9789100116446

Skymningslandet

marie hermanson

Skymningslandet

al b ert b on n ier s f รถr l ag

Av Marie Hermanson har tidigare utgivits Det finns ett hål i verkligheten 1986 Snövit 1990 Tvillingsystrarna 1993 Värddjuret 1995 Musselstranden 1998 Ett oskrivet blad 2001 Hembiträdet 2004 Mannen under trappan 2005 Svampkungens son 2007 Himmelsdalen 2011

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011644-6 © 2014 Marie Hermanson Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB cpi – Claussen & Bosse, Leck, Tyskland 2014

1

1

Huset förfaller. Murgrönans bladverk sträcker sig över fönstren så att Stora salongen ser ut som ett akvarium i det gröna ljuset. De små sugfötterna på stjälkarnas under­ sida söker sig mot glaset utan att få något fäste, likt famlande tusenfotingar.

Idag såg jag en vinbergssnäcka i hallen. Jag vet inte hur den tagit sig in, kanske hade ytterdörren stått öppen en stund. Den satt där på väggen, stor och ljusgul, med ett silvrigt, slingrande spår efter sig.

Jag blev oförklarligt rädd. Som om detta var det första tecknet på att djuren och växterna håller på att flytta in.

Jag kan se framför mig hur vinbergssnäckorna, snokarna och de jättelika träddödarlarverna krälar över sammets­ fåtöljerna. Trolldruvan spirar ur golvspringorna. Ekarnas grenar krossar fönsterrutorna och fäller sina ollon över de persiska mattorna.

Men det kommer naturligtvis aldrig att ske. Huset kommer att säljas och förvandlas till konferensanläggning eller romantiskt hotell och jag kommer att kastas ut. Jag måste finna något nytt innan dess. »Det gäller att hoppa«, sa Tessan. »Klyftan vidgas. Det gäller att hoppa till rätt sida medan man kan.« Tessan hoppade.

Men för mig tror jag att det är för sent.

7

2

»Nu kan det inte bli värre«, minns jag att jag tänkte när jag stod i rum 618 med ett handfat fullt med skit. Fönstret gick bara att öppna till en liten springa. Trafiken brusade nerifrån gatan. »Jag är på botten och jag kan inte komma längre ner.« Det hade varit en djävlig dag, men inte djävligare än vanligt. Jag hade stämplat in i god tid klockan 07.52 på hotellets stämpelapparat (som man listigt placerat längst bort i personalkorridoren, så att man först måste passera omklädningsrummen – hotellet betalade oss bara för effektiv arbetstid, inte för omklädning).

Jag fick dagens rumslista från husmor, tog hissen upp till det anvisade våningsplanet och skyndade mig mot förrådet för att hinna få tag i en bra vagn. Det var ont om bra städvagnar. Luddet från de tjocka heltäcknings­mattorna fastnade i hjulen så att de låste sig. På några vagnar var alla fyra hjulen orörliga så att man fick skjuta vagnen framför sig som en kolossalt tung släde.

Det var vi timanställda som slogs om vagnarna. De fast anställda hade sina egna väl fungerande vagnar som de bevakade noggrant och tejpade fulla med hotfulla lappar där det på ofullständig men kraftfull svenska förklarades vad som skulle ske med den stackare som vågade peta på denna vagn.

8

Det var sommar och turistsäsong och flera av rummen hade barnsängar som skulle fällas ihop och bäras till ett förråd längst bort i korridoren. Dessutom skulle turister alltid stöka till lite extra för att få den rätta semester­ känslan, hälla chips på golvet och använda badkaret istället för att duscha. Bland städpersonalen var de högst impopulära och vi saknade vintersäsongens stillsamma affärsmän som kom och gick så gott som spårlöst.

Medan jag baxade ut med en barnsäng lossnade pinnen som man ställer upp dörren med. När jag skulle fixa till den snäppte fjädern upp och jag skrek till av smärta.

De där pinnarna var livsfarliga. Man kunde direkt se vilka städare som var nya på hotellet: de bar alltid stigmatiseringssår i tumgreppet efter uppställningspinnen.

Efter ett tag lär man sig tekniken, men nu var jag så stressad och stod så konstigt med barnsängen att jag blev klämd.

Jag hade påpekat det där med klämrisken för husmor.

Och jag hade påpekat de trasiga städvagnarna och alla de olämpliga arbetsställningar vi tvingades till på grund av för låga sängar, för tunga madrasser och för trånga utrymmen. Hennes svar var ständigt detsamma: »Sluta om du inte trivs.« Vårt fackliga skyddsombud var en liten rund colom­ bianska som kunde några få ord svenska. När man påtalade någon brist i arbetarskyddet skrattade hon bara, pekade på sin rygg och frågade: »Ont?« Sedan plockade hon upp en karta Tramadol ur fickan och tryckte ut en tablett åt en.

Alla på hotellet gick på tabletter – smärtstillande, sömntabletter och antidepressiva – och på rasterna ­diskuterade 9

man olika preparats fördelar och nackdelar och sålde tablettkartor till varandra.

Jag kämpade mig igenom min arbetsdag. In och ut ur rummen, bädda, dammsuga och rengöra badrummet, allt i rasande fart. Ryggen värkte av alla felaktiga rörelser och hela tiden retade jag mig på hur vansinnigt ett hotellrum är inrett ur hygienisk synpunkt: Veckade lampskärmar och krångliga gardinuppsättningar som samlar damm. Madrasser som inte går att tvätta.

Heltäcknings­mattor som aldrig går att rengöra ordentligt. Snusk, snusk, snusk, det är vad man betalar för på ett femstjärnigt hotell. (Ett litet tips nästa gång du bor på hotell: Använd inte tandborstglasen! De diskas inte på det sätt du tror.)

När jag äntligen var klar med mina nitton rum baxade jag in den tröga städvagnen i förrådet, tog hissen ner till den underjordiska, fönsterlösa våning där personalen hade sina utrymmen och skyndade genom korridoren mot omklädningsrummet. Bakom mig hörde jag Nasser, vår självutnämnde städförman, ropa: »Gull-Britt! Vart är du på väg, Gull-Britt?« Jag heter inte Gull-Britt. Jag heter Martina. Men man tryckte inte upp namnbrickor åt oss timanställda eftersom vi hela tiden byttes ut. Istället fick vi bära namnbrickor från tidigare anställda. Man kan tycka att det vore bättre att inte ha någon bricka alls, men det var emot hotellets policyregler. Alla på hotellet måste ha namnbricka eftersom det fick gästen att »se oss som individer«. Man försökte ordna det så att den anställde fick ett namn som överensstämde med hans eller hennes etniska tillhörighet. Det fanns namnbrickor med iranska namn, arabiska 10

namn, spanska namn, thailändska namn och några få med svenska namn. Och jag var alltså Gull-Britt.

I början tyckte jag att det var kränkande. Men efter ett tag kändes det faktiskt rätt bra med ett arbetsnamn. Det var Gull-Britt som var losern, som utnyttjades och krökte rygg medan Martina väntade utanför hotell­väggarna, respekterad och okränkbar, en begåvad tjej med tusen möjligheter. »Gull-Britt! Det finns rum kvar«, hojtade Nasser.

Det var det sämsta med jobbet. Att man aldrig visste när de skulle släppa en.

Vår arbetstid var åtta till fem. Men fanns det rum kvar att städa kunde de hålla kvar oss tills allt var klart.

Naturligtvis var det inte tillåtet att tvinga oss att jobba övertid dag efter dag. Vi skulle egentligen inte städa ­nitton rum om dagen heller, utan sjutton, det stod i avtalet, jag hade kollat. Men om man protesterade var Nassers svar alltid detsamma: »Vi brukar säga: Vill du inte jobba? Varsågod, adjö!« Ja, hur gärna hade jag inte velat säga adjö till den lille slavdrivaren Nasser och det här vidriga hotellet. Men jag behövde jobbet. Om man som jag var tjugotvå år, utan utbildning och nyttiga kontakter fanns det i stort sett bara tre jobb man kunde få: städare, telefonförsäljare eller personlig assistent. Som timanställd menar jag förstås. Ett riktigt jobb med fast månadslön, semester och sjukersättning fanns inte ens i mina drömmar. Människor som jag plockades in vid arbetstoppar, fick jobba tills vi spydde och kastades ut när vi inte behövdes längre. Sedan fick vi vänta i ångest vid våra mobiler tills vi var efterfrågade igen.

11

»Jag har redan ställt in vagnen«, sa jag.

Nasser höjde på ögonbrynen och slog ut med armarna i överdriven förvåning. »Varför då? Varför du ställer in vagnen? Va? Det finns rum kvar.« Varför städar du dem inte själv? ville jag fråga. Nasser var lika mycket städare som vi andra, men det var under hans manliga värdighet att städa. Män brukade placeras i disken – det betraktades av någon anledning som mer manligt att diska än att städa – men just då fanns det inga lediga diskjobb så han hamnade på städningen istället.

För att rädda sin manliga självaktning hade han lyckats få någon sorts deal med husmor som innefattade rätten att basa över oss andra och bara behöva städa lite då och då. »Inte jobba över idag«, sa jag och tillade med hög röst: »Omöjligt!« Jag använde mig av det inofficiella företagsspråket på hotellet, en sorts pidginsvenska som jag vid det här laget behärskade skrämmande väl och som var nödvändig om man ville göra sig förstådd. Korta, ofullständiga satser och praktiska förenklingar. De flesta föremål hette »den där«. Sina åsikter uttryckte man med alternativen »bra« eller »inte bra«. Logisk argumentation förekom aldrig, jag hade försökt, men folk blev bara förvirrade. Om det man ville säga var viktigt visade man det genom att höja rösten och skrika. »Omöjligt!« vrålade jag igen. »Vill du inte jobba, Gull-Britt? Varsågod, adjö«, svarade Nasser förstås och pekade mot korridorens slut.

Så jag tog hissen upp, hämtade vagnen igen och fortsatte.

Det var fem rum till att städa, alla smutsiga och jobbiga.

12

I näst sista rummet hände det. Jag kände lukten redan när jag kom in. De andra städerskorna hade talat om sådana gäster, men jag hade aldrig råkat ut för det. Då och då hade jag fått torka sperma från teverutan, men detta var första gången någon lämnat avföring i handfatet.

Två stora skitkorvar. En present från en främling som ville tala om vad jag var värd.

När det hände en annan städerska ville hon att receptionisten skulle ge henne namn och adress på gästen som bott i rummet. Men receptionisten sa att hon kunde mista sitt jobb om hon lämnade ut sådana uppgifter.

Jag gick ut ur badrummet och satte mig på golvet vid den stora spegeln och grät. Av trötthet, förnedring, rygg­ smärta och svedan i såret efter uppställningspinnen. Jag vet inte hur länge jag satt där, men så småningom reste jag mig, höll andan och gick in igen.

Jag tog på mig handskarna och fortsatte mitt trevliga arbete. »Nu kan det inte bli värre«, tänkte jag. »Det kan inte bli värre och det är i alla fall en tröst.« Så fel jag hade.

Samma kväll satt jag i min mysiga lilla andrahandstvåa, min fasta punkt i en kaotisk värld, inredd med fynd från Myrorna, Indiska och Ikea. Jag hade just desinficerat mitt sår i handflatan från eventuella kolibakterier, lagat en mugg tröstande chaite och stoppat fötterna i ett fotbad när telefonen ringde.

Det var tjejen som hade förstahandskontraktet på lägenheten. »Du anar kanske varför jag ringer«, sa hon med svag röst.

13

Det anade jag inte. Jag visste att hon flyttat ihop med en jurist i en nybyggd villa och väntade barn. »Jag måste ha tillbaka lägenheten. Jag är ledsen om jag ställer till problem för dig.« Hon nästan viskade, jag kände inte alls igen hennes röst. »Vi kom överens om ett år«, påminde jag.

Jag försökte hålla mig lugn. Vi hade aldrig skrivit något kontrakt. »Jag vet. Men jag behöver den.« »Varför då? Ni har ju ett hus.« »Vilka ’ni’? Han har träffat en annan.« »Men du är ju gravid!« »Just det.« Nu lät hon plötsligt hård och bestämd. »Så jag behöver verkligen lägenheten. Nu. Jag bor på min kompis soffa. Det vore bra om du skaffar dig något nytt så fort som möjligt.« Jag var alltså bostadslös.

Det var som om jag föll. Jag trodde att jag hade nått botten flera gånger den här förfärliga dagen. Men botten gick hela tiden ur och nu störtade jag handlöst.

Jag satt som förlamad tills fotbadet blev helt kallt.

Sedan grät jag och ylade. Efter ett tag upptäckte jag att jag tjöt: »Mammaaa!« Som ett småbarn. För jag var ju inte ensam i världen.

Tack och lov hade jag en mamma och en pappa och ett tryggt föräldrahem dit jag alltid var välkommen.

14

3

Två år tidigare hade jag lämnat mexitegelvillan och den trista hålan i Mälardalen med övertygelsen att jag aldrig skulle återvända. Nu var jag här igen.

Mamma stod i köket och skar rödlök när jag kom. Hon såg förvånad ut när jag klev in och slängde min ryggsäck på golvet. »Martina! Vilken överraskning!« »Jag försökte ringa er både igår och i förrgår, men det var ingen som svarade.« »Å, vi var i Paris.« »I Paris?« Under min uppväxt hade vi nästan aldrig rest utomlands, men sedan jag flyttat hemifrån hade mamma och pappa hunnit besöka Toscana, Barcelona, Budapest och Thailand. Och nu alltså Paris. Det var tydligen så vardagligt för dem att de inte tyckte att de behövde upplysa mig i förväg. »En tredagarsresa bara. Vi tyckte det kunde vara trevligt att komma iväg lite.« »Du kunde väl ha sagt till innan. Jag blev faktiskt orolig när ingen svarade. Ni kunde ju ha legat här med brutna lårbenshalsar eller vad som helst«, sa jag upprört. »Så rart av dig att oroa dig för dina gamla föräldrar«, sa mamma medan hon strödde rödlöksringar över salladen.

15

(Hon var fyrtiosex år, såg ut som trettiofem, tränade på gym och sprang olika långlopp.) »Men den där resan bestämdes väldigt snabbt. Jag tror inte den var planerad sist vi talades vid.« Jag kastade en blick på den stora lergodsskålen med grekisk sallad som stod intill henne på köksbänken. »Ska ni äta?« frågade jag. »Det är några kollegor från skolan som kommer hit.

Vi är med i samma arbetslag och behöver snacka lite.« »Gör ni det på fritiden? Det kan ni väl göra i skolan.« »Det är trevligare att göra det under lite lättsammare former.« Genom dörröppningen såg jag in i vardagsrummet och märkte att hon dukat bordet med Marimekkoduk och handblåsta vinglas. »Ska ni dricka vin när ni jobbar?« utbrast jag.

Mamma skrattade. »Vi ska bara snacka lite. Du kan väl sätta fram en tallrik till och äta med oss. Men du tröttnar nog snart när vi börjar prata skola.« »Tack, jag äter här i köket«, sa jag. »Vill du ha ett glas vin?« »Nej tack.« Mamma undervisade på den högstadieskola där jag själv gått en gång i tiden. Jag hade ingen som helst lust att träffa på någon av mina gamla lärare och få frågan om vad jag gjorde nuförtiden.

När gästerna anlände satt jag ensam vid köksbordet och åt grekisk sallad och baguette. Jag gick bort till vardagsrumsdörren och gläntade försiktigt på den. Nej, tack och lov kunde jag inte känna igen någon av lärarna. De 16

pratade uppsluppet och såg så glada ut allihop och det hade de all anledning till med sina fasta anställningar och löner som tryggt rasslade in varje månad.

Det var liksom alldeles fel. Det var jag som var ung och som skulle dricka vin och skratta. Det var jag som skulle komma hem från mina resor i världen och berätta om mina äventyr för mina häpet gapande föräldrar.

Men jag kunde aldrig resa någonstans. Min lön räckte i bästa fall till mat och hyra. Vissa månader fick jag så få arbetstimmar att mina föräldrar måste hjälpa mig med utgifterna. Det närmaste jag kom en semesterresa var en utflykt till Saltholmen eller Slottsskogen med påslagen mobil. När som helst kunde jag få ett sms med upp­ maningen att åka till hotellet och jobba. Tackade jag nej blev det inga fler »erbjudanden«. »Vill du inte jobba?

Varsågod, adjö.« Jag hade ännu inte berättat för mamma om min situation. Att jag blivit utslängd från lägenheten och måste flytta tillbaka hit ett tag. Det tänkte jag säga när kollegorna gått och pappa kommit hem.

Jag ställde tallriken i diskmaskinen, tog min ryggsäck och gick för att installera mig i mitt rum. För att komma dit måste jag passera vardagsrummet. Förväntades jag skaka hand och hälsa på allihop? Nej, det tänkte jag ­definitivt inte göra. Jag bestämde mig för ett diskret hejande i förbifarten.

Just när jag kom in berättade någon av dem något roligt och alla skrattade så mycket att de inte ens märkte mig.

Medan jag tyst och omärkligt tassade mot mitt rum upptäckte jag att något inte stämde: dörren var borta.

Hela mitt rum var borta!

17

Det är svårt att beskriva den känsla jag upplevde när jag stod där i vardagsrummet och stirrade på en slät vägg.

Total förvirring kanske man kan säga. Till och med väggen var konstig med ett helt främmande tapetmönster.

Jag såg på väggen och på mamma som satt bland de andra lärarna. De hade just avslutat sin måltid, plockat fram några papper och betedde sig som om allt var normalt. »Var är mitt rum?« ropade jag.

Alla vände på huvudena. Mamma reste sig hastigt och gick bort till mig. »Men Martina, vi har ju byggt om. Har du inte varit här sedan det blev färdigt?« Långsamt drog jag mig till minnes något om ombyggnad och en besvärlig snickare som mamma och pappa pratat om på telefon. Jag hade inte lyssnat så noga. »Men varför?« frågade jag förbryllat. »Varför? Tja. ’Här rivs för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt’?« sa mamma med den ironiskt högtidliga ton hon använder när hon citerar någonting.

Hon är lärare i svenska och engelska och har ett litterärt citat för varje tillfälle. »Strindberg. Esplanadsystemet«, mumlade jag automatiskt.

Lärarna skrattade. »Rätt«, sa mamma och visade var väggen till mitt rum varit tidigare. Väggen som de tagit bort för att mamma ville ha ett större vardagsrum. Jag mindes att hon alltid hade klagat över att vårt vardagsrum var så litet. Nu fick de plats med både matsalsgrupp och soffgrupp. De hade satt in nya fönster också så det blev som en glasad vägg ut 18

mot trädgården och i sommar skulle de bygga ett soldäck där. Här skedde förändringarna slag i slag tydligen.

Men hur kunde det gå så fort? Sist jag var här hade ju allt varit som vanligt.

När var jag här senast? I julas var jag här förstås och efter det? Jag tänkte efter. Jag hade inte varit här sedan jul. Nu var det april. »Tycker du inte att det är fint?« sa mamma.

Och nu såg jag att där var en ny soffa i barrgrönt tyg och en blommig fåtölj som jag aldrig sett förut och att det faktiskt var mycket ljusare i rummet. »Du saknar väl inte ditt gamla rum? Du kommer ju knappast att återvända hit igen«, sa mamma leende.

Jag log tillbaka med sammanbitna läppar och försökte tänka förståndiga, vuxna tankar: Det kommer en dag när man inte längre har tillgång till barndomens rum. Den där underbara, bekymmersfria platsen fylld av lekar och nöjen och villkorslös trygghet.

En dag finns den inte mer, det visste jag ju.

Jag hade bara inte trott att det skulle vara så konkret.

Att det rent bokstavligt inte längre fanns någon dörr dit.

Jag var övertygad om att mamma och pappa skulle ta emot mig om jag berättade om mitt problem. Pappa hade en bäddsoffa i sitt arbetsrum och när vi hade övernattningsgäster brukade de få bo där. Jag såg framför mig hur jag låg i bäddsoffan på kvällen medan pappa satt vid sitt skrivbord och rättade prov. »Stör jag dig om jag har skrivbordslampan tänd?« skulle han fråga vänligt. »Nej, nej, pappa det gör ingenting«, skulle jag svara och dra täcket över huvudet.

Jag måste hitta en annan lösning.

19

»Det har blivit jättefint här«, sa jag uppskattande. »Men du, nu måste jag sticka.« »Redan? Men ska du inte träffa pappa? Han kommer om ett par timmar.« »Det får bli nästa gång. Jag ska på fest hos en gammal klasskompis ikväll. Det är därför jag är här. Tänkte bara titta in och se så att allt var bra med er.« »Du kan vara lugn. Våra lårbenshalsar är helt okej«, sa mamma. »Hälsa pappa.« Jag gav henne en kram och hon satte sig hos sina kollegor.

När jag passerade köket fyllde jag ett dricksglas med vin från en öppnad flaska på köksbänken. Jag tömde det hastigt, drog på mig min ryggsäck och gick.

20

4

Jag hade haft så bråttom att komma iväg från mitt förändrade föräldrahem att jag glömt att kolla busstiderna.

På busstationen upptäckte jag att jag skulle få vänta två timmar.

Jag gick in på caféet strax intill och slog mig ner vid fönstret med en kopp halvljummet kaffe och en inplastad Delicatoboll. Lokalen var öde så när som på en äldre man som såg ut att härstamma från något Balkanland. Han rörde mekaniskt i sin kopp och stirrade dystert framför sig. Jag hade just börjat slötitta i ett fläckigt exemplar av lokaltidningen när jag råkade se ut genom fönstret och upptäckte en flicka som korsade gatan och öppnade dörren till en bil som stod parkerad alldeles utanför caféet.

Hennes rörelser var snabba och otåliga och från hennes hårknut lösgjorde sig mörka lockar som föll som ett regn kring hennes söta ansikte.

Tessan! Det var verkligen Tessan. Jag bankade hårt på fönsterrutan och vinkade åt henne. Hon vände sig om just när hon var på väg in i bilen, såg först ilsken ut, men så kände hon igen mig, log stort och klev ut ur bilen igen.

I nästa ögonblick var hon inne på caféet. Hon tog av sig kappan och slängde den över en stol. Under var hon klädd i blus och kjol, prydligt, omodernt och mycket olikt den Tessan jag mindes.

21

Så underbart det var att se henne just då. Jag hade glömt hurdan hon var. Liksom elektrisk. Sprakande, lysande och lite farlig.

Vi hade träffats på gymnasiet. Jag var en ordentlig flicka med höga betyg, läste läxor varje kväll, gick aldrig ut. Och så började Tessan i vår klass mitt i höstterminen i tvåan.

Hon vände upp och ner på min tillvaro. Tillsammans med henne började jag festa, träffa killar, åka på musik­ festivaler. Skolan kom i andra hand och mitt slutbetyg blev därefter. Men roligt hade vi.

Det var tack vare Tessan som jag flyttade till Göteborg efter gymnasiet. Hon hade serverat på en restaurang i Smögen under sommaren och när den stängde vid säsongens slut följde hon med till ägarens andra ­restaurang i Göteborg. Servitrisjobbet passade henne bra. Hon är snygg, snabbtänkt och tuff, och hon fick naturligtvis massor av dricks. Hon delade en stor lägenhet med en annan servitristjej och tyckte att jag skulle flytta dit och bo med dem.

Men bara någon månad efter att jag flyttat ner träffade Tessan en »jordnära« kille som bodde på en gård utanför Enköping. Hon var helt galen i honom och sa att hon var trött på restauranglivet och Göteborg. Hon ville bo på landet och ha en häst. Och strax därpå lämnade hon oss och flyttade ihop med honom.

Jag var ganska besviken på henne. Ja, jag var faktiskt väldigt ledsen. Under vår gymnasietid hade hon ofta pratat om att vi två skulle bo ihop i en lägenhet i New York. Det var ju bara drömmar förstås, men Göteborg lät realistiskt och det var ju hon som övertalat mig att flytta dit. (För att få ner hyran för den dyra lägenheten tänkte 22

jag efteråt.) Och så försvann hon strax efter att jag kom dit. Jag tyckte att hon hade svikit mig. Allt blev grått och trist när hon flyttat. Den andra servitristjejen trivdes jag inget vidare med, så jag var glad när jag kunde flytta in i min lilla andrahandstvåa i Majorna.

Sedan hon flyttat från Göteborg hade Tessan och jag knappt haft någon kontakt. Vi ringde varandra i början, men så upphörde hennes mobilnummer och hon gav mig aldrig något nytt.

Men nu stod hon alltså här och lyste upp det sunkiga caféet och luften omkring henne liksom dallrade som kring en eld. Jag blev obegripligt, löjligt lycklig.

Hon gav mig en snabb och osentimental kram, ungefär som om vi träffats dagen före, hämtade en kopp kaffe och en Delicatoboll och slog sig ner mitt emot mig. Vi talade om vad som hänt sedan sist. Jag gav en kort summering av min trista yrkeskarriär som timanställd och hur jag förlorade min lägenhet. Och sedan: det nesliga återvändandet till föräldrahemmet och mitt rum som försvunnit. »Utan ett spår«, sa jag. »Det var helt borta. Som om jag aldrig bott där. De har suddat bort mig ur sitt liv.« Jag såg framför mig hur mamma stod vid whiteboardtavlan i sitt klassrum och gnuggade frenetiskt med sudden och jag blev så rörd över min egen situation att jag höll på att börja gråta.

Tessan försökte trösta mig med att hennes liv inte heller varit någon dans på rosor. Den jordnära Enköpings­ killen hade visat sig vara betydligt mer intresserad av sina restaurerade Volvo 240 än av Tessan. Och stallet där hon tänkt placera en ridhäst hade varit till bristningsgränsen fyllt av gamla skrothögar som skulle repareras när tid 23

och tillfälle gavs. Det enda riktigt positiva med honom var att han bekostat hennes silikonbröst och att han övningskört med henne. Med körkort och nya bröst – men utan Enköpingskillen – hade Tessan gått vidare till nya uppgifter. Hon hade fått jobb inom hemtjänsten och hennes mamma hade skjutit till pengar så hon kunde köpa den lilla Toyotan som stod parkerad på gatan utanför och som hon verkade omåttligt stolt över. »Det måste vara praktiskt att ha egen bil när du åker runt till gamlingarna«, sa jag.

Hon nickade och mosade omsorgsfullt sönder sin chokladboll med teskeden, precis som hon brukat göra när vi satt på skolcaféet. »Bil är ett måste på landet. Fast jag jobbar inte i hemtjänsten längre. Jag har ett nytt jobb.« »Vad då för jobb?« »Ett lite speciellt jobb.« Hon log hemlighetsfullt. »Det bästa jobb jag nånsin haft. Bättre betalt än hemtjänsten, men inga blöjbyten, ingen stress.« Långsamt och njutningsfullt sög hon i sig en sked chokladmos. »Det är svart förstås«, lade hon till.

Jag väntade på att hon skulle berätta mer, men det tänkte hon tydligen inte göra. »Var bor du då? Här i samhället?« frågade jag.

Hon skakade på huvudet. »Jag var bara här och tittade in hos mamma en stund.

Jag bor på landet nu. På jobbet faktiskt.« Jag ville naturligtvis höra mer, men hon bara log och åt sin mosade chokladboll under retfull tystnad.

Ett svindlande ögonblick trodde jag att det handlade 24

om prostitution. Förr när vi fantiserade om våra dröm­ yrken brukade Tessan säga att hon ville bli lyxfnask åt någon svinrik typ som höll henne med lägenhet och kontokort. Jag visste aldrig riktigt om hon skojade. Hon hade alltid varit erotiskt vidlyftig, hennes syn på kärleken var mer praktisk än romantisk och hon hade absolut fysiska förutsättningar för jobbet. Men hon hade också en stolthet och en trotsighet som jag inte kunde få in i den bilden.

Hon kastade en blick på sin mobil. »Oj, är klockan så mycket! Det är dags för mig att sticka hem nu. Du kan väl hänga med och se hur vi har det?« »Om du kör mig tillbaka hit eller till någon tågstation sedan. Jag måste till Göteborg ikväll«, sa jag. »Självklart. Ifall du inte vill övernatta? Vi har gott om plats.« Jag undrade vilka »vi« var, men jag frågade inte. Eftersom jag planerat att övernatta hos mamma och pappa hade jag min necessär i ryggsäcken. »Okej«, sa jag. »Men blanda inte in mig i ditt jobb.« Jag tänkte inte delta i några orgier.

Tessan skrattade. »Jag ska inte blanda in dig i någonting, Martina. Jag lovar«, sa hon.

Hon menade det säkert. För just då kunde ju ingen av oss föreställa sig hur oerhört inblandad jag skulle bli.

25