9789100120191

4 Sayers_Lord Peters smekm책nad.indd 1

2011-03-28 11:23:47

4 Sayers_Lord Peters smekm책nad.indd 2

2011-03-28 11:23:47

lord peters smekmånad översättning av sonja bergvall bearbetning av lena karlin

albert bonniers förlag

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 3

2011-03-28 11:23:48

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012019-1 Copyright © The Trustees of Anthony Fleming Deceased 1935 Efterord av Anna-Karin Palm 2011 Originalets titel: Busman’s honeymoon (London 1937) Första svenska utgåva 1941 Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2011

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 4

2011-03-28 11:23:48

VIGDA wimsey–vane. Vigsel har den 8 oktober ägt rum i St. Cross Church, Oxford mellan Peter Death Bredon Wimsey, andre son till framlidne Gerald Mortimer Bredon Wimsey, femtonde hertigen av Denver, och Harriet Deborah Vane, enda dotter till framlidne läkaren, med. dr Henry Vane, Great Pagford, Hertfordshire.

5

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 5

2011-03-28 11:23:48

Mirabelle, grevinna av Severn och Thames till Honoria Lucasta, änkehertiginna av Denver Kära Honoria!

Tänk att Peter verkligen har gift sig! Jag har beställt tårpilskransar åt halva min bekantskapskrets. Det lär visst vara ett träd som fäller sina blad, men även om man bara kan få tag i kala grenar tänker jag dela ut dem som balsam på såren.

Oss gamla frispråkiga fruntimmer emellan … Vad tycker du egentligen om det? För en cyniker borde det vara en tacknämlig historia – att se din hjärtekrossare till son gift med en blåstrumpa från Oxford och Bloomsbury borde pigga upp säsongen avsevärt. Jag är inte blindare än att jag genomskådar Peter trots alla hans maner, och om jag bara hade varit ett halvt sekel yngre hade jag gift mig med honom själv, för rent nöjes skull. Men är hon av kött och blod, flickan? Du säger att hon är passionerat kär i honom, och jag vet ju att hon hade en halvdan historia med en poet en gång i tiden – men herregud, vad är en poet för någonting? En karl som inte kan gå i säng utan att skriva en dikt om det. Men Peter vill ha mer än en hängiven beundrarinna som håller honom i handen och deklamerar poesi för honom, och han har ju den där söta, lite lustiga benägenheten att hålla sig till en kvinna i taget, något som kanske kan bli opraktiskt i ett permanent förhållande.

Inte för att många äktenskap kan kallas permanenta nu för tiden, men jag kan inte föreställa mig att Peter skulle exponera sig i skilsmässodomstolen för nöjes skull, även om han,

6

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 6

2011-03-28 11:23:48

om det gällde att stå till tjänst, säkert skulle genomföra det med den äran. (Apropå det har min unge släkting Hughie, den dumbommen, gjort bort sig igen. Han åtog sig att ordna saken som en gentleman och for till Brighton med en lejd person, men domaren trodde varken på hotellräkningen eller rumsstäderskan – han kände samtliga alltför väl sedan gammalt. Så det blir till att börja om från början igen.)

Ja, kära vän, den som lever får se, och jag försäkrar dig att jag kommer att göra allt vad jag kan för Peters hustru, om inte annat så för att reta Helen, som säkert kommer att göra livet så surt som möjligt för sin nya svägerska. Hennes snobbiga struntprat om mesallianser bryr jag mig naturligtvis inte om, det är både löjligt och urmodigt. Jämfört med allt skräp vi får in i societeten nu för tiden från film och nattklubbar är en dotter till en läkare på landet ett under av respektabilitet, även om hon har en poet i sitt förflutna. Har hon bara huvud och temperament, så passar hon utmärkt. Tror du att de tänker skaffa några barn? Det skulle göra Helen rasande, för hon har ju alltid räknat med att Peters pengar skulle gå till Saint-George. Känner jag Denver rätt kommer han snarare att vara intresserad av att arvsföljden säkras, i händelse av att Saint-George bryter nacken av sig med den där bilen han har.

Hur de än vänder sig är det någon som blir missnöjd, så jag förmodar att de gör som de själva har lust med.

Det var synd att jag inte kunde komma på mottagningen – du tycks ha lurat pressen ganska effektivt – men min astma har varit mycket besvärlig på sista tiden. Jag ska ändå vara tacksam över att jag fått behålla mina själsförmögenheter och mitt sinne för humor så pass länge. Säg till Peter att han ska ta sin Harriet med sig och hälsa på mig så snart de kommer tillbaka från sin mystiska bröllopsresa.

7

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 7

2011-03-28 11:23:48

Din (trots min gamla elaka tunga) alltid tillgivna Mirabelle Severn and Thames.

Mrs Chipperley James till Hon, mrs Trumpe-Harte … Min kära vän, bered dig på en chock! Peter Wimsey har gift sig – ja, faktiskt gift sig – med den där besynnerliga människan som bodde ihop med en bolsjevik eller musiker eller något i den stilen och mördade honom eller något sådant.

Jag har glömt exakt hur det var, det är en evighet sedan, och det händer ju så många konstiga saker varenda dag. Det är faktiskt sorgligt att så mycket pengar skall gå till spillo – men det visade sig ju att det inte är riktigt som det ska vara med Wimseys, eller hur? Den där bryllingen, du vet, han som lever som en eremit i en liten villa i Monte, han är ju mer än excentrisk. Och Peter är då fyrtiofem år så visst som en dag. Jag tyckte hela tiden att det var lite oklokt av dig att försöka fånga honom för Monicas räkning, fast jag ville förstås ingenting säga när du gjorde dig så mycket besvär …

Mrs Dalilah Snype till miss Amaranth Sylvester-Quicke … Den verkliga sensationen är förstås det Wimsey-Vaneska giftermålet. Det ska väl föreställa något slags sociologiskt experiment, kan jag tro, för han är ju det snorkigaste och kyligaste på den här jorden – det vet väl du, älskling – och jag tycker riktigt synd om flickan, trots pengar och titel och allting. Att vara bunden vid en pladdrande istapp med en glasbit i ögat, det kan inte uppvägas av någonting. Nej, det vore alltför tröttsamt. Det blir nog inte långvarigt …

8

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 8

2011-03-28 11:23:48

Helen, hertiginna av Denver, till lady Grummidge Kära Marjorie!

Tack för din vänliga förfrågan. Tisdagen var verkligen en högst ansträngande dag, men i kväll känner jag mig rätt utvilad. Fast det har varit en mycket påfrestande tid för oss alla. Peter har förstås varit så besvärlig som han kan, och det vill inte säga lite. Först och främst envisades han med att vilja gifta sig i kyrkan, fast man tycker ju att en borgerlig vigsel hade varit mer passande som saken ligger till. Nåväl, vi fogade oss, och tänkte oss då St. George’s, Hanover Square, och jag var beredd att göra mitt bästa för att allt skulle gå rätt till, när det nu ändå skulle ske. Men min svärmor tog saken i egna händer. Och att man uttryckligen lät oss förstå att bröllopet skulle äga rum den dag jag hade föreslagit, det vill säga på onsdag, det är jag säker på. Men det var bara ett av Peters vanliga fula spratt, som du strax ska få höra. Jag känner mig verkligen sårad över en sådan behandling, särskilt med tanke på vi hade gjort oss extra besvär för att vara hövliga mot flickan och bjudit henne på middag.

Nåväl – i måndags, när vi var ute på Denver, kom det ett telegram från Peter, som helt kallt meddelade: »Om ni verkligen vill se när jag gifter mig, så försök med St. Cross Church, Oxford, i morgon klockan två. »Jag blev rasande. Så långt bort, och min klänning som inte var färdig, och Gerald som hade bjudit hit sexton personer till jakten. Till råga på allt skrattade han som en idiot och sade: »Inte illa för att vara Peter!« Han insisterade på att vi skulle åka dit båda två utan vidare och låta våra gäster klara sig själva. Jag misstänker starkt att Gerald visste om det hela tiden, men han svär på att han inte gjorde det. Men Jerry hade reda på det. Det var därför han stannade i London. Jag brukar alltid säga till Jerry att hans farbror tycks

9

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 9

2011-03-28 11:23:48

betyda mer för honom än hans egna föräldrar, och jag behöver väl knappast tillägga att jag anser Peters inflytande vara mycket skadligt för en pojke i hans ålder. Men män håller ju alltid ihop. Gerald sade förstås att Peter hade full rätt att gifta sig när och var han ville. Han tänker aldrig på hur mycket besvär och obehag sådana där påhitt ställer till för andra.

Vi åkte alltså till Oxford och letade oss fram till kyrkan – en liten obetydlig kyrka vid en bigata, dyster och fuktig såg den ut. Det visade sig att bruden (som gudskelov inte har några släktingar i livet) skulle anlända från ett kvinnligt college – ett kvinnligt college! Jag kände mig oerhört lättad när jag fick se Peter i korrekt förmiddagskostym. Jag var faktiskt rädd att han tänkte låta viga sig i mantel och mössa. Jerry var där som best man, och min svärmor anlände i full gala, strålande av förtjusning, som om de hade kokat ihop någonting riktigt snillrikt. Och gamle morbror Paul Delagardie hade de släpat dit. Han knakade av gikt, stackars gamla krake, och hade en gardenia i knapphålet och försökte se galant ut, vilket är ganska osmakligt vid hans ålder. Kyrkan var full av underliga människor – så gott som ingen av våra egna vänner, utan i stället den där löjliga gumman Climpson och diverse påhäng som Peter har ådragit sig i samband med sina »fall«, och flera stycken poliser. Charles och Mary anlände i sista ögonblicket, och Charles visade mig på en man i frälsningsuniform som han påstod var en före detta inbrottstjuv, men det tror jag knappast ändå, inte ens när det gäller Peter.

Bruden anlände följd av den mest otroliga samling brudtärnor – alla collegelärarinnor! – och fördes till altaret av en originell, mörk kvinna som visst skulle vara collegets rektor.

Med tanke på Harriets förflutna (jag är väl tvungen att kalla henne Harriet nu) är jag tacksam för att hon hade så pass mycket anständighet att hon inte hade klätt sig i vitt med

10

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 10

2011-03-28 11:23:48

orangeblommor, men jag kunde inte låta bli att tycka att en enklare klänning hade varit mera passande än guldlamé. Jag förstår att jag snart blir tvungen att tala med henne om hennes kläder, men jag är rädd hon blir svår att tas med. Jag har aldrig sett någon se så oförskämt triumferande ut. Fast jag antar att hon på sätt och vis hade orsak till det, för hon har spelat sina kort väl, det måste man erkänna. Peter var vit som ett lakan, jag trodde han skulle bli illamående. Han insåg tydligen vad han hade gett sig in i. Men ingen kan komma och påstå att jag inte har gjort mitt bästa för att öppna hans ögon. De vigdes enligt den gamla, strama bönboksritualen och bruden sade »lyda«, vilket jag uppfattade som ett utslag av deras sinne för humor, för hon ser då ut att vara envis som en mulåsna.

Efteråt var det ett våldsamt kyssande till höger och vänster i sakristian, och sedan stuvade hela det konstiga sällskapet in sig i bilar (på Peters bekostnad, det är jag säker på) och så for vi tillbaka till London, tätt förföljda av ortspressen. Vi åkte till min svärmors lilla hus – allesammans, inbegripet poliserna och den före detta inbrottstjuven – och efter bröllopslunchen (som var mycket god, det måste jag erkänna) höll morbror Delagardie ett tal som var smyckat med franska vältalighetsblomster. Det var många presenter, däribland en del högst egendomliga. Den före detta inbrottstjuven hade skänkt en tjock bok med mustiga och mycket vulgära psalmer! Efter en stund försvann bruden och brudgummen, och vi satt förstås där och väntade på att de skulle komma tillbaka. Men så småningom kom min svärmor ner och förkunnade, med ett stort leende över hela ansiktet, att de hade rest för en timme sedan utan att lämna någon adress! För ögonblicket har jag ingen aning om var de befinner sig, och det har ingen annan heller.

Det hela har försatt oss i en ytterst pinsam och löjlig situation. I mitt tycke är det ett skandalöst slut på en högst

11

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 11

2011-03-28 11:23:48

beklaglig historia, och det är sannerligen ingen tröst att tänka på att jag blir tvungen att presentera den här förfärliga människan som min svägerska. Det var illa nog med Marys polis, men han uppträder åtminstone lugnt och anständigt. När det gäller Peters hustru får man väl dagligen vara beredd på uppseendeväckande, om inte skandalösa historier. Men utåt sett får vi förstås försöka göra det bästa av saken. Jag skulle inte säga ens så här mycket till någon annan än dig.

Med varmt tack för ditt deltagande.

Din tillgivna Helen Denver

Mr Mervyn Bunter till mrs Bunter senior Kära Mamma!

Jag skriver från en »okänd ort« på landet och hoppas att det står lika bra till med dig som med mig. På grund av ett mindre husligt missöde har jag bara ett stearinljus att lysa upp med, men jag hoppas att du ursäktar min dåliga handstil.

Ja, kära Mamma, i förmiddags blev vi lyckligen gifta och ett mycket vackert bröllop var det. Jag önskar bara att du kunde ha accepterat Hans Nåds vänliga inbjudan och varit med, men som jag sade till Hans Nåd, när det gäller en åttiosjuåring måste man räkna med en del kroppsliga krämpor. Jag hoppas att ditt ben är bättre.

Som jag nämnde i mitt förra brev, hade vi alla föresatt oss att undvika Hennes Nåds inblandning, och det gjorde vi också, och allt gick som ett urverk. Nya Hennes Nåd, före detta miss Vane, for till Oxford dagen innan och Hans Nåd, lord Saint-

12

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 12

2011-03-28 11:23:48

George och jag följde efter på kvällen och togo in på The Mitre. Hans Nåd sade många vänliga ord till mig, påminde om de tjugo år jag varit i hans tjänst och hoppades att jag skulle komma att trivas i det nya hushållet. Jag svarade att jag borde väl ha förstånd att sätta värde på en god anställning och att jag skulle göra mitt bästa för att vara till belåtenhet. Det är möjligt att jag sade lite mer än som anstår min ställning, ty Hans Nåd blev uppriktigt rörd och bad mig att inte vara en förbannad idiot. Jag tog mig friheten att ordinera ett brompulver och fick honom till slut i säng, sedan jag förmått unge Hans Nåd att lämna honom ensam. Taktfull är knappast ett uttryck som man kan använda om lord Saint-George, men en del av hans uppsluppenhet torde få skrivas på champagnens konto.

Hans Nåd verkade lugn och beslutsam på morgonen, vilket gjorde mig betydligt lättare till sinnes, för det var mycket att göra. En del enklare vänner anlände med speciella fortskaffningsmedel, och jag hade i uppgift att göra dem hemmastadda och se till att de inte villade bort sig.

Nåväl, kära Mamma, vi intog en lätt, tidig lunch, och sedan måste jag se till att herrarna blev klädda och kom till kyrkan.

Min egen herre var from som ett lamm och ställde inte till med något besvär, han skämtade inte ens som vanligt, men lord Saint-George var på ett rasande muntert humör, så jag hade fullt upp med honom. Fem gånger låtsades han att han hade förlorat ringen, och just när vi skulle ge oss av förlade han den på riktigt, men Hans Nåd var som vanligt en skicklig detektiv, så han fann den åt honom och tog personligen hand om den. Trots detta missöde hade jag dem framme i koret precis i rättan tid, och jag måste säga att de gjorde mig stolt.

Vad utseendet beträffar vet jag inte vem som skulle kunna överträffa unge Hans Nåd, men det finns enligt min åsikt ingen tvekan om vem som är den noblare av dem.

13

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 13

2011-03-28 11:23:48

Bruden lät oss inte vänta, vilket jag var tacksam för, och hon såg mycket bra ut, helt och hållet klädd i guld och med en stor krysantemumbukett. Hon är inte vacker, men hon har vad man skulle kunna kalla ett frappant utseende, och hon hade inte ögon för någon annan än Hans Nåd, den saken var då säker. Hon uppvaktades av fyra damer från college. De var inte klädda som brudtärnor, men de såg prydliga och fina ut.

Hans Nåd var mycket allvarlig under hela ceremonien.

Efter vigseln for vi alla till en mottagning i Hennes Nåd änkehertiginnans hus i London. Hennes Nåds sätt mot gästerna var mycket angenämt. Hon var vänlig och naturlig mot såväl hög som låg, men Hans Nåd skulle förstås aldrig välja någon som inte i varje avseende var en dam. Jag tror inte att hon kommer att ge oss några bekymmer.

Efter mottagningen hjälpte vi i smyg ut brud och brudgum genom bakdörren, samtidigt som vi höll journalisterna i säkert förvar i lilla salongen. Och nu, kära Mamma, måste jag tala om för Dig …

Miss Letitia Martin, dekan vid Shrewsbury College, Oxford, till miss Joan Edwards, lärarinna i biologi vid samma institution Kära Teddy!

Ja, nu har vi haft vårt bröllop! I sanning en dag att sätta kors för i Shrewsburys historia. Miss Lydgate, miss de Vine, lilla Chilperic och undertecknad var tärnor, och Rektor förde bruden till altaret. Nej, kära du, vi klädde inte ut oss i tärnklänningar.

För min del tyckte jag att vi skulle ha sett mera enhetliga ut i akademisk dräkt, men bruden sade att »den stackars Peter« nog skulle få skylta i rubrikerna tillräckligt ändå. Så vi tog helt enkelt våra gåbortsklänningar på oss och jag hade mitt nya

14

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 14

2011-03-28 11:23:48

pälsverk. Med förenade krafter lyckades vi också sätta upp miss de Vines hår och dessutom få det att sitta uppe.

Hela familjen Denver var där. Änkehertiginnan är bedårande, hon ser ut som en liten sjuttonhundratalsmarkisinna, men hertiginnan såg grym ut, mycket sur och stel som en eldgaffel. Det var verkligt roligt att se henne försöka vara nedlåtande mot Rektor, men där hade hon naturligtvis ingenting att hämta. Fast i sakristian blev det Rektors tur att tappa koncepterna. Hon satte kurs på brudgummen, med framsträckt hand och ett lyckönskningsanförande på läpparna, men han tog helt resolut och kysste henne. Vi lär nog aldrig få veta vad talet skulle ha innehållit! Sedan fortsatte han och kysste oss allihop – han är en modig man – och miss Lydgate blev så till den grad överväldigad av rörelse att hon återgäldade gesten med känsla och övertygelse. När han hade slutat fortsatte hans best man – den där pojken Saint-George som ser så bra ut – så det blev en fullständig orgie av kyssar, och vi blev tvungna att sätta upp håret på miss de Vine igen. Brudgummen gav tärnorna var sin kristallkaraff och en uppsättning slipade glas (för våra sherryparties, Gud välsigne hans slösaktighet!) och Rektor fick en check på 250 pund till Latymers stipendiefond, vilket jag tycker var storartat.

Men i min upphetsning glömmer jag ju alldeles bort bruden. Jag hade aldrig trott att Harriet Vane kunde se så imponerande ut. Jag tänker alltid på henne som den där tafatta, rufsiga förstaåringen som alltid såg missnöjd ut, bara skinn och ben hela flickan. I går såg hon ut som ett renässansporträtt som stigit ur sin ram. Först trodde jag att det var guldlamén som gjorde det, men vid närmare eftertanke tror jag att det berodde på kärlek och nervositet. Det var verkligen vackert att se hur de där båda gick upp i varandra, det var som om inget annat och ingen annan betydde någonting eller ens

15

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 15

2011-03-28 11:23:48

existerade, och han är den enda brudgum jag har sett som såg ut som om han precis visste vad han stod i begrepp att göra och var besluten att göra det.

På vägen in till London … Jovisst! Lord Peter undanbad sig bestämt Mendelssohn och Lohengrin, så vi fick spatsera ut till Bach. På vägen in till London slapp hertigen äntligen ifrån sin sura hertiginna ett tag och jag fick lov att underhålla honom. Han ser bra ut och är dum på ett högadligt vis och liknar en modern version Henrik viii, en som varken är pussig eller skäggig. Han frågade om jag trodde att »flickan« verkligen var förtjust i hans bror, och när jag sade att det var jag säker på anförtrodde han mig att han aldrig lyckats komma på det klara med Peter och aldrig hade trott att han skulle stadga sig – det måtte väl gå bra! I något skrymsle av hans själ tror jag att det lurar en misstanke om att bror Peter kanske har det där lilla extra något som han själv inte har, och att det där »något« kanske skulle vara trevligt att ha om man bara inte behövde ta hänsyn till Högadeln.

Mottagningen hos änkehertiginnan var verkligen rolig, och för en gångs skull fick man tillräckligt att äta – och dricka!

– på ett bröllop. Men några som hade otur var de stackars journalisterna, som vid det här laget hade fått nys om någonting och mötte upp i legioner. De blev infångade vid dörren av två jättelika betjänter som föste in dem i ett rum och lovade att »Hans Nåd skulle komma om ett par minuter«. Så småningom kom Hans Nåd – men inte lord Peter, utan lord Wellwater, han i utrikesdepartementet, och han gjorde ett ytterst utförligt och ytterst viktigt uttalande om Abessinien, som de inte vågade låta bli att lyssna på. Innan han hunnit bli klar hade brudparet smitit ut genom bakporten, och det enda som fanns kvar åt journalisterna var ett rum fullt med bröllopspresenter och resterna av tårtan. Men de fick träffa

16

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 16

2011-03-28 11:23:49

änkehertiginnan och hon var riktigt rar mot dem, så de var relativt belåtna när de lunkade iväg, men några fotografier eller upplysningar om bröllopsresan fick de inte. Jag tror förresten inte att någon utom änkehertiginnan vet vart brud och brudgum tagit vägen.

Ja, så var det med den saken. Jag hoppas att de ska bli förfärligt lyckliga. Miss de Vine tror att det finns för mycket intelligens på båda hållen, men jag säger att hon inte ska vara en så övertygad pessimist. Jag känner massor av gifta par där båda två är dumma som spån och inte lyckliga alls. Man har inga garantier i någotdera fallet, eller vad säger du?

Din tillgivna Letitia Martin

17

4 Sayers_Lord Peters smekmånad.indd 17

2011-03-28 11:23:49