Issuu on Google+


Brun_Det amfibiska_CS2.indd 6

09-01-23 13.35.46


16. december 1906 Jag överlämnar härmed mina anteckningar till dig. Jag utser dig till min arvinge, min efterkommande. Kanske kommer du att finna detta material användbart, kanske inte. Kanske kommer du att betrakta det på ett helt annat sätt än vad jag har gjort. Det står dig helt fritt att förvalta ditt arv som du själv önskar. Du undrar säkert varför du tilldelats detta. Mitt svar är enkelt – för att du är den ende jag kan komma på att ge det till. Vi känner inte varandra, men om mina tankar och aningar om dig har den minsta överensstämmelse med verkligheten kommer du att kunna fortsätta arbetet på ett sätt som du finner gott och bli nästa länk i kedjan. Eller så räcker du det vidare till någon annan som är bättre lämpad. Närmare än så här kan jag själv inte komma. Kanske finns det andra som har större möjlig­ heter än jag? Jag lämnar det öppet för var och en som önskar att följa spåret som finns utlagt. Min del är härmed avslutad. Något nytt skall ta vid efter mig. Jag önskar att jag hade mer än bara dessa tunna häften att ge dig, men det är allt som finns kvar av det lilla jag har samlat. Jag lämnar tältet här på stranden, innan jag går skall jag paketera anteckningsböckerna noggrant och förse dem med 

Brun_Det amfibiska_CS2.indd 7

09-01-23 13.35.46


institutionens adress och ditt namn. Förhoppningsvis postar P försändelsen när han kommer för att se efter mig. Kanske är det bara av fåfänga jag ger dig böckerna, rester av min dröm om storhet. Jag vill tro att det är mer än så, att det beror på en känsla av ansvar, en respekt för arbetet. Men jag vet inte säkert och det spelar heller ingen roll. Huvudsaken är att de överlämnas. Det blåser upp. Snart är gryningen här. Jag anar det första skimret långt ute på havet. Sök mig inte. Jag är redan på väg bort mot något jag ännu inte känner. Mitt hjärta slår dubbla slag, ett andra hjärtslag bakom varje hjärtslag. Jag ser mig i spegeln och vet att jag inte längre är den jag liknar. Kanske undrar du varför jag ger mig av nu, när jag nästan har snuddat, när jag är så nära, närmare än någonsin förr? En gång såg jag havet som något svårforcerat. Något att övervinna – något jag en dag hoppades kunna lysa upp med ett förklarande ljus som upplöste allt dunkel, så att det skulle bli möjligt för mig att skåda ända ner till den djupaste bottnen och lära känna alla hemligheter. Men nu – när jag endast som hastigast kikat över kanten – tror jag inte längre att det är möjligt. Jag kommer aldrig att förmå mer än att bara blicka ut över havets väldiga avgrund, mitt sinne är inte tillräckligt för att helt och fullt loda dess djup. Det är därför jag måste ge mig av, överge alla gamla drömmar och all min gamla längtan – för att inte riskera att de en dag lockar mig att sträcka mig alltför långt ut, så långt att jag faller över kanten och ohjälpligt slukas för evigt. Med vänliga hälsningar T

Brun_Det amfibiska_CS2.indd 8

09-01-23 13.35.46


Första boken 29. augusti – 27. september 1906

Brun_Det amfibiska_CS2.indd 9

09-01-23 13.35.46


Brun_Det amfibiska_CS2.indd 10

09-01-23 13.35.47


Ur bestiariet: de amfibiska Långt utanför kusterna simmar de amfibiska. Bleka tumlare med slutna ögon. Om nätterna vadar de mot land. De vädrar i strömmarna och söker sig mot stränderna som är oemotståndliga för dem, likt en obesvarad kärlek. Försiktigt släpper slutarreflexen greppet om deras näsborrar och ögonlocken öppnas samtidigt som lungsäckarna fylls med en annan sorts andetag. De stannar inte länge, ty de bär för starka drag av allt det kalla och vita som vistas i haven och som ständigt drar dem tillbaka, lika ofrånkomligt som tidvattnets hävningar. I gryningen återvänder de amfibiska ut i djupet för att åter vänta in natten, böljande i strömmarna, vaggande i tång.

11

Brun_Det amfibiska_CS2.indd 11

09-01-23 13.35.47


29. augusti Jag har en tid tänkt att jag borde skriva ner en redogörelse för mitt arbete som inte är menad vare sig för publicering eller som officiell dokumentation. Därför påbörjar jag idag dessa anteckningar – för att samla och sortera mina idéer och resultat. Jag har beslutat mig för att inkludera så mycket som möjligt, också det som vid en första anblick kan tyckas ovidkommande och ovetenskapligt. Mina år vid institutionen har lärt mig att det ofta är just detta – det som inte ser ut att höra till saken – som visar sig kunna leda in tanken på nya, oväntade och fruktbara spår. Som när jag av en slump läste om sötvattenshydran och dess olikformiga utvecklingsstadier och hur den kunskapen sedan kom att påverka mina teorier om den europeiska ålen. Jag påminns om det M sade en gång när vi talade om vårt arbetes innersta natur: ”Att forska är att söka i blindo, en famlande vilja grundad i nyfikenhet.” Jag tänker på de orden som en uppmuntran här i mitt eget lösa, blinda famlande.

12

Brun_Det amfibiska_CS2.indd 12

09-01-23 13.35.47


1. september Idag återvände de sista av mina kollegor från sommarens fe­rier och studieresor. Jag har även lagt märke till flera okända ansikten i biblioteket, läsesalarna och korridorerna. Årets nya studenter har anlänt. Ännu en termin tar sin början. Redan på avstånd känner jag igen nykomlingarna: deras irrande försiktiga gång och osäkra blickar, viljan att vara till lags. Det får mig att minns mig själv, den jag var under min egen första tid här – så lik dem i deras vilsenhet – och jag drabbas av en lätt, nästan moderlig ömhet inför deras tafatthet. Men jag und­viker dem alla så gott jag kan, både gamla kollegor och nya. Jag saknar högsommarens lugn och stillhet, veckor då jag kunde gå omkring på institutionen utan att möta en enda människa. Det är viktigt att tillvarata de första och oförmörkade impulserna när ett nytt arbete skall inledas, det har M ofta påpekat för mig. Istället för att gå hem rullar jag många kvällar ut en liten ma­drass och tillbringar natten här i mitt arbetsrum. Min våning lockar mig ändå inte, dit går jag bara några gånger i veckan för att sova ut ordentligt i en riktig säng eller för att hämta rena ombyten. Jag vill inte tala med någon. Och jag tror knappast att man saknar mig här på institutionen, min 13

Brun_Det amfibiska_CS2.indd 13

09-01-23 13.35.47


närmaste har alltid varit M och sedan han drog sig tillbaka arbetar jag helst ensam. De senaste dagarna har jag främst ägnat mig åt preparaten. Jag har öppnat en av burkarna och tagit ut proverna. Den skarpa, ruttna lukten som genast fyllde rummet tyder på att inläggningen varit undermålig, eller på att materialet varit av låg kvalitet redan före konserveringen. Det sönderfaller hastigt. Nåväl, det är ingenting att förvånas över, burkarna tycks mycket gamla och naturens vävnader förblir alltid sköra och obeständiga vilken metod man än använder när man söker att bevara dem. Jag förbereder en närmare histologisk studie inom några dagar. Preparatens fetaktiga konsistens tyder på att det rör sig om någon sorts späck.

14

Brun_Det amfibiska_CS2.indd 14

09-01-23 13.35.47


9789100119409