för det andra skrivs efternamnet som två separata ord när det skrivs med arabiska tecken.* Vad gäller förnamnen på Mohameds 54 barn har jag förlitat mig på den stavning som används i den engelskspråkiga aktieägarförteckning som familjen nyligen lämnade in till en federal domstol i USA.

* I denna översättning används av liknande skäl formen ”bin Ladin”, som är den vedertagna stavningen i Sverige, ö.a.

BIN LADIN_648s.indb 13

08-08-11 09.45.16

Prolog

”V i tillber alla sa mma Gud”

Oktober 1984–februari 1985

L

y nn Peghin y tillbringade de flesta av sina morgnar med att spela piano på hotellet Hyatt Regency Grand Cypress i Orlando i Florida.

Hon var 24 år gammal och hade mörkt hår, slank kropp och ett livligt sätt.

Hon hade växt upp i Melbourne vid atlantkusten och hade studerat musik vid University of Central Florida. Hon fastnade för pianot och lyckades nätt och jämnt livnära sig på sitt instrument. Frukostskiftet i Hyatts grottliknande atrium var i vanliga fall dämpat – sömniga turister som skaffade energi inför en dag på Disney World, affärsmän som muttrade om fastighetspriserna. En morgon i oktober 1984 kom emellertid en av gästerna fram till henne, en man i medelåldern med ljusa ögon, svart kalufs och en brytning som hon inte kände igen. Han frågade henne om hon kunde spela Beethovens Für Elise. Han lyssnade med en uppskattande min och gav henne en tjugodollarsedel i dricks. ”Spelar du på privata fester?” frågade han.

De bytte visitkort med varandra. Hans namn var Salem bin Ladin. Han hade ett hus väster om Orlando, berättade han, inte långt från Disney World, och hade just nu besök från sitt hemland Saudiarabien av medlemmar i oljemonarkins kungafamilj. Han hade ett piano där och undrade om hon hade möjlighet att spela under en bjudning senare i veckan. Ett par dagar senare körde hon längs State Road 50, som löpte västerut genom apelsinodlingarna mot Lake County. Salems hus låg i närheten av den

BIN LADIN_648s.indb 15

08-08-11 09.45.16

16

d bin l adin

döende järnvägsknuten Winter Garden och visade sig vara en muromgärdad egendom på fem hektar med häststallar, en swimmingpool i kakel, tårpilar och palmer. Huvudbyggnaden från 1920-talet hade rödbrunt spanskt taktegel, kupoler och loggior. Nedanför den kulle där huset stod glittrade en sjö. ”Leeen! Leeen!” ropade Salem upphetsat när hon kom, och vinkade in henne till matsalen där gästerna åt frukost. Klockan var fyra på eftermiddagen. ”Kom, kom”, sa han. ”Sitt med oss.”1 Hon placerades intill hedersgästen Abdulaziz al-Ibrahim, som var bror till prinsessan Jawhara al-Ibrahim, fjärde hustru och enligt vad som sades även favorithustru till den saudiarabiske kungen Fahd. Släkten Ibrahim hade kommit upp sig i samhället efter att kungen fattat tycke för Jawhara. Hon hade lämnat sin man för kungen och fött honom en son, Abdulaziz, som kung Fahd avgudade. Prinsessan Jawharas närhet till monarken innebar stora möjligheter för hennes bröder. De blev inflytelserika affärsmän, vilket skapade avundsjuka och skvaller i hovkretsarna. De hade nyligen börjat investera på Orlandos fastighetsmarknad.2 Salem bin Ladin, vars familjs byggföretag var helt beroende av kontakter inom hovet, odlade sin vänskap med familjen Ibrahim.

Lynn småpratade glatt med sin bordskavaljer. Ibrahim åt energiskt, men under tystnad. Salem lutade sig mot henne och viskade: ”Du får egentligen inte prata direkt med honom.” Hon tystnade omedelbart. Hon undrade vad hon hade gett sig in på.

Salem tog med henne ut för att visa henne egendomen. Han var en spenslig man i trettioårsåldern, omkring en och sjuttiofem, slank men samtidigt mjuk på ett sätt som tydde på ett liv utan alltför mycket motion. Han rökte cigaretter oavbrutet och hade mörka påsar under ögonen. Samtidigt utstrålade han en magnetisk energi, som tillsammans med hans pengar drog till sig människor och höll dem kvar i omloppsbana runt honom. Han var en erfaren pilot och pratade passionerat om flygning. Han nämnde att en av hans bröder nyligen hade skadat sig i en olycka i närheten av sjön.

Han verkade rastlös, ständigt på väg någonstans, men samtidigt älskvärd och förtroendeingivande. Gradvis kom Lynn att förstå att hon hade blivit inbjuden till ett ständigt pågående interkontinentalt party som Salem var

BIN LADIN_648s.indb 16

08-08-11 09.45.16

Prol og d

17

värd för, ett party som varken hade en tydlig början eller ett tydligt slut.

Han berättade för henne att han snart skulle ta sitt privata jetflygplan till Kalifornien. Han skulle träffa någon där, sa han, för att diskutera ett möjligt filmprojekt där Brooke Shields var inblandad.3 När det blev kväll började huset fyllas med folk, mestadels saudiarabiska män som verkade vara på semester. Där fanns också några medelålders amerikanska kvinnor som var vänner till Salem, eller som kanske hade affärer ihop med honom. Lynn gick in i vardagsrummet, där det stod ett Yamaha-piano som hon började spela på. Till slut sa Salem att hon gärna fick komma tillbaka nästa dag, då festen skulle fortsätta. ”Ta med dina systrar! Ta med dina systrar!” bönföll han. ”Vi behöver flickor.”

När Lynn kom tillbaka med en vän och två av hennes systrar stod en orkester i vardagsrummet. Salem deklarerade högtidligt att man skulle hålla en talangtävling. Han lovade femtusen dollar i kontanter till vinnaren och utnämnde samtidigt sig själv till enväldig domare. En av de amerikanska kvinnorna spelade piano och sjöng, bandet spelade några låtar och Lynn spelade ett stycke på pianot. Lynns vän hade däremot inga musikaliska talanger. Istället bestämde hon sig för att berätta för sin publik om sina personliga erfarenheter av barnafödsel och en nyligen genomliden skilsmässa.

Personligt hållna monologer om kvinnors smärta och livets mirakel hörde inte till vanligheterna i de könssegregerade manliga salongerna i Saudiarabiens palats och handelshus, och den tystnad som följde på hennes framställning mindes Lynn som en aning besvärad. ”Jag är verkligen ledsen för hennes skull”, sa Salem till Lynn efteråt.

Han sa att han gillade hennes vän och att han beklagade hennes skilsmässa. Han drog av omkring tusen dollar från en sedelrulle. ”Ge de här till henne.”

Vid ett tillfälle kom en av de amerikanska kvinnor som arbetade med Salem i Orlando fram till Lynn. ”Du vet väl att Salem verkligen gillar dig?” sa hon. ”På ett romantiskt sätt?”

Flera år senare berättade Lynn: ”Hon sa till mig – och det glömmer jag aldrig: ’Lynn, det här är världens chans för dig. Du är ung. Du är obunden.

BIN LADIN_648s.indb 17

08-08-11 09.45.17

18

d bin l adin

Han kommer att ta med dig över hela världen och visa dig allt, och om jag vore du skulle jag ge järnet.’”4 Salem bin Ladin var en omtyckt kund på AlamoArrow, en återförsäljare av ultralätta sportflygplan utanför San Antonio i Texas. Föregående år hade han dykt upp en fredag strax före jul och köpt stora delar av affärens lager – flygplan och tillbehör – och begärt att allting skulle levereras till flygplatsen och lastas ombord på hans privata tvåmotoriga Bac-111-jetplan.

Ett par veckor senare återkom han för att köpa fler ultralätta plan, inklusive en kamouflagemålad militär prototyp som tidigare varit utrustad med missiler. Bepansringen hade tagits bort, men enligt George Harrington, som då jobbade som säljare, tyckte kunden ”att den var rätt häftig”.

Ultralätta flygplan är små öppna hobbyplan som oftast flygs på låg höjd i hastigheter på omkring 75 kilometer i timmen. Salem älskade de här flygplanen, precis som segelflyg gav de en känsla av att kunna flyga som en rovfågel, fri och buren av vindarna. I Saudiarabien var de förbjudna av säkerhetsskäl, så Salem hade lagrat flygplanen på sina olika utländska tillflyktsorter.

Under slutet av 1984 samlade han på sig flera exemplar av den senaste modellen, Quicksilver, eftersom han i början av det nya året skulle organisera en kunglig saudisk jaktexpedition till Pakistan. Salem tänkte sig evenemanget som en blandning av Tusen och en natt och Professor Balthazar.

Salem förklarade för cheferna på AlamoArrow att han och hans saudiska gäster, som var prinsar i kungafamiljen, skulle slå läger ute i öknen och jaga med jaktfalkar på det traditionella sättet, men samtidigt ha tillgång till de flygande leksakerna. Han bad George Harrington och hans kolleger att köpa och inreda en tio meter lång trailer som kunde klara frakten av flygplanen över Pakistans ojämna vägar och ökenstigar. Salem hade också beställt en varmluftsballong från Florida. Den levererades med en plakett där det stod: ”Specialbyggd för Salem bin Ladin”. Han köpte en minimotorcykel av märket Honda och en ökenanpassad röd Chevrolet Blazer-pickup med starka strålkastare och enorma hjul. Han lät installera en kortvågsradio i bilen så att han kunde kontakta närmaste pakistanska stad om han skulle köra vilse eller fastna i sanden. I Tyskland köpte han en fyrhjulsdriven Volkswagen-husbil med luftkonditionering, dusch och

BIN LADIN_648s.indb 18

08-08-11 09.45.17

Prol og d

19

ett litet kök. Harrington berättade att Salem fyllde husbilen med ”varenda pryl han kunde komma över”. Allting fraktades med lastbil till South Carolina, där familjen bin Ladin hade kontakter med ett fraktföretag som kunde skeppa varorna till Förenade Arabemiraten och därifrån vidare till hamnstaden Karachi i Pakistan.5 Salem verkade gilla att ha med sig musiker i sitt entourage. Harrington spelade gitarr, så Salem kontrakterade honom för resan till Pakistan, där han också skulle hjälpa de kungliga gästerna att flyga. Ett par dagar före jul satt Harrington, en storväxt jovialisk Texasbo som aldrig tidigare varit utomlands, ombord på ett jetplan på väg till London tillsammans med Don Kessler, en amerikansk pilot som jobbade för Salem och som dessutom spelade trummor.

Hela sällskapet stannade till på Salems herrgård utanför London och flög på julafton vidare till Frankrike, och därifrån till Salzburg i Österrike. De lastade av sitt bagage och körde till skidorten Kitzbühel. De hade förstås ingen vintersportutrustning med sig, eftersom beslutet att åka till Österrike hade fattats bara några timmar före avfärden, så gruppen gick med Salem i spetsen in i en affär och köpte skidor, pjäxor, jackor och skidbyxor till alla. De gav sig ut i backarna och accepterade inbjudan till en fest hemma hos den kände saudiske vapenhandlaren Adnan Khashoggi.

I Khashoggis villa fanns ett diskotek med en scen. Den kvällen var lokalen bullrig, mörk och fylld med saudier och européer. Salem grep mikrofonen och meddelade att han skulle göra ett framträdande. Han och George Harrington tog med sig stålsträngade akustiska gitarrer upp på scenen och började på folkrockklassikern House of the Rising Sun: There is a house in New Orleans They call the Rising Sun. It’s been the ruin of many a poor boy, And God I know I’m one. ”Han var halvdan som gitarrist och ännu sämre som sångare, men det gick helt enkelt inte att stoppa honom”, mindes Harrington. ”Så vi spelade den kvällen för alla som var där.”6

BIN LADIN_648s.indb 19

08-08-11 09.45.17

20 d bin l adin Nästa stopp var Marbella i Spanien och sedan gick resan vidare till Kairo i Egypten, där man skulle fira nyår. De stannade till i Jiddah i Saudiarabien och reste därifrån vidare till Dubai.

På Dubai Hyatt träffade Harrington Salems nya väninna från Orlando: Lynn Peghiny. De blev snabbt vänner, två amerikaner som dragits in i ett osannolikt äventyr där de kastades från det ena landet till det andra och som båda var lika vilsna i de främmande omgivningarna. Lynn hade flugit in från New York för att ansluta sig till expeditionen i Pakistan. (”När jag ser tillbaka på det häpnar jag över vad jag hade för mig när jag var tjugofyra”, sa hon senare.) Salem installerade henne i en av hotellets sviter med en flygel. De lyssnade på henne när hon spelade Chopin.

Ett par dagar senare packade Salem in Lynn och George i sin Mitsubishi MU-2, ett kompakt dubbelmotorigt propellerplan för korta distanser. En åldrig beduin bar ombord en jaktfalk med läderhuva. George fick ta hand om en portfölj med minst 250 000 dollar i resecheckar och kontanter.

Han hade fått klart för sig att ett av hans uppdrag var att hålla reda på Salems reskassa. Med ombord var också Bengt Johansson, en kedjerökande flygmekaniker från Sverige med enormt hårsvall, som var den europeiske medlem i Salems grupp som varit med längst. De skumpade nedför startbanan mot Karachi. ”Vi var så tungt lastade att alla applåderade när vi äntligen lyfte från marken”, berättade Lynn. ”Jag undrade varför de tog sådana risker.”7 I Karachi träffade Salem en saudisk diplomat. Han hälsade ofta på Saudiarabiens ambassadörer när han reste jorden runt. Entouraget checkade in på Sheraton, en fästning i glas och betong som var stadens bästa hotell.

I Karachis hamn upptäckte Salem att den pakistanska armén inte tillät vare sig ultralätta flygplan eller luftballonger på pakistanskt territorium.

Längs gränsen i öster stod armén ständigt i högsta beredskap, öga mot öga med den indiska militären. I väster var landet indraget i ett hemligt gerillakrig mot de sovjetiska styrkorna i Afghanistan, som då och då gjorde räder på pakistansk mark. Saudiska prinsar i små, oregistrerade flygplan och luftballonger var något helt otänkbart för de pakistanska arméofficerarna. Salem argumenterade för sin sak, han rökte, försökte utnyttja

BIN LADIN_648s.indb 20

08-08-11 09.45.17

Prol og d

21

sina kontakter, men de pakistanska myndigheterna var orubbliga. De sa åt honom att han måste frakta tillbaka sina luftburna leksaker till Dubai.

Mitt i allt detta kallade Salem en morgon till sig George Harrington och Bengt Johansson och meddelade att de allesammans skulle flyga med Mitsubishin upp till Peshawar, den stad i norra Pakistan som fungerade som språngbräda för operationerna i Afghanistan. Till en början ville Salem inte säga mer än att han hade ett ärende att uträtta. Det visade sig så småningom att det hade med hans halvbror Usama att göra. ”Varför?” frågade Harrington. ”Efter ett tag förklarade han att Peshawar tydligen var bas för rebellerna. Jag hade aldrig hört talas om Peshawar.

Världspolitiken fanns inte på min radarskärm. Han sa att Usama fanns däruppe och fungerade som länk mellan USA, den saudiska regeringen och de afghanska rebellerna.” Harrington fortsatte: ”Salem var tvungen att se till att Usama fick det han behövde. Den saudiska regeringen skickade saker till Usama, och Salem sa att han var tvungen att åka dit och kontrollera med sin bror … att allt gick vägen.”

Trion flög upp dit samma eftermiddag och landade på en remsa grus – Harrington kunde inte avgöra om det var en väg eller en landningsbana. Usama och några av hans medhjälpare kom fram för att hälsa dem välkomna. ”Jag kommer ihåg att jag slogs av att han var så mycket längre än Salem.”8 Han var omkring 27 år gammal. Han var inte bara lång, utan hans buskiga svarta helskägg gjorde också ett starkt intryck. Skägget rann nedför kinderna och samlade ihop sig under hakan, vilket gjorde hans tunna ansikte ännu längre. Hans bruna ögon var klara och kommunikativa, men hans sätt var reserverat. Usama reste ofta till Pakistan från sitt hem i Jiddah i Saudiarabien, men han hade ännu inte bosatt sig vid fronten. Han var en filantropisk pendlare, med uppdrag från sina religiösa lärare att finansiera välgörenhet och de arabiska frivilliga som precis hade börjat strömma in för att hjälpa till i striderna.

Salem presenterade formellt sina svenska och amerikanska medresenärer för Usama. Usama hade kaftan och en platt afghansk mössa. Han var tystlåten inför utlänningarna men skakade Johanssons hand respektfullt.

Bengt hade genom åren lärt sig att alla Salems yngre syskon behandlade

BIN LADIN_648s.indb 21

08-08-11 09.45.17

22

d bin l adin

sin äldste storebror med underdånig respekt, och att denna respekt även utsträcktes till Salems vänner, oavsett hur otillbörliga dessa vänner var i saudiska ögon.9 De körde till Usamas kontor och satte sig i en ring på golvet. De två halvbröderna pratade sinsemellan på arabiska i omkring två timmar. En anspråkslös lunch serverades. Det var typiskt för Salem att ta med sig sina västerländska vänner till en miljö där de i vanliga fall inte hade varit välkomna, men ingen ifrågasatte öppet deras närvaro. Hursomhelst kunde varken Harrington eller Johansson förstå mycket av det som sades.

Efter lunchen tog Usama med sig gästerna på en förevisning av det välgörenhetsarbete som han stödde i Peshawar som hjälp åt afghanerna. De besökte flyktingläger där afghanska civila och rebeller som blivit hemlösa efter de sovjetiska bombningarna bodde i primitiva tält eller skjul. De besökte ett sjukhus ”med folk med amputerade lemmar” och Harrington häpnade över berättelserna om de fruktansvärda dåd som de sovjetiska angriparna begick, och om hur de sårade rebellerna i alla fall ”ville åka tillbaka och fortsätta slåss för Afghanistan”. De åkte till ett barnhem där Johansson mindes att barnen bodde i ”små kuber … betongkuber, och de sov på golvet”. Barnen samlades och sjöng sånger för Usamas gäster.10 Salem hade med sig en stor och otymplig videokamera som han spelade in scenerna med. Han höll på med en hemvideofilm som skulle användas för att ge publicitet åt Usamas arbete och för att samla in mer pengar. ”Vi var ute för att samla in fakta”, mindes Harrington. ”Kameran skulle visa vad det var som pågick. Ingenting militärt … det handlade mer om pengar.”

Ef ter et t par ytterligare äventyr i Pakistan flög Salems grupp tillbaka till Dubai. Salem sa att han hade blivit tvungen att åka på en oväntad affärsresa och att han skulle vara borta i ungefär en vecka.

Den amerikanska ballongflygare som ingick i entouraget tog med George och Lynn på en flygtur över emiratets sanddyner. Brisen från Persiska viken och ökenvindarna råkade blåsa in ballongen över den lokale emirens palats. Emirens vakter pekade med sina automatvapen mot den

BIN LADIN_648s.indb 22

08-08-11 09.45.17

Prol og d

23

svällande röda och gula farkosten. ”Nu är det slut”, mindes Harrington att han tänkte. Hans liv skulle sluta ”som en blodfläck på furstens gräsmatta”.

Som tur var valde vakterna att inte skjuta.1 1 De hörde ingenting från Salem på ett par dagar, men han hade berättat för Harrington vart han skulle åka: till Washington.

Kung Fahd av Saudiarabien hade i början av 1985 arbetat med att förbereda ett toppmöte och ett statsbesök hos president Ronald Reagan. ”Av någon anledning ville kungen att Salem skulle komma till Washington”, sa Harrington. Salem gav sig iväg med en gång. Det här var ingenting anmärkningsvärt. Salems vän Mohamed Ashmawi, som var chef inom den saudiska oljeindustrin, beskrev det så här: ”Han brukade åka och hälsa på kungen var han än befann sig.”1 2 Sekretess och komplexitet präglade relationerna mellan kung Fahd och Ronald Reagan. Förutom Storbritannien fanns det under vintern 1985 antagligen inget land som Reagans regering delade fler känsliga hemligheter med än Saudiarabien. Reagan hade till exempel utan att den amerikanska allmänheten visste om det godkänt ett försök att få de amerikaner som hölls som gisslan i Libanon släppta mot att kidnapparnas sponsorer i Iran fick leveranser av vapen. Adnan Khashoggi, som arbetade nära den saudiska kungafamiljen, hade en central roll i de här hemliga transaktionerna. Kung Fahd hade i juni föregående år på uppmaning av Reagans säkerhetsrådgivare Robert McFarlane gått med på att i största hemlighet överföra en miljon dollar varje månad till en bank på Caymanöarna till stöd för Nicaraguas antikommunistiska gerilla, Contras. Arrangemanget gjorde det möjligt för president Reagan att kringgå de restriktioner kongressen fastställt för den här typen av bistånd. Enligt Saudiarabiens långvarige ambassadör i Washington, Bandar bin Sultan, hade kungariket inga som helst intressen i Nicaragua. (”Jag brydde mig inte ett skvatt om Contras – jag visste inte ens var Nicaragua låg”, berättade han senare.) Men McFarlane lyckades enligt Bandar övertala saudierna om att pengarna skulle hjälpa Reagan att bli omvald i november, eftersom de skulle hålla situationen i Centralamerika under kontroll. Saudierna ställde upp med pengarna, och Reagan vann en jordskredsseger.1 3 I början av 1985 meddelade kung Fahd amerikanerna att han nu skulle

BIN LADIN_648s.indb 23

08-08-11 09.45.17

24 d bin l adin fördubbla sina hemliga insättningar på kontot. De två regeringarna samarbetade under det kalla kriget enligt principen ”tjänster och gentjänster”, ett mönster som tyder på ett ovanligt stort mått av personlig tillit och förståelse på högsta nivå. Fahds besök i Washington var därför av avgörande betydelse. Reagan var en mästare på de teatraliska och ceremoniella aspekterna av sitt ämbete, och han förberedde en stort uppslagen föreställning.

Den kylslagna kvällen den 11 februari promenerade de upp mot Vita huset – New York Yankees-managern Yogi Berra, vicepresident George Bush, Linda Gray från tv-serien Dallas om oljemoguler, den verklige oljemogulen Oscar Wyatt, skådespelerskan Sigourney Weaver samt Donald och Ivana Trump. ”Det är spännande. Det är americana. Det är Ronald Reagan”, skojade komikern Joe Pricopo från Saturday Night Live, som också fanns med på gästlistan till banketten. ”Jag antar att Saudiarabiens kung kommer för att se hur en riktig kung lever.”14 Saudiska kungligheter reser inte tillsammans med sina hustrur på statsbesök och andra officiella resor, så kungen eskorterade sin och prinsessan Jawhara al-Ibrahims elvaårige son Abdulaziz. De anlände till Vita huset i traditionella saudiska vita fotsida dräkter med rödrutiga huvuddukar.

Fahd var nu i sextioårsåldern och var så överviktig att hans ben knappt bar honom, men ansiktet ovanför dubbelhakorna hade ännu ett mjukt, pojkaktigt uttryck. Hemma var Fahd så fäst vid Abdulaziz, antagligen sin siste son, att han spenderade enorma summor på att pojkens rum i vart och ett av palatsen skulle vara identiskt inredda – med exakt samma leksaker, tapeter och sängkläder – så att pojken skulle känna sig hemma var de än befann sig. Reagan var också mycket svag för barnet och poserade framför kamerorna med honom, gav honom en privat visning av Ovala rummet, gav honom en modell av en amerikansk rymdfärja och placerade honom bredvid Sigourney Weaver på middagen. Abdulaziz berättade för filmstjärnan att han hoppades få åka till Disney World när hans pappa var klar med besöket i Washington.1 5 Det är svårare att klarlägga Salem bin Ladins aktiviteter i Washington i samband med toppmötet. I en fransk underrättelserapport berättas senare att Salem var inblandad i ”amerikanska operationer” i Centralamerika under den här perioden. De amerikanska myndigheterna har ännu inte

BIN LADIN_648s.indb 24

08-08-11 09.45.17

Prol og d

25

lyft hemligstämpeln på många av de dokument som beskriver Saudiarabiens hemliga stöd till Contras i Nicaragua, men de dokument som släppts innehåller inga bevis på att Salem var delaktig. (Precis som den saudiske ambassadören Bandar hade Salem ”ingen aning om var Nicaragua låg”, enligt en europeisk vän som arbetade tillsammans med honom i samband med vapenaffärer i andra delar av världen.) En jurist som representerade familjen bin Ladin i en civilrättslig tvist i Texas flera år senare mindes ett fotografi av Salem och Ronald Reagan sida vid sida, men dossiern med fotografiet har förstörts vid en arkivgallring. Salem finns inte heller med på de fotografier som togs av Vita husets personal vid toppmötet. Salem var äldst av 54 syskon och ledaren för den stora familjen bin Ladin, men han var samtidigt kungens undersåte – det är lika troligt att han kallades till Washington enbart för att ordna en utekväll som att han var inblandad i hemliga statsärenden.1 6 Det finns däremot ett sammanhang med kopplingar till kung Fahd och president Reagan där det finns tydliga spår av Salem bin Ladins inblandning. Det gäller den hemliga hjälp som USA och Saudiarabien skickade till de antikommunistiska rebeller som kämpade mot Sovjetunionen i Afghanistan. USA och Saudiarabien hade redan skickat flera hundra miljoner dollar i kontanter och militär materiel till de afghanska rebellerna sedan den sovjetiska invasionen 1979. Det finns anledning att anta att Salem vidarebefordrade ett videoband med Usamas humanitära arbete vid den afghanska gränsen till kung Fahd i Washington den vintern, eller till och med direkt till Vita huset. När presidenten hälsade kungen välkommen till Vita huset var Reagan noggrann med att belysa Saudiarabiens ansträngningar för de afghanska flyktingarna vid gränsen mot Pakistan: ”De många humanitära insatserna berör oss djupt”, sa Reagan. ”Ers majestät, den saudiska hjälpen till de flyktingar som slitits från sina hem i Afghanistan har inte gått USA obemärkt förbi.”

I februari 1985 var den främste förmedlaren av denna hjälp Salems halvbror Usama. Reagans formuleringar antyder att han åtminstone fått allmänna upplysningar om Usamas arbete. ”Vi tillber alla samma Gud”, sa Reagan. ”Afghanistans folk, med sitt blod, sitt mod och sin tro, är en fackla för frihetens sak över hela jorden.”17

BIN LADIN_648s.indb 25

08-08-11 09.45.17