9789100120375

Cecilia Hagen

stretar vidare

Albert Bonniers Fรถrlag

kulla gulla 27_5 hagen.indd 3

08-05-29 09.22.16

www.albertbonniersforlag © Cecilia Hagen Redaktör Tina Rabén Grafisk form Eva Lindeberg Repro xxxxxx Tryck xxxxxx ISBN xxxxxx

kulla gulla 27_5 hagen.indd 4

08-05-29 09.22.16

Innehåll 9 Inledning 17 Om hur vi förändrats sen sist 29 Om minnet 43 Om tillbakablickar 53 Om förebilder 63 Om plastikkirurgi 77 Om utväxten och andra ytligheter 91 Om oss i reklamen, och om våra kläder 103 Om sex och samlevnad 115 Om relationer 127 Om Wallenberg och mig 141 Om mat och dryck 155 Om barn och barnbarn 179 Om motion och hälsa

kulla gulla 27_5 hagen.indd 6

08-05-29 09.22.16

191 Om sömnen 203 Om inredning 215 Om mitt halva hus och min täppa 227 Om vänner 237 Om jobbet 251 Om åldersdiskriminering 263 Om ungdomen av i dag 277 Om all denna teknik 289 Om nostalgi 301 De’ ska va gamla låtar…

315 Snällare eller elakare?

325 Pangsjonär och sen?

337 Slutet

kulla gulla 27_5 hagen.indd 7

08-05-29 09.22.16

Inledning år sen sist.

Sen Kulla-Gulla hamnade i övergångsåldern och alla duktiga flickor firade detta genom att anordna dignande femtioårskalas till sin egen ära och genom att låta sig hyllas i alla upptänkliga tonarter.

Hon – det vill säga alla vi tappra drygt 600 000 – har tagit ännu ett rejält kliv framåt i tillvaron nu, är på väg att uppnå eller har just uppnått nästa signifikativa utvecklingsstadium: pensionsåldern. Den som anses infalla vid sextiofem, som somliga har inträtt i redan kring sextioett, som andra skjuter upp till sextiosju och som ett stort antal av oss aldrig ämnar inträda i eller identifiera oss med.

Pensionsåldern. Det låter inte kul. Men det är lika bra att kalla en spade för en spade – det vill säga saker vid deras rätta namn. Noaord lurar ingen och vargen blev aldrig ofarligare av att de som fruktade honom allra mest döpte om honom till gråben.

Med tiden har skräckbilden av vargen mildrats väsentligt, i alla fall tror vi storstadsbor att vi mycket väl skulle kunna tänka oss att klia en varghane bakom öronen om vi finge möjlighet därtill.

Det ä r fe mton

9

kulla gulla 27_5 hagen.indd 9

08-05-29 09.22.16

Kulla-Gulla stretar vidare

Att de som har honom inpå livet tycker helt annorlunda, det har vi förstått. Alla har vi våra fördomar, vi mot dem, de mot oss. Äldre mot yngre och vice versa.

Vad just vargen anbelangar, har dess mest rabiata motståndare myntat begreppet SGT. Skjut, Gräv, Tig. Ett öde som en förhoppningsvis försvinnande liten grupp gärna skulle se tillämpat även på oss, på kvinnor i vår aktningsvärda ålder.

Jag säger bara: tänk inte ens tanken!

Men att bekämpa fördomar är ett så omfattande åta­gande att i alla fall jag inte är i stånd till det. Att försöka få Kulla-Gullor i pensionsåldern att framstå i ett något mer försonande skimmer däremot, det ska väl inte vara omöjligt.

Och får jag inte andra att betrakta oss med den respekt och beundran och med det positiva intresse vi tvivelsutan förtjänar, kan jag möjligen försöka få oss själva att inse vilka kloka, vackra, intelligenta, genomsympatiska och på alla sätt eftertraktansvärda kvinnor vi alla är. Och att det är dags att befria ordet pensionär från den stigmatiserande klang det har. Inte minst i våra egna fördomsfulla öron.

Vi erövrade siffran femtio, visst gjorde vi det? Femtio är det nya fyrtio trumpetade vi. Eller kanske rent av det nya trettiofem, beroende på vad man hade att jämföra med. Och sextiofem är det nya, tja, femtio kanske?

Man är inte äldre än man känner sig och ingen känner sig någonsin gammal, tycks det. Bara lite äldre. Åren går, den inre åldern består. Eller klättrar i alla fall oändligt ­mycket långsammare upp för livstrappan än den faktiska.

Hur gammal känner du dig, inuti?

10

kulla gulla 27_5 hagen.indd 10

08-05-29 09.22.16

Inledning

Jag är när detta skrives sextioett år enligt vad som står i mitt pass. Och även enligt det lilla nötta blad jag hittade underst bland mammas alla osorterade papper efter hennes död. Så här lyder det: »Stockholms privata förlossningshem. Flicka föddes den 15 /5 1946 kl 7.50 fm. Vikt 3 370 g, längd 51 cm.« Min son och jag var alltså lika långa när vi föddes. Det hade jag ingen aning om. Fast jag var nästan sex hekto slankare än han. Det visste jag inte heller.

Men datumet kände jag till, här får jag det bekräftat. Jag är verkligen sextioett år gammal.

Men inuti då?

Det är lite olika, från dag till dag, från sinnesstämning till sinnesstämning. Just i detta ögonblick känner jag mig som ungefär fyrtiotvå.

Det är nämligen så, vilket någon, som jag förstås glömt vem det var, sagt eller skrivit, att en av fördelarna med att bli allt äldre är att man hela tiden har kvar alla sina tidigare åldrar inom sig.

Ibland får man lägga band på sig för att inte släppa ut vissa av dem i offentligheten.

Det har hänt att jag varit tvungen att tala strängt och tydligt till mig själv för att få mig att skärpa mig och avstå från att kasta mig på golvet och vråla likt en treåring i trotsåldern när något gått mig emot. Eller från att räcka ut tungan och göra lång näsa bakom ryggen på någon som irriterat mig. Eller från att ohämmat kasta mig om halsen på någon som jag vet skulle ha blivit dödsförskräckt och kanske trillat i backen och brutit sig sönder och samman av min blotta kroppstyngd.

11

kulla gulla 27_5 hagen.indd 11

08-05-29 09.22.17

Kulla-Gulla stretar vidare

Men mestadels är jag ett åldersadekvat under av mildsint lugn och genomtänkt visdom och generös medmänsklighet.

Och det är alla ni medsystrar också. Det är jag övertygad om. Skulle någon någonsin hävda något annat, skyll det på dåligt omdöme.

Jag vet. Även i den här åldern kan självsäkerheten svikta.

Det där trygga självförtroendet som vi som inte haft tillräckligt av det alltid trott skulle komma med tiden, det har ännu inte infunnit sig till fullo. Men man får ha tålamod, ganska snart är vi säkert även där.

Vi är så många, vi som är födda på fyrtiotalet. I kraft av detta, av den styrka vi kan uppbåda om vi slår oss samman, av den plats vi har för vana att ta, har vi som grupp inte enbart väckt kärlek genom åren.

Maria Ekstrand, som hon ännu hette när hon var en ­gnistrande pigg tjugoettårig reporter på Expressen 1984, myntade då i en tevedebatt uttrycket »Jätteproppen Orvar«. Det tycks oförglömligt, det kommer att vara för evigt förknippat med henne. Och med oss. Ett nonchalant och inte särskilt elegant tillmäle som råkade slinka ur henne när hon på ett vällovligt och flickaktigt vis ville trycka till de urgamla gubbarna Göran Skytte och Jan Guillou, då i knappa fyrtioårsåldern.

Och Maria, hon har blivit egen företagare och trebarnsmor sen dess, bytt efternamn flera gånger och är i sporrsträck på väg mot eller kanske redan igenom övergångs­ åldern. Tänk vad tiden går.

Tjugo år senare, 2004, var det den dåvarande finansministern Pär Nuder som trampade i klaveret och gjorde sig själv en svindlande otjänst, när han i ett försök att vara rolig kallade 12

kulla gulla 27_5 hagen.indd 12

08-05-29 09.22.17

Inledning

alla oss fyrtiotalister för »ett köttberg«. Humor är svårt och inget man brukar förknippa med en finansminister. Det skulle inte förvåna mig om det var hans fel att socialdemokraterna förlorade valet två år senare. Det verkar även Mona Sahlin ha misstänkt, hon har redan kickat honom en lång bit ifrån sig.

Sensmoralen är att en sådan som han borde ha lagt band på sitt skeva skämtlynne och helt koncentrerat sig på torra siffror om jobbet varit honom kärt.

Eller »fokuserat på« som alla säger nu för tiden. Det sa ingen för femton år sen. Alla och allt utvecklas och förändras, inte minst språket.

Vi är alltså i sextioårsåldern nu och vi kan svårligen hävda att vi fortfarande befinner oss mitt i livet. Hundratjugo är det få som blir. Än så länge. Men sekelgamla blir allt fler. Och då, om knappt fyra decennier, kommer jag att skriva boken KullaGulla ger sig inte – eller nu fyller alla duktiga flickor 100.

Det är långt dit. Även om de som fyllt åttio hävdar att det känns som om de äter frukost var femte minut.

När vi är där, vid åttio, vid nittio och vid hundra, då kommer vi att ha hittat på ett sätt att tackla den siffran också. Vi kommer att vara gamla då, oavsett vad vi själva anser. Man blir äldre, det är inte tu tal om det, man har genomlevt alltfler år, alltfler vårar och somrar, höstar och vintrar, men gammal är bara den som är minst femton år äldre än man själv.

I USA har många kvinnor – och säkert även män – fortfarande problem med att uppge sin egen ålder. Det anses i de flesta sammanhang förödande att tillstå att man fyllt fyrtio.

Gloria Steinem, den stridbara amerikanska kvinno­ kämpen och grundaren av tidningen Ms – om någon minns 13

kulla gulla 27_5 hagen.indd 13

08-05-29 09.22.17

Kulla-Gulla stretar vidare

den – blev till sin egen förvåning taleskvinna i frågor som rörde åldrande i och med att hon till en reporter på sin fyrtio­årsdag sa ungefär: »Så här, som jag, ser man alltså ut när man är fyrtio fyllda. Vi kvinnor har alla ljugit om vår ålder så länge att ingen människa känner till det!« Här i Sverige är vi ärligare vad åldern beträffar och har varit det ganska länge. Vissa i generationen före mig hym­ lade­ om den, såg det som okvinnligt att tillstå åldrar över trettio och vidhöll, halvt på skämt, halvt på allvar, att de ständigt fyllde tjugonio. Därtill pressade av en krävande omgivning och av de nedärvda kraven på sig själva.

Om alla vi som inte betett oss så, som varit helt öppna om vår egen ålder, varit naiva och troskyldiga, det vet jag inte, det kommer jag aldrig att få veta och det struntar jag i. Jag är rätt igenom mallig över att jag är den jag är vid fyllda sextioett.

Nora Ephron, som nyligen skrev sin bok om att ha passerat sextio – en bok som just jag har blurbat* på – sa i en intervju härförleden att det är dags att sluta ljuga. Det blir bara löjligt. Dessutom kan vem som helst googla dig när som helst och då kommer sanningen fram. »Om inte annat«, liksom tröstade intervjuaren henne, »så har det kvinnliga åldrandet försett dig med mängder av utmärkt material.« »Alla katastrofer är bra material för en författare«, genmälde Nora. *en blurb består av en eller ett par uppskattande omdömen från någon namnkunnig person. En sådan pryder allt oftare bok­ omslagen.

14

kulla gulla 27_5 hagen.indd 14

08-05-29 09.22.17

Inledning

Just det.

Fast är det verkligen en katastrof att livet går vidare? Det känns lite poänglöst att tycka och tänka så.

Amelia Adamo, alltid inkarnationen av och främsta ­tales­­­kvinna för den åldersperiod hon själv befinner sig i, gav mig i en intervju följande sex råd att vidarebefordra till oss alla inför sextioårsdagen: 1. Kom ut ur åldersgarderoben! Hymla inte med hur gammal du är.

2. Träna korsetten, mage och rygg. Då trillar du inte i backen så lätt.

3. Hylla dig! Låt dig firas!

4. Bestäm tre saker du ska ha uppnått före sextioett, vandrat i fjällen eller låtit hennahåret bli grått eller vad som helst.

5. Se över pensionen! Man måste ha koll på stålarna.

6. Se till att ha skrivit ett jättebra testamente. Så att det inte blir bråk om grejorna.

Min förra bok om oss Kulla-Gullor, den när vi fyllde 50, kallade jag för en realitetsanpassad uppmuntringsbok. Det är den här också avsedd att vara.

Vår bästa tid är nu. Så är det bara.

15

kulla gulla 27_5 hagen.indd 15

08-05-29 09.22.17