9789100116873

stefan spjut fiskarens garn

s t e fa n s p j u t

Fiskarens garn Skärgårdsberättelse

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011687-3 © Stefan Spjut 2008 För- och eftersättsblad ur Patriotiska Sällskapets Hushållnings-Journal 1786 GGP Media GmbH Pössneck, Tyskland 2008

Spjut_Fiskarens garn_2.indd 4

07-11-21 16.52.58

till erik

Jag tycker även synd om värden: ett dystert öde drabbat honom: en enda fråga och han kunde med ens ha blivit frisk och sund!

Ur Parzival av Wolfram von Eschenbach; Gottfried Grunewalds översättning

En son undrar om det är det yttersta för en far att lära ut, om det överhuvudtaget går att visa, hur man gör när man dör.

Ur Anvisningar till en far av Peter Kihlgård

S

olkulan smälte ner i fladen och Gösta Blombeck åt sin kvällsvard, det var kokt skrubbskädda, kall potatis och bleka söndriga ärtor. Vatten drack han ur en glasburk, som en gång innehållit blomsterhonung från Argentina.

I ljuset som flödade in genom fönstret blev det synligt hur dammkornen drev omkring i stugan, långsamt och utforskande, liksom partiklar i ett vatten. Det glödde i kattens tuvor borta på pinnsoffan. Och reporna kom fram, på bordsskivan och på gubbens händer.

Den stympade handen var den högra.

Lillfingret var såsom bortskrapat, ringfingret en bula och långfingret varken längre eller rörligare än en tå. Men en hel tumme hade han, och ett grovt pekfinger, som dög till både långrodd och vedhuggning, och när han krokade det runt telnarna gav garnet vika före fingret.

Han ristade skäddans såd, suckade och smackade.

Skuggorna, från burken och väckarklockan, näven och gaffelns klor, låg utspillda på duken.

De rann mot bordets rand.

När han ätit ställde han ner fatet på golvet, tog kaffekitteln från spisen och hällde kaffe i glasburken, ända upp till det sydamerikanska biet som landat på den skrumpna etikettens överkant. Därefter svävade handen i väg bakom myggtjällets grånad och knäppte på radion.

Göstas radio hette ONA, åtminstone på håll gjorde den det, för hälften av plakettens bokstäver hade ingen färg kvar, och detta var en gåta, att radions majestätiska namn fallit sönder just på det viset, så att det blev ett hål i isen bara.

Han värmde handflatorna mot burken och tittade på fladen. Skymningen stod i vassarna. Inom kort skulle saltboden avteckna sig som en knuv på bergets rund.

Efter väderleksrapporten hällde han ut kaffet i vasken.

Det var en algig grav med förzinkade stråk och fläckar.

Han lyfte en skopa vatten ur hinken och strilade sönder kaffepölen, sedan stod han en lång stund, med höften lutad mot vasken och med skopan i nyporna, och betraktade den svartkorniga bäcken, hur den dog.

I kammaren, inuti fotogenlampans glåmiga ljuskappa, klädde han av sig, hängslena, korderojbyxorna, den rutiga gulbruna skjortan, och han gjorde detta med höjda ögonbryn, som om åsynen av de vita lösa låren, de blinda knäskålarna och de tunna vaderna förvånat honom.

Han blåste ut lampan och kilade in sockorna mellan väggen och katten, drog upp filten på axeln och vände sig inåt, så att tapeten kunde andas på honom, varje kväll hände detta, att väggen blåste på hans förtorkade läppar.

I gryningen kom ögonen fram i taket.

De flesta var mörka och runda som byxknappar, men där fanns även kisande ögon, spruckna ögon, vanskapta ögon, ögon stora som skrikande käftar och ögon små som pepparkorn. Alla betraktade de honom med tomma och tålmodiga blickar. I synnerhet gällde detta gäddorna, och 10

hägrarna: förunderligt långnäbbade var de och inklämda i virket. De såg på honom alltid, och alltid rätt igenom.

Det var som att de väntade på någonting.

Så låg han i kammaren, med ylleplädens fransar flätade in i skäggets krusor och med havets svallande andhämtning i näsan. Tapetens liljeväxter och ringlande stjälkar steg fram ur väggarna, skygga som vattenstämplar.

Detta var dagbräckningens ordning.

Kvistarnas framträdande och vitfåglarnas skrän.

I samma ljus.

Skopan fick upp ingenting och därför lyfte han hinken och hällde ner det sista vattnet samt några barr i kaffekitteln. Därefter gick han ut. Morgonen låg klar och stilla över fjärden, vassarna slokade. Av dagg fanns pärlor i gräset och glas i gistgårdens garn. Han petade ner kalsongkanten med tummen och gjorde loss lemmen som sov ihoprullad och skrynklig i de spröda tovorna. Strålen plaskade mot klipphällen och en gulbrun rännil letade sig fram mellan lavarnas valkar och nedför berget.

När han kom in skallrade kitteln på spishällen.

Han knäppte på radions röster och slog sig ner vid bordet. Katten satt på golvet och tvättade sig mellan klorna. Gösta blåste på kaffet och tittade på den spretiga nacken, hur pälsen öppnade sig och stängdes.

Efter Norra Kvarken och Bottenviken stod han upp.

Bakom dörren hängde stortröjan, en grovmaskig tunika, raggig och hålig, paljetterad med fiskfjällar. Han tog den på sig, haltade nedför de ruttnade träspängerna, in i saltboden och kom ut med tråget och nätstickorna.

Och ekan gungade till för hans tyngd.

11

Årorna vek han inte upp förrän vakaren skrapat mot stäven. Strax utanför Sutaren var det, som han reste sig och sprättade upp vattenytan med telnen.

Gråtruten guppade i solen, utanför skärets skugga.

Gösta sneglade åt de röda misstrogna ögonprickarna som emellanåt riktades åt hans håll.

Det hängde en snäckig tegelskärva i garnet, den tog han loss och slängde mot fågeln, som ögonblickligen fällde ut vingarna, och skilde sin tunga kropp från vattnet. Men truten kom fram till ett plask och inget mer än en skymt av skärvan som skar ner i djupet.

Ett flin kröp upp i fiskarens skägg.

De knöliga fingrarna klättrade i det kalla garnet.

Och silvret smattrade mot skrovet.

Senare den dagen satt han vid bordet och åt med en långskaftad och svartnad gaffel ur en burk. Innanför glaset kunde vassbuken beskådas i samtliga tillstånd: stjärtfrans, gap, fena, fjäll, rygg av silver, buk av silver, öga, ögon, ögats prick.

En knastrande och rinnande frukost var det, och klirrande, för sillarna ville ingalunda beröras av gaffelns klor.

Jakten kom pepparkornen och löksträngarna att virvla, det blev som en dans där nere. Han talade lugnande till fiskarna, rätt ner i burken, på fiskarnas språk: läpparna rörde sig, men inget ljud kom över dem.

Länge satt han där vid bordet, och krafsade med gaffeln.

Katten låg på sofflocket, grå som gammalt trä, och därför så gott som omärklig. Morrhåren strilade åt alla håll, ur pannans och nosens såll.

12

En fluga stångade mot fönstret inne i kammaren, det var som en snirkelskrift i stugans förtätade tystnad.

Varje måltid avslutade han på samma sätt: han torkade av gaffeln mot låret, och plöjde därefter med pekfinger­ knogen mellan läpparna, över kinden, mot örat. Av detta skäl fanns en stel och fiskblek fläck på byxbenet, och skägget som täckte den högra kinden var tovigare än skägget på den vänstra kinden. Detta berodde inte så mycket på att stråna var klibbiga som att de var syrliga och gubben formade tåtar av dem, som han emellanåt sög på.

Att skägget på den högra sidan om munnen också var längre och kraftigare än skägget på den vänstra sidan kunde han föreställa sig, men han hade svårt att avgöra saken, eftersom han inte ägde någon spegel, och vattenytan, till och med den i regntunnan, var opålitlig för att inte säga narraktig när det kom till att ge besked om detaljer i hans ansikte.

Men det var obestridligen så att havet ägde en gödslande kraft, tänkte han och såg ner på gistgårdens gräs, som var jättehögt och glänsande jämfört med det glesa och livlösa gräs som spretade i skrevorna utanför stängerna.

Några stackmoln hade tågat upp i väster, de stod och väntade över fastlandet. Han vadade fram och tillbaka, rev bort höttor och skrabb, spelade på maskorna, lirkade med trådarna, slet i gälar och fenor, smorde sina fingrar med slem, smyckade dem med gnistrande flingor. Minen som han gjorde åt det skarpa solskenet var tvär och oföränderlig, som en skreva i berget.

Vitfåglarna kretsade omkring honom. Emellanåt stod en strömming i en blixtrande båge genom luften. Då susade tärnors vingar i hans öra.

13

Katten smög in under garnet, nosade på musslans tomma fat, och försvann sedan bort mellan klipporna med svansen som ett släp.

Och fiskaren bar till båten en tung och svällande tavla av silverpläterad och rundögd förundran.

Vattendunken slängde han i fören och mellan stövlarna lade han påsen med de gröna figurerna på. Ett gap sög på plasten och förmörkade den, och detta veck var gösens kalla kyss.

Solglittret kom simmande i ett väldigt stim runt udden.

Här fanns Österhavet i luften: det tryckte sig mot hans kind och ryckte i skäggslöjorna, dundrade ett fladder in i hans öra, och sprängde näsan med tång.

Vitfåglarna stod över båten, gjorde enstaka dykningar och grälade på varandra, kunde inte enas om huruvida mannen med den gnällande och gnistrande ryggen var föda eller farlig, en evig fråga var han.

Rudan gled fram bakom en gles vassrugge och då vek fiskaren upp årorna och drog i gång aktersnurran.

I ögonvrån såg han kvinnan, hur hon blev stående framför stugan.

Ina Bergström var ett skelett på Rudans klippor: kvist­ armar och kvistben hade hon, urgröpta kinder och djupt sittande ögon, alltid var det skugga i hennes ansikte. Ryggen delades av en grov och grå fläta.

Gösta visste att hon plaskade med fötterna och nöp tag med tårna om vassrör och natgräs och allt vad som flöt på ytan, och kanske jagade efter spigg rentav, men att leken alltid avbröts så fort det plumsande ljudet från hans årblad nådde henne, då blev fötterna stilla, de sjönk och 14

vattnet skar av hennes ben strax under knäna.

Sjöng gjorde hon också, det hände att melodierna nådde hela vägen till Stengölparen, i en förtunnad form visserligen. Men om han vände bindtjugan inåt land och ryggen mot fladen, så att nordvästen kunde blåsa rätt in i hans vänstra öra som var hans bästa öra, då lät det som om änkan satt alldeles vid vasskanten och nynnade åt honom, det var förunderligt att höra.

De hade förstås stött på varandra, det var oundvikligt, till exempel den gången på Sutaren, det kunde vara tio eller tjugo år sedan.

En del av berget var hon som plötsligt bröt sig loss, en kväll i juni då klipphällarna spände sig i solskenet.

Den reviga klänningen var tung av skallrande stenar, och nävarna som höll upp fållen var lortiga, duniga knotor.

Hon klev nedför branten på nakna fötter, och när hon fick syn på Gösta, som satt i ekan och glodde, drog hon upp klänningen och blottade de krumma och åderbrokiga benen och det mesta av sitt sköte, fiskaren hann se en raggig pläd som både var vit och grå, likt färgen på ett djur som håller på att byta päls inför vintern.

I nästa ögonblick sjönk hon ihop på huk.

Det krasade, men hon såg inte ens ner på klänningen.

Hon stirrade på honom.

Fast mannen i båten hade ingenting att säga, vare sig om det ena eller det andra, han bara vilade på årorna, och kanske var det inte på henne han tittade, utan på enbuskarna, som kröp tillsammans över skäret men inte kunde enas om vilken form de skulle anta. Kvinnan strök en lock åt sidan, och Gösta såg att ett streck av grönsvart och klumpigt träck sipprade fram under hårfästet.

15

Då rodde han vidare.

Ungefär så hade deras möten varit.

Nu stod hon där framför stugan med ett ämbar i handen och stirrade på honom, blicken var alltid densamma, utsträckt och spetsig som en pekande hand.

När Gösta lämnat holmen bakom sig strypte han motorn, tog plats på mittoften och lade i årorna.

Till bryggans slut hade hon skridit ut.

En grå kon bakom vassens vävnad.

Gösta lade till bredvid den gula roddbåten. Bojen var gjord av frigolit och så gammal att det såg ut som om någon knaprat på den. Han gjorde fast sin eka i samma ögla.

Strömmingslådan och plastpåsen ställde han bakom sjöboden: mot den väggen lutade sig en skottkärra, åror och fiskespön, och ett mörker.

Han satte sig på bänkens kortsida, med händerna fastkilade mellan låren, och sneglade mot skogen och stigen som ständigt kom ut ur den, som ett brunt bäckflöde var den.

Där skulle han uppenbara sig.

En gänglig gestalt, broderad av alarnas skuggor.

Det snusiga skrattet, ögon som odon.

Doften av dynga, och djurens hetta.

Alvar.

Emellanåt rullade några sjöar in som kom roddbåten att rassla med sin kedja och bojen att gnissla och skrapa mot vassen.

Annars var det helt stilla.

16

Solen lågade på vattnets bucklor och veck, och det simmade slöjor och stänk på plastskrovet.

Men så ställde sig ett moln i vägen och viken förmörkades hastigt.

Då blev det liv i gubbens ögon, det knäppte till som en oro, och han kom på fötter.

Vassrörsbädden knakade under honom då han gick till vattenbrynet. Där stod han sedan, med händerna bakom ryggen och stövlarna överkammade av strandens gräs, och såg ut över viken och kobbarnas blånande pannor.

Men Alvar kom inte den här dagen, så Gösta fick själv lasta skottkärran och dra sin fångst till gården.

Stigen hade en matta av gula och grå barr och var tyst att gå på. Tallrötterna stod upp som trösklar, och varje gång hjulet rullade över en rot hoppade lådan till, och förändrade det mönster som fiskarna flätat.

Vid stigens slut fortsatte grusvägen, och den gamla gärdesgården slog honom följe. Emellanåt glesnade de grå spjälorna och förvittrade ner i grönskan, men stod strax därefter upp igen.

Han gick i kanten, och strök sig mot örternas surrande bräm. Hundlokorna stod i blom, och hade klättrat upp i rönnträden. Inifrån skogen hördes hur bofinken byggde upp sina drillar, och lät dem falla samman.

Nu när björkarna öppnade sig kunde han se teve­ antennens spröt och husgaveln.

Därifrån rullade skottkärran av sig själv.

Alvars skugga låg på tunet, och visade vägen.

Bakom vagnslidret stod han.

17

Fiberpälsjackan var pudrad med spån och stickor och satt snett över skuldrorna. Längst ner hängde den blå­ rutiga flanellskjortan fram. Det ena byxbenet gick innan­ för stöveln, det andra utanför.

Gösta parkerade skottkärran vid knuten. Han tog upp plastpåsen och stod sedan tigande, med påsen hängande från pekfingrets krok.

Visste du, sa Alvar och pekade med snusdosan, att den här harven har legat här så länge jag kan minnas.

Mellan lidret och hönshuset osade en äng av nässlor och grovt gräs. Där ute reste sig en jättelik och armstark fura, och under den höll den rostfräkniga oljecisternen på att sjunka. Det enda som syntes av harven var ett glest bestånd av bruna skrovliga tenar.

Jag kan inte tänka mig ett värre öde för en harv, sa han, än att få sluta sina dagar på det här viset, så att säga besegrad av det ogräs som den ägnat sitt liv åt att bekämpa.

Det är min far.

Det är han som har lämnat den här.

Stöveln gungade ramen, så att det på växternas vågrörelser blev synligt hur långt harven sträckte sig. Doningar, sa han, som naturen slår in, och liksom gömmer på det här viset, kan vara livsfarliga. Ögonen växte sig stora och rödsprängda.

För Malva menar jag.

Alvar högg med pekfingret upp mot luckan på ladugårdens gavel, där svalorna gnisslade in och ut på sin insektstråd. Häromdagen, sa han, satt hon där uppe och dinglade med fötterna. Kom ner sa jag åt henne, och då tänkte hon hoppa, det såg jag, för hon hasade sig fram 18

mot kanten, och fick något beslutsamt i blicken. Hon tänkte hoppa. Tokjäntan.

Tänk, sa han och pekade på lidrets plåtnock, om hon skulle få för sig att klättra upp på det taket, och hoppa, då skulle hon landa här…rätt här, på den här…spikmattan.

Han stirrade ner i gräset och tryckte in en sönderfallande snusklump under läppen, och sa: Jag ska flytta på den.

Då släppte fiskaren plastpåsen och gick fram för att gripa tag i ramen.

Inte i dag Gösta, ropade Alvar. Inte i dag.

Det är så förbannat mycket att ta reda på, sa han, och jag vet inte var jag ska lägga grejerna.

Han borstade av händerna mot varandra, och tryckte upp snuset med tungan.

Det ska finnas en gödselgrep också. Här någonstans.

Och en vält där borta, bakom hönshuset. Vad är det mer…ja, hästräfsan.

Lantbrukaren vände sig om, mot mangårdsbyggnaden.

På den kisande blicken såg det ut som om han kunde se igenom huset, och ut på vallen.

Efter en stund sa han att den gott kunde stå där den stod. Det tyckte han. Den var praktfull på något vis. Med de där stora hjulen och skaklarna, som växt ner i backen.

Helt och hållet vita var de. Som benknotor.

Ett glitter flöt upp i ögongliporna, och tungspetsen tittade ut, och strök sig mot den spända överläppen.

Pojken, sa han och harklade sig, pojken brukade ju sitta uppe på den räfsan och… och klatscha så här. Med ett spö, med en pinne. Och så ropade han efter mig. Far, ropade han. Jag kör. Titta jag kör!

Alvar piskade med handen framför sig, och när han inte 19

piskade mer blev han stående med armen utsträckt. Den knutna näven var brunbränd och spräcklig av mull.

Det är alldeles som att han står och väntar, sa han. På hästen är det kanske…som varit död i, vad kan det vara, sjuttifem år!

Han stoppade händerna i fickorna.

Jag har inte hjärta, sa han, att tala om det för han.

Sedan bugade han sig djupt och släppte ner en lång och gul tråd av spott i gruset.

Flugorna svärmade över skottkärran, och Alvar tittade ner i den.

Strömmingen går till, sa han. I värmen.

Inte förrän damerna behagade komma tillbaka med skåpbilen kunde Alvar köra i väg lådorna, så de bar ner dem i källaren. Där nere i dunklet räknade han upp sedlarna ur plånboken och tryckte dem i fiskarens kupade händer.

Plastpåsen knölade han ner i frysboxen, men luckan gick inte att stänga, så Gösta fick påsen tillbaka, med den isiga andedräkten i plasten. Alvar förklarade att han ändå åt så lite nuförtiden.

Och damerna gillade inte fisk, i varje fall inte gös.

Gösta smusslade med plasten, skrapade med stövlarna mot betonggolvet, och släppte inte frysboxens glödande öga med blicken.

Alvar petade sig i magen, och sa: De tycker att den är giftig. Östersjöfisken.

De klampade uppför källartrappen och in i kökets ljus.

Vid det runda bordet satt en flicka och ritade.

20

Kinden nästan vidrörde pappret, och håret hängde som ett draperi framför teckningen.

Och i farstun, bland jackorna, rockarna och arbetsbyxorna, stod Bolero, och hängde fram sin gråa och egendomligt långa tunga. Han var en brun och långhårig hund som bodde på en resårmadrass innanför dörren.

Malva, sa Alvar, kommer du ihåg Gösta?

Flickan tittade upp, och såg fiskaren. Sedan lade hon huvudet på sned så att håret ringlade ner över teckningen.

Kände du pappa? sa hon.

Med ens blev det tyst, ingenting annat hördes än det jäktade flåset från hundens gap och gnisslet från filtpennan. Gösta tittade på Alvar, som bara stod och blinkade.

Så spottade Alvar ut snuset i handflatan och gick fram till diskbänken och torkade av fingrarna med disktrasan, och därpå även läpparna och hakan och en bit av halsen, han torkade sig till och med i den kopparröda nacken med trasan. Men det var länge sedan, sa han och tog dunken ur fiskarens hand, det är länge sedan nu.

Ur vattenkranen kom en tunn stråle som blev till droppar och därpå bara ett gnäll.

Pumpen, sa han, och styltade nedför trappen.

Gösta tryckte plastpåsen mot magen, och såg sig omkring med en trevande blick. Diskbänken blänkte, och skåpluckorna och alla de trattformade plastknopparna.

Trasmattorna låg helt raka och fransarna med. I fönstret sträckte pelargonerna på sina nackar, för att se vad som hände på tunet.

Du luktar massor av fisk, sa flickan.

21

Hon satt med armbågarna mot bordet, axlarna uppskjutna, och huvudet bakåtlutat, näsan var rynkad och riktad uppåt. Är du en fiskare? sa hon. En riktig fiskare?

Det enda svar Gösta kunde komma på var att hålla fram påsen, och hissa den upp och ner.

Vilken är din största fisk, sa flickan, hur stor var den?

Gubben teg och tittade ner i golvet.

Var det en gädda? sa hon. Åt detta ruskade han på huvudet.

Flickan hade öppnat munnen och knackade med pennans kork mot sin ena framtand. Vad var det då, ville hon veta.

Gösta spärrade upp näsborrarna och drog in så mycket luft han förmådde. Sedan andades han ut, och sa: Han hette sillkungen. Är det en fisk?

Det är den största fisk som finns, sa han. I varje fall den längsta.

Jag ska också fiska en sån, sa hon.

Nu kom gubben smygande över tiljorna.

Det kan du inte, sa han.

Det kan jag visst, sa hon.

Nej, sa Gösta. För han finns inte.

Med huvudet vilande i sina handflator betraktade flickan den gamle mannen. Vadå, sa hon, hittade du på?

Nej, det hade han inte gjort.

Hur menade han då?

Han var bara här och vände, sa han.

Flickans ögon smalnade. Var är den nu då? sa hon.

Gösta slog sig ner på en pinnstol mitt emot flickan, och 22

ställde plastpåsen på bordet. Det kan man aldrig veta, sa han. Men en sak är säker, och det är att han inte tänker komma tillbaka. Aldrig på tiden!

Flickans armbågar gled isär och hon försjönk i sin bild.

Hon gnuggade pennan mot pappret, och huvudet låg på sned, åt än det ena, än det andra hållet.

Efter en stund sa hon: Min farfar har sett ett sjöodjur.

Det sjöodjuret heter skrakar, sa Gösta.

Flickan såg upp, hennes ögon hade tänts som två lampor.

Såg du det också, sa hon, var du med?

En skrakhona var det, sa Gösta. Med småttingarna efter. Och han hoppade loppa med pekfingret på vaxduken, fram mot teckningen, för att visa hur småttingarna simmat efter varandra.

Det har faktiskt funnits riktiga sjöodjur i Sverige, sa flickan. De var plesiosaurier. Det är inte samma som dinosaurier men nästan.

Det ordet lät sig inte upprepas, det kantrade i gubbens mun, och han stirrade ut genom fönstret i stället, på tunet som nu delats itu av ladugårdens skugga.

Plesiosaurier, sa flickan.

Ja, sa gubben.

Jag har sett benen, sa Malva, fast det är bara stenar, det är för att de är utdöda. Plesiosaurierna fanns före allt annat. Men Gösta lyssnade inte längre, han lutade sig över bordet, och såg ut att lukta på teckningen. Vad är det förresten du ritar på det där pappret? sa han.

Inget särskilt, sa Malva. Riddare bara.

Jaså riddare, sa Gösta.

Men lansarna blev fula, sa flickan, de ser ut som polka23

grisar, fast jag har bara en tuschpenna, den är från mammas jobb och de har bara röda pennor där, och lansarna måste ha ränder, för det vet jag att de har.

Då är det bäst att du gör ränder då, sa Gösta, så att det blir rätt menar jag.

Därpå pickade flickan med pennan på pappret, och gubben höjde på sina stora spretiga ögonbryn. Hördu, sa han, har han fräknar på hjälmen?

Det är andningshål, sa Malva.

Det förstås, sa Gösta och stoppade in en skäggtåt i munnen, det måste man självklart ha. Det skulle jag aldrig ha kommit ihåg att rita dit, om jag hade gjort den där riddaren, det är tur för han att det är du som har gjort han och inte jag, för då skulle han kvävas inuti den där hjälmen.

Och gubben följde pennans tunga med sin stenflisiga blick.

Det ser jag det, sa han, att du är duktig på det där.

Tycker du? sa flickan.

Ja, sa gubben och glömde stänga munnen efteråt.

Du kan få den, sa Malva och sköt pappret mellan ljusstakarna och saltkaret över bordet, fram till Göstas hand.

Teckningen nästan vidrörde honom, och en lång stund förmådde han bara stirra på den. Sedan vände han på pappret med pekfingret, så att han kunde betrakta riddaren från rätt håll: han satt på en häst och störtade fram över ett taggigt gräs med den randiga lansen riktad mot en fiende, som befann sig utanför pappret.

Vill…vill du inte ha han…

Under flickans händer fanns en hel hög med papper och hon hade redan börjat på en annan riddare, hon ritade 24

hjälmen och en fladdrande plym på den. Jag sparar aldrig på mina teckningar, sa hon. Det är bara att göra nya.

Hon lyfte pennan från pappret och granskade bilden.

Man börjar alltid med huvudet, sa hon.

Försiktigt och utan att vika teckningen förde Gösta ner den i sin plastpåse. Då får jag tacka, sa han. Tack så mycket då.

Min mamma, sa Malva och kastade med håret så att det plaskade på pappret, tycker inte att jag bara ska göra riddare och vapen och dinosaurier och sånt, sa hon, det finns annat man kan rita säger hon, saker som är finare.

Jag var en ritare också, sa gubben, när jag var barn.

Var du? sa flickan.

Jag gjorde mest fiskar, sa han.

Och flickan nickade.

Ibland blev det fåglar också, sa gubben och pekade åt taklampan, men fiskar är mycket lättare att göra, de är som gjutna i ett stycke. Ja, man kan rita en ganska snygg och verklig fisk utan att lyfta på pennan en enda gång.

Fisken är alltid likadan. Med fåglar är det värre. De har ett utseende när de sitter, på en sten kanske, och ett helt annat utseende när de flyger runt. Bara på ett mycket långt avstånd är de lätta, då liknar de bokstaven m.

Som i Malva, sa flickan.

Vi ritade stora stim, sa han, som simmade in i tidningen, det var i Roslagens allmänna nyhets- och annonsblad, för vi hade inget annat att rita på, och ingen fisk var den andra lik, och det var förstås overkligt, för i själva verket ser ju fiskarna likadana ut, har du ritat en fisk så har du ritat alla, men de här fiskarna fick bli precis hur som helst.

25

På vardera sidan om munnen höll han ut en skäggtåt.

Om en fisk hade trådar runt gapet, sa han, det kallas skäggtömmar det där, då kunde det hända att nästa fisk fick ett riktigt skägg, ett människoskägg, ett sådant här skägg, och efter han simmade kanske en gös med både mustasch och skägg.

Efteråt gick det inte att läsa nyheterna för tidningen var full av våra fiskar, de bökade sig in bland bokstäverna och alla bilderna och in i bilderna kunde de också ta sig och grumla och störa så att det inte gick att se vad bilderna föreställde.

Och när mor satte sig med tidningen, det gjorde hon om kvällen ibland, då suckade hon, för fiskar, det fick hon nog av om dagarna tyckte hon, som hon gälade och saltade, hon ville gärna vila ögonen på något annat, exempelvis annonser.

Men då sa far åt henne, att sådana här fiskar, som finns i den här tidningen, det har du aldrig sett. Fast mor tyckte ändå att det var synd på tidningen, på alla artiklar och notiser som inte gick att se nu när fiskarna var i vägen.

Synd och synd, sa far. De här fiskarna, som jag och pojken har gjort, är så märkvärdiga, att hör de hemma någonstans, så är det i nyhetsbladet.

Rita nu då, sa flickan. Så får jag se.

Nej, sa Gösta och höll upp sin ofärdiga hand, sedan vart det inte mer.

Både flickan och gubben tittade på handen, de satt bara där och stirrade, det var som om de väntade på att fingrarna skulle göra eller rättare sagt framföra någonting på egen hand.

Slutligen drog Gösta till sig plastpåsen. Den här, sa 26

han, kommer från mataffären i Norrtälje, din farfar sa att de har hur många som helst där, jag kunde få den.

På en av de gröna figurerna som flöt bland påsens vågor och veck satte han fingret, det var på en plattfisk.

Titta på den här, sa han, det är bra ritat tycker jag. Det är en skrubbskädda. Hon är helt platt, men det går ju inte att få fram att hon är plattare än till exempel den här osten eller den här fisken som är en lax skulle jag tro. Men ändå syns det klart och tydligt att det är en skädda. Och det ser man på ögonen, sa Gösta, för de är ritade precis som i verkligheten. De sitter snett och liksom utanför.

Hur då utanför, undrade Malva.

När skäddorna var små, berättade fiskaren, då var de som alla andra fiskar. Men sen vandrade ögonen och kröp ihop på ena sidan, de kunde inte hjälpa det, för det var inskrivet i dem att de skulle gräva ner sig i bottengruset, ja någon ska ju ligga där också, och då måste ögonen sitta fast på ovansidan.

På undersidan är hon alldeles vit, sa Gösta och fläkte fram påsens blodslemmiga insida. Det kallas blindsidan och det är den sidan som ligger platt mot botten, och den kallas så för att hon är blind och död undertill. Skäddan.

Heter de inte flundror? sa flickan.

Jo, sa Gösta. Flator också.

En dov smäll hördes utanför huset.

Alvars skåpbil stod under eken.

Och där var två kvinnor.

Den ena hade håret i en tofs bak i nacken, och Gösta visste att det var Mia, för henne hade han sett på håll en 27

gång förut, då hade hon baddräkt och blött hår och stod på bryggan och droppade och skrek åt Dag som ville simma runt en kobbe som var för långt ut, och Alvar stod i strandkanten med händerna djupt nere i fickorna och flinade och Annalisa satt på en filt och visade att det fanns kaffe i en termos men Gösta kom inte närmare än så.

Den andra kvinnan var korthårig och lång som en karl. Hennes byxor var upprullade till knäna, och när hon skrattade lutade hon sig bakåt.

Malva satte korken på pennan.

Nu kommer mamma, sa hon. Och Gärd.

Mia knuffade och den andra kvinnan slet ut en kista med svarta järnbeslag ur bilen, den landade tungt i gruset. De stod en stund och bara tittade på kistan. Därpå greppade de varsitt handtag och tog några steg mot huset, men Mia skakade på tofsen och släppte taget. Då tog den långa kvinnan båda handtagen och bar kistan över gårdsplanen, hon vaggade fram med ett grin på läpparna.

Bolero höll en naken tennisboll i gapet och smiskade svansen mot bakkroppen så att det smällde när kvinnorna steg in i farstun. Men de väste åt honom, med en och samma röst, att han skulle lägga sig ner. Gårdvaren sjönk ner med huvudet på tassarna och blinkade och blundade och bollen föll ur munnen och rullade bort över golvet, in i en stövel som låg där. Svansen slog, långsammare, och vissnade ihop.

Kvinnorna kom in i köket och när de fick syn på den gamle fiskaren, som satt vid bordet med en plastpåse knycklad mellan händerna och tittade ut genom fönstret, blev de tysta och fick allvarliga munnar. Gärd ställde ner 28

kistan och inspekterade sina handflator. Hon hade en skjorta i jeanstyg utan ärmar, det såg ut som om ärmarna var avryckta, för axlarna var trådiga.

Mia strök med händerna över magen. Hon hade smala händer med senor som reste sig under skinnet och hon följde rundningen med fingrarna som om magen måste skulpteras för att få den rätta formen. Var är farfar? sa hon.

Flickan drog ut en låda ur ett serveringsskåp och lade ner pappersbunten. Hon hade sugit in läpparna, munnen var ett rakt streck. Utan att svara sin mor trängde hon sig mellan Gärd och kistan och sprang uppför trappen.

Den långa kvinnan sjönk ner på den stol som Malva suttit på.

Det fanns en obekant mörkröd fläck på golvet, och på den fläcken stirrade Gösta tills kvinnans sandal flyttade sig in i hans blickfång, det var som att hon trampade på hans öga. Tårna som stack fram under läderremmen hade kantiga färgflagor mitt på naglarna.

Gubbens blick rymde ut genom fönstret, ner i rabatten.

Bondpionerna blödde i mungiporna.

Gärd tog fram ett stift ur bröstfickan och smörjde in läpparna med det, men det kom ingen färg, bara en vitaktig hinna. Sedan satte hon ett lock på stiftet och ställde det mitt på bordet, mellan ljusstaken och saltkaret.

Mia öppnade kylskåpet. Jaha, sa hon.

Gösta reste sig tvärt och med plastpåsen råkade han dra omkull stiftet som rullade över bordsskivan och ner på golvet. Men innan stiftet slutat rulla var han på väg nedför källartrappen.

Fiskaren stod i mörkret och sög in rovornas och lökar29

nas och betornas jordiga utandningar, det var som att de flåsade tillsammans. Han tog stöd mot frysboxen, och letade sig fram till strömmingslådan, strök de hala kropparna. Kvinnornas dova samtal hördes där uppe, han tittade efter det, som ett märke i taket.

Ut genom ladugårdens dörr och mellan Göstas stövlar smet en rödstrimmig kattunge, den sprang med åtta ben eller fler. Gösta såg efter den, och gick sedan in i ladugården. Han tittade in i båsen och klättrade upp på stegen till höloftet. Därefter gick han ut och bakom vagnslidret.

Det gamla hönshuset var fullt med bråte, stolar, bord, skidor, stavar. Mot ena väggen stod en cykel med handtag av trä. Däcken var platta, lyktan fördunklad av damm.

Han gick vidare, och närmade sig mangårdsbyggnadens baksida. Där krökte sig några knotiga äppelträd, och intill vallen stod en gungställning, med stora rostiga sår. Och hästräfsan.

Men Alvar Löt stod inte att finna.

Längs stigen ner till bryggan löpte ett glest och förunderligt spår: här hade strömmingen gått upp på land och kommit halvvägs till Löt innan naturlagarna hunnit ikapp den.

Det hände att Gösta mötte sina tappade fiskar på stigen, det var knappt att han lade märke till dem, men den här dagen stannade han, och böjde sig ner, med händerna mot knäna.

Silverspolen i hans skugga var panerad med grus och barr, och ett kryp förflyttade sig på den stirrade pastillen.

När han tog upp fisken kände han att den var styv och 30

uppvärmd. Han stoppade ner den i plastpåsen och gick vidare. Hundlokorna slöt sitt skum omkring honom.

Det första Gösta gjorde när han kom in i stugan var att plocka upp teckningen, den var kladdig av gösens blod och slem, men han tänkte att fläckarna kunde vara moln.

Han spikade upp teckningen på väggen med en pappnubb i varje hörn, och satte sig sedan i soffan.

Kvällssolen låg i hans knä och flöt långsamt över gylfen och hans stympade hand, som låg på buken och pekade. Skjortans små rutor var solkiga och stelnade, mellan knapparna glipade den bleka huden fram. Ögonen var slutna, munnen en skåra.

Den natten, som försilvrades av månen, vaknade Gösta av att han höll en blöt hårtuss i fingrarna. Håret var kletigt och kallt, som grönslick från berget var det.

Han vältrade sig ur sängen, ner på golvet och kröp mumlande mot fönstret. Blicken var fastnaglad vid handen och den besynnerliga hårtussen i den. Han kom på fötter och klev in i månljuset, men benen sov ännu och han stångade pannan mot fönstret. Glaset gick i kras och skärvor föll till golvet. Men Gösta märkte det knappt, han stirrade på handen och borstade och gned på den.

Där fanns då ingen hårtuss, bara hans skälvande finger.

Med kutig rygg vaggade han fram till sängen.

Först då kände han hur varmt det var.

Filten låg hopknölad vid hans fötter, som en andra katt. Hjärtat bultade utåt, näven som i själva verket var en nypa, kröp upp på bröstet.

31

Natten susade och prasslade in genom hรฅlet i fรถnstret, han hรถrde sjรถarna skvalpa. Och pupillerna drack av kammarmรถrkret.

32