Issuu on Google+

Vi drack svag toddy, en sådan som var på modet i min ungdom. Vi satt framför brasan, mina släktingar Érard, deras barn och jag. Det var en kväll på hösten med eldröd himmel över regnvåta, nyplöjda fält; den flammande solnedgången förebådade storm för morgondagen; korparna kraxade. I mitt stora iskalla hus blåser vinden från alla håll, vid den tiden på året med en tung doft av frukt. Min kusin Hélène och hennes dotter Colette huttrade under sjalarna som jag hade lånat dem, min mors kashmirsjalar. Liksom varje gång de kommer på besök frågade de mig hur jag står ut med att bo i det här råtthålet, och Colette som snart ska gifta sig poängterade hur underbart det är i Moulin-Neuf där hon framdeles ska bo, ”och där jag hoppas få träffa dig ofta, onkel Silvio”, sa hon. Hon såg medlidsamt på mig. Jag är gammal och fattig, jag är inbiten ungkarl. Jag lever tillbakadraget i ett lantligt gammalt ruckel långt inne i skogen. Det är känt att jag har rest mycket och slösat bort mitt arv. När jag likt den förlorade sonen kom tillbaka till min hembygd hade självaste den gödda kalven dött av ålderdom efter att länge och förgäves ha väntat på mig. Min kusin och hennes man jämförde nog i tanken våra respektive 5


öden och förlät mig att jag hade lånat så mycket pengar av dem utan att betala tillbaka. De upprepade: – Du bor så primitivt här, stackars vän. När Colette har flyttat måste du besöka henne och stanna där hela sommaren. Ändå har jag trevliga stunder fast de inte har någon aning om det. Idag är jag ensam, den första snön har fallit. Landsbygden här i centrala Frankrike är på samma gång primitiv och förmögen. Var och en stannar hemma på sina ägor, misstror grannen, bärgar säden, räknar sina slantar och bryr sig inte om något annat. Inga slott, inget umgängesliv. Här dominerar medelklassen, människor som fortfarande står nära det enkla folket eftersom de nyss har lämnat den tillvaron, blivit rika och numera njuter av allt livets goda. Min släkt finns över hela provinsen, ett utbrett nätverk med familjerna Érard, Chapelain, Benoît och Montrifaut. De är storbönder, advokater, statstjänstemän eller jordägare; deras burgna hus ligger isolerade långt från samhället och skyddas av enorma, strängt av­visande portar med tredubbla lås likt ett fängelse, och framför ligger spikraka trädgårdar, nästan helt utan blommor, endast grönsaker och fruktträd som spaljerats för att ge mer frukt. Salongerna är överlastade med möbler och används aldrig, man vistas i köket för att spara värme. Naturligtvis syftar jag inte på François och Hélène Érard. Jag känner inte till någon bostad som är trevligare eller mer välkomnande än deras, inget hem som är vänligare, gladare och varmare. Trots det värdesätter jag ännu mer en kväll som denna. Jag är helt ensam; min tjänstekvinna som bor inne i samhället har just tagit in hönsen och är på väg hem. Jag hör hennes träskor klappra på vägbanan. För mig finns nu bara pipan, hunden vid mina fötter, prasslet av möss på vinden, den sprakande 6


brasan, inga tidningar eller böcker men däremot en flaska juliénasvin som blir lagom tempererad intill eldhundarna. – Käre onkel, varför kallas du Silvio? frågade Colette. Jag svarade: – En vacker kvinna var förälskad i mig för trettio år sedan och tyckte att jag liknade en gondoljär, för på den tiden hade jag uppåtvridna mustascher och svart hår; hon var den som ändrade mitt förnamn Sylvestre på det sättet. – Ja, men det är fel, du liknar ju mer en faun, sa Colette, du har hög panna, uppnäsa, spetsiga öron och glada ögon. Sylvestre, mannen från skogen. Det passar dig mycket bra. Colette är den jag tycker bäst om av Hélènes alla barn. Hon är inte vacker, men hon har det jag i min ungdom uppskattade mest hos det andra könet: temperament. Även hennes ögon är glada, liksom hennes stora mun. Den där kvällen stack hennes mörka, mjuka hår fram i små lockar ur sjalen som hon svept runt huvudet eftersom hon tyckte sig känna ett luftdrag i nacken. Det sägs att hon liknar Hélène som ung. Men jag kan inte minnas det. Alltsedan den tredje sonen föddes, lille Loulou som nu är nio år, har Hélène lagt på hullet, och den nu fyrtioåttaåriga kvinnan med mjukt åldrad hy har i mitt minne suddat ut den tjugoåriga Hélène som jag kände då. Numera utstrålar hon lycka och harmoni vilket jag finner vilsamt. Besöket hemma hos mig var snarast en visit av officiell natur: de kom för att presentera Colettes fästman för mig. Han heter Jean Dorin och tillhör familjen Dorin i Moulin-Neuf, kvarnägare från far till son. En vackert grön och skummande å rinner alldeles vid kvarnen. Jag brukade fånga öring där på den gamle Dorins tid. 7


– Du kommer att laga goda fiskrätter till oss, Colette, sa jag. François ville inte ha toddy, han dricker alltid bara vatten. Han har ett spetsigt grått pipskägg som han varsamt brukar stryka med handen. Jag anmärkte: – Du kommer inte att sakna den här världen när du lämnar den, eller snarare när den har lämnat dig som den har gjort med mig… För jag har ibland en känsla av att livet har stött bort mig, likt en väldig havsvåg. Jag har spolats upp på en dyster strandremsa trots att jag fortfarande är en solid gammal båt, även om mina färger blekts bort av vatten och frätts av salt. – Du kommer inte att sakna någonting, du som varken tycker om vin, jakt eller kvinnor. – Jag kommer att sakna min hustru, sa han leende. Det var då Colette satte sig bredvid sin mor och bad henne: – Mamma, berätta om när du förlovade dig med pappa! Du har aldrig talat om ert bröllop. Varför inte? Jag vet att det var en romantisk historia, att ni hade älskat varandra länge… Du har aldrig sagt något om det till mig. Varför inte? – Därför att du aldrig har bett mig göra det. – Men nu ber jag dig! Hélène värjde sig med ett skratt: – Det angår dig inte, sa hon. – Du vill inte berätta därför att det gör dig generad. Det kan ju inte vara på grund av din kusin Silvio, han vet säkert allt. Är det för att Jean är med? Men snart blir han som en son för dig, mamma, och han måste få lära känna dig så som jag känner dig. Jag hoppas innerligt att få leva med honom som du lever med pappa! Jag är 8


säker på att ni aldrig har grälat. – Det är inte Jean som gör mig generad, utan de där drumlarna! sa Hélène och pekade leende på sönerna. De satt på stengolvet och kastade tallkottar i brasan. De hade fickorna fulla med kottar som exploderade i flammorna med en högljudd smäll. Georges och Henri, femton respektive tretton år, svarade: – Om det beror på oss, så sätt igång, genera dig inte. Era kärlekshistorier intresserar oss inte alls! sa Georges föraktfullt med sin målbrottsröst. Lille Loulou hade somnat. Men Hélène skakade på huvudet och ville inte berätta. Colettes fästman kom blygt in i samtalet: – Ni två är ett fulländat par. Jag hoppas… att vi också… en dag… Han snubblade på orden. Han ser ut att vara en snäll pojke; han har ett vänligt, magert ansikte och vackra ögon som ser sig oroligt omkring, likt en hare. Det är konstigt att Hélène och Colette, mor och dotter, har valt att gifta sig med samma sorts karl, känslig, ömsint, nästan feminin och lätt att dominera, men samtidigt reserverad, folkskygg och nästan pryd. Herregud! Sådan var inte jag! Nu iakttog jag dem alla sju. Jag satt lite vid sidan om. Vi hade ätit vår måltid i matsalen som är det enda beboeliga rummet i huset förutom köket; förr brukade jag sova i en sorts kupa på vinden. Matsalen är alltid höljd i dunkel och när brasan falnade den där novemberkvällen var det så mörkt i rummet att man inte kunde se något förutom de stora kopparkittlarna, de gamla sängvärmarna på väggen som fångar upp minsta ljusglimt. När brasan på nytt tog sig 9


lyste den upp saktmodiga ansikten, välvilliga leenden och Hélènes hand med sin guldring när hon smekte lille Loulous lockar. Hélène hade på sig en blå sidenklänning med vita prickar. Över axlarna bar hon min mors blommiga kashmirsjal. François satt vid hennes sida, och de båda betraktade pojkarna på golvet. Jag ville tända pipan igen och lyfte upp en brinnande träbit som lyste upp mitt ansikte. Jag var visst inte den ende som iakttog människorna runtom – även Colette var observant, för hon utbrast plötsligt: – Vad du ser illmarig ut, onkel Silvio, det har jag ofta tänkt. Sedan vände hon sig till fadern: – Jag väntar fortfarande på att få höra berättelsen om er kärlek, pappa. – Jag ska berätta för er om mitt första möte med er mamma, sa François. På den tiden bodde er morfar inne i samhället. Som ni vet var han gift två gånger. Er mamma föddes i det första äktenskapet och kvinnan som sedan blev hennes styvmor hade också en dotter från ett tidigare äktenskap. Vad ni inte känner till är att det var uppgjort att jag skulle gifta mig med den flickan, alltså er mors halvsyster. – Så egendomligt, sa Colette. – Ja, ni ser vilken slump det är. Första gången jag kom till det huset var i mina föräldrars släptåg. Jag kände mig som en pryglad hund inför tanken på bröllop. Men min mor ville så gärna gifta bort mig, den stackarn, och hon hade bönat och bett och fått mig att gå med på det här mötet som inte tvingade mig till någonting, vilket hon noga hade preciserat. Vi kom in i huset. Tänk er den strängaste och kallaste av salonger på landet. På hyllan över den öppna spisen stod två bronskandelabrar som gestaltade Amors 10


lågor och som jag än i dag återser med fasa. – Än jag då! skrattade Hélène. Iskalla, orörliga flammor i en salong som aldrig eldades, det kändes verkligen symboliskt. – Jag ska inte dölja för er att er morfars andra hustru hade en karaktär som… – Tig med dig, sa Hélène, hon är död. – Ja, lyckligtvis… Men er mor har rätt: man ska inte tala illa om de döda. Det var en mycket kraftig dam med rött hår samlat i en stor knut och helt vit hy. Hennes dotter såg ut som en kålrot. Under hela visiten satt den stackaren och ömsom korsade, ömsom rätade ut sina svullna, köldskadade händer över knäna utan att säga ett ord. Det var vinter. De bjöd oss på sex små smörkex i en kompottskål och chokladbitar som var grå av ålder. Min mor var frusen av sig och nös i ett. Jag gjorde visiten så kort som möjligt. Men när vi äntligen kom ut ur huset hade det börjat snöa och jag såg barnen på väg hem från skolan strax intill, och bland dem sprang en liten flicka omkring och åkte kana i snön, iförd klumpiga trägaloscher och röd slängkappa, med alldeles rufsigt svart hår, knallröda kinder och snö på nästippen och ögonfransarna. Det var er mamma som då var tretton år. Hon blev jagad av småpojkar som kastade snöbollar i nacken på henne. Hon var alldeles nära mig; hon vände sig om; hon fyllde båda händerna med snö som hon skrattande kastade rakt framför sig, och eftersom hennes ena galosch blev full av snö tog hon av sig den och stod hoppande på ett ben framför husets entré, med det mörka håret över ansiktet. Ni kan inte föreställa er hur levande och charmerande jag tyckte den här flickungen var efter att jag äntligen sluppit ur den iskalla salongen med de stela människorna. Min mor talade om för mig 11


vem hon var. Det var i det ögonblicket jag bestämde mig för att gifta mig med henne. Ja, skratta ni, mina barn! Det var inte så mycket en längtan eller önskan inom mig, utan mer en vision. I fantasin såg jag för mig hur hon några år senare skulle komma ut från kyrkan vid min sida, som min hustru. Hon var olycklig. Hennes far var gammal och sjuk, hennes styvmor brydde sig inte om henne. Jag ordnade så att hon blev hembjuden till mina föräldrar. Jag hjälpte henne med läxorna, jag lånade böcker till henne och jag organiserade utflykter och små danstillställningar för hennes skull, bara för henne. Hon anade ingenting… – Jovisst gjorde jag det! sa Hélène, och under det grå håret blänkte det till i ögonen och munnen log ett mycket ungt leende. – Så for jag till Paris för att avsluta mina studier. Man friar inte till ett flickebarn på tretton år. Jag gav mig alltså iväg och tänkte komma tillbaka fem år senare och be om hennes hand, men hon gifte sig vid sjutton års ålder. Hon fick en verklig hedersman som var mycket äldre än hon. Hon kunde ha gift sig med vem som helst för att komma ifrån sin styvmor. – Den sista tiden, sa Hélène, var hon så snål att min halvsyster och jag fick ha ett par handskar gemensamt. Egentligen skulle vi turas om att använda dem för att gå på visit. I själva verket ordnade min styvmor så att jag fick något straff varje gång vi skulle gå ut, så det var hennes egen dotter som fick sätta på sig handskarna, vackra glacéhandskar. Jag ville så gärna ha just sådana, och möjligheten att få det av en make fick mig att bestämma mig för att säga ja till den förste som friade, även om han inte älskade mig. Man är dum när man är ung… – Det var en stor sorg för mig, sa François, och när jag kom hem 12


och såg den förtjusande, lite vemodiga unga kvinna som min lilla väninna hade blivit blev jag helt förälskad… Hon, å sin sida… Han tystnade. – Åh, så röda de blir i ansiktet! utbrast Colette, klappade händer och pekade i tur och ordning på sin far och mor. Seså, berätta nu allt! Det var här romanen började, eller hur? Ni talade med varandra, ni förstod varandra. Han for bort igen med döden i hjärtat eftersom du inte var fri. Han väntade troget på dig, och när du blev änka kom han tillbaka och gifte sig med dig. Ni har haft ett lyckligt liv och fått många barn. – Ja, det stämmer bra, sa Hélène, men innan dess, åh gode Gud så mycket bekymmer, så många tårar! Så oöverstigligt allt verkade, så omöjligt att genomföra! Och så länge sedan allt det där var… När min förste make dog var er far bortrest. Jag trodde att han hade glömt mig och inte tänkte komma tillbaka. När man är ung är man så otålig. Varje dag som kommer och går utan kärlek är hjärtslitande. Till slut kom han tillbaka. Det var kolmörkt ute. Jag reste mig och stängde de stora fönsterluckorna av massivt trä som jämrar sig så dystert i tystnaden. Ljudet fick mina gäster att spritta till, och Hélène sa att det var dags att gå. Jean Dorin reste sig helt fogligt för att hämta damernas kappor i mitt sovrum. Jag hörde Colette fråga: – Mamma, vad har det blivit av din halvsyster? – Hon är död, älskling. Du minns kanske att din far och jag var på en begravning i Coudray, i Nièvre för sju år sedan. Det var den stackars Cécile. – Var hon lika elak som sin mor? – Hon? Åh nej, inte hon, den stackars varelsen! Hon var den 13


mjukaste och raraste människa man kan tänka sig. Hon tyckte mycket om mig och jag om henne. Hon har varit som en äkta syster för mig. – Så konstigt att hon aldrig kom och hälsade på oss… Hélène svarade inte. Colette ställde ännu en fråga; modern svarade inte på den heller. Men eftersom Colette envisades sa modern till slut: – Allt det där är så gammalt… Hennes röst blev plötsligt egendomlig, förändrad, avlägsen som om hon talade i sömnen. Så kom fästmannen tillbaka med kapporna och vi gick alla ut. Jag följde mina släktingar ända hem. De har ett underbart hus fyra kilometer härifrån. Vi vandrade på en smal och lerig väg, pojkarna först med sin far, sedan fästfolket och sist Hélène och jag. Hélène talade om det unga paret: – Han verkar vara en bra pojke, den här Jean Dorin, eller hur? De har känt varandra länge. De har alla möjligheter att leva lyckligt tillsammans. Precis som i mitt liv med François kommer de också att ha det, en lugn tillvaro, samstämmig och värdig… framför allt lugn… utan bråk, utan oro… Är det så svårt att vara lycklig? Jag tycker att det vilar något fridfullt över Moulin-Neuf. Jag drömde förr om ett hus nära ��n, om att vakna på natten i en varm säng och höra vattnet brusa. Snart får de barn, fortsatte hon och drömde högt. Herregud om man vid tjugo års ålder hade förstått hur enkelt livet är… Jag sa adjö framför deras trädgårdsgrind. Den öppnades med ett skarpt gnisslande och stängdes med en dämpat låg ton, likt en gonggong som skänker örat en säregen njutning, av samma slag som en gammal bourgogne gör för gommen. Huset är täckt 14


av kraftigt grönt vildvin som darrar till i ett böljande mönster vid minsta vindil, men nu på hösten fanns det bara kvar några torra löv och ett nät av ståltråd som blänkte i månskenet. När familjen Érard gått in stod jag kvar en stund på vägen med Jean Dorin, och jag såg hur fönstren i salongen och sovrummen tändes ett efter ett; de lyste med alla sina fridfulla ljus i nattmörkret. – Vi kan väl räkna med att ni kommer till bröllopet? frågade fästmannen ivrigt. – Ja, det är klart! Det är minst tio år sedan jag var på en bröllopsmiddag, sa jag. För mitt inre såg jag alla de bröllop som jag hade blivit bjuden till, dessa lantliga storkalas, de berusade männens röda ansikten, kyparna som lejts i grannstaden liksom stolarna och dansgolvet, glassbomben till efterrätt och brudgummen med skoskav av sina alltför trånga skor, men särskilt såg jag för mig ett myller av människor som kommit från alla tänkbara håll i bygden, familj, vänner, släkt och grannar, vilka ibland inte träffats på flera år men plötsligt dyker upp som flöten på vattenytan, var och en med minnen om bråk vars ursprung har glömts bort sedan urminnes tider, om kärlek och dödligt hat, om brutna och bortglömda förlovningar, historier om arv och processer… Gammelfarbror Chapelain som gifte sig med sin kokerska; fröknarna Montrifaut, det vill säga två systrar som inte talat med varandra på fjorton år fastän de bor på samma gata, därför att en av dem en dag inte ville låna ut sin syltgryta till den andra, advokaten vars hustru rest till Paris med en handelsresande och… Herregud, ett bröllop på landet betyder en ansamling av spöken! I stora städer träffas man alltid eller inte alls, det är enklare. Här… Flöten på vattenytan, det säger jag er. Hoppla! De dyker upp och i virveln 15


som de skapar finns det så många gamla minnen! Sedan plumsar de ner och glöms bort i tio år. Jag visslade på hunden som hade följt efter oss och lämnade fästmannen abrupt. Jag gick hem. Det är skönt hemma. Elden falnar. När den har slutat leka, dansa, kasta ut sina strålande flammor åt alla håll, sina tusentals gnistor som dör utan ljus eller värme, och inte heller är till nytta för någon människa, när den nöjer sig med att hålla kitteln sjudande, då är det skönt.

16


9789100117108