9789100118228

Zbigniew KuK larZ a n t eck ning a r f r รฅ n en l i ten f i at

Albert Bonniers Fรถrlag

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 3

2008-03-13 09:42:18

Av Zbigniew Kuklarz har tidigare utgivits: Hjälp jag heter Zbigniew 2005

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011822-8

Copyright © Zbigniew Kuklarz 2008 ScandBook AB, Falun 2008

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 4

08-03-25 08.49.54

Den som tror på ett liv efter döden, tror på en morgondag.

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 5

2008-03-13 09:42:18

Till minne av Kristoffer Jasiński

Ett skivfodral och en tubsocka ligger och skräpar bredvid varandra. Men det ska vara rent när man ber, så man plockar undan golvskräpet och märker i förbifarten att handen förmedlar en hel del om hur resten av en själv mår. På undersidan av lp-fodralet har en enkrona klibbat fast. Den visar kungen, den före detta, nu med svettig kind.

Stretch med huvudet. Först åt höger sedan åt vänster så att det knakar till i nyckelbenstrakten. Handen igen, viftar bort en svart trådbit, troligen en från sockan, och nu är det hög tid att vända blicken mot henne. Hon som är så varmhjärtad. Hon som lyssnar. Hon som är så ren från ondska att man nästan vill göra henne illa, förlåt, det där hörde du inte, Maria. Köket är så tyst att väggklockan hörs med sina försynta ticks, två visare som förenas över den romerska nian.

En fem sekunder lång inandning. Kotorna i nacken dras ut som om de följde den vita strängen efter ett flygplan mot blå himmel. Milda ögon möter ens modlösa. På den lilla tavlan lutar hon sitt ansikte kärleksfullt mot spädbarnet vid sin sida. Sedan kommer orden.

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 7

2008-03-13 09:42:18

Ryckigt.

Ett i taget.

En stavelse i taget. Med pauser som letar uttryck som inte ska låta allt för opassande i hennes öron. Viskande, ibland med en pubertal biton från stämbanden: Heliga… Maria, Guds moder… var med mig en stund, stammar man och det börjar genast klia i knävecket. Alltid är det något som vill retas med psyket. Händerna släpper taget om varandra och fingrarna dämpar snabbt kliet, nästan som om det vore fult att det kliade just nu och där, i ett veck. Är man helt väck om man anser att veck överlag har något sexuellt över sig? Inte för att man blir upphetsad, men veck har en ful klang.

Heliga Maria, Guds moder, visa mig, om än bara med ett litet tecken, att det finns hopp för mig. Visa mig att kärleken finns. Överkroppen täcker låren, och man inser att man liknar en beende mot Mecka. Blir medveten, som så många gånger förr.

Det är en tortyr att vara medveten. Att så gott som hela tiden se sig själv i tredje person, och betrakta sina rörelser som om de vore någon annans. Man skulle kunna tro att det är nyttigt, men hur kan det vara det när det tar bort känslan av att vara helt uppslukad? När man pratar, så tänker man på att man pratar, istället för att bara prata. När man dansar med en tjej, så tänker man på att man dansar med en tjej, istället för att bara dansa med en tjej. Vilket dåligt exempel förresten, det händer nästan aldrig att man får dansa med en tjej och de gånger det händer lämnar de en efter tjugo sekunders dansande. De är

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 8

2008-03-13 09:42:19

rädda för att bli smittade av osäkerheten.

När man drömmer, så tänker man att man gör just det, istället för att drömma.

Tummen rör sig fram och tillbaka över jeanstyget. Den vill distrahera det medvetna oket.

Jag vet, heliga Maria, att jag ber dig om en löjlig sak. Jag vet att jag har gjort detta så många gånger förr. Att jag tjatar.

Adamsäpplet åker upp och ned en våning.

Om man jämför med vad andra människor på jorden får utstå, är det här en jäkla struntsak, förlåt, en liten struntsak. Men jag vet inte vad jag ska göra.

Adamsäpplet igen.

Du ser hur jag lider. Du ser att jag inte kan sova. Fan, alla undrar bergis vad det är med mig. Jag menar, alla undrar bergis vad det är med mig. Ögonen fylls med vätska som hastigt torkas bort med handens ovansida. Man är medveten igen. … förlåt, heliga Maria, att jag börjar med min klagan igen. Jag vet att man inte ska be om saker. Att man snarare bör tacka dig för allt istället… att det är först då som böner blir hörda, det vet jag ju.

Då ringer telefonen. Ögonlocken blinkar till och klämmer ut varsin droppe som får parallellåka utmed kinderna och fylla igen linoleumsprickorna på golvet.

Fem signalers väntan. Säkert något ledigt vikariat i Salem eller Alby.

Nytt försök.

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 9

2008-03-13 09:42:19

Heliga Maria, jag tackar dig för att jag lever. För allt du ger mig.

För maten, hälsan, mor och far, ja, för allt som gör mig lyckligt lottad, i alla fall om man jämför med dem som saknar mat för dagen. Jag tackar dig för att jag har vänner, för att du lär mig vad tålamod betyder när det gäller att få uppleva hur det är att vara med en tjej.

Telefonen ringer igen. ”Kan du ta två lektioner i tyska…” skulle kommunaltanten ha sagt om man hade lyft på luren nu. ”… Nej, det gör inget att du inte läst tyska, eleverna behöver bara någon som ser efter dem.” Man blinkar bort vätskan i ögonen.

Snart får mungipan smaka på sältan.

Maria… du vet vad som gör mig sänkt. Alla andra har gjort det för evigheter sedan. Nu är det bara jag kvar. Jag borde överhuvud­ taget inte ta upp det med dig, du har viktigare saker för dig än att para ihop killar och tjejer.

Men Maria ser heligare ut än någonsin, och förståelsen som man så desperat söker är som bortblåst med vindarna från Betlehem om det nu blåser där. Hon har säkert fullt upp med att trösta mammor vilkas barn svälter i Etiopien. Jesusbarnets knubbiga ben klänger sig fast vid hennes barm. Sonen och modern ser på varandra med en kärlek som utestänger alla som vill vara med. Man känner sig negligerad, nästan svartsjuk, jo, svartsjuk, och plockar fram en snusdosa ur bakfickan. Herregud vad lågt, nu får det vara nog med självömkan, moraliserar tankarna medan prillan bakas ihop till en harklutt. Det är säkert bönesättet det är fel på, eller temat som är för banalt för att slinka igenom himlacensuren: ”Desperat oskuld önskar bli skuld.”

10

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 10

2008-03-13 09:42:19

Alldeles för banalt. Det är bergis därför bönerna inte ger något resultat.

Så man lägger sig på mage och lyfter upp kroppen med hjälp av biceps, triceps och quadroceps. Gör femtio perfekta armhävningar på en enda inandning.

Med en min från Antarktis.

11

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 11

2008-03-13 09:42:19

Antarktisminen tillhör mig.

Och jag märker att jag föredrar att skriva man när jag skriver om jobbiga saker. Till exempel att jag är helt efterbliven när det gäller allt som handlar om gökande, pippande, pullande, sätta­ påande… övriga synonymer är för vulgära för min smak. Att jag trots min höga ålder, för nästan tjugotvå är väl mycket, aldrig fått vara i närheten av en kvinnas nakenhet. Förlåt Maria, att jag är så fixerad, jag menar snarare: Att jag aldrig varit i närheten av något som skulle kunna påminna om ett kärleksäventyr.

Den håller på att knäcka mig, oskulden. Den och allt ljug som hakar på av bara farten. Jag menar verkligen knäcka mig. ”Hur många har du gökat?” ”Inte så många, runt tjugo kanske.”

Var det verkligen min mun som sade det? Var det min tunga som rörde ihop just de orden? Från vilken plats i pallet kom det svaret?

Lögnen blir en tumör som växer och allt blir svårare att hålla reda på. ”Inte så många, runt tjugo kanske.”

12

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 12

2008-03-13 09:42:19

Vad håller jag på med?

Ingen av mina närmaste vänner vet något. Inte ens vår katt Ivan, arton år och öronlös, rävarna har glufsat i sig dem. Inte ens de präster vars biktbås jag fyllt med en andedräkt som säkert luktar lögn långa vägar. Jag vill inte störa dem med mina löjliga problem. Folk dör i cancer, Jaruzelski mördar oskyldiga… ofta just präster, Berlinmuren delar på familjer, och du, du din lilla syndare, oroar dig för om du någonsin ska få kroppskontakt med en tjej.

Skäms!

Men jag fortsätter att be. Helt enkelt för att det ofta ger en känsla av lugn och för att jag bett så länge jag kan minnas.

Eftersom mina föräldrars lägenhet alltid varit tapetserad med små tavlor föreställande Jesus, jungfru Maria, apostlarna, keruberna, påvarna, de tre vise männen, helgonen, lammen, krubban, korsen, Betlehem, Jerusalem, Nasaret. Inget ont i det, de har aldrig försökt pracka på mig religionen. För mig har den blivit en saga att tro på, en fåtölj att bli omsluten av. Ibland vaggad. Mina händer förs automatiskt samman ett tiotal gånger om dagen, de senaste åren mer än någonsin, för att stilla olusten över oskulden.

Stilla rädslan för att förbli onormal livet ut. Det händer att bönen hjälper mig att sväva bort från mig själv, en rymdkapsel från sitt moderskepp, tills den får distans och ser att det inte är hela världen att sakna det som resten av jordens män verkar begåvats med – dragningskraft.

Att det framförallt nu i denna sorgens tid inte är någon big 13

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 13

2008-03-13 09:42:19

deal om man aldrig lyckats uppleva hur det är att vara med en flicka. Nu när ens bästa vän gått bort. Kristoffer. Den enda som skulle ha förstått mig, om jag bara hade haft mod att säga som det var.

14

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 14

2008-03-13 09:42:19

Färjeterminalen i Nynäshamn.

Duran Duran i freestylen är en dunkudde för öronen. Deras syntkille har verkligen hittat ett sound som tröstar under tiden som Röda lacket river upp slemhinnorna i läppen och framkallar den där svårbegripliga ångesten som bara jag och John brukar få när vi stoppar in våra prillor. Numera vet vi vad det beror på – Kristoffers sörjande far är läkare – tobaken i snuset sätter sprutt på hjärtat och får det att banka snabbare, precis som när man blir rädd eller orolig. Klart att ångesten kommer pulserande då. Mindre klart varför vi envisas med att må dåligt med flit, varför vi petar in ett neråttjack så fort vi börjar må någorlunda bra, när välmåendet blir för tråkigt. Kanske för att snuset gör oss glada ibland, som när man dricker till exempel. Det har Kristoffers far också förklarat – alkohol vidgar blodkärlen och lugnar organismen, vilket gör att de snabba hjärtslagen från prillan inte framkallar lika mycket ångest. Man är ju redan bedövad.

Bredvid mig i vänthallen sitter två stycken kopior av mig själv. Alla har vi hörlurar över öronen och putande överläppar.

Alla med kvadratiskt nyrakade huvuden à la Grace Jones. Alla 15

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 15

2008-03-13 09:42:19

mer eller mindre runt tjugotvå, med några månaders skillnad.

Befriade från olika viktiga förband i Sverige, med inga pinnar kvar att räkna, fast med en sorg som håller på att klämma sönder våra kralliga bröst.

Vad kopiatorn misslyckats med är storleken och färgen.

Jag är öststatsblond och påminner om en bäver sägs det, kompakt och liten – en östtysk kulstöterska i en polsk mans kropp.

John är latinomörk (mamma finska, pappa japan – stackars lilla barn) och för en betraktares tankar till King Kong. Hela munområdet skjuter ut och plattas av, som om det klibbat fast i stenåldern. Eller som någon sa: ”Du hör fan hemma i neander­talet, inte nittonhundratalet.” En beskrivning som inte blir mindre träffande av att han bara är 1, 59 hög. Kortare än jag vilket känns bra, men rappare i boxningsringen vilket känns mindre bra.

Så har vi Leo. En ovanligt lång känguru som inte hoppar särskilt högt, varför hoppa när man når allt ändå? Kastanjebrun året runt trots att han aldrig solar solarium, trots att stamtavlan kryllar av råsvenska namn. Långsamma vänsterkrokar men afroamerikanska danssteg som gör att man aldrig kommer åt den rackaren. Magväskan har han fått av Sparbanken och får symbolisera känguruns magpung eller vad det nu heter. Istället för kängurubebisar innehåller den pass, dollar, bankomatkort och säkert en bild på en tjej som han får göra det med hela tiden om han vill, dygnet runt, om och om igen, när som helst, varje dag, natt ut och dag in. För han är snygg. Han har all den dragningskraft som jag saknar.

16

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 16

2008-03-13 09:42:19

Vi sitter på färjeterminalens plaststolar och väntar tillsammans med sorgsna ansikten och kläder som doftar blöt cigarett.

En vacker lukt för en nostalgisk näsa. Far och mor hade alltid en cigg i munnen medan de bytte mina tygblöjor. Det syns på varenda barndomsbild.

Passagerarnas hy är gul efter veckor av svartarbete, kanske nattetid på ett bageri där man viker kartonger som ska rymma arraksbollar och dammsugare, med efterföljande villa-påLidingö-städning, max två till tre timmars sömn per dag, för man måste jobba hårt i några månader för att sedan kunna ta det lugnare i ett år.

Den inte särskilt vita Silesia skaver mot Nynäs tråkiga hamn och väntar på att få släppa ombord alla dessa hjältar. Människor som inget hellre vill än få komma hem till en minimal lägenhet innanför en grå fasad, där en son eller dotter på fem år fäster armarna om trygghetsdoften av förälder. De längtar hem till en fast tillvaro i ett land som är i gungning.

Min dykarklocka närmar sig tre. Jag ser på John, utan att se på honom egentligen. Vi ser bara igenom varandra, så som man gör när man väntar på ingenting. Eller när man är dödstrött. Ett suddigt ögonblick.

En tulltjänsteman här och där. En äldre herre släpar på en fyrtio kilos resväska späckad med västerländsk tobak och vad vet jag. Den är inte särskilt tämjd, svajar och har sig. Småsten från svenskt väglag gör att hjulen slutar rulla. Han fortsätter ändå. Mest för att slippa alla par ögon som skulle ha följt honom 17

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 17

2008-03-13 09:42:19

som en boll i Kungliga tennishallen om han hade stannat för att åtgärda problemet.

Vi vill inget hellre än att landgången ska skjutas ut så att vi äntligen får stiga ombord och hälla upp varsin Żywiec i baren – ölet som river lite mindre mot strupen eftersom bubblorna är färre. Det är just den ömheten vi behöver nu när oron är starkare än någonsin. Törst efter tröst. Det skulle göra gott, nu när vi aldrig pratar med varandra om det som har hänt.

Leos ögon liknar inlagd ingefära. Jag känner igen kulören från min egen spegelbild. Blodkärlen som spinner sitt nät utmed loberna och klänger sig fast med sina tunna och skrangliga spindelben. Ögonlock som öppnas och stängs utan att veta varför.

Internerad sorg.

Men vi är lojala.

Lapplandsjägare är lojala.

Vi tänker utföra Kristoffers önskan. Den kanske inte var så allvarligt menad när den uttalades en sen kväll några dagar efter att han återvänt från Zakopane. Men vi hörde den och minns den alla. Pinsamt nykär satt han tillsammans med oss andra, runt elden på klippan ovanför Lilla skogssjön, och pratade oss sömniga med detaljer om sin tjejs skönhet. Prilla efter prilla, med Mike Oldfield i bergsprängaren, tror det var Five Miles Out, i skogen under en Moonlight Shadow, inte alls långt från skjulet där Tumba-Tarzan brukade övernatta när han jagades av polisen på femtiotalet.

Kristoffer ville inget mindre än att vi någon gång i framtiden 18

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 18

2008-03-13 09:42:19

skulle strö ut askan från hans döda kropp på samma plats där han träffat den nya tjejen. Det vill säga om jag, John och Leo fortfarande levde då. Han ville att vi skulle sprida den på platsen där han upplevt kärleken som starkast. En plats som man idag önskar hade varit en helt annan. En mer lättåtkomlig.

Vi trodde aldrig att det skulle bli en tjugotvåårings kropp som skulle brännas i ugnen och förvandlas till aska. Både han och vi föreställde oss en åttioårings.

Så hur morbitt det än låter ligger en del av vår vän därför nu i en genomskinlig plastpåse som John, den mest pedantiska av oss, placerat inuti en sådan där uppblåsbar nackkudde som man aldrig har användning för när man reser, men som utgör ett ganska naturligt inslag i en packad väska. Med en skalpell har han snittat upp nackkuddens limning, stoppat in påsen med pulvret och limmat ihop allt igen. På terminaler är det sällan någon som kör med röntgen, så det borde vara grönt, men man vet aldrig hur mycket tullspökena i Gdańsk kommer att rota och hur de i så fall kommer att reagera på en nackkudde. En som innehåller något som påminner om kokain.

Påsen är liten. Kristoffers far ville behålla en del av askan.

Hur vi fick tag på den är en bok i sig, men om man vill göra ett koncentrat av boken kan man säga att vi polacker har kontakter.

19

Kuklarz_Anteckningar_11822.indd 19

2008-03-13 09:42:19