9789100119041

ingenting har h채nt

Timgren_Ingenting har h채nt.indd 1

2008-11-27 09:47:44

Timgren_Ingenting har h채nt.indd 2

2008-11-27 09:47:45

Katja Timgren

ingenting har hänt *

albert bonniers förlag

Timgren_Ingenting har hänt.indd 3

2008-11-27 09:47:45

Av Katja Timgren har tidigare utgivits på annat förlag: Det jag inte säger (2004)

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011904-1 Copyright © Katja Timgren 2009 Omslag: Eva Lindeberg GGP Media GmbH, Tyskland 2009

Timgren_Ingenting har hänt.indd 4

2008-11-27 09:47:45

Tack till Karin

Timgren_Ingenting har h채nt.indd 5

2008-11-27 09:47:45

Timgren_Ingenting har h채nt.indd 6

2008-11-27 09:47:45

23 december 2003

Timgren_Ingenting har h채nt.indd 7

2008-11-27 09:47:45

Timgren_Ingenting har h채nt.indd 8

2008-11-27 09:47:45

*

Bilen skakar av tjälgroparna och det är inte längre kilometer vi åker, det är år. Det är skog och skog och en ensam gatlampa, ett hus, en igenvuxen åker. Jag vet namnen på dem som växte upp här. Det är deras dialekt jag pratar.

Jag känner mammas blick från förarsätet. Hon torkar sig under ögonen med vanten och ler mot mig.

– Vad är det? säger jag.

– Ingenting. Det är bara så härligt att du är här, Julia. Jag har väntat så länge.

Hennes arm rör vid mitt ben när hon lägger i femman. Jag tar ett djupt andetag. Det är som att handen lagt sig över min bröstkorg.

– Du skulle inte titta så mycket på mig, säger jag. Du skulle titta på vägen istället.

Jag ser ut över en myr. Inga spår, inte ens en skoter har åkt här. Det är bara vi som rör oss, hon och jag och bilen, och plastkassarna med mat för en hel jul. Tåget jag kom med har [9]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 9

2008-11-27 09:47:45

åkt vidare och Josefin sitter kvar i det. På väg till alla kusiner och mostrar i Haparanda.

Jag ser mammas tunga ögonlock. Baskern över ena ögonbrynet. Håret som slutar i en jämn kant över axlarna och är brunt igen som det var när jag bodde här. I vägkanten far plogpinnarna förbi som år, och det blir nittonhundranittioåtta, det blir nittonhundranittiosju, det blir nittonhundranittiosex.

– Jag är så glad att se dig, säger mamma.

Hon sträcker ut handen och tar av mig mössan, den virkade som jag fått av Josefin. Hon visste att jag ville ha den. Som när hon såg lägenheten högst upp i backen, här ska vi bo, sa hon, den är vår.

Det börjar snöa. Mamma stryker sin hand över mitt hår, över örat och kinden. Det är hud mot hud.

Snöflingorna slår mot rutan och kommer emot oss som dagar.

Du blir väl här ikväll, Julia? Visst har vi det fint. Franskläxan är klar och jag tar emot en tekopp från hennes händer och dricker medan hon ser på mig. Genom fönstret syns bara snödrivan så långt som ljuset inifrån når och jag går ingenstans mer.

Vi kör in i byn. Passerar de röda huslängorna där fisken röks, bygdegården, ishockeysargen som lutar i ena änden. När vi kommer över krönet syns iskanten och bakom den öppet vatten. Mamma bromsar och vi svänger in vid den gula skylt­ en. Tvärviken 1.

Flingorna blir fler och det är den första hösten här. Huset står naket. Isoleringen lossnar i vita bitar. Jag har på mig en [ 10 ]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 10

2008-11-27 09:47:45

kliig overall och springer runt och försöker få tillbaka dem, men vinden tar dem med sig ut över Tvärviken.

Sista biten har de inte plogat. Mamma parkerar nere vid vägen intill soptunnan och postlådan. Jag stryker bort imman från rutan och mellan granarna skymtar den faluröda panelen.

– Framme, säger mamma och slår av motorn.

[ 11 ]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 11

2008-11-27 09:47:45

*

Stigen är inte skottad, bara trampad av fötter. Vi går förbi ladan där vi brukade ställa våra cyklar. Smala, täta granar med dött ris långt upp på stammen. Som de ser ut här. Bagarstugan, skorstenen har rasat in och hålet är täckt med en plåt.

– Är det någon hemma? undrar jag.

– Anders borde vara här, säger mamma. Han slutade tidigt.

Joar kommer imorgon, han skulle på fest i Övernäs ikväll.

Det blåser från viken. Mamma går framåtlutad med ena handen tryckt mot kappan så att schalen ska hållas kvar. Det är så enkelt att följa efter henne. Klirret av bilnycklarna, hur ena armen pendlar. Kroppen minns hennes steg. Helt nära och ett årtionde bort.

Du borde åka tillbaka, sa Josefin en morgon och balanserade müsliskålen i knäet. Det finns något där.

Jag svarade att jag vet inte. De där åren kan jag inte minnas vad folk hade på sig, vad det fanns för filmer, vad man lyssnade på för musik. Det var en bil jag satt i i skogen, reflexstolpar som [ 12 ]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 12

2008-11-27 09:47:45

for förbi utanför och den där tystnaden som bara blir när det är snö på allting.

Josefin ställde ner skålen med ett klirr och såg på mig.

Vi närmar oss huset. Jag hade glömt hur kall snö knarrar under skorna. Ögonfransarna klibbar och det blåser igenom tyget i jeansjackan. Jag känner igen de här träden som inga andra träd, som om det här var den enda platsen.

Du måste åka tillbaka, sa Josefin. Man kan inte bygga något av ingenting.

Mamma trycker ner handtaget och håller upp dörren åt mig. Husets lukt. Hur kan något vara så bekant som man aldrig har lagt märke till?

Hon kliver in och tar av sig baskern. Jag blir kvar på tröskeln.

Hennes hår var inte såhär, minns jag, det var trassligt och flygigt. Egentligen hade du saltvattenshår, du luktade av långt borta, av tång, krabbor och genomskinliga maneter.

Hon tar fram händerna och blåser på dem. Hennes trubbiga fingrar. Starka. Det var på dig jag väntade. Om du kunde sätta dig en stund intill mig i soffan skulle din arm skydda mig från allt.

Hon vinkar åt mig att komma in. Jag vill gå dit och krama henne. Jag vill springa härifrån, långt ut på isen.

[ 13 ]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 13

2008-11-27 09:47:45

*

– Julia! ropar mamma.

Jag låter kroppen sjunka ner i vattnet. Det är som om ljuden hörs bättre här inne. Kanske ekar de mot kaklet. Mina jeans ligger i en svart hög och nyckelkedjan slingrar sig över golvet.

Mamma ropar igen. Nu kallnar teet, tänker jag, porslinsblomman släpper sina blad i skinnsoffan.

Min kropp ser genomskinlig ut och blandar sig med spegelbilden av väggen. Jag tänker på vad mamma sagt om dagarna innan jag föddes. Att det var storm, hon och pappa var inblåsta med båten på Stora Fjäderägg. På måndagen mojnade det och på tisdagen föddes jag.

Jag sänker huvudet under ytan. Här nere hörs ingenting.

Allt som känns är vattnet mot huden. Först är det bara mörkret under ögonlocken. Sen kommer det prickar, fler och fler som flyger genom luften.

Till sist ser jag henne.

Jag har väntat här, säger hon. Känner du lukten? [ 14 ]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 14

2008-11-27 09:47:45

En frän doft av växter. Hon kommer närmare. Det är här det hamnar som sjunker, säger hon och jag ser att min ryggrad är likadan som hennes. Det är inte växterna som luktar. Det är själva myren. Jag sjunker, våra ryggrader hakar i varandra.

Sen kommer hovarna. De famlar i ett hav av lera. Sparkar och sparkar utan att nå fram till någonting. Här nere får jag vara ifred. Det spelar ingen roll vad som händer, ingenting tar sig hit ner och ingenting härifrån.

Ett skrap. Hoven har träffat en sten.

Jag häver mig upp. Lysrörsljuset slår emot mig och jag tar ett djupt andetag.

Det luktar schampo och hudkräm. Speglarna har immat igen och fukten samlar sig till droppar. Jag tar stöd mot väggen och reser mig.

– Julia! ropar mamma.

[ 15 ]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 15

2008-11-27 09:47:45

*

Mamma och pappa håller sig en bit bakom mig på stigen som om de inte är säkra på om de vill gå hitåt alls. Jag duckar för att inte få en gren i ansiktet. Det finns ingenstans på jorden där jag hittar så bra som i den här skogen, min hjärna är full av namn på åkerlappar, halvöar, diken och igenvuxna traktor­ vägar.

Jag stannar och vänder mig om, men de kommer inte ikapp. De står en bit ifrån varandra i skoterspåret och håller varandras händer.

– Jag håller på med en diktsamling, säger jag. Jag jobbar inte så ofta på lagret längre.

Mamma får ett hårstrå i ögat och blinkar. Jag ser att munnen spänns och det blir två rynkor ovanför den. Till Josefin är det lätt att säga, jag tänker ge ut en diktsamling, ungefär som jag vill ha tofu till middag, eller nu tänker jag gå en promenad.

– Det finns ett jättefint universitet här i stan, säger mamma. [ 16 ]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 16

2008-11-27 09:47:45

Hennes schal är som en lila färgklick bland alla dova färger.

Jag drar min halsduk över munnen. Man tar små andetag här, för att inte släppa in så mycket kalluft i lungorna. Jag minns universitetet från tiden då jag bara hade sett det i mina tankar.

Det var dit vi skulle, Leo och jag. Men än så länge lämnade vi inte golvet i hennes rum, det var så mycket vi måste kunna i framtiden. Femma eller dö, sa vi. Det blev märken av bast­ mattan på våra kinder, röda cirklar i varandra.

– Leo är inte här, säger jag.

– Jag läste nyligen om det i tidningen, säger mamma. De hade intervjuat kvinnor som läst till ingenjörer här i stan. Det var visst lätt att få jobb sen.

Hon stannar. Framför oss börjar åkrarna och skoterspåret försvinner. Där ute har vinden gjort mönster i snön, som vågor på ett hav. En gång släppte vi hästarna på bete här, minns jag, det var sommaren när Leo bodde här. Där vi står nu hade vi en gammal mjölkvagn med dricksvatten.

– Leo har inte bott i Sverige de senaste fem åren, säger jag.

– Varför säger du så? undrar mamma. Det vet jag väl. Jag har promenerat med hennes mamma på ön varje höst.

En gren stryker mot axeln, hon slår undan den och snön faller. Jag känner pulsslagen i min handled. Jag vet inte varför, runt omkring mig är allt lugnt, solen håller på att gå ner och vid skogskanten på andra sidan finns det fortfarande stråk av rött i snön.

Utan att säga något vänder mamma och de börjar gå tillbaka. Jag följer efter. Det var hit jag for, tänker jag, till skogen. [ 17 ]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 17

2008-11-27 09:47:45

Jag måste ha varit ganska ensam om det, det bodde ju folk i gårdarna häromkring, men jag mötte ingen.

– Jag kommer inte tillbaka hit, säger jag.

– Det har jag inte sagt.

Mamma ser rakt på mig. Hon håller på att knäppa översta jackknappen, men fingrarna har stannat mitt i rörelsen.

– Det kan du inte påstå att jag har sagt!

Hon biter ihop tänderna och sliter i knappen. Jag tittar ner. Ärmen på min jeansjacka har fransat sig och jag tänker att det är märkligt med jeansjacka här i skogen.

– Nä, säger mamma. Nu tycker jag vi går hem och gör fruktsallad. Kommer du ihåg vad du gillade fruktsallad?

Hon ser länge på mig och nu ler hon.

– Det var så roligt att köpa ananas åt dig, och kiwi och passionsfrukt, du tyckte så mycket om dem.

Hon går vidare. Långt inne i mitt bröst börjar illamåendet.

Jag kan inte flytta blicken, om jag gör det blir det värre. Så jag fortsätter bara att gå efter henne och titta i marken. Jag har inga vantar. Jag känner inte igen mina händer, de har en konstig lila färg och fingrarna är främmande.

[ 18 ]

Timgren_Ingenting har hänt.indd 18

2008-11-27 09:47:45