9789100120368

ernst brunner

Där går han • 1 1950–1970

albert bonniers förlag

Av Ernst Brunner har tidigare utgivits: Jag ändrar ställning klockan tre 1979 Söderväggar 1980 Känneru brorsan? 1980 I det stora hela 1982 Dans på rovor 1983 Till fots genom solsystemen: En studie i Edith Södergrans expressionism 1985 Separator: 19 repetitioner 1986 Svarta villan 1987 Sorgen per capita 1990 Kocksgatan 1991 Edith 1992 Passionata 1994 Maison Londa hade en palmträdgård mot havet 1994 Mr Skylight 1995 Den vilde svensken 1997 Vallmobadet 1999 Fukta din aska 2002 Carolus Rex 2005 Vandring under jorden 2006 Yngling på guld 2007 Hornsgatan 2009 Anckarström och kungamordet 2010 På annat förlag: Bufflan och spegelflickan 1988 Förmiddagsgatan 1995 Stoft av ett stoftkorn 1999

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012036-8 © Ernst Brunner 2014 tryck ScandBook AB, Falun 2014

Där går han är en skönlitterär självbiografi. Säkert är att jag blir mindre sann när jag minns dåligt men också sådant som jag hävdat vara sant just med hänvisning till att jag verkligen minns det, har när jag kollat i efterhand, visat sig vara ren inbillning. Ändå kan jag påstå att Där går han är fri från fiktiva inslag. Det jag skriver om här är inte allt jag minns utan bara det som verkligen angått mig, det som kanske mer än annat format mitt liv och det, vågar jag påstå, utgör i huvudsak det jag också bäst kan minnas.

Likheter med verkliga personer, med händelser eller miljöer ska därför tas just för vad de är. Skriver jag Ernst Brunner så menar jag den verklige, nu levande, Ernst Brunner bosatt i Stockholm på Mariaberget.

Det X:et målade var Seppandalen. Staffliet stod på en klippavsats vid sjöslutet. Snö hade fallit som följts av blötväder.

Sjön var ännu isfri, året 1926. Han var bosatt nära järnvägsstationen, i diversehandeln på Bryggerivägen. Från hemmet i Tumba var det inte långt till sjön i grannorten Tullinge.

Den här vinterdagen tog X:et budcykeln och satte av på den lantliga väg som löpte i backarna längs stambanan. Han gillade cykeln, hur den bumpade sig framåt på gummidäck grova som falukorvsringar. Han gillade lastaren i fram vid styrstången. Cykeln fick namnet ”Knarren”.

Förbi banvaktsstugan, förbi Dalhemsskolan, förbi tövitt, fuktgrönt och plåtblått, sen uppför mot träkåken vid Skyttbrinksfållan där vägen böjde av åt nordost. Den svängde mjukt i slask och med broljud. Järnvägen som den passerade över, fortsatte rakt fram, stack sina skenben i bergtunneln, alltmedan landsvägen med X:et på cykeln ensam tog sig vidare på skrå längs branten.

Sjön framträdde nu och växte.

Fabrikens skorsten syntes, sen gjuteritaket.

Där ställde han sig på bromsen. De bastanta, kaffefärgade korderojbyxorna knarrade när Sven Erixson, kallad X:et, klev med staffli och målarkoffert över skyddsräcket. Allt brantare åt norr stupade berget, tog med sig barrskogen ner mot en avsats där marken under honom försvann. Djupet 7

öppnade sig. Dalens bredd rusade ut i alla riktningar. De två främre stafflibenen måste förlängas ordentligt. I kofferten låg rökattiraljer, en flottig tobakspung, ett paket cigarrettpapper tjockt som en liten bönebok, en brödkant, penslar, färgtuber.

Han lirkade upp tummen och borrade med den tills roten täppte igen paletthålet. Handen som grep om penselskaftet och målade var ”Krajdan”.

Långt nere hade han fabrikssalarna. Det syntes under snön att gjutgaser stigit och färgat sågtakets fönsterflak inifrån. De brann och lågade orangegrå i verkstadens natriumbelysning.

Han drog upp axlarna, såg ut som en man som tänker börja slåss. Nu bytte han pensel.

Ventilationsskorstenen var murad i gult tegel.

Röken steg och blåste mot honom i sotgrå virvlar.

Han såg en svankig draghäst och kolvagnar på en smalspårig räls.

Bortom fabriken såg han Hamrafälten, arbetarkåkarna, den långsträckta sjön. Fint som fan, tyckte han när de råa färg­erna började klättra kraftfullt över duken. Arbetarhemmen längs strandvallen var vitrappade och hette Vita Villorna. Det var kåkar han haft att göra med förut. När han gått som lärling för att bli dekorationsmålare hos målarmästare Strömblad i Tumba hade han åkt på jobbet att skrapa färg av det lok som gick på fabrikens smalspårbana. AB Separator hade fått en direktör som var religiös och hette Bernström.

Den här Bernström kom på att mässor måste hållas för arbetarnas själafrid och då fabriken saknade kyrka skulle han låta bygga en sådan, väl synlig på höjden vid Hamra gård. Ett smalspår fanns redan draget dit upp så han fyllde en kalvhage med staplar av murtegel som han tagit med pråm längs sjön från Fittja tegelbruk.

Bernström ville ha en stor kyrka, rikligare än alla andra – en katedral. Sen när de skulle dra igång bygget visade det 8

sig att fabriksarbetarnas behov av bostad översteg behovet av själafrid.

Kyrkbygget skrinlades.

I stället drogs ett helt nytt stickspår från lastkajen vid gjuteriet norrut över Tumbaån, förbi direktörsvillan och vidare längs åkerfältet mot västra sjöstranden.

Av murteglet som skulle byggas upp till pelare, valv och kyrktorn, murades stenhus för åttiofyra gjutarfamiljer. Samtliga dessa kunde överblickas från gjutmästarvillan som även den uppfördes av kyrkteglet men halvvägs upp på berget. Ångloket, ett Orenstein & Koppel, 17 ton, drog alltså tegel med beaktningsvärd maskinstyrka och i många vändor.

Eftersom målarmästare Strömblad fått besiktningsjobbet sattes lärlingen X:et att skrapa rost och måla om. Ångpannan gav han sig på. Han målade om hytten och kolboxen. Loket hade fästen för kulsprutor också, för att det använts av tyskarna på västfronten. Kulsprutefästena fick X:et inte glömma.

Han jobbade i arbetarkängor, i blåkläder. På huvet hade han en engångsmössa av tidningspapper. När ingenjör Forsberg kom på morgonen sågs han stanna till vid den nyrenoverade skapelsen. Innan han steg in på kontoret speglade han sig i karossen. Han justerade skägget där i speglingen.

Nu stod X:et Erixson vid målarduken och gav sig på Vita Villorna. Han småhögg med penselborsten för att få dit tegelväggarna. Stafflibenen började trippa i snön som om de behövde hålla värmen. Han målade snabbt och såg ut att kunna ge tämligen fan i hur det såg ut, om Tullingesjön där kåkarna låg verkligen liknade en sjö när den kom upp på duken.

Den vred sig ur penseln som en svart, tjockflytande stygisk flod.

9

1950 X:et skulle kalla målningen Separator 1926. Jag har sett den upphängd i Kommunalhuset på ABF i Huddinge. En sak jag undersökt extra noga är husbygget som verkar pågå strax över tavlans mitt.

Två träkåkar byggs, men bara den ena har fått väggar och tak. För den andra har inte mer än en murad grund lagts, med slaggsten från fabriken.

Det X:et såg från staffliet vid Stockholmsvägen var alltså detta först uppförda plankhus. Han noterade att fasaden mot åkern ännu var omålad och valde det nysågade virkets färska blekgula färg, taket tegelrött, fönsteröppningarna svarta.

Fyra stycken fönsterprickar fick han dit. Han använde tjockriven olja. För att träffa rätt med en grov penselborst på en så liten yta behövde X:et krypa nära pannån. Pupillerna blev små som kulor av svart rom när ögonen kröp. Ansiktsköttet runt omkring grymt. Jag ser de tjocka läpparna hänga mot duken, färgade mullbärsblåröda som om de läppjat garvsyran i alltför stora mängder vin.

Han söker en stund med borsten, går över träfasaden, siktar noga, prickar dit ett fönster och sen ännu ett högre upp till höger.

Att det han fick dit på duken i verkligheten var ett spröjsat fyrglasfönster gick inte fram. Det svarta kom tjockt som skopasta ur tenntuben.

Nu följde ett krig.

Man kan inte beskriva det.

Det var helvetet.

De människor som drogs med gick in i det som om de vadade ner i ett träsk av uppruttet blod.

De gick ner sig i det.

Det fanns ingen botten, ingen räddning. Kriget trängde 10

genom kläder och hud, sipprade genom näsan ner i hals och lungor, kom dem att kväljas, att kräkas.

Sen kom till slut en dag då fönstret slogs upp.

Allting var över.

Jag talar om den 5 september 1950; en solig dag, sensommar med nästintill värmerekord kallat ”präriehetta”. Tavlans färgfläck till enkelfönster flög alltså upp. Genast kom en kvinna till synes. En kruka ställdes åt sidan, sen hängde sig kvinnan ut och började tjoa över tvättlinorna, över köksträdgårdarna, nådde med ropen bortom ärtbuskhäcken ut på vetefältet där en ung man kommit till synes.

Mannen hade just hals över huvud lämnat fabriksgolvet, satt av genom verkstadens gummidörrar och ut förbi vakten. Brett och ljudlöst mellan täta vassruggar strömmade Tumbaån. Där en träddunge stod på gungande mark, tog han avstamp och hoppade.

Och nu jagade han i sotiga blåkläder genom höstvetet.

Mannen var Leopold Brunner, min pappa.

Det förflutna hade länge varit större och starkare i honom än det närvarande. Han hade inte övervunnit det. Allt bar han med sig. De smutsiga sönderkörda vägarna, skeletten av uppbrunna fordon i den djupa gyttjan, de rostiga obrukbara pansarvagnarna, liken i de bottenfrusna vattnen, de döda klasskamraterna, alla klassens pojkar dödsskjutna, sonen Helmut död, fånglägren, ruinblocken nervälta i de öde trädgårdslanden. Han hade dånet från luftvärnskanonerna, från tunga granater och vrålande bränder i sig där han tog sig med paddlande armar genom vetevågorna.

Det här var det nya landet.

Kåken han sprang mot var bestruken med tjära och hette Svarta Villan.

Han ville skratta för han sprang genom brödsäd. Stråna var overkligt långa och lät ihåliga som vassruggar när de 11

slog mot overallen. Det stod Slitman på mässingsknapparna.

Svett bröt fram så han knäppte upp flera stycken från halsen till naveln. Medan han sprang trillade de glasiga kornen in i brösthåret, i kalsongerna. Vetekorn i september är bärnstensfärgade.

Tanten som skrek efter honom hette fru Karlsson. Hon var Benkes mormor också och kallades grannfrun och tant Hilda.

En åldrig, grå Sörmlandstant. Hela dagarna gick hon i filttofflor och städrock ”på nedre botten”. En gång till måste hon känna efter om chinjongnätet satt fast om nackhåret, sen skrek hon en sista gång när han redan hördes trampa i trapphuset: ”Skynda, Leopold. Vattnet går!”

Trapphuset som pappa stormade upp i fick ljus från ett rundfönster. Ljuset silades genom gårdens gullregn och kom in gulanlupet. Det träffade honom i ryggen, strök sig mot vedlåren, kröp fram på hallgolvet.

Just det ljuset låg där och kröp nu, tog sig gullregnsgult som en stor katta under köksbordet in till utdragssoffan som om det ville lapa av vattnet som rann där, fostervattnet med den bleka renheten, genomskinligt, fyllt av partiklar. Det var en skopa av oändligheten pytsad rätt ur skötet, en liten glaciär av stjärnor som kom före mig, som annonserade min ankomst.

Och här kom Leopold infarande, österrikaren som lärt sig hjälplig svenska med fru Karlssons morgontidning SocialDemokraten. Det han nu fick se i detta kök, det som rullades upp mitt för hans ögon, var enastående.

Han tvärstannade, balanserade på främre benet.

Kolla, kolla, kolla!

Ta dig en titt på det här bara: Den överflödiga skönheten hos en ung kvinna under födslovåndor. Kvinnan var hans och hette Gertrud.

I Gertrud låg jag.

12

Hon höll mig ännu nerträngd i bäckenkanalen. Det här var utdrivningsskedet.

Första barnet, det som kommit fem år tidigare, hade hon klarat själv. Leopold hade då varit en stupad soldat i Ryssland. Precis som alla andra unga män i hembyn som slutat höra av sig togs han för död. Tystnaden efter den förkomne förlängdes av ett år i fångläger. Han var en av miljoner ”verschollene” och kom hem som levande först våren 1946.

Ofta sa man ”miljoner” när det handlade om många döda, slöt ögonen, rörde stilla på huvudet fram och åter. Ordet ”miljoner” hördes som en låg brummande bas. Vid de två följande pojkfödslarna hade han, den återuppståndne, ensam agerat barnmorska.

Och nu alltså den fjärde födseln.

Krystvärkarna kom tätt. Mamma samlade sig, gav honom blicken: Vid nästa värk, visade hon med ögonen, skulle hon krysta av all kraft. Sen plötsligt, mitt i detta, stod en tjej med flätor i dörröppningen.

Erni var Gertruds lillasyster.

Alldeles nyligen hade hon lämnat den ockuperade ryska zonen med tåg och kommit till Seppan. Hon bodde redan hos oss i köket. I själva verket var utdragssoffan Ernis sängplats. Hon hade sina saker under bänklocket. Tretton år.

Röda sandaler. Hon blinkade svett från ögonen. Brösten som hon fått var alldeles för spetsiga för den solblekta klänningen med axelband. Hon sa senare, när jag frågade, att hon blivit stående där i köksdörren och fläktat sig med ena flätan, att hon varit alldeles slut av ansträngning, för när värkarna kommit var det hon som sprungit genom gjuterimörkret, förbi alla gubbar vid glödugnarna till mekaniska verkstaden och hämtat Leopold. Erni hade lånat en herrcykel med ram och på den cyklat dit och sen tillbaka, stående, för att hon knappt nått ner till tramporna.

13

Fru Karlsson föste in Erni i kammaren men lämnade dörren vidöppen. Hon höll sig kring spisen, fäktade med spiskroken, öppnade luckan, fyllde på ved. Hon prövade hettan med handen mot varmvattentråget. De två brorsor jag snart skulle få hette Wolfgang och Bernhard och var mycket små.

Eftersom Benke var stor och hade leksaker fick de hålla sig nere hos honom, på bottenvåningen.

Sen Leopold in så där!

En barnmorska i blåställ.

Fru Karlsson hade förskräckts något rent förfärligt. Sotig och dan som om han kommit inramlande genom skorstenen.

Händerna hade han tvättat med industrisåpa men allt hade inte gått bort. Det fanns med andra ord gjuterisot på den hand som snart skulle gripa efter mig. Pappa sa det till mig senare. Han sa det flera gånger, för att det var nåt med det där som borde begrundas på djupet. En hand med sot på hade sträckt sig efter mig ända in i födslogången. Detta gällde särskilt mig som ofödd. Helt klart i alla fall att jag varit en fena på att födas. Att få ut mig hade varit en smärtfri affär, så mästerligt låg jag i gången.

Mamma hade ju lagt på sig en del och blivit yppig.

Två år tidigare, när hon lämnat den belägrade hembyn Lilienfeld, hade man kunnat se alla benribborna böjda runt revbenskorgen. Man hade kunnat räkna dem nerifrån och upp. Hon hade varit efterkrigstant och ännu lidit svårt av fetthunger. Nu, efter en tid i det nya landet, var hon en fröjd att skåda. I rummet hon födde den här gången fanns ett köksbord. Samtliga möbler hade vi fått av fru Braunstingl, sen många år bosatt med sin make vid Hornstull. Det var kasserade men fullt dugliga möbler som hamnat på vinden och som fraktats med fabrikens Scania Vabis till Seppan.

Några behövde lagas. Ett soffbord i björk hade fått ett brännmärke efter strykjärnet.

14

Köksbordet var brunbetsat, stod med de svängda benen tätt ihop och hade klaffar.

Pappa fällde ut dem.

Han fick upp mamma med ett knälyft och lade henne mitt på så att bordet inte tippade.

Samma svarvargrepp som han kvarten tidigare tagit på fabrikens Hellermaskin använde han nu på mamma Gert­ rud, tog tag och vred som om han svarvade halslager med byttkant. Mamma som jamat ömkligt började råma. Hon började slänga med huvudet så att det svarta böljande håret föll ner i pannan, rann med svett ner i ögongroparna och upp över kindbenen. Små manglingar följdes av en ordentlig körare.

Och nu gick det att titta in i hålrummet där allting tilldrog sig.

Något stort var på gång.

Leopold bar brillor med knappt synliga silvriga rundade skalmar. Han var tunnhårig, blond. När tandfyllningen i guld syntes liknade han en politisk kommissarie, en sotig Trotskij. Han ställde sig på huk, lade hakan mot bordskanten och kikade in.

Genast vid första sammandragningen immades glasen. Öppningen in till mig var inte större än näsborren på en älg. Mörkt och slemmigt hela första biten men skallen pressades närmre och visade sig snart som en stötkula av blått glas. Sen kom den sista stora kraftkrystningen. Slevar, karotter, kastrullen på spisringen – allt började skaka. Också hårbusken skakade när den plötsligt klövs. Framme så långt stoppade Leopold in handen i öppningen, vippade och drog som om skötet hade pumpar och skruvhjul.

Jag var redan ute med näsan över kanten.

Nu var det av vikt att inte tappa besinningen, utan i första hand se till att huvudet inte skar igenom för häftigt, sen lyfta 15

upp mig också så att jag inte hamnade framstupa mellan benen med näsa och mun i blod och fostervatten.

Jag jobbade på fint hela tiden och fick loss en arm.

Redan när detta hände var Gertrud vild av modersglädje.

Hon skulle ha mig först. Från en glipa vid höften, alltså min höft, spritsade vatten fram med flagor i. Det var redan bäddat åt mig uppe vid bröstkloten och nu ville hon själv få ut det sista som var benen.

När hon sedan fattade tag för att dra mig till sig tog det plötsligt emot.

Navelsträngen hade fastnat i blåstället, visade det sig, i mässingsknappen.

Pappa häktade av den.

Han häktade alltså navelröret av mässingsknappen, höll i det förundrat, kände några sista pulsslag i det och förskräcktes. Pulsslag där, i navelröret?

Båda tittade sen på mig med glädjegrymtningar.

Jag var skallig och insmord med fosterfett tjockt som korvsmet. Men här var jag.

Denna varelse skulle döpas till Ernst.

Pappas bäste vän hade hetat Ernst. Eftersom han stupat vid strider på en åker sydväst om Moskva, utanför staden Orel under gyttjeperioden, så var namnet ledigt. Bäste vännen Ernst, den anslående vackre men stupade, fick inte falla honom ur minnet.

Ernst skulle jag heta, ”den allvarsamme”.

1950 Jag är med detta framme vid en sen eftermiddag i september 1950. Så nyligen anländ till Svarta Villan kan jag inte påstå att jag visste något över huvud taget. Erfarenhet saknade 16

jag helt. Jag saknade också minnen av det jag just upplevt men vissa fenomen i rummet började jag känna av direkt.

Det verkar som om föremålen tog kontakt med mig. De visste att jag ännu inte var någon men att jag hade fötts med ett inre. Jag var alltså för liten för att minnas men inte för att samla kunskap. Just denna kunskap höll sig länge tyst och bestod av vaga inlagringar, vill jag kalla det, fragment i huvet som senare lät sig tolkas och formas till minnen i det tysta.

Den födslogång jag tagit på utvägen hade alltså mynnat i ett kök beläget en trappa upp på adressen Svarta Villan 71.

Jag anlände till den flacka väststranden av Tullingesjön vid stambanan.

Eftersom hemförlossningar inte längre förekom hade jag fraktats i ambulans till Södertälje lasarett, allmän sal, för hälsokontroll. Det visade sig att just min kropp av naturen på ett fullkomligt makalöst sätt på millimetern beräknats till en särskild längd med en alldeles egen vikt. Över fyra kilo härlighet fördelat på en halv kroppsmeter.

Dessutom blev jag direktfödd svensk.

De flesta andra som genomgått krigets tunga lidanden och likt mina föräldrar räddat sig undan till Seppan, var ännu skrivna utlänningar. De hette Sokolowski, Saarinen, Milits, Nedpal. En hette Stroganoff.

Fru Hilda Karlsson var det inget sånt med.

Hon var verkligen äktsvensk. Senare fick jag höra att hon under alla år i Svarta aldrig någon gång, inte en enda, tagit sig över till stationssamhället Tullinge, det som bredde ut sig från sjöns västra villastrand över berg- och åshöjderna upp mot Tullinge Parkhem, Banslätt, Skogshem och flygflottiljen F18 vid Riksten med nya villatomter, villagårdar och utspritt i tallskogarna vid grusgropen en framväxande småstad av egna hem.

17

I fyrtio år höll hon sig till fabriksområdet, till botten­ våningen, vedboden, mangelrummet. Handdukshängaren som hon satt upp på torrdasset bar texten Borta bra men hemma bäst. Hon hade en köksbonad med inbroderad bondflicka och blomsterbukett under raden Ute blåser sommarvind.

Fru Karlsson var svensk.

Jag med.

Mina föräldrar hade sett det nya landet Sverige första gången 1948 på hösten. Först lyckades pappa ta sig ut. Han hade fått namnet på någon i Stockholm som skulle hjälpa honom: Fru Braunstingl. Adressen var Hornstull, Slipgatan som han uttalade Slipgatán.

När mamma sex veckor senare ankom med Wolfgang, hade Länsbyrån skrivit ut ett främlingskort åt alla tre. Redan ett år senare hade de kyrkobokförts i Klockaregården vid Botkyrka kyrka.

Enligt folkbokföringsförordningen var jag därför redan vid ankomsten till lasarettet en i kungariket kyrkobokförd person. Till det här kan sägas att eftersom vår konung, Gustaf V, lades att dö på slottet i samma veva som vattnet gick över sofflocket två mil söderut i hyreskasernen Svarta Villan, så blev jag både den senast, men också den nästan sist tillkomne medborgaren i hans kungarike. Och svenskar var ett folk, visade det sig, som såg efter de sina.

Medborgare Ernst var helt ny och måste först av allt fraktas till ett lasarett för översyn.

Efter vägning och måttagning gavs jag vaccin mot tuberkulos. Navelsträngen som Leopold avklippt och bundit med en kokad grov snodd, bands om och sågs över. Sen hände det här: När jag återlämnats till Svarta Villan för vila föll vaccinationsskorpan och den intorkade navelstumpen av samma dag, fick jag höra, men vid det laget rullade kortegen med den döde kungen redan till graven i Riddarholmskyrkan.

18