Issuu on Google+


Sigrid_Undset_inlaga.indb 12

09-08-11 11.10.49


Föror d

Sigrid Undset gillade inte att man fjäskade för henne. Hon tyckte inte heller om sentimentala omfamningar. Som hennes biograf har jag velat eftersträva hennes egen sanningssökande och kritiska blick. – Jag vet att det är mycket begärt, men kan du inte för en gångs skull försöka vara skribent utan att vara sentimental, bara rätt och slätt berätta sanningen, sade hon till journalisten Robert van Gelder då hon kom till USA 1940.1 I den mån jag ställer frågor om eller ger en subjektiv beskrivning av det som hände i Sigrid Undsets liv är allt baserat på källuppgifter. Jag har valt bort spekulationer när jag inte har funnit belägg för dem i källorna. En av de mest envisa spekulationerna kring Sigrid Undsets liv måste ändå nämnas. ”Vi har en hemlighet om Sigrid Undset”, sades det en gång då hennes närmaste släktingar var samlade. Något liknande hade Undsetexperten Ellisiv Steen antytt innan hon dog. Denna hemlighet, anser många, måste vara ett barn fött i lönndom eller en abort i ungdomen. Spekulationerna kring detta brukar motiveras med exempel från hennes skildring av Jennys olycka: ett oäkta barn som föds i hemlighet och som dör innan det kan adopteras bort. Som svar på frågan när detta skulle ha inträffat brukar man 9

Sigrid_Undset_inlaga.indb 9

09-08-11 11.10.48


hänvisa till påfallande avbrott i korrespondensen med brevvännen Dea. Faktum är att flera av breven till Dea brändes på Sigrid Undsets uppmaning. Den svenska brevvännen behöll dock ett femtiotal brev.2 De brev som fanns kvar lämnades i sinom tid till Universitetsbiblioteket, men i samlingen finns i dag ett avbrott från Deas förlovning 1904 fram till 1907 strax efter det att hon får sitt första barn. Vi vet att Sigrid Undsets syster Signe brände fyra brev ur samlingen och sände tillbaka ett till Deas familj därför att det mest handlade om Deas privata svårigheter. Vi vet också att av de fyra brända breven var de tre första från tiden i Rom (som systern kallar ”förlovningstiden”, det vill säga från 1909/1910 då Sigrid Undset mötte Anders Castus Svarstad och förhållandet ännu var hemligt). Det sista brevet var ”från Lillehammer där hon berättar om sitt äktenskaps totala haveri”, med systerns ord.3 När Sigrid Undsets familj i dag får frågan vad den påstådda hemligheten kan vara anser de efterlevande att det gällde hemlighållandet av relationen till Svarstad och det faktum att Sigrid Undset var gravid då äktenskapet ingicks. Dokumentationen från systern Signe kan tyda på att detta stämmer. Därmed återstår spekulationen kring perioden 1904–1907 där Sigrid Undset troligen själv har bett Dea bränna breven. Hur troligt är det alltså att Sigrid Undset skulle ha blivit gravid, fött ett barn eller möjligen genomgått en abort, under en period då hon arbetade mer än full tid som kontorist och skrev på nätterna? Om det inte skulle ha förekommit medvetet fusk med datum på brev och annan dokumentation, finns det få vita fläckar i Sigrid Undsets livs kronologi. En så stor hemlighet som ett okänt barn verkar osannolik. Även om en biograf aldrig kan vara tvärsäker på allting i en människas liv, har jag låtit mig 10

Sigrid_Undset_inlaga.indb 10

09-08-11 11.10.48


övertygas på en punkt: den Sigrid Undset som skriver hem och till Dea efter det att sonen Anders fötts är en kvinna som har fött för första gången. Det anser jag framgår av hennes brev när hon beskriver förlossningen, ”en ganska otäck historia”.4 För en biograf kan det kännas som en kamp mot väderkvarnar att förhålla sig till både hemlighållande och ryktesspridning. Jag har alltså valt att lägga så lite tid som möjligt på sådant som saknar dokumentation. Det har funnits mer än nog av faktafynd att förhålla sig till. Hon var motvillig och ofta kritisk i förhållande till journalister. Som journalist är det därför med viss fruktan man tar itu med det stora källmaterialet, alla de spår Sigrid Undset lämnade efter sig. Jag tycker mig se henne med det ironiska Undset-leendet, skeptisk till allt mitt grävande. Men ibland ser jag för mig hur hon nickar eftertänksamt, kanske rentav småskrattar, och då och då får lust att svinga svärdet ännu en gång. Jag har försökt närma mig sanningen om hennes personliga segrar och nederlag i livet, men liksom vi alla i våra egna liv kommer självfallet Sigrid Undset också i fortsättningen att vaka över sina gåtor. Skåbu, augusti 2007

11

Sigrid_Undset_inlaga.indb 11

09-08-11 11.10.48


Sigrid_Undset_inlaga.indb 12

09-08-11 11.10.49


JAG Ă„R BESATT

Sigrid_Undset_inlaga.indb 13

09-08-11 11.10.49


Sigrid Undset i lägenheten på Eilert Sundts gate 52, några dagar före avresan till Rom 1909.

Sigrid_Undset_inlaga.indb 14

09-08-11 11.10.50


PÅ VÄG TILL EN DRÖM Sa msø, Köpenha m n, Berlin, Ba m berg, Florens

”Vet du inte att galnas bett är giftiga?” Var det med ett leende hon satt där och såg ut genom tågfönstret och tänkte på sin danska moster medan det vindblåsta landskapet gled förbi? Farväl Danmark! Välkommen galenskap! Hon borde kanske ha tackat lilla moster Agnes för det blodiga bettet den där gången: ”Hon flög på mig, mörkröd i ansiktet – hennes fina ljusbruna hår var oredigt och ögonen gnistrade gröna som på en arg katt. Så bet hon mig i armen så att blodet sipprade fram och väste rasande: Vet du inte att galnas bett är giftiga?” På det sättet hade hon alltså blivit biten. Av sin galna moster. Bettet och galenskapen var med henne där hon satt och tog adjö av sitt danska landskap. Den älskade vackra Agnes. Som hon så gärna hade rotat igenom morfars vind tillsammans med, de brukade klä ut sig och spela roller för varandra. En moster som ”aldrig sov på natten, irrade omkring i en lustig klarröd flanellunderkjol och en sådan där fladdrande vit kamskjorta med kragar och volanger som vi brukade ha på den tiden. Hon sjöng och skrek högt och närhelst hon fick lust att säga något till en av oss stormade hon in i våra rum och väckte oss.”1 Tre år tidigare hade moster Agnes brytt henne för en dansk hjärtevän som hon hade kommit från Kristiania enkom för att 15

Sigrid_Undset_inlaga.indb 15

09-08-11 11.10.50


leta upp. När det visade sig att den unge mannen var inkallad i militärtjänst hade mostern förgäves försökt koppla ihop Sigrid med en ung präst i trakten, något som hade slutat i stor munterhet för de båda ungdomarna. Nu hade hon blivit 27 år gammal och hade just lagt bakom sig ett förbjudet och hemligt förhållande. Hon hade på nytt besökt moster Agnes innan hon satte sig på tåget för att göra allvar av sitt djärva beslut, hon behövde ha hennes galna bett på vägen när hon nu skulle bryta med allt som kändes halvgånget. Och moster Agnes var själva motsatsen till vardag och flit. En befriande rast från hemmasittande och stillsamt broderande, allt det präktiga och trista som hon avskydde. Sigrid Undset hade vägrat bli en av dem som satt och väntade på prinsen. Nu var det definitivt. Farväl klosterliv med mor och systrar! Hon var på väg till Rom för att leva det verkliga livet; hädanefter skulle hon leva konstnärsliv fullt ut, aldrig mer något halvljumt. Sigrid Undset hann tänka igenom mycket på tågresan söderut denna höst 1909. En del av tankarna fäste hon på papper, några skickade hon hem som resebrev, andra mer intima ord sparade hon till sina förtrogna. Orden visar hur uppbrottet skapade behov av att gå igenom sin historia på nytt. Behov av att minnas, behov av att glömma. Det var det mest dramatiska uppbrottet i hennes liv. Den före detta kontoristen var äntligen på väg dit hon alltid hade tänkt sig: hon skulle ägna sig åt sin nyvunna författarstatus, sitt intellekt och sin lidelse. Ett konstnärsliv på heltid. Varifrån hade detta beslut kommit? Med sin skarpa blick och sitt sinne för humor tänkte hon alltid på sin galna moster som en inspirationskälla, men det fanns också en djupare drivkraft bakom resan. En drivkraft hon tänkte på som ett arv från 16

Sigrid_Undset_inlaga.indb 16

09-08-11 11.10.50


fadern och som blev förstärkt av moderns frimodiga om också borgerliga uppfostran. Den avlidne fadern, vetenskapsmannen Ingvald Undset, var den man i vars fotspår hon reste. Kanske hade hon med sig faderns reseberättelse Fra Akershus til Akropolis i kofferten? Kanske behövdes det inte. Hans ord bar hon alltid med sig, på det sätt som hennes hjärna lagrade sådant hon fann viktigt. Och faderns ord var lagrade i det översta skiktet, bland det främsta; de fanns där alltid färdiga att användas, mer än det mesta av allt det som fanns i hennes goda minne. Faderns ord kom till henne när hon själv skrev, och särskilt när hon nu för första gången skrev reseskildringar. En vacker kvinna med ett stort hår under den eleganta hatten, en blick som riktades lika mycket inåt som utåt. Sådan sitter hon och ser ut genom tågfönstret medan hon rör sig bort från denna ”kustlinje slickad av bränningar” där hon så många gånger har letat efter en ”läsida av en stendös” att ta sin tillflykt till, sitt högt älskade Danmark som hon beskriver med stor innerlighet.2 Här, i Kalundborg, hade hon sin morfars hus som hon älskade lika mycket som den danska småstaden: ”Jag älskar den lilla lugna staden och morfars stilla gård med den långa fasaden, som ligger där så förnämt tillbakadragen i lindarnas skugga, och framför den det lilla torget, där gräset gror mellan stenarna.”3 Det var inte bara de gyllne minnena från barndomen, här hade hon också lärt sig att känna sig som kvinna. Här hade hon fått bekräftat att flyktig förälskelse inte har mycket med kärlek att göra, och ännu viktigare: lärt sig skillnaden mellan ljumhet och amour passion. Här hade de danska folkvisorna blivit levande för henne och sjungits för henne, visorna som handlade om den passionerade, allt uppslukande kärleken som nästan kan 17

Sigrid_Undset_inlaga.indb 17

09-08-11 11.10.50


jämföras med tvångstankar. Hon hade sett de färgstarka ­medeltidsmänniskorna för sig och format dem i sina egna teckningar och papp­ figurer. Här hade hon just tagit avsked av en man. Ett avsked som också gällde denna sommars berusning: det hon först hade känt under båtfärden ut till sommarön Samsø, med havsluften strömmande mot sig och vita sanddyner i sikte, hade blivit något annat än det hon väntat sig. Hon hade rest ut med sitt ofärdiga manuskript i väskan en dag i sluMoster Agnes inspirerade till galenskaper tet av juni, rum var beställt och fantasier. En gång hade favoritmosför flera veckor på A Syllings tern bitit henne så att det blödde, andra pensionat. Denna sommar gånger var det mer roliga påhitt. skulle levas. Det hade hon bestämt sig för då hon i maj sade upp sig från sitt kontorsarbete. I beslutet fanns också en hemlighållen förväntan för skrivsemestern: en man som älskade henne. Han hette Victor och var från Köpenhamn. Där ute på ön hade de haft sina hemliga möten under bar himmel. Han var gift och dubbelt så gammal som hon. Han var öm och omtänksam, han tråkade inte ut henne så som de flesta män i hennes egen ålder lätt gjorde. Till att börja med hade hon känt att ”ingenting i världen kunde vara finare och 18

Sigrid_Undset_inlaga.indb 18

09-08-11 11.10.51


vackrare och ömmare” än förhållandet till denne äldre Victor. 4 Men varken sanddyner eller slickande bränningar hade kunnat lyfta förhållandet i den riktning hon önskade. Hon hade tagit ett nedslående avsked av både berusningen och mannen. Här, i Danmark, hade hon också gjort sitt första djärva försök som författare fyra år tidigare. Hon hade lagt ner många nattliga timmar under flera år på romanen Aage Nielssøn til Ulvholm, i hopp om att denna historiska roman från danskt 1200tal skulle skapa en väg ut ur ”Jag var på ett och samma kontor i tio år kontorsarbetet för henne. – från mitt sjuttonde till det tjugosjunde.” Drömmen var ett fullständigt konstnärsliv, en författarkarriär. Året innan hade hon haft sin förs­ta artikel publicerad i Aftenposten, undertecknad ”Också en ung flicka”.5 Hon hade samlat allt sitt mod och tagit på sig de bästa kläderna då hon gick upp till själva förlagschefen Peter Nansen på danska Gyldendals förlag med sitt tjocka manuskript. Han hade tagit emot henne vänligt, men hon hade fått en känsla av att han uppfattade henne som yngre än hennes 23 år. ”Röka får ni väl inte för mamma?” hade han sagt då han själv tog en cigarett.6 19

Sigrid_Undset_inlaga.indb 19

09-08-11 11.10.51


Hon hade rest tillbaka till Kristiania och en sommar med ändlöst kontorsarbete. När det vänliga brevet kom några veckor senare hade stenograferandet känts dubbelt meningslöst. Systern Signe, som var invigd i författarplanen, fick genast veta: ”Så kan jag berätta att jag har fått manuset i retur tillsammans med ett vänligt brev från Peter Nansen. Han kan inte rekommendera utgivning, boken är inte bra nog för det. I övrigt förklarar han att han finner otvivelaktig begåvning i den, ’det finns partier som är mycket fina och mycket starka’, men kompositionen är sådan att den kunde ha fortsatt i det oändliga och Aage tycker han faller sönder i bitar. – Jag kan hålla med om en del av det han säger, men inte allt”, skrev hon till den yngre systern.7 Det var visserligen en refusering, men det var också en uppmuntran. Peter Nansen hade uppenbarligen tagit den okända unga kontoristen på allvar. ”Till sist skriver han att det skulle vara intressant att se mig behandla ett modernt ämne och varnar mig för utklädning – dvs. historia förstås. Det var ju ett trevligt brev, men det är synd att säga att jag blev glad. Jag tänker förresten göra ett försök till, men jag är ju väldigt trött på det. Nu förstår jag ju hur svårt det blir.”8 Hon hade förstått hur svårt det skulle bli. Men refuseringen hade inte fått henne att böja sig, hon ansåg att Peter Nansen inte riktigt hade förstått det han läst och skrev ett kort, förklarande brev till honom. Ett brev som visserligen var präglat av besvikelse men skrivet av en ung kvinna som höll huvudet högt: ”Jag kunde inte motstå lusten att förklara detta för Er”, avslutade hon, sedan kastade sig Sigrid Undset över behandlingen av ”ett modernt ämne”. Ett år senare var manuset till Fru Marta Oulie färdigt. Och den här gången hade hon gått till Aschehougs för20

Sigrid_Undset_inlaga.indb 20

09-08-11 11.10.51


Sigrid Undset skrev till sin förtrogna syster Signe om refuseringsbrevet från Peter Nansen på Gyldendal. ”Till sist skriver han att det skulle vara intressant att se mig behandla ett modernt ämne och varnar mig för utklädning – dvs. historia förstås.” Brev från 31 juli 1905.

lag. Det blev visserligen refuserat i första vändan, men efter att goda bundsförvanter hade fört hennes talan utgavs boken 1907. Redan öppningsmeningen var ägnad att skapa intresse: ”Jag har varit min man otrogen.” Den var som en lite retsam örfil i retur. Och succé blev det. Året därpå gav hon en novellsamling den ironiska titeln Den lykkelige alder och inhöstade ännu en boksuccé. En mer direkt örfil var det manus hon nu skulle till att lämna ifrån sig: Fortellingen om Viga-Ljot og Vigdis. Detta skulle bli ett annat slags tack för senast till Peter Nansen, hon ville visa honom att han hade misstagit sig: han skulle få se att 21

Sigrid_Undset_inlaga.indb 21

09-08-11 11.10.52


hon kunde behandla ett historiskt ämne. Hämnd och uppgörelser med det förflutna var en viktig del av Sigrid Undsets tankevärld. Fascinerad av lidelser som hon var, var hon också starkt intresserad av hämndmotivet. Att hämndbegäret kunde bli lika krävande och tvångsmässigt som passionerad kärlek, det ansåg sig Sigrid Undset veta. En försenad men obarmhärtigt upphinnande hämnd hade varit ett huvudtema i den refuserade romanen. Och en ännu grymmare försenad hämnd kretsade hon omkring i sin kommande lilla medeltidsroman. Hon skulle få korrekturet eftersänt på resan söderut. På tåget från Köpenhamn kämpade mörka tankar kring hennes personliga nederlag mot den glädje hon bar med sig i form av ett nytt manus som skulle gå i tryck. Och så denna speciella känsla av ljuv hämnd på Peter Nansen. Men hur skulle hon komma ifrån sitt eget felsteg, hur skulle hon kunna gå med högburet huvud och fortsätta tro att kärleken fanns även för henne? ”Du vet att jag inte brukar överskatta de känslor jag väcker hos karlar och att jag är allt annat än lättledd – jag vill knappast heller riskera en upprepning”, skrev hon till sin syster Signe9 och anförtrodde henne att det hela endast hade lett till stulna kyssar och sömnlösa nätter för hennes del. I huvudstaden hade det inte kunnat bli annat än snabba, hemliga möten med tanke på Victors hustru. Självbedrägeriet ute på Samsø under några intensiva sommarveckor hade blivit tydligt för henne. Allt som hade varit vackert och fint såg annorlunda ut när hon blev den som kom i andra hand. Det hade blivit svårt att besvara hans fortfarande så ömma kärlek. Att Victor själv var olycklig gjorde ingenting bättre. Inte heller det att han så starkt hade uppmuntrat henne att skriva, inte bara promenera omkring, där ute på Samsø. 22

Sigrid_Undset_inlaga.indb 22

09-08-11 11.10.52


Hon upptäckte att hon ångrade sig, men ångrade sedan sin ånger. ”När vi säger adjö till varandra har vi ingenting att ångra”, skrev hon i ett nytt brev till Signe,10 och kanske ångrade hon mest att hon hade berättat om det hela. ”Jag ångrar förstås att jag har berättat för dig om min dårskap”, erkände hon men vidhöll att även om det nu gjorde fruktansvärt ont fanns det inget annat att minnas än ”gott och vackert”. Därför var det ju, som hon påminde sin syster, mer än att ha upplevt ”ingenting”. Sigrid Undset satt nu på tåget bort från nederlagets plats och såg inte särskilt ljust på möjligheten att få uppleva en ny kärlek. Som hon skrev till Signe trodde hon knappast att hon skulle komma att ”bli förälskad så snart igen – det dröjer länge innan jag kommer över det, men jag vet att det blir bättre när jag får arbeta igen.”11 Hon ville vidare. Hon ville vidare som diktare och som människa. Men kunde hon vara säker på sitt konstnärsprojekt? När hon hade tagit så fel på det hon trodde kunde vara kärlek? Hon gjorde ett första uppehåll nästan innan hon börjat den egentliga resan, hon stannade i Fredriksværk på norra Själland hos Nils Collett Vogt. Hennes äldre och erfarne kollega behandlade henne med respekt men uttryckte också bekymmer. Efter att ha läst Den lykkelige alder hade han tidigare detta år skrivit till henne, orolig för att hon skrev som på en desillusionerad generations vägnar. När han fick se vilket dystert tillstånd hon befann sig i blev han ännu oroligare. Han försökte uppmuntra henne. Tog fram sina egna dikter, läste för henne, fick henne att berätta, vädjade till hennes skaparglöd. Nu då allt låg öppet framför henne hade han anat, utan att veta något om hennes personliga förhållanden, att hon kanske behövde stöd av en äldre kollega. 23

Sigrid_Undset_inlaga.indb 23

09-08-11 11.10.52


Nils Collett Vogt hade blivit en förtrolig och uppmuntrande vän under de två år som gått sedan hennes debut. Nu fick han henne att lova att hon skulle hålla fast vid både sina resplaner och författarskapet. Intuitivt måste han ha förstått att hon hade misslyckats i det viktigaste i livet, även om han var för finkänslig för att fråga. Att hon var drabbad av den ensamhet som bara förfelad kärlek ger, att hon inte hade funnit den kompromisslösa passion hon hade hoppats på. Vännen gjorde vad han kunde för att ge henne livskraft. Och hon reste. I Berlin skedde ett slags återseende med hennes tidigare kontorsliv. I tio år, tre månader och tre dagar hade hon arbetat som kontorist för Wisbech AB, den norska filialen till det tyska företaget Allgemeine Elektrizitäts Gesellschaft (AEG). Hos detta företag för tekniska framsteg och nyvinningar hade hon sagt adjö till 1800-talet och jublat över ett nytt, modernt århundrade. Om själva kontorsarbetet hade varit ett ok, hade Sigrid Undset ändå känt glädje över ett framsteg som förde ljus och elkraft till Norges avkrokar. Ännu kändes det tjugonde århundradet ungt, särskilt i Berlin. Staden var ett brusande centrum för det tyska rikets ambitioner. Nu blev hon väl mottagen av sina tidigare affärskontakter, som visade staden för henne. Hon gick i varuhus, i vinterträdgården och på jättecirkus, och nattetid på Friedrichstrasse där ”automobilerna med finklädda herrar och damer rann i en enda oavlåtlig ström”.12 Medan hästskjuts fortfarande var det vanligaste i Kristiania hade bilarna blivit dominerande i tyskarnas dynamiska huvudstad. Den före detta kontorsfröken gick på kafé, rökte sina cigaretter och njöt av sin nyvunna status inför sina tyska ingenjörsvänner. Hon fick 24

Sigrid_Undset_inlaga.indb 24

09-08-11 11.10.52


I Berlin upplevde hon ett brusande centrum för det tyska rikets ambitioner och bekräftelsen på att det var en modern och farlig tid hon levde i.

tillträde till en världsfabrik för elektriska apparater och fick se tusentals arbetare i blåblusar vid stålblanka surrande maskiner. Hon skrev hem: ”Man vandrar fram stolt och glad mitt genom sin underbara tid.”13 Sigrid Undset kände sig definitivt som en modern kvinna. Hon hade varit med om att jubla över en ny norsk självbild 1905, hon hade lyssnat på statsminister Christian Michelsens tal om ”den nya arbetsdagen”, hon visste mer än de flesta om betydelsen av norsk vattenkraft. Hon insåg att Norge stod vid startpunkten för en våldsam utveckling. I Berlin fick hon allt detta bekräftat, det var som om världen var på språng in i en ny era. Men om hon hade delat glädjen över tekniska framsteg, deltog hon inte i jublet över allt tal om ”den 25

Sigrid_Undset_inlaga.indb 25

09-08-11 11.10.53


nya arbetsdagen” och ”en ny tid”. Kontoristen hade fått nog av sina långa arbetsdagar, det var något annat hon sökte. Ett annat slags förnyelse. Berlin påminde henne kanske för mycket om hennes tidigare tillvaro. Om allt man kan fastna i. Om eftermiddagarna tillsammans med modern och systrarna. Om att tvingas ta nätterna till hjälp för att lyckas med sitt egentliga projekt: skrivandet. Kanske blev hon också erinrad om de sociala krav som alltid hade fått henne att känna sig tafatt. I jämförelse med sina båda yngre systrar hade hon varit den minst omsvärmade, aldrig den som med lätthet svängde omkring på dansgolvet. I och med författardebuten och medlemskap i Författarföreningen blev hon visserligen omsvärmad på ett annat sätt än förr. Hon hade skäl att känna sig eftersökt. Hon hade fått nya manliga vänner de senaste två åren, inte bara äldre som Nils Collett Vogt utan också yngre män som svärmade kring henne och bjöd ut henne. Men hon kände ändå ofta att hon var någon annanstans, att hon hade en alldeles egen väg att gå. Och aldrig hade hon känt det så starkt som nu. ”Många hälsningar från din f.n. mycket upprivna syster”, hade hon undertecknat sitt förra brev till Signe, ett brev som systern blev tillsagd att bränna.14 Till modern, som inte visste något om den äldsta dotterns kärleksäventyr, skrev hon från Berlin att hon hade det ”fantastiskt”.15 Sigrid Undset hade satt sig i sinnet att hon skulle stanna till i Bamberg på vägen genom Tyskland. Hon visste inte riktigt varför, men detta stadsnamn hade fastnat. Såg hon kanske för sig en liten stad med medeltidsprägel? Hon visste att det var Bayerns mest katolska stad, på sin tid residens för en ”furstebiskop”. Den tyske direktören från AEG-kontoret hade avfärdat staden som en dålig kopia av Nürnberg. Det hade bara gjort henne 26

Sigrid_Undset_inlaga.indb 26

09-08-11 11.10.53


”Jag tror att jag drömmer – inget kan ge en föreställning om hur underbart här är”, skrev hon på ett vykort till sin mor från Bamberg hösten 1909.

ännu mer fast besluten att resa till Bamberg. Medan hon nu satt och såg på landskapet och reste genom Saalgrund tyckte hon det var som att drömma en gammal dröm. ”Jag tror att jag drömmer – inget kan ge en föreställning om hur underbart här är”, skrev hon på ett nytt entusiastiskt vykort till sin mor.16 Minnet tog henne med på en resa hon hade gjort förut, trots att det var första gången hon reste till Bamberg: i många olje­ trycksbilder hade hon följt leriga vägar in under just dessa blankbruna ekar ”längs de olivgröna ängarna där boskap av märklig skapnad och färg betade, över romantiskt välvda stenbroar där floden strömmade med smörgult skum, genom den förfallna lilla byn där exotiska bondgårdar kröp ihop i skydd 27

Sigrid_Undset_inlaga.indb 27

09-08-11 11.10.54


av den grå stenkyrkans höga torn.”17 Dessa oljetryck hade hon sett hemma hos sina barnflickors föräldrar, hos skomakaren, hos fiskare i Drøbak och i Hvitsten. Plötsligt var det så mycket som vällde fram. Minnen från barndomen som hon måste nedteckna och skriva om. Och som så ofta hos henne var det de märkvärdigaste detaljerna som hade fastnat; hennes fotografiska minne var nästan plågsamt bra. När hon följde floden Regnitz den sista biten fram till Bamberg såg hon kyrktornen på de tre höjder som omgav staden. Och ändå fanns det fler kyrkor i själva staden och den stora domkyrkan med sina fyra smäckra torn, ”överdådigt utsmyckad med ypperliga skulpturer”. Alla kyrkorna här var ursprungligen romanska, här fanns jungfru Maria i alla varianter och ständigt brinnande offerljus. ”Ingen reformation har jagat värmen ur dem och lämnat dem kalla och tomma sex dagar i veckan”, skrev hon i sitt resebrev.18 Hon strövade omkring på de smala och branta gatorna, som då och då övergick i sneda trappor mellan gränderna. Hon böjde huvudet bakåt och såg upp i allt vildvin och alla blommor som hängde ut från trädgårdsterrasserna högt ovanför gatunivån. På husväggarna var gesimser och fönsterkarmar utsmyckade i barock stil med grov ornamentik. I fönsterkarmarna mörkröda och ljusröda pelargoner. Och så de fula helgonbilderna på husväggarna. Även där brann lamporna dag och natt. I denna stad hälsade alla på henne när de gick förbi. Återigen skrev hon till sin mor och berättade om krukorna med röda pelargoner längs alla vägglister och att det hela var ”för mig som en stor härlig bilderbok”.19 Modern hade skrivit tillbaka och frågat vad hon gjorde på kvällarna när hon reste ensam så där. Dottern hade svarat att hon gick och lade sig 28

Sigrid_Undset_inlaga.indb 28

09-08-11 11.10.54


klockan nio och sov som en gris. Nu kunde hon dessutom berätta att hon drack vin till varje måltid och att där i Bamberg kostade vinet ”30 pfennig för en stor karaff i en liten trädgård uppe på S:t Stefanberg med utsikt över hela stan!”20 Till systern Ragnhild skrev hon ironiskt att denna med sin entusiastiska läggning säkert skulle ha blivit alldeles tokig där i Sydtyskland men att hon själv ”tar det ju lite lugnare”.21 Sigrid Undset värmde sin själ i denna stad. Hon kunde stanna en stund i barndomens oljetryck, det var som att känna solvärmen från en obekymrad, gången tid. En halvtimmes promenad från staden låg furstebiskopens sommarslott Altenburg. Där njöt hon av utsikten över slätten på andra sidan staden, kålfält och rovåkrar, och de skogklädda åsarna i fjärran. När hon vände tillbaka hade det blivit dimma. Nürnberg kunde trots sina praktfulla kyrkor inte mäta sig med Bamberg, här fanns inget riktigt liv. Bara på helgdagarna användes kyrkorna, i övrigt stod de tomma och som turist måste man lösa biljett för att få gå in. Hon tyckte det var som om själva livet hade lämnat de gamla mästerverken. Själv hade hon rest därför att hon valde livet. Författaren och människan Sigrid Undset måste bryta med allt det hon satt fast i, kontorsarbetet och försörjningsansvaret för modern och två yngre systrar, men även därför att hon kände ett starkt behov av att själv bli förnyad, komma ur sin egen och andras uppfattning om vem den unga kvinnan Sigrid var och vem författaren Sigrid Undset var. De ord hon använder tyder på behov av förändring: ”Och det är förnyas man skall när man reser – man skall samla ihop också, men mest skall man förnyas. Och jag skalade av mig lager efter lager av intryck medan jag reste nedåt genom oljetryckens gamla romantiska land, och blicken blev ung och 29

Sigrid_Undset_inlaga.indb 29

09-08-11 11.10.54


hungrig och ­uppfångade allt, och fantasin blev mjuk och smidig som på den tiden den ännu var allätande och med god aptit hämtade näring från både bra och dåliga äventyrsböcker och olje­ tryck och Inge­mann och Familje­journalens grevinneromaner.”22 Bamberg hade varit ett undantag. Ett undantag som bekräftade något djupt inom henne själv. Något som fanns där ända sedan hon klippte ut sina första riddarfigurer och Nürnberg hade praktfulla kyrkor men tecknade sin första Isolde för inget egentligt liv, fann Sigrid Undset. en kort människolivstid sedan. I Tyskland tyckte hon sig främst ha sett en medeltid som låg lik. En historia som hade blivit dödad. Så helt skilt från hennes eget förhållande till historia och till allt som borde vara äkta och passionerat. Inte heller München kunde förändra denna känsla då hon reste vidare. ”Min dyra syster”, skrev hon till Signe, bara inför henne kunde hon erkänna besvikelsen över sig själv och att ”jag har ljugit lite”.23 Ett brev från Köpenhamn hade legat och väntat på henne i München och rivit upp gamla känslor på ett negativt sätt. ”Jag är lite besviken – inte över resan men över mig själv. Jag är nämligen förbannat långsam att uppfatta. Och blir fort trött.”24 30

Sigrid_Undset_inlaga.indb 30

09-08-11 11.10.55


9789100119331