9789100120177

2 Sayers_Drama kring ung dansรถr.indd 1

2011-03-28 11:02:30

2 Sayers_Drama kring ung dansรถr.indd 2

2011-03-28 11:02:31

drama kring ung dansör översättning av sonja bergvall bearbetning och nyöversättning av lena karlin

albert bonniers förlag

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 3

2011-03-28 11:02:32

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012017-7 Copyright © The Trustees of Anthony Fleming Deceased 1935 Efterord av Anna-Karin Palm 2011 Originalets titel: Have his carcase (London 1932) Första svenska utgåva 1938 Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2011

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 4

2011-03-28 11:02:32

Den döde Torsdagen den 18 juni Det bästa botemedlet för ett krossat hjärta är inte, som så många tycks tro, att vila mot ett manligt bröst. Mycket effektivare är hederligt arbete, fysisk aktivitet och plötslig rikedom. När Harriet Vane blivit frikänd från anklagelsen om att ha mördat sin älskare fann hon sig plötsligt ha riklig tillgång till alla dessa mediciner, rent av till följd av frikännandet, och fastän lord Peter Wimsey med rörande tilltro till den traditionella utvägen dag ut och dag in envisades med att erbjuda henne sitt manliga bröst visade hon ingen lust att luta sig mot det.

Arbete hade hon i överflöd. Att bli anklagad för mord är ganska god reklam för en detektivromanförfattare. Det blev högkonjunktur för Harriet Vane-romaner. Hon hade undertecknat sensationellt fördelaktiga kontrakt i både Europa och Amerika, och därmed hade hon med ens mycket mer pengar än hon någonsin vågat drömma om. I en paus mellan det att hon avslutade Mord i etapper och började på Mysteriet med reservoarpennan hade hon alldeles ensam gett sig ut på fotvandring – mycket motion, inga plikter, omöjligt att eftersända brev. Det var juni och strålande väder, och även om hon då och då ägnade en tanke åt lord Peter som belägrade en tom våning med ihärdiga telefonpåringningar, så störde den tanken inte hennes sinneslugn och förmådde henne inte heller att ändra sin stadiga kurs längs Englands sydvästra kust.

5

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 5

2011-03-28 11:02:32

På morgonen den 18 juni startade hon från Lesston Hoe för att gå längs kusten till Wilvercombe tjugosex kilometer längre bort. Inte för att hon hade någon särskild längtan efter att komma till Wilvercombe, med sin badortspublik bestående av gamla damer och sjuklingar och sina tama ansatser till nöjesliv, som även de på något sätt verkade sjukliga och ålderstigna. Men staden utgjorde ett lämpligt mål, och man kunde väl alltid söka nattlogi på någon lantligare plats. Vägen utefter kusten gick längs krönet av en rad låga klippor, och där uppifrån hade Harriet utsikt över den långa gula sandstranden, vilken här och där bröts av klippor som glittrade i solskenet och undan för undan höjde sig ur det ebbande tidvattnet. Över hennes huvud välvde sig himlen som en väldig blå kupol, här och där kantad av lätta, vita moln. Vinden var västlig och mycket svag. Möjligen kunde den som förstod sig på väder ha märkt att den kanske skulle friska i längre fram på dagen. Den smala, illa underhållna vägen var så gott som folktom, eftersom hela den tunga trafiken tog den bredare genomfartsvägen som löpte längre in i landet från den ena staden till den andra och ratade kustens bukter med sina få, spridda hus. Här och där mötte Harriet någon boskapsskötare med sin hund, båda lika likgiltiga och upptagna av egna tankar, här och där kastade några betande hästar en blick efter henne med sina skygga, dumma ögon, och ibland stod en skara kor och gned käkarna mot en stenmur och hälsade henne med ljudliga flåsningar. Då och då bröt en fiskebåts vita segel horisontens jämna linje. Med undantag för någon enstaka handelsman i bil, en och annan skranglig Ford eller den vita röken från ett avlägset lokomotiv var landskapet lika lantligt och ödsligt som för tvåhundra år sedan.

Harriet marscherade tappert på utan att besväras av någon 6

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 6

2011-03-28 11:02:32

tung packning. Hon var tjugoåtta år, mörk och slank och med en hy som i vanliga fall var en smula gulaktig, men nu hade fått en trevlig, frisk färg av sol och vind. Personer som är lyckliga nog att ha den sortens hy plågas aldrig av mygg eller solbränna, och även om Harriet inte var för gammal för att bry sig om sitt utseende var hon tillräckligt gammal för att föredra bekvämlighet framför överdriven elegans. Så därför tyngdes inte hennes bagage av hudkrämer, myggoljor, sidenklänningar, bärbara elektriska strykjärn eller den övriga bråte som rekommenderas i Fotvandrarens spalt. Hon var förnuftigt klädd i kort kjol och tunn jumper och bar förutom ett ombyte underkläder och ett extra par skor inte på mycket mer än en pocketutgåva av Tristram Shandy, en liten kamera, ett första förband och några smörgåsar till lunch.

Klockan var ungefär kvart i ett när lunchfrågan började kännas allt viktigare. Harriet hade inte tillryggalagt mer än ungefär tretton kilometer av vägen till Wilvercombe, för hon hade tagit det lugnt och gjort en omväg för att titta på vissa lämningar från romartiden som i resehandboken sades vara »mycket intressanta«. Hon började känna sig både trött och hungrig och såg sig omkring efter en lämplig plats att luncha på.

Ebben hade nästan nått sin lägsta punkt, och den våta sanden glittrade som silver och guld i det stillastående middagsljuset. Det kunde vara roligt att gå ner till stranden, tänkte Harriet – kanske rentav bada, men det senare kände hon sig inte helt säker på, eftersom hon hade en hälsosam rädsla för obekanta stränder och opålitliga havsströmmar. Men att gå ner och titta kunde ju inte vara farligt. Hon klev över en låg mur som stängde av vägen åt sjösidan och började titta efter ett ställe där hon kunde gå ner till stranden, och efter en kort klättring mellan klippor som var bevuxna med fältvädd och 7

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 7

2011-03-28 11:02:32

gräsnejlika var hon framme vid vattnet. Hon befann sig i en liten vik som fick behagligt vindskydd av en utskjutande klippa. Några hällar fungerade som ett bekvämt ryggstöd.

Hon valde ut ett trevligt hörn, tog fram sina smörgåsar och sin Tristram Shandy och satte sig tillrätta.

Ingenting är så sövande som varmt solsken på en havsstrand när man har ätit lunch, och Tristram Shandy är inte heller en så fartfylld roman att läsaren har svårt att slita sig från den. Boken gled ur Harriets händer. Två gånger ryckte hon till och tog upp den igen, men tredje gången fick den ligga. Hennes huvud åkte ner i en inte särskilt smickrande vinkel. Hon slumrade till.

Plötsligt väcktes hon av något slags rop eller skrik som lät så nära att det nästan var som om någon skrikit i örat på henne. Hon satte sig upp, sömnigt blinkande, och fick se en fiskmås skriande svepa fram över hennes huvud. Den var tydligen ute efter en smörgåsbit som fallit ner på sanden.

Hon ruskade förtretat på sig och tittade på klockan. Den var två. Harriet konstaterade tillfredsställt att hon inte kunde ha sovit så länge, reste sig och skakade smulorna ur knäet.

Men hon kände sig fortfarande föga energisk, och hon hade god tid på sig att hinna till Wilvercombe före kvällen. Hon kastade en blick nedåt stranden, där ett brett bälte av kiselstenar och en smal remsa jungfrulig, glittrande sand sträckte sig ner till vattenbrynet.

Det är något hos ren, jungfrulig sand som väcker detektivromanförfattarens lägsta instinkter till liv. Man känner ett oemotståndligt begär att gå och göra fotspår över hela den orörda ytan. Som yrkesmänniska ursäktar man det med att sanden erbjuder ett unikt tillfälle till iakttagelser och experiment. Harriet hade samma drift, även hon. Hon beslöt sig genast för att gå tvärsöver den frestande sandremsan, så hon 8

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 8

2011-03-28 11:02:32

samlade ihop sina olika tillhörigheter och började vandra tvärsöver kiselstensbältet. Som så många gånger förut lade hon märke till att fotsteg inte lämnade några tydliga spår i den karga regionen ovanför högvattensmärket.

Snart visade en bård av snäckskal och fuktig tång att hon hade hunnit fram till högvattenslinjen. »Jag undrar om jag borde kunna dra några slutsatser om tidvattnets styrka«, sade Harriet för sig själv. »Få se … När det är nipflod stiger eller sjunker tidvattnet inte lika mycket som när det är springflod. Om det är nipflod just nu, så borde det alltså finnas två tångränder – en torrare längre inåt land som markerar den högsta punkten vid springflod, och en fuktigare längre ut som visar dagens rekord.« Hon tittade framför sig och bakom sig. »Nej, det här är det enda tidvattensmärket. Jag drar alltså slutsatsen att jag kom hit ungefär vid springflodens högsta höjd, om nu det är så man säger.

Mycket enkelt, min käre Watson. Nedanför tidvattensmärket kan jag börja göra tydliga fotspår. Det finns inga andra inom synhåll, så jag måste vara den enda som har besökt den här stranden sedan det var flod sist, alltså ungefär … Ja, det var just det som var det svåra! Jag vet att det bör vara ungefär tolv timmar mellan varje flod, men jag har inte den blekaste aning om ifall tidvattnet håller på att stiga eller sjunka. Där­ emot vet jag att det har hållit på att sjunka nästan hela tiden jag har gått längs stranden, och nu ser vattnet ut att vara långt ute. Om jag säger att ingen har varit här på åtminstone fem timmar, så är jag nog på den säkra sidan. Nu gör jag väldigt fina fotspår, och sanden blir förstås allt fuktigare. Jag ska se hur spåren ser ut när jag springer.« Hon skuttade iväg några steg och lade märke till att avtrycken blev djupare vid tån och att det för varje steg sprutade upp lite sand. Hennes energiska utbrott förde 9

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 9

2011-03-28 11:02:32

henne runt klippans spets in i en mycket större vik, vars enda kännetecknande drag var en ganska stor klippa som låg ute vid vattenbrynet. Den var i det närmaste triangelformad och höjde sig omkring tre meter över vattnet, och på dess topp låg någonting som såg ut som en egendomlig svart tånghög.

En ensam klippa känns alltid lockande. Så gott som alla drabbas av en överväldigande önskan att klättra upp och sätta sig på den. Harriet satte utan tvekan kurs på den och försökte dra några slutsatser medan hon gick. »Hamnar den där klippan under vatten när det är flod?

Ja, naturligtvis, annars skulle det inte ligga tång på den.

Dessutom ser man det på strandens sluttning. Jag önskar att jag var lite mer hemma på avstånd och vinklar, men jag skulle tro att den ligger rätt djupt under vattenytan när det är högvatten. Så märkligt att det ligger tång bara på toppen.

Man skulle tycka att tången borde ligga vid foten av klippan, men där finns det ingen. Jag förmodar att det är tång. Det ser väldigt konstigt ut. Nästan som en liggande människa … Kan tång verkligen ligga så där, liksom hopsamlad?« Hon tittade på klippan med stigande nyfikenhet och fortsatte att prata för sig själv, en ganska irriterande ovana hon hade. »Det är ta mig katten en karl som ligger där. Vilken fånig plats att lägga sig på. Han måste känna sig som en bulle på en het brödrost. Jag skulle förstå det om det vore en solbadare, men den där ser ut att vara fullt påklädd. I mörk kostym till och med. Han ligger väldigt stilla. Han har bestämt somnat.

Om floden kommer fort blir han skeppsbruten på ett öde skär. Nåja, jag tänker inte rädda honom. Han får ta av sig strumporna och vada, det är inte mer med det. Men han har fortfarande tid på sig.« Hon visste inte riktigt om hon skulle fortsätta ner till 10

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 10

2011-03-28 11:02:32

klippan eller inte. Hon ville inte väcka den sovande och bli indragen i ett samtal. Han kunde i och för sig visa sig vara en fullkomligt ofarlig semesterfirare, men han skulle alldeles säkert vara helt ointressant. Hon gick i alla fall nedåt och försökte bara för att öva sig dra några fler slutsatser. »Det måste vara en semesterfirare. Infödingar går inte och lägger sig på klippor när de ska vila sig. De går in och stänger alla fönster. Och det kan inte vara en fiskare eller något sånt, de har inte tid att ligga och sussa. Det kan ju vara ett affärsbiträde eller en kontorist. Men de brukar oftast semestra tillsammans med familjen. Det här är en fågel som vill ha ensamhet. Lärare? Nej. Lärare släpps inte lösa förrän i slutet av juli. En student då? Men terminen har just precis slutat.

Tydligen en herre utan särskilt mycket att göra. Det kanske kan vara en vandrande turist som jag själv, men kläderna stämmer inte.« Harriet hade kommit närmare nu och kunde tydligt se att den sovande var klädd i en mörkblå kostym. »Nej, jag kan inte placera honom, men doktor Thorndyke skulle naturligtvis ha gjort det med detsamma. Å, naturligtvis! Vilken idiot jag är! Det är klart att han är författare eller något sånt. De driver omkring för sig själva och vill inte bli störda av familjen.« Det var bara några meter kvar till klippan. Harriet tittade upp på den sovande. Han låg obekvämt hopkrupen på yttersta kanten av klippan åt sjön till. Knäna var högt uppdragna och de ljuslila strumporna syntes. Hon kunde inte se hans huvud, som var djupt neddraget mellan axlarna. »Vilken konstig ställning han sover i«, sade Harriet. »Liknar mer en katts än en människas. Det är inte naturligt.

Huvudet måste nästan hänga ner över klippkanten. Han kan få slag. Om jag hade lite tur skulle han vara död, och jag kunde rapportera det och komma i tidningen. Det vore 11

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 11

2011-03-28 11:02:32

väl fantastisk reklam? Välkänd detektivromanförfattarinna gör mystiskt likfynd på enslig strand. Men såna saker händer aldrig författare. Det är alltid någon fredlig arbetare eller nattvakt som gör likfynd …« Klippan låg där som en jättelik tårtbit. Basen var brant och vette utåt havet, och översidan sluttade sakta inåt land, där spetsen begravdes i sanden. Harriet gick längs dess jämna, torra översida tills hon kom rakt på mannen. Han rörde sig inte.

Något gjorde att hon kände sig tvungen att tilltala honom. »Hallå!« sade hon motvilligt.

Mannen rörde sig inte och svarade inte heller. »Det är lika bra att han inte vaknar«, tänkte Harriet. »Jag begriper inte varför jag egentligen ropar. Hallå!« »Han kanske har fått slag eller svimmat«, sade hon för sig själv. »Eller så har han fått solsting. Det är mycket troligt.

Det är förfärligt hett.« Hon kisade upp mot den metallglänsande himlen och böjde sig sedan ner och kände på klippan. Den brändes nästan. Hon ropade än en gång och lutade sig därefter över mannen och tog tag i hans axel. »Hur är det fatt?« Mannen svarade inte. Harriet drog i hans axel. Hans ställning ändrades en smula, men det var som att ta i ett dött föremål. Hon lyfte varsamt upp mannens huvud.

Harriet hade tur.

Det var ett lik. Det rådde inte minsta tvivel om att det var ett lik. Mannen hade fått halsen avskuren, och när Harriet lyfte upp hans huvud rann en fasansfull, röd och glittrande rännil ner på klippan och samlades i en liten hålighet längre ner.

Harriet släppte mannens huvud och kände sig plötsligt våldsamt illamående. Hon hade ofta skrivit om lik som det här, men att få se ett i verkligheten var en helt annan sak.

12

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 12

2011-03-28 11:02:33

Hon hade aldrig tänkt på hur hemska de avskurna blodkärlen såg ut, och hon hade inte räknat med den vidriga blodstanken som fyllde hennes näsborrar i solhettan. Hennes händer var röda av blod. Hon kastade en blick på sina kläder. Det hade gudskelov inte kommit något på dem. Harriet gick mekaniskt ner från klippan igen och gick runt den till vattenbrynet. Där tvättade hon sig om händerna om och om igen och torkade dem onödigt noggrant på sin näsduk. Hon kunde inte se på den röda rännilen som rann utför klippans framsida ner i det klara vattnet. Hon gick därifrån och satte sig på en mindre klipphäll. »Ett lik«, sade Harriet högt till solen och fiskmåsarna. »Ett lik.« Hon gav till ett nervöst skratt. »Huvudsaken …«, överraskade Harriet sig med att säga efter en stund. »Huvudsaken är att behålla lugnet. Håll huvudet kallt, flicka lilla. Vad skulle lord Peter Wimsey göra?

Eller Robert Templeton?« Robert Templeton, hjälten i hennes egna detektivromaner, skulle naturligtvis genast ha frågat sig om det var självmord eller mord och därefter undersökt den döde noga – han var berömd för den kallblodighet varmed han undersökte de mest motbjudande lik. En vanlig människa däremot, som inte var en Robert Templeton, skulle naturligtvis låta kroppen ligga där den låg och springa efter polis. Men det fanns ingen polis. Det fanns varken man, kvinna eller barn inom synhåll, bara en liten fiskebåt som låg ett stycke ut till havs. Harriet vinkade vilt åt båten, men antingen såg de som var ombord henne inte eller så trodde de att hon bara höll på med någon sorts gymnastik. Hon försökte också ropa på dem, men rösten drunknade i måsarnas skrik.

Plötsligt kände hon att hon blev våt om fötterna. Tidvattnet hade tydligen vänt och steg nu hastigt. Hennes medve13

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 13

2011-03-28 11:02:33

tande registrerade blixtsnabbt detta faktum och tankarna tycktes genast klarna.

Hon räknade ut att hon var minst tretton kilometer från Wilvercombe som var närmaste stad. Det kunde möjligen finnas några enstaka hus längs vägen, men då var det antagligen fiskarfamiljer som bodde i dem, och hon kunde sätta tio mot ett på att det nu bara var kvinnor och barn hemma, som ju inte kunde vara till någon hjälp i det här fallet. Innan hon hunnit leta reda på männen och fått ner dem till stranden skulle vattnet troligen stå högt över klippan. Vare sig det var mord eller självmord så var det absolut nödvändigt att den döde blev undersökt innan allting blev genomdränkt av vatten eller bortspolat. Harriet gick, med uppbjudande av hela sin självbehärskning, fram till den döde.

Det var en ung man, klädd i prydlig cheviotkostym, lite för eleganta, spetsiga bruna skor, lilafärgade strumpor och en slips som också hade varit lilafärgad innan den färgats otäckt röd. Hatten, en mjuk grå filthatt, hade han tappat …

Nej, han hade tagit av sig den och lagt den bredvid sig på klippan. Hon tog upp den och tittade i den, men där stod inget mer än tillverkarens namn. Harriet kände igen namnet.

Hattfirman var välkänd, även om den kanske inte hörde till de mest berömda.

Det huvud hatten en gång hade prytt var täckt med tjockt, mörkt och lockigt hår som var en aning för långt. Det såg välskött ut och doftade briljantin. Hans hy verkade av naturen vara ganska vit och hade ingen antydan till solbränna.

De vidöppna, obehagligt stirrande ögonen var blå. Hakan hade fallit ner så att tänderna blottades. De var välskötta och mycket vita. Det fanns inga luckor i tandraderna, men Harriet lade märke till att en av kindtänderna hade guldfyllning.

Hon försökte gissa mannens ålder. Det var svårt, eftersom 14

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 14

2011-03-28 11:02:33

han egendomligt nog hade kort, mörkt helskägg. Detta gav honom ett ganska exotiskt utseende och gjorde att han såg äldre ut, men hon gissade ändå på att han var mycket ung.

Något omoget över näsans och ansiktets linjer tydde på att han inte var mycket äldre än tjugo år.

Från ansiktet vände Harriet sin uppmärksamhet till hans händer och blev åter förvånad. Vad än Robert Templeton skulle ha sagt, så hade Harriet för sin del tagit för givet att den elegante unge mannen hade kommit till den här omöjliga, ensliga platsen för att begå självmord. Men under såna omständigheter var det definitivt egendomligt att han hade handskar på sig. Han hade legat hopkrupen med armarna under sig och handskarna var alldeles genomdränkta av blod. Harriet började dra av den ena, men överväldigades åter av illamående. Hon lade märke till att det var mjuka sämskskinnshandskar av god kvalitet som passade väl ihop med klädedräkten i övrigt.

Självmord – med handskarna på? Varför hade hon varit så säker på att det var självmord? Det måste finnas någon orsak till att hon dragit den slutsatsen.

Jo, naturligtvis. Om det inte var självmord, vart hade mördaren tagit vägen? Han kunde inte ha kommit längs stranden från Lesston Hoe-hållet, för sandstranden hade varit alldeles orörd och slät. Nu syntes bara hennes egna ensamma spår över den, från kiselstensbältet och utåt. Åt Wilvercombehållet var sanden också orörd, bortsett från en enda rad av fotavtryck, antagligen den dödes.

Mannen hade alltså gått ut till klippan, och han hade gått ensam. Om hans mördare inte hade kommit från sjön hade han varit ensam när han dog. Hur länge hade han varit död?

Tidvattnet hade alldeles nyss börjat stiga och det fanns inga märken efter en köl i sanden. Säkert hade ingen klättrat 15

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 15

2011-03-28 11:02:33

uppför den sida av klippan som var vänd mot havet. Hur lång tid kunde ha gått sedan vattenståndet varit högt nog för att någon skulle kunna komma tillräckligt nära klippan i en båt?

Harriet önskade att hon hade vetat mer om ebb och flod.

Om Robert Templeton under loppet av sin lysande karriär hade råkat få till uppgift att lösa ett marint mysterium, hade hon förstås varit tvungen att sätta sig in i saken ordentligt, men hon hade alltid undvikit mysterier på havsstränder just på grund av de stora besvär de skulle ha medfört. Säkert hade det lysande snillet Robert Templeton reda på allting om ebb och flod, men den kunskapen låg förborgad i hans fantomartade, ideala hjärna. Men hur som helst, hur länge hade mannen varit död?

Det var också en sak som Robert Templeton skulle ha förstått sig på, ty han hade bland annat studerat medicin och tog dessutom aldrig ett steg utan en febertermometer och andra lämpliga grejor att undersöka döda kroppar med. Men Harriet hade ingen sån termometer, och även om hon hade haft en skulle hon inte ha vetat hur man använde den i ett sånt här fall. Robert Templeton brukade helt nonchalant säga: »Med hänsyn till graden av likstelhet och kroppens temperatur skulle jag vilja sätta tidpunkten för dödens inträdande till då och då«, utan att dröja kvar vid triviala detaljer om hur många grader instrumentet visade. Av likstelhet syntes inte ett spår, vilket var förklarligt eftersom den (det här kunde Harriet) inte brukar inträda förrän fyra till tio timmar efter dödsfallet.

Den blå kostymen och skorna visade inga tecken på att ha blivit utsatta för havsvattnet, och hatten låg fortfarande kvar på klippan. Men fyra timmar tidigare måste både klippan och fotspåren ha varit under vatten. Tragedin måste alltså ha inträffat senare än så. Harriet lade handen på den dödes 16

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 16

2011-03-28 11:02:33

kropp. Den kändes alldeles varm, men allt måste vara varmt en stekhet dag som denna. Ryggen och den sida av huvudet som var vänd uppåt var nästan lika varma som klippan. Den sida som låg mot marken var kallare, men inte kallare än Harriets egna händer som hon hade doppat i vattnet.

Men det fanns faktiskt något hon kunde börja med. Vapnet. Utan vapen inget självmord, den regeln var gammal som gatan. Han höll ingenting i händerna, och det syntes inget spår av det förträffliga »dödsgreppet« som så ofta är ett välkommet bevis för detektiven. Mannen hade fallit framåt – ena armen låg mellan kroppen och klippan, och den andra, höger arm, hängde över klippkanten strax under hans ansikte. Rakt under högra handen sipprade den obehagliga lilla strömmen av blod ner i vattnet och färgade det rött. Om vapnet fanns någonstans, så måste det ligga där. Harriet tog av sig skor och strumpor, kavlade upp ärmarna över armbågen och trevade försiktigt i vattnet, som vid klippans fot var ungefär en halv meter djupt. Hon klev försiktigt av rädsla för att trampa på en kniv och det var tur att hon gjorde det, för plötsligt stötte handen emot något hårt och vasst. Hon fick en liten rispa i fingret på kuppen, men hon fiskade i alla fall upp en uppfälld rakkniv, som redan låg delvis begravd i sanden.

Vapnet fanns där. Alltså såg självmord ut att vara lösningen när allt kom omkring. Harriet stod och tittade på rakkniven och undrade om hon lämnade några fingeravtryck på den våta ytan. Den döde kunde naturligtvis inte ha gjort några, för han hade ju handskar på sig. Men än en gång – varför hade han varit så försiktig? Att ha handskar på sig när man begår ett mord kan det ju finnas någon mening med, men inte när man begår självmord. Harriet beslöt sig för att grubbla över problemet senare. Hon lindade sin näsduk om rakkniven.

17

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 17

2011-03-28 11:02:33

Tidvattnet kom obevekligt längre och längre in. Var det något annat hon kunde göra? Borde hon leta igenom fickorna? Hon var inte lika stark som Robert Templeton, så hon kunde inte släpa upp kroppen ovanför högvattensmärket.

Att undersöka fickorna var ju egentligen polisens sak när kroppen hunnit flyttas, men det fanns en möjlighet att det låg papper i fickorna, papper som havsvattnet skulle göra oläsliga. Harriet trevade ivrigt i rockfickorna, men den döde hade tydligen varit för rädd om kostymen för att ha så mycket i fickorna. Hon hittade inte mer än en sidennäsduk med ett tvättmärke på och ett tunt cigarettetui av guld i högra höftfickan, den andra var tom. Den yttre bröstfickan innehöll en lilafärgad sidennäsduk, tydligen en prydnadsnäsduk som inte skulle användas. Bakfickan var tom. Byxfickorna kunde hon inte komma åt utan att lyfta kroppen, vilket hon av flera orsaker inte hade lust med. Eventuella papper låg naturligtvis i inre bröstfickan, men Harriet kände en djup motvilja mot att befatta sig med inre bröstfickan. Den värsta blodströmmen hade tydligen runnit rakt över den. Harriet ursäktade sig med att papperen i den fickan säkert redan var oläsliga. Det kanske var en feg undanflykt, men det gick inte att göra något åt saken – hon kunde inte förmå sig att ta i fickan.

Harriet tog hand om näsduken och cigarrettetuiet och såg sig än en gång omkring. Havet och stranden låg lika folktomma ut som förut. Solen sken fortfarande klart, men en molnbank började torna upp sig vid horisonten bortom havet. Vinden hade ändrat riktning åt sydväst och tilltog alltmer i styrka. Det såg ut som om det vackra vädret inte skulle hålla i sig.

Hon måste i alla fall titta på den dödes fotspår, innan det stigande vattnet utplånade dem. Plötsligt kom hon ihåg att 18

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 18

2011-03-28 11:02:33

hon hade kameran med sig. Det var en liten apparat, men den kunde ställa in fokus på föremål upp till två meter från objektivet. Hon tog fram den och knäppte tre bilder av klippan och kroppen från olika håll. Den dödes huvud låg fortfarande som det hade fallit när hon lyfte det, lite åt ena sidan, så att det gick att få en bild av ansiktet. Hon tog ett kort med det motivet. Sedan hade hon fyra kvar. På ett tog hon ett panorama av kusten med kroppen i förgrunden, och för att göra det måste hon ta ett par steg tillbaka från klippan. På nästa tog hon en bild på närmare håll av fotspåren som sträckte sig från klippan tvärsöver sanden i riktning mot Wilvercombe. Det tredje använde hon slutligen till en närbild på ett av fotspåren och höll upp kameran inställd på två meter så högt hon kunde över huvudet.

Harriet såg på klockan. Allt detta hade tagit henne omkring tjugo minuter från det att hon upptäckte den döde. Hon kom att tänka på att det kanske var bäst att hon tog sig tid att försäkra sig om att fotspåren var den dödes. Hon drog av ena skon och lade därvid märke till att det inte fanns några fuktfläckar på ovanlädret, trots att sulorna bar spår av sand.

Harriet placerade skon i ett av fotspåren och såg att de precis motsvarade varandra. Hon brydde sig inte om att sätta på den döde skon igen, utan tog den med sig. När hon hunnit till kiselstensbältet stannade hon och fotograferade klippan från land.

Det höll tydligen på att bli mulet och vinden hade friskat i. Utanför klippan såg Harriet en rad små virvlar, som då och då sprutade upp fräsande skumtoppar, som om de bröts mot dolda klippor. Det gick vita gäss hela vägen utåt, och molnmassorna som hopade sig längre ut till havs kastade grågula skuggor över vattnet. Fiskebåten var nästan utom synhåll.

Den tycktes vara på väg till Wilvercombe.

19

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 19

2011-03-28 11:02:33

Harriet var en smula osäker på om hon handlat rätt eller inte, men nu samlade hon ihop sina tillhörigheter, samt skon, hatten, rakkniven, cigarrettetuiet och näsduken och började klättra uppför klipporna. Klockan var lite över halv tre.

20

2 Sayers_Drama kring ung dansör.indd 20

2011-03-28 11:02:33