9789100118457

VERSØTTNING AV PETER SAMUELSSON

ALBERT BONNIERS F RLAG

religionen_inlaga.indd 3

08-02-29 09.41.44

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-011845-7 Originalets titel: The Religion Copyright © Tim Willocks 2006 By arrangement with Writer’s House, New York and Ia Atterholm Agency.

Omslag: John Eyre Författarfoto: Toby Cohen Försätts: Eftersätts: ScandBook AB, Falun 2008

religionen_inlaga.indd 4

08-02-29 09.41.44

Prolog Devşirme 0 Del I En värld av drömmar 0 Del II Maltesisk iliad 0 Del III De som virvlar upp 0 Del IV Omringade av lejon 0 Del V Blodröda rosor 0 Del VI Guds nåd 0

religionen_inlaga.indd 5

08-02-29 09.41.44

Till CHAIM ZVI LIPSKAR och alla mina andra v채nner som hj채lpt mig med denna bok

religionen_inlaga.indd 7

08-02-29 09.41.44

Prolog

DevĹ&#x;irme

religionen_inlaga.indd 9

08-02-29 09.41.44

Fâgâraşbergen, östra Ungerns våtmarker Våren nådens år 1540 Den natten då de scharlakansröda ryttarna förde honom långt från den värld som han hade känt och kunde ha lärt känna, var månen i tilltagande i Skorpionen, hans födelsetecken. Och som genom ett ingripande från Gud delade månens glödande strålar dalen i exakt en ljus och en mörk halva och lyste upp vägen för djävlarna fram till hans dörr. Om krigets hundar inte hade förts vilse hade pojken aldrig hittats och resten av hans livs dagar hade välsignats av fred, kärlek och hårt arbete. Men sådant är nu en gång ödet i en tid av kaos. Och när har tiden inte ha varit detsamma som kaos?

Och när finner inte djävlar i kriget sin hemvist? Och vem torkar tårarna på dem som inte äger ett namn, när till och med helgonen och martyrerna slumrar i sina kryptor? En konung hade dött och hans tron var omstridd och kejsare slogs likt sjakaler för att lägga beslag på bytet. Och om kejsares omsorger är så ringa om de gravar de lämnar efter sig, varför skulle deras tjänare visa större omsorg? Såsom de upphöjda, så ock de ringa, upplyser oss de vise, och det var sant även denna natt.

Hans namn var Mattias och han var tolv år och om politik och staters affärer visste han intet. Hans familj var sachsiska smeder som en kringflackande anfader planterat i en brant dalgång i Karpaterna och en by som saknade allt värde utom för dem som där fann ett hem. Han sov intill spishällen i köket och drömde om eld och stål. Han vaknade i mörkret före gryningen av att hjärtat slog som en vildfågel i hans bröst. Han satte på sig kängor och sin svedda jacka, och tyst – emedan hans mor sov med 11

religionen_inlaga.indd 11

08-02-29 09.41.44

två av hans systrar i rummet intill – tog han vedklabbar och uppväckte lågorna ur härdens blekröda glöd så att flickorna skulle mötas av värme när de steg upp.

I likhet med alla förstfödda gossar i hans gren av släkten var Mattias smed. Hans mål idag var att färdigställa en dolk och detta fyllde honom med glädje. För vilken gosse vill inte kunna tillverka ett riktigt vapen?

Från härden tog han ett glödgat brännjärn och smet ut på gården och den skarpa luften fyllde hans bröst och han hejdade sig. Månen målade världen omkring honom i svart och silver. Ovan bergens rand snurrade stjärntecknen i sin sfär och han sökte deras konturer och sade deras namn tyst för sig själv. Jungfrun, Björnvaktaren, Cassiopeia. Längre ned utmärktes dalgångens grenade fors av tvära strimmor av ljus och betesmarker svävade disigt nedanför skogen. På gården stod hans fars smedja som en helgedom till en okänd profet och eldskenet som kastades mot dess bleka stenmurar var ett löfte om underverk och trolldom och tillverkning av hitintills osedda ting.

Precis som han lärt av sin far Kristofer gjorde han korstecknet i dörren och viskade en bön till den helige Jakob. Kristofer var ute på vägarna och skodde hästar och slipade knivar i traktens bondgårdar och herrgårdar.

Skulle han bli vred när han återvände och upptäckte att Mattias slösat bort tre dagars arbete i ässjan? När han kunde ha tillverkat fiskekrokar eller en såg eller en lie – föremål som alltid hittade villiga köpare? Nej, inte om klingan var sann. Om klingan var sann skulle hans far bli stolt. Mattias gjorde korstecknet och steg in.

Verkstaden luktade av oxklöv och havssalt, tegel, häst och kol. Ässjan var förberedd som han hade lämnat den kvällen innan och tändveden flammade genast upp vid det glödgade järnets beröring. Han pumpade blåsbälgarna och matade flammorna med koks från dagen innan, lirkade lockande fram elden, byggde upp den tills det brinnande kolet låg två tum tjockt över blästerröret. Han tände lampan och grävde sedan fram klingan ur askan där han hade begravt den över natten.

Det hade tagit två dagar att räta ut och göra stålet hårt, med ett sex tum långt blad och en fyra tum lång tånge. Knivar hade han gjort förr, men det här var hans första dolk och den skicklighet som krävdes mångfaldigades av den dubbla eggens symmetri och den kraftiga ryggen. Symmetrin var ännu inte perfekt men eggarna vinglade inte under filen. Han blåste bort 12

religionen_inlaga.indd 12

08-02-29 09.41.45

askan och spanade längs den snedslipade kanten och fann varken skevhet eller buktning. Han torkade rent bladet med en fuktig trasa och gjorde båda sidorna släta med pimpsten. Sedan putsade han bladet med emrilpulver och smör tills det glimmade mörkblått. Nu skulle hans konstfärdighet prövas i härdningen.

På kolbädden lade han en kvarts tum aska och på askan bladet och han såg hur färgen smög genom stålet och vände på det då och då så att värmen blev jämn. När eggarna glödde bleka som färsk halm drog han ut bladet med smidestången och stack det i en spann full av fuktig jord och brännimman steg upp i virvlar med en lukt som gjorde honom yr. Enligt fadern gjorde klingan under dess födelse vid denna första avkylning anspråk på kraften i alla fyra elementen: jord, eld, vatten och luft. En sådan klinga skulle bestå. Han byggde upp kolbädden igen och lade askan i lager ovanpå, och det var dags för den andra härdningen, i en spann med hästpiss. Han hade samlat in det dagen innan från den mest snabbfotade hästen i byn. ”Får jag titta, Matti?”

Ett ögonblick blev han irriterad av sin systers röst. Det här var hans arbete, hans plats, en mans plats, inte platsen för en femårig jäntunge. Men Britta dyrkade honom. Han märkte alltid hur hennes ögon glänste när hon såg på honom. Hon var familjens älskling. Att två mindre bröder hade dött innan de lärt sig gå fanns alltid i Mattias tankar, eller snarare, inte att de dött, utan minnet av moderns sorg och faderns tysta kval. När han väl hade vänt sig om var ilskan försvunnen och åsynen av Britta i dörren fick honom att le, hennes silhuett docklik i de första gråa ryktena om den nalkande gryningen. Hon var klädd i nattsärk och träskor och hon kramade hårt sina taniga armar och huttrade. Mattias tog av sig jackan och gick fram till henne och lade den om hennes axlar. Han lyfte upp henne och satte henne på saltsäckarna innanför dörren. ”Du får titta härifrån, bara du aktar dig för elden.” Uppgörelsen var inte perfekt, det insåg han, men hon protesterade inte. ”Sover mor och Gerta ännu?” frågade han.

Britta nickade. ”Ja. Men hundarna i byn skäller så. Jag blev rädd.”

Mattias spetsade öronen. Det stämde. Nerifrån backen hördes en kör av skall och morrningar. Uppslukad av spraket i smedjan hade han inte märkt dem. ”De måste ha upptäckt en räv”, sade han.

13

religionen_inlaga.indd 13

08-02-29 09.41.45

”Eller en varg.”

Han log. ”Vargen kommer inte hit längre.”

Han återvände till klingan och såg att den kallnat så mycket att han kunde röra vid den. Han torkade den och lade den åter på elden. Han var frestad att pumpa blåsbälgen, för han älskade att se glöden vakna till liv inne i kolbädden, men om färgen steg för snabbt kunde stålet försvagas, så han motstod lockelsen. ”Varför kommer inte vargen längre?”

Mattias vände på klingan. ”För att han är rädd för oss.” ”Varför är vargen rädd för oss?”

Kanterna rodnade och blev gulbruna som hjortens höstdräkt och han tog klingan med smidestången och vände åter på den, och javisst, färgen var jämn och steg fortfarande, skiftade i blårött längs rygg och tånge, och det hade kommit till det andra härdbadet. Han tog klingan från ässjan och doppade den i urinen. Det fräste till som en explosion och han vände bort ansiktet från de fräna ammoniakångorna. Han började genast läsa en Ave Maria. Halvvägs igenom hördes även Brittas röst snubbla på latinet, men han fortsatte utan att vänta och avpassade avkylningen till bönen ända tills han var klar, varefter han tog upp det rykande stålet ur den frätande brygden och grävde ned den i asklådan och torkade sig om pannan.

Den andra härdningen var klar, hoppades han. Det fräna pissets bett skulle överföras till metallen och bevara skärpan. Kanske hoppades han också att hästens snabba flykt skulle snabba på dolkens färd mot sitt mål.

För den tredje härdningen, som var den mest magiska, skulle han ta ut den glödande klingan till det tjocka gräset bredvid grönsakslandet och kyla av den i den nyfallna daggen. Inget vatten var renare, för ingen hade någonsin sett det falla, inte ens om man stannade uppe hela natten, och det rann genom himlen. Somliga trodde att det var tårar som Gud fällde för sina barn när de sov. Genom att kyla dolken med denna dagg skulle bergens ande bindas till dess hjärta och dess mål skulle alltid förbli sant.

Han stoppade en härdningstång i kolen och pumpade elden så att de tjocka ändarna glödde brandgula. ”Matti, varför är vargen rädd för oss?” ”För att den tror att vi ska jaga honom och döda honom.” ”Varför skulle vi jaga och döda honom?” ”För att han dödar våra får. Och för att hans skinn värmer mot vinterns 14

religionen_inlaga.indd 14

08-02-29 09.41.45

köld. Det är därför pappa har på sig vargskinn.” ”Har pappa dödat en varg?”

Det hade Kristofer sannerligen, men det var ingen historia för små flickors öron. Mattias torkade askan från bladet och lade det vid elden. Han visste att Britta inte kunde nonchaleras, men bladet krävde hans uppmärksamhet mest. Han sade: ”Kan du inte sjunga? Så blir sången en del av stålet och du också, och då blir det din dolk lika mycket som min.” ”Vad ska jag sjunga då? Fort, Matti, vad ska jag sjunga?”

Han tittade flyktigt på henne och såg att hon rodnade av förtjusning och ett ögonblick undrade han om han hade dömt dolken att bli hennes för evigt, åtminstone i hennes huvud. ”Korpen”, sade han.

Det var en sång som deras mor brukade sjunga för dem och Britta hade förvånat alla när hon vid endast tre års ålder hade pipit sig igenom alla verserna. Den handlade om en prins som förvandlades till en korp av en svartsjuk styvmor och om prinsessan som riskerade sitt enda barns liv för att få honom tillbaka. Trots dess mörka sidor slutade historien lyckligt, även om Mattias inte längre trodde på den på samma sätt som han en gång gjort. Britta trodde fortfarande på varje ord. Hon började sjunga med ljus, darrande röst och sången fyllde smedjans dunkel med hennes rena ande.

Och han var glad att han bett henne sjunga, för hans far Kristofer hade sagt att ingen förstod stålets mysterium helt, och om en klinga som smitts under en snöstorm skilde sig från en klinga som smitts i sol – och vem betvivlade att det var så? – varför skulle något så välljudande som Brittas sång inte också lämna ett avtryck?

Medan Britta sjöng lade han allt vad han hade i den sista härdningen.

Han kylde av smidestångens handtag och klämde dess glödande käft över dolkens rygg. Sålunda drog han ut hårdheten, för hårdhet är i sig själv inte styrka. När ryggen var enhetligt mörkblå gjorde han tången och ansatsen ännu mörkare. Och klingans spets gav han en ljusblå härdningsgrad, som den tidiga morgonhimlen en nyårsdag. Och hela tiden medan Britta sjöng sin sång och korpen vann prinsessans hjärta växte förvissningen i hans bröst om att detta var en dolk som skulle göra hans fader stolt. Han sänkte den upphettade smidestången i vattnet för att kyla den. Han ordnade åter bädden och spred ut askan och lade klingan på glöden med spetsen på ett kallt kol. När eggarna strålade i samma färg som hans mors hår – en skarp, 15

religionen_inlaga.indd 15

08-02-29 09.41.45

kopparröd bronsfärg – skulle han ta klingan till daggen och sanningens ögonblick. Han såg på stålet som om det var avgörande för hans plats i evigheten och hörde inte att Britta föll till golvet. Han hörde bara den plötsliga tystnaden i hennes sång.

Han ropade över axeln: ”Britta, sluta inte nu. Vi är nästan klara.”

Och där var det: färgen skiftade, blev klarare som alkemiskt guld, och ändå bröts inte tystnaden och i sitt inre ropade han på sången för vid det här laget visste han in i märgen att hennes röst gav en viss klinga och inte en annan, och att den med rätta var hennes lika mycket som hans. Han visste att de båda hade lagt ned en del av sin själ i metallen och att i detta nedläggande återfanns en viktig del av klingans storhet. Han vände sig från elden med handen fortfarande om smidestången för att se på henne. ”Vi är nästan klara!” sade han.

Hon låg utsträckt på golvet.

Skallen hade spruckit som ett trasigt vinkrus. Hans jacka hade fallit från hennes axlar. Hennes nattsärk var genomdränkt av något svart som glimmade som strimmor av sirap i hennes blonda hår. Över henne stod en undersätsig yngling med samma likgiltiga blick som en bonde som just grävt upp en mullvad. Hans skägg var tovigt och han var ett halvt huvud kortare än Mattias. Han var insvept i brokiga kläder och trasor och på hans hjässa satt en smutsig grön huvudbonad. Vid sin sida höll han ett kort böjt svärd som var klibbigt av sirapen och Brittas hår. När ynglingen tittade upp från det mördade barnet var hans ögon döda som stenar. Hans irrande blick dröjde inte längre vid Mattias än vid städet eller verktygen. Han grymtade en fråga på ett främmande språk.

Mattias stod orörlig i hettan från ässjan och ändå kände han sig kall och tom inombords. Utan att andas. Utan vilja. Utan att känna något han tidigare känt. En del av hans hjärna frågade sig om det var så här stålet kände sig när det härdades. Och vilket slags härdningsbad var detta i så fall? Och han tog sin tillflykt till elden där något han ännu inte visste vad det var väntade på honom. Han vände sig om och såg klingan och eggarna som strålade i samma färg som hans mors hår – en eldröd bronsfärg som smög sig från de snedslipade kanterna till den mörkblå ryggen. Han kände hur den sista härdningen gled ur hans grepp och med den all den magi som han frammanat denna gryningsmorgon och därmed även hans faders stolthet när han såg vad de skapat. Han kunde inte låta det förbli så. Han 16

religionen_inlaga.indd 16

08-02-29 09.41.45

klämde fast smidestången över ansatsen och befriade klingan från kolbädden. Sedan vände han sig om.

Mördaren hade börjat gå mot honom och hans min röjde inte någon ängslan förrän han såg vad Mattias höll i. Stynget av rädsla som genomborrade honom förrådde hans ungdom, men skänkte honom inget förbarmande. Som av egen fri vilja stötte dolken framåt med luften glimmande efter sig. Mattias vinglade det första steget på blytunga fötter och med det andra drevs han av en vrede som snörde ihop hans strupe. Vid det tredje steget var det ett rent hat som tvingade både pojke och dolk framåt.

Ynglingen skrek på sitt främmande mål och Mattias stötte klingan i hans buk. Köttet fräste mot stålet när han pressade honom tillbaka mot väggen och stanken av bränt ylle och fett fyllde hans hals och de stenlika ögonen i hans förvridna ansikte trängde ut i fasa. Mördaren skrek och släppte sitt svärd, han grep omkring sig och skrek och skrek igen när dolkens glödande tånge flådde hans händer in till musklerna. Mattias pressade sin vänstra hand över hans gapande mun. Han lade sin tyngd mot smidestången tills skänklarna träffade den hävande buken och spetsen på dolken skrapade i något som kändes som ben. Och sedan bad han en bön. ”Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum, benedicta tu in mulieribus et benedictus fructus ventris tui, Iesus.”

Ynglingen fick krampryckningar i strupen och spydde upp blod som rann mellan Mattias fingrar. Han pressade hårdare. Blod snorade ur de vidgade näsborrarna och de hudlösa händerna grep om smidestången och hans kraftiga bringa förvreds i meningslösa spasmer. Ljuset i de utträngande ögonen höll på att slockna, spasmerna avtog och Mattias avslutade sin bön. ”Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund.”

Mattias kände hur något gav sig av från kroppen, något som försvann så oförmärkt att det isade honom in i märgen. Ynglingen sjönk ihop och blev tyngre än allt Mattias någonsin hade känt. Ansiktet under hans hand var blekt som spackel. De halvt slutna ögonen hade slocknat och var matta som på ett grishuvud i slaktarens bod. Så detta var döden och så här var det att döda.

Mattias sade: ”Amen.”

Och han tänkte: Härdbadet.

Han drog ut dolken. Ända upp till ansatsen rykte klingan svart som 17

religionen_inlaga.indd 17

08-02-29 09.41.45

synden. Han lät kroppen sjunka ihop och såg inte åt den igen. Bland de fjärran skallen hörde han grova rop på främmande språk och skräckslagna skrik. Britta låg nedblodad och orörlig i dörren. Något som inte längre fanns hade också lämnat henne. I hans hand började smidestången att skaka, liksom hans knän redan gjorde. Han kände sig mjuk i magen och han såg otydligt. Han vände sig till tryggheten i det han kände. Ässjan, verktygen, elden. Han gned den rykande klingan med en fuktig trasa, men svärtan försvann inte, och på något sätt visste han att den för alltid skulle förbli svart. Stålet var för hett för att ta i, ändå var han ovillig att kyla det igen, för i en värld som vänts upp och ned hade hans tankar ett fast grepp om hans konstfärdighet. Han doppade trasan i kallt vatten och lindade den om dolkens tånge. Och sedan stannade han till.

Från kaoset bortom smedjans dörr hörde han en röst – närmare än de andra – som ropade efter Gud, men inte efter Guds nåd. Den kallade snarare på Hans hämnd och Hans vrede. Det var den första röst som hade mött honom i livet. Det var hans mors.

Mattias kramade det genomblöta handtaget i sin hand. Hettan från tången var uthärdlig. Dolkens sista härdningsbad hade inte skett i den renaste dagg utan i en mördares blod, och om dess öde och syfte nu hade ändrats, så hade även hans det. Och han undrade, som han alltid skulle undra, om det inte var smidandet av denna djävulsklinga som hade fört detta öde till hans nära och kära. Han sökte efter den själ som han haft när han vaknade och fann den inte mer. Han sökte efter böner, men hans tunga rörde sig inte. Något hade slitits ur honom som han inte visste fanns förrän hålet som var kvar skrek av sorg. Likväl var det borta och inte ens Gud kunde återbörda det. Han mors vrede skar genom honom. I vrede – inte i sorg – hade hans mor valt att dö. Hennes vrede kallade honom till hennes sida. Han gick till dörren och stannade för att täcka över Britta med sin jacka. Britta hade i alla fall dött hel, med en sång på sina läppar och skapandets glädje i sitt hjärta. I klingan fanns en ängel, sida vid sida med en djävul. Han hade tagit henne med sig. Han hade tagit både ängel och djävul.

Han steg ut i kylan och imman steg från den svarta dolken i hans hand, som om smedjan hade gömt ett schakt grävt från helvetet och han var en demonmördare som just stigit upp därur. Gården var tom. Himlen och bergsranden var höljda i klarröda moln. I byn steg skälvande rökpelare 18

religionen_inlaga.indd 18

08-02-29 09.41.45

mot skyn tillsammans med ångestskrik och knastrande lågor. Han gick över kullerstenarna med en känsla av skräck som fick honom att må illa.

Skräcken för de hemskheter som hans mor hade utsatts för. Skräcken för vanäran. För fegheten. För vetskapen om att han inte kunde rädda henne.

För mörkret som hade trängt in i hans själ. Likväl talade mörkret med en djurisk kraft som varken gav utrymme för invändningar eller tvekan.

Kasta dig in, sade mörkret.

Mattias vände sig om och tittade tillbaka på smedjan. För första gången i sitt liv såg han bara ett gråbrunt stenskjul. Ett smutsbrunt skjul med liket efter hans syster och liket efter en man som han dödat där inne.

Som när du härdar en klinga.

Kasta dig in.

I köket låg lilla Gerta i en hög på spiselhällen. Hennes ansiktsuttryck var förvridet och häpet och hennes blod stank rykande i glöden. Han rätade ut hennes ömtåliga lemmar och knäböjde och kysste hennes mun. Han täckte kroppen med filten han sovit i. Han kastade sig vidare. På andra sidan det plundrade rummet hängde dörren knarrande på ett ensamt gångjärn. I leran utanför pågick en strid. Han gick närmare. Han skymtade byprästen, fader Giorgi, som han tjänade vid altaret på söndagsmorgnarna. Fader Giorgi skrek åt osynliga angripare med ett höjt krucifix i sina händer. En kort och tjock figur högg mot hans hals och fader Giorgi föll. Mattias gick närmare. Vad för en människa kunde döda en präst? Sedan stannade han till och vände sig plötsligt bort, på ett ögonblick hade minnet av vad han sett suddats ut.

Han blinkade och kippade efter andan och den förbjudna bilden kom tillbaka. Hans mors nakna kropp, hennes bleka bröst och stora mörka bröstvårtor. Hennes bleka mage, håret mellan hennes ben. I hans mage vred sig skammen runt instinkten att fly. Till andra sidan gården, bortanför smedjan, till skogen där de aldrig skulle hitta honom. Mörkret som nu var hans enda vägledare och rådgivare tvingade honom att vända sig om och titta en gång till.

En häst genomborrad av pilar låg döende på sidan. Den slog med huvudet och ögonen rullade stora ovanför den blekröda fradgan som bubblade ur dess mun. Alldeles nära låg en bybo utsträckt, också han genomborrad, som om han varit på väg att fly, och bredvid honom fader Giorgi i en växande blodpöl. Över djurkadavret låg hans mor som på en obscen madrass. Hen19

religionen_inlaga.indd 19

08-02-29 09.41.46

nes kopparfärgade hår slängde när hon slogs mot de fyra män som svor och kämpade för att hålla henne fast. Hennes nakna hud var marmorvit och strimmig av rivsår och fläckad av indigoblåa ränder efter djuriska fingrar.

Hennes ansikte var förvridet. Hennes tänder blodiga. Hennes skakande blå ögon vilda. Hon såg inte Mattias och även om en del av honom längtade efter att de där vilda blåa ögonen skulle möta hans, insåg han att vetskapen om att han var vittne till detta skulle tömma henne på motståndskraft, och hennes motstånd var hennes sista gåva till honom.

Någon slog henne i huvudet och skrek i hennes öra och hon vred sig om och spottade honom i ansiktet. Spottet var blodrött. En femte man stod på knä med neddragna byxor mellan hennes ben. Och alla skrek på det gormande och främmande språket – åt varandra, åt henne, en med ett finger i näsan. De höll på att våldta en kvinna som de släpat halvsovande ur sängen och ändå uppförde de sig som boskapsherdar som befriade en kalv ur ett kärr där den fastnat: de gestikulerade, kritiserade, vrålade uppmuntrande ord och råd; deras ansikten var oskyldiga till illvilja och tomma på medlidande. Odjuret mellan hennes ben tappade tålamodet eftersom hon kilade in sitt knä mot hans bröst och inte lät honom ta henne. Han drog en kniv ur sin stövel och lyfte upp hennes bröst och tog sikte och stack den i hennes hjärta. Ingen försökte stoppa honom. Ingen klagade. Hans mor blev stilla och huvudet hängde bakåt. Mattias ville gråta – men hans andetag hade frusit i hans lungor. Odjuret släppte kniven och förde en hand till sitt skrev och stoppade in något styvt i henne och började stöta. Och någon måste ha sagt något roligt för alla började skratta.

Mattias höll tillbaka de tårar som han inte gjort sig förtjänt av. Han hade svikit sina systrar. Han hade svikit sin far. Liket efter hans mor låg besudlat av bestar. Han ensam stod på benen, berövad allt, maktlös och vilse. Han vaknade till liv när han märkte att han tryckte in dolkspetsen i handen.

Hans blod lyste klart mot smutsskorporna på händerna. Smärtan var ren och äkta och den fick hans tankar att klarna. Hans mor hade förvägrat dem något de begärt mer än hennes kropp: hennes kapitulation och förnedring.

Att nedlägga hennes stolthet. Han nästan övermannades av längtan efter närhet till hennes själ. Längtan efter döden och den kamratskap han värdesatt mer än livet självt. Han tryckte klingan mot armen där den inte skulle synas. Utan att skynda – för även om klingan ännu var varm var hans blod kallt – vadade han in i grymheterna för att kräva sin rätt.

20

religionen_inlaga.indd 20

08-02-29 09.41.46

Det första odjuret skälvde och tjöt i en djurisk spasm medan de andra jublade och han reste sig och stapplade tillbaka med byxorna kring knäna.

Ett andra kräk ställde sig på knä för att tränga in i hans mor och de andra tog på hennes lår och bröst för att bli upptända inför sin tur. Alla utom det andra kräket tittade på Mattias. Allt de såg var en förtvivlad pojke.

Bortifrån byn hördes hovar i samlad galopp och detta oroade dem mer, men ljudet av hovarna var inget Mattias tog notis om. Mörkret steg upp inom honom och han kände sig fri.

Han kastade sig in.

I jämförelse med hammaren och smidestången kändes klingan ömtålig som papper, ändå stack han den två gånger i den förste djävulens rygg som om revbenen var av flätad halm. Kräket gav ifrån sig en suck. Hans byxor snörde ihop hans vrister och han föll på sina händer och knän med arslet i vädret och stirrade i marken mellan sina armbågar, flämtade som en utmattad hund med värmeslag. Mattias sparkade ned honom i smutsen och kastade sig vidare.

Det andra kräket stönade mellan hans mors vinklade ben. Han förstod inte att något var fel förrän Mattias rev mössan av hans huvud och slet tag i hans hår och böjde honom bakåt. Mattias såg en förbryllad blick som uttryckte en känsla av orättvisa, som ett barn som plötsligt slits från en burk med sylt. Sedan stack han klingan genom den uppvända kinden och drog ut den och stack igen och ett öga hoppade ut och hängde i en tråd ur ögonhålan. Han bearbetade hans ansikte med samma rytm som under arbetet i smedjan och plöjde upp blödande skåror i det barnsliga ansiktet och klatschade med handen i den skrikande masken när han högg dolken genom tänderna och tungan och benen, och igen och igen genom de flaxande händerna som mannen satte upp för att skydda sig.

Mattias stannade upp och flämtade, för han hade glömt att andas. Han tittade på de andra tre djävlarna och fann dem stående med gapande munnar. Ett ordlöst skrik trängde fram ur Mattias strupe, för nu var han mer djur än de var, och han slängde den tjutande, blinde mannen till marken.

De tre backade bort på andra sidan hästen och en av dem kom till sans igen och tog sin båge från ryggen. Han rotade fram en pil ur kogret och tappade den fumlande på marken. Mattias vände sig om och såg på sin mor och tryckte hennes valkiga fingrar mot sitt ansikte. Fingrarna var ännu varma av liv och hoppet skar i hans hjärta. Han tittade upp: men hennes vilda 21

religionen_inlaga.indd 21

08-02-29 09.41.46

ögon stirrade oseende och kniven vred sig och han snyftade i handen som han höll mot sitt ansikte. Ljudet av dunsande hovar hamrade i hans öron, men han var bortom den här världen. I den här världen var beröringen av hans mors hand allt han behövde.

Han ryckte till av ett brak som lät som åskan. Odjuret som satte en pil till sin båge snurrade ned på marken med kluven skalle och något grått som rann ned på hans axlar när han föll. De två återstående våldtäktsmännen föll på knä i ett moln av blå rök och pladdrade som förryckta samtidigt som de pressade sina pannor mot marken.

Mattias vände sig om och såg något han aldrig sett förr.

En man, fast han liknade mer en gud, satt gränsle på en arabhingst vars andedräkt slog ut från näsborrarna som två plymer, och de liknade vålnader ur en saga. Ryttaren var ung och stolt och mörkhyad, med höga, fina kindben och ett skägg som en spjutspets. Han bar en scharlakansröd kaftan fodrad med sobelskinn och säckiga scharlakansröda byxor och gula stövlar, och hans snövita turban pryddes av en bukett med diamanter som blixtrade när han rörde sig. Vid midjan bar han ett böjt svärd vars handtag och slida var täckta av dyrbara ädelstenar. I handen rykte en långpipad pistol, dess beslag ciselerade med silver. Hans ögon var bruna och fixerade Mattias blick och i dem fanns dels något som såg ut som beundran och dels något annat – fast så kunde det väl ändå inte vara – som Mattias upplevde som tillgivenhet.

De bruna ögonen vek inte undan och Mattias blinkade inte. Och i detta ögonblick sträckte sig mannens själ och pojkens själ ut och omfamnade varandra, av någon anledning som ingen av dem kunde förklara och med en kraft som ingen av dem vågade ifrågasätta, för den kom från Gud. Med tiden skulle Mattias få veta att denne krigare var kapten i Sarı Bayrak, de äldsta och tappraste av väktarna av sultanens vapen och att hans namn var Abbas bin Murad. Men ännu var han bara en människa.

En människa vars hjärta inte hyste ett spår av agg.

Bakom kaptenen satt ytterligare två scharlakansröda ryttare. På gatan längre bort kämpade bybor mot eldsvådor och rusade bestört fram och tillbaka och drog möbler ur ruckel och bar barn och gamlingar i skytteltrafik ur flammorna. Genom detta tumult kom ännu ett dussin scharlakansröda ryttare, som paladiner bland får där de svingade sina lansar och piskor och jagade de tuktade fotsoldaterna från deras plundringståg. Abbas stack 22

religionen_inlaga.indd 22

08-02-29 09.41.46

tillbaka pistolen i ett sadelhölster. Han tittade på kvinnan som låg skändad och naken över hästen. Han tittade åter på Mattias och började tala. Hans språk var inte detsamma som de andra djävlarnas och även om Mattias inte förstod orden visste han vad han frågade. ”Är detta din mor?”

Mattias svalde och nickade.

Abbas såg dolken i hans hand och att skjortan som låg klistrad mot hans kropp var blöt av blod. Abbas snörpte på munnen och skakade på huvudet. Han tittade mot något bortom Mattias och Mattias vände sig om: den förste mannen som han stuckit ned låg orörlig. Den andra kröp halvnaken i smutsen, blind och ansiktslös och jämrade sig självömkande med sönderskurna läppar. Abbas gjorde en rörelse med handen. En av hans löjtnanter red fram och drog sitt svärd och Mattias stirrade förundrad på den fulländade damaskenerklingan. Löjtnanten stannade vid den kvidande uslingen och lutade sig framåt. Det etsade svärdet höjdes och föll nästan ljudlöst. Ett huvud rullade blodsprutande ned i rännstenen.

Abbas red fram till Mattias och sträckte fram handen.

Mattias släppte sin mor och torkade klingan mot ärmen och tog trasan från tången som han också torkade. Han höll klingan i spetsen och gav den till Abbas. Han kände ingen rädsla. I samma ögonblick som Abbas vidrörde dolken höjde han förvånat ögonbrynen. Han höll klingans flatsida mot baksidan av handen och hans förvåning bekräftades. Mattias förstod att vapnet fortfarande var varmt. Abbas gjorde en åtbörd med dolken. ”Har du tillverkat den?” Åter förstod Mattias frågan utan att förstå orden. Han nickade. Och åter snörpte Abbas på munnen. Han drev sin häst närmare huset och lutade sig framåt och sköt in tre tum av dolken i en springa mellan dörrkarmen och väggen. Han lade sin vikt mot tången och Mattias ryggade tillbaka när klingan böjdes och vek sig längre än han vågat böja den, så att dolken låg nästan platt mot väggen och paniken sköt genom hans mage när klingan knäppte – men den bröts inte. Och när Abbas släppte den fjädrade klingan tillbaka och återtog sin rätta form. Abbas drog ut dolken och inspekterade den åter och såg på Mattias. Och de förstod båda att han hade smitt ett vapen som var skrämmande vackert. Sedan försvann dolken ned i kaptenens dolama och Mattias förstod att han aldrig skulle se den igen.

Abba gav order och Mattias såg den andre löjtnanten vända på hästen 23

religionen_inlaga.indd 23

08-02-29 09.41.46

och rida sin väg. Den förste, som inte hade stuckit tillbaka sitt damaskenersvärd i slidan, travade fram till de två våldtäktsmännen som stod på knä, de som aldrig fick släcka sitt begär. De snyftade och vädjade och tömde sina tarmar, och han knuffade dem så att de snavande började springa och jagade dem längs gatan.

Abbas vände sig om, sträckte sig bakom sadeln och spände loss en mjölkvit filt som satt rullad där. Han kastade den till Mattias som fångade den.

Den var gjord av det finaste lammull. Mattias hade aldrig vidrört något av så hög kvalitet förut och så mjuk var den i hans grova händer att han var rädd att skada den. Han stirrade tomt på Abbas, förbluffad av gåvan. Abbas pekade på hans mor som låg skymfad med särade ben mitt i blodbadet.

Mattias kände hur hans strupe snördes ihop och tårarna sved i hans ögon, för gåvan var inte en filt utan en kvinnas värdighet, och denna vänlighet borrade sig in i hans hjärta. Men en varning skymtade i kaptenens ansikte och Mattias förstod instinktivt. Han pressade tillbaka tårarna inom sig och lät dem inte falla. Abbas såg det och åter steg hans aktning och han nickade. Mattias vände sig om och vecklade ut filten och den föll som en smekning över hans mor. Hans tårar rann till igen när hon för evigt försvann under filten och åter undertryckte han dem. Hon var död och ändå inte död, för hon fyllde hans hjärta med en kärlek som sprängde dess gränser och han undrade om hon var i himlen nu och om Gud skulle låta honom återse henne. Sedan hörde han Abbas röst och vände sig om.

Abbas upprepade sina ord. Och trots att Mattias inte förstod dem kände han trösten i tanken. ”Allt kött är stoft”, sade Abbas.

Ur sadelfickan tog Abbas fram en bok. Det gröna läderbandet bar en fantastisk guldinskription och han öppnade den på måfå som om han lät Gud styra hans hand. Han ögnade igenom den utvalda sidan och hejdade sig som om han fångats av något upphöjt och heligt och träffande, och han tittade upp från boken och pekade på pojken.

Han sade: ”Ibrahim.”

Mattias stirrade tillbaka utan att förstå.

Abbas vidhöll och pekade: ”Ibrahim.”

Mattias insåg att detta var det namn som kaptenen tänkte kalla honom.

Egentligen var det Allah som påbjudit att han skulle kallas så, för boken han på måfå hade öppnat var den heliga Koran. Mattias blinkade. Hans 24

religionen_inlaga.indd 24

08-02-29 09.41.46

mor var borta. Britta och Gerta var borta. Hans hem var borta. Och hans far skulle komma att återvända till en öde avgrund där han lämnat välstånd och släkt. Den scharlakansröde kaptenen väntade på sin ståtliga, gråa arab.

Mattias stötte ett finger i sitt bröst.

Han sade: ”Ibrahim.”

Därmed var det namn som hans far gett honom också borta.

Abbas nickade och slog igen den heliga boken och lade tillbaka den i packningen. Löjtnanten återvände med en sadlad häst och gav tyglarna till Mattias och han förstod att han skulle ge sig av tillsammans med de scharlakansröda ryttarna. Världen låg som en avgrund framför honom. Abbas gav honom inget val, snarare var det Mattias som hade blivit utvald. Han tvekade inte. Han satt upp och kände den levande kraften mellan sina lår och från denna höga utkikspunkt hade världen redan förvandlats och var större än den han känt. Han böjde sig fram mot hästens öra och viskade som hans far hade lärt honom att han skulle innan man skodde en häst: ”Var inte rädd, min vän.”

Abbas snurrade runt och löjtnanten följde efter. Mattias tittade ned på den täckta kroppen och tänkte på sin far. Han skulle aldrig lära känna de magiska konster som hans far skulle ha lärt honom, inte heller den kärlek som var hans största trollkraft. Om den svarta klingan hade brustit – om Mattias låtit tårarna trilla nedför sina kinder – så hade kanske ryttarna lämnat honom och låtit honom begrava sina döda. Men det var inget han kunde veta, för han var ett barn. Mattias undertryckte sina kval och manade på sin nya häst. Han såg inte tillbaka en enda gång. Han kunde inte heller veta att det nu var kriget som var hans herre och hans yrke, och kriget var svartsjukt och krävde hans kärlek bara för sig självt.

På väg längs gatan förbi brinnande skjul och bybor med sänkta blickar såg Mattias kvarlevorna efter de två sista djävlarna. Deras halshuggna kroppar låg genomblöta i stora pölar av blod och deras huvuden låg med uppåtvända vitor och stirrade i leran. Deras dämpade kamrater stod i buttra rader under beväpnad vakt från den turkiska överheten. Mattias skulle senare få reda på att dessa män var friskaror som flockades under sultanens fana i jakt på något att plundra – jordlösa kräk och kriminella, valaker och bulgarer, kringflytande avskum utan vare sig disciplin eller färdigheter men med begär efter krigets byten. Avrättningen var till för att visa att detta nu var sultanens förläning och att allt på dess jord tillhörde honom. Varje 25

religionen_inlaga.indd 25

08-02-29 09.41.46

vetekorn, varje kopp vin, varje får, varje mula, varje by. Varje man, kvinna och barn. Varje droppe regn som föll. Allt detta tillhörde hans vördnadsvärde Majestät, precis som han, Ibrahim, nu gjorde det. År 1540 blev således Mattias, smedens pojke, en devşirme: en kristen pojke som samlades in under insamlingen och blev uttagen att bli slav vid Höga porten. Över många främmande länder skulle han resa och många förunderliga ting skulle han se innan de mytiska minareterna i det gamla Stambul reste sig glimmande i solen vid Gyllene hornet. Eftersom han hade dödat innan han blev man fick han sin utbildning i Enderun i Topkapı Sarayı. Han skulle ingå i janitsjarernas våldsamma brödraskap. Han skulle lära sig främmande språk och sedvänjor och krigets många konster. Han skulle lära sig att Gud är en och att Muhammed är Hans sändebud och han skulle längta efter att få slåss och dö i Allahs namn. För det okända öde som han red emot var att viga sitt liv åt Guds skugga på jorden. Åt padişah över det Vita havet och det Svarta. Åt all världens folks fristad. Åt sultanernas sultan och konungarnas konung. Åt lagstiftaren, den store. Åt osmanernas kejsare, åt Süleyman shah.

26

religionen_inlaga.indd 26

08-02-29 09.41.47