9789100119027

K채rlek och krig Revolutionen 1809

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 1

09-02-11 15.41.44

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 2

09-02-11 15.41.44

Anders Isaksson

Kärlek och krig Revolutionen 1809

albert bonniers fĂśrlag

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 3

09-02-11 15.41.44

Av Anders Isaksson har tidigare utgivits: Per Albin – Vägen mot folkhemmet 1985 Per Albin – Revolutionären 1990 När pengarna är slut – välfärden efter välfärdsstaten 1992 Alltid mer, aldrig nog – om medborgaren, staten och välfärden 1994 Politik och politiker 1994 Per Albin – Partiledaren 1996 Per Albin – Landsfadern 2000 Den politiska adeln 2002 Den politiska adeln, uppdaterad utgåva 2006 Ebbe – Mannen som blev en affär 2007

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-011902-7 Andra tryckningen © Anders Isaksson 2009 Formgivning omslag Desiréé Molinder På för- och eftersättssidorna: Bilden av Louise Linroth är från Svenska Porträttarkivet, övriga från Bonniers arkiv Författarporträtt Cato Lein Sättning Bonniers produktion Tryck ScandBook AB, Falun 2009

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 4

09-02-17 09.25.25

H u v u dpersoner

Adlercreutz, Karl Johan, general, ledare för palatskuppen, rojalist Adlersparre, Georg, överstelöjtnant, ledde Västra arméns uppror Adlersparre, Louise, f Linroth, Georg Adlersparres fru Anckarsvärd, Johan August, Västra armén Anckarsvärd, Carl Henrik, Västra armén Armfelt, Gustaf Mauritz, general, hovman Beskow, Bernhard von, memoarförfattare Björnstjerna, Magnus, militär, konspirerade mot kungen Bonaparte, Napoleon, fransk kejsare Cederström, Bror, militär, rojalist Cederström, Jacob, militär, konspirerade mot kungen Engeström, Lars von, utrikesminister, rojalist Flach, Erik, Västra armén Forsell, Carl af, Västra armén Grange, Johan Georg De la, militär, deltog i palatskuppen Hofsten, Bengt von, riksdagsman Horn, Claes Fredrik, Västra armén Järta Hans, skribent, statssekreterare, konspirerade mot kungen Klingspor, Mauritz, fältmarskalk 5

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 5

09-02-11 15.41.45

Lagerbjelke, Gustaf, hovkansler, ambassadör, Adlersparres man Lagerbring, Carl, statssekreterare, rojalist Lagerheim, Carl Eric, finansminister, kungakritisk Mannerheim, Lars August, riksdagsman, JO Melin, Henrik Georg af, militär, rojalist Posse, Carl Henric, militär, Adlersparres man Rosen, Axel von, landshövding, rojalist Rosenblad, Mathias, statssekreterare, politiskt ombytlig Silfversparre, Lars, deltog i palatskuppen Silfverstolpe, Axel Gabriel, riksdagsman, författare Silfverstolpe, Fredrik Samuel, ämbetsman, kungakritisk Silfverstolpe, Malla, dagboksförfattare Skjöldebrand, Anders Fredrik, konspirerade mot kungen Suremain, Charles de, deltog i palatskuppen Trolle-Wachtmeister, Carl Axel, riksdrots, justitieminister Ugglas, Samuel af, Gustav IV Adolfs förtrogne Wachtmeister, Hans Gabriel, jurist, dagboksskrivare Wetterstedt, Gustaf af, statsråd, politiskt ombytlig De kungliga Bernadotte, Jean Baptiste, kung Karl XIV Johan Carl, hertig, sedan kung Karl XIII Fredrika Dorothea Wilhelmina, gift med kung Gustav IV Adolf, drottning Fredrik Christian, hertig och ratad tronföljare Christian August, sedan Carl August som tronföljare Gustav IV Adolf, avsatt kung Gustav, son till Gustav IV Adolf, kronprins Hedvig Elisabeth Charlotta, hertiginna, sedan drottning

6

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 6

09-02-11 15.41.45

I nneh å ll

Förord 9

Kapitel 1 Läget i landet 15

Kapitel 2 Palatskuppen 67

Kapitel 3 Adlersparres väg 114

Kapitel 4 Uppror i Värmland 157

Kapitel 5 Kärlekens makt 186

Kapitel 6 Ny kung, ny regeringsform 227

Kapitel 7 Slutet på historien 281 Litteratur- och källförteckning 321 Personregister 329

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 7

09-02-11 15.41.45

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 8

09-02-11 15.41.45

Förord

I Sävar utanför Umeå finns ett monument till minne av slaget mellan­ Ryssland och Sverige på sensommaren 1809 som på grund av sin illa formulerade inskription – ”Fäderneslandet åt sina stupade­söner” – alltid kallats för kannibalmonumentet. När minnes­stenen på lokalt initiativ restes 1874 var slaget vid Sävar redan ett så avlägset historiskt minne att skrattet åt tvetydigheten i ordet ”åt” inte behövde fastna i halsen. Ändå fanns det en bokstavlig sanning i ordvalet, fäderneslandet hade verkligen offrat sina söner i Sävar. Med 600 döda var slaget ett av de blodigaste under detta drygt årslånga krig. De flesta tillhörde regementen från södra Sverige eller resterna av finska förband, som nu utkämpade sin sista strid sedan Finland blivit ryskt.

Förr i världen, när bilresor var billigare än tåg eller flyg och E4 gick rakt genom Sävar, brukade jag stanna en stund vid monumentet. Hur hade det varit den där augustidagen när de svenska och ryska styrkorna brakade ihop, röken som svepte över nejden, mullret från kanonerna, skriken när soldaterna i handgemängen man mot man stötte bajonetterna mot varandra, paniken när de svenska förbanden fick ordern att retirera tillbaka till Rätan.

Ryssarna vann slaget vid Sävar och drabbningen dagen därpå vid Rätan, men tvingades själva retirera norrut, tillbaka till Torneå. Min hemstad Piteå brändes ner och krigets allra sista drabbning stod i närheten av mitt föräldrahem, i Pitsund vid Piteälvens mynning i Bottenviken. Att Norrbotten bröts loss från Västerbotten och blev ett eget län 1810 var också en följd av ryssarnas reträtt efter slaget vid Sävar, i fredsavtalet i september 1809 gick gränsen längs Torne älv. Norrbotten blev ett strategiskt viktigt län och Boden blev en 9

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 9

09-02-11 15.41.45

stad runt den militära fästning, där generationer av värnpliktiga tillbringade något år av sina liv under det förra seklet.

Mot denna bakgrund är mitt intresse för 1809 års dramatiska händelser kanske inte så förvånande, men egentligen växte boken fram ur en mångårig men sporadisk läsning om 1700-talet. Det gällde till en början främst frihetstiden, Sveriges märkliga konstitutionella experiment efter Karl XII:s död 1718 som bröts med Gustav III:s statskupp 1772 och följdes av ett närmast absolut kungligt envälde under Gustav IV Adolf. Denna egendomliga utveckling från ett begynnande demokratiskt system under frihetstiden till ett envälde under de gustavianska kungarna väckte nyfikenheten på 1809 års revolution.

Till detta bidrog inte minst överstelöjtnanten Georg Adlersparre, denna boks huvudperson. Han drog i gång den process som först ledde till kungens gripande och 1809 års författning och på sensommaren 1810 slutade med valet av den franske ­marskalken Jean Baptiste Bernadotte till ny tronföljare. Som officer, författare, radikal och oppositionell var Adlersparre en typisk före­trädare för 1700-talets upplysningsfilosofi, men vid utformningen av den nya författningen kom han mer att styras av sina privata intressen­ än av sina gamla politiska ideal. Under Västra arméns marsch mot Stockholm mötte han en kvinna, blev blixtkär och lämnade för hennes skull sina politiska uppdrag. Under sin korta tid som ­landets ledande politiker spelade han en avgörande roll för att författningen utformades som en sorts medelväg mellan frihetstiden och enväldet, mera bakåtblickande mot 1700-talets ståndsriksdag och upplysta despoti än mot 1800-talets framväxande liberala ideal.

1809 är ett av den svenska historiens mest traumatiska år, själva finalen på det långa farväl till stormaktstidens Sverige som inleddes med Karl XII:s nederlag vid Poltava nästan på dagen hundra år tidigare. När Adlersparres upprorsarmé i början av mars satte sig på marsch mot Stockholm och den rojalistiskt sinnade generalen Karl Johan Adlercreutz några dagar senare tog kungen till fånga för att förhindra ett inbördeskrig var Sverige en hårsmån från att upphöra som självständig nation. Finland – den östra rikshalvan – var redan förlorad, ryska trupper behärskade övre Norrland och 10

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 10

09-02-11 15.41.45

Frankrike – i allians med Danmark – gjorde sig redo att invadera södra Sverige. Att den franska invasionsstyrkan leddes av just Jean Baptiste Bernadotte var ännu ett exempel på historiens märkliga piruetter under de två krisåren 1808 och 1809.

Svårigheten att navigera genom denna blandning av uppror, palatskupp, militära katastrofer, territoriella förluster och politisk­ förödmjukelse märktes inte minst när de svenska och finska regering­arna beredde sig att gemensamt ihågkomma 200-årsminnet av 1809 års dramatiska händelser. Vad skulle man fira? Att Finland blev ett ryskt storfurstendöme i stället för att förbli en del av Sverige? Att Lillsverige mot alla odds överlevde?

I denna oklarhet fick regeringarnas hågkomst av 1809 den ­neutralt klingande beteckningen ”märkesåret 1809” och gavs innebörden av en nationell nystart där båda länderna vände nederlagen till seger. När utrikesminister Carl Bildt på hösten 2008 talade vid 200årsminnet av det avgörande slaget vid Oravais liknade han de båda länderna vid två syskon: ”Sedan [fredsavtalet med Ryssland] 1809 har Sverige och Finland aldrig stått närmare varandra och aldrig­ har vår relation varit mer jämbördig, ekonomiskt, politiskt och kulturellt”, sade han. För Finland blev den påtvungna skilsmässan från Sverige början på resan mot självständigheten 1917 och för Sverige förädlades 1809 års författning till en symbol för nationell pånyttfödelse. Dagen för dess antagande som ny grundlag, den 6 juni, gjordes på privat initiativ till flaggdag i slutet av 1800-talet och upphöjdes till nationaldag 1983 trots att författningen rent formellt inte antogs förrän den 27 juni och att beslutet dessutom föregicks av ett par grundlagsbrott.

Att den nyvalde kungen, Karl XIII, och hans regering under nära tre veckor låtsades att författningen trätt i kraft är ett bland flera exempel på det bitvis förvirrande händelseförloppet före, under och efter 1809 års revolution. Bokens första två kapitel kretsar kring Sveriges utsatta läge efter Rysslands inmarsch i Finland och de konspirationer som ledde till gripandet av Gustav IV Adolf vid palatskuppen den 13 mars 1809. Kapitlen tre och fyra tecknar Adlersparres bakgrund och skildrar upprorsarméns marsch mot Stockholm. Det femte kretsar kring Adlersparres agerande före och efter intåget i Stockholm medan det sjätte behandlar spelet 11

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 11

09-02-11 15.41.45

kring valet av ny kung och antagandet av 1809 års författning.

Det sjunde och sista kapitlet ägnas åt den nye kronprinsen Carl August, hans plötsliga död, valet av Jean Baptiste Bernadotte till ny tronföljare och Adlersparres liv sedan han lämnat regeringen.

Bokens skildring är till en mindre del baserad på arkivstudier, det mesta av det samtida materialet har hämtats ur tryckta dokumentsamlingar, memoarer, minnesanteckningar, brev och dagböcker.

Litteraturen kring 1809 är relativt omfattande även om huvuddelen av avhandlingar, biografier och historiska översikter publicerades i slutet av 1800-talet och under första halvan av 1900-talet. Mats Hemströms och Martin Hårdstedts avhandlingar, Marschen mot makten respektive Finska kriget 1808–1809, tillhör de få som skrivits på senare år. I fråga om kontakterna mellan den svenska regeringen och den stundtals förvånade franske kejsaren Napoleon bidrog historikern François Houdeçek på Fondation Napoleon i Paris med sakkunnig hjälp.

Citaten ur de samtida dokumenten är återgivna som de stavades i original. Vid denna tid fanns inga fullt ut normaliserade stavningsregler, så alla stavade lite som det föll sig. En del skrev ett som et och aldrig som alldrig, substantiv skrevs ibland med stor och ibland med liten bokstav och somliga favoriserade dubbelt w framför enkelt. En del av bokens många citat är relativt långa och kan upplevas som svårlästa, men både sättet att utforma meningar, stavningen och de många franska låneorden förmedlar en stark tidskänsla. Att läsa dem är värt mödan.

Franskan var relativt vanlig i brev vid denna tid och i den mån jag citerat översättningar från 1800-talet har originalstavningen bibehållits. Övriga översättningar har jag själv gjort och återgett med dagens skriftspråk. Den dagbok på franska som hertiginnan – och sedan drottningen – Hedvig Elisabeth Charlotta förde har citerats ur den översättning, som gavs ut i nio volymer på 1930-talet. När det gäller parenteser inom citaten har jag använt klammertecken för att markera inskjutna, förklarande ord och vanlig parentes för översättningar av mer eller mindre försvenskade franska termer i originalet.

Kungliga personers stavning av sina namn är ett kapitel för sig, bruket har växlat starkt genom åren. Det nu gällande innebär 12

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 12

09-02-11 15.41.45

Gustav, Karl och Oscar, oavsett hur de själva stavade sina namn.

I samtida dokument har jag återgett originalstavningen, exempelvis Gustaf IV Adolph. Hertig Carl har dock fått behålla sin egen stavning så länge han förblev hertig, först efter hans val till kung skrivs han Karl XIII. Även kronprinsen Carl August – han som dog redan i maj 1810 – stavas som han själv skrev sitt namn.

Myllret av personer i de inledande kapitlen och namnlik­heten mellan de två rivalerna Georg Adlersparre och Karl Johan ­Adlercreutz är ett problem, men porträtten på pärmens insidor och den inledande korta förteckningen över de viktigaste personerna och deras roll kan förhoppningsvis underlätta orienteringen under läsandet.

Till sist: ett mycket stort tack till Alf W Johansson, Mats Svensén,­ Torgny Wärn, Johannes Åman, Per T Ohlsson, Anders Jonsson och Kerstin Ljunggren som läst manuskriptet i delar eller i sin helhet. Jag vill även tacka Riksbankens jubileumsfond för ett anslag till resor och andra omkostnader samt Kurt Almqvist och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål för ett generöst stipendium.

Stockholm i november 2008 Anders Isaksson

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 13

09-02-11 15.41.45

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 14

09-02-11 15.41.45

Kapitel 1 Läget i landet På söndagsmorgonen den 12 mars 1809 satt förste expeditionssekreteraren Samuel Noréus vid sitt skrivbord i kungliga slottet i Stockholm och funderade på ett besvärligt problem. Hur skulle han hantera det brådskande brev till Kongl. Krigsexpeditionen från landssekreteraren Leonhard Cassel i Örebro som en kurir just överlämnat till honom? Söndagsfriden härskade i slottet, Gustav IV Adolf hade på lördagseftermiddagen satt sig i sin vagn för att åka hem till familjen på Haga och bara ett fåtal ämbetsmän fanns på plats.

En av dem var revisionssekreteraren Hans Gabriel Wachtmeister, medarbetare åt sin far, riksdrotsen och justitiekanslern Carl Axel Trolle-Wachtmeister. I motsats till Noréus var han inte bara väl medveten om brevets explosiva innehåll utan också angelägen om att det skulle undanhållas kungen. Med låtsad blygsamhet skrev han i sin dagbok att Noréus vänt sig till en person, som visste att statssekreteraren Carl Lagerbring var underrättad om brevets innehåll, och ”derföre gaf råd att lämna brefvet till honom såsom chef för krigsexpeditionen”.

Wachtmeister vågade dock inte lita på att Noréus skulle följa hans råd. Därför tog han en rask promenad över Riksbron för att söka upp generalen Karl Johan Adlercreutz i hans bostad vid Fredsgatan, alldeles intill Gustav Adolfs Torg. Adlercreutz insåg omedelbart allvaret i brevets ankomst och bestämde sig på stående fot för att själv kontakta Carl Lagerbring. De två kände varandra väl; som morbror till Adlercreutz hustru hade Lagerbring gjort vad han kunnat för att främja sin släktings militära karriär och privatekonomiska intressen. Om brevet hamnade i orätta händer 15

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 15

09-02-11 15.41.45

lovade Adlercreutz, enligt Wachtmeisters dagbok, att ”det afgörande steget skulle vidtagas i morgon”.

Nöjd med detta besked återvände unge Wachtmeister till slottet och fann att Samuel Noréus struntat i hans råd. Även om Noréus varit brydd inför brevet från Örebro, hade han knappast varit så naivt villrådig inför dess innehåll som Wachtmeister lät påskina i sin dagbok. De rykten om ett uppror bland militärerna i Västra armén, som under veckan löpt runt på slottet, hade inte undgått Noréus, ej heller tisslet och tasslet om att Rysslands erövring av Finland – den östra rikshalvan, som det hette – lett till hårdnande motsättningar mellan den enväldige kungen och några av hans närmaste medarbetare. Inför kungens krav på högre skatter hade Wachtmeisters far, riksdrotsen, till och med försökt organisera en strejk bland de högsta ämbetsmännen, allt i hopp om att förmå kungen att kalla in en riksdag och att också – som en bieffekt – pressa honom att söka fred i kriget mot Frankrike, Ryssland och Danmark.

I motsats till kungen ansåg hans ämbetsmän att staten i praktiken varit bankrutt redan på senhösten 1808. Fortsatt krig var utsiktslöst, Finland kunde inte återvinnas och Pommern i norra Tyskland – den sista resten av stormaktstidens erövringar på andra sidan Östersjön – var för evigt förlorad. Nu gällde det snarare att rädda vad som räddas kunde, att hindra Ryssland och Danmark från att stycka det kvarvarande Lillsverige och att slå vakt om landets existens inom dessa gränser. Sedan 1500-talets krig med Danmark hade Sverige som självständig nation aldrig stått så nära sin egen utplåning som under dessa vårveckor 1809.

Att verkligheten var just så brutal vägrade kungen att förstå och så rakt på sak vågade inte heller hans omgivning av höga ämbetsmän och militärer formulera sig. Varje antydan till defaitism väckte kungens irritation, kriget skulle vinnas. De kritiska – oftast riksdrotsen – nöjde sig med att tjata på kungen att kalla in en riksdag i hopp om att de fyra stånden gemensamt skulle göra vad de själva inte ansåg sig kunna göra – blockera kungens beslutsamhet att fortsätta kriget.

De läste de dystra depescherna från fronten vid sina skrivbord och våndades i förtroliga samtal med kollegerna över krigets alla 16

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 16

09-02-11 15.41.45

olyckor, men utåt höll de masken. Till allmänhetens uppbyggelse­ skrev de i stället bulletiner om arméns angrepp och fiendens avskurna reträtter som publicerades i den officiella Posttidningen och åhördes från kyrkornas predikstolar. I de kungliga kommunikéerna var segrarna otaliga och generalerna Karl Johan ­Adlercreutz, Georg Carl von Döbeln och Johan August Sandels hjältar som under fältmarskalken Mauritz Klingspors kloka ledning gång på gång demonstrerade de svenska vapnens kraft.

Vad som var sant eller osant visste ingen, all information och all nyhetsförmedling styrdes från det kungliga kansliet. Den lag om tryckfrihet som ståndsriksdagen antog 1766 – världens första i sitt slag – hade avskaffats redan 1772 när Gustav III med militärens stöd satte punkt för frihetstiden och återinförde det kungliga enväldet. Förmyndarregeringens beslut att återinföra tryckfriheten efter mordet på Gustav III 1792 blev en kort parentes, redan efter drygt ett år var friheten återigen förbi. Sedan Gustav IV Adolf vid fyllda arton år 1796 sagt adjö till sina förmyndare och själv övertagit makten blev reglerna efterhand så strama och tillämpningen så godtycklig att i stort sett all öppen offentlig debatt slocknade.

Läsarna fick lära sig att läsa mellan raderna och författarna att svepa in sina budskap i allegorier av olika slag, exempelvis när Hans Järta1 1799 attackerade enväldet och pläderade för maktdelning, vald riksdag och tryckfrihet i en liten skrift med titeln Några tankar om sättet at uprätta och befästa den urgamla franska monarchien. Poängen i skriften, som ursprungligen gavs ut anonymt, var att den skulle läsas tvärtemot; det som sades vara rätt skulle läsarna förstå som fel. Skriften hann säljas i hela 1 700 exemplar innan kungen tillgrep en satirisk formulering om den ryske tsaren som förevändning för att konfiskera kvarvarande exemplar i boklådorna och förbjuda fortsatt utgivning.

Under dessa så kallade järnår fick ingenting publiceras utan kungligt­ utgivningstillstånd och före tryckningen skulle manuskripten­ dessutom godkännas av kungens synnerligen 1

Hans Järta tillhörde de adelsmän som avsade sig adelsskapet vid 1800 års riksdag och stavade dessförinnan sitt namn Hierta. I hans och andras fall används genomgående deras nya namn.

17

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 17

09-02-11 15.41.45

stränge censor, hovkanslern Kristofer Bogislaus Zibet. Införsel av både tidningar och politisk litteratur från utlandet blev förbjuden och tidskrifter och böcker som behandlade olika aspekter av de franska och amerikanska revolutionerna – styressätt, rösträtt, demokrati, medborgerliga friheter – fick inte heller ges ut.

I en klass för sig stod den franske kejsaren Napoleon – om honom fick absolut inget positivt vare sig sägas eller skrivas. När Napoleon kallats ”den franske regenten” i en tidning utfärdades genast order om rättning i ledet: ”Som Kgl.m:t sjelf låtit uti en officiell­ skrift kalla den ifrågavarande personen M[onsieur]. ­Napoleon Bonaparte, vore samma method äfven mäst passande att nyttia uti alla svenska Avisor”, hette det. I kungens ögon var Napoleon inte bara en illegitim uppkomling som revolutionen slungat upp på tronen, därutöver förkroppsligade han också det hemska vilddjur, som i Johannes Uppenbarelsebok var sänt av djävulen för att härska över jorden.

Kungens syn på omvärlden, framvuxen ur hans flitiga bibelläsning, gjorde honom närmast oåtkomlig för politiskt rationella argument. Kriget framställdes mer som ett korståg mot ondskan än som den vanliga kamp om makt, pengar och territorier som det faktiskt också var. Realpolitiskt fanns inget alternativ till kungens linje, oavsett vilka moraliska argument han själv anförde till ­försvar för Sveriges hållning. Alliansen med Storbritannien förblev ett ­villkor för Sveriges handel och ekonomiska överlevnad, hur kombi­ nationerna av vänner och fiender än skiftade efter ­Napoleons upphöjelse till kejsare 1804 och hans beslut att utestänga fientliga länders fartyg från alla hamnar under fransk kontroll i Europa, den så kallade kontinentalblockaden. Till Storbritannien gick huvuddelen av Sveriges produktion av järn, tjära och trävaror, samtidigt som britternas kontroll över all sjöfart vid Europas kuster höll landets hamnar öppna för både export och import av salt och spannmål.

Denna grundläggande realpolitiska hållning demonstrerades mycket klart under förhandlingarna mellan Sverige och Ryssland efter Napoleons och tsar Alexander I:s överraskande uppgörelse i Tilsit på hösten 1807. I ett personligt brev till Gustav IV Adolf föreslog tsaren att Ryssland och Sverige skulle återuppväcka 18

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 18

09-02-11 15.41.45

f­ ördragen från 1780 och 1800 om den fria sjöfarten i Östersjön och gemensamt se till att handeln mellan kuststaterna kunde upprätthållas. Eftersom det innebar att Sverige i så fall riskerade att hamna i krig med Storbritannien fick ambassadören i S:t Petersburg, Curt von Stedingk, i uppdrag att framföra kungens betänkligheter inför en sådan utveckling: ”Ingenting skulle kunna hindra England från att bränna upp våra sjöstäder och förstöra ända till det sista fartyg, som skulle våga sig till sjöss”, förklarade von Stedingk i ett personligt samtal med tsaren den 16 november 1807. Enligt depeschen till kungen – citerad i Sam Clasons bok Gustaf IV Adolf och den europeiska krisen under Napoleon – hade von Stedingk också frågat ”hvarifrån vi [i så fall] skulle få de nödvändighetsvaror för vårt lifs uppehälle, detta bröd och detta salt, som vi måste hämta från utlandet?”. Att tsaren svarade att Ryssland skulle garantera sådana leveranser hjälpte inte, för Sveriges del vägde riskerna i ett krig mot Storbritannien långt tyngre än fördelarna i en allians med Ryssland. ”Jag vet med visshet … att Konungens undersåtar skulle bringas till undergångens brant, och att vi för intet i världen skola kunna ingå på Eders Majestäts planer gentemot England och skaffa oss denna makt på halsen”, förklarade von Stedingk för tsaren. Vid denna tid, strax före årsskiftet 1807/08, tycks inte von Stedingk ha uppfattat tsar Alexanders trevare som ett förtäckt krigshot, först någon månad senare började han skicka varnande depescher om en förestående rysk invasion av Finland.

I Gustav IV Adolfs världsbild kom hans i grunden kyligt ­real­politiska överväganden om vad som bäst tjänade Sveriges intressen att överflyglas av hans personliga aversion mot Napoleon och hans religiöst grundade föreställningar om sin egen roll på världs­ scenen. När Tilsitavtalets efterverkningar drabbade honom kunde han reagera med en blandning av personlig besvikelse och biblisk tillfredsställelse, allt var ju redan förutspått i den heliga skrift.

Att tsar Alexander, hans egen svåger (deras fruar var systrar), inte bara ingått förbund med vilddjuret, utan också anfallit Finland var säkert ett personligt plågsamt förräderi, men tycktes å andra sidan bekräfta profetian i Johannes uppenbarelser att nya kungar skulle träda till när de gamla föll. ”Thesse skola gifwa willdiurena sina macht och kraft” hette det i den översättning av bibeln som 19

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 19

09-02-11 15.41.45

kungen läste, Karl XII:s bibel. De nya kungarnas segrar var dock tillfälliga: ”The skola strida medh Lambena och Lambet ska winna them: ty thet är en Herre öfwer alla herrar och en Konung öfwer alla konungar. Och medh thet äro de uthkallade och uthkorade och trogne”, stod det i kapitel 17, vers 14. Att kungen tycks ha sett sig själv som Guds utvalde gav kriget både mening och mål och rättfärdigade alla de offer som krävdes i denna batalj mellan gott och ont.

Att Napoleon inte var okänslig för Gustav IV Adolfs påhopp framskymtar här och var i hans instruktioner till ministrar och militära befäl. I början gick motattackerna ut på att förlöjliga kungen, exempelvis på sommaren 1804 när det franska regeringsorganet Moniteur beskrev honom som en svensk Don Quijote i kamp mot väderkvarnarna. När kungen – som då befann sig i Tyskland – svarade med att bryta de diplomatiska förbindelserna framhöll Napoleon att den franske ambassadörens avfärd från Stockholm inte skulle synas ske på order utan på eget initiativ:­ ”Om han tillfrågas om skälet [till sin resa] skall han varje gång, också i förtroliga samtal, säga att han sedan länge begärt semester från sin tjänst och att han nu, i samband med kungens frånvaro, fått tillstånd att resa hem”, skrev Napoleon i en instruktion till sin utrikesminister, Charles Maurice de Talleyrand.

Tonen hårdnade efter Danmarks krigsförklaring mot Sverige i mars 1808 när Napoleon skulle bistå med trupper vid en dansk ­invasion: befälhavaren Jean Baptiste Bernadotte instruerades då att använda ”den svenska nationens ledare (le chef de la nation suédoise)” som benämning på den svenske kungen, både i direkt tilltal och i de proklamationer till folket där fransmännen efter vanlig­heten skulle betyga sina goda avsikter. Om någon undrade över detta skulle Bernadotte svara att ”vi inte längre erkänner honom [Gustav IV Adolf] som kung sedan 1778 års författning 2 kastats över ända”. I grunden var väl Napoleons order ett kvitto på kungens ifrågasättande av hans egen legitimitet som kejsare, 2

Frågan är vilken författning som Napoleon egentligen åberopar i sin instruktion till Bernadotte, daterad den 23 mars 1808. Möjligen ifrågasatte han Gustav III:s författning efter statskuppen 1772 och åberopade frihetstidens författning som den giltiga.

20

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 20

09-02-11 15.41.45

ett lite småaktigt hämndbegär som styrde hans handlande.

Utifrån Gustav IV Adolfs hårt korsetterade religiositet var den stränga censuren av inströmmande nyheter från utlandet både självklar och logisk, han ensam visste ju vad striden ytterst gällde.

Som enväldig kung hade han aldrig varit intresserad av debatt och blev det än mindre sedan han 1805 fört in Sverige i den flermaktsallians mot Napoleon som dominerades av Storbritannien och Ryssland. Den varade i två år, krossades av Napoleons och tsar Alexanders uppgörelse i Tilsit och innebar att Sverige blev Storbritanniens enda allierade i det fortsatta kriget.

I denna ojämlika allians mellan en stormakt på dekis och en på väg mot sitt zenit förde Sverige kriget med hjälp av brittiska subsidier, ett ekonomiskt beroende av en föraktlig krämarnation som kungen hade svårt att ens för sig själv erkänna. Storbritanniens­ konstitutionella monarki och vidsträckta medborgerliga friheter var själva antitesen till kungens egen politik, ingenting som hans egna undersåtar skulle tillåtas diskutera som förebildligt för Sverige. För kungen representerade både hans enda allierade och hans huvudfiende Napoleon hot mot hans eget styre, om än av olika grader.

Ett och annat förbjudet slank förstås ändå igenom, böcker och tidningar som köptes på resor eller smugglades in via privata,­ vetenskapliga eller kommersiella kontakter utomlands. I sin doktor­savhandling Bakgrunden till 1809 års regeringsform gick Rolf Karlbom igenom auktionskataloger och bouppteckningar i Uppsala och Stockholm och fann en hel del litteratur i författningsfrågor, särskilt verk av Charles Louis de Montesquieu men också av eftervärlden mer bortglömda teoretiker som Jean-Jaques de Lolme, William Blackstone och Jean Joseph Mounier. För kungen och hans mest trogna allierade var den tyske filosofen Immanuel Kant särskilt förhatlig just för att han lyfte fram medborgarens rätt till medansvar för styret av staten i stället för undersåtens plikt att lyda.

Den sociala och ekonomiska elitens möjligheter att hålla sig à jour med debatten och att vidga sina vyer bortom det snävt svenska hängde följaktligen på deras språkkunskaper; inte ens Montesquieus­ berömda bok De l´ ésprit des Lois (Om lagarnas 21

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 21

09-02-11 15.41.45

anda) fanns vid denna tid översatt till svenska. För de allra flesta var Sverige under 1800-talets första år som en muromsluten borg där invånarna levde sina liv och kunskaperna om omvärlden förmedlades av kungen och hans ämbetsmän. ”Det var”, skrev Bernhard von Beskow i sin memoarbok Levnadsminnen, ”ett från [det kungliga] enväldet oskiljaktigt frimureri, att ej låtsa om något, som kunde rubba förtroendet för regeringens vishet.”

Det gällde också fästningen Sveaborgs kapitulation i början av maj 1808. Detta historiska minnesmärke på öarna utanför inloppet till Helsingfors var den gustavianska tidens överlägset största försvarsprojekt, fästningen kallades ömsom Finlands lås och ömsom Nordens Gibraltar och betraktades som ointaglig. Det var den förmodligen också med den tidens teknik; ryssarnas bombardemang under de första veckornas belägring hade mycket begränsad effekt och besättningen var försörjd med rikliga matförråd. Ändå lovade Sveaborgs kommendant, amiralen Carl Olof Cronstedt, att kapitulera om inte fem skepp med förnödenheter från Sverige anlänt före klockan 12 den 3 maj. Det hade varit ett tufft villkor även under normala väderförhållanden, men nu var vintern 1808 ovanligt kall och inget skepp hade ens lämnat Sverige vid den tiden.

Cronstedt hade skickat i väg två kurirer med texten till sitt avtal om villkoren för fästningens kapitulation, men båda greps av ­ryssarna och släpptes inte förrän Sveaborg fallit. I Stockholm var kungen och hans krigsledning fortfarande ovetande när trupperna och de cirka 2 000 kvinnor och barn som fanns på Sveaborg marscherade över isen in mot Helsingfors och ryssarna inte bara besatte fästningen utan också övertog den skärgårdsflotta, som Cronstedt tvärtemot sina instruktioner avstått från att sätta i brand.

För kommendanten och hans soldater var kriget nu slut, de fick fritt avtåga på villkor att de inte enrollerade sig i andra svenska förband. Därmed kastades också förutsättningarna för hela den svenska krigsplaneringen så drastiskt över ända att Finland de facto gick förlorat just i detta ögonblick. Utan fästningen som stödjepunkt bakom de ryska linjerna tömdes den svenska motoffensiven 22

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 22

09-02-11 15.41.45

på kraft och övergick på senhösten 1808 i en utdragen reträtt mot Torneå, bara avbruten av enstaka drabbningar.

Att så skulle ske visste förstås ingen när nyheten om fästningen till sist nådde Sverige den 6 maj, även om militärerna förstod allvaret i situationen. I mycket upprörda tonfall anklagades kommendanten Cronstedt för förräderi och dömdes i sin frånvaro till lagens absolut strängaste straff: avhuggning av ena handen, halshuggning och stegling av kroppen. Han förblev dock oåtkomlig för kungens hämnd, han levde kvar på sin gård i Finland till sin död 1820, 64 år gammal.

Cronstedts förräderi har förbryllat både samtiden och eftervärlden, särskilt som han var en av Sveriges mest respekterade militärer. Efter sin seger i sjöslaget vid Svensksund 1790 under Gustav III:s krig mot Ryssland var han också dekorerad med allt som fanns att få av militära hedersbetygelser, ärad som få vid denna tid. Bevisligen lät han sig inte heller köpas av ryssarna, utifrån tidens militära hedersbegrepp blev han även bland dem föraktad för sitt ärelösa handlande. Han fick en mindre rysk pension, men var förbrukad som militär befälhavare och levde sina återstående år som en mycket ensam människa.

Cronstedts egen förklaring, att matförråden tröt och att ammunitionen var på upphällningen, har avvisats som felaktig. Psykologiska spekulationer om att han offrat sig själv för att skydda de civila från de ryska soldaternas härjningar efter en stormning förefaller osannolika – Cronstedt var ingen Kristustyp. Att han, som ryssarna hävdat, låtit sig luras av falska nyheter om att den svenska armén redan besegrats låter inte heller troligt, som erfaren befälhavare borde han ha förstått att sådana tricks ingick i spelet.

Enligt en teori skulle hans kapitulation kunna förklaras med en kvardröjande bitterhet över Gustav IV Adolfs plötsliga beslut 1801 att flytta honom från posten som generaladjutant för marinen i kungens kansli till det avlägsna Sveaborg. En annan – och mer trolig förklaring – kan vara att han betraktade försvaret av Finland som utsiktslöst och kanske också meningslöst.

I svensktalande officers- och ämbetsmannakretsar fanns vid ­denna tid många förespråkare för rysk överhöghet över Finland,­ bland dem några av Cronstedts egna släktingar och nära medarbetare­ 23

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 23

09-02-11 15.41.46

i den finska grenen av officersfamiljen Jägerhorn. De menade att Finland fått betala priset för rollen som svensk rikshalva, tre krig med Ryssland under 1700-talet som förött den finska delen men skonat den svenska. Som svenskt skulle Finland förbli utsatt, så varför då utkämpa ännu ett hopplöst krig när en anknytning till Ryssland skulle lösa problemet? Många bland de 113 officerarna vid finska förband – varav mer än 80 procent var födda i Finland – som gjort myteri mot Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland 1788 ingick i den koloni av finska militärer i S:t Petersburg som spred detta budskap till hemmavarande släktingar och vänner. Man kan anta att Cronstedt mentalt sällat sig till dem och därför gav upp Sveaborg.

Bakom dessa strävanden att lösgöra Finland från Sverige fanns ännu ingen gryende finsk nationalism, bara praktiska och intresse­ styrda överväganden. Som Sten Carlsson visat i essän Finlands ämbetsmän och Sveriges rike under 1700-talet hade banden och utbytet mellan de ledande skikten i de båda rikshalvorna försvagats under senare delen av århundradet, likaså sociala kontakter och gifter­mål mellan svenska och finska släkter. Den svenskfödda eliten av ämbetsmän, präster, officerare, jurister och professorer gjorde i växande utsträckning hela sin karriär i Sverige och den finskfödda sin i Finland. Sett från finskt perspektiv var Sverige en stormakt på dekis och Ryssland en på uppåtgående, Stockholm en huvudstad i stagnation och S:t Petersburg en i sjudande tillväxt. För dem som ville lära sig hjälplig ryska och redan behärskade franskan, överklassens språk, var Ryssland en arkipelag av möjligheter och Sverige en gyttjig göl.

Graden och bredden i defaitismen inför Finlands möjligheter att förbli en del av Sverige kan diskuteras, men i de högre sociala kretsarna blev snabb anpassning till den ryska ockupationen mer norm än undantag under 1808. De som verkligen ville förbli svenska undersåtar var i stället de finsktalande jordbrukarna, de visste att ryska bönder var livegna och befarade på goda grunder att de också skulle bli det under tsarens styre. I motsats till överklassen hade de allt att förlora och inget att vinna på ett ryskt herravälde över Finland.

På många håll grep de själva till vapen, men trots att dessa 24

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 24

09-02-11 15.41.46

­ erillaliknande, löst organiserade grupper här och var gjorde livet g surt för de ryska trupperna sågs de över axeln av den svenska krigsmakten, något mer till besvär än till nytta. Att kungen sent omsider började intressera sig för möjligheterna att utnyttja detta folkliga motstånd tycks hans militära omgivning ha betraktat som rent bisarrt: ”Sista landstigningen [i Finland] leddes af en fanjunkare Ljungberg som lofvade kungen att tolf kyrksocknar skulle resa sig”, skrev Hans Gabriel Wachtmeister i sin dagbok som exempel på kungens naiva tilltro till patriotiskt sinnade bönder och underbefäl. De berättade bara vad kungen ville höra och lurade honom på pengar, ansåg Wachtmeister och många officerare med honom.

Det är möjligt att fanjunkaren Ljungberg var en bedragare, men utan böndernas hårda motstånd hade Finland knappast fått sin ­särställning som ryskt storfurstendöme, styrt av svenska lagar. Böndernas vilja att försvara sitt relativa oberoende gjorde ­skillnaden, begränsade tsarens möjligheter att fritt förfoga över sitt nyvunna territorium. När förryskningen av Finland till sist drogs i gång i slutet av 1800-talet var det för sent, då hade även den svensk- och finsktalande överklassen anammat idén om den finska nationens särart och strävade efter politiskt oberoende.

Bland de svenskar som förstod Sveaborgs betydelse för den fortsatta krigföringen härskade en dov stämning på våren 1808. ”Ack! Mitt fosterland, skall om ett år ditt öde vara ljusare?” frågade sig officershustrun Malla Silfverstolpe i sin dagbok. Hon satt i en loge på teatern med en väninna när svärfadern, kammarherren Lars Silfverstolpe, skyndat dit för att delge henne vad som hänt: ”Vi gingo genast därifrån, bedröfvade och nedslagna”, skrev hon. Det hade blivit som hon befarat några veckor tidigare när Danmarks krigsförklaring blivit känd: ”Krig från två håll! Och intet förtroende till Gustav IV Adolfs svaga hufvud!”

Men bland poeterna fanns ingen liknande förstämning. När de spetsade sina gåspennor till fosterlandets försvar förvandlades den snöpliga kapitulationen till en moralisk seger. Den store psalmdiktaren och blivande ärkebiskopen J O Wallin var vid den här tiden teologie adjunkt vid Karlbergs krigsakademi och manade i dessa ljungande fraser till fortsatt kamp mot fienden: 25

I_Karlekochkrig_335sREV.indd 25

09-02-11 15.41.46