9789100117382

sonderkommando

I_Sonderkommando_193s.indb 1

07-11-22 10.20.57

I_Sonderkommando_193s.indb 2

07-11-22 10.20.57

shlomo venezia

SONDERKOMMANDO Ett vittnesmål Översättning av Lotta Riad

albert bonniers för l ag

I_Sonderkommando_193s.indb 3

07-11-22 10.20.57

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011738-2 Originalets titel: Sonderkommando Dans l’enfer des chambres à gaz Copyright © Editions Albin Michel, 2007 Translation copyright for the Swedish language © 2008 by Albert Bonniers Förlag This book is published by arrangement with Litarary Agency Wandel Cruse, Paris ScandBook AB, Falun 2008

Shlomo_Sonderkommando.indd 4

07-11-26 11.25.40

Innehållsförteckning Förord av Simone Veil 11 Kommentar av Béatrice Prasquier 15 I. Livet i Grekland före deportationen 17 II. Den första månaden i Auschwitz-Birkenau 45 III. Sonderkommando 63 IV. Sonderkommando (fortsättning) 100 V. Upproret i Sonderkommando och nedrustningen av krematorierna 117 VI. Mauthausen, Melk och Ebensee 132 Historiska noter: Shoah, Auschwitz och Sonderkommando av Marcello Pezzetti 157 Italien i Grekland: En liten historia om ett stort misslyckande av Umberto Gentiloni 181 Om David Olère 189 Litteratur i urval 191 Tack 193

I_Sonderkommando_193s.indb 5

07-11-22 10.20.57

I_Sonderkommando_193s.indb 6

07-11-22 10.20.57

Jag tillägnar boken mina två familjer: den före kriget och den efter.

Mina första tankar går till min högt älskade mamma och mina två småsystrar, Marica och Marta. Jag tänker ofta med sorg på det svåra liv som min mamma tvingades till när hon blev änka mycket ung med fem barn. Med stora uppoffringar på gränsen till det uthärdliga fostrade hon oss i sunda principer som hederlighet och respekt för andra. Dessa uppoffringar och umbäranden suddades ut, utplånades i det ögonblick som mina två småsystrar just hade stigit av godståget på Judenrampe i Auschwitz-Birkenau den 11 april 1944.

Min andra familj föddes efter den oerhörda tragedin. Min hustru Marika och mina tre söner Mario, Alessandro och Alberto vet mycket mer om många saker än jag och har hederlighet och respekt för andra som sin väsentliga grund. Min hustrus uthållighet har gjort att de har växt upp till människor som jag är stolt över. Marika har också alltid tagit mycket bra hand om mig och lindrat de krämpor som kommer av fångenskapen i olika läger. Hon förtjänar mer än min tysta tillgivenhet. Tack för allt som du har gjort fram till nu och som du fortsätter att göra för våra fem barnbarn Alessandra, Daniel, Michela, Gabriel och Nicole och våra svärdöttrar Miriam, Angela och Sabrina.

Er make, far och farfar Shlomo Venezia

I_Sonderkommando_193s.indb 7

07-11-22 10.20.58

I_Sonderkommando_193s.indb 8

07-11-22 10.20.58

”Hela sanningen är mycket mer tragisk och hemsk.”

Zalmen Lewental

Zalmen Lewentals manuskript på jiddisch hittades i oktober 1962, begravt på krematoriets gård. Det skrevs strax innan upproret i Sonderkommando bröt ut och hade lämnats där som ett vittnesmål och ett spår av judeutrotningen i gaskamrarna.

Lewental lär ha dött i november 1944, bara några veckor före befrielsen. Utdrag ur ”Des voix sous les cendres. Manuscrits des Sonderkommandos d’Auschwitz-Birkenau” (Röster under askan. Manuskript från Sonderkommando i Auschwitz-Birkenau) redigerad av Georges Bensoussan, Revue d’ histoire de la Shoah, nr 171, januari–april 2001.

Shlomo_Sonderkommando.indd 9

07-11-26 11.26.29

I_Sonderkommando_193s.indb 10

07-11-22 10.20.58

Förord Shlomo Venezia kom till Auschwitz-Birkenau den 11 april 1944; själv kom jag dit från Drancy fyra dagar senare. Fram till den 9 september 1943 hade vi båda levt – han i Grekland och jag i Nice – under italiensk ockupation, med känslan av att åtminstone tillfälligt vara skyddade från deportation. Men efter Italiens kapitulation vreds det nazistiska skruvstädet omedelbart åt igen, såväl för dem som bodde i franska Alpes-Maritimes som för dem i den grekiska övärlden.

När jag talar om Shoah tar jag ofta upp deportationen och utrotningen av de grekiska judarna, eftersom det som hände i Grekland är en utmärkt illustration av nazisternas fasta beslutsamhet att fullborda den ”slutliga lösningen” genom att förfölja judarna ända ut till de minsta och mest avlägsna öarna i den grekiska övärlden. Därför har jag med alldeles särskilt intresse läst Shlomo Venezias berättelse, jude och italiensk medborgare, som inte enbart talade grekiska utan också ladino, judarnas dialekt i Saloniki där han bodde. Namnet Venezia för oss tillbaka till den tid då hans förfäder tog vägen över Italien under de kringflackande år som följde efter utdrivningen av judarna från Spanien 1492 innan de slog sig ner i Saloniki, ”Balkans Jerusalem”, en stad där nittio procent av den judiska gruppen utrotades.

Jag läser oerhört många berättelser av före detta deporterade som varje gång för mig tillbaka till livet i lägret. Men Shlomo Venezias berättelse är alldeles särskilt skakande eftersom den är det enda fullständiga vittnesmålet från en överlevande från Sonderkommando.

11

I_Sonderkommando_193s.indb 11

07-11-22 10.20.58

Numera vet vi precis hur de tvingades utföra det vedervärdiga arbetet, det värsta av alla: det vill säga först hjälpa de deporterade som hade blivit bortsorterade vid en selektion att klä av sig, följa dem till gaskammaren och sedan bära bort alla lik, alla sammanblandade kroppar som hade kämpat förgäves, till krematorieugnarna. Dessa människor, som mot sin vilja blev medbrottslingar till bödlarna, mördades nästan allihop på samma sätt som de människor som de själva hade fört till gaskamrarna.

Styrkan i vittnesmålet ligger i den oförvitliga ärligheten hos dess upphovsman, som inte berättar något annat än det han själv har sett.

Han utelämnar inte någonting, vare sig det värsta som grymheten hos den ansvarige för krematoriet, de summariska avrättningarna eller hur gaskamrarna och krematorieugnarna oupphörligen var i gång; han talar också om det som skulle kunna tyckas mildra den fruktansvärda situation som han befann sig i, till exempel den relativa mildheten hos en holländsk SS-officer eller de lite mindre ohyggliga levnadsvillkor som medlemmarna i Sonderkommando, dödsmaskinens oumbärliga tjänare, hade jämfört med andra deporterade. Något som också gör Shlomo Venezias vittnesmål ovanligt är att det var först när han började samtala med Béatrice Prasquier som han vågade ta upp de makabraste delarna av sitt ”arbete” i Sonderkommando och beskriva alla outhärdliga detaljer som visar vidden av det oerhörda brottet.

Med enkla ord ger Shlomo Venezia livet åter till de utmärglade, uppgivna och ofta vettskrämda män, kvinnor och barn som han möter en enda och sista gång. Det finns de som är ovetande om sitt öde, andra från gettona som befarar att det inte finns något hopp om överlevnad och slutligen de som har valts ut i lägret och som vet att döden väntar dem – men då är döden för många en befrielse.

Ibland skymtar ett mänskligt ljus som lyser upp den fasansfulla verklighet som Shlomo Venezia försöker överleva i trots allt. Ett sådant är hans möte med farbrodern Leon Venezia på tröskeln till gaskammaren – denne har blivit för svag för att kunna fortsätta arbeta – och Shlomos ansträngningar för att ge honom något att äta innan han dör. Han ger honom också en sista ömhetsbetygelse och ber sedan en 12

I_Sonderkommando_193s.indb 12

07-11-22 10.20.58

kaddisch till hans minne. Där finns också munspelet som han ibland spelar på. Slutligen finns där också sammanhållningen mellan fångarna som hjälper honom att förbli människa, så som var fallet för de flesta deporterade.

Shlomo Venezia försöker inte förtiga de händelser som skulle kunna ge upphov till kritik, om nu någon skulle våga framföra kritik. Det är till hans heder att han vågar berätta om hur det kändes att vara nazisternas medbrottsling, men också om hur han törstade efter hämnd efter befrielsen av lägren. Till dem som skulle kunna antyda att han, som var i ett kommando där han fick mer att äta och var bättre klädd, kanske inte led lika mycket som andra deporterade, ställer Shlomo Venezia frågan: ”Vad är lite mer bröd, mer vila och kläder värt när man varje dag är i kontakt med döden?” Han upplevde också de ”normala” levnadsvillkoren i lägren som han berättar om med ovanlig precision och verklighetstrogenhet och förklarar utan minsta tvekan att han hellre hade dött en långsam död än tvingats arbeta i krematoriet.

Så hur överlever man i detta helvete där den enda utsikten är det ögonblick då man själv ska dö? På den frågan har varje deporterad sitt eget svar. För många, som Shlomo Venezia, gällde det att sluta tänka: ”De första tio tjugo dagarna var jag i konstant chock över det enorma brottet, sedan slutade jag tänka.” Varje dag hade han hellre dött, varje dag kämpade han ändå för att överleva.

Att Shlomo Venezia fortfarande lever idag är en dubbel seger över utrotningsprocessen av judarna. När det gällde medlemmarna i Sonderkommando ville nazisterna döda både juden och vittnet, det vill säga begå brottet och sedan utplåna spåren. Men Shlomo Venezia överlevde och började till sist berätta efter en lång tystnad, i likhet med många andra före detta deporterade. Att han liksom jag och många andra inte började tala förrän sent beror på att ingen ville eller orkade lyssna. Vi kom tillbaka från en värld där man hade velat utplåna oss från mänskligheten: vi ville berätta, men vi råkade ut för de andras misstrogenhet, likgiltighet och ibland rentav fientlighet. Det var inte förrän många år efter deportationen som vi fann modet att tala därför att vi äntligen blev hörda.

13

I_Sonderkommando_193s.indb 13

07-11-22 10.20.58

Därför måste detta vittnesmål, liksom alla deporterades vittnesmål, uppfattas av var och en som en vädjan till eftertanke och vaksamhet.

Utöver det som Shlomo Venezia lär oss om Sonderkommando påminner han om det som var den absoluta fasan, ”brottet mot mänskligheten”: Shoah. Shlomo Venezias röst, liksom alla deporterades röster, kommer att tystna en dag, men detta samtal mellan honom och Béatrice Prasquier kommer att finnas kvar, ett samtal mellan ett vittne som har sett, ett av de sista, och en ung kvinna som representerar den nya generationen som inte är rädd för att lyssna eftersom hon själv sedan många år ägnar en stor del av sitt liv åt att kämpa mot glömskan.

Detta tackar jag henne för och alldeles särskilt för att hon hade modet att följa med Shlomo Venezia på denna skakande resa tillbaka i hans förflutna.

Nu är det den unga generationens ansvar att inte glömma och se till att Shlomo Venezias röst hörs för alltid.

Simone Veil Ordförande för Fondation pour la Mémoire de Shoah

14

I_Sonderkommando_193s.indb 14

07-11-22 10.20.59

Kommentar Detta vittnesmål har skrivits ner utifrån en serie samtal som jag hade med Shlomo Venezia i Rom, tillsammans med historikern Marcello Pezzetti, mellan den 13 april och 21 maj 2006. Samtalen fördes på ita­ lienska och har sedan översatts och skrivits ner så nära originalet som möjligt och även granskats av Shlomo Venezia personligen för att inte äktheten i hans berättelse ska gå förlorad.

Shlomo Venezia befann sig i hjärtat av denna människomördar­ maskin och är en av de få överlevande som kan bära vittnesbörd om de ”absoluta” offren, de som drunknade i mängden av bortglömda ansikten som inte räddades av någon tillfällighet eller slump.

Hans vittnesmål går bortom minnet; det är ett historiskt dokument som kastar ljus över den mörkaste delen av vår historia.

Béatrice Prasquier

15

Shlomo_Sonderkommando.indd 15

07-11-26 11.26.57

I_Sonderkommando_193s.indb 16

07-11-22 10.20.59

Kapitel I

Livet i Grekland före deportationen Jag heter Shlomo Venezia, jag föddes i Saloniki i Grekland den 29 december 1923. Min familj tvingades lämna Spanien när judarna drevs ut därifrån. Innan mina förfäder slog sig ner i Grekland passerade de Italien. Därför heter jag ”Venezia”. På den tiden hade judar från Spanien inget efternamn. De kunde till exempel heta Isaac Salomos son. När de kom till Italien valde de efternamn efter den stad som de bosatte sig i. Därför har många judiska familjer efternamn efter städer. I vårt fall var det namnet som gjorde att vi fick behålla italienskt medborgarskap.

Vi var fem barn i familjen, två pojkar och tre flickor; Maurice, två och ett halvt år äldre än jag, sedan Rachel ett år och två månader äldre och så de två yngsta, Marica född 1930 och efter henne Marta, född 1933. De första åren bodde hela familjen i ett hus som egentligen var för litet, men ändå bättre än de träbaracker som merparten av Salonikis fattiga judar bodde i. I takt med att familjen växte blev huset till slut alldeles för litet. Jag måste ha varit fem år när vi sålde det för att bygga ett större tvåvåningshus på en tomt intill som min farfar ägde.

Min far var en smula egocentrisk. Han lät göra en inskription av sitt namn i rött tegel som han satte upp på vägen som ledde fram till huset. Övervåningen hyrde vi ut till grekiska familjer. För hyresintäkterna kunde pappa betala alla skatter. Tyvärr ändrades saker och ting när han dog i förtid. Det måste ha varit 1934 eller 1935 och han lämnade fem faderlösa barn efter sig.

17

I_Sonderkommando_193s.indb 17

07-11-22 10.20.59

sonderkommando Du var alltså mycket ung. Hur upplevde du hans bortgång?

Jag var elva år, jag var i skolan när en kusin till pappa kom och hämtade mig för att jag skulle få besöka pappa på sjukhuset. Han hade opererats för en leversjukdom, men det fanns inget mer att göra. Förresten hann jag inte ens träffa honom. Han dog innan jag kom dit. I ett slag blev vi nästan helt ensamma utan några tillgångar. Pappa hade en liten barberarsalong som farfar hade byggt till honom. Jag kunde naturligtvis inte rycka in i hans ställe när han dog eftersom jag var för ung. Därför fick hans medarbetare ta över salongen mot att han betalade en liten andel av vinsten till mamma varje vecka. Men det räckte inte för att köpa mat till en fembarnsfamilj. Det var bara tack vare all hjälp från mammas fyra bröder som vi hade något att äta varje dag. Jag gick till dem varje torsdag för att hämta en påse med grönsaker, bland annat äggplantor, lök och annat som de odlade och lade undan åt sin syster. Deras hjälp var oumbärlig, men räckte inte på långa vägar så jag blev tvungen att hoppa av skolan ett år efter pappas bortgång för att börja arbeta och hjälpa familjen ekonomiskt. Jag var knappt tolv år gammal.

Vad gjorde din storebror?

Italienska konsulatet hade skickat honom att studera i Milano. Som före detta soldat i första världskriget och italiensk medborgare hade pappa rätt till vissa förmåner. För oss innebar det att vi hade en mun mindre att mätta. Men när raslagarna utfärdades i Italien 1938 stängdes min bror av från tekniska institutet Machioni i Milano och skickades tillbaka till Grekland. Han fick inte avsluta sina studier.

Pappa fick aldrig uppleva de där åren då den fascistiska regimen visade sitt rätta ansikte. Han var så stolt över att vara italienare i Grekland att han inte tvekade att ta på sig den nya regimens svarta skjorta och stolt defilera när tillfälle erbjöds. I hans ögon var Mussolini socialist och han förstod inte fascismens verkliga natur. Vi var alltför långt bort för att se regimens vanstyre. Som före detta krigssoldat deltog han i alla demonstrationer och parader som italienarna ordnade. Det var hans 18

I_Sonderkommando_193s.indb 18

07-11-22 10.20.59

livet i grekland enda avkoppling. Det gav honom ett slags anseende hos andra judar i Saloniki. Det var inte många judar från Italien som hade bevarat sitt italienska medborgarskap. De flesta var som pappa, de upplevde saker och ting på avstånd och förstod inte riktigt läget på fastlandet.

Upplevde du någon skillnad mellan italienska och grekiska judar i Saloniki?

Vi kan inte ha varit mer än 300 personer med italienskt ursprung av de 65 000 judar som bodde i staden. Men det var bara vi som fick gå i italienska skolan. Jämfört med andra barn, som i regel gick i judiska skolan, hade vi vissa förmåner: vi fick allt gratis, vi fick böcker, åt i matsalen, fick fiskleverolja… Vi hade mycket fina uniformer, dekorerade med flygplan för pojkarna och svalor för flickorna.

På den här tiden försökte fascisterna framhålla det italienska välståndet. Det var bara propaganda inför andra länder, men vi kunde dra nytta av det. På lördagarna i skolan var det ”fascistisk lördag” som samtliga elever måste vara med på. Jag var mycket stolt över att få delta i dessa parader, det fick mig att känna mig annorlunda, vilket jag gillade. Jag var till och med på sommarläger i Italien två gånger med Balilla trots att så gott som ingen kunde resa på den tiden. Vi hade också andra förmåner eftersom Italiens ambassad gav oss mycket hjälp.

På vissa festdagar till exempel delade konsulatet ut skor och böcker till de italienare som hade det dåligt ställt. För oss gjorde dessa småsaker stor skillnad. Det bör sägas att den judiska gruppen i Saloniki var uppdelad i tre kategorier: en mycket liten del var förmögen, en liten grupp klarade sig nätt och jämnt, medan de allra flesta gav sig ut på morgonen för att arbeta utan att veta om de skulle lyckas få ihop tillräckligt med pengar till kvällen för att kunna köpa mat till familjen.

Det är svårt att erkänna, men hemma hos mig kunde jag inte säga: ”Jag är hungrig, jag vill äta”, för vi led brist på allt. Det går inte att jämföra med dagens barn som man måste tvinga att äta upp maten. Därborta Fascistisk ungdomsrörelse.

19

I_Sonderkommando_193s.indb 19

07-11-22 10.20.59

sonderkommando var allt begränsat, var och en måste se till att hitta något att äta. Jag minns att vi hade grannar som var ännu fattigare. Mamma försökte alltid hjälpa dem, trots att vi själva var i så stort behov av allt. Detta berättar jag för att visa vilken extrem fattigdom som fanns omkring oss.

Den har format min karaktär. Jag är övertygad om att denna ständiga nöd gör en människa starkare.

Hur såg det judiska livet ut i Saloniki?

Det fanns fem eller sex judiska kvarter i staden, alla mycket fattiga.

Vanligtvis hade de samma nummer som den spårvagnslinje som åkte dit. Det största hette Baron-Hirsch efter den rike donator som hade hjälpt den judiska gruppen i Saloniki. Mer än nittio procent av befolkningen i kvarteret var judisk. Vi bodde precis utanför, men jag var så gott som alltid tillsammans med judar. Hos oss var allt kosher. Inte för att min familj var religiös eller särskilt praktiserande utan för att alla affärer i kvarteret var kosher. Särskilt köttet som vi köpte de få gånger vi hade råd. Vi brukade äta kött med bönor på fredagar, det var de fattigas festmåltid. Skulle man äta icke‑kosher var man verkligen tvungen att vilja det och åka och köpa mat ganska långt bort. I skolan däremot var maten inte kosher, men det gjorde inte mig något. Det viktigaste var att vi hade något att äta och inte svalt ihjäl.

Runt omkring oss fanns det många religiösa judar. Men förmodligen inte lika många som i de små byarna i Polen där alla verkligen var mycket religiöst aktiva. När jag gjorde min bar‑mitzva kunde jag inte läsa hebreiska, så i stället fick jag lära mig allt utantill. Eftersom pappa var borta var det farfar som tog mig till synagogan. Efter den dagen väckte han mig i gryningen varje gång jag sov över där för att jag skulle komma och be morgonbönen med honom. Som alla andra trettonåringar ville jag hellre ligga kvar i sängen och sova i lugn och ro, jag brukade vända mig bort i sängen och jämra mig för att försöka slippa undan.

Hur var förhållandet mellan judar och icke-judar?

20

I_Sonderkommando_193s.indb 20

07-11-22 10.20.59

livet i grekland Det var inga särskilda problem. Även om de flesta av mina vänner var judar umgicks jag också med kristna. Men ibland blev det bråk, som när några ungdomar utifrån kom till det judiska kvarteret för att provocera och ställa till bråk. Men det var mest fråga om vanliga bråk mellan ungdomar. Jag vet inte om man kan tala om antisemitism i det fallet. Jag minns en händelse som hade kunnat sluta illa för min del: jag var väl tolv tretton år. På den tiden gick vi ofta ut på lördagskvällarna för att spana på flickor från andra kvarter. Men pojkarna där blev ofta svartsjuka och försökte jaga bort oss från sitt territorium. En gång mötte jag och några vänner ett gäng från ett annat kvarter. De andra vände helt om och sprang därifrån medan jag, omedveten om faran, fortsatte att gå. När jag såg att de var alldeles rasande låtsades jag halta.

När jag gick förbi dem sa de: ”Vi låter dig vara i fred eftersom du haltar, annars så…” Jag fortsatte halta ett tiotal steg för att sedan rusa därifrån i full galopp. Det är sånt som alla barn gör.

Upplevde du inte någon särskild fientlighet gentemot judar?

Den enda gången som vi upplevde obehag var under den ortodoxa påsken. I biosalongerna visades antisemitiska kortfilmer som handlade om judar som dödade kristna barn och använde deras blod till att baka osyrat bröd. Då var det jobbigt, men jag minns inte att det urartade i våld. Däremot kände vi hur svårt det var att vara jude när den gamla regeringen byttes ut och en fascistisk regering kom till makten. Då kunde man som jude lätt hamna i trubbel. När pojkar från andra kvarter kom för att slåss var det alltid judarna som fick skulden. Men annars befann vi oss så långt borta från världshändelserna och få av oss visste vad som hände i Tyskland under den här tiden. In i det sista hade ingen kunnat föreställa sig det. Du måste förstå att vi inte hade vare sig telefon eller radio förutom bilradioapparaterna i stadens två taxibilar. En av chaufförerna var jude och när vi gick förbi hans bil kunde vi höra en röst som pratade på ett underligt sätt: det var radion.

Detta förbryllade oss, vi ville veta hur det fungerade. Men jag var ändå för ung för att intressera mig för vad de sa.

21

I_Sonderkommando_193s.indb 21

07-11-22 10.21.00

sonderkommando Vid tolv års ålder var du alltså tvungen att klara dig själv och du slutade skolan för att börja arbeta…

Ja, jag hade inget stöd utifrån och ingen som uppmuntrade mig eller hjälpte mig med studierna. Mamma, som ändå var född i Grekland, talade inte ens grekiska eftersom hennes föräldrar, i likhet med många andra judar, inte ville att deras döttrar skulle umgås med icke-judar.

Hemma talade vi alltid ladino, en judisk‑spansk dialekt. Men med mina vänner på gatan talade jag bara grekiska. Jag talade perfekt grekiska utan den accent och särskilda intonation som Salonikis judar vanligtvis hade. Jag hade lärt mig allt jag kunde på gatan. Jag gick inte i judiska skolan och hann knappt gå i den italienska. Jag hade ju inte heller en pappa som kunde lära mig saker om livet, och mamma nöjde sig med att ge mig några praktiska råd. I fattiga familjer var inte utbildning det största bekymret utan allt handlade om att hitta något att äta. Vi växte upp på det sättet, på luft.

Vid tolv års ålder hade jag alltså olika småjobb. Jag tog vadsomhelst för att få ihop lite pengar till hemmet och hjälpa mamma. Jag jobbade till exempel några månader i en liten fabrik som tillverkade speglar.

Trots att jag var så ung fick jag sitta vid pressen och sätta fast spegelglas i ramar med handtag. Sedan jobbade jag i en fabrik som min kompis pappa hade, en icke‑judisk italienare. Han tillverkade termosifoner.

Jag jobbade också i en sängfabrik som låg nära vårt hus. Jag hade olika småjobb, sprang ärenden… inga större saker, men för mamma gjorde de där extra slantarna stor skillnad.

Min bror var fortfarande i Italien och varken mamma eller mina systrar arbetade. Mamma hade gift sig mycket ung och hade inte fått ut någonting av livet förutom oss, barnen. Hon ägnade sig helt och hållet åt familjen och gjorde allt hon kunde för oss. Jag minns att hennes enda avkoppling när vi fortfarande var små, var att gå ut på söndagskvällarna. Hon och pappa brukade ta oss till ett litet ställe som sålde öl och ost. De slog sig ner och beställde ett par öl och så kom servitören med lite ost. Vi lät dem inte vara i fred utan bad hela tiden om att få smaka av osten. Till slut fanns det ingenting kvar till mamma. Jag har kvar de 22

I_Sonderkommando_193s.indb 22

07-11-22 10.21.00

livet i grekland där minnena, även om de gör mig sorgsen. Jag tänker ofta att jag borde ha gjort mer för att hjälpa mamma. Jag älskade henne så och jag vet att hon kände en särskild ömhet för mig. Hon hette Doudoun Angel Venezia. Jag vet vilka uppoffringar hon gjorde för oss, jag kämpade för att hjälpa henne så gott jag kunde, men jag önskar att jag hade kunnat göra mer.

Men jag var fortfarande ung och ville också njuta av livet. Jag försökte till exempel lägga undan några småslantar för att kunna hyra en cykel.

Jag älskade att cykla och lärde mig till slut att cykla själv. Eftersom jag inte hade råd att köpa en cykel byggde jag mig en sparkcykel. Jag tog en lång träbit till underrede och en annan till styre, två hjul som jag hade hittat och arbetade hårt för att komma på ett sätt att få styret att svänga. Det gick till slut, men jag var tvungen att gå två trehundra meter till fots innan jag hittade en någorlunda jämn väg att cykla på.

Den där sparkcykeln blev min första stora besvikelse som barn. Första gången jag gick ut för att prova den var jag stolt och mycket lycklig.

Jag hade den över axeln när jag kom förbi en man med häst och vagn som hade stannat. Vägen var lerig och hästen hade sjunkit ner i leran och kunde inte komma upp. När mannen som körde vagnen fick syn på mig tog han min sparkcykel utan att fråga och slog till hästen med den som blev rädd och som på så sätt lyckades ta sig upp ur leran.

Sparkcykeln låg kvar på marken, helt i bitar. Jag bara grät och grät.

Den där mannen hade kommit och tagit min cykel och sedan haft sönder den. Hästen lyckades ta sig upp ur dyn, medan jag själv blev kvar där. Du kan säkert föreställa dig vilken besvikelse det var för ett barn som hade lagt ner alla sina krafter på att bygga den där cykeln.

Det var en livets läxa. Ändrades saker och ting när din bror kom tillbaka från Italien?

Han kom hem 1938 efter att de lagar som utestängde judar från alla skolor hade börjat gälla i Italien. Situationen hemma förändrades egentligen inte. Jag var lite arg på honom, för i stället för att tänka på familjen tänkte han bara på sig själv och på att gå ut och roa sig…

23

I_Sonderkommando_193s.indb 23

07-11-22 10.21.00

sonderkommando Jag tror att han var arg på mamma för att hon hade skickat honom så långt bort. Han och jag stod inte varandra särskilt nära: han hade sitt gäng och jag mitt. Jag hade rollen av beskyddande bror gentemot min storasyster trots att hon var äldre. Jag minns att jag en gång rev sönder en blus som hon hade sytt till sig själv för att jag tyckte att den var alldeles för urringad…

Kriget avtecknade sig vid horisonten. Hur reagerade folk i din omgivning och hur var början på konflikten för dig?

Vi förstod inte riktigt. De ansvariga för den judiska gruppen samlades för att prata om kriget. De var oroliga och tittade i Toran för att försöka tolka det som hände. Men för oss var allt det där avlägset. Vi hade hört en del saker om Tyskland. Det enda jag visste var att den tyska regimen var arg på judarna. Men vi var så hungriga och hade så många egna bekymmer att vi inte hade tid att fundera på framtiden.

Det var därför som tyskarna senare utan några som helst svårigheter kunde deportera de grekiska judarna. De lurade oss och sa att de skulle ordna bostäder efter storleken på varje familj och att männen skulle arbeta medan kvinnorna fick stanna hemma. Vi var naiva och ovetande om de politiska händelserna. Sedan antar jag att folk tänkte att tyskar var korrekta och hederliga människor. När vi köpte något som var ”made in Germany” fungerade det alltid oklanderligt. Folk trodde på tyskarnas löften. De som inte hade något att äta fick höra att de skulle få någonstans att bo mot att de arbetade och det verkade inte särskilt dramatiskt…

För oss började kriget på allvar med Italiens invasion av Albanien i oktober 1940. Innan Italien ens hade gått in i Grekland bombades Saloniki. Bomberna satte husen i brand och skrämde livet ur folk.

När Italien förklarade krig kom den grekiska polisen och fängslade alla som var av italiensk nationalitet. Jag var inte myndig så mig lät de vara, men de tog min bror Maurice. En polisman som jag kände sa åt Se den historiska noten om Grekland och Italien under kriget för närmare uppgifter på s. 181.

24

I_Sonderkommando_193s.indb 24

07-11-22 10.21.00

livet i grekland mig att jag för stunden fick stanna där jag var, men att jag måste vara försiktig och se till att jag inte hade något i fickorna som kunde ställa till problem. Jag förstod först inte vad han menade, men om man blev ertappad med en spegel i fickan kunde man faktiskt bli beskylld för att ha signalerat till flygplanen.

De tog alltså min bror, och inte bara honom utan också alla italienare, judar som icke‑judar, och förde dem till en stor byggnad nere i centrum. Det var inte ett fängelse, men de fick inte gå ut därifrån.

Problemet var att det var just över det området som italienarna fällde sina bomber. Det var ren tur att de inte dödades. Sedan fördes de till en plats som låg i närheten av Aten och befriades inte förrän italienarna kom dit. Min kusin Dario Gabbai, som också hade fängslats tillsammans med sin bror och far, berättade att en relativt förmögen jude hade betalat för att de italienska judarna skulle få bo på ett hotell som stod under bevakning. På så sätt fick de i alla fall bättre mat än hemma.

Under den här tiden gick jag varje dag upp på taket till ett hus som hade ockuperats av soldater ur den grekiska armén. Jag visste att en lastbil kom dit varje dag vid samma tid för att dela ut mat till soldaterna.

Jag kom bra överens med dem och eftersom de inte anade att jag hade italienskt medborgarskap fick även jag mat. Jag gjorde ingenting, men hade åtminstone något att äta. Så höll det på i tre månader: Italien ryckte fram, men drevs sedan tillbaka av den grekiska armén, fram och tillbaka. Till slut gick tyskarna in i Grekland norrifrån för att hjälpa sina italienska allierade. Till vår olycka. Saloniki, som är den största staden i norra Grekland, ockuperades omedelbart av tyskarna. Om italienarna hade bombat broar och strategiska platser i stället för att bomba städer skulle de lätt ha kunnat gå in i Grekland, för landet hade ingen stark armé. I stället blev det tyskarna som ockuperade Grekland utan några som helst svårigheter.

Dagen då de tyska trupperna gick in i Saloniki hade vi tagit vår tillflykt till ett ställe som låg under de stora byggnaderna i närheten av hamnen och saluhallarna, alldeles vid järnvägsstationen. Eftersom det fanns risk för att kvarteret skulle bombas flyttade vi oss närmare mina morbröders hus. Jag var som vanligt på jakt efter något att äta.

25

I_Sonderkommando_193s.indb 25

07-11-22 10.21.00

sonderkommando Jag såg folk komma från hamnen med livsmedel under armen. De hade länsat förråden så att det inte skulle bli något kvar till tyskarna.

En dag gick jag också dit och tog en tunna med olja som jag rullade till familjens tillflyktsort. På vägen mötte jag en restaurangägare som frågade om tunnan var till salu. Jag tänkte att jag gott kunde sälja den och sedan gå tillbaka och hämta en ny. Vi förhandlade om priset och han drog fram en rejäl bunt med sedlar. Jag gav honom oljan och gick tillbaka till hamnen, men där var allt redan slut. Jag gick hem till mamma och berättade vad som hade hänt. ”Vad har du gjort”, utbrast hon, ”vi hade kunnat göra något av den där oljan, pengar är däremot inte värda någonting längre.” Tillsammans gick vi tillbaka till restaurangägaren. Mamma bönföll honom om att lämna tillbaka oljan och till sist gick han med på att ge tillbaka hälften av det som jag hade sålt till honom.

En annan gång hade jag större tur. Jag fick tag i flera stekpannor eftersom jag hittade bra där nere i hamnen. Alla ville köpa så jag började sälja dem och gick sedan tillbaka till den plats där jag hade hittat dem. Under tiden hade ingången stängts, men jag hittade en liten öppning som jag kunde krypa genom. Jag tog så många jag kunde bära och kom på så sätt hem med både stekpannor och pengar.

När tyskarna kom förvärrades saker och ting och det blev allt svårare att få tag i något att äta. Tack vare att vi var italienare fick vi mer hjälp än andra judar. Det fanns inte så många italienska soldater eftersom tyskarna hade ockuperat staden, men jag bekantade mig med några av dem. Det gjorde att det blev lättare att få tag i något att äta. Det italienska konsulatet fortsatte förresten att hjälpa oss och delade ut matkonserver, pasta och parmesan till oss en gång i veckan. Vi var sex personer hemma så det blev mycket att ta med sig.

Jag brukade ta en kärra med mig till utdelningsplatsen. På hemvägen tog jag helst en genväg som var i ganska dåligt skick, men som gick snabbare än den vanliga vägen. En gång blev jag stoppad av en grekisk polis som sa: ”Hallå där! Var kommer allt det där ifrån?” ”Jag har fått det. Jag är italienare, jag har rätt till det.” ”Nej, det tror jag inte på, följ med mig till polisstationen.” ”Varför då? Jag har inte stulit nåt, 26

I_Sonderkommando_193s.indb 26

07-11-22 10.21.01

livet i grekland jag har rätt till det här! Snälla, låt mig få gå hem!”

Jag förstod att det enda han ville var att få en bit av kakan. Så jag bad honom att eskortera mig hem mot lite parmesan. Det gick han genast med på och följde mig hela vägen hem. Detta missöde gjorde att jag slapp hamna i händerna på någon annan polis som säkert hade bett om samma sak. I vilket fall som helst skulle jag ha blivit stoppad av andra poliser om jag hade blivit tvungen att gå en lång omväg. Han skyddade mig åtminstone.

Men eftersom hjälpen från konsulatet inte räckte började jag smuggla varor och bedriva svartabörshandel. Mina kompisar och jag brukade ägna dagarna åt att stå vid järnvägsstationen och vänta på att militärtågen skulle passera. De italienska och tyska soldaterna brukade kliva av tåget en stund i Saloniki för att köpa och sälja vad de kunde, till exempel cigaretter eller malariamedicin som vi sålde vidare på landsbygden mot potatis eller mjöl så att vi kunde baka bröd. Vi var tvungna att ta tåget och åka långt bort för att hitta varor som vi ville byta till oss. För att slippa betala resan brukade jag hänga bak på tåget, också när det var kallt. Det var tufft, men jag var ung och vid god hälsa.

En gång när vi satt lutade mot en mur och väntade kom en grekisk polis och förde oss till polisstationen. Vi var alla judar. Han tog in oss en och en på sitt kontor och förhörde oss. Jag var sist och förstod snabbt att polismannen tvingade var och en att räcka fram handen så att han kunde slå den blodig med en järnkäpp. När det blev min tur att gå in sa jag: ”Mig får du inte röra, jag är italienare!” ”Det är mig fullständigt likgiltigt om du är italienare eller inte, sträck fram handen!”, befallde han mig.

Men min bror, som inte hade varit med när vi blev bortförda, fick reda på att jag var på polisstationen och gick och berättade det för en italiensk soldat som vi kände väl. Soldaten gav sig omedelbart dit och gick rasande in på kontoret, tog tag i polismannens krage och vrålade: ”Han är italienare, akta dig om du kröker så mycket som ett hårstrå på hans huvud!”

27

I_Sonderkommando_193s.indb 27

07-11-22 10.21.01

sonderkommando Att man var jude hade alltså mindre betydelse än att man hade italienskt medborgarskap?

Ja, vi var trygga så länge italienarna var kvar i Grekland. Jag kunde vara hur mycket jude som helst, men på den tiden var jag italienare i första hand. Och det skyddade mig, till och med mot tyskarna. Förföljelsen av judar startade på en gång. När tyskarna behövde arbetskraft spärrade de av kvarteret och tog alla som försökte fly. Sedan valde de ut enbart judar. De samlade en grupp på fyrtio judiska män mellan arton och fyrtiofem år på Frihetstorget. De tvingade dem att göra något som de hånfullt kallade ”gymnastik” för att förnedra dem. Den grekiska befolkningen åsåg skådespelet och tyckte att det var roligt att se på när judarna tvingades till dessa löjeväckande rörelser. Efter denna förnedring skickades männen ofta på tvångsarbete i områden där malaria härjade. Där jobbade de i en eller två månader och kom sedan tillbaka avmagrade och sjuka, mer döda än levande.

Ibland hände det att jag var i kvarteret när det var razzia. Det var innan kvarteret Baron-Hirsch stängdes. Men jag kände till gränderna tillräckligt väl för att kunna smita undan. Även om jag var italienare och rent teoretiskt var skyddad var det säkrast att inte hamna i händerna på tyskarna.

Och så en dag efter att en högt uppsatt SS-militär hade varit på besök i Saloniki, kom ordern att Baron-Hirsch skulle stängas och inhägnas med taggtrådsstängsel. Den slutliga stängningen av kvarteret ägde rum i slutet av 1942 eller i början av 1943. De första deportationerna började tre månader senare.

Jag minns förresten att en tysk militär som arbetade på Gestapos kontor försökte varna judarna. Han hade blivit vän med de ansvariga för den judiska gruppen och höll dem underrättade om läget. Han försvann över en natt. Antagligen blev han angiven av agenter från kontraspionaget.

Se den historiska noten om Grekland och Italien för närmare uppgifter om deportationen av grekiska judar, s. 181.

28

I_Sonderkommando_193s.indb 28

07-11-22 10.21.01

livet i grekland Hur var situationen i gettot?

Vi använde inte ordet getto, vi sa bara ”Baron-Hirsch”. Men det var som ett getto med en enda utgång som vette mot järnvägsstationen och en bevakad ingång på andra sidan. Kvarteret blev snabbt en anhalt före deportationen.

De som redan bodde där omringades och stängdes in. Som jag redan har berättat bodde jag precis utanför Baron-Hirsch och skyddades fortfarande av mitt italienska medborgarskap. Jag hade inte den judiska stjärna på mig som tyskarna hade tvingat på alla judar innan de spärrade av kvarteret. På dokumentet från konsulatet stod det att jag var italiensk medborgare men ingenting om att jag var jude. På dokumentet hette jag ”Salomone” i förnamn, inte ”Shlomo”. På så sätt kunde jag stanna kvar på den grekiska sidan och hjälpa de vänner som satt instängda i Baron-Hirsch. De hade ingenting att äta, så vi brukade stämma träff på någon undanskymd plats där de kastade över pengar för att jag skulle gå och köpa mat till dem. Men det gjorde jag bara till dem som jag kände. Detta varade bara i en knapp vecka för de deporterades mycket snabbt och ersattes av andra judar som jag inte kände.

Jag hann aldrig träffa mina morbröder och kusiner innan de deporterades. Jag visste inte ens att de hade åkt. Min farmor deporterades också trots att hon precis som pappa var italiensk medborgare. Men hon bodde inne i Baron-Hirsch, och trots alla våra ansträngningar och Maurices olika knep för att få ut henne därifrån gick det inte att rädda henne. Baron‑Hirsch hade blivit ett genomgångsläger medan tyskarna förberedde för nästa deportation, sedan fylldes tågen på nytt.

Men lidandet började redan där.

På tio dagar hade alla som bodde i Baron-Hirsch deporterats, sedan vidgades cirkeln för razziorna och tyskarna började fånga in judar från andra kvarter för att ta dem till Baron-Hirsch i stället för dem som hade försvunnit därifrån. Folk sov där i max två nätter innan de deportera-

29

I_Sonderkommando_193s.indb 29

07-11-22 10.21.01

sonderkommando des tidigt på morgonen. Jag har läst på skyltarna i Auschwitz att mer än 10 000 människor deporterades dit under de första tio dagarna.

Hjälpte den grekiska befolkningen till vid razziorna?

Nej, deportationerna ägde rum i gryningen då det ännu inte fanns några människor ute på gatorna. Tidpunkten var noga uttänkt – allt skulle ske i tysthet utan några vittnen. Själv såg jag ingenting.

När tyskarna hade deporterat alla grekiska judar ville de gå vidare med de italienska judarna. Konsuln, Guelfo Zamboni, ingrep än en gång och hjälpte oss. Jag vet att han efter kriget fick utmärkelsen ”Righteous among the nations” från Yad Vashem för att han hade räddat många judar och inte enbart italienare.** Han försåg även grekiska judar med falska papper för att de skulle få samma skydd som italienarna. Den här gången skickade han efter de ansvariga för italienska familjer av judiskt ursprung. Min bror gick dit i pappas ställe.

Konsuln meddelade att tyskarna hade för avsikt att deportera oss, men att Italien inte skulle låta det ske. Vi fick välja mellan att antingen föras till Aten, som fortfarande stod under italiensk förvaltning, eller skickas med båt till Sicilien. Eftersom en del av de italienska judarna hade företag eller fabriker i Grekland ville de helst hålla sig i närheten för att kunna övervaka dem. Därför beslutade de för oss allihop att vi skulle till Aten. Olyckligtvis blev detta beslut ett dödens beslut, också för oss.

Hur gick förflyttningen till Aten till?

Mellan mars 1943 och augusti 1944 skickades 22 transporter från Grekland till Auschwitz (mer än 55 000 människor) av vilka 19 transporter kom från Saloniki, 2 från Aten och 1 från Rhodos. En transport med judar från Saloniki kom också till utrotningslägret i Treblinka våren 1943. ** Guelfo Zamboni räddade nära 280 personer och försåg dem med falska papper.

Yad Vashem i Israel gav honom 1992 titeln och utmärkelsen ”Righteous among the nations”.

30

I_Sonderkommando_193s.indb 30

07-11-22 10.21.02

livet i grekland Det var i juli. Vi lämnade vårt hus och tog med oss madrasser och alla saker som min syster hade sparat till sitt bröllop. Hennes fästman var inte italienare och hade därför deporterats redan 1943 med hela sin familj.

Italienarna hade ordnat så att vi skulle åka tåg till Aten under beskydd av italienska militärer som hade fått order om att inte låta några tyskar stiga ombord. Tydligen var denna transport en källa till konflikt mellan de två allierade, men italienarna ansåg att det var en italiensk angelägenhet. Det tog två dagar för oss att komma fram, för tyskarna försökte på olika sätt hindra tåget på vägen mellan Saloniki och Aten.

De använde olika knep, som att ideligen tvinga tåget att stanna för att släppa förbi andra prioriterade transporter eller låta oss vänta i timmar på något sidospår. Redan på den tiden kom tyskar och italienare inte särskilt bra överens. Tyskarna ansåg att de kunde kontrollera allt själva, särskilt det som rörde judarna. De italienska soldaterna gav ett vapen till min bror för att han skulle kunna försvara oss om det blev problem.

På vägen åkte vi förbi områden som var angripna av malaria där de sista judar som hade inkallats till tvångsarbete jobbade. I samförstånd med de italienska militärerna saktade tågföraren in för att några av tvångsarbetarna skulle kunna klamra sig fast i tåget och fly med oss.

En ung pojke kom på så sätt till vår vagn och blev sedan kvar i Aten under italienskt beskydd.

När vi till slut kom fram satte de oss i en skola. De som hade råd hyrde en lägenhet. Vi var ett tjugotal familjer i skolan. Matbristen gjorde sig snabbt påmind. Eftersom vi inte arbetade var vi tvungna att få tag i mat på något sätt. Det italienska konsulatet delade bara ut ett mål mat om dagen och hjälpen därifrån tog definitivt slut den 8 september 1943, i och med Italiens kapitulation och brytningen av alliansen med Tyskland.

Det fanns ingen svart marknad i Aten så vi var tvungna att hitta andra sätt. De äldre personer som bodde med oss i skolan kunde inte själva sälja sina saker så de gav dem till mig för att jag skulle sälja dem vidare på loppmarknaden. Vanligtvis hade de mycket vackra traditionella kläder som var sydda med guldtråd och som man brukade ha till fest. De var hemskt dyra, men jag blev tvungen att sälja dem för en 31

I_Sonderkommando_193s.indb 31

07-11-22 10.21.02

sonderkommando spottstyver. Vi var i så stort behov av något att äta… Jag tog det som de här människorna gav mig, de talade om för mig hur mycket de hoppades få, sedan kom vi överens om ett pris. Om jag lyckades sälja dem för ett högre pris fick jag behålla mellanskillnaden så att jag kunde köpa mat till min familj. Jag insåg snabbt att det bästa var att sälja den där typen av kläder på bordellerna. Där hade de pengar som gräs eftersom kvinnorna verkligen inte hade någon brist på arbete. De brydde sig inte heller om priset om de gillade kläderna; om man sa tjugo, betalade de tjugo. När det gällde andra saker däremot var jag tvungen att gå till loppmarknaden. Där sålde jag de flesta av de saker som min syster hade sparat till sin hemgift.

Hur utvecklade sig saker och ting efter den 8 september 1943?

Det spreds omedelbart ett rykte om att Italien hade begärt vapenstillestånd. I Aten fanns det så vitt jag vet flera tusen italienska soldater i kasernerna och på andra ställen. Jag hade hunnit lära känna flera av dem. Men tyskarna hade tagit över allting och många soldater vägrade att gå tillbaka till sin kasern och sova eftersom de var rädda för att tyskarna skulle låsa in dem. Vid den tiden stod jag redan i förbindelse med grekiska motståndsmän och kände flera familjer i staden. Jag försökte placera ut soldater i olika familjer för att de skulle slippa gå tillbaka till kasernen. Jag hjälpte sju åtta stycken soldater på så sätt. Senare fick jag höra att en av dem hade gift sig med flickan i den familj som han hade gömt sig hos. Jag ville också sätta min egen familj i säkerhet. Eftersom vi inte hade något italienskt beskydd längre rådde det inget tvivel om att vi förr eller senare också skulle deporteras.

Tyskarna började med att lösa problemet med de italienska soldaterna. De sa att om de ville fortsätta kriget vid sidan av de tyska styrkorna måste de registrera sig på ett kontor. Om de däremot ville åka hem måste de bege sig till ett annat kontor. Merparten av dem vägrade att fortsätta kriget på tyskarnas sida och gick därför till det anvisade kontoret för att registrera sig. Efter några dagar kom en order om att de måste infinna sig på en viss plats en viss dag om de ville åka hem.

32

I_Sonderkommando_193s.indb 32

07-11-22 10.21.02

livet i grekland Det var en fälla. I stället för att åka hem lastades de in i vagnar, nästan sådana som användes vid deportationerna av judarna. Senare fick jag veta att de hade skickats på tvångsarbete till fabriker i Tyskland.

Hur gjorde du för att komma i kontakt med motståndsrörelsen?

I kvarteret hade min bror och jag till sist lärt känna många människor.

När vi förstod att saker och ting inte skulle ordna sig och att vi med all säkerhet snart skulle deporteras funderade vi på att gå med i motståndsrörelsen. Vi ville sätta mamma och våra systrar i säkerhet uppe i bergen. Problemet var att de grekiska motståndsmännen visste att vi var italienare och att de inte riktigt litade på oss. De sa att de inte hade behov av några fler i motståndsrörelsen och att vi, om vi ville vara till nytta, måste stanna kvar i staden och hjälpa till att organisera sabotage och överföra information i hemlighet.

Alltså började vi utföra olika små sabotage, i regel på kvällen för på dagtid kunde vi inget göra, det fanns för många angivare, spioner och grekiska soldater som kollaborerade med tyskarna. Så vi agerade på natten, i små grupper. Vi delade upp oss efter kvarter. Vi stack in små skrifter under dörrarna där det stod att vi skulle komma tillbaka dagen därpå och fråga om folk kunde hjälpa oss. På det hela taget gjorde folk det, trots att det var farligt. Det var på det sättet vi bildade Andartis.

Till sist hittade motståndsmännen ett ställe i bergen där mamma och mina systrar kunde gömma sig. Min bror och jag skulle bo hos en familj inne i staden. Men kvinnan som skulle gömma oss blev angiven innan vi hann dit. Mamma gömde sig en tid i byn med mina systrar, men eftersom hon inte talade grekiska ville hon hellre komma tillbaka till skolan och vara nära oss.

Försökte inte tyskarna samla in alla judar direkt efter deras ankomst till Aten?

Motståndsman på grekiska. Den grekiska motståndsrörelsen hette EAM (Nationella frihetsfronten).

33

I_Sonderkommando_193s.indb 33

07-11-22 10.21.02

sonderkommando Nej, de första månaderna märkte vi inget speciellt. Vi hörde talas om militära nederlag för Tyskland och folk var övertygade om att tyskarna inte skulle göra sig besväret att deportera Atens judar i ett läge då de hade andra brådskande angelägenheter. I januari eller februari 1944 tvingade de alla judiska män att varje fredag komma till ett kontor i synagogan och skriva in sig i ett register. Jag gick dit med min bror med en liten resväska i handen, redo att fly vid minsta varningstecken. Men en fredag i slutet av mars 1944 gjorde vi misstaget att gå dit tidigt på morgonen. Den dagen tvingade de in oss i den stora salen i synagogan i stället för att låta oss gå ut igen, och synagogans ansvariga sa åt oss att stanna kvar där tillsammans med alla andra som hade kommit för att skriva in sig. Vi skulle vänta på att en tysk officer skulle komma dit.

Men det var bara en förevändning som tyskarna hade hittat på för att få oss att gå in utan krångel. Allteftersom människor kom dit skickades de in i synagogan. När vi vid tolvtiden såg att folk fortsatte att komma förstod vi att vi hade gått i en fälla.

Fönstren satt högt upp så jag var tvungen att sätta mig på en annan killes axlar för att kunna se vad som hände utanför. Därute stod flera SS-lastbilar och tyska soldater beväpnade med k‑pistar och beledsagade av hundar. Jag varskodde alla om att vi var omringade och att om vi inte hittade ett sätt att komma ut därifrån så fort som möjligt skulle vi bli bortförda. De flesta där var judar från Aten med omnejd. Till skillnad från oss, judar från Saloniki, hade de inte bevistat några deportationer och visste inte vad tyskarna var kapabla till. Därför tyckte de att det var bäst att inte göra någonting, de var övertygade om att vi skulle dödas om vi försökte ta oss ut innan officeren kom. Vid tvåtiden hade officeren fortfarande inte dykt upp. Därute var däremot allt redan klart.

Så kom ordern om att vi skulle komma ut. Vi hamnade mitt framför lastbilarna och de beväpnade soldaterna som stod runt oss. De vrålade: ”Los! Los!” och tvingade upp oss i lastbilarna. Jag minns inte om det fanns några människor runt omkring som tittade på, men det var säkert några stycken, även om de inte fick komma alltför nära.

Lastbilarna körde oss till det stora fängelset i Haïdari. Vi var nog nästan 150 personer. Det fanns inte plats för oss i huvudbyggnaden.

34

I_Sonderkommando_193s.indb 34

07-11-22 10.21.02

livet i grekland De låste in oss i duschlokalen som låg på fängelsegården. Där fanns ingenting, inga sängar eller madrasser, bara cementgolv och duschar i taket. Vi satt tätt hoptryckta och hade knappt plats att lägga oss ner.

Det var mycket plågsamt och svårt. Från gården hörde vi regelbundet skott – summariska avrättningar av politiska fångar. Duschlokalen låg nära taggtrådsstängslet och vi bevakades av soldater som bar en uniform som jag inte kände igen, men som liknade den italienska uniformen. Dum som jag var vände jag mig till en av soldaterna som hade vakt och sa: ”Jag är italienare! Tror du att jag skulle kunna fly?”

Naturligtvis riktade han omedelbart sitt gevär mot mig, jag backade och sa medan jag sträckte upp armarna ovanför huvudet: ”Sluta, jag har inte sagt något!” Det var en italiensk fascist från milisen som kollaborerade med tyskarna. På ett sätt räddade han livet på mig. Om han hade sagt att jag kunde fly skulle jag med all säkerhet ha blivit skjuten eftersom det fanns tyska soldater precis överallt, utposterade i vakttorn var tjugonde meter.

Trodde du verkligen att du skulle kunna fly?

Ja, hela tiden, för jag visste hur det hade gått till i Saloniki. Om de hade lyssnat på oss i synagogan när vi försökte förklara vad tyskarna hade gjort i Saloniki, om tvångsarbetet, gettot och deportationerna, hade vi kanske kunnat ta oss ut med våld i stället för att vänta tills det var för sent. Vi hade kunnat, vi borde ha försökt fly. Vissa skulle säkert ha dödats, men det var ju mot döden vi alla gick. Folk bevarade hoppet om att de skulle skonas om de gjorde som de blev tillsagda. Det blev tvärtom.

Vilka var du tillsammans med?

Min bror, mina kusiner, Dario och Yakob Gabbai. Yakob var gift, han var tolv år äldre än sin bror Dario som måste ha varit drygt tjugo.

Utöver den lilla resväskan hade jag fem guldmynt på mig som mamma hade anförtrott mig. Hon hade också gett fem stycken till min 35

I_Sonderkommando_193s.indb 35

07-11-22 10.21.03

sonderkommando bror, men Maurice hade direkt gjort av med pengarna. De tio mynten hade mamma tagit av de pengar som hennes bröder och föräldrar hade lämnat innan de blev deporterade. Hon hade alltid bestämt vägrat att ta av dem eftersom hon var övertygad om att bröderna skulle komma tillbaka och behöva pengarna för att starta om på nytt. Andra skulle ha använt pengarna till att fly, men mamma var alldeles för hederlig och sa hela tiden: ”Akta den som rör de här pengarna!” När hon såg att läget förvärrades gick hon med på att ta några guldmynt och ge dem till oss för den händelse att våra liv skulle sväva i fara. Men det var nära att jag förlorade de fem mynten som jag hade förvarat så omsorgsfullt i Haïdari…

Dagen efter att vi hade förts till fängelset kom några tyskar dit. De tvingade ut oss på gården med skrik och slag och ställde upp oss i led om fem och fem. När de hade lagt beslag på det som de ville ha därinne i lokalen tog de in fem av oss i taget och tvingade oss att ta av oss helt nakna för att de skulle kunna kroppsvisitera oss och stjäla så mycket de kunde från oss. De som inte genast lämnade ifrån sig sina värdesaker misshandlades svårt.

Jag brukade ställa mig sist i ledet i sådana här situationer för att hinna se vad som hände. När hälften av alla hade gått in hörde jag plötsligt någon vråla därinne. Tyskarna höll på att klå upp en ung pojke som hade gömt ett guldmynt i sin ena sko.

Utöver mina fem guldmynt hade jag även en Doxa-klocka som jag hade köpt begagnad av en tysk i utbyte mot några cigaretter. Den hade en ingravering: ”Shimshi”. Det var namnet på en jude från Saloniki som tysken hade stulit klockan från. Det var min första klocka och jag ville inte lämna ifrån mig den till någon tysk. Så jag lade den på marken och stampade sönder den för att åtminstone få tillfredsställelsen att inte tvingas ge bort den.

När det gällde guldmynten bestämde jag mig för att ge min bror, Dario och Yakob varsitt mynt och behålla två själv. Jag stoppade ett i munnen och svalde det. De gjorde samma sak. Men jag lyckades inte få ner det andra myntet utan var nära att kvävas. Jag hade varken bröd eller vatten, men jag tänkte verkligen inte dö på det sättet, här, genom 36

I_Sonderkommando_193s.indb 36

07-11-22 10.21.03

livet i grekland kvävning. Så jag samlade så mycket saliv som möjligt i munnen och till slut slank myntet ner. Framför oss hade några idioter spritt ett rykte om att tyskarna hade en röntgenapparat. Min bror fick panik. Själv tänkte jag att det i vilket fall som helst redan var för sent. Det fanns ingenting vi kunde göra för att få ut mynten nu. Jag tänkte bara. ”Det som sker, sker.”

När det blev vår tur att gå in orkade tyskarna knappt visitera oss.

Antagligen hade de fått tag i tillräckligt med saker och hade bråttom att avsluta. När vi kom tillbaka till duschlokalen hade vår lilla resväska försvunnit, men det viktigaste hade vi kvar. Dagen därpå gick vi var och en på toaletten för att värpa det som jag kallade ”guldägget”. Dario gick först; ingenting. Hans bror Yacob; ingenting. Min bror sa att han inte ville titta efter. Dagen därpå värpte Dario sitt ”guldägg” och även Yakob och jag. Min bror; fortfarande ingenting. Fyra dagar senare kom han och berättade att också han till slut hade värpt sitt ”guldägg”.

Hur länge satt ni i fängelset i Haïdari?

Sju eller åtta dagar. I början var jag rasande över att jag hade låtit mig fångas och inte försökt fly. Sedan blev jag tvungen att sansa mig. Min bror, mina kusiner och jag funderade på vad vi kunde ha gjort, vad vi borde ha gjort.

Bland oss fanns det många från andra regioner i Grekland, små byar som inte hade mer än ett tiotal judar. De hade tagits till fånga och skickats till Aten liksom senare en del judar från Korfu och Rhodos.

Så fort Saloniki hade tömts måste alla judar åka via Aten. Staden hade blivit en transitplats.

Minns du vilket datum du blev deporterad?

Det var i slutet av mars eller kanske den 1 april. Vi fängslades på den grekiska nationaldagen den 25 mars och satt i fängelse i en vecka. Jag vet att tåget kom fram till Auschwitz den 11 april och jag tror att resan 37

I_Sonderkommando_193s.indb 37

07-11-22 10.21.03

sonderkommando tog elva dagar, så det borde alltså ha varit den 1 april.

Den dagen tvingade tyskarna ut oss på gården som var fullproppad med människor. De sa att vi skulle försöka leta rätt på medlemmar från vår familj och sedan stå samlade så att de skulle kunna ge oss ett hus efter storleken på familjen när vi kom fram. Efter en liten stund hittade jag mamma och mina tre systrar. Mina kusiner hittade också sina föräldrar, sin lillebror Samy och Yakobs fru. Bara det att vi var tillsammans gjorde oss lugna. Vi försökte övertyga oss själva om att tyskarna talade sanning, att vi verkligen skulle få det där huset. Vi skulle säkert tvingas arbeta hårt, men vi skulle åtminstone få vara tillsammans. Det var det viktigaste.

Mamma berättade att när min bror och jag hade blivit fängslade, hade tyskarna omringat skolan och tagit alla som befann sig därinne.

Min lillasyster Marica hade lämnats till en icke-judisk kvinna som bodde i närheten av skolan; Marica städade mot att hon fick mat och tak över huvudet. Men när hon fick reda på att tyskarna skulle deportera hela familjen skyndade hon sig till mamma. Jag tänker ofta att om hon inte hade vetat vad som var på gång skulle hon nog ha stannat kvar hos den där familjen och kanske överlevt. Men saker och ting utvecklade sig inte på det viset och olyckligtvis blev också hon deporterad.

Tyskarna var sluga som placerade oss familjevis. När man är ensam är tanken på flykt mer lockande. Men hur skulle man kunna stå ut med tanken på att överge sina föräldrar eller sina barn…? Ändå lyckades några fly, nästan av en slump. På vägen mellan fängelset och stationen för godstågen åkte lastbilarna som transporterade oss på rad. En tysk vakt satt bredvid chauffören och övervakade passagerarna i lastbilen framför. En av dessa lastbilar fick något fel och därför var det ingen som övervakade lastbilen framför den. Fem sex pojkar hoppade av och flydde därifrån, men tyskarna fick snabbt kontroll över situationen igen.

Till sist kom vi fram till perrongen där några boskapsvagnar stod och Shlomo Venezia deporterades med den första transporten från Aten och kom till Auschwitz-Birkenau den 11 april 1944, tillsammans med 2 500 andra judar.

38

I_Sonderkommando_193s.indb 38

07-11-22 10.21.03

livet i grekland väntade på oss. De knuffade brutalt in oss i vagnarna. Därinne fanns det ingenting, bara plankor på golvet, en stor tom tunna i mitten och en annan lite mindre med vatten. Det låg några lådor med russin och lite morötter i ett hörn. Det var en mycket begränsad yta och så fort alla hade kommit in i vagnen insåg vi att det inte skulle gå att ligga ner och att vi i bästa fall skulle få sitta hela resan. Jag satte mig genast i ett hörn nära fönstret.

Arbetarna började komma för att inleda sin arbetsdag, därför ville tyskarna skynda sig för att inte dra till sig alltför mycket uppmärksamhet. Genom fönstret såg jag en tysk SS‑officer som höll på att reta upp sig på några människor som såg ut att komma från Röda korset. Jag tänkte att de hade kommit för att de ville befria oss. Men i själva verket ville de bara dela ut lite proviant till resan. Jag tror att de kände till vår slutstation, för de skulle inte ha gjort sig detta besvär för en kortare resa, inte ens under de här förhållandena. Till sist kom de överens med SS‑officeren. Han lät Röda korsets lastbilar följa tåget tills det stannade utanför staden. Från fönstret såg jag att lastbilarna följde efter oss på avstånd. Tåget stannade mitt ute på landsbygden för att de från Röda korset skulle kunna dela ut sina matpaket och filtar.

Hur såg fönstren ut i vagnen? Var de försedda med taggtråd?

Det fanns fyra små fönster. I min vagn hade de ingen taggtråd, men jag såg andra som hade det. Det berodde antagligen på att det var den första transporten från Aten och på att tyskarna inte hade hunnit ”anpassa” alla vagnar. När vi kom till Wien satte de upp taggtråd för fönstren även i vår vagn. Det gjorde att vi kände oss ännu mer förtryckta, kvävda och förnedrade. Fram till dess hade jag stått med huvudet utanför fönstret nästan hela tiden för att få frisk luft och samtidigt kunna se vad som pågick utanför. Det var också det som gjorde att jag lyckades få tag i så pass många paket från Röda korset. Människorna därifrån försökte ge oss så många som möjligt och det gällde att man kunde fånga dem.

Jag tog emot paket och filtar och kastade dem över axeln till min bror och mina kusiner som gjorde plats i vagnen. Efter några minuter skrek 39

I_Sonderkommando_193s.indb 39

07-11-22 10.21.03

sonderkommando officeren: ”Fertig!” och beordrade Röda korset-medarbetarna att ge sig iväg. Så fort de hade avlägsnat sig gick soldaterna runt för att ta reda på hur många paket var och en hade fått. Jag hörde att en tysk frågade någon i vagnen framför oss hur många paket han hade fått. Den unge mannen svarade att han hade fått åtta paket och då beordrade tysken honom att lämna tillbaka fyra. Men eftersom jag förstod att de inte skulle gå in och kontrollera i vagnarna, det hade tagit för lång tid, gällde det bara att låta trovärdig. Så när tysken stannade till framför mig och frågade hur många jag hade fått svarade jag att jag också hade fått åtta stycken. Som väntat beordrade han mig att kasta ut fyra av dem.

Egentligen hade jag lyckats få tag i trettioåtta paket och många filtar.

I varje paket låg det vetekakor, mjölkpulver, choklad, cigaretter och andra förnödenheter som skulle räcka hela resan. Naturligtvis delade vi med oss till de andra i vagnen. Vi hade åtminstone tillräckligt med mat för att hålla oss vid liv de elva dagar som tågresan tog.

Hur många var ni i vagnen?

Vi måste ha varit mellan sjuttio och åttio personer. Av dem kände jag några stycken som hade evakuerats från Saloniki samtidigt som min familj.

Tåget åkte genom Saloniki på vägen, som var en viktig järnvägsknut i norra delen av landet. Det stannade i närheten av järnvägsstationen för att fylla på kol och vatten. Jag gick till fönstergluggen för att se om jag kanske skulle få syn på någon som jag kände. De tyska soldaterna stod utposterade var tionde meter längs hela tåget. Slumpen gjorde att den järnvägsarbetare som kontrollerade skenorna var en pojke som jag kände. Han hette Gyorgos Kaloudis, han var fem sex år äldre än jag och hade bott granne med oss när vi var små. Hans far var en ökänd kommunist som arbetade vid järnvägen. Tyskarna hade satt honom i fängelse redan när de gick in i Saloniki. Gyorgos hade ersatt sin far vid järnvägen. Hans arbete bestod i att se till att bromsarna inte blockerade hjulen och justera dem med en långsmal hammare. När han fick syn på mig såg han mycket överraskad ut. Han gick försiktigt 40

I_Sonderkommando_193s.indb 40

07-11-22 10.21.04

livet i grekland fram och låtsades fixa någonting på min vagn. Utan att dra tyskarnas uppmärksamhet till sig sa han till mig på grekiska: ”Vad nu då? Är du också här? Försök fly till varje pris, för dit ni ska, där dödar de varenda människa!” Han sa också att vi skulle till Polen. Jag kunde inte fråga något mer eftersom tyskarna bevakade oss.

När tåget åkte iväg berättade jag med en gång för min bror och mina kusiner vad Gyorgos just hade sagt. Det hade tagit oss två dagar att åka från Aten till Saloniki och det skulle ta ytterligare två dagar innan vi lämnade grekiskt territorium. Fram till dess hade vi varit dumma nog att tro att de grekiska motståndsmännen skulle anfalla tåget någonstans ute på landsbygden för att befria oss och avstyra deportationen.

Det hade de lovat oss. Men det som Gyorgos hade sagt hade fått mig att förstå att det inte tjänade någonting till att vänta och att vi var tvungna att försöka fly på egen hand. Men det betydde att vi måste lämna våra familjer… Så länge vi befann oss på grekiskt territorium var det inte lika riskabelt att fly eftersom det inte skulle vara alltför svårt att hitta en tillflyktsort bland bönderna. De skulle ha hjälpt oss på samma sätt som motståndsmännen, utan att veta att vi var judar. När vi väl kom in på jugoslavisk mark skulle det bli svårare. Därför bestämde vi oss för att fly redan samma kväll.

Vi var tillräckligt smala för att kunna ta oss ut genom fönstren och glida ner längs tåget i farten. Det var mycket riskabelt eftersom tyskarna stod på vakt i små torn som hade byggts på vissa vagnar. Jag hade noterat att det fanns SS‑soldater i var tredje vagn. Men vi var fast beslutna om att försöka. Min bror skulle hoppa först, sedan jag och våra kusiner skulle hoppa efter oss. Men min bror hann inte ens sätta benen utanför fönstret. Alla i vagnen hade vaknat och började skrika och gråta. De var säkra på att vi skulle dö och att de själva skulle dödas för att de hade låtit oss fly. Darios pappa, Milton, sa oavbrutet: ”De vet hur många vi är, när tåget kommer fram till sin slutstation och de märker att ni saknas kommer de att döda oss allihop.” Egentligen ändrade inte det någonting: de dog ju allihop ändå. Men vem hade kunnat ana det?

När vi såg hur de grät och hur vettskrämda och panikslagna mamma och våra systrar blev intalade vi oss att det inte var rätt att lämna dem 41

I_Sonderkommando_193s.indb 41

07-11-22 10.21.04

sonderkommando ensamma och försöka fly. Om de inte hade fått klart för sig vad vi höll på med hade vi kanske lyckats fly och blivit räddade. Förresten försökte vi en gång till dagen efter. Men Milton sov inte utan bevakade oss för att vi inte skulle försöka igen. Vi blev stoppade än en gång. Till sist lämnade vi grekisk mark. Vi åkte genom Jugoslavien, sedan Österrike.

I Wien satte de upp taggtråd för fönstren och då förlorade vi slutgiltigt allt hopp om frihet.

Kunde du prata med din mamma under resan?

Nej, jag kunde inte ens komma i närheten av henne eftersom det inte gick att röra sig ur fläcken. För att behålla något slags intimitet hade vi hängt upp en filt för att skilja män och kvinnor åt och en annan runt tunnan där vi uträttade våra behov. Vi kunde knappt röra oss. Vi sa inte många ord till varandra. Alla satt försjunkna i sina egna tankar, nedtyngda av det fruktansvärda som hände. Det fanns ingenting att säga, vi befann oss alla i samma situation. Vi satt där, alldeles förstörda och sedan var det ingenting mer med det. Vi tänkte på flykten, på att vi hade försuttit vår kanske enda chans… Alla kände på sig att ingenting gott skulle komma. Men jag tror att det är naturligt att man vill bevara lite hopp. Därför berättade jag bara för mina närmaste vad jag hade fått höra från min barndomsvän.

Trodde du innerst inne mer på Gyorgos än på tyskarna som sa att ni skulle åka österut för att arbeta?

Både och. Å ena sidan ville jag intala mig själv att Gyorgos bara spred rykten och att det var absurt att tyskarna skulle göra sig allt det här besväret bara för att döda oss när vi kom fram. Ingen kunde tro det, men historien har visat att han hade rätt. Vid den tiden hade tyskarna redan börjat bygga den ramp som skulle gå hela vägen in i lägret. Det var i april 1944 och de brydde sig inte längre särskilt mycket om att de icke-tyska järnvägsarbetarna kunde se in i lägret. Jag antar att det var på så sätt som Gyorgos hade hört talas om vad som försiggick i Auschwitz.

42

I_Sonderkommando_193s.indb 42

07-11-22 10.21.04

livet i grekland Gjorde tåget några andra uppehåll?

Ja, det hade redan stannat en gång när vi fortfarande befann oss på grekisk mark för att tömma dasstunnan. Efter två dagar svämmade tunnan faktiskt redan över, men vi var tvungna att vänta tills nästa stopp innan vi fick tömma den. Och det var förresten enda gången.

Soldaterna ställde sig ett femtontal meter bort för att försäkra sig om att ingen skulle försöka fly. När dörrarna till vagnen öppnades gick jag och tre andra pojkar ut med tunnan som var full av exkrementer. Vi ville tömma den precis utanför tåget, men soldaten sa åt oss att gå lite längre bort. Att få gå ut ur vagnen där vi hade suttit instängda i flera dagar och andas frisk luft och se dagsljuset hade en underlig effekt på oss. Det gjorde det ännu svårare att gå in igen. Dörren till vagnen stod öppen i en kvart, men det räckte absolut inte till att vädra ut. Vi blev tvungna att gå in i stanken igen, denna tyngande blandning av avfall, exkrementer och svett.

Sedan åkte vi genom Jugoslavien och Österrike. Vid ett tillfälle då tåget stannade igen för att fylla på kollagret såg jag en obeväpnad uniformsklädd man gå förbi. Jag visste inte om han var österrikisk militär eller järnvägsarbetare. Han gjorde ett tecken åt mig och sa: ”Komm raus!” Jag anade oråd och kunde inte avgöra om han ville hjälpa eller sätta dit mig. Han hade kunnat få en medalj om han hade stoppat mig medan jag försökte fly. Jag gjorde ingenting och tåget åkte vidare.

Minns du om du såg några andra människor när ni åkte genom byarna?

Ja, då och då. I Brno stannade tåget igen. Jag minns platsen, för jag tyckte att staden hade ett mycket märkligt namn. Vi bönföll tyskarna om lite vatten. I stället stannade ett fyllo till utanför min vagn och gestikulerade mycket uttrycksfullt som för att tala om för oss att vi alla skulle bli dödade, hängda. Han var stupfull, men jag blev så rasande när jag såg honom göra de där gesterna att jag spottade honom i ansiktet när han kom tillräckligt nära. Till slut jagade en tysk soldat bryskt iväg honom. När jag tänker efter vet jag inte om han gladde sig eller om 43

I_Sonderkommando_193s.indb 43

07-11-22 10.21.04

sonderkommando han bara försökte varna oss… Från Brno tog det ytterligare två dagar innan vi kom fram till Judenrampe i Auschwitz.

Var det någon i din vagn som hade dött?

Nej, inte i min vagn. Men det var säkerligen inte fallet i alla vagnar. Det passade tyskarna alldeles utmärkt om folk dog på vägen, då slapp de ju göra jobbet själva. Kan du föreställa dig hur det var att resa i elva dagar under de där förhållandena…? I min vagn hade vi tillräckligt med mat de första dagarna tack vare paketen från Röda korset, men förrådet var på väg att ta slut och ingen visste när vi skulle komma fram. Folk började oroa sig på allvar och flänga omkring. Vi, de yngsta, gjorde allt för att lugna de andra och se till att det inte utbröt allmän panik som skulle göra de sista dagarna på tåget ännu värre.

Den första ankomst- och selektionsrampen för de judetransporter som skickades iväg mellan mars 1942 och maj 1944 innan den stora rampen som ledde ända in i lägret byggdes. Judenrampe ligger på vägen mellan lägret Auschwitz I och Birkenaulägret. Se den historiska noten för närmare uppgifter, s. 157.

44

I_Sonderkommando_193s.indb 44

07-11-22 10.21.04