Page 1

Ann Cleeves

Vita nätter Kriminalroman

Översättning av Jan Järnebrand

Albert Bonniers Förlag

Cleeves_Vita natter.indd 3

08-04-10 09.41.06


Tidigare utgivna titlar: Svart som natten, 2007

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-011752-8 Engelska originalets titel: White Nights Š Ann Cleeves 2008 Published by agreement with Sara Menguc Literary Agent, Thames Ditton, Surrey, UK ScandBook AB, Falun 2008

Cleeves_Vita natter.indd 4

08-04-10 09.41.06


Till Ingirid Eunson, med tack fÜr härliga dagar i Gunglesund

Cleeves_Vita natter.indd 5

08-04-10 09.41.06


Författarens tack Ett stort tack till alla som har hjälpt till med den här boken. Helen förklarade återigen hur en brottsplatsundersökning går till så att till och med jag begrep. Sara och Moses såg på det första utkastet med friska och sakkunniga ögon. Sarah Turner gav mig värdefull uppmuntran när jag började leka med tanken på en shetländsk kvartett. Och Julie gjorde redigeringsprocessen till ett rent nöje.

Cleeves_Vita natter.indd 6

08-04-10 09.41.06


Prolog Passagerarna strömmade i land från kryssningsfartyget. De hade tunna jackor på sig och solglasögon och hade tröjor knutna kring axlarna. De hade fått veta att vädret var oberäkneligt så här långt norrut. Fartyget var så stort att när man såg det ur det här perspektivet, från Morrison’s Dock, fick det staden bakom att verka liten. Rad efter rad av fönster, och till vart och ett hörde en egen balkong: en flytande storstad. Det var mitt på dagen i Lerwick. Solen reflekterades i det stilla vattnet och det väldiga skrovet var så bländande vitt att man måste kisa för att kunna titta på det. På bilparkeringen väntade en lång rad bussar. Turisterna skulle skjutsas till de arkeologiska platserna i söder, de skulle få se fågelbergen så att de fick tillfälle att fotografera lunnefåglarna och de skulle få en guidad tur till de olika silversmederna. Vid något tillfälle skulle det bli en paus för en shetländsk tesupé. Vid foten av landgången stod en skådespelare och väntade. Ett rörligt konstverk. Eller gatuteater. En lång man, klädd som en pierrot. Med en clownmask för ansiktet. Han sa inget, men han utförde en pantomim för besökarna. Han gjorde en elegant bugning med den ena handen över magen medan han gjorde en svepande gest mot golvet med den andra. Turisterna log. De var villiga att låta sig underhållas. Att bli antastad i en storstad var en sak – i en storstad fanns tiggare och förvirrade personer och där var det säkrast vända sig bort, att inte möta deras blick – men det här var 

Cleeves_Vita natter.indd 7

08-04-10 09.41.06


Shetlandsöarna. Det kunde inte finnas något tryggare ställe. Och de ville träffa lokalbefolkningen. Hur skulle de annars ha något att berätta när de kom hem? Clownen hade en väska gjord av röd sammet med påsydda paljetter. Den glittrade när han rörde sig. Han bar den diagonalt över kroppen som äldre kvinnor bär sina handväskor av rädsla för bli bestulna. Ur väskan tog han upp en handfull tryckta flygblad som han började dela ut till folk. Då förstod de. Det här var ett reklamjippo. Kanske var det här stället trots allt inte så olikt London, New York eller Chicago. Men de behöll sitt goda humör. De var på semester. Och de tog emot det färggranna papperet och läste det. De hade en ledig kväll i Lerwick. Kanske var det en föreställning som de skulle kunna gå på. Det var något med den här killen som hade tilltalat dem. Han fick dem att le, trots den otäcka mask han hade för ansiktet. När de gick ombord på bussarna såg de honom försvinna in i en smal gränd som ledde mot centrum. Han delade fortfarande ut flygblad till förbipasserande.



Cleeves_Vita natter.indd 8

08-04-10 09.41.06


Kapitel 1 Jimmy Perez skymtade ryggen på gatuartisten när han körde genom staden, men han uppfattade det inte. Han hade annat att tänka på. Han hade just landat på flygfältet i Thingwall efter ett kort besök på Fair Isle, där han hade bott på sina föräldrars torp. Under tre dagar hade han blivit bortskämd av sin mor och lyssnat på sin fars klagomål över priset på får. Som alltid efter ett besök hos föräldrarna undrade han varför han hade så svårt att dra jämnt med sin far. Det förekom aldrig några gräl, ingen riktig fiendskap, men han kände alltid en irriterad blandning av dåligt samvete och otillräcklighet. Så var det arbetet. Papperstraven som han visste skulle ligga och vänta på hans skrivbord. Sandy Wilsons omkostnadskonto som bara det skulle ta en hel dag. En rapport till allmänne åklagaren om en allvarlig misshandel på en bar i Lerwick som han måste få färdig. Och Fran. De hade kommit överens om att han skulle hämta henne i Ravenswick halv åtta. Han måste komma tillbaka till sitt hus och ta en dusch innan dess. Det här var en date, eller hur? Den första riktiga daten. De hade hängt ihop i ett halvår, som vänner, men nu kände han sig yr i huvudet som en tonåring. Han kom till hennes hus på slaget halv åtta. Han var fortfarande våt i håret och kände sig besvärad i en ny skjorta som kändes stärkt och stel och hade svaga veck på framsidan efter hur den hade legat vikt i förpack

Cleeves_Vita natter.indd 9

08-04-10 09.41.06


ningen. Han var alltid nervös i fråga om kläder. Vad hade man på sig på en fest för att fira att en konstutställning hade haft vernissage? När den kvinna som förföljde en i drömmen och distraherade en på dagarna var en av konstnärerna? När man hoppades att man skulle få gå till sängs med henne den kvällen? Hon var också nervös. Han märkte det så fort hon steg in i bilen. Hon var uppklädd i någonting åtsmitande och svart och såg så sofistikerad ut att han inte kunde tro att han skulle ha en chans på henne. Sedan log hon det där märkliga leendet som alltid fick det att pirra i magen på honom och gjorde att det kändes som om han just hade tillbringat tre timmar ombord på The Good Shepherd i västlig kuling. Han kramade hennes hand. Han ville tala om för henne hur jättesnygg hon var, men eftersom han inte kunde komma på hur han skulle göra det utan att verka klumpig eller nedlåtande åkte de ända till Biddista under tystnad. Galleriet kallades Herring House. En gång i tiden hade man torkat fisk här. Det låg vid slutet av en djup dal alldeles vid vattnet på västkusten. Längre bort på stranden fanns en liten stenpir där fiskebåtarna förr hade lagt till för att lossa sin fångst, och det var fortfarande ett par män som hade båtar på stranden. Om man steg ut genom dörren kände man lukten av tång och salt. Bella Sinclair sa när hon just hade tagit över stället att det fortfarande satt en lukt av sill i väggarna. Bella var den andra konstnären som ställde ut. Perez kände henne som nästan alla på Shetlandsöarna kände henne: så pass att han pratade med henne på bjudningar. Men det var huvudsakligen i andra hand, genom de historier som gick om henne. Hon var shetländska, född och uppväxt i Biddista. Vild i sin ungdom, sa folk, men nu ganska oåtkomlig, skrämmande. Och rik. 10

Cleeves_Vita natter.indd 10

08-04-10 09.41.06


Han kände sig fortfarande röd och varm efter den hastiga resan från flygplatsen och av känslan av att det här var hans enda chans i fråga om Fran. Han var så klumpig med folks känslor. Tänk om det blev fel? När han räckte fram handen för att skaka hand med Bella såg han att den darrade. Kanske hade han också påverkats av Frans oro för hur hennes målningar skulle bli mottagna. När de började gå runt bland gästerna för att titta på tavlorna som hängde på de kala väggarna kände han att spänningen blev ännu starkare. Han kunde knappt uppfatta vad som hände omkring honom. Han pratade med Fran, nickade åt bekanta, men det fanns inget riktigt engagemang. Han kände trycket öka mot pannan. Det var som att vänta på åskregnet en varm, kvav dag. Det var först när Roddy Sinclair trädde fram för att spela för dem som han kunde börja slappna av. Som om regnet hade kommit till slut. Roddy stod inramad av ljus mitt på golvet. Klockan var nio på kvällen, men solskenet trängde in genom fönstren som hade tagits upp i det höga, sluttande taket. Det reflekterades i det polerade trägolvet och de vitmenade väggarna och lyste upp hans ansikte. Han stod stilla ett ögonblick, log brett och väntade tills gästerna började titta på honom; han var fullkomligt säker på att han skulle kunna fånga deras uppmärksamhet. Pratet dog bort och det blev tyst i lokalen. Han såg på sin faster, som gav honom ett leende som var på samma gång överseende och tacksamt. Han höjde fiolen, satte den under hakan och väntade igen. Det blev ett ögonblicks tystnad, och så började han spela. De hade vetat vad de hade att vänta och han gjorde dem inte besvikna. Han spelade som en galning. Det var vad han var känd för. Showen. Den och musiken. Traditionell shetländsk fiolmusik, som på något sätt 11

Cleeves_Vita natter.indd 11

08-04-10 09.41.06


hade fångat folks fantasi, spelades i radion och var föremål för entusiastiska utläggningar av pratshowvärdar i tv. Det var otroligt – en pojke från Shetlands­öarna i kvällstidningarna, för att han drack champagne och hade sällskap med tonåriga skådespelerskor. Han hade plötsligt slagit igenom med dunder och brak. En rockstjärna hade nämnt honom som sin favoritartist, och han förekom överallt, i tidningarna och på tv och i kändispressen. Han hoppade och skuttade och de respektabla medelålders personerna, konstkritikern från söder, de få stora namnen och de hyggliga människor som hade åkt norrut från Lerwick, ställde ner sina glas och började klappa takten. Han ställde sig på knä, lutade sig långsamt bakåt tills han låg ner på golvet och fortsatte att spela utan att missa en ton. Sedan for han upp, och musiken fortsatte ändå. I ett hörn av galleriet dansade ett äldre par, arm i arm och på förvånansvärt lätta fötter. Han spelade så intensivt att publikens ögon inte kunde följa hans fingrar. Så slutade musiken plötsligt. Pojken bugade sig. Folk hurrade. Perez hade sett honom spela många gånger tidigare, men framträdandet gjorde ändå ett djupt intryck på honom och han kände en chauvinistisk stolthet över det, vilket fick honom att bli illa till mods. Han såg på Fran. Kanske var det här för sentimentalt för henne. Men hon jublade precis som de andra. Bella lämnade skuggan och gick ut i ljuset till Roddy. Hon tackade för framträdandet genom att sträcka ut ena armen i en tafatt dramatisk gest. »Roddy Sinclair«, sa hon. »Min brorson.« Hon såg sig omkring. »Det är bara tråkigt att det inte var mer folk här som fick se honom.« Och det var verkligen 12

Cleeves_Vita natter.indd 12

08-04-10 09.41.07


bara ett fåtal personer i lokalen. Hennes ord gjorde det plötsligt påfallande. Hon måste ha insett det, för hon rynkade pannan igen. Det var tydligt att hon önskade att hon inte hade nämnt det. Pojken bugade igen, log och lyfte fiolen i ena handen och stråken i den andra. »Köp bara tavlorna«, sa han. »Det är därför ni är här. Jag är bara förband. Tavlorna är huvudattraktionen.« Han vände sig bort från dem och tog ett glas vin från ett långt bockbord som stod längs den enda kala väggen i lokalen.

13

Cleeves_Vita natter.indd 13

08-04-10 09.41.07


Kapitel 2 Fran hade redan druckit flera glas vin. Hon var nervösare än hon hade väntat sig att hon skulle vara. När hon arbetade på en tidskrift i London hade hon varit med på dussintals sådana här tillställningar: premiärer, vernissager, utställningar. Hon hade gått runt, småpratat, kommit ihåg namn och ansikten, undvikit att visa hur uttråkad hon var. Men det här var annorlunda. En del av tavlorna på de här väggarna var hennes. Hon kände sig hudlös och utsatt. Om folk ogillade eller avfärdade hennes verk skulle det vara som om de avfärdade henne. Hon ville ropa åt människorna som stod med ryggarna mot konstverken och diskuterade det senaste skvallret från öarna: Titta ordentligt på bilderna på väggarna. Ta dem på allvar. Jag bryr mig inte om ifall ni avskyr dem, men var snälla och ta dem på allvar. Och det var mindre folk här än hon hade väntat sig. Bellas vernissager var alltid välbesökta, men även en del av de människor som Fran hade inbjudit – människor som hon hade betraktat som sina vänner – hade låtit bli att komma. Kanske hade de bara varit artiga när hon nämnde utställningen. De hade sett hennes tavlor och de gillade dem inte. Åtminstone inte tillräckligt mycket för att de skulle åka till galleriet en vacker kväll när det fanns annat att göra. Det här var den tid på året då man grillade och var ute på sjön. Fran tog den dåliga tillströmningen personligt. Perez kom och ställde sig bakom henne. Hon märkte rörelsen och vände sig om. Hennes första tanke, som 14

Cleeves_Vita natter.indd 14

08-04-10 09.41.07


alltid när han överraskade henne i ett obevakat ögonblick, var att hon ville göra en skiss av honom. Det kliade i fingrarna på henne att hålla i ett kolstift. Hon skulle rita med lätt hand, inga hårda kanter. En mycket mörk teckning. Perez var shetländare. Hans släkt hade bott på öarna sedan 1500-talet, men det fanns inget vikingablod i honom. En förfader hade spolats i land sedan ett skepp ur den spanska armadan hade förlist. Det var åtminstone den historia han berättade. Hon undrade om han hade accepterat myten bara därför att den var ett sätt att förklara varför han skilde sig från de andra shetländarna. Det främmande namnet. Det fanns några få människor på öarna med hans mörka hår och olivfärgade hy – svarta shetländare kallades de av lokalbefolkningen – men i den här samlingen stack han av och verkade exotisk och utländsk. »Det ser ut att gå bra«, sa han. Trevande. Han verkade vara på ett konstigt humör i kväll. Han var kanske nervös. Han visste hur mycket det här betydde för henne. Hennes första utställning. Och hur som helst trevade de sig fram i relationen. Hon höll avståndet, slog vakt om sitt oberoende. Om hon fastnade för Perez skulle det inte bara vara honom det handlade om. Hon skulle få tas med hans familj, hela Fair Islehistorien. Fler myter. Och han skulle få tas med en ensamstående mor. En femåring. För mycket för att det skulle vara någon idé att fundera på det. Det var bara det att hon funderade på det. Under dessa långa sommarnätter då det aldrig tycktes bli mörkt tänkte hon på honom. Bilder av honom for omkring i huvudet på henne likt gammaldags diabilder som stoppades ner i en projektor. Emellanåt steg hon upp och satte sig utanför huset och såg på solen som aldrig riktigt gick ner över det grå vattnet, och då tänkte hon på 15

Cleeves_Vita natter.indd 15

08-04-10 09.41.07


hur hon skulle teckna honom. Hans långa kropp vänd bort från henne. Benstommen under hans hud. Den hårda ryggraden och bakens kurvlinje. Och alltihop var i hennes fantasi. Han hade kysst henne på kinden, rört vid hennes arm, men det hade inte förekommit någon annan fysisk kontakt. Kanske fanns det någon annan kvinna i hans liv. Någon som han drömde om när han hölls vaken av ljuset. Kanske väntade han på att hon skulle fatta ett beslut. Strax efter det att de hade träffats första gången hade hon rest söderut på en månad. Hon hade intalat sig att hon gjorde det för dotterns skull. Cassie hade gått igenom ett drama av ett slag som skulle vara traumatiskt för en vuxen, och Fran hade tänkt att om de var borta från Shetlandsöarna en tid skulle det hjälpa henne att hämta sig. När Fran kom tillbaka hade Perez kontaktat henne och frågat hur det stod till med henne och flickan. Professionellt intresse, hade Fran tänkt, samtidigt som hon hade hoppats att det kanske var något mer. En avspänd vänskap hade utvecklats. Hon hade inte velat forcera saken; hon var fortfarande en outsider här och hon var inte säker på vad som förväntades. Att hennes äktenskap hade havererat hade krossat hennes självförtroende. Hon skulle inte stå ut med att bli avvisad ännu en gång. »Det går inte alls bra«, sa hon nu. »Det är nästan ingen här.« Hon visste att hon lät otacksam men kunde inte hjälpa det. »Man kunde tro att folk skulle komma, om så bara för gratisvinet och för att få tillfälle att se Roddy Sinclair.« »Men de som är här är intresserade«, sa han. »Titta.« Hon vände sig bort från honom och in mot lokalen. Perez hade rätt. Folk hade vänt uppmärksamheten från vinet och musiken och börjat promenera runt i 16

Cleeves_Vita natter.indd 16

08-04-10 09.41.07


galleriet. De tittade på målningarna och stannade då och då upp för att koncentrera sig på något speciellt. Utrymmet var jämnt fördelat mellan hennes arbeten och Bellas. Det hela hade utformats som en retrospektiv Bella Sinclair-utställning. Hon visade ett urval av vad hon hade producerat under trettio års tid: målningar och teckningar hade hämtats från samlingar över hela landet. Erbjudandet till Fran att ställa ut tillsammans med henne hade kommit helt oväntat. »Du borde vara stolt«, sa Perez. Hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera. Hon hoppades att han skulle säga något smickrande om hennes arbeten. I kväll när hon var nervös och blottställd kunde hon behöva lite smicker. Men hans uppmärksamhet var riktad mot besökarna. »Där är någon som verkar väldigt entusiastisk.« Hon följde hans blick mot en medelålders man som var elegant på ett artistiskt, uppknäppt sätt. Svart linnekavaj över en svart T-shirt. Löst sittande svarta byxor. Han hade stått framför ett tidigt självporträtt av Bella. Det var Bella när hon var som mest extravagant. Hon var klädd i rött, och läppstiftet fick hennes mun att se ut som ett scharlakansrött skärsår. Håret hade svepts bort från hennes ansikte och hon var på samma gång oroande och erotisk. Det var en oljemålning och färgen var tjockt pålagd och penselföringen mycket fri. Sedan gick han vidare och ställde sig bredvid Roddy Sinclair och stirrade på ett av Frans verk, en teckning av hennes dotter Cassie på stranden i Ravenswick. Det var något med hans intensitet som gjorde henne illa till mods, trots att bilden inte var sådan att han skulle kunna känna igen Cassie på gatan. Han såg förfärad ut, tänkte hon, inte entusiastisk. Som om han just hade bevittnat någonting ohyggligt. Eller sett ett spöke. 17

Cleeves_Vita natter.indd 17

08-04-10 09.41.07


»Han är inte härifrån«, sa Perez. Fran instämde. Det var inte bara det att hon inte kände igen honom. Det var mannens stil, som visade att han var söderifrån. Kläderna. Hans hållning när han såg på tavlan. »Vem tror du att han är?« Hon tittade över glaset och försökte betrakta honom utan att det verkade alltför uppenbart, men han stirrade fortfarande på teckningen, helt försjunken, så hon trodde inte att han skulle märka något ens om han vände sig om. »Något slags rik samlare«, sa Perez och log mot henne. »Han kommer att köpa allt här och göra dig berömd.« Hon fnissade. Spänningen släppte för ett ögonblick. »Eller konstkritikern på en av de stora söndagstidningarna. Han kommer att skriva en artikel om mig som nästa stora talang.« »Allvarligt talat«, sa han. »Varför inte?« Hon vände sig om och såg på honom. Hon förmodade att han skämtade, men han hade en liten rynka i pannan. »Allvarligt talat.« Han log igen. »Du är väldigt duktig.« Hon visste inte vad hon skulle säga och försökte komma på något spirituellt och självironiskt när hon såg mannen vända sig om. Han föll på knä, ungefär som Roddy hade gjort när han spelade fiol. Sedan satte han händerna för ansiktet och började gråta.

18

Cleeves_Vita natter.indd 18

08-04-10 09.41.07

9789100117528  

Ann Cleeves Kriminalroman Albert Bonniers Förlag Översättning av Jan Järnebrand Tidigare utgivna titlar: Svart som natten, 2007 www.albertbo...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you